Mats Eskhult,»The Zetterstéen Myhrman controversy«

lir.journal.2(13) Mats Eskhult,»The Zetterstéen Myhrman controversy«abstract In 1908, the desire of docent David Myhrman to qualify himself for the professorship of Semitic languages at Lund University by editing a large Arabic work on ethics, resulted in a tense relation to his superior at Uppsala University, professor K.V. Zetterstéen, and in 1911 the conflict degenerated into a fierce and implacable fight that lasted to 1913. Myhrman had undergone a swift training in Semitic languages and Assyriology in the Unites States and Germany, a circumstance that made Zetterstéen conclude that not only Myhrman s edition was marred by insufficient knowledge of Arabic, but that he also had taken short cuts at the expense of others, when working on Sumerian texts in Philadelphia. Finally, Zetterstéen got rid of his undesired and in his opinion undeserved assistant professor, but his own good name among his colleagues suffered considerably from the unpleasant affair. Mats Eskhult is Mats Eskhult is professor of Semitic languages at the Department of linguistics and philology, Uppsala University. Keywords: Akademiska strider, arabisk filologi, arabisk textedition, arabisk textutgivning, David Myhrman, den myhrmanska saken, H. S. Nyberg, Le Monde Oriental, Oscarspriset, professor i semitiska språk, professuren i österländska språk, Kita b mu ı d an-ni am wa-mubı d anniqam, K. V. Zetterstéen, svensk assyriologi. http://lir.gu.se/lirj lir.j.2(13) 19

Mats Eskhult Zetterstéen och den Myhrmanska saken Upprinnelsen till striden Vid Uppsala universitet utkämpades åren 1911 13 en hård och oförsonlig strid mellan professor Karl Vilhelm Zetterstéen och hans docent David Myhrman, som för att citera professorn hade givit sig in i»en från början utsiktslös kamp mot de semitiska språkens officielle representant«. 1 Upprinnelsen till den tragiska konflikten kan sättas till den 9 april 1908, då professorerna Flensburg och Kock vid humanistiska sektionens sammanträde i Lund, under åberopande av 80 i universitetets statuter, föreslog att utan ansökan kalla Lundadocenten Axel Moberg till professuren i österländska språk, vilken blivit ledig sedan innehavaren Esaias Tegnér d.y. beviljats avsked. Som stöd hänvisade förslagsställarna till ett yttrande av Zetterstéen, 2 i vilket Moberg förklaras fullt kompetent för tjänsten. Då Zetterstéen arbetade med underlaget till Flensburgs och Kocks förslag, ville han inte helt bortse från att Uppsaladocenten Myhrman möjligen kunde komma ifråga; han hade därför även från denne begärt in relevanta vetenskapliga arbeten. 3 Av de två tänkbara kandidaterna visade sig Moberg, utöver avhandlingen en edition av ibn Abd al-za hirs (d. 1292) biografi över sultanen al-malik al-ašraf H alı l 4 också ha givit ut Barhebreus stora syriska grammatik 5 samt en mindre utgåva med arabiska dikter. 6 Myhrman hade i sin dissertation från universitetet i Leipzig behandlat och översatt nyassyriska besvärjelsetexter, Die Labartu-Texte. 7 Han hade sedan i omgångar vistats i Amerika, och där transkriberat och bearbetat sumeriska administrativa texter från utgrävningar Nippur i Mesopotamien. Utöver en publicerad kort besvärjelsetext på arameiska, 8 hade han också en stor arabisk textedition under färdigställande, nämligen den arabiske rättslärde Taǧ ed-din as-subkı (d. 771), Kita b mu ı d an-ni am wa-mubı d an-niqam, det vill säga boken om hur Guds välvilja återfås och hans tuktan begränsas. 9 Zetterstéen tillstår utan omsvep att Myhrman ådagalagt vetenskapliga förmåga inom det assyriologiska fältet, och tillägger att så långt han kan döma av inledningen till utgåvan av as-subkı s bok, jämte de första 32 sidorna av själva den arabiska texten (som han fått direkt från tryckeriet i Leiden), lovar denna edition att»blifva ett mycket gott arbete«. Myhrman borde alltså inom kort tid ha kunnat anses behörig, men Moberg hade i redan tryckta arbeten bevisat både lir.j.2(13) 20

kompetens och stor duglighet. Alltså sammanfattar Zetterstéen sin jämförelse med orden:»docent Mobergs arbeten i arabiska äro mer egnade att styrka författarens skicklighet«. 10 Tydligen var Mobergs försteg framför Myhrman inte helt otvivelaktigt. Sektionens beslut blev att till sammanträdet den 16 april adjungera Zetterstéen och avgående professorn Esaias Tegnér i syfte att få saken ytterligare belyst. Vid detta möte återgav Zetterstéen innehållet i sin första yttrande och framhöll att han inte ansåg Myhrman kunna påräkna full kompetensförklaring. Han menade även som sin bestämda åsikt att»det område docent Moberg valt till sitt arbetsfält är viktigare än den av docent Myhrman representerade assyriologien«. 11 Utan att ha läst de i korrektur föreliggande sidorna av Myhrmans arabiska edition, kunde Tegnér för sin del endast instämma i Zetterstéens bedömning. 12 Han frågade sig även om Myhrmans arbete med sumeriska texter vore att anse som en merit för en tjänst i semitiska språk. 13 Ledamoten i sektionsnämnden professor Lindskog sammanfattade diskussionen i ett antal förberedda punkter, av vilka det finns skäl att citera följande att-sats:»att om platsen förklaras till ansökan ledig, docent Moberg otvifvelaktigt skulle erhålla densamma«, samt det sammanfattande omdömet:»docent Myhrmans ensidighet i meritering blir så mycket betänkligare, som han ej kan prestera den nödvändiga garanti som ligger i aflagda svenska examens- och disputationsprof«. Sektionsnämndens beslut blev att det inte förelåg något hinder att utan ansökan kalla Moberg till professuren. 14 Svenska Dagbladet var av annan åsikt. Den 7 maj 1908 stod i dess landsortsupplaga att läsa en osignerad artikel angående den pågående tillsättningen i Lund: Doc. Moberg har otvifvelaktigt varit bättre ställd än doc. Myhrman ifråga om sakkunnige. Alldeles oafsedt den intimare kännedom prof. Zetterstéen måste äga om sin f.d. lärjungen doc. Moberg faller den sistnämndes produktion hel och hållen inom området af prof. Tegnérs och Zetterstéens omedelbara sakkunskap. Doc. Myhrman åter har ej kunnat få sina viktigaste arbeten lika ingående pröfvade, då dessa ligga mera vid sidan av herrar sak kunniges egentliga forskningsområde. Zetterstéen tog mycket illa vid sig. Ty en sådan artikel, slöt han, kommer icke i tryck utan den föregivet förfördelades vetskap vilket också visade sig stämma. Den propedeutiska kursen och Oscarpriset Nytt vid denna tid var att blivande teologer måste läsa en propedeutisk kurs i hebreiska, något som betydligt ökade antalet studenter i semitiska språk, och då kursen var avgiftsbelagd lir.j.2(13) 21

föreläsarens inkomst. Myhrman fick sig kursen tilldelad höst terminen 1906, men for redan före jul samma år till Philadel phia för att arbeta med sumeriska texter. De tre följande terminerna tog alltså Zetterstéen själv över kursen. Återkommen till Uppsala förväntade sig Myhrman återfå kursen läsåret 1908-09, men nu hade den anförtrotts docent Pontus Leander. Med stöd av universitetets rektor Henrik Schück bemyndigades Myhrman då ge samma kurs parallellt med Leander. Den förargade Zetterstéen kunde ingenting göra. Han underkände emellertid flera av dem som läste för Myhrman, något som denne menade bero på att de hade valt att gå upp i tentamen i förtid kursen var som sagt inte gratis. 15 När humanistiska sektionsnämnden i mars 1909 skulle lämna förslag till vinnare av Oscarspriset för yngre välförtjänt forskare var Myhrman en given kandidat. Hans edition av as-subkı s Kita b mu ı d an-ni am hade äntligen kommit ut ett halvår för sent! Enligt förordet från oktober 1908 skall boken ha förelegat färdig redan 1906 men av olika skäl blivit fördröjd. Myhrman hade några dagar före sammanträdet sänt boken till Zetterstéen i hopp om välvilligt bistånd, något som han redan hade försäkrat sig om hos Schück, som tillika var dekanus. Han hade till yttermera visso kontaktat de framstående semitisterna pro fessorerna Frants Buhl i Köpenhamn, Knut Tallqvist i Helsing fors och August Fischer i Leipzig och utbett sig om en bedömning av sina vetenskapliga arbeten. 16 Dessa var betydligt mer uppskattande än Zetterstéen, som många år efteråt inte kan annat än vämjas över det sätt varpå intyg från utländska lärde brukats och missbrukats! 17 Buhl skriver:»hans Tekstudgaver er utførte med Akribi og røber solida sprogkunskaper, særdeles navligt hans Udgave av Taǧ-ad-dîns Kitâb mu id en ni am, der efter forkjellige Afsnit, som jeg har gjennomlæst, kan betegnes fortræfflig«. Något försiktigare är Tallqvist som skriver att Myhrman i sin behandling av Labartu-texterna är»aux niveau med den assyriologiska vetenskapens utveckling«, och om as-subkı editionen att Myhrman»i det hela har löst sin uppgift på ett lyckligt sätt«. Gynnsammast inställd är Fischer som skriver:»in metodischer Hinsicht befriedigt die Ausgabe alle berechtigen Ansprüche. Der gewonnene Text verrät grosse Sicherheit in der Beherrschung von Grammatik und Lexikon des Arabischen.«18 När Zetterstéen som dittills varit ovetande om intygen vid sammanträdet blev tillfrågad om sin åsikt svarade han att han inte såge någon anledning att prisbelöna Myhrman. Så märkvärdig var inte hans utgåva! Han hade faktiskt hunnit se igenom ytterligare delar av den arabiska texten och då funnit fler och fler onöjaktigheter. Vid sektionsnämndens nästföljande sammanträde förordade likväl Zetterstéen att Myhrman måtte tilldelas det eftertraktade treåriga docentstipendiet. Någon annan kandidat fanns inte. 19 lir.j.2(13) 22

Resestipendiet till Istanbul Den egentliga striden, som gått till historien som»den Myhrmanska saken«, började med att Myhrman den 31 mars 1911 hos Kung. Maj:t anhöll om ett resestipendium om 750 kr för resa till Konstantinopel i syfte att där söka upp och bearbeta kilskrifttexter från Isin- och Larsa-perioderna, det vill säga material från utgrävningarna i Nippur. 20 Han påpekade i ansökan sin förtrogenhet med materialet från arbetet med liknande tavlor i Philadephia och hänvisade till sin bok Sumerian Adminstrative Documents 21 samt till sitt i fullständigt korrektur föreliggande arbete Babylonian Hymns and Prayers. 22 Zetterstéen fick i egenskap av professor i semitiska språk Myhrmans ansökan på remiss. Vid sektionsnämndens möte den 9 maj avstyrkte han bifall, då han fann det förvånande att Myhrman vänt sig till svenska regeringen med ansökan om understöd för forskning på uppdrag av amerikansk institution och med medel därifrån. Hans avstyrkan grundade sig dock främst på hans övertygelse att Myhrman:»saknar förutsättningar för att på ett tillfredsställande sätt bearbeta det material han ämnar samla«. Skälet till denna övertygelse hade han bland annat i en uppgift från redaktionen för publikationsserien i Philadelphia som sade att Myhrmans arbete Babylonian Hymns and Prayers visserligen ha befordrats till trycket, men återkallats på grund av en mängd uppdagade felaktig heter. 23 Med detta yttrande hade Zetterstéens förargelse över sin docent föranlåtit den eljest försiktige mannen att anföra skäl som inte visade sig vara så lätta att vare sig belägga eller försvara. Myhrman var bestört. Han bestämde sig omgående för att av trycket ge ut en 35-sidig vädjan med titeln Underdåniga ansökningar och påminnelser. 24 Han menade i denna inlaga, daterad redan den 29 maj, att sektionens ledamöter vilseletts. Han hade varken uppdrag eller medel från något håll för sin resa. 25 Vad mera är: Zettersteén hade de facto i sitt yttrande tre år tidigare uttalat sig fördelaktigt om Myhrman både som assyriolog och arabist. Samma erkännande hade han sedermera fått av så stora semitister som Frants Buhl, Knut Tallqvist och August Fischer. 26 Genom bilagda recensioner av sitt arbete Sumerian Administrative Documents önskade Myhrman särskilt påvisa sin kompetens inom assyriologin, en duglighet som Zetterstéen så flagrant hade frånkänt honom. Bland recensenterna märks T.G. Pinches i Journal of the Royal Asiatic Society, 1911, Albert T. Clay i Records of the Past, July-Aug 1910, Bruno Meissner i Deutsche Literaturzeitung, no 6, 1911 och Hugo Winkler i Theologische Literaturzeitung, no 25, 1910. 27 Talet om den återkallade upplagan hade, menade Myhrman, sin grund i den konflikt som 1910 utbrutit vid universitetet i Philadelphia sedan ledningen hade givit en doktor Gordon uppdraget att som ny direktor ansvara för de assyriologiska samlingarna. 28 Som ny utgivare måste nu denne med stora lir.j.2(13) 23

förseningar som följd ta itu med stridigheter kring publiceringsrätten. I detta sammanhang fanns det även anledning att påpeka det okloka i att såsom Zetterstéen gjort endast låta sig informeras av den ena parten i en pågående tvist, och då just av en»som på grund af konflikter med myndigheterna afgått från sina ämbeten«, samt av en»f.d. medlem af en ur funktion försatt tryckningskommitté«. 29 Myhrman hemställde slutligen hos sektionsnämnden att vidtaga lämpliga åtgärder mot Zetterstéen, som så flagrant och i efterhand hade ändrat sin bedömning av sin docents vetenskapliga kompetens. 30 Myhrmans inlaga var välskriven. Tidningarna tog parti för honom:»dagens Nyheter uppbyggde den sensationslystna publiken med spaltlånga skildringar av Myhrmans inbillade förträfflighet och orättfärdiga behandling«, minns Zetterstéen med förtret ett tiotal år senare. 31 Zetterstéens självsyn Det finns skäl att här stanna upp i berättelsen och söka förstå hur Zetterstéen långt upp i åren såg på sig själv och sitt ämne. 32 Han var född 1866 och fick i hemmet undervisning av sin far, särskilt i franska. Redan under skolåren i Falun försökte han sig på arabiska med hjälp av Vilhelm Lagus, Lärokurs i arabiska, men kom inte så långt. Desto bättre gick det i hebreiska, där han hade en utmärkt gymnasielärare med vars hjälp han läste hela O. F. Tullbergs Hebreisk läsebok jämte en betydande mängd text ur hebreiska bibeln. Efter studentexamen 1884 flyttade han till Uppsala för att läsa semitiska språk. Några som helst planer på teologi hade han inte! När Zetterstéen började sina studier i semitiska språk var Teodor Nordling professor i ämnet. Han var förvisso väl hemma stadd i både Bibeln och Koranen men nöjde sig med att i undervisa i dessa urkunder. Någon betydande forskare var Nordling inte, menar Zetterstéen, 33 som av sina lärare minns den blide docenten Karl Uno Nylander, vilken emellertid egentligen var hebraist med förkärlek för teologin, och vars specimen i arabiska (1891) skulle få ett synnerligt onådigt mot tagan de av den store orientalisten greve Carlo Landberg. Mer befryndad kände sig den unge Zettterstéen med Herman Almkvist, vid den tiden e.o. professor i det nya ämnet jämförande språkforskning, en tjänst som han dock merendels ägnade åt de semitiska språken, jämte turkiska och persiska. Med ett djupt intresse för folkbildning, frisinnad och antiklerikal, var han därtill välsedd i den radikala studentföreningen Verdandi. Bland Zetterstéens studiekamrater fanns Pontus Leander. Han kom att bli Sveriges förste assyriolog, docent i ämnet på avhandlingen Über die sumerischen Wörter im Assyrischen (1903), och ägnade sig sedermera mycket förtjänstfullt åt att ge ut både etiopisk och arabisk text. Som välrenommerad arabist lir.j.2(13) 24

kan Zetterstéen inte annat än beundra honom för»den robusta flit, med vilken han nödtorftigt arbetat sig in i detta svåra och för honom främmande tungomål«. 34 Leander är eljest mest känd för sitt stora arbete över hebreiskans historiska grammatik. 35 Själv styrde Zetterstéen bort från det jämförande historiskgrammatiska studiet för att i stället ägna sig åt filologi i trängre bemärkelse. Lingvistisk teoribildning låg inte för honom. Han disputerade vid tjugonio års ålder i Leipzig på en på vers avfattad mindre arabisk grammatik, författad av Yah ya ibn Abd al-mu t ı. Avhandlingen bär titeln: Ur Jah jâ bin Abd-el- Mu t ı ez-zawâwî s dikt ed-durra el-alfîje fî ilm el arabîje. Text, öfversättning och kommentar. Dissertationen omfattar 65 sidor, varav själva den arabiska texten är på 14 sidor. Zetterstéen utnämndes samma år som han disputerade, 1895, till docent och tillförordnad professor i österländska språk i Lund. År 1904 blev han efter Almkvists pensionering utan ansökan kallad till professor i semitiska språk i Uppsala. När Zetterstéen betraktar sitt livsverk, ser han sig med undantag av sin lärare Almkvist som den förste egentlige arabisten på lärostolen i Uppsala. Med honom skulle arabiskan äntligen få komma till sin rätt. Professuren skulle inte länge få betraktas som ett slags hjälpämne åt bibelexegetiken. En ny tid hade brutit in. Orienten med dess myller av folk och dialekter var på väg att vakna. Dess handskriftsskatter var ofantliga. Det gällde nu bara att duktiga och noggranna forskare gav sig i kast med arbetet! Myhrmans Lebenslauf Myhrman föddes 1866 och skrevs vid 22 års ålder in vid Betelseminariet i Stockholm, där hans studerade mellan 1888 och 1892. Han fortsatte sina studier i Chicago och tog 1896 där ut sin Bachelor of Arts, med bland annat studier i bibelspråken, för att året efter i Cambridge (Mass.) erövra en Master of Arts i semitiska språk. Efter ett kortare studieuppehåll började han 1899 studera akkadiska för professor Heinrich Zimmern i Leipzig, och tryckte redan 1902 sin doktorsavhandling i det nya ämnet assyriologi, för att samma år bli docent i Uppsala. Han deltog år 1903 i Uppsalas akademiska sommarkurser med föredrag om fynden i Mesopotamien, 36 och i Verdandis småskriftserie gav han ut Almkvists mycket uppmärksammade promotionstal för år 1903: Den semitiska språkforskningens strid mot gällande dogm. 37 Zetterstéen borde så långt ha tilltalats av Myhrmans intresse för folkbildning och villighet att befordra Almkvists kontroversiella tal till trycket. År 1904 återvände Myhrman till Amerika för att vid Harvard kopiera en arabisk handskrift från Yale University, nämligen as-subkı s Kita b mu ı d an-ni am, på vilken han blivit uppmärksammad. 38 Under arbetet vid Harvard blev han året efter inkallad till Philadelphia 39 för att såsom oväldig bidra med lir.j.2(13) 25

synpunkter på en tvist mellan professor Hilprecht och dem som menade att denne överdrivit sin roll som utgrävnings ledare i Nippur och övertolkat tecknen på att man funnit ett tempelarkiv. Myhrman stödde Hilprecht i fråga om tempel arkivet. Tillbaka i Philadelphia vid jultid 1906, fick han av Hilprecht i uppdrag att tolka sumeriska texter från fynden i Nippur, vilket sysselsatte honom under de följande ett och ett halvt åren. Arbetet gick till en början trögt och han var hän visad till hjälp från kollegan Hugo Radau, som senare menade att han bistått med det mesta i volymen Sumerian Administrative Documents. Samtidigt irriterade sig denne Radau över Myhrmans förmätna självständighet, vilken tog sig uttryck i fullständigt obetydliga förbättringar i de föreslagna tolkningarna. Åter i Sverige 1908, fick Myhrman finna sig i att professuren i Lund gick honom förbi. Han kunde endast läsa korrektur och ombesörja trycket av as-subkı s Kita b mu ı d an-ni am som bevis på den duglighet han aldrig fick tillfälle att visa. Efter att ha kommit i ett än mer spänt förhållande till Zetterstéen inte minst genom palavern kring Ocarspriset återvände han hösten 1909 till Philadelphia för att färdigställa de texter han fått sig tilldelade. Sumerian Administrative Documents sände han således under Hilprechts överinseende till trycket men utan något tack till Radau för mer än»valuable suggestions«och manuskriptet till Babylonian Hymns and Prayers skickades till den av universitetet utsedde nye utgivaren dr Gordon. Konflikten blir offentlig Myhrman hade som sagt var i sina Underdåniga ansökningar visat att Zetterstéen, trots att han redan 1908 tillstått Myhrmans kunnighet i både assyriologi och arabistik, likväl tre år senare, på uppgifter från en part i en infekterad konflikt i Amerika, frånkänt honom all skicklighet inom hans eget forskningsfält, assyriologien. Zetterstéen blev inte svaret skyldig. I ett 73-sidigt Yttrande till protokollet 40 hävdar Zetterstéen att den gång han förmodade att utgåvan av Kita b mu ı d an-ni am artade sig till att bli ett gott arbete hade han endast tillgång till ett fåtal sidor av den arabiska texten, något som han för övrigt antar även gäller övriga lärde som yttrat sig i ärendet. Vid en närmare granskning står det emellertid honom nu fullständigt klart att Myhrman med många felaktigheter som följd på ett olyckligt sätt forcerat sitt arbete. Som stöd för ett negativt omdöme om utgåvan i dess helhet hänvisar han till bifogade recensioner av Carl Brockelmann, Ignaz Goldzieher och Hermann Reckdendorf, 41 vilka alla påpekar att uppenbart rätta läsarter stundom inte finns i den etablerade texten utan måste hämtas ur apparaten, och att kommentarerna ofta är alltför elementära i förhållande till textens innehåll, samt att författaren utöver mängder av tryckfel här och var gjort sig skyldig till allvarligare misstag. Som ett exempel på det senare lir.j.2(13) 26

hänvisar både Brockelmann och Goldzieher till sidan 164, rad 8, i Myhrmans utgåva där den arabiska frasen ska utläsas: ǧam u-l-mar i bayna ima mati masǧidayni, det vill säga det förhållandet att en man fungerar som imam i vid två moskéer. Myhrman har olyckligtvis trott att det ovokaliserade lmr byn skulle läsas al-mir abı n, och då utgått från att roten vore r- -b och att nominet i plural därmed skulle betyda»menders, rectifiers, reconciliators«. Zetterstéen har även funnit Myhrman skyldig till betänkligt slarv i översättningen av akkadiska texter i Nathan Söderbloms Främmande religionsurkunder. 42 Det märkliga»illa tilldömt«en misslyckad försvenskning av tyskans»übel zugerichtet«(illa tilltygad) är för Zetterstéen det påtagligaste exemplet på att Myhrman inte arbetat med grundtexten utan med professor Zimmerns tyska översättning, som han därtill här och var missuppfattat! Han har därtill visat det dåliga omdömet att i festskriften till professor Hilprecht, 43 låta trycka artikeln»an Aramaic incantation text from Nippur«, trots att denna året före varit införd i tidskriften Le Monde Oriental. 44 Zetterstéen berättar att det var först när han uppmärksammade detta förhållande, som han kom i kontakt med Hilprecht och av honom blev informerad om motsättningarna i Philadelphia och Myhrmans opålitlighet. De avtryckta utförliga breven från Hilprecht avser bevisa att Myhrman in bara lämnat en oriktig redogörelse för konflikten vid Pennsylvanias universitet, utan också handlat synnerligen illa mot doktor Hugo Radau, som varit så behjälplig med Sumerian Administrative Documents att verket till större delen torde kunna tillskrivas honom, men som nu fått nöja sig med ett tack för»valuable suggestions«. 45 I sitt 121-sidiga Svar på K.V. Zetterstéens yttrande i januari 1912 46 går Myhrman till angrepp mot Zetterstéen som sökt framställa honom som totalt inkompetent för docentur i semitiska språk och detta till stor del med hänvisning till Hilprechts anklagelser. Malören med übel zugerichtet förklarar Myhrman med att han under stor brådska gått igenom anteckningar från Zimmerns undervisning och att misstaget härstammar från dessa. I övriga fall där Zetterstéen angriper hans översättning försvarar han sig. 47 Den dubbla publiceringen den arameiska bevärjelsetexten har sin förklaring i att Zetterstéen tvingat fram ändringar av manuskriptet och att Myhrman därför ville trycka sin version. 48 Den sak som uppenbarligen ådragit sig mest träta står att finna i not 30. Där diskuteras ordet ryks som genom det närstående šyqṣ»reptil«torde kunna bestämmas till någon form av»småkryp«. Zetterstéen hade mot detta hävdat att skrivningen ryks sannolikt avser rı h ša»kräldjur«, något som också anges i en not artikeln i Le Monde Oriental. I sin»rättade«version avfärdar Myhrman denna tolkning med påståendet att Zetterstéen menat att ryks vore att betrakta som ett textfel, då det arameiska rı kša ju lir.j.2(13) 27

eljest betyder»häst«. Någon nämnvärd skillnad mellan versionerna rör det sig inte om. Intressant är dock att Myhrman här framträder som en självständig skribent som ogärna fogar sig under någons auktoritet. Myhrman avvisar med skärpa tillvitelsen att han skulle ha utnyttjat andras handfasta hjälp. 49 En hel bilaga ägnas åt Hilprechts och Radaus»nidskrifelser«. 50 Hilprecht är knappast helt utan grund misstänkt för litterär ohederlighet, otillbörlig tillägnan av antikviteter och falska uppgifter om tempelarkivet, heter det, och Radau är fullständigt otillförlitlig, då han tidigare beslagits med både försummelse, osedlighet och lögn. De perioder som Radau och Myhrman delat arbetsrum under arbetet med Sumerian Aministrative Documents redovisas ävenledes noggrant i syfte att klargöra vilka ytterst begränsade avsnitt i detta arbete som Radau över huvud taget skulle ha kunnat hjälpt författaren med. 51 Beträffande Kita b mu ı d an-ni am 52 tillstår Myhrman att han åtagit sig ett väl vidlyftigt arbete, omfattande inte mindre än 240 trycksidor arabisk text, långt mer än vad Zetterstéen presterat som sitt förstlingsverk! Han vidgår att han kunde ha nagelfarit korrektur arken bättre, men menar ändå att han utifrån sina åtta inbördes så pass olika handskrifter likväl har lyckats få fram en rimlig text av en viktig arabisk skrift, som därmed har gjorts tillgänglig för andra forskare. Inlagan avslutas med en grundlig vidräkning med Zetterstéens åtgärder såsom sakkunnig i ärenden rörande Myhrman under åren 1908 till 1911. 53 I sitt 54-sidiga svar i mars 1912, Skrifelse till humanistiska sektionen vid Uppsala universitet, 54 ägnar Zetterstéen stort utrymme åt striden i Philadelphia, där han med stöd av brev från Hilprecht och Radau menar att Myhrman systematiskt utnyttjat sina kollegor och svikit deras förtroende. 55 Zetterstéens granskning av Myhrmans bildningsgång utifrån dennes Lebenslauf i gradualavhandlingen och Uppsala universitets matrikel 56 måste naturligtvis ses i ljuset av att Myhrmans treåriga docentstipendium hade löpt ut nyåret 1911, och att Zetterstéen istället för en förlängning ville gynna sin 37-årige docent Emanuel Mattsson, som 1910 doktorerat på fonologin hos den arabiska dialekten i Libanon. 57 Ju mer Zetterstéen tänkte på saken ju mer suspekt föreföll honom nu Myhrman. Hans skolunderbyggnad var bristfällig. Han saknade svensk studentexamen. Han hade gått på baptisternas Betel semi na rium i fyra år (1888 92), och sedan emigrerat till Amerika och där slagit sig på studier i Chicago (1892 96) och så kunnat ta ut en Bachelor of Arts, vilken i sin tur låg till grund för en Master-examen (1897). Efter en tids allvarlig sjukdom hade han börjat läsa assyriologi i Leipzig (1899) och erövrat doktorsvärdigheten redan efter två år (1901). Sammanräknat var hans studietid helt enkelt alldeles för kort! Betelseminariet torde motsvara svensk realskola och åren Chicago svenskt gymnasium. Där med åter står endast något år lir.j.2(13) 28

för grundläggande kurser i de semitiska språken jämte de två år som han ägnat åt assyriologi i Leipzig. Ingen kan utbilda sig i ett så omfattande ämnes område på så kort tid. Hur hade han lyckats? Entydiga indicier, menar Zetterstéen, pekar mot att han tagit otillbörlig hjälp av andra. För docentstipendiet i semitiska språk i Uppsala var ingen mindre än Moberg sakkunnig, trots Myhrmans protester. Han avgav i januari 1912 sitt utlåtande. 58 Om docent Mattsson fanns inte mycket att säga. Hans avhandling var ett gott och förtjänst fullt arbete, men därutöver fanns endast kortare artiklar i Le Monde Oriental utan vetenskaplig tyngd. Men vid bedömningen av Myhrman uppstod omgående frågan huruvida dennes arbeten med sumeriska texter i väsentliga delar vore hans eget verk eller icke. Hans avhandling vittnade om vetenskaplig skicklighet (som en följd av god handledning), men då Radaus anklagelser faktiskt kunde visa sig sanna, vore det fel medtaga de omtvistade arbetena i bedömningen, om så risk funnes att Myhrman därmed utsattes för en klar orättvisa. Mobergs diskussion ägnas alltså främst åt utgåvan av Kita b mu ı d an-ni am. Han upprepar det som sagts i recensionerna, nämligen att korrekturfelen är många, att rätta läsarter ofta måste hämtas ur notapparaten och att kommentarerna är elementära. Till detta lägger han att Myhrman inte ordentligt har grupperat handskrifterna och inte heller har redogjort för sina textkritiska principer. För Moberg framträder bilden av Myhrman som en visserligen driftig och flyhänt forskare, men samtidigt en för vilken»kopiering, registrering och ordrikt refererande bilda liksom surrogat för den vetenskapliga undersökning, som han inte mäktar utföra«. Alltså, menar Moberg, är Myhrman underlägsen Mattsson. 59 Flertalet av sektionsnämndens ledamöter ansåg dock vid sammanträdena i mars och april 1912 att Myhrman likväl skulle få ett år på sig att avsluta sin forskning och söka annan förvärvskälla. 60 Beslutet överklagades av Mattsson i ett över 100 sidor långt besvär, 61 något som föranledde kanslerämbetet att av berörda parter infordra en förklaring. Vid sammanträdet i september läste Zetterstéen således upp ett 14 trycksidor långt aktstycke, vars syfte var att ådagalägga Myhrmans oskicklighet för docentstipendiet. 62 Professor J. A. Lundell i slaviska språk invände att han hos assyriologerna François Thureau-Dangin i Paris och Knut Tallqvist i Helsingfors inhämtat att båda inom sina arbetsfält höll Myhrman för en kunnig forskare. 63 Kanslern fastställde i oktober att Myhrman skulle tilldelas stipendiet för ett år räknat från den 1 juli 1912. Saken var inte slut med detta. Mattsson besvärade sig hos Kungl. Maj:t med slutbönen att åtminstone tiden måtte gälla kalenderåret 1912. Frågan återremitterades då till sektionsnämnden som behandlade saken i december. Zetterstéen anförde vid detta möte att lir.j.2(13) 29

han under hela hösten hade arbetat med att kollationera Myhrmans manuskript i dennes edition av as-subkı s Kita b mu ı d an-ni am och att han funnit hundratals felaktigheter. Hans slutsats var:»en så genomusel publikation, som till på köpet alltjämt uppträder med vetenskapliga pretentioner, har väl aldrig förr sett dagen på den arabiska filologins område«. 64 Till detta genmälde en ledamot att han hade svårt att inse att samme Myhrman, som Zetterstéen själv i april 1909 föreslog till docentstipendiet, nu skulle vara helt obehörig för det samma. Professor Lundell för sin del förvånade sig över att Mattsson i sitt besvär betecknat Myhrmans utgåva som ett»pekoral«, ty i så fall var det ett»pekoral«, vars författares goda behärskning av arabiskan hade vitsordats av själve August Fischer. 65 Vid nästkommande beslutstillfälle gavs dock docentstipendiet till Mattsson. Därmed var med Zetterstéens ord»myhrmans saga all«. 66 Det finns till slut skäl nämna H. S. Nyberg som vid denna tid gjort entré i Uppsala. Han påbörjade sina studier just läsåret 1908 09 med hebreiska för Leander och arabiska för Zetterstéen. Läsåret därpå tenterade han av laudatorkurserna i både arabiska och hebreiska Om sin tentator Zetterstéen skriver Nyberg.»Han var ingen teologätare, ingen rabulist, bara religiöst likgiltig med en djup misstro mot teologer«. 67 Nyberg och Mattsson blev så småningom konkurrenter. Nyberg kom genom vänskapen med Tor Andræ att intressera sig för ett mer idéhistoriskt studium av källorna. När Nyberg disputerade 1919 på avhandlingen Kleinere Schriften des Ibn al- Arabı var Matts son förste opponent. Han riktade helt in sig på användningen av handskriftsmaterialet och kunde genera respondenten med att ha förbigått en Uppsalahandskrift. Zetterstéen var emellertid på det hela taget nöjd, men knappast så Mattsson som vid middagen utslungade något om»bolagsarbete«mellan Nyberg och Andrae. 68 Med tanke på vad som förevarit i den Myhrmanska saken innebar det sagda en grov anklagelse om vetenskaplig osjälvständighet, vilket också medförde en total och livslång brytning mellan Mattsson och Nyberg. Exempel på Zetterstéens kritik av Myhrmans utgåva av as-subkīs bok As-Subkı s Kita b mu ı d an-ni am diskuterar moraliska förhållningsregler med hjälp av 112 valda exempel hämtade från olika samhällsområden. Nämnas kan att Oskar Rescher år 1925 publicerade en förkortad tysk översättning. 69 I förordet säger han sig ha utgått från Londonutgåvan under beaktande av sin egen och andras recensioner denna och framför allt av Zetterstéens kritiska granskning (se nedan). Märkligt nog nämner Rescher i förordet inte namnet på Londonutgåvans editor en fotnot refererar dock till»myhrmans Einleitung«inledning till vad sägs inte. Trots sina brister tycks Myhrmans arbete ha varit lir.j.2(13) 30

till hjälp för dem som sysslar med islamisk etik; om detta vittnar ett nytryck i New York 1978. För att komma till ett slutgiltigt avgörande i Myhrmanska saken publicerade Zetterstéen 1913 en 64-sidig genomgång av Myhrmans utgåva tryckt i Uppsala under titeln: Herrn D. W. Myhrmans Ausgabe des Kita b mu ı d an-ni am wa-mubı d an-niqam kritisch beleuchtet von K.V. Zetterstéen. 70 Han hade för denna granskning kollationerat fem av Myhrmans åtta manu skript, nämligen de fyra i Berlin (B 1, 2, 3, 4 ) och det i Gotha (G), men av tidsskäl får man tänka utelämnat de två manuskripten i Yale (Y 1,2 ) och det i London (BM). Som exempel på allvarliga brister i Myhrmans utgåva anför Zetterstéen att ord i status constructus mot alla regler stundom står med bestämd artikel, att negationen lam i strid mot grammatiken ibland tillåts ta indikativ, och att lamma genomgående använts fastän i några fall lima torde vara att föredra. Zetterstéen anmärker vidare att Myhrman i talrika fall inte lyckats finna ut den rätta läsarten, att han gjort sig skyldig till rena avskriftsfel, att han citerat varianter felaktigt eller förväxlat dem, och framför allt att han inte har redovisat varianterna i samtliga handskrifter. Genom att räkna samman oriktigheter av alla dessa slag uppskattar sig Zetterstéen ha förtecknat mer än 3 500 fel i utgåvan. Man skall då ha i minnet att han följer den stränga principen att om han funnit en felaktig läsart, under det att den riktiga finns i alla fem av honom kontrollerade handskrifter, så innebär detta att fem fel har begåtts, det vill säga ett fel mot vart och ett av manuskripten. 71 En hastig blick i Zetterstéens förteckning ger vid handen att flertalet påtalade felaktigheter har sin grund i Myhrmans brist på editionsprinciper, alltså när och hur varianter ska anges eller förbigås. Men här kan också anas två helt olika synsätt på handskriftsutgivning: enligt Zetterstéen måste den etablerade texten vara grammatiskt korrekt, medan Myhrman tycks kanske omedvetet ha haft en mer deskriptiv grundsyn och därmed översett med brott mot grammatiken. Mängden tryckfel kan möjligtvis förklaras av att Myhrman inte hade ett så tränat öga för arabiska att han direkt reagerade på felen i korrekturet. För att ge en bild av Myhrmans edition har här nedan valts några små exempel, som med Zetterstéens sätt att räkna renderar ett tjugotal bockar. (a) På sidan 28ff behandlas sultanens plikter. Ett kort utsnitt lyder: lir.j.2(13) 31

Om han lämnar de lärde och behövande att tillbringa natten hungriga i sina hem, så att bland dem finns den som med sin familj så måste utstå både en och annan natt, medan han själv tagit sig för älska sitt väldes ära, skönheten i sina måltider, sin förfining, sin klädsel och sin uppvaktnings klädedräkt då är han hedniskt dåraktig. Myhrman har fyra fotnoter som anger avvikande läsarter i de skilda manuskripten: (a) efter tilläger Y 1»och övriga förtjänta«. (b) ordet saknas i B 4 och BM. (c) istället för har B 2, 3, 4 och BM, medan Y 1, 2 har, (utg. har alltså följt B 1 ). (d) istället för har B 4 och BM, medan B 3 har. Zetterstéen riktar flera anmärkningar: (b) läs med manuskripten. (c) noten är ofullständig: G har. I B 2 är ordet mycket otydligt, varför avskrivaren i marginalen anmärkt: (d) noten är ofullständig: G har ; läs: (vilket Rescher också gör). 72 (b) Domarna har en viktig uppgift i samhället. Får en domare ta emot gåvor och bidrag utan att det räknas som muta? As-Subkı menar att domare inte får ta emot några gåvor alls utom sådana som kommer från överordnade, ty de är av annat slag och därmed tillåtna, såframt ingen biavsikt föreligger. Ett kort utsnitt ur hans sammanfattning på sidan 77 78 lyder: Jag menar: mottagande av gåvor av det förra slaget är förbjudet, det må så ha varit brukligt för honom före ämbetet eller inte; det må vara att han har ett mål eller inte. Men mottagandet av gåvor av det andra slaget är tillåtet under två förutsättningar. Myhrman har här fem fotnoter. (a) i stället för har B 2. (b) efter har B 3 och Y 1. (c) Y 1, 2 har i båda fallen; de övriga manuskripten har. (d) manuskripten läser i första fallet (indikativ), och B 2 tillägger:. lir.j.2(13) 32

Zetterstéen finner fel på alla punkter utom den första: (b) ordet i B 3 måste läsas även om det ser ut att stå. (c) manuskripten har. (d) det föreligger tre misstag: manuskripten har och inte ; B 2 ska vara B 3, och det omöjliga måste som sagts läsas. Det är svårt att sammanfatta striden mellan Zetterstéen och Myhrman. Den senares huvudintresse låg i ett nytt, i allmän hetens ögon intressant ämne, som kunde kasta ljus över bibeln och dess värld. Den förre företrädde en filologi som i text utgivning såg sin viktigaste uppgift, ett värv värt att akta och noggrant förvalta genom idogt arbete. De två hade mycket olika bakgrund: Myhrman en outsider, uppenbarligen flyhänt, med god förmåga att lyssna sig till kunskap och vinna folks för troende; Zetterstéen väl etablerad vid akademien, noggrann och allmänt erkänd, vaktande på sin ställning. Med tanke på vad som kunde ha kommit ut av ett gott förhållande mellan de båda utgör»myhrmanska saken«en sorgesam läsning. noter 1 Zetterstéen, Semitiska studier i Sverige under de sista femtio åren (Svenska Orientsällskapets Årsbok 2, 1924, 9 63), 27. För en kort framställning av den Myhrmanska striden, se Carl Frängsmyr, Uppsala Universitet 1852 1916, Uppsala 2010, 168 171. 2 Se Handlingar rörande tillsättandet av professuren i österländska språk i Lund, Lund 1908, 3. 3 Myhrman var docent i semitiska språk till skillnad från Pontus Leander som tiden 1903 12 var docent i enbart ämnet assyriologi och därmed inte kunde komma ifråga. 4 Moberg, Ur Abd Allah b. Abd eẓ-ẓâhir s Biografi över sultanen el-melik el-aśraf H alîl; arabisk text med översättning, inledning och anmärkningar, Lund 1902. 5 Moberg, Buch der Strahlen, die grössere Grammatik des Barhebräus, Bd 1, Leipzig 1907. 6 Moberg, Gedichte von Obeidalla h b. Ah med al-mı ka lı, Leipzig 1908. 7 Myhrman, Die Labartu-Texte, babylonische Beschwörungsformeln nebst Zauberverfahren gegen die Dämonin Labartu, Strassburg 1902, tryckt i Zeitschrift f. Assyriologie, Bd, XVI, Heft 2, 141 200. 8 Myhrman, An Aramaic incantation text from Nippur, Le Monde Oriental, 2, 1907 08, 207 219. 9 Myhrman, Kita b mu ı d an-ni am wa-mubı d an-niqam, The restorer of favours and the restrainer of chastisements lir.j.2(13) 33

by Ta j-ad-dı n Abu Naṣr Abd-al-Wahha b as-subkı ; the Arabic text with introduction and notes. (Luzac s Semitic text and translation series 18), London 1908 (nytryck New York 1978), omfattande 59 sidor inledning, noter sidan i xlv, jämte 240 sidor arabisk text. 10 Handlingar, 5 7. Utöver yttrandet från Zetterstéen hade professor Frants Buhl i Köpenhamn på anmodan av sektionsleda moten Flensburg skrivit ett kort utlåtande, i vilket han för kla rar Moberg fullt kompetent för en professur i semitisk filologi. 11 Handlingar, 11. 12 Handlingar, 13 19. 13 Av texterna i Myhrmans Babylonian Hymns and Prayers anges på sidan 8 alla utom två vara på sumeriska. 14 Handlingar, 23. Myhrman anförde den 27 juni 1908 besvär hos Kanslern för rikets universitet över att Större akademiska konsistoriet i Lund den 16 maj samma år tillstyrkt att utan ansökan tillsätta Axel Moberg som professor i Österländska språk; se Myhrman, Svar på K.V. Zetterstéens yttrande, Stock holm 1912, (bilaga 41). Besväret återtogs den 1 juli, möjligen sedan det stått klart att ärendet avgjorts redan en månad tidigare. Se Zetterstéen, Skrifelse till Humanistiska Sektionen vid Uppsala universitet med anledning av herr D.W. Myhrmans svar på K.V. Zetterstéens yttrande, Uppsala 1912, 18. 15 För ovanstående, se Myhrman, Svar på K.V. Zetterstéens yttrande, Stockholm 1912, 116 121 (bilaga 42). 16 Dessa utlåtanden av Buhl, Tallqvist och Fischer är avtryckta i Myhrmans Underdåniga ansökningar och påminnelser, Uppsala 1911, som bilaga II IV, och daterade respektive 16/11, 18/11 och 4/12 1908. De tre referenterna torde på hösten 1908 haft tillgång till större avsnitt av texten än vad som förelåg i korrektur när Zetterstéen skrev sitt yttrande. 17 Zetterstéen, Semitiska studier, 24. 18 Zetterstéen, Yttrande till protokollet vid humanistiska sektionens i Uppsala sammanträde den 4 oktober 1911 med anledning av docent D.W. Myhrmans skrifelse till sektionen af den 31 augusti 1911, Uppsala 1911, 11, vet emellertid förtälja att Fischer vid ett samtal sommaren 1911 förklarat att han trodde att utlåtandet gällde ett vanligt stipendieärende och inte ett pris av högt anseende. 19 Zetterstéen, Yttrande, 8 9, 12 och Myhrman, Svar på K.V. Zetterstéens yttrande, Stockholm 1912, 54f. 20 Myhrman, Underdåniga ansökningar och påminnelser, Uppsala 1911, 4. 21 Myhrman, Sumerian Administrative Documents, dated in the reigns of the kings of the second dynasty of Ur from the Temple archives of Nippur preserved in Philadelphia i samlingsverket The Babylonian Expedition of the University of Pennsylvania, Ser. A III, 1, Philadelphia 1910. lir.j.2(13) 34

22 Myhrman, Babylonian Hymns and Prayers, Philadelphia 1911. 23 Myhrman, Underdåniga, 5. 24 Myhrman, Underdåniga ansökningar och påminnelser, Uppsala 1911. 25 Myhrman, Underdåniga, 15. 26 Myhrman, Underdåniga, 9 12. 27 Myhrman, Underdåniga, 26 33. 28 För nedanstående, se Myhrman, Underdåniga, 15 19. Den stridbare professor Hermann Hilprecht hade i augusti 1910 i brev till universitet avsagt sig sina professurer i semitisk filologi och assyriologi samt ansvaret för samlingarna men inte uppdraget att vara editor för textutgåvorna. Tvisten kom i stor utsträckning att gälla huruvida Gordon vårdslösat kilskriftstavlorna genom att flytta dem till nya lårar. Se Zetterstéen, Yttrande, 52-58. 29 Myhrman, Underdåniga, 16. De åsyftade är professor Hilprecht och hans assistent doktor Radau. 30 Frängsmyr, Uppsala universitet, 169 31 Zetterstéen, Semitiska studier, 25. 32 För nedanstående, se framför allt Zetterstéen, Arabiska studier i Sverige, Uppsala 1946, 30ff. 33 Zetterstéen, Semitiska studier, 5. 34 Zetterstéen, Semitiska studier, 39. 35 H. Bauer P. Leander, Historische Grammatik der hebräischen Sprache, Halle 1922. 36 Myhrman, Babel-Bibel / Bibel-Babel, Uppsala 1903. 37 Myhrman (red.), H. N. Almkvist, Den semitiska språkforskningens strid mot gällande dogm, Uppsala 1905. 38 Enligt sitt förord till utgåvan av Kita b mu ı d an-ni am hade Myhrman, med stort extraarbete som följd, blivit varse den bättre handskriften Ms Y 1 först sedan han kopierat Ms Y 2. Efterhand tillkom kännedom om ytterligare manuskript i europeiska bibliotek, handskrifter som han rimligen kollationerade under andra halvåret 1906. 39 Se inledningen till Myhrman, Kita b mu ı d an-ni am, jämte Zetterstéen, Yttrande, 41 49. 40 Zetterstéen, Yttrande till protokollet vid humanistiska sektionens i Uppsala sammanträde den 4 oktober 1911 med anledning av docent D.W. Myhrmans skrifelse till sektionen af den 31 augusti 1911, Uppsala 1911. 41 Recensionerna var i nämnd ordning införda i Literarisches Zentralblatt 36, 1910, Deutsche Literaturzeitung 41, 1909 och Orientalische Literaturzeitung 6, 1910. 42 Söderblom (red.), Främmande religionsurkunder i urval och öfversättning, Stockholm 1908, del 3, avsnittet»ur babylonernas och assyrernas religionsurkunder«, 163 198. Se Zetterstéen, Yttrande, 12 14 lir.j.2(13) 35

43 Assyriologische und Archæologische Studien Hermann V. Hilprecht gewidmet, Lepzig 1909. 44 Le Monde Oriental, 2, 1907 08, 207 219. 45 Zetterstéen, Yttrande, 15 27. 46 Myhrman, Svar på K.V. Zetterstéens yttrande, Stockholm 1912. 47 Myhrman, Svar, 5 15. 48 Myhrman, Svar, 16 18. 49 Myhrman, Svar, 16 28. 50 Myhrman, Svar, 61 85. 51 Myhrman, Svar, 73 74. 52 Myhrman, Svar, 28 34. 53 Myhrman, Svar, 34 57. 54 Zetterstéen, Skrifelse till humanistiska sektionen vid Uppsala universitet med anledning av herr D.W. Myhrmans svar på K.V. Zetterstéens yttrande, Uppsala 1912. 55 Angående tvivlet på Radaus moral vidgår professor Hommel i München i brev till Zetterstéen att han 1899-1900 hyste Radau som inneboende och att Hommel då sedan klagomål inkommit till den amerikanske konsuln hade nödsakats vittna mot sin gäst: att denne under karnevalen på grund av en kärleksaffär kommit att missköta studierna, fått allt senare vanor och till slut helt givit upp sin bostad. Hommel hävdar dock att Radau sedermera bättrat sig och numera är en i allo oförvitlig person. Zetterstéen betecknar det hela som ett»karnevalsäventyr«. Se Zetterstéen, Skrifelse, 20, 36. 56 För det följande, se Zetterstéen, Skrifelse, 21 24 och Semitiska studier, 23 27. 57 E. Mattsson, Études phonologiques sur le dialecte arabe vulgaire de Beyrouth, Uppsala 1910. 58 Moberg, Professor Axel Mobergs yttrande rörande sökande till ett ledigt fast docentstipendium vid Uppsala universitet, Uppsala 1912. 59 Moberg, Yttrande, 19 60 För nedanstående, se i huvudsak Zetterstéen, Den Myhrmanska saken. Handlingar rörande doc. E. Mattssons besvär öfver humanistiska sektionens förslag till docentstipendiet i semitiska språk, Uppsala 1913. 61 E. Mattsson, Besvär öfver humanistiska sektionens vid Uppsala universitet beslut av den 30 mars 1912 rörande förslaget till det fasta docentstipendiet i semitiska språk anförda hos kanslerämbetet, Uppsala 1912. 62 Zetterstéen, Myhrmanska saken, 15 28. 63 Zetterstéen, Myhrmanska saken, 32 34. 64 Zetterstéen, Myhrmanska saken, 62. 65 Zetterstéen, Myhrmanska saken, 65 och 69. 66 Zetterstéen, Semitiska studier, 26. 67 Kahle, H.S. Nyberg en vetenskapsmans biografi, Stockholm 1991, 63. lir.j.2(13) 36

68 Kahle, H.S. Nyberg, 110. 69 Rescher, Tâǵ eddîn es-subki s Mu îd en-ni am wa mubîd en-niqam. Über die moralischen Pflichten der verschiedenen islamischen Bevölkerungsklassen mit Kürzungen aus dem Arabischen übersetzt, Konstantinopel 1925. 70 Uppsala universitetsbiblioteks exemplar var ännu i augusti 2012 osprättat. 71 Zetterstéen, Herrn D. W. Myhrmans Ausgabe, 7. 72 Rescher översätter:»während er sich und den Tross seiner Dienerschar in jeder Weise herauszuputzen und auszustaffieren sucht", anf. arb., 2. lir.j.2(13) 37