Ekologisk odling av vinbär

Transkript

1 Kompendium Ekologisk odling av vinbär Svarta Gröna Röda Vita Rosa Kirsten Jensen Länsstyrelsen i Västra Götalands Län

2 Innehåll Sidan Vinbär i alla färger 3 Stöd 3 Klimat och läge 3 Pollinering 4 Växtföljd 4 Sortval 4 Svarta vinbär 7 Jostabär 11 Gröna vinbär 11 Röda vinbär 11 Vita vinbär 12 Rosa vinbär 13 Plantmaterial och förökning 13 Planteringstäthet 15 Jordtyp 16 Gödsling 16 Bevattning 18 Beskärning 18 Ogräsbekämpning 20 Växtskydd 22 Skörd 34 Marknad och försäljning 35 Näringsinnehåll 36 Om kompendiet Kompendiet har uppdaterats hösten 2006 men det händer hela tiden nya saker inom ekologisk odling. Det kommer nya, spännande sorter, ny odlingsteknik och inte minst: Reglerna för ekologisk odling ändras. Nya former för ekologisk bekämpning tillkommer, andra försvinner. Inte minst de nya miljöstödsreglerna som kommer att gälla från 2007 kan innebära ändringar i regelverket som det är viktigt att ta del av för alla ekologiska bärodlare. Det gäller alltså om att hålla sig uppdaterat även om det är min förhoppning, att detta kompendium skall vara så aktuellt som möjligt. Kompendiet är finansierat gemensamt av EU och Svenska Staten inom Miljö- och landsbygdsprogrammet och får fritt användas i utbildningssyfte. Däremot får kompendiet inte säljas kommersiellt. Kirsten Jensen, 8/

3 Vinbär i alla färger I dag finns det vinbärssorter med svarta, gröna, röda, vita, gulvita och rosa bär på marknaden. De kan i princip delas in i 3 olika arter, samt en massa olika sorter och kloner. Svarta och gröna vinbär tillhör arten Ribes nigrum, de röda, vita och vitgula sorterna arten Ribes rubrum. Slutligen finns det en korsning mellan svarta vinbär och krusbär på marknaden, den kallas Jostabär och har fått namnet Ribes culverwellii jostaberry. I Sverige är det främst svarta vinbär som odlats yrkesmässigt, även om viss odling av röda vinbär förekommer. Svarta vinbär var ett av de bärslagen man först började odla ekologiskt. Traditionellt har stort sett hela skörden gått till industri utom en liten andel som sålts på självplock till hemförädling. Numera börjar det bli ett visst beskedligt intresse för bär till färskvarumarknaden, främst till konditori och restaurangbranschen. Det är en marknad som borde utnyttjas och byggas ut, t.ex. genom att erbjuda fler färger och att använda odlingsteknik som ger bättre kvalitet, odlingsteknik som redan är standard längre söderut i Europa. Odlingstekniken för vinbär är stort sett den samma oavsett vilken art det är, så även krav på t.ex. jord och klimat. Alla generella avsnitt gäller därför för både svarta och röda vinbär + mutationer och korsningar mellan dessa arter. Om någon form för vinbär avviker markant nämns detta separat under varje punkt i kompendiet. Stöd Vinbär hör till de bärgrödor som man kan få gårdsstöd för, förutsatt att man uppfyller tvärvillkoren, håller odlingen i bra skick och har särskilda stödrätter för matpotatis, grönsaker och bär för den odlade ytan. Det är också möjligt att få miljöstöd för ekologisk odling av vinbär. F.n. är stödet på 7500 kr/år under skördeåren, vilket verkar bli fallet även under åtminstone Villkoret för att få miljöstöd är att man har en planteringstäthet på minst 1500 buskar/ha, följer reglerna i antingen EU:s eller KRAV:s regelverk för ekologisk odling, och odlar minst 1000 kvm med vinbär eller andra grödor i stödgruppen bär, t.ex. krusbär, aronia, nypon eller hallon. Om man inte får annan miljöstöd på gården måste man odla minst 1334 kvm med bär eftersom stöd under 1000 kr inte betalas ut. Klimat och läge Vinbärens knoppar bryter tidigt, och även blomningen sker tidigt på våren. Därför bör odlingen inte läggas på mycket frostlänta fält eller i dalsänkor. Det finns viss frosttolerans hos en del sorter (bl.a. Öjebyn), men den kompenserar inte för hur mycket frost som helst. Odling på slutningar minskar risken för blomfrost eftersom kalluften då sjunker ner i sänkan. Det är en fördel om det inte är helt vindstilla i odlingen så att fuktig luft kan blåsas bort, men för kraftig vind torkar ofta ut grenspetsarna på vintern. Visst lä är alltså en fördel, särskilt mot nord och öster varifrån de kallasta vindarna kommer. Vid västkusten kan man dock ha god nytta av lä även mot väster. 3

4 Pollinering Vinbär är självpollinerande, dvs. att man inte nödvändigtvis behöver flera sorter även om det kan antas att främmandepollinering kan ge större bär, det är i alla fall så för många andra bärslag. Röda, vita och rosa vinbär pollinerar varandra, gröna och svarta vinbär pollinerar varandra. Korspollinering mellan de två grupperna förekommer däremot inte. Viss vindpollinering är möjlig, men den är långtifrån tillräcklig för en ekonomisk acceptabel produktion, för det krävs pollinering med insekter. Eftersom vinbären blommar så tidigt på året att det finns få naturliga pollinerare ute då är det i regel ekonomisk lönsamt att sätta ut bin eller humlor i odlingen. Välpollinerade blommor ger betydligt större bär (10-25 %) än dåligt pollinerade. Vid odling av dessertbär i klasar bör man därför absolut sätta ut pollinerare, både för att få stora bär och för att säkra att klasarna blir välfyllda. I Danmark rekommenderas minst 3 hela samhällen med honungsbin per ha, gärna fler. Om man väljer humlor bör det motsvara 2-3 trippelbon per ha. Vinbärsblommorna är inte så attraktiva för bin, men vid den tiden på året då vinbären blommar har insekterna inte så mycket att välja på, så intresset hos pollinerarna brukar vara ganska bra ändå. Växtföljd m.m. Bortsett från just vinbär, krusbär och jostabär odlar man inga andra grödor, som är släkt med vinbär. Det betyder att risken för smitta av allvarliga skadedjur och sjukdomar från andra grödor är relativt liten. Vissa skadedjur är dock så mångsidiga att de kan uppförökas även på helt andra växter, t.ex. rotnematoder och öronvivlar. Ta alltid ett nematodprov före plantering. Om halten av rotparasittära nematoder är för hög kan man t.ex. odla råg 1-2 år för att få ner mängderna. Mot öronvivel måste man jordbearbeta intensivt för att krossa vuxna och larver, dvs. ha halv- eller i värsta fall helträda något år. Förkulturen bör dock främst väljas efter sin förmåga att minska ogrästrycket, framförallt av fleråriga ogräs. 1-2 års halvträda, en tät gröngödslingsgröda på 2-3 år samt en djupluckring kan vara nödvändigt om det finns mycket ogräs på fältet. På mindre ogräsbemängda fält (t.ex. på tidigare spannmålsfält) kan det räcka med 1 års gröngödsling och en djupluckring före plantering. Särskilt för svarta och gröna vinbär gäller att man - för att minska risken för spridning av gallkvalster och reversion - bör lägga nyplanteringar minst 300 m till 3 km från gamla odlingar eller vilda svarta vinbär. Gallkvalstren följer med pollinerande insekter, så om dessa bekvämt kan flyga mellan gammalt och nytt fält behövs längre avstånd. Om det däremot är en barriär (t.ex. en dunge, skog eller höga klippor) emellan det gamla och nya fältet behövs kortare avstånd för att slippa smitta. Sortval Sjukdomsresistens, särskilt mot den fruktade amerikanska krusbärsmjöldaggen (på danska och norska krusbärsdödare ) har alltid varit en viktig faktor i förädlingen av svarta vinbär. Tyvärr har man hittills inte fokuserad så mycket på andra problem, t.ex. bladfallssjuka och vinbärsgallkvalster. Bladfallssjukan är relativ lätt att bekämpa med kemiska medel, och det har hittills också gått med gallkvalstren. Numera är resistens mot gallkvalster ett av de viktigaste syften i förädlingen. För ren ekologisk odling har det hittills inte gjorts någon riktad förädling. En del av de konventionella sorterna av svarta vinbär fungerar dock bra i ekologisk odling. 4

5 I ekologisk odling av svarta vinbär måste man ta extra hänsyn till vilka sjukdomar plantorna angripas av Mjöldagg: De flesta moderna sorterna är relativt motståndskraftiga mot mjöldagg. Om odlingen kan bevattnas under torra perioder eller är placerad på vattenhållande jord brukar mjöldagg inte vara något stort problem i en odling med moderna sorter. Vid angrepp kan sjukdomen bekämpas med olja, såpa eller svavel. Bladfallsjuka: Svårare att bekämpa ekologiskt. Bortskaffning av gamla löv, upprepade bekämpningar med olja eller svavel motverkar sjukdomen, men för inte att slösa med resurser och skada rovkvalster och andra nyttodjur med upprepade svavelbekämpningar (förutom den skada på många sorters blad som svavel innebär) bör mycket känsliga sorter undvikas helt i en ekologisk odling. Bladfallssjukan kan även drabba röda och vita vinbär, men blir sällan allvarlig på dessa typer. Gallkvalster: Det största hotet mot en svart vinbärsodling eftersom vissa typer av kvalstren sprider sjukdomen reversion, som steriliserar buskarna. Tyvärr har man först inom de senaste åren börjat odla fram resistenta sorter. Även röda och vita vinbär kan angripas om smittotrycket är högt, dock sällan i samma omfattning som svarta och gröna vinbär. I och med att tillverkningen av det mest använda kemiska preparatet stoppats har intressen ökat för att få fram resistenta sorter. De nya vinbärssorterna, som nu kommer på marknaden är förädlade med detta för ögonen, t.ex. Ben Hope. Av befintliga sorter i Sverige är det dock bara Hildur och Risarp, som verkar vara rimligt motståndskraftig mot gallkvalster (dock inte i alla odlingar). Tyvärr ger dessa sorter inte så hög skörd som en del andra mottagliga industrisorter. Förutom sortens friskhet måste man vid valet av sort även tänka på kraven till produkten, det vill säga kundens önskemål Industrin önskar svarta vinbär med hög C-vitaminhalt (över 130 mg/100 g), högt färginnehåll (över 300 mg/100 g) och högt syrainnehåll samt hög halt av löst torrsubstans. Däremot spelar varken bären storlek eller antalet bär på klasen någon roll. Sockerhalten mäts i form av det s.k. BRIX-värdet (% löst socker i saften). Industrins krav på BRIX-värde varierar från år till år. Ett soligt år (på Europabasis) gör det möjligt att få tag på bär med högt sockerinnehåll, och kravet på bärens BRIX-värde ökar, ofta till Under regniga och kalla år ställs det lägre krav eftersom det då är svårare att få tag på tillräckligt bär med högt BRIX-värde. Minimumvärdet ligger oftast på 10,5-12, många större industrikunder nekar ta emot bär med lägre BRIX-värde. Många industrier reglerar avräkningspriset efter BRIX-värdet, så att bär med lägre BRIX-värde än det önskade betalas sämre, bär med högre BRIX-värde än riktvärdet betalas bättre. Vid mätning av BRIX-värdet är det viktigt att mäta på en genomsnittsmängd av bär. Ju mognare ett bär är, och ju mer ljus det har fått, ju högre blir BRIX-värdet. Bästa metoden är därför att plocka ett antal grenar från yttersta grenspetsen till innerst i busken, och sedan mäta BRIX-värdet i saften från dessa. BRIX-värdet skiljer sig även från sort till sort och från fält till fält. Storindustrins föredragna sorter är Ben Alder, Ben Conan, Ben Lomon eller Ben Tirran. Sorter som Intercontinental, Narve Viking, Polar och möjligen Mortti och Ben Tron har dock också så högt innehåll av färg, syra och C-vitamin att de bör kunna accepteras. Men det kräver lobbyistverksamhet att få de ofta mycket konservativa storföretagen att prova dessa sorter. Vad angår röda vinbär är det främst färg-, syra och sockerhalt som industrin efterfrågar. Vita och gröna vinbär används f.n. stort sett inte i storindustrin i Sverige. I t.ex. Danmark och Finland finns 5

6 viss efterfråga på vita vinbär för produktion av bärvin, men de motsvarar inte mängderna av röda vinbär. En del mindre saft- och syltfirmor (oftast familjeföretag) lägger större vikt på smak- och färgegenskaper än på syra- och C-vitamininnehållet. Ofta önskar dessa företag svarta vinbär med mindre mörk saft för att få mer klarröda produkter. Dessa företag accepterar därför ofta bär från sorter som storföretagen ratar och är oftare intresserade av ekologiska bär. Föredragna sorter för sådana företag i Sverige, Norge och Finland är Öjebyn, Ben Tron, Ben Sarek, Kristin, Risager, Brödtorp, Risarp eller Hildur, men även Polar, Storklas och Intercontinental börjar bli kända. För röda vinbärs del är det främst god färg, högt sockerinnehåll och hög skörd som efterfrågas av småproducenterna. I Finland är den gröna mutationen Vertti populär till både sylt och vin pga. sin söta, men ändå intensiva svart vinbärssmak. Så även vita vinbär, bl.a. för mousserande bärvin. Maskinskörd (det enda prismässigt realistiska till industriproduktion) underlättas av upprättväxande buskar. Eftersom grenarna skakas får dessa inte vara för spröda. Buskarna får varken vara för låga (eller åtminstone inte bära för stor del av bären för lågt på buskarna, ca 0-30 cm från marken) eller för höga (över ca 1,6 m), då hamnar bären utanför den plockbara del. Vissa plockmaskiner kan dock ställas in till högre buskar, vilket är en fördel vid en del sorter av röda vinbär. Det är dessutom ett måste att bären mognar någorlunda samtidigt, och att de drösar, inte ens vid full mogenhet. Självplockare har till stor del andra krav på bären. De skall vara stora och lättplockade, gärna med så många bär som möjligt i klasen. De skall smaka bra (det vill säga ha hög sockerhalt och låg syrehalt) och gärna ha högt C-vitamininnehåll. Mängden färg är däremot mindre viktig, ofta föredrar kunderna sorter med relativ låg färghalt, så att saft och sylt får en klarare röd färg framför en svartröd. Buskarna bör vara relativt glesa och små, annars hittar självplockarna inte bären i mitten på busken, så att dessa går förlorade. Visst hängande växtsätt kan dock tolereras, så länge buskarna inte blir för breda. Bären på varje sort bör även vid självplock mogna någorlunda samtidigt, men kravet är mindre strikt än vid industribär. Många självplockare önskar en viss andel omogna bär för att kunna utnyttja det naturliga pektinet i dessa till gelé och marmelad. Sorter för självplock bör naturligtvis inte drösa för tidigt heller, däremot är det nästan bara en fördel om mycket övermogna bär ramlar av buskarna, så självplockarna inte av misstag plockar halvruttna bär. Förutom huvudanvändningen av mogna bär finns det andra, mindre marknader för vinbärsprodukter. Färska, plockade bär: Det finns en viss begränsad marknad i storstäderna för färska vinbär i klasar, främst till restaurang och konditoribranschen, men även i g förpackningar till marknader, gårds- och livsmedelbutiker. Det är främst röda och vita vinbär som säljs på detta viset, men även en mindre mängd svarta vinbär. Åtminstone till konditori- och restaurangbranschen bör man även kunna skapa en marknad även för rosa och gröna vinbär i klasar. Bär för färskvarumarknaden måste handplockas. Bär som är plockade med maskin eller bärplockare möglar inom 1-2 dygn (även i kyl) och förstör därmed kundernas förtroende för bären. Omogna vinbär: Gröna vinbär används för att få gelé, sylt och marmelad att stelna utan pektin. I regel är det röda eller svarta vinbär man använder, till viss del även vita. Pektinbären måste användas färska, vid frysning förstörs huvudparten av pektinet. 6

7 Blad: Svarta vinbärsblad innehåller eteriska oljor som kan utnyttjas som aromämnen. Bladen kan användas till saftproduktion (i stället för fläderblomdryck), till örtte eller som smaksättare i snaps, inläggningar, matolja eller vinäger. Eteriska oljor och biobränsle: Samma eteriska oljor som i bladen finns dessutom i knoppar och bark. Oljan är efterfrågat av parfymindustrin och betalas med upp till drygt kr/l. Av 1 ha med vinbär kan man få mellan 5 och 10 l olja. Efter pressningen kan grenarna användas som flis i biobränsleanläggningar. Sorter Svarta vinbär Ben Alder: Relativ sen blomning, vilket minskar risken för frostskador. Sen skörd, bland de senaste av de sorter, som odlas i Sverige. Mycket högt färginnehåll, acceptabel halt av C-vitamin, socker och syra. Sorten är resistent mot mjöldagg och har ett mycket upprätt växtsätt, det vill säga att den är lätt att maskinskörda. Om man lyckas hålla buskarna friska är skörden oftast hög-mycket hög, fast smaken bedöms oftast som medelmåttig eller till på köpet dålig. Buskarna tål ev. svavelbehandling mot gallkvalster relativt bra. Sorten är extremt känslig för bladfallsjuka, så känslig att sorten knappast bör odlas ekologiskt. Buskarna är dessutom känsliga för toppfrysning på vintern. Bären är rätt små och smaken oacceptabel för färskkonsumtion och självplock. Inte säkert härdig nordligare än zon III. Ben Avon: Ny skotsk sort, som har gett höga skördar av bra industrikvalitet i försök. Resistent mot mjöldagg och lär även vara det mot bladfallssjuka. Däremot kan Ben Avon få gallkvalster, även om sorten verkar relativt motståndskraftig. Blomningen är sen, så även skörden, senare än Ben Alder. Det kan vara svårt att få tag på plantor. Ben Conan/Ben Connan: Resistent mot vinbärsbladgallmygga, och rätt motståndskraftig mot mjöldagg. Bladfallssjuka är som vid alla Ben-sorter ett problem. Sorten har annars om den är frisk hög skörd av mycket bra industrikvalitet. Ibland så hög att grenarna lägger sig längs marken. Inte säkert härdig nordligare än zon III-IV. Ben Dorain: Också en ny sort från det skotska förädlingsprogrammet. Blomningen är relativ sen, men skörden i mittsäsongen. Sockerhalt och C-vitaminhalt är medelmåttiga, färghalten däremot hög. Resistent mot mjöldagg och sägs det i alla fall motståndskraftig mot bladfallssjuka och även någorlunda motståndskraftig mot gallkvalster. Verkar trivas med kustnära klimat, åtminstone i England. Det kan vara svårt att få tag på plantor. Ben Gairn: En ny, tidig skotsk sort med acceptabel industrikvalitet, fast C-vitaminhalten är låg. Sortens berättigande ligger i att den nog kan få gallkvalster, men är resistent mot reversion. Den lär också vara motståndskraftig mot mjöldagg och bladfallssjuka. Det kan vara svårt att få tag på plantor. Ben Hope: Lovande ny sort, som är resistent mot gallkvalster och motståndskraftig mot mjöldagg och bladfallssjuka. Rel. stora bär med acceptabel industrikvalitet och acceptabelt hög skörd, som infaller lite tidigare än Ben Alder. Härdigheten är okänd, men knappast bättre än Ben Alder. Det kan vara svårt att få tag på plantor. 7

8 Ben Lomond: Mycket mottaglig för mjöldagg och bladfallsjuka, och därför knappast en sort man skall satsa på i ekologisk odling. I Nordsvenska försök på 80-talet gick dock inte mjöldaggen på bären, fast det brukar bara vara en tidsfråga innan det sker. Annars har sorten gett stora och stabila skördar av mycket bra industrikvalitet. Grenarna är dock relativt klena och läggar sig efterhand längs marken. Ben Loyal: Sen blomning men hög skörd i mittsäsongen. Bären är mycket stora, så att sorten kanske kan vara intressant även för självplock. Klasarna är dock korta, så det tar tid att handplocka sorten. Resistent mot mjöldagg och bladfallssjuka men inte mot gallkvalster. Ben Nevis: Växten är hängande, och sorten är därför mindre lämpad för maskinskörd. Dessutom har skördarna varit rätt små, fast bären är stora. Mognadstiden är några dagar efter Öjebyn. Bladfallsjukan är ett stort problem, som vid övriga Ben-sorter och sorten kan dessutom angripas av mjöldagg. Ändå har den klarat sig rätt bra utan bekämpning i Norge, men inte i Nordsverige. Sorten hör knappast hemma i en ekologisk odling. Ben Sarek: Mycket tidigtblommande, men verkar ändå rätt frosttålig. Även skörden är tidig, men bären har för lite färg, syra och socker för att vara intressanta för storindustrin. För självplock och färskkonsumtion kan sorten däremot vara intressant på grund av de stora bären och de relativt långa klasarna. Säkert även för småindustri på grund av sin goda smak. Buskarna är tyvärr klena och tål maskinskörd mycket dåligt. Mjöldagg verkar sorten vara resistent mot, men den får bladfallsjuka. Fullt härdig i Norrland. Ben Tirran: Motståndskraftig mot mjöldagg men får både filtrost och bladfallsjuka. Skördarna har i södra Sverige varit höga och rätt stabila och C-vitamininnehållet är ovanligt högt. Bären är därför efterfrågade av industrin. Bären är små, så för självplock är sorten inte så bra. Inte säkert härdig nordligare än zon III. Ben Tron: Största fördelen med sorten är den anmärkningsvärd goda smaken på bären. Dessa är medelstora och med ett acceptabelt till bra färginnehåll. Även sockerhalten är hög. Sorten har i Norge och Finland gett stora, jämna skördar, men har några få år svikit helt i Danmark. Skörden är medeltidig. Buskarna växter mycket upprätt och nytillväxten av skott är låg-moderat, så att beskärningsarbetet inte blir särskilt krävande. Sorten är resistent mot mjöldagg och bör enligt finska erfarenheter kunna odlas i zon I-V, ev. även zon VI. C-vitaminhalten är låg-medel, syrahalten låg (enbart en nackdel för industri). Bären kan börja drösa när de börjar bli övermogna. Grenarna kan enligt danska uppgifter brytas vid hård skakning under maskinskörd. Den tidiga blomningen ökar risken för frostskador på blommorna. Sorten kan få bladfallsjuka, problemet har dock inte varit särskilt stort i vara sig Sverige, Norge eller Finland, men väl i Danmark. Big Ben: En typisk självplockssort med mycket stora bär med hög halt av socker som gör dem väl ägnade för färskkonsumtion. Sorten är såld till ett engelsk företag, så f.n. går det inte att få tag på plantor. Gemensamt för huvudparten av Ben-sorterna utom Ben Sarek och Ben Tron är att de avmognar sent och lätt toppfryser under vintern. Endast Ben Sarek och Ben Tron kan därför räknas som fullt härdiga i Norrland. Brödtorp: Se Risager. 8

9 Hedda: Rimligt frisk sort, som dock inte ger särskild höga skördar. Däremot verkar skörden rätt stabil från år till år. I norra Skandinavien är sorten dock inte helt härdig. Sorten får inte mycket svampsjukdomar, och bör testas för ekologisk odling. Hedda skadas lätt vid maskinskörd, vilket begränsar sortens utbredning. Bären är inte heller särskilt efterfrågade av storindustrin. Hildur: En utpräglad norrlandssort, som verkar behöva extrem lång dag för att bilda blommor. Skördarna i mellersta och södra delen av Sverige har därför varit obefintliga. I Norrland är sorten en av de mest odlingssäkra och rikbärande. Detta gäller även Dalarna och Norra Värmland. Som Öjebyn är Hildur mycket okänslig för frost, ingen toppfrysning och sällan frostskador i blomningen. Därför ger sorten en stabil skörd. I norra Sverige är skörden betydligt större än på Öjebyn. Därtill kommer att sorten inte bara är motståndskraftig mot svampsjukdomar utan även verkar vara motståndskraftig mot gallkvalster. Den har i Norrbotten åtminstone inte smittats även om den växt strax intill starkt infekterade buskar av andra sorter. Tyvärr är växten lika hängande som på Öjebyn. Sorten bilder för få blommor där dagarna inte är extremt långa på sommaren, dvs. skörden är vanligtvis låg söder om Dalälven. Intercontinental/International: Relativ ny svensk selektion, som i försök i Danmark och Sverige visat sig ovanligt frisk. Växten är upprätt och skörden medel-stor och bären mycket stora, med mycket god, söt och fyllig vinbärssmak. Innehållet av syra, socker och C-vitamin är tillfredsställande även för storindustrin. Ser ut att vara en mycket lovande sort i ekologisk odling Jänkisjärvi: Utpräglad Norrlandssort, som ger för låga skördar i södra och mellersta Sverige, fast bären är stora. I motsats till Öjebyn har Jänkisjärvi upprätt växtsätt. Mognaden är koncentrerad och både bär och buskar tål maskinskörd väl. Sorten är mjöldaggsresistent, men mycket mottaglig för bladfallsjuka, så den kan bli svår att odla ekologiskt. Kristin: Kristin är en relativ ny, norsk sort. Största fördelen med sorten är den goda smaken på bären (låg syra- och hög sockerhalt), samt att bären är relativt stora. Buskarna har varit mycket friska i de norska försöken. Nackdelarna är relativ låg skörd, mycket låg C-vitaminhalt, samt tidig blomning och därmed risk för frostskada. Bären är mycket tunnskalade, och sorten är därför främst framtagen för hemträdgårdsodling och ev. självplock. Mehlalahti: Finsk sort, med stora bär och i norra Sverige höga skördar. Tyvärr bryts grenarna lätt vid maskinskörd. Sorten är mjöldaggsresistent och verkar också relativt motståndskraftig mot bladfallsjuka. Kanske något för självplock i Norrland? I södra och mellersta Sverige ger sorten dock för liten skörd. Mortti: Finsk sort. Beskrivs som en förbättrad Öjebyn med upprätt växt och större skörd samt lite senare mognad. Bären är medelstora och har en kraftig, kryddad vinbärssmak. Enligt finska erfarenheter borde Mortti vara härdig i åtminstone zon I-IV, troligtvis även zon V, kan testas även i zon VI. Sorten kan få bladfallsjuka om buskarna stressas, men det verkar inte vara något stort problem, och den är resistent mot mjöldagg. Narve Viking: Norsk sort, som det ännu inte finns erfarenheter av i Sverige. Enligt norska källor ger sorten en mycket hög skörd av mycket bra industrikvalitet (mycket hög halt av C-vitamin och färg, acceptabelt syrahalt). Sockerhalten är relativt låg (fördel vid industriproduktion, men inte vid självplock). Sorten beskrivs som frisk, den kan dock angripas lindrigt av filtrost. Växtsättet är relativt upprätt och buskarna ser ut att tåla maskinskörd väl. Bären har tjockt skal, så de tål maskinskördens påfrestningar. En mycket stor fördel med sorten är att den blommar sent och 9

10 därför inte så ofta fryser i blomningen. Bären är små och syrliga, och sorten är knappast lämpad för självplock. Ola: Finsk upprätt sort med ovanligt långa klasar och hög skörd. Mognadstid som Öjebyn. Frisk sort, som bör testas även i ekologisk odling, åtminstone till självplock. Bör enligt de finska erfarenheterna vara fullt härdig även i Norrland. Polar: Har i svenska försök gett mycket hög skörd i försök från Skåne till Överkalix. Sorten är dessutom frisk, upprättväxande (om den inte får för mycket kväve), tålig för maskinskörd och bären har god industrikvalitet. En särskilt fördel med sorten är den ensartade mognad på bären överallt i busken. Bör användas i större omfattning i ekologisk odling. Bären är relativt små och kanske för sura för självplock. En av de få svarta vinbärssorterna som fortfarande finns med i det svenska E- plantsystemet. Risager och Brödtorp: Gamla sorter, och känsliga för bladfallsjuka. De kan även få mjöldagg, särskilt Brödtorp, men i regel i mindre omfattning än de flesta andra gamla sorter. Växtsättet är relativt hängande och skörden liten. Dessutom ramlar bären av vid mognad. Sorternas fördel är den fina smaken på bären, som dock har för lite C-vitamin och färg för industrianvändning. Risarp: En mycket välsmakande svensk korsning mellan Risager och Öjebyn. Buskarna blir stora men är mycket friska, har även ganska bra motståndskraft mot gallkvalster, särskilt om man håller buskarna öppna. Smaken på bären är mycket god, men syrahalten för låg för industrin. Risarp är däremot en bra sort för självplock. Roodknop: Också en gammal sort, som dock är betydligt mer motståndskraftig mot bladfallsjuka och till viss del även mot mjöldagg. Bären har bra industrikvalitet, skördarna däremot bara medelhöga, fast stabila (från vissa odlingar rapporteras dock om höga skördar vissa år). Sorten har tendens till hängande växt, vilket gör den svår att maskinskörda. Klonen Roodknop504 verkar vara ge högre skörd än de flesta av de lokalformer, som i tidens lopp utvecklats. Storklas: En svensk sort som gett höga skördar i försök. Den är frisk och med relativt stora klasar, fast bären är små. Den är ändå ganska lämpad för självplock, men duger även bra för maskinskörd och bären har acceptabel industrikvalitet. Lämplig för ekologisk odling. En av de få svarta vinbärssorterna som fortfarande finns med i det svenska E-plantsystemet. Titania: Buskarna får sällan svampsjukdomar och tåligheten för svavel (vid ev. bekämpning av gallkvalster) är god tyvärr är detta utan betydelse med tanke på det svenska förbudet mot svavel utom för svampbekämpning. Bären är mycket stora, och har acceptabel smak. Buskarna är från början upprättväxande, men med ökande tendens för nerhängande växt. Sorten blommar lite senare än de tidigaste sorterna och fryser därför inte så lätt. Däremot mognar bären tidigt. Innehållet av C-vitamin, syra, socker och färg är lågt-medelmåttigt, särskilt C-vitaminhalten är relativt låg. Bären kan ramla av om de blir övermogna. De mycket stora och höga buskarna kan vara svåra att skörda med vissa skördemaskiner (blir ofta m höga). Skörden kan vara stor, men har sällan varit det i Västsvenska odlingar. I Norrland har sorten inte varit helt härdig. Triton: Systersort till Titania. Har endast provats få ställen i Västsverige och har där gett mycket varierande skörd. De flesta år ingen-mycket låg skörd, enstaka år mycket hög skörd. Buskarna blir minst lika höga som Titania. Även Triton är en mycket frisk sort. 10

11 Öjebyn: En gammal svensk sort som i många år varit huvudsort i det mesta av Norden. En av de få svarta vinbärssorterna som fortfarande finns med i det svenska E-plantsystemet. Öjebyn är en mycket odlingssäker sort som sällan frostskadas, varken under vintern eller under blomningen. Smaken på bären är god och skörden stort sett acceptabel till hög och framförallt stabil från år till år. Blomningen börjar relativt tidigt, men tål en del frost. Skörden är medeltidigt. Sorten får inte mjöldagg och sällan särskilt kraftiga anfall av bladfallsjuka. Största nackdelen med sorten är den hängande och kraftiga växten, särskilt vid hög näringshalt i jorden. Beskärningsarbetet i Öjebyn är betydligt större än vid Ben-sorterna. På grund av de täta buskarna kan angreppen av gråmögel (=kartfall) och vinbärsmal öka. Sorten är mycket känslig för svavelbehandling, så gallkvalsterbehandling måste göras på annat sätt i Öjebyn. Tyvärr är Öjebyn mycket känslig för just gallkvalster. Jostabär Jostabär: Denna korsning mellan svarta vinbär och krusbär påminner till smaken mest om en mild svartvinbärssort, fast bärstorleken är som små krusbär. I Sverige har sorten inte gett särskilt höga skördar och är mest att anse som en kuriositet för hemträdgårdar. Gröna vinbär Gröna vinbär är muterade svarta sorter, som förlorat det mörkröda färgämnet i bären. De förblir därför gröna även efter att de mognat. Smaken är dock som svarta vinbär, fast oftast sötare och med mer intensiv arom. De gröna: En svenskselekterat klon av Risarp. Buskarna är svagväxande och skörden låg till medel. Smaken är dock mycket god och buskarna motståndskraftiga mot sjukdomar, till viss del även mot gallkvalster. Vertti: Finsk sort, en mutation där bären inte blir svarta utan håller sig gröna även när de mognar. Bären är relativt stora och mycket söta, men ändå med kraftig vinbärssmak. Soten är mycket lämplig till saft- och vinframställning, där man önskar ljus saft med svart vinbärsarom. Även för såser till glass och desserter skulle bären vara bra. Buskarna är upprättväxande och verkar vara friska. Röda vinbär Röda holländska: Odlingssäker sort, med små-medelstora bär och högt innehåll av syra. Buskarna är känsliga för bladlöss, och kan få lättare angrepp av bladfallsjuka, men annars är det en frisk sort. Mognar i början av augusti och är härdig överallt i landet. Finns i det svenska E-plantsystemet. Jonkheer van Thets: Sorten bör inte planteras i kylfällor eller utsatt för kalla vindar på vinter och vårvinter, grenarna toppfryser lätt. Härdigheten är överhuvudtaget inte den bästa, sorten har dock klarat sig bra på Åland, dvs. motsvarande zon III, dock i skyddat läge. Vid plantering i kallare zoner än zon II bör skyddat läge därför väljas även i Sverige. Bären är stora och vackert röda och sitter i långa klasar. Bären är tyvärr väl tunnskaliga för maskinskörd, även grenarna tål maskinskörd dåligt, de spricker lätt sönder vid basen. Däremot används sorten en del som dessertbär, vilket både utseende och den goda smaken passar för. De mognar i slutet av juli. Jonkheer van Thets är ovanligt motståndskraftig mot filtrost för att vara en röd vinbärssort och skörden brukar var hög. Finns i det svenska E-plantsystemet. 11

12 Hron: En slovakisk sort som verkar vara mycket köldtolerant, både vad angår blomfrost och vinterfrost. Skörden har varit hög i England. Bären är vackert ljusröda och sitter i mycket långa vackra klasar som skulle passa bra som dessertbär. Säkert värd att testa. Junifer: En relativt ny, tidig sort som lär ge hög skörd med bra färghalt och söt smak. Härdigheten är dock okänd, men sorten kan vara värd att testa. Red Lake: En industrisort med upprätt växtsätt och hög skörd av fina klarröda, söta bär. Sorten verkar vara ganska härdig, zon III-IV bör den klara utan problem. En stor nackdel med sorten är att den är mycket känslig för bladfallsjuka. Rondom = Rondo: Stora, purpurfärgade bär i långa klasar. Rondom används även till viss del som dessertbär, färgen är dock väl mörk för detta även om klasarna är vackra. Sorten är frostkänslig och är nog bara säkert härdig i zon I och II. Vid testplantering i kallare zoner bör den planteras i skyddat läge. Annars är Rondom en frisk sort med goda industriegenskaper. Sidoskotten är ovanligt svåra att riva av, så Rondom tål maskinskörd väl. Rosetta: Mycket stora, ljusröda bär i långa vackra klasar. På grund av den ljusa färgen är Rosetta ingen bra industrisort. Däremot är den mycket uppskattat som dessertbär eftersom smaken är ganska mild (fast också ganska syrlig) och utseendet i topp. Medeltidig skörd, i slutet av juli. Bör sättas i skyddad läge om den testar i kallare klimat än zon III. Rovada/Rovado: Stora bär i långa vackra klasar och med relativ mild smak. Färgen är kraftigare än Rosetta och Rovada kan även användas till industri. Sorten mognar sent, i början eller mitten av augusti i södra Sverige och avlöser således Rosetta på marknaden för dessertbär. Rovada brukar ge mycket hög skörd. Bör sättas i skyddat läge om den testar i kallare klimat än zon III. Stanza/Stansa: Små-medelstora bär i medellånga klasar. God saftkvalitet, klasarna kan även användas som dessertbär även om t.ex. Rosetta och Rovada ger finare klasar. Sorten är inte särskilt härdig men har dock överlevt på Åland, vilket motsvarar zon III. Vid försöksodling i zon III och norrut bör den sättas i skyddad läge. Relativ tidig skörd, från mitten eller slutet av juli i södra Sverige. Blomningen är däremot bara medeltidig, dvs. att Stanza har bättre chanser att klara sig från nattfrost än de flesta andra, tidiga sorterna. Ett par nya engelska sorter Redstart, Rednose och Redpoll verkar lovande, men erfarenheter saknas än. Rednose är främst tänkt för industri medan Redpoll med sina extremt långa klasar skulle passa som dessertbär. Redstart verkar kunna passa för både industrin och färskvarumarknaden, och mognar extremt sent. Än så länge kan det vara svårt att få tag på större mängder plantor, även från England. Vita vinbär Gullan: Stora gulvita bär i medellånga klasar. Kan mycket väl användas som dessertbär. Rel. tidig skörd (runt senare hälften av juli). Uppges vara mindre härdig än de flesta andra vita sorter, men zon IV verkar gå bra. Stora nackdelen med sorten är känsligheten för amerikansk krusbärsmjöldagg. Sorten kan därför vara svår att få tag på. Vit Holländsk: Relativt små bär i halvlånga-långa klasar. Vit klon av Röd Holländsk. Härdig. Vit jätte: Relativ sen sort, mognar från första i augusti i södra Sverige. Mycket långa vackra klasar med mycket stora bär, som inte har tendens att drösa. Uppskattad som dessertbär. Härdig i alla fall t.o.m. zon V. Enda vita vinbärssorten i det svenska E-plantsystemet. 12

13 Vita långklasiga: Medelstora bär i långa klasar, kan användas både till industri och som dessertbär mycket härdig. Vit Versailler: Den klassiska vita sorten i Europa, långa klasar med stora, vitgula bär med god smak och bra skörd. Ovanligt frisk sort för att vara så pass gammal. Tyvärr är sorten inte så härdig men verkar klarar sig ganska bra i åtminstone zon I och II. Valkoinen suomatilainen, Vit Finsk: Finsk selektion av Vit Holländsk med större bär. Mycket härdig sort som bör kunna odlas överallt i Sverige. Kan användas både till industri och - där mer långklasiga sorter som vit jätte inte kan odlas - som dessertbär. Rosa vinbär Rosa vinbär är korsningar mellan röda och vita sorter. Bären har en ljusröd färg eller är rödflammiga och odlas mest som kuriosa i hemträdgårdar. Kan dock mycket väl visa sig vara en intressant nisch för konditori- och restaurangmarknaden. Laxton nr 1: Laxton är en ny sort, som det inte finns större erfarenheter av i Sverige. Sorten är dock ovanligt lämpat för produktion av dessertbär. Långa klasar med stora ljusröda bär och hög skörd. Härdigheten i Sverige är okänd, men den kan odlas överallt i England, så i åtminstone zon I- III borde den kunna odlas även här. Skörden är tidig, gissningsvis under första hälften av juli. Tyvärr är blomningen motsvarande tidig. Pink Champagne: Raffinerade rosa bär med vita nerver i medelstora klasar. Kan bli en specialitet för den som satsar på dessertbär men duger förstås inte för industri. Buskarna är kraftiga, men upprätta och friska. Härdigheten i Sverige är okänd, men sorten bör säkert sättas i skyddat läge vid odling i kallare klimat än zon II. Plantmaterial Det är mycket viktigt att försäkra sig om, att det förökningsmaterial man använder är friskt från vinbärsgallkvalster, reversion och virussjukdomar. Inte heller bör moderplantorna vara allvarligt angripna av bladlöss (som kan föra med sig virus), mjöldagg, filtrost eller bladfallsjuka. Alla vinbärsarter kan förökas på samma vis och rotar sig i regel mycket villigt. Vintersticklingar=vedartade sticklingar: Vintersticklingar tas i regel från årsskotten på vintern, när knopparna är i vila och grenarna hunnit bli förvedade. Den delen av toppen, som inte är riktigt förvedad kasseras, det torkar ut för lätt. Det är viktigt att sticklingarna inte torkar ut. Bäst är att förvara dem i fuktig (inte blöt) sand eller jordslå dem på ett fuktigt ställe. För att minska antalet sårytor kan man vänta med att skära sönder grenarna fram till dess att man skall sätta sticklingarna. En god vinterstickling är ca cm lång och har 4-5 knoppar. Det är dock möjligt att använda mindre sticklingar med färre knoppar om bädden täcks med plast innan stickningen så att temperaturen i jorden ökar och därmed rotbildningen. Sommarsticklingar=örtartade sticklingar: Sommarsticklingar tas på årsskotten från ca mitten av juni till slutet av augusti. Varje stickling skall ha 2-3 knoppar. För att minska risken för röta tas det 13

14 eller de blad, som skall stickas ned i jorden bort. För att minska avdunstningen ovan jord kan man ev. skära bort ena halvan av det bladet, som lämnas överst på sticklingen. Vid förökning av vinbär är det viktigt att se till att rätt del av sticklingen (alltså den nedre delen) sticks ned i jorden, annars tar det mycket längre tid att få rötter på sticklingen och växten försvagas kraftigt. Ca 2/3-3/4 av sticklingen skall stickas ned i jorden. Bara en, ev. två knoppar skall vara över markytan. För att få snabbare rotutveckling och mindre avdunstning kan bädden täckas med svart plast, som sticklingarna sticks direkt ned igenom. I regel sätts sticklingarna med ca 20 cm mellanrum. Det eliminerar även alla problem med ogräs i bädden. Numera finns det miljövänliga, nerbrytbara plasttyper gjorda på majsstärkelse som inte påverkar miljön negativt vid nerbrytningen och inte ger avfallsproblem. Som substrat i bädden kan användas en blandning av planteringsjord och sand eller leca. Även en lätt mulljord är ett bra substrat, om inte vinbär odlats på jorden förut. För att minska avdunstningen bör bädd och plantor täckas med fiberduk eller vit plast (om de står soligt) eller klar plast (i skuggigt läge). Sticklingarna bör stå relativt varmt (18-20 C) för den snabbaste rotutveckling. Högre jordtemperatur än lufttemperatur gynnar rotutvecklingen, så en värmeslang under bädden kan vara en bra idé om man startar rotningen tidigt på våren. Vid stickning på våren kommer plantorna att grena sig under sommaren. 1:a hösten klipps grenarna in över 2-3 knoppar efter bladfall. Den följande sommaren grenar plantan sig ytterligare. Om inte grenantalet anses tillräckligt stort toppas plantorna ytterligare en gång på hösten. Plantering kan därefter ske på senhösten. Det är viktigt att plantera buskarna så djupt att de senaste förgreningspunkterna finns i eller strax under jordytan. Annars får man stammade buskar som inte tål maskinskörd och som är mycket känsliga för vind. Försök har visat att plantering på våren nästan alltid resulterar i sämre tillväxt. Anledningen är att växten på vinbär börjar mycket tidigt, och att den stannar upp vid omplantering. På uppfrysningsbenägen jord kan det dock vara bättre att plantera på våren än riskera att plantorna fryser upp under vintern. I Norrland har man haft fina resultat med att gräva ned hela grenar i marken. En plogfåra plöjs upp, grenarna läggs i så att bara grenspetsarna når upp över marken och fåran plöjs igen. Grenarna läggs med samma avstånd som buskarna skall stå, d.v.s. 0,5-0,8 m från varandra, om buskarna skall maskinskördas. Buskarna i Norrbotten som producerats på detta sätt har växt lika snabbt som rotade 1-årsbuskar. Det är naturligtvis främst för etablerade odlare med gott om plantmaterial (t.ex. från beskärning) som detta är aktuellt. I utlandet säljs frigoplantor av vinbär. De används främst i växthus för produktion av dessertbär utanför huvudsäsongen, och är knappast aktuella för Sverige i nuläget. Om marknaden för dessertbär kommer att utvecklas kan frigoplantor dock också bli intressanta här. De består av rotade årsskott som varit kylda för blomproduktion. I regel tar man 2 skördar på dem, en under planteringsåret och en året efter på de avkortade sidoskotten. En del väljer dock att bara ta en skörd för att slippa jobbet med att korta in sidoskotten. Det kräver god betalning för bären för att vara lönsamt. Viktigt att tänka på om man själv vill föröka vinbär är att alla nyare sorter är sortskyddade. Det betyder dels, att man måste ha tillstånd från sortsägaren för att föröka sorten, dels att man måste betala en avgift för varje producerad planta till sortsägaren. Speciellt ägarna till de nya, värdefulla gallkvalsterresistenta svarta vinbärssorterna vakar mycket noga över sina sorter, och man måste 14

15 som odlare i regel underteckna ett kontrakt om inte att föröka sorten när man första gången köper in den. Planteringstäthet Optimal planteringstäthet är beroende både av sorten och av skördemetoden. För maskinskörd är det en fördel att buskarna bildar en jämn, tät häck. En odling för självplock blir dock bättre avplockad om folk kan gå runt om varje buske. Radavståndet i industriodlingar måste anpassas till företagets skördemaskin och i självplocksodlingar efter företagets traktor och gräsklippare. Sorter med svag växt och/eller upprätta grenar kan planteras tätare än kraftigt växande buskar eller buskar med hängande växtsätt. För att kunna få det höga EU-stödet för ekologisk odling av vinbär (t.o.m. 2006) måste man ha en planteringstäthet av bärande buskar motsvarande minst 1500 buskar per hektar. Det mesta tyder på att det även kommer att gälla i det nya miljöstödet Det uppnår man i regel utan svårighet om man följer de vanliga rekommendationerna. Vanliga planteringsavstånd är: Radavstånd: 3,5-5 m i industriodlingar, beroende av skördemaskinen, 2,5-4 m i självplock- och spaljéodlingar (ibland ner till 2 meter vilket kräver trädgårdstraktorer för skötsel). Det är viktigt att inte snåla med radavståndet. Om det känns jobbigt att köra i odlingen kommer man att dra sig för att åtgärda problem, och kommer då ofta för sent ut. Inte minst gräsklippningen måste kunna göras snabbt, för att inte gräset skall konkurrera för mycket med buskarna måste man räkna med att klippa gräset 1 gång per vecka. Anpassa därför radavståndet efter gräsklippare och skördemaskin! De flesta moderna skördemaskiner kräver minst 4-4,5 m mellan raderna och en rejäl vändteg att vända på, oftast minst 6 m. Plantavstånd i raden: Till maskinskörd är det en fördel att buskarna står som en häck, så att skördemaskinen inte går ihop sig i buskmellanrummen. Av den anledning planteras upprättväxande sorter för maskinskörd ofta så tät som på 0,5-0,6 meters avstånd i raden (särskilt de svagt växande Ben-sorterna som i Skottland planteras ända ner till 0,3 m mellan plantorna.). Sorter med kraftigare eller nerhängande växt som Öjebyn eller Titania planteras i regel på 0,7-1 meters avstånd. I självplocksodlingar får man ofta mer avplockat om folk kan plocka hela vägen runt busken. Det talar för ett större plantavstånd, åtminstone för det storväxta, svårplockade sorterna, 1-1,25 cm kan då vara lämpligt, på särskilt storväxta röda vinbärssorter upp till 1,5 m. Där behöver man i gengäld inte ha så breda rader, det räcker med ett radavstånd som tillåter en traktor med gräsklippare (eller spruta) att komma igenom. Små, upprättväxande sorter kan planteras som häck (0,6-0,8 m avstånd). Det är dock viktigt att göra tvärgångar med jämna mellanrum, så att folk inte får cellskräck, detta gäller särskilt högväxta sorter som t.ex. Titania. För låga buskar är inte populära bland självplockarna, inte heller nerhängande växt. Det ger för många svårplockade bär och bör därför undvikas även i självplocksodlingar. Vid odling i spaljé, vilket är den vanligaste odlingsformen i utlandet för bär i klasar till färskvarumarknaden är plantavståndet vanligtvis 0,5-1 m. 15

16 Jordtyp Vinbär är relativt tåliga buskar som trivs bra på de flesta jordtyper, även lite tyngre jord. Det är dock viktigt att jorden är väldränerat och hålls lucker. ph-värdet bör hållas mellan 5,5 och 6,5, upp till 7,0 brukar dock gå bra på lerjord. Jorden bör ha ganska god vattenhållande förmåga om man skall klara sig utan bevattning och man måste se till att få bort flerårigt ogräs innan planteringen. Särskilt tistelarter ställer till problem i industriodlingar eftersom blommor och fröställningar från dessa hamnar i skörden. Även kvickrot och annat kräftigt gräs kan veckla in sig i skördetröskaren och måste därför bort, lämpligen innan plantering. Av de ettåriga arterna är snärjmåra det värsta ogräset, men även baldersbrå och kamomill kan ställa till bekymmer av samma typ som tistel under skörden. Gödsling Det har gjorts många försök med gödsling till svarta vinbär. Tyvärr varierar resultaten lika mycket! I Danmark rekommenderas ca kg kväve per ha per år, i Norge kg kväve per ha. I försök med Ben Sarek gav 80 kg/ha bäst skörd på lätt jord, till Öjebyn på lite tyngre jord var 40 kg kväve per ha optimalt. I Sverige ligger rekommendationerna på ca 70 kg kväve/ha och år under skördeåren, åtminstone i södra hälften av landet. Därtill kommer jordens naturliga frigörelse, som i konventionell odling (som ovannämnda rekommendationer gäller) ligger betydligt lägre än i ekologisk odling. I vanlig konventionell odling frigörs oftast kg kväve per ha och år, i ekologisk odling som gödslats med stallgödsel under många år frigörs ofta kg kväve per år. Av rekommendationerna framgår att svarta vinbär tillhör de mer hungriga bärväxterna, men att jorden i ekologisk odling ofta ställer huvudparten av kvävet till förfogande. Även sorten spelar en roll. Ben-sorterna kräver ofta mer gödsel (eller rättare högre näringsnivåer i marken) än traditionella nordiska sorter som Öjebyn. Gröna vinbär är oftast lite svagare till växten än svarta, och man kan försöksvis hålla gödslingen till de gröna sorterna i nedre delen av ovanstående rekommendationer. För röda, rosa och vita vinbär ligger kvävebehovet på minst samma mängder som till svarta vinbär, eventuellt lite högre. Det är lätt att ge för mycket kväve. Grenarna börjar hänga eller vid sorter som redan har hängande växt lägga sig på marken, invintringen försenas och härdigheten försämras med ökade vinterskador kraftigare angrepp av svampsjukdomar och skadedjur till följd (mjöldagg, bladfallsjuka, bladlöss, spinnkvalster). Buskarna blir tätare och därmed svårare att skörda och beskärningsarbetet ökar. Dessutom får gråmögelsvampen bättre villkor att sprida sig i den fuktiga luften i täta buskar, så att blom- och kartfallet ökar. I en ekologisk odling finns det alltså all anledning att vara restriktiv med kvävet. Behovet är störst i knoppsprickningen och under bladutvecklingen och framförallt under blomning och kartutveckling samt för knopputvecklingen under eftersommaren. Som tur är börjar jordens kväve bli växttillgängligt just under kartutvecklingen ton/ha stallgödsel/år radspridd eller 100 kalkoner eller gäss per ha i 4 månader har i praktisk, ekologisk odling av svarta och röda vinbär för industri gett bra resultat även om effekten inte är undersökt i vetenskapliga försök. Det motsvarar kg kväve/ha. Därtill kommer gräs/klöverklippet, som vid inblåsningen i raderna dessutom täcker mot ogräs. Detta torde vara tillräcklig gödsel i de flesta odlingar. Fjäderfägödseln kan behöva komppletteras med kalirik gödsel 16

17 som svin- eller nötgödsel, djupströbädd från får, Vinass eller dyl. I Danmark har man haft mycket fina resultat med ton flytgödsel/ha utkört på våren. Bl.a. reducerade det ogräsproblemen genom att det bildade ett tjockt, ogenomskinligt skikt över jorden. Med tanke på att det avdunstar mycket ammoniak från flytgödsel är metoden inte så miljövänlig. Kaliumbehovet torde vara ungefär lika stort som kvävebehovet. Vid dokumenterat behov kan man få tillstånd att gödsla med kaliumsulfat i både EU-ekologisk odling och KRAV-odling. Sylvin bör inte användas även om det är tillåtet enligt eko-reglerna, klorinnehållet är giftigt för vinbärsbuskarna. Behovet av kalium är störst under kartutvecklingen och efter skörd. Kalium ökar dessutom vinterhärdigheten. Fosforbehovet ligger på kg/ha per år. I Sverige har många fält särskilt på lerjord eller f.d. potatisfält redan en mycket hög halt av fosfor. För jordar i AL-klass 5 behöver man inte tillföra fosfor utom möjligen några kg på våren då jordens fosfor inte hunnit bli tillgängligt. Allt för hög fosforhalt påverkar buskarnas mykorrhizasvampar negativt och därmed även vinbärens förmåga att ta upp t.ex. mikronäringsämnen och vatten, och deras skydd mot sjukdomar. Gräsbanorna bör inte gödslas med kväve för inte att få för kraftig växt. Insådd av 25-30% klöver räcker som kvävegödsel. Efterhand kommer gräs och klöver att anpassa sig efter varandra, så att klövermängden ökar eller minskar i takt med gräsets gödslingsbehov. Kanadensiska försök i äpple och hallon har visat att renbestånd av vitklöver är det som ger minst konkurrens med buskarna. Samma sak ser ut att gälla i svenska vinbärsodlingar även om det inte är testat i försök. Renbestånd av klöver ger ett kväveöverskott på kg kväve per ha och år. Det finns med andra ord risk för överskott på kväve om all avklippt klöver blåses in i raderna. Vid klippning var 4-6:e vecka ger toppen av ren vitklöver ca kg kväve per ha per klippning. Om man väljer att ha gräs eller en blandning av klöver och gräs i gångarna bör man välja en svagväxande gräsblandning t.ex. gräsmatteblandning eller golfblandning för att minimera arbetet med gräsklippning. Vid hög andel klöver i gräsbanorna och inblåsning i raderna vid den eller de första två klippningarna kan man minska eller helt låta bli att ge stallgödsel, eller bättre välja en kvävefattig form som t.ex. djupströbädd för fortfarande att kunna tillföra kalium. Ett bra sätt att hålla sig á jour med näringstillståndet i odlingen är att ta bladanalyser. Bladen skall tas från mitten på årsskotten (med stjälk) efter klockan 11 på dagen i augusti månad. Då bör näringsinnehållet ligga inom följande värden: Art Kväve Fosfor Kalium Kalcium Magnesium Bor ppm Mangan ppm Zink ppm g/100 g TS mg/kg TS Sv. vinbär 2,6-3,2* 0,15-0,30 1,2-1,6 1,0-1,5 0,20-0, Röda vinbär 2,6-3,2* 0,15-0,25 1,4-1,9 1,0-1,5 0,20-0, *Kväve: 2,6-2,9 g/100 g torrsubstans enligt norska uppgifter, danska resultat säger 3,0-3,2. Med tanke på att hösten är kortare i Sverige bör de norska värden tillämpas, i Norrland bör riktvärden kanske ligga än lägre? Bevattning Bevattning skulle säkert vara nyttigt i vinbärsodlingarna, men det finns knappast ekonomi i det. Under etableringsåret/åren bör man dock kunna bevattna åtminstone med vattenkanon om det blir 17

18 torrt, inte minst på lätt jord. Priset på vinbär har hittills varit så lågt, att det inte kunnat betala investeringen för frostskyddsbevattning. Nu, när priset på bären ökar är det möjligt, att det kan betala sig att utnyttja befintlig anläggning som frostskydd i vinbären, t.ex. om man redan har jordgubbar eller fruktodling nära vinbärsfältet. Äldre buskar på jord med visst lerinnehåll klarar sig i regel bra utan bevattning åtminstone i industriodling och till självplock. Spaljéodlingar med bär i klasar för färskvarumarknaden bör dock kunna bevattnas, helst med droppbevattning för inte att blöta ner bär och blad. Anledningen till bevattningskravet är främst att torka ökar risken för att bären drösar. Ett par bär mindre i klasen betyder visserligen en förlust i mängd i en industriodling, men inte i kvalitet. Det gör det däremot vid odling av dessertbär och måste därför hindras. Dessutom blir bären större vid bevattning. Beskärning Det traditionella sättet att beskära vinbär på är att varje år skära bort nerhängande och skadade grenar samt - efter de första 4-5 åren - dessutom 2-4 av buskens äldsta grenar, antingen helt nere vid marken eller på cm hög stubb. Beskärningen utfördes för hand med kraftiga grensaxar. Detta är utan tvekan det mest skonsamma beskärningssättet för buskarna, men det är också det klart mest arbetskrävande och därmed den dyraste lösningen. Många undersökningar har därför gjorts för att hitta billigare sätt att klara beskärningen på utan att det i för hög grad satt ner skörden. Och det har visat sig, att vinbär inte alls är så känsliga som man trott. Följande undersökningar har gjorts på svarta vinbär, men metoderna kan troligtvis även tillämpas på röda och vita vinbär. I det nordliga Finland har man jämfört ovannämnda metod utfört höst resp. vår med maskinklippning av nerhängande grenar och handgallring av äldre grenar. Resultatet var att maskinklippning på hösten inte medförde någon skördenergång, men att både maskinklippning och handbeskärning vårtid skadade för många knoppar för att de skulle vara ekonomisk lönsamt. Tyvärr visade det sig också, att vinsten med maskinklippning minskade efterhand som buskarna blev äldre, och behovet av handgallring därför ökade. Därför testade man även total nerskärning av alla grenar (totalföryngring). Man jämförde avskärning i marknivå med avskärning i 20 cm höjd, fräsning resp. orörd jord i raden samt myllning av stubben eller orörd stubb. Bäst återväxt fick man vid beskärning på 20 cm höjd, lätt fräsning av de ytliga rötterna och myllning av stubben. Totalföryngringen skedde på 5-åriga buskar. Första sommaren utvecklades ca 20 skott per buske i genomsnitt och året efter fick man en skörd på 0,5 kg per buske. Året efter kunde buskarna åter maskinskördas och gav det nästan full skörd på 1,8-2 kg per buske (St. Michael/Mikkeli i Norra Finland). I Västsverige har en liknande föryngring utan fräsning och myllning gett ca skott per buske. Under de första 2 åren av en totalföryngring är det viktigt att bekämpa flerårigt ogräs i raderna. Det är även viktigt att hindra gräset i gångarna från att växa in i de numera ljusa raderna. I ekologisk odling kan det göras med ytlig fräsning eller sidomonterade borstar, eller ev. upprepade flamningar. Även gäss eller andra typer av fjäderfä är en bra hjälp i ogräsbekämpningen. Efter de första två årenskuggar buskarna så mycket att åtminstone fröogräs har mycket svårt att etablera sig där. Ett sätt att minska ogräsproblemet är odling på vävd plast (mypex) eller agryl. I äldre odlingar skulle plastremsor kunna läggas ut på var sida om raden när återväxten börjat. Det systemet skulle göra det möjligt återanvända plasten när nya rader skall föryngras. Kostnaden för plasten skulle därmed minskas avsevärd. 18

19 Marktäckning med bark eller flis är också en bra hjälp mot fröogräset i etableringsfasen, men om man inte har eget marktäckningsmaterial blir det en dyr metod i längden. Barkbitarna försvårar dessutom gräsklippningen och om flisen täcker hela ytan mellan gräsbanorna ökar risken för frost i blomningen. Totalföryngring av hela fält efter 5-7 år beroende av sort skulle även kunna minska smittan med gallkvalster, men kräver i så fall att man avstår från det höga miljöstödet för ekologisk bärodling i 1-2 år. Om man önskar att få detta stöd är man i stället tvungen att föryngra var 3-5 rad, så att man hela tiden plockar på minst 1500 buskar per ha per år. Denna metod har samma föryngringseffekt som vid nerhuggning av hela fältet, men ger ingen saneringseffekt mot skadegörare som lätt smittar från rad till rad. Vinbärsbuskar blir - beroende av sort - ca. 1-1,8 m höga och 1-3 m breda. Det finns dock inget större samband mellan skörd och storlek, och eftersom breda buskar är svåra att skörda för hand och med maskin, försöker man i regel hålla buskarna så smala som möjligt. Täta buskar ger dessutom större luftfuktighet i bladverket med ökade angrepp av svampsjukdomar som bladfallsjuka och gråmögel (kartfall) till följd. Täta, breda buskar ger även dåliga ljusförhållande inne i busken vilket leder till ojämn mognad av bären och därmed till att bären vid skörd har ojämn kvalitet. För maskinskörd bör buskarna inte tillåtas bli mer än max. 1,6-1,7 m breda eftersom skördemaskinerna annars inte klarar av att skörda alla bären inne i busken. Maxhöjden på de vanligaste skördemaskinerna ligger också runt 1,6 m, men med viss ombyggning kan en del maskiner klara av buskar upp mot 1,8 m. Buskarna bör inte vara för låga heller, de flesta maskiner har svårt att skörda under 30 cm från marken. För att underlätta skörden och för att inte bären skall bli nersmutsade med jord, försöker man hålla grenarna så upprätta som möjligt. Växtsättet är till stor del sortberoende, t.ex. har Öjebyn mycket kraftigare tendens till hängande växt än t.ex. Ben-sorterna, men detta kan till viss del även regleras med snål kvävegödsling. För inte att få för stor negativ konkurrens av gräset på vinbärsbuskarna måste gräset hållas mycket kortklippt hela säsongen, inte minst i unga planteringar. Under planteringsåret bör man hålla bar mark och först så in gräset på sensommaren om man planterat på våren. Försök har visat att gräset inte bör tillåtas växa in under buskarna, särskilt inte under etableringsfasen. Kortklippt gräs utanför raden ger mindre konkurrens och nästan samma tillväxt som bar mark. Extra gödsel till raderna och bevattning under torra perioder under etableringen minskar också gräsets negativa effekt. Insådd av balgväxter som vitklöver i gräset minskar gräsets kvävebehov och gräs/klöverklippet kan bli ett värdefullt näringstillskott och marktäckningsredskap om det blåses in i raderna vid klippning. Heltäckande gräs- eller klövertäcke ökar risken för frost i blomningen precis som marktäckning av flis och bark. Anledningen är att jorden under marktäcket inte värms upp av solen i samma omfattning som om jorden hade varit bar. I självplocksodlingar kan man använda klockmetoden som ett rationellt sätt att beskära. Varje år skär man bort ¼ av busken med röjsåg, första året från klockan 12 till klockan 3, nästa år från klockan 3 till klockan 6 osv. så att busken förnyats helt efter 4 år. Återväxten av årsskott året efter är alltid kraftigast på den fjärdedel som beskars på hösten eftersom där finns mer ljus. Självplockare vill gärna ha stora bär, och det får man bara på relativt unga grenar. För färskkonsumtion av bär i klasar ger det bättre kvalitet att odla vinbären som spaljé eftersom det ger bättre plockbarhet och större bär. God plockbarhet är nödvändigt för att inte enstaka bär i klasen skall rivas av på vägen ut ur busken, lätt tillgängliga klasar är också nödvändiga för att göra plockningen rationell, den måste nämligen göras för hand 19

20 Man binder då upp 3-6 skott per buske till 3-4 trådar med cm mellanrum, och tar bort alla andra. Bäst resultat får man i regel med bara 3 skott per planta, ett årsskott, ett tvåårsskott som man kan plocka på, och ett 3:årsskott med sidogrenar med bär. Av hänsyn till plockbarheten på treårsskotten kortas sidoskotten i regel in till 10 cm under vinterhalvåret. Varje år tar man bort det 3-årsskott som man skördat på (eller två treårsskott om man väljer att ha 6 grenar per buske) och börjar dra upp ett (eller två) nya årsskott. Alla andra årsskott tas bort efterhand som de kommer. På det viset kommer alla bär på relativt unga grenar, är lätta att plocka och lätta att bespruta mot t.ex. mjöldagg. Ogräsbekämpning Bortsett från vinbärsgallkvalster är det oftast ogräsproblem som sätter stopp för ekologisk odling av vinbär. Den främsta anledningen är att det hittills inte funnits ekonomi att använda samma metoder i vinbärsodlingen som utvecklats för annan bärodling. Därför är det viktigt att skaffa sig ett bra utgångsläge. Allt rotogräs måste bort innan plantering av buskarna. Det kräver ofta minimum 2 års träda eller ett par år med antingen hackgrödor som purjolök eller potatis eller ett par år med en kraftigt växande, kvävande gröngödslingsgröda som t.ex. sötväppling. Om man har tistel på fältet bör gröngödslingsgrödan klippas 2-3 gångar om året, mest effektiv blir metoden om slåttern sker när tistlarnas blomknoppar precis syns. Det är under etableringen av buskarna, dvs. under de första 2-3 åren som buskarna är mest känsliga för konkurrens från ogräs. Värst är naturligtvis de första månaderna efter att man planterat ut sticklingar, dessa blir lätt övervuxna av ogräs. Grenade 1-2:årsbuskar klarar sig bättre än rotade sticklingar även den första tiden efter planteringen. Eftersom man i ekologisk odling inte har möjlighet att spruta bort ogräs är det fråga om inte etablering på smal plastlist är lönsamt trots kostnaden. Plasten håller dessutom kvar markfukten så att bevattningsbehovet minskar, och ger en högre jordtemperatur vilket gynnar rotbildningen. Det finns nerbrytbar plast som håller 4-8 veckor och sedan bryts ner av solljuset till koldioxid och vatten. Numera finns det nerbrytningsbar majsplast på marknaden och priserna börjar komma ner i rimliga nivåer. Majsplasten påverkar inte koldioxidbalansen negativt och ger inte avfallsproblem som vanlig plast. För mekanisk ogräsbekämpning är en långfingerharv en möjlighet att bekämpa ogräset effektivt den första tiden efter utsättning av sticklingar. Erfarenheter från energiskog visar, att sidoskotten på sticklingarna tål harvningen mycket bra. När sticklingarna växt så mycket, att de stöter emot harven måste behandlingarna stoppas. Långfingerharv borde även kunna användas med bra resultat den första tiden efter en föryngring, särskilt om raderna myllats så att harven har jord att ta i där. Även fingerhjul skulle kunna användas i etableringsfasen. Då är det klokt att välja en av de mindre typerna, avsedda för jordgubbar eller grönsaker, så att man kan behandla på båda sidorna av raden samtidigt. Marktäckning är därefter inte aktuellt före plantorna är både toppade och kupade för förgrening, det vill säga år 2. En mer rationell metod är dock till att samla sticklingarna i ett särskilt förökningsfält tills förgreningen är avslutat år två, och först därefter plantera ut buskarna. Vid djup plantering (under förgreningspunkten) slipper man kupningen. Det är då möjligt att plantera på plastlist. Då bör man välja hållbar, vattengenomsläpplig plast som mypex eller agrylväv och plantera i ett kryss som sluter sig om plantorna framför en håla där 20