Hugvísindadasvið Som om vi inte fanns En studie av språkförhållandena i Tornedalen och tornedalsk identitet Ritgerð til B.A.-prófs Anastasiia Andreeva Maí 2017
Háskóli Íslands Hugvísindasvið Deild erlendra tungumála, bókmennta og málvísinda Som om vi inte fanns En studie av språkförhållandena i Tornedalen och tornedalsk identitet Ritgerð til B.A.-prófs Anastasiia Andreeva Kt.: 2301894559 Leiðbeinandi: Maria Riska Maí 2017 2
3
Innehållsförteckning Inledning 5 Kapitel I Tornedalen, både finsk och svensk 7 1.1 Både finsk och svensk: om Tornedalens historia 7 1.2 Försvenskningen 9 1.3 Tornedalen efter 1967 12 Kapitel II Språktraditioner i Tornedalen 15 2.1 Meänkieli 15 2.2 Språklig identitet 17 2.3 Tornedalsk identitet 20 Kapitel III Som om vi inte fanns 23 3.1. Miljöbeskrivning 24 3.2 Traditioner 25 3.3 Språk och identitet 26 Litteraturförteckning 32 Primära källor 32 Webbmaterial 33 4
Inledning Nästan alla länder i världen har minst ett skamligt kapitel i historien. Vissa länder erkänner sina misstag och gör allt för att rätta till dem. Historiskt sett talade befolkningen i Tornedalen, området i norra Sverige vid gränsen till Finland, ett språk som är nära besläktat med finska. Idag kallas det språket för meänkieli. Men från slutet av 1800-talet började svenska staten med sin försvenskningspolitik i området, med målet att utrota det tornedalsfinska språket från området. I mitten av 1900-talet insåg man äntligen att denna process var fel och skadlig för befolkningen i området. Men skadan var redan skedd och idag har tornedalingarna fortfarande inte återhämtat sig helt från den skada som de utsattes för. Första gången jag lärde mig något om den här delen av svensk historia var genom filmen "Elina, som om jag inte fanns" och jag var fascinerad, eftersom jag aldrig hört om det tidigare. Det är en berättelse om en meänkielitalande flicka, Elina, som bor i Norrbotten på 1950-talet och kämpar för sin rätt att tala sitt modersmål i skolan. Senare har jag också läst boken "Populärmusik från Vittula" som beskriver livet i Tornedalen efter att försvenskningspolitiken kritiserats och sedan upphört. Trots att det var en tid av positivare attityd mot tornedalsfinska, fanns det kvar allvarliga avtryck i det sätt som folk tänkte om sig själva och hur de identifierade sig. Dessa två verk gjorde mig intresserad av Tornedalens historia och jag bestämde mig för att lära mig om området och dess folks historia och hur försvenskningen påverkade deras liv. I kapitel I berättar jag om regionens historia innan Tornedalen delades efter det svensk-ryska kriget 1809. Jag berättar också om vad försvenskningspolitiken innebar och vilka dess efterdyningar var. I sista delen av kapitlet försöker jag förklara vad som hände efter att försvenskningen avbröts och jag skriver också om det moderna områdets historia, samt meänkieli som minoritetsspråk. I kapitel II ger jag en beskrivning av meänkieli tillsammans med dess historia. Jag försöker 5
också förklara hur olika attityder till språket skiljer sig bland infödda talare. Jag förklarar också begreppen halvspråkighet och tvåspråkighet bland tornedalingar. Därefter definierar jag begreppen identitet och språklig identitet. Jag försöker också förklara vad tornedalsk identitet är och vad som påverkat den. Kapitel III är avsett för analys av två verk som beskriver livet i Tornedalen i mitten av 1900-talet: filmen "Elina, som om jag inte fanns" av Klas Härö och boken "Populärmusik från Vittula" av Mikael Niemi. Jag analyserar miljö, traditioner, språk och identitet och hur de påverkat varandra. 6
Kapitel I Tornedalen, både finsk och svensk Det tvåspråkiga området av Tornedalen ligger i den nordligaste delen av Sverige, i Norrbottens län (270.000 invånare). Det är det största länet i Sverige. Norrbotten, där Tornedalen ligger, omfattar cirka en fjärdedel (98,911 km²) av den totala arean av Sverige, men är befolkat endast av ca tre procent av den totala befolkningen. Som en del av Norrbotten ligger Tornedalen på gränsen mellan Finland och Sverige. Den har namngetts efter Torne älv som rinner genom dalen och in i Bottniska viken. De kommuner som ingår i området är Haparanda, Övertorneå, Pajala och Kiruna i Sverige och Torneå, Övertorneå, Pello, Kolari, Muonio och Enontekiö i Finland. Kulturellt anses den svenska kommunen Gällivare också vara en del av Meänmaa (tornedalingarnas eget namn på Tornedalen) på grund av det stora antalet meänkielitalande i kommunen. Meänkieli, tidigare benämnt tornedalsfinska, är ett språk som talas i svenska Tornedalen och Malmfälten. Språket erkändes som officiellt nationellt minoritetsspråk i Sverige genom regeringsbeslut 1 april 2000 med benämningen meänkieli. 1.1 Både finsk och svensk: om Tornedalens historia 1 Det finskspråkiga folket i norra Sverige har bott Tornedalen i århundraden. De kallades kväner förr i tiden. Under vikingatiden idkade de huvudsakligen handel och ledde ibland lokala krig med norska bondehövdingar. Den svenska kungamaktens territorialisering (förlängningsprocess som sker genom att man ansluter nya områden) av territorier som beboddes av en finsktalande befolkning började på 1200-talet genom expansion i södra Finland. I början av 1300-talet nådde utbyggnaden Bottenviksområdet. Vid den tiden kunde man i området hitta självständiga handlare, som kallades "birkarlar", som traditionellt handlade med samer och andra folkslag. De största inkomsterna kom från torkad fisk och 2 nedsaltad lax. En annan marknad var export av skinn. 1 Tarkiainen, K., Lainio, J. 1996, s. 230 2 http://tidskrift.nu/artikel.php?id=2421 7
Överallt i regionen kunde invånarna beskrivas som rika och välmående, främst på grund av det rika fisket. Entreprenörerna i regionen var oberoende och enastående. Eftersom de hade en riktigt stark regional position, levde de ganska bra liv och hade ett brett utbud av internationella kontakter. Första gången svenska staten såg ett behov av att begränsa sin makt var i början av 1500-talet när Gustav Vasa bestämde sig för att konsolidera och försvara 3 territorierna i norr. Det som är intressant är att samerna användes som ett slags levande gränsmarkörer, eftersom de flyttade runt över stora områden. Genom att hävda statens överhöghet över samerna kunde kungen rättfärdiga den svenska statens utvidgade territorium på Nordkalotten. 4 Expansionspolitiken nådde toppen med Karl IXs ishavspolitik i början av 1600-talet. Samerna och finländarna användes på ett mycket medvetet sätt i statsmaktens expansion. Tornedalen med sin finsktalande befolkning och det att ha viktiga gamla handelsanslutningar 5 från Bottenviken till Ishavet, spelade en mycket viktig roll i svenska statens expansion i norr. 6 Fram till 1809 utgjorde Tornedalen ett sammanhängande kulturell och ekonomisk system. Efter det svensk-ryska kriget (1808-1809), undertecknades ett fredsavtal i Fredrikshamn 1809, med en ny gräns mellan Finland (som nu avträddes till Ryssland) och Sverige. 7 Ryssarna ville att gränsen skulle följa Kalix älv, medan svenskarna ville ha det längre österut. Gränsen som föreslogs av ryssarna skulle ha bevarat homogeniteten i området, men med den följden att en del av de svenskspråkiga personerna i Kalix älvdal skulle ha blivit medborgare i det ryska tsardömet. Slutligen nåddes en kompromiss för att fastställa den nya gränsen längs Torne älv och hälften av befolkningen (de finskspråkiga) befann sig på den ryska sidan av 8 gränsen. Invånarna i de finska (ryska) och svenska delarna råkade vara i olika situationer. I Finland 3 http://tidskrift.nu/artikel.php?id=2421 4 Ibid 5 h ttp://tidskrift.nu/artikel.php?id=2421 6 Hult. 2004, s.188 7 Tarkiainen, K., Lainio, J. 1996, s. 230 8 https://www.uoc.edu/euromosaic/web/document/fines/an/i2/i2.html 8
blev invånarna i finska Tornedalsområdet en del av majoriteten eftersom de talade samma språk som i det övriga landet. I Sverige, däremot, blev de en minoritet nationellt. Anledningen till detta var att de inte talade samma språk som majoriteten. Deras modersmål var inte svenska, utan en varietet av finska, tornedalsfinska, och de flesta människor kunde inte tala 9 svenska alls. 1.2 Försvenskningen Sveriges inställning till människorna i Tornedalen var litet fientligt efter 1809. Tornedalingar, som var så nära den ryska fienden, sågs som en säkerhetsrisk och behövde likställas för att stärka Sveriges position vid gränsen. Fientligheterna fortsatte genom det tidiga 20-talet fram tills det att relationerna med det självständiga Finland förbättrades. Tornedalingarna fortsatte 10 ändå att tillhöra en marginaliserad grupp i det svenska samhället. Som ett resultat av uppdelningen av i Tornedalen, ett område med starkt finskt inflytande, delades den i två delar. De människor som bodde där hade gemensam kultur, historia och det finska språket, men nu tillhörde de två olika länder. 11 Till exempel i Övertorneå fanns av 3200 invånare hälften kvar på svenska sidan och den andra halvan blev en del av det tsaristiska Finland. I Nedertorneå förlorade kyrkan 3800 av totalt 5000 kyrkoskrivna. Efter 1809 års fred i Fredrikshamn delades Tornedalens omkring 19000 invånare så att ca 8000 12 förblev svenska medborgare och 11000 finska undersåtar. Under 1930-talet fanns det cirka 68000 tornedalingar och av dem var runt 11000 enbart finsktalande. 13 Från mitten av 19-talet, som en följd av de ökade nationalistiska idéerna beslutade Sveriges regering att genomföra en försvenskningspolitik. Nationalstatens homogeniserande ideologi var att kraftigt påverka tornedalingarnas attityder till sitt 9 Elenius. 2001, s. 15 10 Hult. 2004, s. 189 11 Wande. 2007, s. 129 12 Groth. 1984, s. 228-229 13 Ibid, s. 229 9
14 modersmål. Försvenskningen var tänkt att stoppa spridningen av den finska kulturen och språket. Fram till 1880-talet hölls undervisningen i skolor i finskspråkiga samhällen i Tornedalen alltid på finska. Från 1874 började den svenska regeringen finansiera skolorna på landsbygden. 1888 etablerades de första s.k. statsskolorna. De finansierades av regeringen och etablerades i 15 finsktalande landsbygdsområden men all undervisning måste hållas på svenska. De finsktalande kommunerna i norr var väldigt fattiga och detta förslag från staten var den enda möjligheten för dem att få utbildning. De första statsskolorna bildades i Lappträsk, Nikkala, Teurajärvi och Turtola. Svenska blev officiellt undervisningsspråk, medan finska förlorade sin status och blev helt uteslutet från lärandeprocessen. Vid 1920 var skolväsendet 16 helt försvenskat. En av huvudorsakerna till försvenskningspolitiken var rädslan för förryskning (liksom förfinskning) av området. 17 Många viktiga personer i staten var rädda för att spridningen av det finska språket i sig var ett hot mot staten. Många ansåg också att svensk kultur, språket och rasen var överlägsna det finska. och dess folks språktraditioner enligt följande: 18 Biskop Lars Landgren uttryckte sin oro över Tornedalen...denna blandras utbredd öfver stora vidder och talande ett helt annat språk, icke allenast stod främmande för det svenska fäderneslandet, slö och likgiltig för högre odling, utan ock visade stark benägenhet att utbreda sitt språk, segrande öfver det svenska, allt längre 19 söderut. Tanken bakom hela försvenskningsprocessen var således att skapa ett slags språkbarriär mellan svensktalande kommuner och Tornedalens kommuner. Statliga skolor skulle stoppa 14 Elenius. 2001, s. 57 15 Groth. 1984, s. 228-229 16 Ibid, s. 230 17 Ibid, s. 230 18 Elenius. 2001, s. 167 19 Ibid, s. 167 10
spridningen av det finska språket, den finska kulturen och som ett resultat begränsa hotet mot 20 staten. En av de viktiga vapnen i försvenskningen av Tornedalen blev arbetsstugorna, vilka infördes av staten i början av 1900-talet. Länen i Norrbotten var ganska fattiga och de blev en slags välgörenhet från staten. Arbetsstugorna var tänkta att hjälpa de fattiga med mat och utbildning. Barnen i Tornedalen, som kom för att arbeta i stugorna, utsattes för en hård språkträning, där all konversation på deras modersmål finska kunde bestraffas hårt. Dessa barn påverkades hårdare av den assimileringspolitik som genomfördes i området eftersom de 21 var helt separerade från sina föräldrar. Dessa stugor var vanliga i Norrbottens och i Västerbottens län. Det enda som skiljde sig vad gäller stugorna i Tornedalen var den hårda språkpolitiken. Arbetsstugorna var utbildningsinstitutioner med alla de värden som fanns 22 under denna tid. Det är viktigt att nämna att efter Finlands befrielse från Ryssland i 1917, två år senare, år 1919, uppstod frågan om språkförhållandena i Tornedalen kraftigt. Det hör ihop med frågan om Åland. Om Sverige skulle få Ålands territorium med dess svensktalande befolkning, var det ganska konsekvent att Finland borde få Tornedalens territorium med dess finsktalande befolkning. Men till följd av statens uterdningen uttryckte befolkningen i Tornedalen att de 23 inte kände sig förtryckta eller att de ville tillhöra Finland. Toleransen mot det finska språket varierade från lärare till lärare, från skola till skola. De mest nitiska lärarna förbjöd användningen av finska helt, även under skolraster. Det som var mest tragiskt är att barnen tvingades tala dålig svenska med varandra, även om de inte var flytande i språket. Det var inte förrän 1958 som situationen blev bättre när Tornedalens skolöverstyrelse gav anvisningar om att man inte skulle förbjuda finsktalande elever att tala 20 Elenius. 2001, s. 167-168 21 Karlsson, I. 2006, Tornedalsk identitet: En studie om identiteter och deras påverkan på synen av den svenska staten, s. 22 22 Elenius. 2001, s. 224 23 Groth. 1984, s. 231 11
24 finska under raster i skolor och skolhem. 1.3 Tornedalen efter 1967 Efter 1967 började situationen vad gäller språksituationen i Tornedalen långsamt att förbättras. Staten insåg sitt ansvar med att ge tornedalingar lika rättigheter och möjligheter till utbildning, jobb etc. som svenskar i andra regioner. Skolöverstyrelsen inledde en undersökning med målet att förbättra utbildningen i Tornedalen. 25 Det viktigaste för tornedalingar enligt denna undersökning var att öka glesbygdsbefolkningens förmåga till aktiv anpassning till de snabbt föränderliga existensvillkor som inte lämnar någon bygd och 26 inte heller Tornedalen oberörd. En annan orsak var en ökande förståelse av att olika europeiska kulturer måste bevaras. Detta inkluderade att bevara språk och kulturer, och oro för olika minoriteter och deras rätt till särprägel. 27 Flera konferenser hölls av UNESCO för att förklara och betona vikten av modersmålet i undervisning och för förvärvandet av kunskap. Så de viktigaste uppgifterna var att förbättra stämningen i Tornedalens skolor och visa bättre inställning till finska språket. Detta skulle kunna ha gjorts, till exempel genom att introducera 28 ämnet finska språket i studieprogrammet. De valfria hemspråkskurserna i finska (2 timmar per vecka) påbörjades läsåret 1969/70 i svenska allmänna skolor. Dessa två timmar infördes på bekostnad av två timmar i andra ämnen. Under 70-talet började man med undervisning i standardfinska (700 elever var inskrivna i sådana kurser). Efter införandet av tornedalsfinska i klassrummen under 80-talet, ökade antalet elever som studerade finska i grundskolan till 2000. Här ses alltså undervisning i standardfinska som ett främmande språk jämfört med det lokala språket meänkieli/tornedalsfinska. Vissa problem uppstod mellan dem som försvarade användningen 24 När finskan rensades ut ur Norrbotten, https://www.svd.se/nar-finskan-rensades-ut-ur-norrbotten 25 Rova, M. (2004), Språkpolitisk förändring i Tornedalen efter 1968, s.12 26 Kenttä, Weinz. 1968, s. 38 27 Ibid, s. 37 28 Rova, s. 13 12
av meänkieli i skolan och dem som föredrog införandet av standardfinska, och majoriteten 29 som föredrog att använda meänkieli fick sin vilja igenom. En vändpunkt kom 1998-1999 med en statsredovisning med titeln "National Minorities in Sweden". Detta som ett resultat av påtryckningar på Sverige för att ratificera Europarådets ramkonvention om skydd för de nationella minoriteterna och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. 30 För att följa stadgan och konventionen specificerade Sverige fem folkgrupper som anses vara nationella minoriteter i Sverige: (samer, tornedalingar, sverigefinnar, romer, och judarna) och gav dem officiell minoritetsstatus och samt erkände deras språk (samiska, meänkieli, finska, romani och jiddisch) som officiella minoritetsspråk och beviljade grupprättigheter i överensstämmelse med Europarådets handlingar. 31 Alla dessa grupper har bott länge i Sverige och är därför en del av det svenska kulturarvet. Den svenska minoritetspolitiken syftar till att skydda de nationella minoriteterna och stärka deras förmåga att påverka och stödja de historiska minoritetsspråken och se till att 32 de hålls vid liv. Meänkieli-talarna är officiellt representerade av organisationen STR-T (Svenska Tornedalingars Riksförbund - Tornionlaaksolaiset), som grundades 1981. Den här organisationen samarbetar med svenska myndigheter i meänkieli-relaterade frågor och det är STR-T: s uppgift att göra uttalanden om minoritetsspråkfrågor i Sverige. En självständig stiftelse Meän akateemi / Academia Tornedaliensis grundades 1988 som ett resultat av ett förslag från STR-T. Det samarbetar med STR-T, särskilt inom språkliga och kulturella frågor. För tillfället utförs vetenskapliga projekt såsom en tvåspråkig, dubbelriktad ordbok för meänkieli/svenska (tillsammans med avdelningen för språklig teknik vid universitetet i Tromsö), ett vitaliseringsprojekt på ordförråd och platsnamn (tillsammans med centrala svenska administrativa enheter, en datorbaserad korpus för meänkieli (med datavetenskap, 29 https://www.uoc.edu/euromosaic/web/document/fines/an/i2/i2.html 30 http://www.manskligarattigheter.se/dm3/file_archive/050214/dd411c9c099ce08203eebf85ac58caee/f aktaju_0415.pdf 31 Hult. 2004, s. 185 32 http://www.manskligarattigheter.se/dm3/file_archive/050214/dd411c9c099ce08203eebf85ac58caee/f aktaju_0415.pdf 13
33 Stockholms universitet) och ett historiebokprojekt för ett av samhällena i Tornedalen. Beslutet om minoritetsspråk har ökat status för meänkieli. Ändå får Sverige fortfarande skarp kritik från Europarådet när det gäller att genomföra minoritetspolitiken i vardagen, särskilt i språkutbildning. Europarådet vill se ett utvidgat utbud av tvåspråkig utbildning, något som idag inte är särskilt utbrett i Tornedalen, förutom kanske några platser, och länet behöver 34 fortfarande fler utbildade lärare i meänkieli. 33 Arola, Kunnas, Winsa. 2006, s. 6 34 www.minoritet.se/tornedalingar 14
Kapitel II Språktraditioner i Tornedalen Identitet är något som framträder när en person vet vem han är och vad han står för. Det är inte något vi är födda med, men något som utvecklas med tiden. När kulturell bakgrund skiljer sig från miljön personen bor i, blir det ännu svårare och utmanande. Språket är en mycket viktig enhet i identitetssökandet. När det gäller Tornedalen, kan man säga att försvenskningen nästan förstört den tornedalska identiteten. Många människor kände sig inte att de tillhörde det svenska samhället, ändå tvingades de tala det språk som var främmande för dem och de var tvungna att nästan glömma sitt ursprung. I detta kapitel kommer jag att berätta om tornedalingarnas modersmål, meänkieli. Jag kommer också att diskutera frågor som rör identitet, samt begreppen halvspråkighet och tvåspråkighet och hur tornedalingar ska betraktas: som halvspråkiga eller tvåspråkiga. 2.1 Meänkieli Meänkieli betyder bokstavligen "vårt språk" och som nämndes tidigare är det officiellt minoritetsspråk i Sverige. Antalet talare varierar en hel del beroende på källan, men det finns ungefär 40 000-70 000 talare. Liksom finska är meänkieli ett agglutinerande språk (språk som 35 har rikligt med ändelser, vilka är så att säga "fastlimmade" vid grundorden ) med inte mindre 36 än 13 kasus två mindre än i finskan. Låt mig börja med historien om meänkieli i svenska Tornedalen. Historiskt var finska ett dominerande språk i området under en lång tid innan försvenskningen började. Försvenskningen var aldrig lätt för de elever som inte tilläts att tala sitt modersmål ens på rasterna i skolan - många av dem kunde knappt prata svenska. Det ledde till att tornedalsfinskan fick en mycket lägre status än officiell svenska. Tornedalingarna kände sig som utlänningar i sitt eget land. Som vi vet började tornedalsfinska officiellt kallas meänkieli 35 http://www.sprakochfolkminnen.se/sprak/vad-ar-sprakvard/sprakvard-i-varlden/varldens-sprak/vad-fi nns-det-for-typer-av-sprak.html 36 http://www.lexiophiles.com/english/minority-languages-catalan-rusyn-and-meankieli 15
bara nyligen (uttrycket "meänkieli" härstammar från lärarna i Tornedalen och dök först upp 37 1980-talet) och med hjälp av STR-T fick den äntligen status som eget språk. Det faktum att meänkieli fått status av minoritetsspråk var ett betydande steg, särskilt när det gällde att förstärka meänkielis ställning i samhället. De främsta orsakerna till att meänkieli kunde erkännas som ett eget språk, inte en varietet av finska, var att det inte är den finska som 38 talas i Finland, och inte minst det faktum att det var viktigt för tornedalingar. Meänkieli tillhör den östersjöfinska grenen av den finsk-ugriska språkfamiljen tillsammans med finska. Det är särskilt märkbart i en skriftlig form av språket, när ingen kodväxling till svenska används. (Kodväxling är ett vanligt fenomen bland flerspråkiga. Det innebär att man 39 byter språk mitt i en mening eller ett yttrande ). Meänkieli liknar många finska dialekter, speciellt från norra Finland. Grammatiken är också ganska likartad och det finns många gemensamma dialektala uttryck. Å andra sidan har svenska genom tiden ganska starkt 40 påverkad syntax och fonetik när det gäller meänkieli. De flesta skillnaderna mellan meänkieli och standardfinska kan man hitta i lexikon. Det rör sig främst om gamla ord i meänkieli; speciellt de ord som gäller hem/hus och djur, kommer 41 från finska. Under 1800-talet gick dock språken i olika riktningar. När finska språket utvecklade många nya ord för olika fenomen, lånade meänkieli de flesta av dem från svenska. 42 Det gör att de flesta finska neologismerna inte är lättförståeliga för meänkieli-talarna. Inom meänkieli kan man urskilja tre huvuddialekter: dialekterna i Tornedalen, Kiruna-Jukkasjärvi och Gällivare. Det område där meänkieli används mest vardagligt är Pajala. 43 Dialekten i Gällivare hade (år 1990) lägst prestige bland meänkieli-talarna. Dialekten som talas i Pajala liksom den i Övertorneå, hade den högsta prestigen bland alla 37 Huhta. Tornedalsfinska - Meänkieli, s. 5 38 Aili, H.. 2015. Meänkieli. Från mossigt till coolt, s. 11 39 Musk, Wedin. 2010, s. 12 40 Arola, Kunnas, Winsa. 2006, s. 9 41 Huhta. s. 5 42 Arola, Kunnas, Winsa. 2006, s. 9 43 Ibid, s. 9 16
44 meänkieli-dialekter. Det skriftliga meänkieli har utvecklats sedan 1970-talet. Skriftspråket är baserat på en varietet som talas i Pajala och Övertorneå. Anledningen är ganska praktisk och lätt att förklara: de flesta av författarna som skrev på meänkieli kom från dessa kommuner. En stor fråga inom meänkieli handlar om lexikon: hur ska nyorden se ut? Ska de bildas utifrån meänkieli eller ska 45 orden inlånas från svenska eller finska? Trots en negativ inställning till tornedalsfinskan under de senaste 100 åren, även bland de infödda talarna, har tornedalingarna utvecklat en stark känsla av självförtroende och stolthet gentemot sitt ursprung. Arbetet med att modernisera språket pågår. Idag finns det en ordbok med 10000 uppslagsord, som heter Meän kielen sanakirja - Tornedals-finsk ordbok (Kenttä och Wande, 1992) och en grammatikbok Meänkielen kramatiikki"(pohjanen och Kenttä, 46 1996). Idag minskar användningen av meänkieli bland yngre generationer. Vanligtvis är det människor över 40 som använder språket i sitt vardagsliv. Yngre generationer har för det mesta bara lite passiva kunskaper i språket och antalet ungdomar som faktiskt kan tala meänkieli är ganska lågt. Många unga människor har dock fortfarande ganska stark identitetskänsla i anslutning till språket. Man försöker få barn och ungdomar intresserade av meänkieli med hjälp av olika satsningar, men inga desto allvarliga ansträngningar har gjorts. Språkpolitiken har påverkat språkets offentliga status, men inte lyckats vända utvecklingen 47 hemma i Tornedalen. 2.2 Språklig identitet Det som skiljer tornedalingar från andra folkgrupper i Norrbotten är deras tvåspråkighet. Det var och är fortfarande mycket vanligt att man använder svenska i officiella sammanhang och 44 Winsa. 1998, s. 20 45 Arola, Kunnas, Winsa. 2006, s. 10 46 Otterup, Tore. Sweden as a multilingual and multicultural nation, s. 168 47 Arola, Kunnas, Winsa. 2006, s. 11 17
finska privat. 48 Meänkieli-talarna kan vanligtvis svenska mycket bra och det finns nästan inga enspråkiga kvar bland meänkieli-talarna. De som har svenska som modersmål i området har oftast inte lärt sig meänkieli. Meänkieli-talarna i gränsområdet kan ha kunskaper i 49 standardfinska. 1968 publicerade Hansegård boken "Tvåspråkighet eller halvspråkighet?" om den finsktalande minoriteten bland tornedalingar på den tiden. Enligt Hansegård är det möjligt att fråga sig om tornedalingar, vars modersmål var meänkieli, i själva verket var tvåspråkiga eller halvspråkiga? Han var mycket kritisk till hur språket nästan berövades tornedalingarna och ersattes med svenska. Han nämner det som en av orsakerna till tornedalingarnas möjliga halvspråkighet. 50 De meänkieli-talande människorna tvingades skämmas för sitt modersmål och det var en av anledningarna till att de aldrig behärskade något av språken helt. Med begreppet tvåspråkighet avser Hansegård den "perfekta" situation där kunskapsnivån i båda språken är tillräckligt bra för att man ska kunna kommunicera fritt på båda. Det är så kallat "samordnad" tvåspråkighet, där båda språken har lika hög status och inte utövas på bekostnad av varandra. 51 Hansegård uttrycker således en ganska positiv inställning till tvåspråkighet, men samtidigt menar han att för att båda språken ska vara flytande skulle det krävas en tvåspråkig utbildning. Han var emot att tornedalsfinskan skulle kallas eller behandlas som bara ett "hemspråk". Han föreslog att svenska och finska skulle behandlas lika och både svensk- och finsktalande elever skulle läsa texter på båda språken för att uppnå 52 tvåspråkighet och båda språken skulle få lika hög status. Hansegård diskuterar också möjliga sätt att införa andra språk. Ett sätt är att införa andra språk runt tioårsåldern, när modersmålets nivå redan är relativt hög. Men han påpekar också att vissa forskare insisterar på att andra språk bör införas så snart som möjligt, men på villkoret att det inte skadar modersmålet. Hansegård själv lutar mot den första modellen, och menade att de första åren av utbildning endast skulle ske på modersmålet och andra språk 48 Otterup, Tore. Sweden as a multilingual and multicultural nation, s. 168 49 Arola, Kunnas, Winsa. 2006, s. 10 50 Hansegård. 1968, s. 88 51 Ibid, s. 67 52 Ibid, s. 123-131 18
53 skulle införas senare. Men hur är det med begreppet halvspråkighet? Vad menade Hansegård med detta begrepp? Först och främst menade han att en person, som är halvspråkig saknar förmågan att uttrycka sig ordentligt på något av språken på grund av dåligt ordförråd och språkfel. En person har helt enkelt inte förmåga att uttrycka några idéer på ett mer abstrakt sätt. 54 För att förklara detta begrepp använder han en idé om en inre monolog: barn gör ingen skillnad mellan de ord de säger till sig själva och de ord de säger till andra människor. Vidare lär de sig att skilja mellan tal med andra och tal som är riktat till en själv. Det är viktigt, för vår inre monolog är ofta mycket fragmenterad och full av irrelevanta saker. Hansegård anser att den viktigaste uppgiften för språk är att bära tanken vid den inre monologen. Han tror att det inte finns någon tanke utan ett ordentligt språkligt uttryck för det. Det är språket som ger oss egen vilja och väcker känslor. Och om en person inte har förmåga att använda ett språk till fullo kan det leda till utarmning av människors känslomässiga liv och en brist på känslomässig upplevelse. 55 Med andra ord leder halvspråkighet till känslomässigt berövande. Eftersom ord och begrepp uttrycker idéer, kan inte känslor uttryckas ordentligt. Det har senare argumenterats för att Hansegårds forskningen inte var fullständig och orsakade en ganska negativ stigmatisering av flerspråkigheten. En idé om att halvspråkighet inte ens kan existera förekom också: om en tvåspråkig person inte behärskar det andra språket, och bara har en bra nivå på sitt modersmål, kan han eller hon alltså inte anses som halvspråkig 56 ändå. Men denna person har ändå bättre språkkompetens än en enspråkig. Tyvärr fick tornedalingarna uppfattningen att man bara kan lära sig ett språk ordentligt eller vara halvspråkig. Denna inställning passade också bra ihop med deras egen negativa 57 inställning till det finska språket. 53 Hansegård. 1968, s. 124-125 54 Ibid, s. 43 55 Ibid, s. 51-58 56 Naoum, Sulaiman. Vad är flerspråkighet. s. 15 57 Winsa. 1996 19
2.3 Tornedalsk identitet För att kunna diskutera tornedalsk identitet, är det nödvändigt att definiera vad identitet är och hur språk påverkar den. Jag vill börja med Wandes definition av identitet som den mest lämpliga inom ramen för min uppsats. Wande nämner två kriterier för identitet: det ena är "särskildhet" och det andra är likheter och gemenskapen. Han menar här att identitet kan ha sitt ursprung i olika regioner och kan hittas 58 bland likasinnade. Det är något som gör ett område eller en grupp människor speciella. Wande anser också att kulturell identitet är mycket viktig för etnisk identitet. Han menar att alla aktiviteter som människor utför tillsammans med andra som tillhör en viss etnisk grupp (t.ex. musik, danser, språk) ingår i definitionen av kulturell identitet. 59 Om vi ser till den definitionen är det uppenbart att språket spelar en viktig roll när det gäller att tillhöra en viss identitet. Därefter är det dags att introducera begreppet språklig identitet. Begreppet språklig identitet omfattar, enligt Virta, "jagindentitet" och "självuppfattning". Jagidentitet är en känsla av att vara sig själv och känna sig trygg, oavsett vilket språk du använder. Den språkliga självuppfattningen innebär talarens egen uppfattning, egna känslor och värderingar, vad gäller de egna kunskaperna i ett eller flera språk, till exempel talarens kunskaper i förhållande till en eller flera språkgrupper. 60 Det är mycket viktig för tvåspråkiga barn att de redan i ung ålder uppfattar båda språken som lika viktiga, för att språken ska bli en del av den egna språkliga identiteten. Det är mycket viktigt att båda språken har en hög status eftersom det leder till stark språklig identitet. Om personen däremot tycker att ett språk har en låg status kan det leda 61 till en svag språklig identitet. Nu efter att jag förklarat begreppen identitet och språklig identitet, ska jag ge mig på att försök att beskriva vad tornedalsk identitet kan innebära. Meänkieli spelar en oerhört viktig 58 Wande. 2002, s. 85 59 Ibid, s. 86 60 Virta. 1994, s. 24 61 Ibid, s. 24-25 20
roll i hur tornedalingar definierar sig själva och sin identitet. Wande hävdar att tornedalsk identitet inte är en etnisk identitet, utan snarare en regional identitet (dvs ett samband mellan området och språket är riktigt betydande). Men även om ungdomar inte tycker att man måste behärska meänkieli för att vara tornedaling, tycker många av dem att språkkunskaper i meänkieli gör en mer tornedalsk än om man inte kan språket. 62 Och här skulle det vara intressant att nämna en nyutvecklad trend. Unga vuxna menar att de känner sig uteslutna från minoriteten, om minoriteten bygger på språk. Detta är människor som identifierar sig med Tornedalen, och känner sig förolämpade över att deras identitet avvisas på något sätt eftersom 63 de inte talar meänkieli. Men identiteten i regionen är också fragmenterad, vilket t.ex. Karlsson visar. Vissa människor känner att de tillhör två länder (Finland och Sverige), medan andra känner starka band till Tornedalen. En del känner dessutom samhörighet med alla tre. 64 För det mesta beror det på familjen och huruvida den har starka band till Finland (t.ex. släktingar, giftermål över gränserna eller arbete). I så fall känner personen sig mer finsk. En annan orsak till att man känner sig finsk är att det upplevs som mindre skamligt att kopplas ihop med finländare än med tornedalingar. Att ha finländsk identitet känns fortfarande mer gediget än att identifiera 65 sig som tornedaling. Enligt Karlsson har försvenskningen förorsakat en känsla av skam i samband med att vara tornedaling. Och det påverkar starkt hur människor i regionen identifierar sig själva. Även många av dem som flyttar från Tornedalen vill förändra vem de är. De vill ta bort sin 66 tornedalska identitet. Men efter att meänkieli fick status som minoritetsspråk har situationen börjat förbättras något. Fler ungdomar blir intresserade av att lära sig språket, även om de känner sig ganska osäkra och är rädda för att göra misstag i tal och inte vet vad som är rätt och fel. 67 Idag är det mycket 62 Arola, Kunnas, Winsa. 2006, s. 3 63 http://liipetti.net/aviisi/2015/05/22/minority-and-identity-in-torne-valley / 64 Karlsson, s. 39 65 Ibid, s. 39 66 Ibid, s. 39 67 Aili. 2015, s. 24 21
viktigt att unga människor lär sig förstå vikten av sitt kulturarv och vikten av meänkieli som modersmål. 22
Kapitel III Som om vi inte fanns I detta kapitel kommer jag att analysera filmen Elina, som om jag inte fanns av Klas Härö och romanen Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi, två verk som skildrar livet i Tornedalen i mitten av 1900-talet. I denna analys kommer jag att kortfattat jämföra dessa två verk och diskutera miljö och traditioner, språket och identitet - hur huvudpersonerna ser sig själva i det svenska samhället. Elina, som om jag inte fanns. Filmen utspelar sig 1952 i Norrbotten. Elina är 9 år gammal. Hon tillhör den finskspråkiga minoriteten. Hennes far, som hon älskade mycket, har nyligen avlidit av tuberkulos. Hennes mor Marta, som har varit ensam sedan dess, försöker försörja sin familj genom att arbeta som städerska på den lokala skolan. Elina saknar sin far och för ofta "samtal" med honom ensam på en närliggande myr. När filmen börjar har hon precis blivit frisk efter en sjukdom och är tillbaka till skolan. Hon går i samma klass som sin yngre syster Irma och deras lärare heter Tora Holm, överlärarinna. Holm vill att alla barnen ska tala bara svenska, trots att Elina och några andra tillhör en finskspråkig minoritet. För Holm står finska för fattigdom och underlägsenhet. Elina vägrar att lyda och straffas när hon försvarar en finskspråkig pojke, Anton, i klassen. En ny lärare, Einar, anländer och sympatiserar med Elina, men kan inte ta hennes sida i den eskalerande konflikten som omger hela skolan. Situationen blir outhärdlig. Sedan en dag när hon är ute på myren igen, sjunker Elina så djupt i marken att den hotar att uppsluka henne. I denna stund inser Elina att hon inte är ensam; hon är älskad och det finns fortfarande människor som behöver henne. När Elina går till skolan nästa morgon är allt helt annorlunda. Även Fru Holm 68 känner att hennes elev inte kommer att skrämmas längre. 68 Elina, som om jag inte fanns. 2003 23
Populärmusik från Vittula Detta är en berättelse om Matti och hans tysta vän Niila som växer upp i bostadsområdet Vittulajänkää eller Vittula, en stadsdel av Pajala som har fått sitt namn efter den kvinnliga anatomin, eller för att vara mer exakt, från fertiliteten hos de kvinnor som bor där. Pajala är ett samhälle präglat av laestadianismen, alkohol och barnmisshandel, hårt kroppsarbete, Finland och socialism. I själva verket känner Pajalas folk mer samhörighet med finnar än med svenskar från t.ex. södra Sverige. Södra Sverige betraktas fortfarande som ett slags främmande land och folk från söder kallas ummikut eller "utlänningar". Matti berättar sin historia i kapitel, vart och ett har sitt eget tema, såsom maratonbastu, suptävling, slagsmål, ishockey, sexuella upplevelser och rock'n'roll-musik. Vi följer Matti och Niilas öden och äventyr när de är i åldern 5 till 17 år under 1960- och 1970-talet då landsvägarna asfalterades, småbruk upphörde att existera och rock n roll-musiken kom till Pajala. 3.1. Miljöbeskrivning Filmen "Elina" utspelar sig i den bistra, nordligaste regionen av Sverige i början av 1950-talet, när tiderna var tuffa för fattiga familjer som Elinas. Överlärarinnan Holm är övertygad om att hon måste civilisera "de vilda finnungarna" och lära dem ordning och svenska språket. Utan ett anständigt språk, har de ingen framtid, tror hon. För henne är finska språket starkt förknippat med fattigdom och obildning. Detta var tyvärr en allmän åsikt under dessa tider. Alla band till Tornedalens kultur och språk skulle bort. Under hela filmen ser vi hur konflikten mellan Elina och överlärarinnan eskalerar. Ovanligt för dessa tider står Elina upp för sin kultur, sitt språk och ursprung. Lärarinnan Holm är obeveklig mot finska språket och anser det vara primitivt. Det är inte bara en konflikt mellan en elev och en lärare, det är en konflikt mellan kulturer. Elina har en stark personlighet och principer, hon är envis, precis som människor i Norrbotten, det landskap som Tornedalen 24
ligger i. Lärarinnan Holm representerar Sverige och svenska normer och hon kan inte ens tänka sig att det finns något bra i det finska språket eller tornedalskulturen. Byn är omgiven av myren som kan tolkas som en symbol för "smuts" och fattigdom, något som finskspråkiga människor kommer att förbli om de inte studerar svenska språket, tror fröken. För lärarinnan Holm är fattigdom (även den andliga) och de finsktalande liktydiga begrepp. 69 Det är klart att hon även föraktar sina elever. Det är möjligt att se detta i t.ex. den scen då Elina kommer tillbaka till skolan och fröken tar henne till klassen. Elina försöker ta frökens hand (som är ganska normalt för barn att göra, när de söker för lite beskydd), men fröken Holm drar handen tillbaka med en min av avsky och förakt. Det Norrbotten som beskrivs i "Populärmusik från Vittula", är ganska annorlunda från vad vi ser i "Elina". Dess landskap är fortfarande häpnadsväckande, men Niemi lägger till en viss del av sarkasm och komedi i sin beskrivning av Pajala och dess invånare. Det är ett annan Sverige, eller som Matti och Niila beslutar under en geografilektion, kanske till och med ett annat land. I stället för näktergal och skärgårdar finns det myggor. Vädret är mördande kallt och mörkt under de långa vintrarna, men med de ljusaste nätter under korta somrar. Folket känner sig avskilt från resten av Sverige; de har droppande, uppsvällda näsor och talar meänkieli; de är tysta, misstänksamma, trogna, mycket ofta fulla på hembränt gjort av potatis. Barnen är inte oskyldiga; de är undrande och ofta grymma. De har gula tänder, äter sina snorkråkor, plockar sina sårskorpor, blir slagna av sina föräldrar och dödar möss med välbehag. När de blir äldre läser de pornografiska tidningar och lär sig att dricka tills deras tal blir bara vokaler och de bajsar på sig. De växer upp i fattigdom och lär sig snabbt att de är "ingen" och "ingenting". För att bli någon eller något måste de flytta söderut. 3.2 Traditioner Matti och Niila har svårt att anpassa sig till norrbottniska normer, där manlighet är en av de viktigaste egenskaperna. Pojkarna älskar musik från ung ålder och när Niila får en 69 www.filminstitutet.se/contentassets/6ee5a182e8e5484794cdd97696a26585/elina.pdf 25
Beatles-vinyl från sina amerikanska kusiner är det något riktigt speciellt. Att älska musik innebar att de inte var manliga, att de var "knapsu" - dvs kvinnliga: I början diskuterade jag ofta med Niila om vårt rockspelande kunde anses vara knapsu. Ordet är tornedalsfinskt och betyder kärringaktigt, alltså något som bara kvinnor håller på med. Man kan säga att mansrollen i Tornedalen går ut på en enda sak. Att inte vara knapsu. Det låter enkelt och självklart, men det hela kompliceras av olika spelregler som det ofta tar tiotals år att lära sig, 70 något som särskilt inflyttade män från södra Sverige kan få erfara. En annan utmärkande social tradition i norra Sverige är en kultur av extremt supande. Den mest populära spriten är naturligtvis hembränt. Supandet kan också betraktas som en viktig del av kommunikationen och sammanhållningen bland folk. I viss mån är alkoholdrickande och manlighet synonymer för Pajala. För att visa varandra att de är tillräckligt mogna tonåringar behöver de bara ha en sprittävling. Traditionstemat beskrivs inte lika mycket i "Elina", men jag tycker att det är viktigt att nämna en sak: närheten till naturen, som Elinas förhållande till myren. Elina känner myren mycket väl, vet vilka delar som är farliga och vilka inte. Hon hjälper en lokal bonde att rädda en kalv från myren, och där känner hon att pappan fortfarande är med henne. I slutet av filmen får vi veta att det är en familjetradition att känna området så väl. Elina visste inte det, men det var faktiskt hennes mamma som lärde Elinas pappa allt om myren och skogen. Det är en vacker och gripande del av norrlänningarnas identitet - att vara i kontakt med naturen och behandla den med respekt. 3.3 Språk och identitet "Elina, som om jag inte fanns" utspelar sig i början av 1950-talet, när det fortfarande var ganska långt kvar innan attityden mot finska språket skulle förändras. Fröken Holm säger att allt hon vill är att lära barnen svenska språket och hjälpa dem att bli riktiga svenskar: Jag försöker uppfostra dessa ungar, jag försöker få dem lära sig tala och skriva svenska, de regler 70 Niemi. 2000, s. 203 26
som gäller för att de ska bli en del av det moderna samhället. 71 Men är hon själv en del av ett modernt sätt att tänka? Hennes uppfattning verkar vara ganska omodern. Överlärarinnans undervisningsprinciper utgår från en svensk statsidé om att tvåspråkighet skadar barns intellektualitet. Och den här tanken att barn i allmänhet bara kan lära sig ett språk i taget är 72 fortfarande ganska vanlig, även om många undersökningar visar det motsatta. Ett första andetag av förändring kommer med en ny lärare, Einar. Så snart han kommer till byn försöker han lära känna barnen. T.ex. vill han lära sig några fraser på finska för att kunna kommunicera med sina elever. Men han får också problem när han försöker övertyga lärarinnan Holm att hon kanske borde vara mer respektfull och medkännande mot sina elever. Om vi kommer ihåg att förändring i attityden mot finska språket började 1957, kan hans 73 försök anses ganska nydanande för dessa tider. Språket är en stor del av ens identitet. Barnen som inte tillåts att uttrycka sig på sitt modersmål, känner sig ganska frustrerade och inte värt någonting. När språket inte talas, kan det helt enkelt försvinna, "som om det inte fanns". En annan konsekvens är att när du inte tillåts att använda ditt modersmål, förlorar du också önskan att studera främmande språk eller börjar till och med hata det. Språket är en enorm del av identiteten och det kan inte undertryckas, utan det känner du inte dig själv. Det är något Tora Holm inte kunde eller inte ville se och erkänna. Elina tar efter sin far, som gjorde uppror mot ett försök av staten att stoppa spridningen av den finländska kulturen. Denna envisa lilla flicka visar mot alla odds överlärarinnan Holm att alla har rätt att vara sig själv och tala sitt modersmål. Även om Elinas fars död kan ses som en metafor för att allt omodernt och finskspråkig måste avlägsnas, vinner kanske Elinas uppror över det. Och en av de sista episoderna i filmen, där alla barnen ställer sig upp för att försvara Elina, visar oss att Tornedalen inte ger upp och att invånarna förenas i sin önskan att ha rätt till sin identitet och sitt språk. 71 Elina, som om jag inte fanns. 2003 72 http://www.filminstitutet.se/contentassets/6ee5a182e8e5484794cdd97696a26585/elina.pdf 73 Ibid 27
Vad gäller språkfrågan i "Populärmusik från Vittula", har Matti redan från början ett språkproblem att ta itu med. Hans familj talar svenska hemma, men många släktingar talar finska. Med Niila talar han i början esperanto, vilket de lär sig från radion. I början kan de inte prata med varandra, men de kan kommunicera även utan språk. Matti förstår Niila eftersom han är mycket öppen och mer än så, han är villig att förstå Niila och ser honom som helt likställd. Här ska jag komma med ett mycket viktigt citat: Man hade helt enkelt slutat prata. Kanske av blygsel, kanske av vrede. Kanske för att man upplevde det som onödigt. Föräldrarna öppnade bara munnen när de åt, annars nickade och pekade de när de ville något, och ungarna tog efter. 74 Det understryker hur svårt var det för vissa människor att växa upp och leva i ett samhälle med två olika modersmål. Det är därför det för vissa människor (som Niilas mor, t.ex.) bara är lättare att helt sluta tala, kanske av rädsla för att göra fel eller bli missförstådd på grund av fel uttal eller dålig vokabulär. Huvudpersonerna i "Populärmusik" står inför ett stort problem. Pojkarna känner att de inte har någon identitet: Det var en uppväxt av brist. Inte en materiell sådan, där hade vi så vi klarade oss, utan en identitetsmässig. Vi var inga. Våra föräldrar var inga. Våra föräldrar hade betytt noll och intet för den svenska historien. Våra efternamn kunde inte stavas, än mindre uttalas av det fåtal lärarvikarier som sökte sig upp från det riktiga Sverige... Våra hembyar var för små för att visas på kartorna. Vi kunde knappt ens försörja oss själva utan levde på bidrag. detta citat förstorar Niemi sarkastiskt skillnaden mellan Pajala och resten av landet, mellan "dem" och "oss". För unga pojkar betydde det att vara "den andra" att vara borta från modernitet och populärkulturen. Och liksom i "Elina" är ankomsten av en ny lärare (här var det Greger, en man från Skåne) som en frisk fläkt och kanske en väg ut från att vara "ingen". Den nya läraren från söder är en inkörsport från marginalitet till moderniteten, till populärkultur och populärmusik. 75 I 74 Niemi. 2000, s. 23 75 Ibid, s. 49 28
Vad som verkligen har påverkat Matti, Niila och alla som bor i Pajala i "Populärmusik från Vittula" är en känsla av utanförskap, känslan att den plats där de bor är annorlunda, inte riktigt en del av Sverige, men något annat. Och det faktum att dessa människor ständigt i mer än 100 år har påmints om att de inte är någon och att det vore bättre att glömma sitt ursprung för att bli någon i det här livet. Och sist men inte minst gäller detta språket, även om det var en tid då det finska språket hade fått litet mer status och det inte var förbjudet att använda finska. Men att kunna två språk och känna samhörighet med två olika nationaliteter, fick folket i Pajala att känna sig som om de inte visste vem de egentligen var, de slets mellan finska och svenska och hade allvarliga problem med brist på identitet. Vi bröt på finska utan att vara finnar, vi bröt på svenska utan 76 att vara svenskar. Vi var ingenting. I "Populärmusik" som vi ser, har människorna tyvärr förlorat en del av sin identitet på grund av försvenskningspolitiken. Men ändå försöker de hitta sig själva i denna föränderliga verklighet. Gamla värderingar och attityder ifrågasätts, särskilt bland den yngre generationen, när gamla människor håller hårt i de gamla traditionerna. Men kontrasten mellan "oss" och "dem" är fortfarande stark och på dessa villkor måste den unga generationen hitta sin egen identitet. För Matti och Niila blir rock'n'roll en viktig punkt i sökandet efter sin identitet. Musik för pojkar blir en viktig sak som för den moderna världen närmare deras värld och hjälper dem att bli som man är i den moderna världen. Både Elina, som om jag inte fanns och Populärmusik från Vittula markerar ett skamligt kapitel i den svenska historien. Filmen och boken har också vissa historiska värden, eftersom de visar oss verkligheten bakom en kulturell diskriminering från barnens synpunkt, så ofta glöms bort. De kombinerar lite fantasi med den hårda verkligheten. I dessa förhållanden var det extremt svårt att hitta en egen identitet. Huvudpersonerna går igenom olika svårigheter i sina försök att komma fram till vilka de egentligen är eller att stå för sin rätt att vara sig själv. 76 Niemi. 2000, s. 50 29
Sammanfattning Huvudsyftet med denna uppsats var att beskriva livet i Tornedalen, särskilt processen kring försvenskningen och dess konsekvenser. Jag var intresserad av att ta reda på hur årtionden av förtryck av meänkieli och allt som ansågs vara finskt har påverkat tornedalsk identitet. I kapitel I berättar jag kort om Tornedalens historia innan försvenskningsprocessen påbörjades. Jag beskriver också vad försvenskningen var och hur svenska regeringen tillämpade den. Jag försökte också beskriva hur livet förändrades för tornedalingarna efter att inställningen mot meänkieli hade förändrats och det erkändes som ett minoritetsspråk. I kapitel II koncentrerade jag mig på språksituationen i Tornedalen, särskilt på vad meänkieli är och attityderna bland infödda mot det. Ett annat problem som jag diskuterar i detta kapitel är tornedalsk identitet och vilken roll språket spelar för att definiera människans identitet. Jag förklarar också begreppen tvåspråkighet och halvspråkighet vad gäller förhållandena i Tornedalen. Kapitel III ägnas åt analys av två verk som beskriver livet i Tornedalen under försvenskningen och genast efter att den upphört. Det var inte enkla tider för alla Tornedalens invånare och man kan säkert säga att effekten av försvenskningen verkligen hade påverkat deras identitet. Människor kunde inte riktigt säga vem de var och vilket land de tillhörde. Det var inte lätt för dem att identifiera sig som tornedalingar, men det var inte lätt heller för dem att verkligen känna sig som riktiga svenskar. Den viktigaste slutsatsen som jag har kommit fram till är att trots att vi idag lever i tider av djupare förståelse för vikten av alla språk, är tornedalingarna kvar i en situation där de inte riktigt kan säga vem de är och vad deras attityd till sitt modersmål eller samhället är. Vissa är verkligen stolta över att tillhöra Tornedalen, andra skäms och vill klippa av alla band till sitt ursprung. Jag vill avsluta med en dikt av Bengt Pohjanen, en välkänd meänkieli författare som skriver på svenska, finska och meänkieli. Pohjanen tydligt visar hur tornedalingar kände (eller kanske fortsätter att känna) i över 100 år. 30