KVINNOR I INDIEN. Förtryck och. motstånd. Förtryck. och

KVINNOR I INDIEN Förtryck Förtryck och och motstånd

Indien har genomgått radikala förändringar på 90-talet, från att ha varit en mer eller mindre självförsörjande nation tvingades landet strukturanpassa sin ekonomiska politik 1991. Den indiska marknaden öppnades upp för de multinationella företagen. Den inhemska campacolan har sedan dess helt slagits ut av Cocacola och Pepsi och korna på gatorna får allt hårdare konkurrens av bilarna, ett måste för den växande medelklassen. Men det är inte bara medelklassen som växer. Klyftan mellan rik och fattig ökar samtidigt och allt fler blir allt fattigare. Fackföreningarna får svårare att organisera sina arbetare. Liberaliseringen innebär där som här ett rörligare kapital. Bara uppemot 10 procent av arbetarna i den formella sektorn är med i facket och den formella sektorn utgör i sin tur enbart 10 procent av den totala ekonomin. Återstående 90 procent arbetar inom det som brukar kallas den informella sektorn, som kännetecknas av tillfälliga, korta kontrakt eller hemarbete. Den fackliga anslutningen må vara låg men det betyder inte att människorna i Indien skulle vara oorganiserade. Här finns tvärtom en stark tradition av motstånd. En stark rörelse för miljön, fred, kvinnor och människor ur de så kallade lägre kasterna. Ett färskt exempel på styrkan i organiseringen är kvinnoorganisationernas motstånd mot kärnvapensprängningarna hösten 1998. Bomben markerar ett nytt kapitel i Indiens historia. För första gången styrs landet som kallats världens största demokrati av ett religiöst fundamentalistiskt parti. Genom att ändra i skolböckerna försöker det regerande partiet BJP bokstavligen skriva om Indiens historia. Indien framställs som hinduernas land och muslimer och andra religiösa grupper smutskastas. Målet är att skapa en hinduisk nation. I oktober 1998 reste vi, 13 kvinnor från SAC-Syndikalisterna, runt i Indien. I den här tidningen lyfter vi fram exempel på kvinnor som vi mötte, som lyckats vända utvecklingen och stötta varandra för att orka göra mostånd, mot ockrare, hinduhögern, multinationella företag och de patriarkala strukturerna. Utgiven av SAC syndikalisterna med stöd av Sida. Förutom tidningen Kvinnor i Indien förtryck och motstånd håller vi föredrag på samma tema till diabilder. Vi har också gjort en fotoutställning. Allt kan beställas från SAC:s internationella kommitté, Box 6507, 113 83 Stockholm. Foto framsida: Helen Titoff. Baksida: Anna Lundin. Redigering och formgivning: Christina Lindström, Ina Ghai, Anna Lundin och Susanna Dahlberg. Tidningen är tryckt på Tryckeri AB Federativ, Stockholm, 1999. Slaget om sexualiteten Fire, en film om kvinnors vänskap och kärlek, retade gallfeber på hinduhögern. Två veckor efter filmens premiär gick de till attack och brände biografer och krossade rutor. Kvinnorörelsen reagerade med demonstrationer och protestbrev. Den sjunde december 1998 samlades flera hundra kvinnor utanför en biograf i centrala New Delhi. De bar plakat med texten indisk och lesbisk. Demonstrationen som organiserades av ett trettiotal kvinnogrupper i New Delhi var en protest mot de våldsamma attacker mot filmen Fire några dagar tidigare. Filmen skildrar hur två gifta kvinnor, missnöjda och isolerade i sina äktenskap, inleder ett förhållande och lämnar sina män. Fire är en stark kritik av både religionen och den patriarkala familjestrukturen. Glappet mellan de självständigt agerande kvinnorna och männen som fastnat i sina roller som överhuvud skapar en karikatyrbild av den indiske mannen som är föga smickrande. Men mycket träffande, skriver Ritu Menon, grundare av det feministiska bokförlaget Kali for Women, i en artikel i Indian Express. Hon fortsätter: Filmen beskriver en ganska typisk indisk familj... men medan Bollywood-filmerna håller upp familjen och värdesätter mannens rätt att bestämma i familjen gör Fire tvärtom. Fire slår mot patriarkatets allra viktigaste institution och beståndsdel, familjen. Första lesbiska filmen Det är också första gången som en indisk film skildrar ett lesbiskt förhållande ur ett kvinnoperspektiv. Kvinnorna på det feministiska dokumentationscentret Jagori i New Delhi berättade när vi besökte dem att det fanns några exemplar av filmen på video som cirkulerade bland stadens aktivister och lesbiska. Att den någonsin skulle gå upp på biograferna trodde de inte. Men så två veckor senare, efter drygt ett år hos filmcensuren släpptes filmen helt ocensurerad. Hot mot familjen Fire togs emot väl av både publik och media. Men efter att ha visats på biograferna i två veckor vaknade hinduhögern till liv. Shiv Sena, en underavdelning till det regerande partiet BJP som ser som sin främsta uppgift att värna den hinduiska/indiska kulturen, stormade den tredje december biografer i New Delhi och Bombay, krossade glasrutor och rev ned affischer. Fire gäckar vår kultur, säger en representant för Shiv Sena i New Delhi till den indiska tidningen Indian Express. Ett hot mot hela mänsklighetens fortskridande. Om kvinnors fysiska behov kan tillfredställas genom lesbiska relationer kommer den äktenskapliga institutionen rasa och reproduktionen av människor upphöra, skriver Shiv Sena vidare i ett protestuttalande. Shiv Sena representerar en relativt liten grupp extrema hindunationalister och anses bland allmänheten vara våldsamma idioter och terrorister. Men trots det har de uppenbarligen mycket makt. Av rädsla för repressalier slutade flera biografer visa filmen och regeringen beslöt till slut 2 KVINNOR I INDIEN FÖRTRYCK OCH MOTSTÅND

Radha och Sita i filmen Fire utmanar patriarkatet genom att välja varandra. Shiv Sena, hinduhögerns stormtrupper, rasade mot filmen. Det finns inga lesbiska i Indien, hävdade Shiv Sena. BILD: TRIANGELFILM att skicka tillbaka filmen till filmcensuren för en förnyad granskning. Shiv Sena menar att filmen är omoralisk eftersom den skildrar lesbiskhet. Men enligt Ritu Menon handlar protesterna inte främst om moral eller sexualitet. I sådana fall skulle de attackera biografer varje dag, menar hon. Enligt Menon är Shiv Senas protester främst en reaktion mot att kvinnor väljer själva och agerar utifrån sina intressen. Att kvinnorna i filmen klarar sig och inte som brukligt är, i till exempel Thelma och Louise, störtar över en brant och dör som straff för att de bryter mot normen, chockerar. Genom att kvinnorna går sin egen väg utmanar de patriarkatet och de traditionella familjerollerna som de förväntas spela. Högsta domstolen har också kritiserat Shiv Sena-aktioner och ifrågasätter i en skrivelse regeringens in/ aktion, man kräver också full säkerhet för alla de som varit inblandade i filmen och protesterna mot Shiv Sena. Nanditha Gandhi driver ett feministiskt informations- och dokumentationscenter i Bombay, även där drev Shiv Sena sin våldsamma kampanj. Några av hennes kamrater gjorde en affisch i protest mot attackerna. Affischerna blev liggande. I vanliga fall är det lätt att hitta någon som affischerar mot betalning. Men inte den här gången. Folk är helt enkelt för rädda. Brett stöd för filmen På Jagori är man dock noga med att poängtera att det rör sig om en handfull extremister. Folk i allmänhet stödjer oss, säger Manjini på Jagori. En av Shiv Sena oönskad effekt av deras terrorism är att filmen och dess kritik av de patriarkala strukturerna uppmärksammats. Fire och demonstrationerna mot Shiv Sena var förstasidesnyheter i flera dagar. Och även om en del feminister hade velat ta tillfället i akt och komma ut som lesbiska i större utsträckning har kon- FOTO: INA GHAI En mer traditionell indisk Bollywoodproduktion där kvinnor är kvinnor och män är män och sexualiteten okomplicerad. troversen runt Fire ändå vidgat utrymmet för den feministiska kampen och det patriarkala Indien har fått sig en kraftig törn. INA GHAI KVINNOR I INDIEN FÖRTRYCK OCH MOTSTÅND 3

Krig i hinduismens namn När ni har fått in kniven uppe vid axeln så drar ni sedan diagonalt nedåt. Det blir effektivt även om det tar emot lite. Flickorna står på rad med träknivar och tränar rörelsen. Det är på (se faktaruta) RSS sommarläger i Uttar Pradesh i Indien. En 15 dagars träning i konsten att vara en god hindu. Jag träffar Chandra i hennes trädgård i New Dehli. Luften är varm och växterna får mig att för ett kort ögonblick glömma trafiken och avgaserna utanför. Chandra, som är sociolog, håller på att skriva en avhandling om kvinnorna inom hinduhögern. Hon anmälde sig under falsk flagg till ett av RSS läger för att på detta sätt få en inblick i hur de arbetar. Då hon, som egentligen heter något annat, ännu inte är klar med sin avhandling kallar jag henne Chandra för att skydda hennes identitet. Jag var tvungen att få någon att rekommendera mig, annars hade jag aldrig kommit in. Jag lyckades via en gammal kontakt få ett brev med mig som visade att jag var en riktig hindu. De flesta där var flickor mellan 11 och 19 år plus några av oss som var lite äldre. Gifta kvinnor var i en speciell grupp, oavsett ålder. RSS vill helst fånga flickorna innan de gifter sig. De är lättast att påverka då. De flesta flickorna var inte beredda på den hårda disciplinen, med dagar som började fyra på morgonen och slutade vid halv elva-tiden på kvällen. De fick inte åka därifrån och lägret vaktades av RSS-män dygnet runt. Många grät och ville åka hem. De hade tänkt sig ett sommarläger, inte ett militärläger. När någon angriper dig Varje minut fylldes av fysisk träning, kulturprogram där hinduiska myter framställdes eller föreläsningar om Indien där Vedaperioden lyftes fram Krigsgudinnan Kali användes tidigare av kvinnorörelsen som symbol för frigörelse. Men nu har hinduhögern återtagit dom gamla gudabilderna och använder de i syfte att glorifiera det hinduiska. som landets gyllene epok. Man hade också självförsvarsövningar varje dag. Man sa aldrig rent ut att angriparen var en muslimsk man men under veckans gång var det detta budskap som utkristalliserades. De beskriver Indien som jämställt och fritt för kvinnor innan muslimerna kom. Den muslimske mannen beskrivs som barbarisk, översexuell, okontrollerad och kvinnorna talar man om som patetiska och förtryckta. Det är så tydligt hur konstruktionen av den Andre går till. Det är egentligen ingen riktig självförsvarträning de får, snarare angreppsträning. Tränarna var usla. Resultatet blir att flickorna tror att de kan försvara sig, utan att kunna det. Jag har själv gått en sådan utbildning och var nära att ta över undervisningen. Plötsligt kom jag ihåg varför jag var där och avstod. Chandra menar att via den dagliga indoktrineringen att någon kom- 4 KVINNOR I INDIEN FÖRTRYCK OCH MOTSTÅND

mer att angripa dig kopplat till självförsvarsträningen, inpräntas i kroppen rädslan för den Andre. Flickorna kan ju få en viss nytta av träningen men till skillnad från feministiskt självförsvar finns det ingen analys av varför det finns våld mot kvinnor och att kvinnoförtryck kan ta sig många uttryck. Man kräver dödstraff för våldtäkt, men har ingen som helst analys av patriarkatet. Då det endast framställs som om det är muslimen som ska attackera kan det ge en falsk känsla av trygghet. Ofta kommer våldet från någon i eller nära den egna familjen. Detta pratas det nästan inte alls om. De få gånger jag hade möjlighet att tala enskilt med några av flickorna kom ilskan mot de egna männen fram. Om denna ilska inte får ett konstruktivt utlopp kommer den troligen riktas mot en annan grupp istället. Detta vet RSS om och de försöker kanalisera dessa känslor mot fienden - icke-hinduer. Indiens mödrar Den hinduiska kvinnan ses som ett territorium som invaderats av en angripare. Hon måste skyddas. Männen inom RSS är inte så intresserade av kvinnans rättigheter utöver det att hon representerar Mother India. Kvinnorna inom RSS talar däremot mycket om Vedaperioden som den gyllene tiden för kvinnor, sen kom muslimerna. Kvinnorna ser sig inte som passiva bakgrundsfigurer utan aktörer för Indien, som samhällsmödrar i första hand och i andra hand som fruar. Hon som kvinna ska stå bakom mannen i hans kamp, som ofta är våldsam. Hennes uppgift är att uppfostra barnen till goda hinduer, att hålla kulturen ren, att förvalta den. Ideologin känns igen från andra delar av världen, även om religion inte alltid är i fokus. Det finns många likheter med andra fascistiska rörelser, bland annat i Europa, i synen på kvinnan. Man manifesterar sitt budskap och sin kultur genom kvinnorna. De ska bära symbolerna i form av rätt klädsel och uppträda enligt normerna. Det är deras rörelsefrihet som först inskränks vid en konflikt. Under upploppen i Bombay 1992 mellan hinduer och Chandra visade också en tidning som heter Communalism Combat som startade efter de religiösa kravallerna i Bombay 1992. Det är en tidning som arbetar mot manipulation och politisering av religon. Den drivs av en hinduisk kvinna och en muslimsk man och bevisar att det finns grupper som gör motstånd och som vägrar att låta sig manipuleras. muslimer var dock kvinnorna aktiva även ute på gatorna i det direkta våldet. Det var första gången vi såg detta, innan dess hade kvinnorna hållt sig bakom linjerna. I knä på hinduhögern Att kvinnorna inom hinduhögern är aktiva och inte ser sig som några offer gör att den feministiska rörelsen inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till högern. Ibland hamnar man rakt i knäet på högerkrafterna då de använder sig av feministisk retorik. Ett exempel är kampen om Uniform Civil Code. I Indien har olika religiösa grupper olika lagstiftning när det gäller äktenskap, arv, vårdnad om barn, underhåll med mera. Vi kallar det personal law. De kom till som ett sätt att visa att Indien hade religionsfrihet. Kvinnorörelsen har fört en lång kamp för att alla ska lyda under en och samma personal law. Målet har varit en Uniform Civil code. Det skulle var en sekulär lag. Plötsligt slöt högern upp runt kravet på en lag för alla. Skillnaden var att den enda lagen skulle var hinduisk. Kvinnorörelsen backade och idag är det omöjligt att driva just denna fråga. Man får vänta och hitta nya strategier. En strategi enligt Chandra vore att starta feministiska självförsvarskurser för att bättre kunna fånga upp den unga generationen kvinnor i Indien. FOTO: EVA WARBERG Vi måste också vara mer lyhörda och knyta allianser mellan majoriteten och olika minoritetsgrupper. Kvinnorna i minoriteterna hamnar ofta i lojalitetskonflikter mellan sin religiösa tillhörighet och sin könstillhörighet. Vi som tillhör majoriteten har kanske inte uppmärksammat detta tillräckligt. EVA WARBERG Fakta RSS Rashitriya Sevika Samiti. Kvinnoavdelning i den organisation som är högerhinduismens stormtrupper. En brett organiserad folkrörelse över hela Indien som bland annat har som mål att göra Indien till en teokrati. De står i nära förbindelse med det regerande partiet BJP, även om detta ofta förnekas av BJP. RSS ger ut propagandatidskrifter, exempelvis seriemagasin till barn där muslimer är de otäcka människorna som slaktar kor. Fotnot: Det finns en videofilm med intervjuer med feminister där får vi en inblick i hur de ser på kommunalism och frågan om identitet. Den är inspelad i Indien 1998 och gjord av Nasrin Pakkho och Eva Warberg och kan beställas genom: Feminist Video Network Kvinnofolkhögskolan Box 7151 402 33 Göteborg eva.warberg@kvinno.fhsk.se KVINNOR I INDIEN FÖRTRYCK OCH MOTSTÅND 5

Med teaterns hjälp spelar man upp de vardagliga problem som möter många av kvinnorna. Här visar några kvinnor hur underkastade de är mannens lag och vilja. FOTO: CHRISTINA LINDSTRÖM Den här kvinnan reste ensam till stan mitt under kravallerna och köpte proviant åt sig själv och de andra kvinnorna i slummen. Utan hennes mod hade det inte funnits tillgång till mat någonstans i slummen. FOTO: CHRISTINA LINDSTRÖM Kamp mot kommunalismen Kvinnornas sång ljuder ut över slummen där barnen springer runt och leker i vattenpölarna mellan hyddor och hus. Solen går ner över Ahmedabad och ett trettiotal kvinnor samlas för ett möte. Iväntan på att alla ska hinna komma till mötet så sjunger de sånger om solidaritet mellan kvinnor. Huset är litet och kvinnorna sitter tätt på golvet och fläktar sig i värmen. Färgerna från deras saris verkar flyta in i varandra. Kvinnogruppen heter Shakti Mahila Sangathan och de är en av ungefär trettio grupper i ett autonomt kvinnonätverk i slummen. Här arbetar man öppet och aktivt mot religiös segregering och förtryck, kommunalism. En svart dag Indien är ett land med stor religiös blandning och på senare tid har de konservativa hindunationalisterna försökt separera samhället. De för propaganda mot religiösa minoriteter och speciellt mot muslimerna som de uppfattar som det största hotet mot den hinduiska kulturen och traditionen. Den sjätte december 1992 var en svart dag i vår historia, berättar en av kvinnorna på mötet. Det var då kravallerna startade efter att en moské blivit helförstörd. Hinduerna jagade ut muslimerna och satte eld på deras moské. I kravallerna som följde på incidenten spreds det religiösa hatet över hela Indien och gjorde att folket delades upp och kom att ytterligare underblåsa kommunalismen, med egna bostadsområden, skolor, lagar, regler och traditioner för de olika religiösa samhällena. Ahmedabad var en av de städer som drabbades värst och nu är staden nästan helt geografiskt segregerad, förutom på vissa ställen som här i slummen. Här bor hinduer och muslimer sida vid sida och kvinnogruppen, som fanns redan innan kravallerna bröt ut, har fortsatt arbeta tillsammans, muslimska kvinnor och Dalithkvinnor. Under kravallerna hade vi ingen mat här i slummen och trots utegångsförbudet så var det några modiga kvinnor som gav sig in i staden och köpte mat. Vi har en gemensam kassa och den tömde vi och köpte ris och mjöl för och sedan såg vi till att alla kvinnor som behövde mat fick del av det. Dalith är de kastlösa som länge varit förtryckta i det indiska samhäl- 6 KVINNOR I INDIEN FÖRTRYCK OCH MOTSTÅND

let och muslimerna motarbetas och förföljs aktivt av den politiska högern. Muslimerna är en minoritet, men utgör trots det över hundra miljoner invånare, vilket är en större muslimsk befolkning än vad något av länderna i Mellanöstern har. Dessa två grupper har här gått samman eftersom de sett att de har mycket gemensamt och att ingen av dem tjänar på hatet och förföljelserna. Patrull under kravallerna Under kravallerna var det många som skadades och dog. På flera sjukhus vägrade man ta emot muslimer och lät dem istället ligga och förblöda på gatorna. Kvinnorna i slummen mobiliserade en patrull som hjälpte skadade muslimska kvinnor till sjukvård. De gick också ut om nätterna som skydd åt dem som trots situationen var tvingade att gå hem sent. För många av kvinnorna var det en kamp på liv och död att ta sig till jobbet på morgonen och hem på kvällen. För dem var kvinnopatrullen ett ovärderligt skydd. Kvinnornas möten karakteriseras av sång och dans och för att diskutera viktiga problem i vardagen använder de teatern som hjälpmedel, eftersom nästan alla kvinnor i slummen är analfabeter. De spelar upp scener ur livet med de orättvisor som kvinnor råkar ut för. Det kan vara misshandel, arrangerade äktenskap, sexuella trakasserier på jobbet eller män som låter dem slava i hemmet utan att lyfta ett finger. Alla tittar igenkännande på de exempel som spelas upp och när de är klara så kommer alla med förslag på hur man ska göra när man hamnar i en sådan situation eller vad de gemensamt kan göra för att hjälpa andra kvinnor i slummen. Det viktigaste för gruppen är att skapa nätverk kvinnor emellan där man tar fasta på likheterna och överskrider skillnaderna som kan finnas i religion och tradition. Här samarbetar muslimska och hinduiska kvinnor i kamp mot den framväxande hindunationalismen och det vardagliga kvinnoförtrycket. De tar fasta på likheterna istället för skillnaderna. Aktioner mot incest Det senaste problemet som dykt upp är incest. En kvinna som insåg att hennes barn for illa och blev sexuellt utnyttjat gick för att anmäla det till polisen, men på polisstationen vägrade de ta emot anmälan. Då gick hon till kvinnogruppen och gemensamt har de nu börjat arbeta med en kampanj för att upplysa om incest. Det är ett problem som man sällan pratar om och många kvinnor är inte så modiga att de vågar gå och anmäla sin egen man eller svåger till polisen. Men genom att gå till grannar och släktingar kan de försöka se till så att barnen inte lämnas ensamma med förövare. Samtidigt har kvinnorna gjort en manifestation på polisstationen tills polisen blev tvungen att ta emot kvinnans anmälan. Nu diskuterar kvinnorna hur de ska kunna gå vidare. FOTO: CHRISTINA LINDSTRÖM I slummen ligger husen tätt och kvinnorna träffas kring vattenpumpen eller på marknaden. Där sprids nyheter och där förs viktiga diskussioner. Om det behövs kan kvinnorna på en dag samla ihop sig till demonstration, möte eller fest. Den utsatthet det innebär att bo här har dessa kvinnor vänt till sin fördel. De har skapat trygghet genom att bygga nätverk och inte behandla någon annorlunda, oavsett religion, etnicitet eller ålder. Till kvinnornas lokal, som nu åter fylls av sång, är alla välkomna. CHRISTINA LINDSTRÖM KVINNOR I INDIEN FÖRTRYCK OCH MOTSTÅND 7

Här är pumpmekanikerna kvinnor Med saris och verktygslåda cyklar de mellan byarna, lagar vattenpumpar och utmanar den stereotypa kvinnorollen. 43 fattiga, lågkastiga kvinnor har utbildat sig till pumpmekaniker. Vatten är det stora, ständiga problemet i Banda-regionen i norra Indien. Området är varmt och torrt, dammigt och stenigt. Skogen som växte här förut har till stor del avverkats av stora skogsbolag. Utan träden ändrades balansen i naturen så mycket att massvis av den odlingsbara jorden sköljdes bort under de följande regnperioderna. Banda är en extremt eftersatt region med några få rika markägare och en stor mycket fattig befolkning. Infrastrukturen är dåligt utbyggd, till många byar finns inga vägar alls, läskunnigheten är låg och allvarliga sjukdomar och våld mot kvinnor är bara allt för vanligt. Här är frågan om rent vatten en fråga om att överleva. Det enda sättet att få friskt vatten är från borrade brunnar med handpumpar. De brunnar som folket i byarna tidigare grävde själva var ofta för grunda och i det ytliga stillastående vattnet spreds sjukdomar lätt. Stärker kvinnorna För några år sedan satsade delstaten Uttar Pradesh på att borra brunnar runt om i flera byar i Banda. Men det visade sig snart att pumparna ofta gick sönder och att det tog lång tid att få dem lagade. Under tiden tvingades folk dricka dåligt, sjukt vatten. Mahila Samakhya är en stor statlig organisation som finns i sju delstater i Indien. Mahila Samakhya arbetar ute i byarna på den indiska landsbygden med att utbilda och stärka kvinnor. Kvinnogruppen som startade Mahila Samakhya i Banda 1989 började med att vandra mellan byarna för att lära känna kvinnorna och höra vad de ville och behövde. Vatten, vi behöver rent vatten, var det ständiga svaret. Att kunna läsa och skriva spelar ingen roll för oss i våra liv. Vad ska vi med de kunskaperna till? Vi behöver vatten för att kunna odla, för att kunna äta. Vi behöver rent vatten att dricka, rent vatten för att slippa bli sjuka. Vi vet att vi blir sjuka av det dåliga vattnet, men vad har vi för val? Valde landsbygden En av de som gick flera mil om dagen i två år för att bygga upp samarbetet med kvinnorna i byarna var Madhavi. Hennes skyddade liv i den övre välutbildade medelklassen avbröts tvärt av kravallerna i New Delhi 1984. Madhavi var student i New Delhi när premiärminister Indira Gandhi mördades av ett par sikher i hennes livvakt. En fruktansvärd massaker på sikher följde och Madhavi arbetade i snabbt uppsatta läger för sikher som flydde undan våldet. Till hennes familjs missnöje fortsatte hon till USA och Sydamerika, studerade på vänsterinriktade universitet och arbetade i flera år med radikala advokater mot Ronald Reagans antiabortkampanj. Men hon ville tillbaka till Indien, till kvinnorna på landsbygden. Jag hade aldrig hört talas om Banda, jag kände ingen här. Det enda jag visste var att det var ett område med mycket korruption, mycket våld och dacoits, banditgäng. Ingen ville arbeta i Banda, men för mig var det en utmaning. Och jag längtar inte härifrån. Jag har bott här i åtta år och jag känner mig hemma här. Det är lite isolerat kanske, det fanns ingen telefon här förrän för två år sedan, säger hon och skrattar. Kvinnorna i pumpmekanikergruppen använde kunna dela in dem i kaster och klasser utifrån Fy fan, tänker jag, kackerlackor och gräshoppor stora som hus, 40 grader varmt, korrupta snutar och inte ens en telefon. Det som alla kvinnorna ute i byarna behövde och ville ha var rent vatten. Pumparna fanns men de var jämt trasiga. Inom Mahila Samakhya startade Madhavi och hennes kvinnogrupp en utbildning för kvinnor till pumpmekaniker. Om de som använder brunnarna också kan laga dem så kommer det oftare att finnas rent vatten. Men plötsligt hade fattiga, lågkastiga kvinnor på landet, som inte kunde läsa eller skriva, en yrkesutbildning som alla ville ha. Framför allt männen. I början var det problem med det 8 KVINNOR I INDIEN FÖRTRYCK OCH MOTSTÅND

r inte sina efternamn för att man inte ska namnen. FOTO: ANNA LUNDIN mesta, familjerna ville inte släppa iväg kvinnorna till utbildningen, män kom och försökte hämta sina fruar mer eller mindre våldsamt och kvinnor från en så kallat låg kast fick inte ens röra vid en pump som stod utanför en högkastig familjs hus. Men att kunna laga brunnarna så att hela regionen får bättre och jämnare vattenförsörjning betyder respekt. Attityderna har motvilligt förändrats och nu hänger männen lite försiktigt i utkanten av cirkeln av kvinnor som lagar en trasig pump och de högkastiga fjäskar och bjuder in dem på lunch. Nu har varje pumpmekaniker en cykel, ett verktygskit och ett 20-tal brunnar att sköta om. Är det ett större fel kommer ett helt team mekaniker med en liten lastbil och reservdelar. Tillsammans täcker de ett område på 1000 kvadratkilometer med över 900 brunnar. För kvinnorna betyder mekanikerjobbet att de tjänar egna pengar och att deras rörlighet och kontaktnät ökar. De har utbildat kvinnor i andra delar av landet och för att inte bli lurade av männen som säljer reservdelar, av poliser eller statliga tjänstemän så har de lärt sig att läsa och skriva. Nu fanns poängen och därmed motivationen till det. Driver frågorna längre Mahila Samakhya stod visserligen för pumpmekanikernas utbildning men deras funktion är bara att starta tidsbegränsade projekt. Det ska vara en del av utbildningen att Mahila Samakhya inte alltid finns, att få folk att driva projekten vidare själva. Och här finns också en del av Madhavis kritik mot Mahila Samakhya. Visst, Mahila Samakhya hade den här utbildningen för pumpmekanikerna, men sedan då? Vi ville fortsätta med någonting mer stabilt, med kontinuitet. Dessutom är det så mycket byråkratiskt arbete och strul inom Mahila Samakhya. Vi ville också driva fler och mer komplexa frågor längre, om kvinnomisshandel, om de ekonomiska strukturerna. Annars kommer det aldrig att bli någon riktig förändring. 1994 startades Vanangana som en enskild organisation, en NGO. Vanangana har koncentrerat sig på att yrkesutbilda kvinnor och förutom att man drivit pumpmekanikerprojektet vidare så har man utbildat en grupp kvinnor i att bygga hus och en grupp har lärt sig köra traktor. I 120 byar har man startat kvinnobanker (se nästa sida) och man har regelbundet föredrag om kvinnors hälsa och om deras juridiska rättigheter. För att ha en mer fristående ekonomi än det statliga Mahila Samakhya så har man startat en cateringverksamhet där kvinnor utbildats i storkökshushåll och anlitas för att laga mat i städerna i närheten. Men Vanangana har också flexibiliteten att arbeta mer radikalt med fler och mer brännbara ämnen. De senaste tre åren har våld mot kvinnor varit en av de största frågorna, säger Madhavi. Förut drog kvinnor ofta tillbaka en anmälan om misshandel men nu kommer kvinnor till oss så att vi kan Madhvi kände knappt till Banda innan hon flyttade hit och blev en av de drivande krafterna i det feministiska arbetet här. FOTO: ANNA LUNDIN hjälpa till att driva frågan. När pumpmekanikerutbildningen startade så kunde vi inte skydda de kvinnorna som blev illa behandlade av sina män men nu är det ingen som vågar säga emot oss. Det finns inget fall som vi inte vågar ta upp. Nu kommer det kvinnor från alla kaster till oss, i de övre mer konservativa kasterna är våldet mot kvinnor ännu värre. För ett par år sedan spöade vi ett par män öppet på stan. Nu skulle inte ens polisen ge sig på någon av oss. Och banditgängen som vi var så rädda för i början har vi inga problem med. 1994 fick vi klartecken från dem att de stödjer vår verksamhet. Det tog mycket längre tid innan vi fick ett bra samarbete med polisen. Bara 150 byar Madhavi och Muma, som också arbetar med Vanangana, menar att de fortfarande är en så liten organisation med bara 150 byar i sitt nätverk, 400 byar skulle vara mer lagom. De planerar en stor kampanj mot våld mot kvinnor med demonstrationer, föredrag och diskussioner. Och fler yrkesutbildningar för kvinnor som snickare, cykelreparatörer och tryckare. Vi har ruckat på maktbalansen mellan kvinnor och män genom att ge kvinnor yrken, en grundläggande medvetenhet om sina rättigheter och en egen inkomst som de kan överleva på, säger Madhavi. Kvinnornas självständighet och kontroll över sina egna liv har ökat. Det blir aldrig som förut här. ANNA LUNDIN KVINNOR I INDIEN FÖRTRYCK OCH MOTSTÅND 9

Kassören Rajmuina i byn Murkata håller ordning på alla transaktioner. Om någon inte kan räkna eller skriva får de hjälp med bokföringen av en kvinna från Vanangana. 10 KVINNOR I INDIEN FÖRTRYCK OCH MOTSTÅND FOTO: KARIN REHNSTRÖM

Vi vägrar stå i skuld resten av livet Kvinnorna i kvinnobanken sparar tio rupies (två kronor) var i månaden. Inte mycket. Men på lång sikt ökar oberoendet både för kvinnorna och deras döttrar. Vi är på jordmöte med kvinnor i byn Suargaiha i distriktet Banda. De berättar vidrigt orättvisa historier om hur fattiga blir ifråntagna sin mark och hur de rättsliga processerna inte hinner avslutas under en livstid. Semia som äger byns te-affär bjuder oss på te och kex i värmen. I januari 1998 öppnade hon en affär i sitt hem. Där säljer hon nu snacks av olika slag, kex och te, affischer och annat. Startkapital fick hon genom ett lån från byns kvinnospargrupp där hon är medlem. Affären bär sig och lånet är redan återbetalt. Kvinnospargrupper finns i en tredjedel av byarna i Banda. Nu är 120 grupper med omkring 20 kvinnor i varje involverade i sparande och kreditgivnining. I början av 1998 var det sammanlagda sparade kapitalet 120 000 rupies. Fick nog av ockrare Vi var trötta på att tvingas låna av ockrare, ofta samma personer som jordägarna vi arbetar för. Vi vill inte stå i skuld hela livet utan styra våra egna liv, säger kvinnorna med en röst. I byn Murkata har kvinnor också startat en spargrupp. De flesta sparar tio rupies (cirka två kronor) i månaden. De som kan sparar mer, den som har problem kan stå över en månad. Många i Banda är mycket fattiga och arbetar tillfälligt i gruvor eller på jordbruk. Det ger osäkra inkomster och svårigheter att planera för framtiden. Men av de sparade pengarna kan kvinnorna låna. Nu cirkulerar pengarna och kan användas till långsiktiga investeringar. Det ekonomiska tänkandet bland kvinnorna ökar. Liksom oberoendet. Jag äger fortfarande ingen mark men har ett konto i eget namn, berättar en kvinna. Självkänslan stärks i gruppen. Gemensamt diskuteras hur pengarna ska användas när någon kommer för att söka ett lån. Det vanligaste är att kvinnor vill låna till läkarbehandling, jordbruk eller husbygge. Ofta går lånen också till att bekosta döttrarnas bröllop och hemgift, vilket inte gillas av några av kvinnorna men ändå accepteras. Döttrarna är allas ansvar. Spar åt sina döttrar Det är svårt hålla dem hemma för länge, även om vi önskar dem utbildning. De måste ändå gifta sig, säger en annan. En av tankarna bakom spargrupperna och mikrokrediterna är att generera mer inkomster, investera i en rörelse som kan ge inkomster i framtiden. En annan minst lika viktig del är att kvinnorna i byn träffas regelbundet. När de ekonomiska besluten är fattade kan de ta sig tid att diskutera andra frågor och problem, dela erfarenheter och ge varandra stöd. Det feministiska medvetandet ökar, vilket illustreras av vem kvinnorna satt som arvtagare till sina konton: döttrarna. Eller möjligen sönerna. Aldrig mannen. De flesta kan inte läsa eller skriva. Om inte heller kassören kan det får hon hjälp av kvinnor från den indiska enskilda organisationen Vanangana, som bildades 1994 för att höja kvinnors status i området. Vanangana arbetar för att stärka företagande och inkomstgenererande bland kvinnorna, för att säkra tillgången till vattenresurser samt förbättra kvinnors position i samhället. Våld i hemmet, exploatering, övergrepp och diskriminering på grund av kön, klass och kast är vardag för kvinnorna i området. Att hjälpa kvinnorna att komma förbi och handskas med detta är också en viktig del i Vananganas arbete. Under 90-talet har den här typen av spargrupper och mikrokrediter blivit allt fler. Och en plan för framtiden är att öka samarbetet mellan spargrupperna ännu mer, med siktet inställt på en federation och kanske i slutändan en kvinnobank. Idag kan kvinnorna få statligt stöd av Rural Development Bank som lånar ut lika mycket som gruppen själv har sparat. Kvinnorna betalar marknadsmässiga räntor på lånen de tar (lägre och säkrare dock än vad de skulle fått betala de privata pengautlånarna). Så har de beslutat för att ingen ska kunna missbruka systemet, låna billigt och sedan låna ut dyrare. SUSANNA DAHLBERG KVINNOR I INDIEN FÖRTRYCK OCH MOTSTÅND 11

Kvinnornas domstol En ung kvinna reser sig ur cirkeln av kvinnor på golvet. Hon sätter sig i mitten av ringen och börjar berätta sin historia. Min man har misshandlat mig under flera år och nu har jag flyttat ifrån honom. Jag bor hos mina föräldrar och vill inte flytta tillbaka till min man. Mannen har till och med försökt ta livet av henne två gånger genom att hälla bensin över henne. Nu vill hon ha hjälp av kvinnodomstolen, panchayat, för att få skilsmässa. Vi befinner oss i en liten by i ett stamområde några mil utanför Baroda i delstaten Gujarat. Ungefär 70 kvinnor har samlats och de sitter i ett stort rum i ett hus mitt i byn. De flesta av de omkring sjuttio församlade kvinnorna är stamfolk och analfabeter. De träffas en gång i veckan och byns alla invånare är välkomna. Alla dörrar och fönster står på vid gavel och en liten bris lyckas leta sig in och svalka de församlade som lyssnar intensivt till kvinnans berättelse. Mannen vägrar skilsmässa Det är inte första gången hon är här. Hon har kommit hit flera gånger det senaste året eftersom mannen vägrar gå med på skilsmässa. Hon i sin tur vägrar gå tillbaka till honom trots att han försöker ställa det kravet på henne. Hon berättar om mordförsöken som hon lyckats komma undan från med livet i behåll. Nu har hon bestämt sig för att aldrig leva ihop med honom igen. Hennes problem är att han motsätter sig en skilsmässa och det innebär att hon inte kan få tillbaka sin hemgift. Dessutom står hon fortfarande under hans förmyndarskap. Mannen har inte ens behagat dyka Många av kvinnorna tar med sig barnen till domstolen när de inte kan få någon att passa dem. FOTO: CHRISTINA LINDSTRÖM upp på kvinnodomstolens möten trots att han blivit kallad flera gånger. Vid ett tillfälle har kvinnorna i domstolen mobiliserat en demonstration utanför hans hus för att sätta press på honom. Det är ett av de få medel de har till hands och de brukar använda det för att skämma ut män som misshandlar eller beter sig illa. Kvinnodomstolen är inte dömande som en vanlig domstol utan finns för att lösa problem så att alla parter ska bli nöjda. Oftast rör det sig om skilsmässor, hemgiftsdispyter, misshandel eller svärföräldrar som trakasserar sin svärdotter. Panchayat fungerar som byråd och finns på flera ställen i Indien. Det är inte bara på landsbygden. I New Dehlis slumområden finns tolv olika panchayat. De skapades av kvinnorna själva med de manliga byråden som förebild. I den här byn har de verkat i många år och fått erkännande. Deras beslut respekteras av männen. För att den här kvinnan ska kunna få ut skilsmässa så måste det manliga byrådet gå med på det och det är svårt när mannen vägrar eftersom det är han som ska hämta med en representant därifrån till kvinnodomstolen. Direkt aktion Flera kvinnor höjer nu sina röster och föreslår att de ska gå till hans hus i gemensam trupp och beslagta hennes saker. Den strategin har använts tidigare och fungerar bra eftersom mannen inte kan göra mycket mot 50 kvinnor som bara kommer för att ta det som egentligen tillhör kvinnan. Hon får peka ut sina ägodelar och så tar kvinnorna de med sig. Men den här kvinnan är ensam och rädd för repression från mannen. Hon har med sin bror till domstolen och han sitter med henne hela tiden och står på hennes sida. Trots det vill hon inte handgripligen ta tillbaka sina saker. Kvinnorna i ringen kommer fram till att man ska ge det ett försök till och kalla honom till domstolen för att reda ut situationen. Hennes sista alternativ om han 12 KVINNOR I INDIEN FÖRTRYCK OCH MOTSTÅND

fortsätter vägra är att gå till den riktiga domstolen. Men det är en långdragen historia. En skilsmässa kan ta upp till tio år att behandla i indisk domstol. Få kvinnor på landsbygden har någon möjlighet att få rättvisa den vägen. För dem är kvinnodomstolen räddningen. Det är kort om tid och därför måste man gå vidare till nästa fall. Men det finns två skrivkunniga kvinnor som antecknar kvinnans berättelse och det som bestäms så att man kan gå tillbaka i texten på nästa möte om det behövs. Jag är här för min syster Veena, berättar nästa kvinna. Hon är ung och gifte sig för bara sex månader sedan. Nu har hennes man börjat isolera henne. Vad har han gjort? Slår han henne? undrar flera av kvinnorna i domstolen. Nej, men han låter henne inte prata med några män, inte ens hennes manliga släktingar. Kvinnan får frågor från alla håll och kanter och till slut stiger Veena själv fram och sätter sig bredvid sin syster. Veena är blyg och nervös och när hon själv ska berätta sin historia så avbryts hon ett par gånger av folk som ropar att hon måste tala högre för att alla ska höra. Svartsjuk man Han tror att jag är otrogen och trots att jag aldrig varit med någon annan så finns det ingen möjlighet att bevisa det, förklarar Veena. Nu låter han mig inte gå och hälsa på min bror ens en gång. Kvinnorna kommer gemensamt fram till att de ska bjuda in honom och höra hans version av historien. De frågar Veena om hon vill ha skilsmässa, men det vill hon inte. Alla är överens om att de ska försöka hitta bästa möjliga lösning. Det är första gången Veena kommer och kvinnodomstolen kommer att följa upp hennes fall. Efter Veena kommer en man fram som vill genomdriva en skilsmässa mellan sin son och hans hustru eftersom hon inte bott hos honom på tre år. Det framkommer att han är beredd att betala för att göra upp med kvinnans familj, men de har ännu inte kommit överens om en summa. Kvinnodomstolen motsätter sig allt köpslående och kräver istället att kvinnan själv ska komma dit och förklara varför hon inte vill bo med svärföräldrarna och hur hon vill lösa det hela. Efter ett par timmar har det sista fallet behandlats och då sätter festen igång. Det är en stor hinduisk högtid och kvinnorna är klädda i sina finaste saris. Alla sjunger med i sångerna och många plockar fram festmat. Kvinnodomstolen har blivit mer än bara en institution, den har skapat en stark gemenskap och många kommer dit för att träffa vänner och bekanta. CHRISTINA LINDSTRÖM Sunita går sin egen väg Bland stamfolken är kvinnor och män mer jämlika än bland hinduer och muslimer. Mina föräldrar håller utkik efter en man åt mig, men de skulle aldrig tvinga mig att gifta mig. Så säger Sunita Kujur, som är 27 år, bor i New Delhi sedan fyra år tillbaka och arbetar på organisationen TARSHI (Talking About Reproductive and Sexual Health Issues) som driver telefonupplysning. Sunita kommer från ett stamfolk i Västbengalen. De skiljer sig ganska mycket i synen på mäns och kvinnors möjligheter och roller jämfört med hinduer och muslimer. Stamfolkskvinnor med utbildning förvärvsarbetar i regel även om de är gifta. Sunita berättar att hennes föräldrar under långa perioder bodde i olika städer där de hade sina respektive arbeten. När vi stamfolk gifter oss är det inte alls säkert att kvinnan flyttar hem till mannens familj. Själv bor hon med sin syster, som inte heller är gift. Hon säger att de inte har stött på några större problem. Två av hennes hinduiska väninnor däremot, tvingades flytta tillbaka till sin hemort för att gifta sig. Sunita är klädd i jeans och tröja. Men eftersom omgivningen ser att hon är stamfolk reagerar de inte direkt negativt. Dessutom har hon medvetet valt att bo på ställen där folk inte bryr sig så mycket om klädsel. Jag frågar henne om det är möjligt att ha kärleksrelationer utan att vara gift. Det är stor skillnad om man bor i småstad eller storstad. Det är lättare i de stora städerna, men även i New Delhi är attityden väldigt ortodox. En gång kom jag och en väninna som jag bodde med förut hem från en fest klockan tre på natten. En manlig vän skjutsade oss och följde oss till porten. Strax kom portvakten och knackade på i sällskap med en polis. De ville ha adressen till våra föräldrar. De fick adressen till min väninnans jobb. Två dagar senare kom polisen tillbaka och pratade med värden. Jag gick ned och sade att om de hade några klagomål på mig kunde de framföra dem direkt. Värden sade att han inte visste vad jag sysslade med, varken på dagarna eller på nätterna. Han antydde att jag prostituerade mig. Som en följd av det här slutade vi gå på sena fester, och sex månader senare flyttade vi. Vi ville egentligen flytta direkt, men då skulle det ha sett ut som om han hade rätt. Jag frågar hur hon tänker sig framtiden och Sunita säger att hon inte vet, men att de nog ska klara sig på något sätt. Ekonomiskt kan det bli svårt längre fram i livet om hon inte gifter sig, eftersom man inte har någon pension om man inte har varit statligt anställd. Om jag kan leva det liv jag vill så tycker jag att jag har uppnått något, avslutar hon. SOFIA HILDSDOTTER KVINNOR I INDIEN FÖRTRYCK OCH MOTSTÅND 13

Operation Soja Hösten 1998 utbröt en epidemi i New Delhi. Regeringen skyllde på förgiftad senapsolja och förbjöd all produktion. Plötsligt hade de multinationella företagen i USA hittat en ny marknad för sin genmanipulerade soja. I det som brukar kallas tredje världen dumpar multinationella företag mediciner, genmanipulerad mat och kemikalier som vi i västvärlden inte vill ha. Människorna som drabbas har få sätt att göra sina röster hörda. Navdanya är en miljöorganisation i New Delhi som producerar forskningsresultat och böcker om hur de multinationella företagen, i samförstånd med den indiska regeringen, bokstavliget talat går över lik för att erövra nya marknader. När vi var i New Delhi i oktober 1998 lyfte miljöaktivister framför allt fram två frågor, tragedin kring senapsoljan och den nya terminatorteknologin. Vi aktivister är som små fåglar bakom en stor elefant som skiter. När Indien sprängde sina kärnvapenprover i maj förra året så svarade USA med en handelsblockad mot Indien. Men snart gjorde USA ett undantag för att kunna exportera jordbruksprodukter. De amerikanska jordbruksföretagen behövde ta sig in på den indiska marknaden som med en medelklass på 250 miljoner människor är större än hela Europas marknad. Och i USA låg det massor av genmanipulerade produkter och ruttnade. Folk i Europa ville inte köpa dem och någonstans måste de ju bli av. I juli meddelade den indiska regeringen att man skulle importera en miljon ton sojabönor från USA och det fanns inga garantier för att de inte skulle vara genmanipulerade. Soja- bönorna skulle användas till att göra matolja men Indien var i stort sett självförsörjande på matolja. När nyheten om de importerade sojabönorna kom ut protesterade både miljörörelsen och jordbruksdepartementet; importen är helt onödig och vi vet inte hur farlig genmanipulerad mat är, vems hälsa ska man satsa för att ta reda på det? Den vanligaste matoljan i norra och östra Indien är senapsolja. Precis som all annan matolja i Indien så produceras den till 80 procent av småbönder och den säljs i lösvikt, opaketerad, vid gårdarna och på marknader. I augusti bröt en fruktansvärd epidemi ut i New Delhi, Indiens huvudstad. Över 60 personer dog och 2300 blev sjuka, förgiftade av den inhemska senapsoljan. Statens reaktion på epidemin var snabb, förvånande snabb. På mindre än en vecka hade den annars ganska tungrodda, byråkratiska indiska regeringen tagit fram och godkänt en lag som förbjöd all försäljning av småskaligt producerad matolja. Från och med nu skulle all matolja produceras industriellt på fabriker, kontrolleras av kemister och paketeras. Samtidigt släpptes all import av sojabönor fri. Det finns ingen infrastruktur för att producera senapsolja i stor skala. Inga fabriker och inga specialutbildade kemister. Kommer en sådan struktur att byggas eller kommer man att fortsätta importera sojabönor från USA? Redan nu slutar bönderna att odla senap, snart kommer staten kunna säga att det finns ju inte tillräckligt med matolja, vi måste importera mer, och beroendet blir permanent. Det finns inte heller ett system för att ta hand om det sopberg som kommer att bli, eller snarare ökas på, när 300 miljoner familjer tvingas köpa sin matolja i förpackningar istället för i samma flaska som man alltid köpt den i. Och för ytterligare hundratusentals familjer saknas nu inkomsten från att ha odlat och sålt senapsolja. Terminatorteknologi Med teknikens under skulle man bygga bort svälten, hette det på 60- talet. Efter den gröna revolutionen skulle ingen längre gå hungrig i Asien, Afrika och Latinamerika. Med bioteknik framställde man mirakelutsäde som skulle göra varje skörd större och bättre. Det producerades visserligen en del mer mat men priset blev högt. Sedan den gröna revolutionen har tre fjärdedelar av alla arter försvunnit. Den biologiska mångfalden har urholkats, balansen i naturen rubbats och mycket kunskap har försvunnit. Den gröna så kallade revolutionen ökade också klassklyftorna. För att mirakelutsädet skulle fungera var man tvungen att köpa konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och bevattningssystem. Självklart gynnade det inte småbönderna. Från att tidigare varit självförsörjande tvingades många att sälja sin mark och istället arbeta för de stora markägarna. Och sedan dess har de multinationella företagens grepp om småbönderna i syd hårdnat. Senaste nytt är ett genmanipulerat utsäde som bara kan odlas en gång, istället för om och om igen. Precis som förut påstår man att varje planta kommer 14 KVINNOR I INDIEN FÖRTRYCK OCH MOTSTÅND

Senapsoljan är den traditionellt mest använda matoljan. att producera mer soja eller kaffe, men man kan givetvis inte garantera det. Med avancerad bioteknik har företagen programmerat om plantornas DNA så att den reproduktiva processen slås av. Den skördade säden blir steril och kan inte planteras igen. Därför tvingas bönderna köpa nytt utsäde varje år och skapar därmed en konstant marknad för bioteknikindustrin. Samma företag som säljer utsädet säljer också bekämpningsmedel som man måste köpa för att det redan dyra utsädet ska fungera. Företagen köper patent på utsäde och genmanipulerar dem till att passa just deras bekämpningsmedel, alla andra sorter skulle förstöra plantorna. Alltså får företagen sålt mer av både utsädet och bekämpningsmedlet, en spiral som bara ena parten tjänar på. Att bara odla en sorts gröda gör också bönderna mer utsatta. Om det blir missväxt slås hela skörden ut. För att kunna köpa nytt utsäde, nya bekämpningsmedel och nytt konstgödsel sätter sig många i skuld till företagen. Under tre månader, från november 1997 till februari 1998, begick 450 bönder i delstaten Andra Pradesh självmord. Bomullsskörden hade slagit fel två gånger i rad, trots (eller på grund av) all biokemi och högteknologi, folk var skuldsatta upp över öronen och såg ingen annan utväg. Sedan slutet av 70-talet kontrollerar sex företag 90 procent av jordbruksexporten från USA, Kanada, EU, Argentina och Australien. Dessa företag är gigantiska. De kontrollerar allt från köpandet och säljandet av jordbruksprodukterna till frakten och lagring av dem. FOTO: KARIN REHNSTRÖM Den skitande elefanten Det ledande företaget inom jordbruks- och bioteknikindustrin är Monsanto. Under Vietnamkriget var det Monsanto som producerade Agent Orange, det starka och farliga avlövningsmedlet som amerikanarna sprejade över gerillan och lokalbefolkningen i Vietnam. Idag är det Monsanto som har producerat och tagit patent på terminatorutsädet. Ett patent som omfattar alla sorters plantor och utsäde. Monsanto gör affärer i nära 130 länder, i 78 av dem har man ansökt för att få använda sitt patent på terminatorutsäde. Vi aktivister är som små fåglar bakom en stor elefant som skiter. Vi är alltid upptagna med att analysera deras skit medan elefanten vandrar vidare och skiter mer. Vi bara reagerar och hinner inte agera. Det är dessutom ungefär samma personer som producerar frågorna vi arbetar med, Bhopal, Tjernobyl, senapsoljan, säger Kamla, feminist och miljöaktivist sedan 70-talet. Vi i Syd lever i the dumping area. Här dumpas mediciner, genmanipulerad mat och kemikalier som inte accepteras i Europa. Ända sedan den gröna revolutionen har företag dumpat kemikalier här. Först gav man det gratis till bönderna, nu har kemikalierna förstört jorden. Miljöaktivister i New Delhi driver sedan länge omfattande kampanjer mot de multinationella monsterföretagen, bland andra Monsanto, med aktioner, demonstrationer och informationsspridning. 1991 tvingades Indien ändra sin tidigare protektionistiska handelspolitik och öppna sin marknad för multinationella företag för att få de lån av Världsbanken som man så akut behövde. För miljörörelsen är det ingen tvekan om att senapsoljetragedin inte var en olycka utan en konspiration på högsta nivå för att ytterligare öppna upp den indiska marknaden. Att Monsantos terminatorteknologi är högteknologiskt slaveri. Att företagen går över lik. ANNA LUNDIN KVINNOR I INDIEN FÖRTRYCK OCH MOTSTÅND 15

Denna skrift är utgiven av Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC syndikalisterna. SAC är en oberoende fackföreningen som grundades redan 1910. SAC organiserar alla yrkesgrupper, även hemarbetande, arbetslösa och studenter. Du kan bli medlem i SAC genom att gå med i en lokal samorganisation, LS. LS är självbestämmande i egna angelägenheter och här möts alla organiserade syndikalister i ett närområde. LS är indelad i syndikat utifrån yrkesgrupper, vilka även har kontakt med andra syndikat i landet genom federationer. När du blir medlem i SAC får du bland annat rätt att förhandla med din arbetsgivare i frågor som berör dig som anställd och du får förhandlings- och rättshjälp vid fackliga ärenden och konflikter. Du kan även ansluta dig till Sveriges SAC Arbetares Arbetslöshetskassa, SAAK, som lyder under samma regler som andra A-kassor. SAC arbetar för ett frihetligt socialistiskt samhälle. Vi för en kamp för anständiga löner och arbetsförhållanden för de anställda. På längre sikt arbetar vi för att de arbetande människorna på en arbetsplats, stor som liten, själva ska bestämma över hur arbetet ska organiseras och hur kostnader och vinster ska fördelas. Vi strävar efter att ha ett könsperspektiv i arbetet för ett antiauktoritärt samhälle utan hierarkier och förtryck. Som syndikalister anser vi inte att nationella gränser sätter några hinder för vår solidaritet. Därför är det viktigt för oss att arbeta med internationella frågor och utbyte. Kontakta oss för mer information: SAC, Box 6507, 113 83 Stockholm. Tel: 08-673 35 59. Fax: 08-673 35 80. E-post: info.syndikalisterna@sac.se Du kan också kontakta din lokala samorganisation, se telefonkatalogen. SAC ger ut veckotidningen Arbetaren. Tel: 08-16 08 90. Fax: 08-673 03 45. Om du vill ha kontakt med unga syndikalister kan du vända dig till Syndikalistiska ungdomsförbundet, SUF, som är en från SAC oberoende men närstående organisation. SUF har lokala klubbar ute i landet, titta i telefonkatalogen eller kontakta SUF i Stockholm så får du lokal adress. SUF, Box 6507, 113 83 Stockholm. SUF ger ut tidningen Direkt Aktion. De senaste åren har SAC-syndikalister studerat och besökt olika länder i Asien, Latinamerika och Afrika. Med stöd av Sida har vi framställt tidningar om flera av länderna. Här berättas om fackförenings-rörelser, människors livsvillkor, kvinnokamp, historisk bakgrund och mycket annat. Alla tidningar är rikligt illustrerade. Tidningarna kan beställas mot portokostnad och expeditionsavgift (25 kr) från SAC:s internationella kommitte.