Sakari Oramo, dirigent Christoffer Sundqvist, klarinett Kullervo Kojo, klarinett Anu Komsi, sopran Peter Eötvös: Levitation, f.f.g. i Finland 19 min PAUS 15 min Gustav Mahler: Symfoni nr 4 G-dur 58 min I Heiter, bedächtig, nicht eilen II In gemächlicher Bewegung, ohne Hast III Ruhevoll (Poco adagio) IV Sehr behaglich (Wir geniessen die himmlischen Freuden) Paus ca kl. 19.25. Konserten slutar ca kl. 20.45. Sänds direkt i YLE Radio 1 och på internet (www.yle.fi/rso). 1
Peter Eötvös (f. 1944): Levitation (2007) Ungraren Peter Eötvös har arbetat inom den nya musikens avantgarde både som dirigent och kompositör. Han har varit musikchef för Ensemble Intercontemporain, som specialiserar sig på ny musik, och förste gästdirigent eller regelbunden gästdirigent för bl.a. BBC Symphony Orchestra, Budapests festivalorkester, Stuttgarts radiosymfoniorkester och Göteborgs symfoniorkester. Han har studerat för bl.a. Karlheinz Stockhausen och som kompositör är han en modernist som utvidgat sitt uttryck i riktning mot både elektronik och teaterelement. Levitation, som skrivits för två klarinetter, ackordeon och stråkorkester hör till Eötvös senaste verk. Det komponerades för syskonen Sabine och Wolfgang Meyer och fick sitt uruppförande vid Kanarieöarnas musikfestspel 2008, där det spelades av Radions symfoniorkester under Sakari Oramos ledning. Ordet levitation innebär att någonting lyfts upp, trotsar gravitationen och svävar fritt i luften. Som fysiskt fenomen kan detta åstadkommas t.ex. av en magnetisk kraft eller med aerodynamiska medel. Detta har inspirerat Eötvös till en surrealistisk bild som bakgrund till musiken. På samma sätt som kemiska reaktioner skapar nya band mellan grundämnena, skapar Levitation musikaliska bilder genom att kombinera klarinetternas, ackordeonets och orkesterns klangfärger. Min vision börjar med en gata, där en orkan rasar och telefonkiosker och gatuskyltar flyger omkring. Sedan följer en bildsekvens som jag ofta ser i mina drömmar. Jag lyfter mina fötter och svävar ungefär en halv meter över markytan. Jag flyger inte utan glider genom landskapet i upprätt ställning. Sedan kommer gondoler som svävar över vattenytan och slutligen höjer sig långsamt en marionetts kropp över vattnen: sagofiguren Petrusjkas uppståndelse... - Sådan är kemin i denna musik. De mustiga bilderna har fått Eötvös att skapa en klangligt rikhaltig och fascinerande musik, ett slags immateriell, surrealistisk poesi. I det ofta stillastående men hemlighetsfulla klanglandskapet kan också små nyansskiftningar vara betydelsefulla. Vid sidan av de försynta stämningarna finns det spänningar, virvlar i klang och textur och speciellt i slutskedet även känslig scherzomässig rörlighet. Kimmo Korhonen (förkortad) Gustav Mahler (1860 1911): Symfoni nr 4 G-dur (1892, 1899 1900) Ett gemensamt drag i Mahlers fyra första symfonier är den tyska folkdiktsamlingen Des Knaben Wunderhorn. Symfonierna belyser bl.a. ett idékomplex som är associerat med völkisch -ideologin: tron på att det bland folkets breda lager finns en inneboende rättvisa och sanning, dyrkan av olika fenomen som befinner sig i naturtillstånd, panteistiska naturupplevelser, en betonat naivistisk bild av himmeln och evigheten samt ett förakt för intellektuella och rationella tolkningar. Völkisch var en ideologi som lanserades av den tidiga romantikens ideolog J. G. Fichten. Då Des Knaben Wunderhorn publicerades år 1808, kom den som en gåva från ovan för völkisch -rörelsen. Alla drag som kännetecknade völkisch fanns representerade i antologin och det dröjde inte länge förrän man började läsa den som något av en alltför helig bok. Fjärde symfonin förlitar sig på barnets synvinkel, vilket tar sig uttryck både i naivism och i en försynt förenkling av framförandet. Blicken är barnets, men det som betraktas varierar. Mahler vägrade foga ett program till symfonin, trots att det enligt honom hade varit lätt att komma med ett sådant. Barnsynvinkeln är mest markant i fjärde satsens sopransolo, som kom till innan de övriga satserna. Mahler skrev den redan 1892 och avsåg den som sjunde sats i Tredje symfonin, 2
där dess rubrik skulle ha varit Vad barnet berättar för mig. De övriga satserna i Fjärde symfonin komponerade Mahler under somrarna 1899 och 1900. Symfonin fick ett mycket dåligt mottagande vid uruppförandet i München 1901 och samma upprepades i Wien, New York och annanstans. Det mindre formatet i jämförelse med föregångarna missuppfattades liksom även första satsens wienska gemyt (Gemütlichkeit): man talade om hjälplöshet, löjlighet och pinsam barnslighet. Gick det så att Mahler föll i egen grop? Han hade sett till att publiken och kritikerna var vana vid att hans symfonier var enorma både vad längden och besättningen beträffar och nu serverade han en meny av normala proportioner med ett innehåll som verkade pittoreskt och gammalmodigt. Numera torde Fjärde symfonin vara Mahlers oftast spelade symfoni, vilket kommer sig av att den är så lättmottaglig, så kort och billig att spela upp. Första satsen är en problemfri sonatform och den bjuder på glada motiv. Genomföringen är omfattande och grundlig, men den saknar tyngd, patetiska drag, storvulen retorik och dyster, svart humor. Andra satsen är en utåt sett kort och okomplicerad Ländler, men dödens närvaro som är inbyggd i satsen gör den makaber. I början hörs en skelettfigurs falskstämda violin. Adagiot är nobelt, andäktigt och lugnt. Formellt är satsen en löst fogad variationssvit med kontrabasarnas ostinato som sammanbindande länk. I slutet kommer ett stort utbrott, under vilket ostinatot flyttar till pukorna. I finalen hörs en sop ransolist som kommer med en oskyldigt ljuv himmelsvision. Orden är fattigpoesi som jublar över det materiella överflödet i himlen. Kanske det är just detta som får den originella atmosfär som Mahler eftersträvar att falla på sin plats. Jouni Kaipainen (förkortad) Sakari Oramo Sakari Oramo inledde sin period som chefsdirigent för Radions symfoniorkester i augusti 2003. Han började sin karriär som violinist och blev 1991 alternerande konsertmästare vid RSO. Efter studier i Jorma Panulas dirigentklass tog han sitt dirigentdiplom 1992. I januari 1993 dirigerade Oramo en RSO-konsert med kort varsel. Det blev en stor framgång och ledde till att han engagerades som dirigent från hösten 1994. Sakari Oramo avslutade sin tioårsperiod som chefsdirigent för City of Birmingham SymphonyOrchestra (CBSO) våren 2008, men fortsätter samarbetet som orkesterns förste gästdirigent. Hösten 2008 tillträdde Oramo som chefsdirigent för Kungliga Filharmonikerna i Stockholm. Oramo är även förste gästdirigent för Mellersta Österbottens kammarorkester och dirigent för Karlebyoperan. Sakari Oramo har dirigerat Berliner Philharmoniker, New York Philharmonic, Los Angeles Philharmonic, Chicago Philharmonic och Oslo Filharmoniske Orkester, Concertgebouworkestern, Orchestre de Paris, Cleveland Orchestra, Minnesota Orchestra, NDR:s symfoniorkester och Frankfurts radiosymfoniorkester, m.fl. I en nära framtid gästdirigerar Oramo bl.a. Boston Symphony Orchestra, Göteborgs symfoniker, Staatskapelle Dresden och Orchestre de Paris. I april 2010 gör han en europaturné med Europeiska kammarorkestern. Oramo och RSO har gästspelat i Wien och Prag, Tyskland och Schweiz, samt vid BBC:s Proms i London, musikfestspelen på Kanarieöarna, Edinburghfestivalen och festspelen i Bergen. Till Japan har Oramo och RSO gjort två framgångsrika turnéer i oktober 2005 och i februari 2007. Som dirigent för RSO har han spelat in musik av Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen och Kokkonen, samt premiärinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta för Ondine. Skivinspelningen med musik av Magnus Lind- 3
berg, liksom även Bartókskivan som gavs ut av Warner Classics, har väckt stor internationell uppmärksamhet. Oramos inspelning av Nordgrens tredje och femte symfoni (Ondine) fick år 2000 det prestigefyllda franska priset Académie de Charles Cros. År 2006 fick Lindbergskivan Classic FM Gramophone Award och BBC Music Magazines pris. Senast fick Oramo MI- DEM Classical Award 2008 som beviljades för hans och RSO:s inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist. År 2004 förlänades Sakari Oramo doktorstiteln honoris causa vid University of Central England, Birmingham. Sommaren 2008 fick han den prestigefyllda Elgar-medaljen för sina insatser som tolk för Edward Elgars musik. År 2009 beviljade Order of the British Empire Oramo titeln OBE för hans arbete till förmån för musiken. Christoffer Sundqvist Sundqvist började studera klarinettspel vid Jakobsstads konservatorium för Bernhard Nylund. År 2002 tog han sitt diplom vid Sibelius-Akademin med Anna-Maija Korsimaa som lärare. Sundqvist fortsatte sin utbildning vid musikhögskolan i Basel för professor François Benda. Han har deltagit i mästarkurser för Hans Rudolf Stalder, Guy Deplus, Charles Neidich och Ronald van Spaendonck och studerat kammarmusik för några framstående musiker. Sundqvist vann ett delat första pris vid Crusellklarinettävlingen 2002. Han har fått Pro Musica-medaljen och första pris vid kammarmusiktävlingen Juvenalia i Esbo. År 2004 valdes Sundqvist av RSO till årets debutant. Sedan 2005 har han varit RSO:s soloklarinettist. Under de senaste åren har han spelat som solist med nästan alla inhemska orkestrar. Till hans utländska solistgästspel hör Göteborgs symfoniorkester och Sinfonieorchester Basel. Han har samarbetat bl.a. med dirigenterna Storgårds, Oramo, Kamu, Kangas och Lintu. Sundqvist är en aktiv kammarmusiker och grundande medlem i blåskvintetten Arktinen hysteria. Den andra viktiga kammarmusikensemblen han hör till är Plus-ensemble från Åbo. Kullervo Kojo Kojo tog sitt diplom vid Sibelius-Akademin under Sven Lavelas ledning 1985. Han har kompletterat sin utbildning bl.a. i Rom, London och New York. Kojo har uppträtt som solist med olika orkestrar och med RSO bl.a. på turné i Schweiz. Med egna konserter och som kammarmusiker har han gästspelat vid de viktigaste finländska festivalerna, samt i Sverige och Estland. Kojo har spelat en hel del ny musik. År 1974 flyttade Kojo till RSO, där han var soloklarinettist till år 2004 och därefter basklarinettist. Kojo är grundande medlem i Finländska Kammarorkestern. Efter att länge ha varit ordförande för Klarinettsällskapet i Finland valdes han år 2000 till hedersmedlem i sällskapet. Kojo har arbetat som pedagog, bl.a. som lektor vid Sibelius-Akademin och vid många andra läroanstalter. Tillsammans med J-P Saraste gjorde han en skivinspelning av Nielsens och Englunds konserter. Kojo har spelat kammarmusik alltsedan mitten av 60-talet. Han spelar även saxofoner och hans nya hobby är cellon. Född i Björneborg, har Kojo också tagit intryck av jazzmusik, som han lyssnar mycket på och spelar i någon mån. 4
Anu Komsi Komsi hör till de mest efterfrågade interpreterna av ny musik i hela världen. År 2008 fick hon facktidskriften Gramophones pris för inspelningen av Jonathan Harveys White as Jasmine gjord tillsammans med BBC Scottish Symphony Orchestra. Hon har hunnit sjunga närmare 50 operaroller, senast Nanetta i Falstaff (Verdi) vid Finlands Nationalopera, Into the Little Hill (George Benjamin) vid Bastiljoperan och Lulu (Berg) och Drömskepnaden i Döbeln (Sebastian Fagerlund) vid West Coast Kokkola Opera. Hennes senaste skivutgåva är James Dillons Philomela. Närmast förestående inspelning är Kaija Saariahos Leinosånger och Sebastian Fagerlunds Döbeln. Komsis repertoar sträcker sig från renässansen via progressiv jazz till nyare musik. Hon har spelat in Mahlers 4:e symfoni på skiva med Sir Roger Norrington och hon har sjungit solot närmare trettio gånger med ett flertal europeiska orkestrar. Under kommande säsonger har Komsi solistuppdrag med bl.a. New York Philharmonic Orchestra, London Sinfonietta, Philharmonia Orchestra London, Orquestra Sinfônica do Estado de São Paulo, orkestern vid Deutsche Oper Berlin och med dirigenterna Sakari Oramo, Sir Roger Norrington, Esa-Pekka Salonen, Allan Gilbert, Heinz Holliger och Juha Kangas. Komsi är konstnärlig ledare för West Coast Kokkola Opera och Karleby Operasommar, som hon själv har grundat. År 2008 beviljades Karlebyoperan Statens konstpris. Sommarens nya uppsättning 2010 är Carmen. Radions symfoniorkester Radions symfoniorkester (RSO) är Rundradions orkester. Den firade sitt 80-årsjubileum hösten 2007. Den nuvarande chefsdirigenten Sakari Oramo tillträdde hösten 2003. Radioorkestern grundades år 1927 och bestod då av tio musiker. På 1960-talet utvidgades den till en fulltalig symfoniorkester. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam och Jukka-Pekka Saraste. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställts av Rundradion. RSO har inalles uruppfört över 500 verk. Under säsongen 2009 2010 spelar orkestern sex uruppföranden och därtill ett flertal andra verk som hörs för första gången i Finland. RSO har gjort över 100 skivinspelningar. På nyårsdagen 1939 inspelades en historisk pärla i Helsingfors Konservatorium (nuvarande Sibelius-Akademin). Som en del av en radiohälsning till amerikanarna dirigerade Jean Sibelius sitt eget Andante festivo. Detta är det enda do- kument som bevarats av Sibelius som dirigent. Med Sakari Oramo har RSO spelat in musik av bl.a. Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen och Kokkonen, samt den första skivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. RSO:s inspelningar har fått ett flertal prestigefyllda priser, bl.a. Gramophone Award och BBC Music Magazine Award. Senast fick RSO MIDEM Classical Award 2008 för sin inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist (SONY BMG). RSO spelar även in skivor för bl.a. Ondine. RSO:s första utlandsgästspel ägde rum i Leningrad 1963. Sedermera har RSO spelat närmare 300 konserter utomlands. I Japan har orkestern gästspelat fyra gånger. Under säsongen 2009 2010 gästspelar orkestern i S:t Petersburg, Benin och Stockholm. RSO:s egen radiokanal, YLE Radio 1, radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. Konserterna kan även avlyssnas världen runt via RSO:s webbsidor (www.yle.fi/rso). 5