London, England

Transkript

1 London, England Emund och Olav stod längst fram i fören på Olavs skepp. De tittade upp längs floden Themsen mot London. Kung Ethelred med sin flotta av skepp var på väg att ge upp. De flesta av skeppen var inte kungens, utan tillhörde Emund och Olav. I flera dagar hade de försökt storma danerna på båda sidor om floden, men det hade varje gång slutat med att de hade slagits tillbaka. För varje gång hade skaran av män tunnats ut och vapen och skepp hade blivit skadade. London verkade vara ointagligt. Deras skepp låg förtöjda ett stycke nedanför London, men ändå tillräckligt nära för att de skulle kunna se staden. Till höger, norr om floden, låg London med sin kraftiga borg av sten hopbyggd med stadsmurar som hade motstått attacker ända sedan romartiden. På den vänstra, södra sidan, låg Southwark, en ny köpstad som snabbt hade växt upp under den tid det hade varit fred i England. Även här fanns det befästningar, men de var av trä och inte lika starka som på Londonsidan. Mellan Southwark och London löpte Londonbron, en bro av timmer över Themsen så bred att två vagnar kunde mötas på den. Nyckeln till London måste vara att först erövra Southwark, för att sedan därifrån först belägra och sedan erövra London. Problemet var bron. Om de bara kunde ta sig förbi bron skulle de kunna landstiga högre upp längs floden och därefter omringa Southwark från alla sidor. Dessutom skulle de också kunna tränga längre in i landet och skära av alla vägar till London. Själva bron verkade dock vara lika befäst som borgarna uppe på land. Med jämna mellanrum var det påbyggt kastell som sträckte sig utanför brons sidor. Utanför brons sidor fanns också mindre byggnader som var de båda städernas latriner. Längs hela bron, där det inte var byggnader, löpte ett högt och massivt räcke som motstod alla vapen. Varje gång de hade närmat sig bron hade de överösts med pilar, heta stenar, kokande vatten och allehanda annat avskräde. Det hade varit helt omöjligt att passera. Att den där bron ska vara så svår att rå på, sade Emund medan han tittade rakt fram mot London. Olav svarade. Pilar och stenar och kokande vatten går väl an, bara de inte använder latrinerna. Emund skrattade och vände sig mot Olav. Om det inte vore för den där eländiga bron. Då tar vi väl bort den då, sade Olav torrt och tittade mot bron. Det går inte. Vi har försökt förstöra bron flera gånger utan att ens komma nära, sade Emund. Det var tyst en lång stund innan Olav fortsatte. Vi måste hitta på något annat, vi måste försöka något nytt. Vi kan sätta eld på bron, sade Emund. Olav skakade på huvudet. Även om vi skulle komma fram till bron och få eld på den så skulle det ta för lång tid innan det tar sig. Vid det laget skulle vi redan ha hunnit ta oss långt därifrån och danerna skulle få gott om tid att släcka elden. Emund slog ut med handen. Ja, det finns ju onekligen vatten så det räcker till det. Han fortsatte att titta på bron. Broräcket såg ut att ha ett räcke av spetsade pålar, men Emund visste att det var krigare som avtecknade sig mot kvällssolen. Kan vi ta oss in genom latrinerna?

2 Olav stönade. Du vet mycket väl att det är just genom latrinerna som det är lättast för dem att inte bara skita på oss utan även släppa ner allt annat som de inte längre vill ha och tycker att vi behöver bättre. De stod stilla en lång stund, innan Emund vände sig mot Olav. Hur har man egentligen byggt bron? Jag vet inte riktigt, svarade Olav. Några sådana broar har vi inte hemma i Norge. Man sätter väl ned pålar i botten av floden och lägger sedan timmer på vägbanan. Så skulle jag ha gjort. Det går väl inte att bygga en bro på något annan sätt. Jo det gör det, sade Emund. Man kan bygga och lägga ned stenkistor och sedan anlägga vägbanan ovan på det. Men det hade man inte tid med när den här bron byggdes. Det är som du säger. Bron står bara på pålar. Olav log. Jag visste ju det. Allt vilar på pålarna, sade Emund, men hur får man ned pålarna i botten? Man sticker väl ned pålarna mot botten och slår sedan med allt vad man har av släggor, svarade Olav. Emund fortsatte lugnt. Med en så stor bro måste man ha stora släggor, väldigt stora släggor. Finns det så stora släggor? Visst går det att göra stora släggor, svarade Olav, men ingen skulle orka lyfta dem. Det går inte att slå ned så grova pålar, fortsatte Emund. Ju grövre pålar, desto svårare att få ned dem i botten. Man kan ju se hur tung bron är, med allt timmer, alla kastell och all bråte de samlar på sig bara för att ha att kasta på oss. Bron hålls på plats av sin tyngd helt enkelt. För att inte tala om latrinerna, fyllde Olav i. Emund skrattade till. Så om danerna får rännskita så blir bron så lätt att den flyter iväg. Olav skrattade han också. Emund blev allvarlig igen. Så bropålarna står löst mot botten menar du alltså. Inte om det är dyig botten, då kommer pålarna att sjunga ned djupt, sade Olav. Emund vände sig mot Olav. Om det däremot är stenig botten så innebär det att pålarna står löst mot botten. Han lät påståendet hänga i luften. Olav vände sig mot honom och de såg på varandra. Om pålarna står löst på botten så kanske de går att flytta, fortsatte han och om pålarna flyttas så borde bron rasa. Olav slog ut med armarna. Men hur skulle det gå till? Vi får tänka ut ett sätt, sade Emund och log. Sådant är vi bra på, men först måste vi ta reda på hur flodens botten ser ut. I skydd av nästa kvälls mörker lade ett av skeppen ut från stranden och roddes försiktigt en liten bit uppför Themsen. Tidpunkten var också vald för att det var lågvatten. De ankrade mitt i floden. Besättningen hade med sig en lång stång som de stack ned till botten. Med förvåning märkte de hur djup floden faktisk var, trots att det var lågvatten och med en stigande känsla av förväntan kände de att änden på stången stötte stumt i botten. Emund tänkte att det var bra att floden var så djup. Det innebar att bron måste ha högre pålar och borde vara ännu rankare än vad de först hade trott. Ombord på skeppet hade Emund också ett långt redskap som tillverkats under kvällen. Det var en lång stång med en skopa i änden. Med ett rep som löpte längs stången gick det att dra upp skopan mot änden av stången. Han stack ned stången snett i vattnet tills den stötte i botten. Därefter drog han stången sakta mot skeppet tills den nästan var under kölen. Då drog han i repet och lyfte försiktigt upp stången. När skopan kom över kanten på relingen tömdes innehållet. Ut över durken föll ett antal flata runda stenar av en handflatas storlek eller mindre.

3 Emund och Olav tittade på varandra och log. Det är dags att tala med kungen, sade Olav. Nu har vi en plan. Emund tog upp en av stenarna och höll den i handen. Vi vet hur botten ser ut här, men vi vet inte om det är samma förhållanden uppe under bron. Det kanske är alldeles dyigt där. Han kastade tillbaka stenen långt ut i vattnet. Det är en risk vi måste ta, sade Olav. Nu ror vi tillbaka. Kungen väntar på oss. Hela den följande dagen hade männen sågat till stolpar och samlat vidjor, ris och torv. Man hade till och med rivit några hus inåt land för att komma åt virke. Med detta material hade flera av skeppen byggts om så att de hade fått tak. Timmermännen hade haft fullt upp och dröp av svett. Stolpar hade fästs i relingen och av vidjor och ris hade tak byggts som helt täckte skeppen. En del av skeppen hade riktiga tak från rivna hus. Det sista de gjorde var att hälla vatten över taken så att allting blev drypande vått. När det närmade sig kvällen rodde Emund ut på floden tillsammans med de andra skeppen. Tidpunkten var noga vald. De ville ro mot bron samtidigt som tidvattnet började sjunka. Motströmmen var kraftig och det var knappt att de tog sig framåt trots att de rodde med full kraft. Emund manade på sina män och förklarade att om de kämpade nu så skulle de få strömmen med sig senare. Han undrade om försvararna av bron var beredda på deras attack. Tidpunkten borde egentligen vara den sämsta tänkbara. En anfallare skulle knappast välja att ro mot tidvattenströmmen. Med lite tur så skulle de kunna överraska fienden och nå fram till bron innan försvararna kom på plats. Överraskningen uteblev. På långt håll kunde Emund se rader av krigare som redan stod uppställda på bron. Egentligen var han inte förvånad. De visste att de närsomhelst kunde bli utsatta för ett anfall och höll förmodligen floden under ständig uppsikt. Snart kunde han också höra deras rop och förolämpningar. De rodde vidare och när de var nära bron möttes de som alla tidigare gånger av stenar, timmer, eld och kokande vatten. Taken på skeppen visade sig inte alls vara så starka som de hade hoppats. Visserligen fastnade pilar och löst timmer ovanpå taken och elden fick aldrig något fäste, men stenarna brakade rakt igenom de tunna taken och på de skepp som bara hade glesa grenverk som tak rann det kokande vattnet rakt igenom. Besviket såg Emund från sitt skepp hur de flesta av de andra skeppen tvingades vända om. Det var bara hans eget och Olavs skepp som klarade av att fortsätta. Till sin lättnad såg han hur Olavs skepp, trots regnet av bråte uppifrån, tog sig in under bron och till det lilla skydd som fanns där. Det var precis så de hade planerat. Många skepp hade fått vända om, men det skulle räcka om bara ett skepp kunde ta sig in under bron. Som de hade tänkt ut det skulle de övriga skeppen i första hand dra till sig motstånd och splittra försvararnas styrkor så att de inte kunde samla alla sina krafter mot Olavs skepp. Hans uppgift var att ta sig in under bron. Emund skulle vänta alldeles nedanför bron, men utom räckhåll för danernas pilar. Emund såg på håll hur några av Olavs bästa simmare dök ned under vattnet längs med den kraftigaste bropålen. Den pålen med sin breda bas borde ha haft minst möjlighet att tränga ned i flodens botten. Simmarna hade med sig långa grova rep som de fäste runt pålarna så djupt under ytan som de kunde nå. När de var klara tog de sig tillbaka över relingen in i skeppen. Det var startsignalen för att starta rodden tillbaka. Emunds skepp hade samtidigt närmat sig Olavs och när de var tillräckligt nära varandra kastades ett rep över som bands fast i fören på Olavs skepp.

4 Båda skeppen roddes nu med full kraft, med Emunds först och Olavs följande bakom i ett rep. Nu hade de också den starka tidvattensströmmen med sig. Plötsligt spändes repet som var fäst i bron och skeppen ryckte till. Det skakade och knakade i bordläggningarna, men männen fortsatte att ro. Först stod de alldeles stilla, men snart märkte de hur bropålen sakta började ge med sig. Först kunde de inte se någonting eller märka någon rörelse i skeppen, men ett säkert tecken var att folk började springa åt sidorna på bron. Snart kunde de också se hur vägbanan sjönk. På skeppen rodde de nu med ännu större frenesi och snart gav hela bron med sig med ett stort brak. Alla stenar och allt timmer som staplats bidrog med sin tyngd till att bron bröts sönder och den starka tidvattenströmmen fullbordade raset. Männen på skeppen jublade. Där faller Londonbron, skrek Emund över vattnet till Olav. Nu stormar vi Southwark, skrek Olav tillbaka. * Några dagar efter att Londonbron rasat stod Emund utanför dörren till den stora salen i Londons borg. Bredvid honom stod Olav. I den förvirring som hade uppstått när Londonbron rasade hade Southwark snart kunnat intas. På den norra sidan av floden hade danerna insett att London inte längre kunde försvaras och de flydde från staden. Ethelred kunde rida in genom Londons portar i triumf som Englands kung. Medan Emund stod utanför dörren och väntade undrade han över var danerna kunde ha tagit vägen. Han var egentligen inte så förvånad över att de hade flytt. Danerna, liksom han själv och alla andra nordbor tyckte inte om städer. De var hellre ute i skogarna eller på gårdar och det var också där de helst förde krig. Även om de hade blivit slagna i London var danerna förmodligen inte långt borta. Till slut öppnades dörren och Emund och Olav steg in. På högsätet längst in i salen satt kung Ethelred. Efter de sedvanliga hälsningarna bad kungen dem sitta ned. Jag är mycket tacksam för er medverkan till att vi har kunnat återta London, sade han. Det var vår plikt som svurna till Ers höghet sade Olav med en lätt bugning. Ethelred gav ett tecken med handen till några tjänare som stod bredvid honom. De ställde genast fram varsin kista framför Emund och Olav. Emund och Olav försökte låta bli att titta på kistorna. De bugade sig lätt, men deras stolthet krävde att de inte visade större hängivenhet. Det sägs att Knut har lämnat England och rest tillbaka till Danmark, sade Ethelred. Vi har verkligen uppnått en stor framgång. Vi har nått stor framgång, flikade Emund in, men många daner finns fortfarande kvar i England. Vi har vunnit slaget om London, men ännu är det inte fred i landet. Danerna är kvar alldeles i närheten och hotar oss fortfarande. Jag är medveten om det, sade Ethelred och Knut lär inte glömma sitt nederlag i första taget. Han smider säkert redan planer för hur han ska kunna ta revansch. Därför kommer vi att behöva ha starka trupper även i fortsättningen och det för mig osökt in på det ärende som jag har bett er komma hit för att avhandla. Ethelred såg på Emund och Olav. Emund och Olav hade anat vad kungen ville tala med dem om och de hade därför inför mötet talat igenom vad de själva ville framföra. Varken Emund eller Olav visste om de förväntades säga någonting nu, men Ethelred hjälpte dem ur knipan och tog först till orda. Unga män, vilka är era planer nu? De unga männen skruvade på sig och som så många gånger tidigare var det Emund som hade lättast att hitta formuleringarna. Min herre, vi har länge varit på väg till våra hemländer. I Rouen svor vi vår trohet till dig. Vårt uppdrag var att medverka till återerövringen av London och till att du kunde återinträda som kung av England. Vi anser att vi har utfört vårt

5 uppdrag och att vi därmed är lösta från våra förpliktelser i den ed vi gav dig. Vi vill nu samla ihop våra män och resa hem. Våra släkter och våra vänner väntar på oss och det finns många nya och viktiga göromål att ta tag i. Kungen verkade vara förberedd på svaret. Sant är att London är erövrat, men sant är också att danerna inte är slagna. Jag sitter inte på långa vägar säkert på den engelska tronen. Jag kan bli fördriven i morgon. Därmed kan man med visst fog säga att ert uppdrag bara är uppfyllt till hälften. Han gjorde ett kort uppehåll innan han fortsatte. Därför kan jag bara låta en av er få lämna mig. Är inte det rättvist? Ethelred tittade på Emund och Olav, men ingen sade någonting. Han fortsatte. En av er kan resa hem. Den andre stannar kvar i min tjänst. Det är mitt beslut. Ert beslut blir vem som ska stanna och vem som får resa. Emund insåg att det inte fanns något förhandlingsutrymme för honom och Olav. De skulle visserligen kunna fly ut ur England, men det skulle innebära vanära och fiendskap med den engelske kungen. Emund såg Olav djupt i ögonen innan han vände sig tillbaka mot kungen. Min herre, vi finner ditt förslag rättvist. Olav är den av oss som står högst i ätt och han har också mest att göra i Norge. Han är den av oss som ska resa hem. För mig är det en stor heder att få stanna kvar och fortsätta att tjäna dig. Tillsammans med Olav bugade han och kungen nickade belåtet. Emund och Olav lämnade mötet. Utanför salen såg de på varandra med sorg i blicken. De hade varit tillsammans nästan varje dag ända sedan de var små pojkar. Nu förstod de att ödet hade valt att de skulle skiljas åt. Till sin förvåning kände Emund också en plötslig lättnad. Han såg fram emot att få vara ensam. Alltid hade han och Olav gjort saker tillsammans. De hade planerat tillsammans och beslutat vad de skulle göra tillsammans. Nu skulle han få råda över sig själv. När han och Olav vandrade bort från Londons borg insåg han att det kanske var den här dagen som han och Olav till slut blev vuxna män. Kommentarer till kapitel 6 Ethelreds återkomst till England och erövring av London tvingade Knut att lämna England, men han gjorde det inte obemärkt. Den gisslan han hade till förfogande sedan tidigare satte han i land vid Sandwich längst åt sydost i England, dock utan deras händer, näsor och öron. Han återvände till Danmark för att göra upp med sin bror Harald om hur man skulle styra riket, men det skulle inte dröja länge innan han kom tillbaka till England, (9, 28). Rivningen av Londonbron är återgiven av Snorre, som i sin tur byggde detta på en vers skriven av Sigvat Skald, (1). Inga belägg för rivningen av bron finns i andra engelska källor, vilket det borde ha gjort om händelsen verkligen hade ägt rum. Sigvat var dock en samtida berättare, om än inte närvarande vid erövringen av London, så det finns trots allt vissa belägg för historien. Enligt en tradition har rivningen av London Bridge gett upphov till sången London Bridge is Falling Down, (7). Det är tämligen säkert att Olav lämnade England år 1014, men det är mer oklart när han återkom till Norge. Historiker anger den troliga tidpunkten till hösten 1015, (18, 36).