1016 8. London, England Emund gick som vanligt uppe på stadsmuren. Han kontrollerade att posterna var på sin plats och att portarna var bevakade. Vid det här laget kände han igen varenda sten i muren, varenda bjälke och vartenda trappsteg runt hela London. Det mesta av stadsmuren var byggt av de gamla romarna, men här och var fanns det lagningar och förstärkningar i muren. Han uppmanade alla att vara på sin vakt, även om allting verkade vara lugnt. Fienden kunde dyka upp närsomhelst. Vid den norra stadsporten, som kallades för Biskopsporten, stannade han upp och fäste blicken så långt bort han kunde se. Det var en vacker vårdag. Det var varmt i luften och träden blommade och började bli gröna. Det hade varit lugnt runt London en längre tid. Tidigare hade de varit belägrade av danerna och hade fått försvara sig envist. Danerna var försvunna nu, men Emund visste att kriget mot dem nu pågick längre norrut. Då och då kom det budbärare från kung Ethelreds son Edmund Järnsida och även de resande handelsmännen kom med nyheter. Alla kunde de berätta att den engelska sidan försvagades mer och mer och att danerna under kung Knut växte sig allt starkare. Han visste också att kung Ethelred och hans son Edmund Järnsida inte drog jämt. Edmund försökte hela tiden samla ihop nya arméer i kriget mot danerna, medan kung Ethelred mest höll till bakom Londons murar. I vintras hade i alla fall kung Ethelred gett sig iväg från London med en här för att hjälpa sin son, men de hade inte kunnat komma överens. Det slutade med att kungen återvände till London. Emund förstod att kriget inte gick åt rätt håll. Om bara engelsmännen hade kunnat förenas så skulle danerna nog kunna slås. Om bara kungen och hans son kunde vara sams och dra åt samma håll så skulle kriget kunna vinnas. Han tittade på en rörelse långt bort på vägen som gick norrut från stadsporten. Det kunde vara bönder på väg till sina fält eller handelsresande på väg till London för att sälja sina varor. Snart såg han att det måste vara män som satt till häst. Ryttaren längst fram såg ut att bära på ett standar. Emund kallade till sig den vaktpost som stod närmast. Han kunde bekräfta att det var ryttare, dessutom att de troligen var beväpnade. Meddelandet att beväpnade ryttare närmade sig skickades från vaktpost till vaktpost längs hela stadsmuren och ett bud skickades för att kalla upp garnisonen till sina stridsställningar. Skaran av ryttare närmade sig och framträdde tydligare och tydligare. Fortfarande gick det dock inte att urskilja om det var fiender och vilka de i så fall var. Det var först när de bara var på ett par båglängders avstånd som Emund kunde se standaret tydligt och vilket tecken det bar. Det tillhörde Edmund Järnsida. Han lät beskedet gå runt bland vakterna och beordrade att porten skulle öppnas. * Senare samma dag hölls rådslag i kungens sal i borgen. Emund stod tillsammans med andra av kung Ethelreds män på den ena sidan av salen. På den andra sidan stod Edmund Järnsidas hird. Kungen satt i sin tron med höga snidade stolpar och bredvid honom på en enklare tron satt drottning Emma. Snett bredvid honom satt hans son på en enkel stol. De
grälade. Edmund Järnsida hade berättat att danernas kung Knut nu hade erövrat hela Northumbria och satt sin egen jarl Erik att styra där. Jag kan inte vinna det här kriget ensam, sade Edmund Järnsida. Vi måste ha en här där också kungens män ingår. Annars är vi för få. Du kan inte bara sitta här bakom murarna och vänta på att jag ska lösa dina problem. Vi måste hålla London, sade kung Ethelred. Den som sitter i London kommer också att regera i hela England. Här kan du sitta själv tills du ruttnar, sade Edmund. Sitt i din lilla borg medan hela landet styrs av daner. Nu är du också bakom murarna, sade kung Ethelred. Varför kom du hit? Varför är du inte kvar därute och bekämpar fienden? Därför att det inte finns några att bekämpa, sade Edmund. Kungen tittade förvånat på sin son. Vad menar du? De bara försvann. När kungen fortfarande såg lika förvånad ut fortsatte Edmund. De gick till sina skepp och styrde ut till havs. De bara försvann. Det fanns ingen kvar att kämpa mot, förutom några små garnisoner. De lät jag vara. De kanske åkte hem till Danmark, sade drottning Emma. Ethelred tittade först på Emma och sedan åter på Edmund. Ja, så är det. De har tröttnat på att ligga i krig mot oss. De vet att de aldrig kommer att besegra mig. Kriget är vunnet. Bra gjort min son. Han log mot Edmund Järnsida. Edmund reste sig upp och började gå runt i salen. Jag skulle inte tro det, sade han högt. Kung Knut och danerna försvann, men frågan är var de dyker upp igen. Där de dyker upp igen, där blir det inte roligt. Kungen fnös. Det är nog inte så mycket att oroa sig för. Grälet fortsatte. Emund försökte tänka efter vem av dem som hade mest rätt. Visst var det viktigt att hålla London, men bara med att göra det skulle de aldrig kunna slå danerna. De skulle behöva samla alla Englands män för att kunna slå kung Knut i ett enda avgörande slag. Han tyckte att kungen såg gammal och trött ut. Han rörde sig knappast på sin tron och talet gick långsamt. Edmund Järnsida däremot talade entusiastiskt medan han nästan hoppade runt i salen. Utan tvekan var Edmund också den modigare av dem. Om någon skulle kunna vinna kriget åt England så var det Edmund Järnsida. Men det var hans far, kungen, som bestämde. Emund insåg att det inte skulle hända någonting. Kungen skulle inte ta några initiativ. Emund skulle få stanna kvar och gå sina dagliga turer på Londons gamla stadsmur. * Några dagar efter Edmund Järnsidas ankomst stod Emund och hans trupper uppställda på borggården i London. Utan någon förklaring hade de blivit beordrade att infinna sig där. Många andra hade också samlats på borggården och det var så trångt att det knappast gick att röra sig. Med spänning väntade Emund på vad som skulle hända. Förmodligen var det någon nyhet som skulle meddelas eller också var det något nytt påbud som skulle kungöras. Han hoppades att det skulle meddelas att kungen skulle dra ut i fält. Då skulle han äntligen för första gången på länge få lämna den trånga och illaluktande staden. Ett förväntansfullt sorl hördes bland männen. Efter en stund steg en härold ut på balkongen ovanför dem. Han gjorde inget tecken till tystnad utan bara stod där. Sorlet fortsatte till att börja med oförminskat, sedan avtog det mer och mer. Till slut var det fullständigt tyst inne på borggården. Då först tog härolden med hög röst till orda. Jag har den smärtsamma plikten att meddela, att idag den 23 april år 1016, har
vår älskade kung Ethelred avlidit. Härolden gjorde ett uppehåll, men tystnaden var fortfarande total. Witan har idag sammanträtt och valt en ny kung. Vår nya kung är Ethelreds son Edmund. Länge leve kung Edmund! Alla jublade. Emund kände sig alldeles överrumplad. Det var bara ett par dagar sedan han hade träffat sin herre och kung och nu var han plötsligt död. Han hade tyckt att kungen såg trött ut, men han hade aldrig trott att han var så sjuk och så nära döden. Han hade aldrig varit med om att en kung dött och visste inte vilka procedurer som följde. Visserligen skulle man förstås sörja den kung som hade dött, men det tycktes vara viktigare att hylla den nya kungen. Tydligen hade också Witan redan samlats, vilket tydde på att Ethelreds död inte hade varit så oväntad i alla fall. Även om kungatiteln gick i arv från far till son, så kunde kungavärdigheten inte bekräftas förrän Witan, rådet av Englands stormän, hade gett sitt medgivande. Edmund hade varit ett naturligt val, även om han och hans far inte alltid hade dragit åt samma håll. I striderna mot danerna hade Edmund redan utmärkt sig för sin envishet och uthållighet och därför kallades han också för Edmund Järnsida. Härolden lyfte armarna till tecken på tystnad. Ut på balkongen klev den nye kungen Edmund Järnsida. Han började med att kortfattat hylla sin far innan han deklarerade en stunds tystnad för att hedra hans minne. Efter tystnaden tog Edmund Järnsida på nytt till orda. Vårt land står inför svåra tider. Som ni alla vet så har Knut återkommit från Danmark med en flotta större än någonsin. Jag har ägnat det senaste året till att på olika platser försöka driva danerna tillbaka ned i havet, men det kommer bara fler och fler. De tycks aldrig ge upp. Men det finns andra som heller aldrig ger upp. Vi engelsmän kommer aldrig ge upp! Edmund Järnsida gjorde en paus för att ge en möjlighet för folket på borggården att jubla och applådera. För att bevara Englands frihet kommer er insats att vara av avgörande betydelse. Kungen slog ut med händerna över folksamlingen. Skepp! Ropet från utkiken i borgens högsta torn ekade över borggården. Skeeepp! Emund tittade upp mot tornet. Det var en av hans egna mannar som hade vakten där och han pekade österut medan han ropade samma sak flera gånger om igen. Emund bröt sig ut ur ledet och sprang mot borgen. Efter en kort stund hade han rusat upp för trapporna i tornets vägg och nådde andfådd plattformen högst upp i tornet. Han kunde se allt med egna ögon. När han tittade ut över Themsen så var den fylld av skepp. Floden var fylld av skepp så långt han kunde se bort mot horisonten. Han hade aldrig någonsin sett så många skepp på en gång. En kort stund förundrades och fascinerades han av att det kunde finnas så många skepp. Snabbt insåg han dock att det inte gick an att stå där och beundra utsikten. Han behövde infinna sig hos sin nya kung. * Situationen blev allt svårare och svårare. På bara en dag hade danerna omringat hela London utan att försvararna hade kunnat hindra det. De satt allt fastare i belägringens grepp. Under dagtid fick trupperna rusa från den ena sektionen av muren till den andra för att försvara den del som för stunden var hårdast utsatt. Inuti staden hade folk fullt upp med att släcka bränder. Vattengraven var fylld och portarna var reglade. Hittills hade ingen fiende ännu lyckats komma upp på krönet av muren.
På natten var det lugnare. Emund stod som så ofta förut vid Biskopsporten och tittade ut i mörkret mot norr. Han kunde se eldarna från danernas läger och kunde svagt höra deras skrål och skratt. Annars var det helt lugnt och stilla. Det var en stor kontrast mot hur det varit under dagen. Det enda som tydde på ett krig var en sur lukt av tidigare bränder. Trots tystnaden hörde han knappast hur en gestalt nästan ljudlöst gled upp och ställde sig bredvid honom. Det var så mörkt att Emund inte kunde se vem det var. Så här kan vi inte fortsätta, sade gestalten lågmält. Då kommer vi alla att dö och England bli danskt. Emund kände igen rösten. Det var kungen som hade ställt sig bredvid honom. Han fortsatte att titta rakt fram utan att göra sken av att ha känt igen kungen. Vi förlorar många män varje dag, sade Emund. Vi blir bara färre. Danerna förlorar också män men de blir ändå bara fler. Tiden talar alltid för belägrarna, sade Edmund Järnsida. Till slut blir vi så försvagade att vi inte kan försvara oss längre. De kan plundra omgivningarna för att stjäla mat, medan vi måste hushålla med det vi har. En dag tar det slut. Båda stod stilla en lång stund. Till slut var det Emund som bröt tystnaden. Det finns bara tre utvägar ur detta. Berätta, sade kungen. Ett är att vi strider så länge det går. Till slut blir vi stormade och får strida till siste man. Vi kommer alla att dö med äran i behåll. Det andra är att vi gör ett utfall och försöker slå oss ut ur belägringen. Förmodligen kommer vi att dö då också, men vi kommer att göra det snabbare. Det tredje är att vi ger upp, att vi kapitulerar. Vi skulle förlora kriget, men om danerna ger oss bra villkor kanske vi kan få behålla livet. Du har rätt sade kungen från mörkret. Våra möjligheter ser inte goda ut. Men det finns också en fjärde utväg. Emund undrade vad kungen menade. Han flyttade över kroppsvikten på det andra benet och vände sig mot honom. Vad skulle det vara? Det fjärde skulle vara att bli hjälpt utifrån. Att det kommer någon och anfaller danerna i ryggen så att de antingen blir slagna för gott eller tvingas ge sig av härifrån. Men vilka skulle det kunna vara? sade Emund. Knut har erövrat hela landet. Det finns ingen kvar där ute som kan undsätta oss. Den enda som skulle kunna utmana dem är du och du sitter fast här innanför murarna. Det blev tyst. Emund tänkte på vad han precis sagt. Plötsligt stod det klart för honom vad kungen menade. Han förstod varför kungen hade kommit och ställt sig bredvid honom. Du måste ge dig av, sade han. I Wessex finns det krigare jag kan värva, sade kungen. Med dem kan jag anfalla danerna bakifrån och jaga dem på flykten. Det är vår enda möjlighet. När ska det bli av? Om vi ska få ut dig så krävs det mycket förberedelser. En kung och hans hird får svårt att passera obemärkt annars. Nu, sade kungen. I natt. Och du har rätt. Det skulle inte bli lätt att ta en hird genom danernas linjer. Därför reser jag själv. Emund tvingades tänka efter. Kungen skulle inte ha kommit till honom om han inte behövde hans hjälp. Det skulle bli hans uppgift att hitta en väg ut ur London för kungen. Under sina patrulleringar på stadsmuren hade han många gånger försökt hitta svaga punkter där fienden skulle kunna ta sig in. Samtidigt hade han också försökt se olika möjligheter att ta sig ut och in utan att någon kunde lägga märke till det. Flera gånger hade han också utnyttjat
det när han skickat ut spioner för att ta reda på fiendens förehavanden. Att bara öppna någon av portarna och kliva ut var ingen bra idé. Bullret när porten öppnades skulle höras på långt håll. Det skulle också kunna gå att ta sig ned till floden och kanske hitta en båt för att ta sig uppför floden. Ett problem var att fienden hade spioner som smög längs murarna under natten. Risken för upptäckt skulle vara stor. Det tog inte lång stund för Emund att komma på det bästa alternativet. Kom, följ efter mig, sade han och vände sig om. Medan de gick genom staden förklarade kungen lågmält att de måste hålla hemligt att han hade gett sig iväg. Fienden hade sina spioner överallt. Ju längre det dröjde innan danerna fick reda på att kungen inte längre var kvar i London, desto större skulle chanserna vara att han kom undan. Kungen drog en huva över huvudet och Emund ledde honom västerut i staden längs trånga gränder. Till slut kom de åter fram till stadsmuren, men nu längs den del som låg längst västerut. Emund stannade och pekade mot ett parti i muren. Kungen bekräftande med en nick att han kände igen platsen. Han hade varit där flera gånger förut. Det var en av stadens latriner. Emund förklarade viskande att här fanns en väg ut och in i London som han hade använt vid några tillfällen tidigare. Latrinen var en bred vertikal öppning inuti i muren. Längs några meter var muren delad i en yttre och en inre del och schaktet däremellan utgjorde latrinen. Den yttre delen av muren slutade en bit ovanför marken. Latrinen var ett av de ställen där Emund befarade att en fiende skulle kunna tränga sig in. Samtidigt visste han att det nästan skulle vara omöjligt. Latrinschaktet var så trångt att några stegar knappast skulle få plats för att ta inkräktare upp till sittplatserna. Dessutom skulle det vara lätt att kasta stenar, hett vatten och annat genom latrinöppningen ner på motståndarna. Däremot kunde en man firas ned eller hissas upp med rep i schaktet. Han förklarade hur det skulle gå till. De hade ju gjort detta några gånger förut. Den ena ytteränden av latrinen hade stängts av för användning på sitt avsedda sätt, för att de i stället skulle kunna använda den som väg ut och in genom stadsmuren. När kungen väl hade kommit ner på marken utanför muren skulle han ta sig över ån Fleet som gick precis utanför stadsmuren. Det var ebb så han skulle förmodligen kunna vada över ån. Därefter gällde det att så tyst och obemärkt som möjligt ta sig igenom fiendens linjer. Chanserna att klara det skulle vara större under natten. De avvaktade tills den sista besökaren hade lämnat latrinen innan de gick in. Emund tog fram det gömda repet, band fast det och tog bort avspärrningen av latrinen. Därefter kastade han ned repet i latrinschaktet. Han vände sig mot kungen. De såg på varandra, men sade ingenting. Mörkret var nästan totalt. Edmund Järnsida tog tag i repet. Jag kommer snart tillbaka, sade han med låg röst. Försiktigt började han klättra ned längs repet. Kommentarer till kapitel 8 När Knut flydde England och var tillbaka i sitt hemland försökte han komma fram till en överenskommelse med sin bror Harald om hur de skulle styra Danmark. Harald var redan kung i Danmark och ville förmodligen ogärna dela med sig av makten. Troligen blev uppgörelsen sådan att Knut fick skepp och manskap av Harald för en invasion av England, mot att Knut inte gjorde anspråk på Danmark. Hur som helst blev det aldrig någon stridsfråga, för Harald dog ung. Senast 1018 var han död och Knut var därmed ensam härskare, (7, 28, 36).
Uppskattningsvis bestod Knuts invasionsflotta sommaren 1015 av cirka 200 skepp med sammanlagt omkring 10 000 krigare. De nådde land först vid Sandwich och fortsatte sedan längs sydkusten för att sedan börja härja i Wessex, (7, 28, 36). Kung Ethelred dog i London den 23 april 1016 och efterträddes av sin son Edmund Järnsida, (7, 8, 9). Edmunds mor var Aelfgifu från York i Ethelreds första äktenskap. Närvarande i London var sannolikt även Ethelreds andra fru Emma. (36). Witan var en engelsk rådsförsamling av stormän. Den engelske kungen måste formellt väljas av Witan. (7). Den danska flottan nådde till London vid de datum som på engelska kallas gang-days, (25). Gang-days kommer av det fornengelska ordet gang i betydelsen av gång och motsvaras idag i det engelska språket av Rogation days. Datumen är de tre dagarna före Kristi himmelsfärdsdag, då man skulle fasta, vandra i processioner och samtidigt högljutt tillbe helgon, (7). Någon motsvarighet har inte hittats i det svenska språket och det har heller inte eftersökts om begreppet kan finnas i gammal svensk kyrklig tradition.