Boendestöd på papper Boendestöd i praktiken. Gunnel Andersson & Hjördis Gustafsson. FoU Södertörns skriftserie nr 152/17

Boendestöd på papper Boendestöd i praktiken Gunnel Andersson & Hjördis Gustafsson 0 FoU Södertörns skriftserie nr 152/17

FoU Södertörn är en forsknings- och utvecklingsenhet som ägs gemensamt av socialtjänsten i Botkyrka, Gotland, Haninge, Huddinge, Nacka, Nynäshamn, Salem, Södertälje, Tyresö och Värmdö. FoU Södertörns arbetsfält är individ- och familjeomsorgen, funktions-hinderområdet och socialpsykiatrin. Arbetet bedrivs i nära samarbete med praktiken. FoU Södertörn 070-663 26 04 info@fou-sodertorn.se www.fou-sodertorn.se Boendestöd på papper Boendestöd i praktiken FoU Södertörn och författarna 2017 FoU-Södertörns skriftserie nr 152/17 ISSN 1403-8358

Innehåll Rapporten i korthet... 2 Inledning... 3 Metod och material... 6 Tidigare forskning... 9 Boendestöd - vägen dit... 23 Kommunikationsvägar... 30 Avsikten... 33 Handläggarna... 35 Boendestödjarna... 45 Avslutande diskussion... 69 Referenser... 80 Bilaga... 84 1

Rapporten i korthet Denna studie bygger på intervjuer med boendestödjare och handläggare och visar att det finns en skevhet genom den administrativa gången, från beställning till genomförandeplan och uppföljning. Resultatet blir en diskrepans mellan boendestöd på papper och boendestöd i praktiken. Skevheten börjar i beställningens begränsade förmåga att överensstämma med det faktiska boendestödet. Det bottnar i handläggarnas begränsade förutsättningar att göra en adekvat bedömning. Det bottnar också i det omöjliga i att detaljerade beställningar kan spegla en oförutsägbar vardagsverklighet. Det lämpliga i att organisera det sociala arbetet i en beställarfunktion och en utförarfunktion kan, utifrån denna studies resultat, ifrågasättas. Boendestöd äger rum i vardagens sammanhang, i individens egen levnadsmiljö. Det innebär att det oplanerade och oförutsägbara är konstant närvarande. Till detta kommer att brukarens mående och förmåga tenderar att fluktuera; vissa dagar mår man bättre, andra dagar sämre. Boendestödjarens förmåga att möta den konkreta individen i hans eller hennes konkreta livsomständigheter just den dagen, just den stunden, är grundläggande för ett stödjande boendestöd. Det innebär att handläggarens detaljreglerade beställningar om vad som skall ske, tillika detaljerade genomförandeplaner, riskerar att bli en pappersprodukt som inte motsvaras av det faktiska boendestöd som äger rum. När så uppföljningar utgår från skeva beställningar är cirkeln av den skeva administrativa processen sluten. Kort sagt det inträffar saker i människors vardag oavsett vad som har formulerats i ett beslut. Boendestöd i praktiken får en dold agenda och det uppstår en skillnad mellan det formellt formulerade stödet och det som faktiskt sker. En lösning på avvikelsen mellan boendestöd på papper och boendestöd i praktiken kan vara en kartläggningstid innan avsikten med och innehållet i boendestödet fastställs. Den skulle kunna innebära att handläggaren beslutar om insatsen boendestöd och att boendestödjaren och brukaren därefter har tid att gemensamt komma fram till vad stödet skall innebära. På det sättet förstärks möjligheten att bedömningar och beslut är förankrade hos brukaren och i den faktiska livssituationen. 2

Inledning Titeln på denna rapport boendestöd på papper och boendestöd i praktiken antyder att det är något som inte står riktigt rätt till, att det är en skillnad mellan hur boendestöd formuleras, administreras och organiseras och det boendestöd som faktiskt äger rum. Det är denna diskrepans som utgör studiens kärnresultat. Den administrativa processens inre logik med beställning, genomförandeplan och uppföljning, kan tyckas förförande i sin enkelhet men bär på en inre skevhet som riskerar att skapa en falsk tilltro till vad den representerar. Den representerar sig själv snarare än boendestöd i praktiken. Den här rapporten skall ses som en kritisk betraktelse av hur socialtjänsten organiserar socialt arbete när det gäller personer med psykiska problem/psykisk funktionsnedsättning. Kritiken vilar på den kunskap som författarna har sedan tidigare genom flertaliga studier om boendestöd ur ett brukarperspektiv och boendestöd i praktiken och vad som är stödjande i stödet. Det budskap som förmedlas från socialtjänstens beställarenheter inom ramen för denna studie är påfallande unisont: socialt stöd och sociala behov handlar om att se till brukarens funktioner, vad en person klarar av att göra och inte göra. Individen reduceras därigenom till sina handlingar och den konkreta människan i sin komplexa vardagsverklighet blir inte synliggjord (se Sundgren, 2005). Boendestödjaren däremot är närvarande i personens konkreta livssammanhang och får därigenom en vidare kunskap om och förståelse för vad som kan vara ett stödjande boendestöd för varje enskild individ. Rapporten bygger på intervjuer med handläggare som beslutar om insatsen boendestöd och boendestödjare som skapar insatsen tillsammans med brukaren. Den kritik som framkommer innebär att handläggarna lätt hamnar i skottgluggen. Det är givetvis inte meningen med en sådan läsning skjuter vi bredvid målet. Handläggarna ofta med en pressad arbetssituation har att inordna sig i den organisatoriska ordning som råder och följa de direktiv som gäller i kommunen. Att en handläggare träffar personen som ansöker om boendestöd endast en gång och dessutom i kontorsmiljö, är givetvis inte något som handläggaren övervägt som den mest opti- 3

mala förutsättningen för att fatta ett väl grundat beslut. Det är de förutsättningar som handläggaren har att handla utifrån. Boendestöd är ett forskningsområde som FoU Södertörn prioriterat sedan 2011. Vår satsning sammanfaller med att boendestöd sedan detta år är socialtjänstens vanligaste insats till personer under 65 år med funktionsnedsättning (Socialstyrelsen, 2016). 1 I oktober 2015 hade 20 658 personer med funktionsnedsättning boendestöd (Socialstyrelsen, 2016). 2 FoU Södertörns arbete har inneburit många och ingående intervjuer med personer som har boendestöd. Närmare femtio personer har med sina berättelser bidragit till den forskning som vi rapporterat om. De intervjuade har varit i åldrarna 20 till 67 år och bott i det som Socialstyrelsen benämner ordinärt boende, det vill säga inte i någon form av stödboende. Deras erfarenheter har gjort oss övertygade om hur betydelsefull socialtjänstens insats boendestöd är för individer som har svårt att klara vissa delar av vardagen. Och vilka problem som kan uppstå om stödet inte fungerar. Det är i huvudsak personer som får boendestöd som varit i fokus i våra studier genom att de tillfrågats om sina erfarenheter av insatsen. Det betyder att vi nu har en god kunskap om boendestöd ur ett brukarperspektiv och om vad som pågår i samspelet mellan brukare och boendestödjare. I den här rapporten riktar vi blicken mot de professionella, det vill säga handläggare och boendestödjare. 3 Vi ställer frågor som: Hur ser processen ut från tidpunkten då en person söker stöd hos socialtjänsten till den dag då en boendestödjare har börjat arbeta? Vad är avsikten med boendestöd? 1 Sett till åldersgrupp är boendestöd den vanligaste insatsen för personer mellan 20 och 54 år. För personer mellan 55 och 64 år kommer boendestöd på tredje plats efter hemtjänst och trygghetslarm. För åldersgruppen 0 till 19 år är kontaktperson/familj, avlösning av anhörig samt hemtjänst de vanligaste insatserna. 2 Antalet gäller personer som bor i så kallat ordinärt boende. I kategorin personer med funktionsnedsättning ingår de med fysisk, psykisk och intellektuell funktionsnedsättning. 3 Begreppet handläggare används genomgående även om de intervjuade kan ha andra titlar som biståndsbedömare eller socialsekreterare. Även boendestödjare kan ha andra yrkestitlar men i texten används genomgående boendestödjare. 4

Boendestöd Boendestöd är en biståndsbedömd insats som beslutas av socialtjänsten (Socialtjänstlagen 4 kap 1 ). Boendestöd är ett socialt stöd; boendestödjarna bedriver ett vardagsnära socialt arbete (Andersson, 2009; 2012). Stödet kan kopplas ihop med psykiatrireformen som genomfördes 1995 och som bland annat innebar att ansvaret för boendefrågor överfördes från landstinget till kommunerna (även om fenomenet boendestöd startade flera år tidigare inom ramen för landstingspsykiatrin. Se Andersson, 1997; 1998). I de betänkanden som föregick reformen poängteras betydelsen av att kommunerna startar boendestödteam för att personer med allvarliga psykiska störningar skulle klara att leva ute i samhället, utanför institutionerna. Psykiatrireformens intentioner var att personer med psykisk funktionsnedsättning skulle få det bättre genom samhällets samlade insatser. Utredningar hade visat att deras levnadsvillkor (ekonomi, utbildning, socialt liv etcetera) var påtagligt sämre, jämfört med befolkningen i stort och även jämfört med andra grupper med funktionsnedsättning (SOU 1992:73). I uppföljningar som skett betydligt senare har det visat sig att detta fortfarande är en realitet (SOU 2006:100; Socialstyrelsen, 2012). Idag är boendestöd en insats inom socialtjänsten som även kan rikta sig till personer med så kallade neuropsykiatriska diagnoser och personer med utvecklingsstörning (samt även andra kategorier inom socialtjänsten som personer med beroendeproblematik, barnfamiljer med problem etcetera). Varför denna studie om boendestöd? Gunnel Andersson, en av författarna till denna rapport, har intresserat sig för och gjort studier om boendestöd sedan 1996, när psykiatrireformen genomfördes i Stockholm och boendestödjare blev en ny professionell kategori inom socialtjänsten (Andersson, 1997; 1998; 1999; 2005). Senare publicerades en avhandling om boendestöd och vardagsliv (Andersson, 2009). FoU Södertörn har som nämnts sedan 2011 satsat på ett fortsatt kunskapsbygge om boendestöd. Tidigare publicerad forskning av Andersson, Bringlöv och Gustafsson om boendestöd lyfter fram vad som kännetecknar boendestöd och väsentliga faktorer för ett stödjande boendestöd. Dessa är baserade på: 5

deltagande observationer av själva boendestödsituationen (Andersson, 2009; 2011; 2012; 2016) intervjuer med personer som har boendestöd (Andersson, 1997; 1998; 2005; 2009; 2011; 2012; 2016; Andersson & Gustafsson, 2014; Andersson, Gustafsson & Bringlöv, 2015; Gustafsson, 2011) samt intervjuer med boendestödjare (Andersson, 1997; 1998; 1999; Gustafsson, 2011). Även de organisatoriska förutsättningarna för boendestöd har studerats (Spetse & Gustafsson, 2013. Se även Ljungberg, Matcheck & Topor, 2017). Med basen i tidigare forskning ville vi nu gå vidare och undersöka själva avsikten med boendestöd. Metod och material Boendestöd i den här studien rör, liksom de tidigare, personer med någon typ av psykisk funktionsnedsättning som främst återfinns inom kommunens socialpsykiatri men kan även ha stöd enligt LSS. Uppgifterna i rapporten kommer från intervjuer med handläggare och boendestödjare i fem kommuner. Tre kommuner har ett invånarantal större än 85 000. De återstående två har färre än 85 000. Alla kommuner är organiserade med beställare som beslutar och verksamheter som utför beställningen. I varje kommun är två grupper intervjuade, en med handläggare och en med boendestödjare. Grupperna bestod av tre till fem personer. Sammanlagt ingår alltså tio grupper och totalt 38 personer (arton handläggare och tjugo boendestödjare) i studien. Vi använde en frågeguide (se bilaga) som utgångspunkt, men tillät även följdfrågor som gav möjlighet att fånga in tankar och reflektioner som vi inte förutsett (se Kvale & Brinkmann, 2009). Det bör noteras att varje enskild person inte får samma utrymme i en gruppintervju som i individuella intervjuer. Dessutom finns en risk att de intervjuade anpassar sig efter varandra och svarar som sig bör. Detta kan vara särskilt problematiskt när en grupp arbetskamrater skall blotta sina synpunkter på det gemensamma arbetet. Detta är något som läsaren bör ha i åtanke. Å andra sidan har vi uppmärksammat en rad olikheter inom varje grupp när de intervjuade beskrivit sina erfarenheter. 6

Samtliga handläggare i studien utreder huruvida personerna ska få boendestöd. Beroende på organiseringen i den enskilda kommunen finns det arbetsgrupper alternativt enskilda individer som enbart bedömer behovet hos personer som utreds för eller redan får LSSinsatser. På samma sätt förhåller det sig med boendestödjarna. Några ger stöd enbart till personer som ingår i LSS personkrets. Generellt har de intervjuade handläggarna arbetat kortare tid på den aktuella arbetsplatsen än boendestödjarna. En handläggare skiljer sig från de övriga med tolv års erfarenhet. De resterande sjutton handläggarna har en anställningstid kortare än fem år. Totalt har de arbetat mellan tre månader och fem år. Tretton av tjugo boendestödjare har däremot arbetat längre tid än fem år på den aktuella arbetsplatsen. Deras erfarenhet spänner från fem till nitton år. Av dessa har tio personer arbetat längre tid än nio år. En kommun skiljer sig från de övriga. Här har de intervjuade handläggarna och boendestödjarna ungefär lika lång erfarenhet från den aktuella arbetsplatsen. För handläggarnas del är det ett till fyra år och för boendestödjarna mellan ett och två år. Kommunen har förändrat sina krav på boendestödjarna, vilket medförde nyanställningar. Intervjuerna gjordes hösten 2015, var mellan 1,5 och 2 timmar långa och spelades in. 4 I rapporten nämns de intervjuades profession, men inte personnamn eller i vilken kommun personen arbetar. I citaten benämns intervjupersonerna med IP, när intervjucitaten inbegriper flera personer är de numrerade med IP 1, IP 2 etcetera. För att stärka de intervjuades anonymitet markeras citaten med bokstav och siffror. Analysen har genomförts av båda författarna med huvudansvar för varsitt område beslutsprocessen och avsikten och kan beskrivas som tematisk med underteman som växt fram utifrån de två övergripande frågeställningarna: hur ser beslutprocessen ut och vad är avsikten med boendestöd (se Kvale & Brinkmann, 2009). Processen har bestått av genomläsningar, tematiseringar och diskussioner. 4 Samtliga intervjuer transkriberades. Citaten i texten är hämtade från transkriptionerna. Borttagen text i ett citat markeras med ( ). Förklarande ord i citaten omges med [klammer]. 7

På så sätt har de teman som växt fram diskuterats och återförts till grundmaterialet för ständig jämförelse (se Charmaz, 2006). Kapacitetsrestriktioner De personer (här kallade brukare) som deltagit i ovan nämnda studier och som handläggare och boendestödjare i denna studie möter, kan ha varierade svårigheter och problem. De flesta har enbart SoL-insatser (som boendestöd) men även personer som ingår i någon av LSS personkretsar (personer med neuropsykiatriska diagnoser och lindrig utvecklingsstörning) har medverkat. I texten används genomgående psykiska kapacitetsrestriktioner för att beskriva de problem och svårigheter som personer som får insatsen boendestöd kan ha. Kapacitetsrestriktioner är ett allomfattande begrepp som innefattar begränsningar av den fysiska eller psykiska förmågan och härstammar från tidsgeografin (Ellegård, 1998, 2001; Kjellman, 2003). Begreppet har använts tidigare i studier om boendestöd (se exempelvis Andersson, 2009). Kapacitetsrestriktioner kan i det här sammanhanget röra sig om begränsningar i förhållande till vardagens göranden och sociala sammanhang. Det kan ta sig uttryck i svårigheter att komma sig för, att våga, att kommunicera, att koncentrera sig, att sova etcetera (Andersson, 2009). Rapportens disposition Rapporten inleds med kapitlet Tidigare forskning som presenterar den forskning om boendestöd som genomförts inom ramen för FoU Södertörn samt den avhandling som publicerades 2009 och ytterligare några publikationer i anslutning till denna. Kapitlet är en bakgrund och förståelseram till denna studie. Redovisningen av denna studie börjar med kapitlet: Boendestöd vägen dit som beskriver den administrativa processen, hur den ser ut från det att en person söker stöd tills boendestöd finns på plats. Kommunikationsvägar beskriver förutsättningar för kontakt mellan de som beställer och de som utför boendestöd. Avsikten är det mest omfattande kapitlet. Det presenterar genom citat och analys avsikten med boendestöd ur handläggare och boendestödjares perspektiv. Rapporten avslutas med en diskussion. 8

Tidigare forskning Genom tidigare forskning vet vi att boendestöd kan vara ett avgörande stöd i vardagen för personer med psykiska kapacitetsrestriktioner. Vi vet att det sociala samspelet, samtalet och själva sällskapet av boendestödjaren är en väsentlig aspekt av ett stödjande boendestöd. Detta förtjänar att påpekas redan nu då delar av resultatet från föreliggande studie pekar i en annan riktning. Boendestöd är ett socialt stöd i vardagen, ett vardagsstöd, som äger rum på olika platser, inte bara i hemmet. Boendestöd är till skillnad från många andra professioner ett platsöverskridande stöd. Det inbegriper såväl emotionellt som instrumentellt, vägledande och informativt stöd. 5 Vidare är själva samspelet centralt i en boendestödsituation. Boendestöd kan beskrivas som en ömsesidig social process, där båda parter är sociala aktörer som tillsammans skapar ett specifikt och i bästa fall stödjande socialt sammanhang (Andersson, 2009; Andersson, Gustafsson & Bringlöv, 2015. Se även Ljungberg, Matcheck & Topor, 2017). En amerikansk litteraturteoretiker (Burke, 1945/1969) har menat att alla fullständiga berättelser med nödvändighet måste innehålla följande fem aspekter: Var och när sker det (scenen), Hur går det till (medel), Vad sker (akt), Vem eller vilka är inblandade (agenter) och Vilken är avsikten med det som sker. Detta gäller inte bara i litteraturens värld utan kan även överföras till specifika situationer i människors vardagsliv (Sundgren, 2005). En sådan situation är boendestödsituationen. De fem aspekterna kan ses som nödvändiga för att få en komplett bild av innebörden av boendestöd. I presentationen av vad som kännetecknar och vad som är stödjande i boendestödet, utgår vi från fyra av dessa aspekter: 5 En definition av socialt stöd som fått stort genomslag är denna indelning i emotionellt (tillit, närhet, omtanke, omsorg etc.), instrumentellt (materiellt bistånd, pengar, tid, praktisk hjälp etc.), vägledande och informativt stöd (feedback, rådgivning, information etc.) (Vaux, 1988; Hinson & Langford et al. 1997; Berkman & Glass, 2000; Kawachi & Berkman, 2001). 9

Var och när äger boendestöd rum (tidens och platsens betydelse) Hur går boendestöd till Vad händer (vilken typ av stöd som förmedlas) Vem/vilka är involverade (relationens betydelse) Den femte aspekten, själva avsikten med boendestöd, är temat i den nya studie som presenteras i denna rapport. Dessa fem aspekter är oupplösligt förenade med varandra menar Burke (1945/1969, se även Asplund, 1980). Överfört till en boendestödsituation betyder det att om en aspekt förändras, exempelvis när (hur ofta och hur länge) en person har boendestöd, påverkar det vad som är möjligt att göra och var det kan göras, det vill säga i hemmet, i närområdet eller längre bort. Vem som förmedlar boendestödet får också betydelse för hur det går till och vad som äger rum; olika boendestödjare skapar olika boendestödsituationer (se Andersson, 2009). Var och när platsens och tidens betydelse Boendestöd äger rum i individens vardagssammanhang, både i och utanför hemmet. Det som sker mellan boendestödjare och brukare betingas i stor utsträckning av den fysiska omgivningen; platsen är en del av villkoren för boendestödsituationen och för själva händelseförloppet (Andersson, 2009). Boendestöd i bostaden rör ofta vardagens återkommande rutinhandlingar (städa, diska, öppna post, betala räkningar etcetera). Men - att stödet sker i hemmet får också oväntade och oplanerade följder: att öppna ett brev föranleder ett viktigt telefonsamtal, att TV:n har gått sönder kräver åtgärder, en telefonsignal sätter igång en händelsekedja, mjölken är slut etcetera. Möjligheterna att förutspå och planera vad som kommer att ske i ett vardagsliv är begränsade (Andersson, 2009; 2012). Samspelet mellan brukare och boendestödjare i brukarens egen livsmiljö, ger också en specifik kunskap; brukaren blir känd för boendestödjaren i samspel med den materiella omgivningen: Kaffekopparna berättar en historia om släkten, en tavla om ett svunnet arbetsliv Genom att boendestödet utspelar sig i brukarens livssammanhang får boendestödjaren en kunskap om personen som andra professionella sällan får. Boendestödjaren känner till personens problem, men inte endast genom samtalets beskrivningar. 10

Boendestödjaren har också sett hur svårigheterna tar sig uttryck i det konkret levda vardagslivet. Brukaren och boendestödjaren lär känna varandra i vardagens verksamhet. Det innebär att det inte bara är problem och tillkortakommanden som exponeras. Boendestödjaren har möjlighet att komma i kontakt med en rad andra sammanhang där personens problem inte är centrala, utan istället personens resurser, kompetenser och kapaciteter. Detta förstärker möjligheten att bli känd som någon som inte bara bär på problem utan som en mångfacetterad människa (Andersson, 2009; 2012). Att boendestödet utspelar sig i personens vardagssammanhang får således betydelse för vad som sker i själva stödsituationen; platsen har betydelse för det många gånger oförutsedda händelseförloppet. Det har också betydelse för den kunskap boendestödjaren får om personen (och brukaren om boendestödjaren). Tiden har också betydelse för det stöd som äger rum. I tidigare studier har brukare pekat på olika aspekter av boendestödtiden (Andersson, 2009; Andersson & Gustafsson, 2014; Andersson, Gustafsson & Bringlöv, 2015). Somliga har önskat längre sammanhållen tid tillsammans med boendestödjaren för att hinna med det som behöver göras, men också för att ha möjlighet att umgås, att prata och uppleva något utanför vardagsbestyren. Tiden är av avgörande betydelse för handlingsutrymmet, för vad de två parterna kan göra tillsammans. Tiden har också betydelse för var stödet kan äga rum, det vill säga för hur långt man kan förflytta sig och till vilka platser. Andra har påtalat att de behöver kortare tid men vid flera tillfällen. Den tidsrymd som den boende har tillsammans med boendestödjaren är avgörande för det händelseförlopp som kan äga rum och därmed för vilket stöd som kommer till stånd. (Andersson, 2009, s 199) Själva tidpunkten för stödet har också betydelse. Önskemål om boendestöd på kvällstid och helger något som långt ifrån alltid förekommit har varit framträdande (se främst Andersson, Gustafsson & Bringlöv, 2015). Även tiden emellan boendestödträffarna har visat sig ha betydelse. Tiden emellan kan ägnas åt att planera och tänka på vad man ska göra vid nästa träff, vad man ska prata om etcetera. Här var själva vetskapen om vem som kommer betydelsefull. Vetskapen om att en specifik boendestödjare kommer vid en specifik tidpunkt kan även bidra till att man står ut och inte behöver kontakta anhöriga eller psykiatrin (Andersson, 2009; Andersson, Gustafsson & Bringlöv 2015). 11

Hur När boendestödjaren och den person som har boendestöd träffas, uppstår en samspelssituation boendestöd kommuniceras. Till skillnad från många andra typer av socialt arbete, som främst rör sig inom talandets sfär, kommuniceras stödet även genom görandets sfär. Det är sammanlänkningen av olika kommunikationssätt som är karaktäristiskt för boendestöd (Andersson, 2009, s 205). Samspelet i en boendestödsituation består både av att prata och att göra. Det är således inte bara de praktiska göromålen som har betydelse, utan även de samtal som äger rum. Dessutom är själva sällskapet, eller närvaron, av boendestödjaren av betydelse (Andersson, 2009; 2011). Själva görandet kan handla om det mesta som har med vardagslivets praktikaliteter att göra, i hemmet eller utanför. Typiskt för boendestöd är att båda parter agerar tillsammans och hjälps åt (Andersson, 2009), men det förekommer också att boendestödjaren är passiv, något som för övrigt uppfattats som icke-stödjande (Andersson, Gustafsson & Bringlöv, 2015) eller tillfälligt tar tag i det som behöver göras på egen hand (Andersson, 2009). Pratandet, eller samtalen, kan spänna över ett brett spektrum från vardagligt småprat till svåra och djupt personliga områden, problem och bekymmer. Vanliga uttryck är vi pratar om allt eller vi pratar om allt möjligt. Det typiska för boendestöd är att pratandet och görandet går i vartannat (Andersson, 2009; 2011). I tidigare studier om boendestöd var det vanligt att boendestödsituationen också innehöll aktiviteter utanför nyttospektrat, som att promenera, gå till ett café eller en fikastund hemma (Andersson, 2009; Andersson & Gustafsson, 2014). Tidigare studier visar att samspelet mellan boendestödjare och brukare oftast präglas av en form av ömsesidighet (Andersson, 2009). Inte i egenskap av en jämbördig relation, utan mer som en strävan efter social balans. Både boendestödjaren och brukaren refererar till sina respektive livserfarenheter och i detta samspel sker positionsbyten; givaren blir också mottagare och mottagaren blir också givare. Brukaren kan i detta samspel bli den som kan och vet och exponerar därigenom sidor av sin person som inte bara har med svårigheter och tillkortakommanden att göra. Boendestödjaren, å sin sida, kan låta sig tas i anspråk för annat än sin expertis. Det kunde ske med så enkla medel som att ta emot råd och tips eller låta sig bjudas på kaffe (Andersson, 2009; 2011). 12

Just kaffet, eller fikandets betydelse har särskilt uppmärksammats när det sker hemma hos brukaren, sammankopplat med positionsbytet mellan de två parterna (Andersson, 2009). Att brukaren blir den givande parten kan i sin enkelhet vara att bjuda på kaffe. Genom att bjuda på kaffe, som en social handling, sker en justering av utgångspositionen; mottagaren blir den som ger och givaren den som tar emot. Denna gest innebär att få dela med sig av något som den andre kan tänkas uppskatta. Det är också en slags vardagens rituella handling; duka fram koppar, fråga om mjölk, doften, pratet, donandet och pysslet. Att ritualen äger rum hemma hos brukaren förstärker positionen som givare, som värd, vilket i sin tur förstärker boendestödjarens position som mottagare, som gäst. Att bjuda på kaffe är social handling som även manifesterar en slags ordnad vardag. Kaffedrickandet som en social handling har även fått uppmärksamhet inom bland annat etnologin. Sigfridsson (2005) menar att kaffedrickandet är en handling som framhäver och förstärker vardagsgemenskap. Att dricka kaffe tillsammans inramar den sociala situationen och blir som en nyckel till samtal och samvaro (Andersson, 2009). Vad Boendestöd förmedlas alltså genom både pratandet och görandet i ett socialt samspel mellan två individer. Vad är det då som förmedlas i detta samspel, i samtalen och sysslorna? Boendestöd kan sägas handla om sällskapets betydelse. Det gäller sällskapet både i det som sägs och i det som görs men även själva sällskapet i sig har betydelse för boendestödsituationen. Genom att betona sällskapet understryks att det råder en icke hierarkisk ordning i relationen; boendestöd ges eller fås inte i någon enkel eller endimensionell mening utan tar sig uttryck i en ömsesidig social process (Andersson 2009; 2011). Vad är det då som kommuniceras i en boendestödsituation? Vilka budskap och innebörder finns inbäddade i görandets och pratandets aktiviteter? Tidigare forskning visar att det handlar dels om lösning och lindring av problem, dels om social samvaro och sociala sammanhang samt vad som kan kallas professionsanknutna budskap (Andersson, 2009). 13

Det första området, lösning och lindring av svårigheter och problem, innefattar följande teman: Social facilation Att få andra perspektiv och stävja kaos Att stävja ensamhet Avlastning I tidigare forskning analyseras det faktum att boendestödjarens närvaro i sig får brukaren att agera på ett sätt som han/hon inte skulle gjort i ensamhet. En kvinna stiger upp ur sängen de dagar boendestödjaren kommer, en man reser sig och börjar rensa köksbordet när boendestödjaren sätter sig, en annan kvinna börjar städa innan boendestödjaren kommer etcetera (Andersson, 2009). Fenomenet kan förstås genom det Asplund (1987) benämner social facilation: saker och ting sker i förhållande till en annan människas närvaro. I sällskapet av en boendestödjare utmanas även farhågor, rädslor och dåligt självförtroende. Den stund boendestödjaren är närvarande omvandlas en ensamsituation till en tvåpartsituation. Tillsammans med boendestödjaren skapas andra alternativ och handlingsmönster (Andersson, 2009; 2012). Ytterligare aspekter av boendestödjarens sällskap rör möjligheten att se andra perspektiv och förhindrande av kaos. Boendestödjaren kan presentera alternativa synsätt och handlingsalternativ, normalisera erfarenheter och avdramatisera händelser. Närvaron av en boendestödjare kan också stävja ett befarat kaos. Händelser som brev, telefonsamtal och påfrestande sociala sammanhang kan driva fram oro och ångest. Genom närvaron av boendestödjaren inträder en social process som kan förflytta personens oro från en individangelägenhet till en gemensam angelägenhet som finns mellan boendestödjare och brukare, som även boendestödjaren tar sig an. Att stävja kaos innebär att uppseglande hot omvandlas till hanterbara konkreta problem (Andersson, 2009; 2012). Boendestödjaren kan även ha en avgörande betydelse i flera avseenden vad gäller ensamhet, både emotionellt och socialt. Boendestödjaren kan vara den enda person man upplever bryr sig om och intresserar sig för en. Att stävja ensamhet kan även betyda att boendestödjarens närvaro ger vila från en problemtyngd eller trist vardag. Genom sin närvaro kan boendestödjaren lindra den ångest och tristess som frodas i ensamhet; sällskapet i sig för med sig en social distraktion (Andersson, 2009; 2012). 14

Boendestödjarens sällskap innebär också avlastning genom möjligheten att ventilera problem och bekymmer. Boendestödjaren är en återkommande samtalspartner i vardagen med ett samtalsinnehåll som kan pendla mellan småprat och djupt allvar, mellan trivialiteter och kris (Andersson, 2009; 2012). Det andra området rör social samvaro och sociala sammanhang och inbegriper följande teman: Att skapa sammanhang Avlastning Socialt umgänge Social garanti Typiskt för boendestödsituation är att den är återkommande och att samtalet är återkopplande till tidigare händelser; det bekräftar relationen på nytt. Genom denna sociala upprepning skapas ett återkommande sammanhang; brukaren sammanbinds med något utanför sig själv. Att formulera vardagen tillsammans med boendestödjaren blir en del av själva skapandet av vardagen. Därmed blir boendestödsituationen ett sätt skapa sig själv i ett sammanhang. Genom att samma person(-er) återkommer skapas ett gemensamt förflutet, ett gemensamt nu och ett möjligt gemensamt sedan (vi ses igen). Att formulera sin vardag ger möjlighet för reaktion och reflektion, för omformulering och prövning i det sociala samspelets process (Andersson, 2009; 2012). Tiden emellan boendestödbesöken är också en del av det sammanhang som skapas. Den gemensamma boendestödtiden skapar ett sammanhang som är tidrumsligt överskridande: det är inte bara matvarorna som följer med hem från ICA utan också den pratstund som äger rum under tiden (Andersson, 2009). Genom att även inbegripa tiden mellan boendestödträffarna kan betydelser av stödet lyftas fram som annars riskerar att förbises. Det gäller exempelvis vetskap om sällskap. Själva vetskapen att boendestödjaren kommer vid en specifik tidpunkt om tre dagar kan göra dessa tre dagar annorlunda, att man står ut. Det kan även innebära avlastning i förhållande till personens sociala nätverk. Istället för att belasta anhöriga och vänner med sina bekymmer vänder man sig till boendestödjaren. I den bemärkelsen kan boendestödet fungera som buffert och en social frizon. Boendestödjaren kan således inverka på relationerna mellan brukaren och dennes sociala 15

nätverk. Genom sin avlastande betydelse minskar belastningen på nätverkets övriga enskilda delar (Andersson, 2009; 2012). Det tredje temat som rör det sociala har med vardagslivets mer njutbara sidor att göra. Det handlar om att göra roliga och trevliga saker tillsammans med boendestödjaren utanför det vardagspraktiska. Studier visar att det finns stora olikheter när det gäller möjligheter att umgås tillsammans med boendestödjaren, som att ta en promenad, sitta på ett café. Samtidigt framkommer tydliga önskemål från brukarhåll om ett boendestöd som även uppmuntrar intressen och möjligheten att få uppleva något annat än vardagsbestyr (Andersson, 2009; Andersson & Gustafsson, 2014; Andersson, Gustafsson & Bringlöv, 2015). Huruvida det icke nyttobetonade och trevliga finns med i en boendestödsituation tycks snarare handla om tid än om individens sociala situation och sociala behov (Andersson, 2009) men det kan även handla om bostadssituationen huruvida man bor ensam eller tillsammans med andra. I en studie där unga vuxna medverkade visade det sig att de som bodde ensamma tenderade att få mindre stöd utanför hemmet, jämfört med dem som bodde kvar i sin familj oavsett deras sociala behov (Andersson & Gustafsson, 2014). Alternativet social kontaktperson 6 för vardagens trevligare innehåll har också dryftats i tidigare studier. För många är social kontaktperson ett fungerande socialt tillskott medan det för andra inte är ett alternativ. Det handlar om att inte vilja ha ytterligare formaliserade kontakter i sitt liv, långa väntetider och osäkerhet om utfallet samt önskan om att vidga en redan etablerad boendestödrelation (Andersson & Gustafsson, 2014; Andersson, Gustafsson & Bringlöv, 2015). Slutligen innebär boendestöd också en slags social garanti för dem som har få eller inga övriga regelmässiga sociala kontakter. Att boendestödjaren regelbundet kommer på besök garanterar att personerna inte blir övergivna (Andersson, 2009). 2 Social kontaktperson innebär en person som får i uppdrag av socialtjänsten att träffa och umgås med i detta fall personer med psykiska kapacitetsrestriktioner, mot viss ersättning. 16

Det tredje området på temat vad som är stödjande i stödet i det som benämns professionsanknutna budskap är sammankopplat med att boendestödrelationen är en formaliserad relation (Andersson, 2009). Det handlar bland annat om att boendestödjaren bidrar med: Skydd och kontroll Kunskap och trygghet Boendestöd innebär en regelbunden besiktning från socialtjänstens sida av brukarens hälsa och övriga situation. Den här besiktningen har två sidor; den är både skyddande och utlämnande. Vad gäller den skyddande aspekten kan boendestödjaren snabbt upptäcka förändringar/försämringar och behov av stöd och hjälp genom den insyn man får i brukarens vardag. Den utlämnande aspekten har att göra med att det är en relation som också handlar om kontroll. Boendestödjaren är en del av ett samhällsorganiserat system av åtgärder som riktar sig till människor med psykiska kapacitetsrestriktioner som sammanflätas med brukarens vardagsliv och privata sfär. Boendestöd innebär på det sättet också en kontroll av brukarens tillstånd och situation. Den kunskap och den erfarenhet som förmedlas till brukaren från boendestödjaren får sin legitimitet genom professionen och erfarenheten. Erfarenheten och den formella kompetensen ger en känsla av trygghet och kan knytas till kunskap. Det rör sig om kunskap av vitt skild natur. Det kan handla om samhällskunskap, hemkunskap, kroppen, hälsa, relationer, rättigheter, ekonomi Att kunna fråga boendestödjaren om i princip vad som helst har visat sig vara en betydelsefull källa till trygghet. Att boendestödjarna tillhör en allomfattande snarare än en hårt specialiserad yrkeskategori och att boendestödjaren är närvarande i personens vardag, ger en förvissning om att inte vara övergiven med sina praktiska och emotionella bekymmer. I den meningen förmedlar boendestödet också en känsla av trygghet (Andersson, 2009). Vem Som konstaterats inledningsvis kan boendestöd inte ses som en avpersonifierad friliggande insats: vem hänger ihop med hur och även med vad. Personer som är odelat positiva till sitt boendestöd är även odelat positiva till sina boendestödjare (Andersson, Gustafsson & Bringlöv, 2015). I ett flertal studier framkommer att 17

relationen är av avgörande betydelse för om stödet upplevs stödjande; stödet kan inte separeras från sitt sociala sammanhang (Andersson 2009; Andersson & Gustafsson 2014; Andersson, Gustafsson & Bringlöv, 2015). För att boendestöd skall vara stödjande krävs också personkontinuitet och att det inte är för många personer inblandade (Andersson, Gustafsson & Bringlöv, 2015). I en av studierna framkom att fler än tre personer kan te sig kontrastödjande (Andersson & Gustafsson, 2014). En boendestödsituation är en samspelssituation; det sociala samspelet är det medel varigenom stödet förmedlas. På det sättet blir relationen och hur den uppfattas, avgörande för det stöd som kommer till stånd. En stödjande boendestödrelation innebär att det finns ett socialt klimat i relationen som uttrycker: Intresse för individens individualitet, vilket innebär ett genuint intresse och förståelse för den specifika individen. Omtanke och omsorg, vilket kan beskrivas som att boendestödjaren, på en mängd olika sätt, såväl materiellt som immateriellt förmedlar att han/hon vill gott. Respekt för individens integritet, vilket kräver en väl utvecklad känsla hos boendestödjaren att uppfatta var gränsen går för varje individ. Ett visst mått av gillande (Andersson, 2009; 2016). Intresset, omtanken, respekten och gillandet visar sig både genom vad boendestödjaren säger och gör, men också i själva tonen i språket och handlaget i handlingarna, i de små gesternas manifestationer. I tidigare forskning (Andersson 2009, 2016; Andersson & Gustafsson 2014) uppmärksammas olika relationstyper vilka på en övergripande nivå kan sorteras in i stödjande respektive otillfredsställande relationer. Den stödjande relationstypen kan delas in i tre olika underkategorier: Den vänskapsliknande relationen Den funktionella relationen Den mentorsliknande relationen Den vänskapsliknande relationen kan identifieras genom att brukaren beskriver boendestödjaren som en vän (se Topor et al, 2006), alternativt använder samma uttryck för att beskriva en vänskapsrelation som en boendestödrelation. Som en vän indikerar en distinktion mellan relationskategorin vän och vänskap som handling. 18

Brukaren är högst medveten om att det är en boendestödjare och inte en vän, men är likväl med om vänskapsliknande handlingar. Den andra relationstypen är mer funktionell än vänskapslik. Det kan antingen röra sig om att personen är mer intresserad av att få saker uträttade än att bli kompis med sin boendestödjare. Eller att det helt enkelt inte uppstår en vänskapsliknande relation mellan de två (Andersson, 2009; 2016). Den tredje relationstypen framträder hos yngre personer som har boendestöd. Relationen kan beskrivas som mer vertikal än horisontell; boendestödjaren ses snarare som en förebild än som en vän (Andersson & Gustafsson, 2014). Den vänskapsliknande, funktionella och mentorsliknande relationen representerar olika relationstyper utan att det finns någon värdering i vilken som är att föredra. Samtliga är stödjande och innebär att det finns ett stödjande socialt klimat i relationen. Det finns dock relationer som inte kan beskrivas på annat sätt än att de är icke tillfredsställande, i stor utsträckning något som kan tillskrivas det sociala klimatet i relationen (Andersson, 2009; 2016). De otillfredsställande relationerna kan vara: Mixade eller bådeoch relationer eller kontrastödjande relationer. En relation behöver inte vara antingen stödjande eller kontrastödjande den kan vara både och. Så kan exempelvis vara fallet i människors informella sfär med komplexa relationer till familj och andra närstående. Det blir dock problematiskt när det är en relation som per definition skall vara stödjande. Tidigare forskning visar att brukare kunde vara både missnöjda och otillfredsställda med boendestödjaren men inte alltid. Ibland upplevde man att det var en stödjande relation. Det har också framkommit att det finns relationer som är direkt kontrastödjande, relationer som skapade ångest, mardrömmar och vånda inför nästa träff (Andersson, 2009; 2016). Om boendestödjaren inte intresserar sig för den specifika individens individualitet, inte visar omtanke och omsorg, brister i sin respekt eller visar ett ogillande, påverkas det sociala klimatet i relationen. Det blir kanske städat och det blir kanske promenerat, men det upplevs inte som en stödjande utan snarare som en kontrastödjande handling. Det gör inte bara boendestödsituationen till en olustig händelse utan kan sannolikt snarare förstärka de problem som finns, än lindra dem (Andersson, 2009; 2016). 19

Om konkret och abstrakt socialitet I varje möte mellan en brukare och en boendestödjare uppstår ett socialt samspel. Så är givetvis alltid fallet i möten mellan människor vare sig man vill det eller inte. Den sociala interaktionen mellan människor kan beskrivas som en svars- och gensvarsprocess (Mead, 1934/1995; se även Sundgren, 2011). Brukaren responderar på boendestödjaren som responderar på brukaren osv. I tidigare forskning om boendestöd (Andersson, 2009) har relationen mellan boendestödjare och brukare analyserats med hjälp av Asplunds begrepp konkret och abstrakt socialitet (1987). Konkret och abstrakt socialitet kan beskrivas som olika samspelsformer. Med konkret socialitet menas människor av kött och blod, människor som konkreta, unika individer medan abstrakt socialitet innebär att människor snarare betraktas som rollfigurer utifrån generaliserade föreställningar om exempelvis en mamma, brukare, boendestödjare osv. än utifrån den konkreta individ man är. I det sociala samspelet mellan människor finns, alltid, både abstrakt och konkret socialitet närvarande samtidigt, menar Asplund (Ibid). Genom att använda begreppen konkret och abstrakt socialitet kan diskussionen om professionalitet komma bortom de sedvanliga uttrycken personlig och privat, som är svåra att definiera och saknar stöd i den empiri som tidigare forskning genererat. Det är viktigt att betona att det inte råder något antingen eller förhållande mellan de två socialitetsformerna. Vi är både konkreta individer och abstrakta samhällsfigurer samtidigt. Boendestödjaren Emil är både Emil och boendestödjare liksom brukaren Emilia är både brukare och Emilia. Men det kan vara mer eller mindre abstrakt eller konkret socialitet i en samspelssituation. En relation där abstrakt socialitet dominerar skulle kunna avspegla mötet mellan en kund och en expedit, en resenär och en konduktör individens individualitet är inte särskilt synlig. (Se även Sundgren, 2011.) En relation där den konkreta socialiteten dominerar skulle kunna vara den mellan en förälder och ett barn, mellan vänner och även den mellan en boendestödjare och en brukare. Även om boendestödjare och brukare framträder som konkreta individer inför varandra, finns den abstrakta socialiteten alltid närvarande; situationen tolkas utifrån det faktum att det är en boendestödjare och inte en psykiatriker, kusin eller mamma som ingår i samspelet. 20

I boendestödrelationen är den abstrakta socialiteten själva förutsättningen för att relationen överhuvudtaget existerar. Man kan säga att själva professionen är ett utslag av abstrakt socialitet. Med rolldimensionen följer företeelser som scheman, beställningar, metoder, uppföljningar och så vidare. Själva tolkningsramen för det som sker i relationen är genomsyrad av den abstrakta socialiteten som sipprar ut i det sociala samspelet och bestämmer tolkningen av det som sker. Men brukaren och boendestödjaren blir också konkreta personer inför varandra; man lär känna varandra och vet vissa saker om varandra. I det sociala samspelet finns (oftast) en strävan efter ömsesidighet och ett intresse för den andres person (se Andersson, 2009 samt även Sundgren, 2011). I de relationer som skapas mellan boendestödjare och brukare, varierar graden av konkret och abstrakt socialitet. Detta kan bero på faktorer som hur länge man känt varandra, önskningar och förväntningar, och vad som uppstår i mötet dem emellan. Det sociala samspelet kan sägas pendla mellan högre eller lägre grad av konkret respektive abstrakt socialitet, men alltid både och. Bilden ovan illustrerar två olika typer av relationer. Den översta bilden illustrerar en relation som i hög utsträckning präglas av abstrakt socialitet (det vita) och relativt lite konkret socialitet (det svarta) medan den andra bilden visar en relation som istället 21

präglas av konkret socialitet och den abstrakta synliggörs som en tunn vit rand som omger relationen. Hur förhåller sig då konkret och abstrakt socialitet till socialt stöd? Går det att få fram ett mått som visar när boendestöd skulle kunna kallas stödjande respektive kontrastödjande? Att se människor som objekt, som klienter eller patienter har sitt ursprung inom den abstrakta socialiteten. Den abstrakta socialitetens kännetecken är anonymisering; att vi betraktar varandra som samhällsvarelser, roller. Om den abstrakta socialiteten skulle dominera en boendestödsituation skulle det innebära att brukaren reduceras till boende, brukare eller psykiskt sjuk utan intresse för personen och hans eller hennes individualitet. Den konkreta socialiteten är en förutsättning för själva avanonymiserandet av brukaren, klienten eller patienten. Hur förhåller sig då boendestöd till den konkreta socialiteten? Den konkreta socialiteten är påtagligt närvarande i det sociala samspelet mellan brukare och boendestödjare. Det är inom ramen för den konkreta socialiteten som individens individualitet och subjektivitet kommer till uttryck. Kort sagt: Boendestödjarens intresse för varje individs individualitet kräver konkret socialitet. En relation som dominerades av den abstrakta socialiteten skulle i själva verket vara svår att upprätthålla inom ramen för en boendestödrelation som äger rum i individens egna livssammanhang. Att boendestöd äger rum i brukarens vardagsmiljö innebär samtidigt att det är svårt att värja sig mot den konkreta socialitetens samspelsform. Den blir en i det närmaste ofrånkomlig del av en situation som utspelar sig i brukarens personsfär och vardag. 22

Boendestöd - vägen dit Med detta kapitel lämnar vi tidigare forskning och går över till denna studie om beslutsprocess och avsikten med boendestöd. Vi börjar med den process som föregår ett boendestöd. Som nämnts i rapportens inledning finns det faktorer som är problematiska i den administrativa processen. Det handlar om att handläggares beslut om en kommande boendestödinsats till stor del bygger på en utredning som i de allra flesta fall görs vid ett enda möte med personen som söker stöd. Handläggaren och personen som utreds befinner sig vid detta tillfälle oftast på handläggarens kontor och kartlägger personens behov av stöd i ett annat sammanhang på en annan plats, nämligen i den sökandes vardag. Vägen från tillfället då en person vänder sig till socialtjänsten för att få boendestöd till att stödet är på plats har många likheter oavsett i vilken av de studerade kommunerna det sker. Skillnaderna finns i detaljerna. Att utröna hur vägen ser ut i den enskilda kommunen var enkel när det i gruppen av intervjuade fanns en överensstämmelse i hur arbetet utfördes och intervjupersonerna bekräftade och kompletterade varandra. Svårare blev det i grupper där bilderna var olika av hur arbetet utfördes generellt. Liksom när deltagarna kom från olika arbetsgrupper som utförde arbetet på delvis olika sätt och intervjuerna präglades av att de berättade och frågade varandra. I några arbetsgrupper fanns det dessutom olika rutiner och arbetssätt beroende på person. Av flera grupper kunde vi förstå att ambitioner inte alltid överensstämde med praktiken. Olika arbetssätt och uppfattningar om hur arbetet genomfördes gör det svårt, för att inte säga omöjligt, att beskriva alla variationer. I det här kapitlet beskrivs vägen, så som flertalet av de intervjuade beskrivit den, och några variationer som någon enskild och ibland flera har berättat om. 7 Ansökan En individ som önskar boendestöd vänder sig till kommunen. Det kan också vara en anhörig, vän eller professionell som hör av sig på grund av oro eller för att förmedla kontakt åt den som vill ha stöd. 7 Som framgått tidigare hämtades uppgifterna hösten 2015. 23

Boendestöd är dock en frivillig insats och det är alltid personen som är aktuell för boendestöd som ansöker. Det här kapitlet handlar framför allt om utredningen av en person som tidigare inte haft boendestöd i den aktuella kommunen. Mottagningsfunktion/handläggare I de tre kommuner som har störst invånarantal (fler än 85 000 invånare) finns en speciell mottagningsfunktion som tar emot ansökningar, samtal, remisser och förfrågningar. Deras uppgift är att informera personen och bedöma om denne kan vara aktuell för insatser, berättar handläggare. De kan också delta i vårdplaneringar vid exempelvis psykiatriska avdelningar om individen befinner sig där. En person som tidigare haft boendestöd kan gå förbi mottagningsfunktionen och istället kontakta sin tidigare handläggare. I de två mindre kommunerna saknas denna specialiserade funktion. Istället är det en av handläggarna som utför mottagningsfunktionens uppgifter. Handläggare utses Om personen efter informationen är intresserad av att ansöka och om mottagningsfunktionen respektive handläggaren bedömer att denne kan vara aktuell för boendestöd eller någon annan insats ska en utredning göras. I kommunerna med mottagningsfunktion kan ansökan överlämnas till en handläggare, antingen direkt eller via dennes chef. I de mindre kommunerna fördelas uppgiften mellan kollegerna. Den enskilde tjänstemannens arbetsbelastning och/eller lokala rutiner avgör vem som blir handläggare. Den ansvarige handläggaren kontaktar personen som är aktuell för utredning för att boka in ett möte. Utredningsmöte med klient Även om det finns avvikelser är det, enligt de intervjuade, vanligast att handläggaren träffar personen som önskar stöd vid ett möte. Detta kan kompletteras med telefonsamtal, berättar handläggare i en kommun. En kommun utgör undantag och träffar personen upp till tre tillfällen. 24

Plats Det vanligaste är att mötet sker på handläggarnas kontor. Det förekommer, men beskrivs vara ovanligt, att träffen blir i personens hem alternativt vid en vårdinrättning. Deltagare I en kommun är det alltid två handläggare som träffar personen, vilket förklaras med säkerhetsaspekter och att det ger förutsättningar för en bra bedömning. I övriga kommuner är antalet handläggare som träffar personen vanligen en. Utöver handläggaren och personen som ansöker kan en anhörig, god man eller professionell delta som stöd för den som ansöker. En handläggare i en kommun har i vissa situationer mötet tillsammans med boendestödjarnas samordnare för att personen som söker boendestöd ska kunna få svar på frågor. En handläggare i en kommun föredrar att träffa personen ensam, utan anhöriga eller professionella, för att underlätta en bra kommunikation. Handläggarna i kommunen som ägnar tre tillfällen för utredning vill träffa den som söker boendestöd ensam en gång - för att ge plats för denne att komma till tals. Metod Målet för en utredning är att få fram vilka livsområden som fungerar för individen respektive inte fungerar, berättar handläggare. Utredningen ska visa om boendestöd och/eller annan insats från socialtjänsten är aktuell och vad den ska innehålla. Utgångspunkten är, säger några intervjupersoner, den enskildes önskemål om stöd. Utredning, beslut och beställning skrivs in i IT-baserade verksamhetssystem/ dokumentationssystem som Procapita och Treserva. För att utreda vad personen behöver använder alla kommuner, utom en, en utredningsmall med frågor som personen ska besvara. I några har materialet gjorts av anställda med rubriker som återfinns i det IT-baserade dokumentationssystemet. Exempel på rubriker är personens bakgrund, nuvarande situation, bostad, arbete, utbildning. Om frågorna även är tänkta för utredning av insatser som kontaktperson, ledsagare, personlig assistans och boende anpassas frågorna till sådana som gäller boendestöd, berättar handläggare i några kommuner. 25

Utredningsmaterialet används på olika vis, säger några handläggare. De som gjort flera utredningar kan ämnesområden och frågor utantill och förhåller sig fritt till dem. De plockar ut de frågeområden som passar individen och ställer öppna frågor som Vad vill du ha? Vad är det du har svårigheter med? och går därefter genom område för område. De liknar situationen vid samtal om olika livsområden. Därefter skriver de in svaren under utredningsmaterialets olika rubriker. Några handläggare beskriver att nyanställda, av osäkerhet, är mer benägna att ställa utredningsmaterialets alla frågor. Några kommuner kompletterar med andra utredningsmaterial. Ett exempel är ADL-checklista som behandlar olika områden som hygien, tvätt, städning och mathållning. 8 Ett annat är ett självskattningsformulär där personen bedömer på en skala sin förmåga att hantera sysslor och händelser som hör vardagen till. Svaren ger material dels att diskutera med personen, dels till uppdraget som senare ska till boendestödjarna, menar handläggarna och förklarar att självskattningen inte är möjlig att använda alls eller fullt ut med personer som blir stressade av många frågor och/eller har svårt att sitta still. I kommunen som inte använder utredningsmall vill några handläggare ha en sådan då de menar att en sådan borgar för att de inte missar något område och att bedömningen görs på lika grunder. En person anser däremot att det är bättre att anpassa sig till situationen och låta frågorna komma naturligt när det passar. I den kommun som vanligtvis träffar personen tre gånger är handläggarna nöjda med omfattningen av tid då den gör att de inte behöver skynda på för att samla den information de behöver. De berättar att de lär känna personen, får en uppfattning om vad som fungerar och därefter kan formulera uppdraget. Utöver det personliga mötet med den som ansöker om boendestöd nämner flera handläggare att de använder läkarintyg eller läkarutlåtande om diagnos som underlag för ett beslut. Av svaren att döma förekommer det sällan eller aldrig att en person utan psykiatrisk eller neuropsykiatrisk diagnos får boendestöd. 8 ADL står för Aktiviteter i Dagliga Livet. 26

Om bedömningen är att personen ska få boendestöd beslutar handläggaren utifrån utredningen vad det ska innehålla och antal timmar. Boendestödets innehåll påverkar antal timmar. Att till exempel följa med till myndigheter och träning i att åka kommunalt är sådant som kan ta mer tid i anspråk, resonerar handläggare i en kommun. Om handläggaren kommer fram till att personen inte ska få boendestöd kontaktas den som sökt innan beslutet fattas. Utredningstid Det varierar mellan kommunerna hur lång tid utredningen tar. För en kommun tar det en vecka, för andra mellan en månad och cirka tre månader. Beslut När utredningen är klar fattas ett beslut som skickas hem till den som ansökt om boendestöd. Beslutet inrymmer vad boendestödet ska innehålla, timantal och hur lång tid det ska pågå. I en kommun får den som beviljats reda på innehållet i boendestödet, men inte antal timmar. Om personen inte tidigare har haft boendestöd blir beslutet ett halvår i några kommuner. I övrigt är det ett år som gäller, och två för en kommun. Beställning Handläggarna skickar beställningen via datasystemet till dem som ska genomföra uppdraget. I samtliga kommuner finns flera boendestödgrupper. 9 I några både privata och kommunala. Personens diagnos bestämmer vilken boendestödgrupp som kommer ifråga, socialpsykiatri eller LSS. Utöver detta är några kommuner geografiskt indelade. Beställningen till gruppledare/mottagningsfunktion I fyra kommuner går uppdraget till gruppledaren för boendestödgruppen. Vad som händer därefter varierar. I en kommun skickar gruppledaren i sin tur uppdraget vidare via datasystemet till boendestödgruppen. I tre kommuner delger gruppledaren informationen 9 Möjligtvis har handläggare olika rutiner beroende på boendestödgrupp. Uppgifter som förekommer här gäller boendestödgrupper som är intervjuade. 27

om klienten till gruppen vid ett personalmöte, alternativt går uppdraget direkt till den boendestödjare som har tid. I en kommun skickas uppdraget innan det går till boendestödjargruppen till en mottagningsfunktion. Personen i denna träffar vid två eller fler tillfällen den person som bedömts behöva boendestöd. En anställd i gruppen går igenom den beställning/uppdrag som handläggarna skickat, berättar hur boendestödjarna arbetar, diskuterar vad de ska arbeta med. Om något är oklart eller inte anses motsvara den information som handläggaren givit tar de kontakt med handläggaren för att få en beställning som passar. Teamet träffar därefter den boendestödgrupp i kommunen som är aktuell och informerar om vad de anser personen behöver. Bakgrunden till att funktionen uppstod var att ge boendestödgruppen förutsättningar att ge bättre anpassat stöd, och även tid att förbereda schema och personal. Gruppledarna i två kommuner berättar att de, liksom mottagningsfunktionen, tar kontakt med handläggaren om något i beställningen är oklart. Boendestödgrupp boendestödjare utses I beslutet om vem som ska utses till boendestödjare tas hänsyn till arbetsbelastning. Om det är möjligt väger de in klientens eventuella önskemål om till exempel kön, intresse och ålder. Antalet boendestödjare per klient varierar från en till två. I specifika fall kan det vara fler. Boendestödjare som är ensam ansvarig ingår i arbetsgrupper som kan ersätta varandra vid sjukdom, berättar de. Verkställighetstid Boendestödjare i några kommuner uppger att de har två veckor på sig sedan de fått beställning och boendestöd startar. Det är dock inte alltid realiserbart. I en kan det ta upp till tre veckor, i andra upp till tre månader. Första mötet med klienten Plats Det första mötet är vanligtvis i klientens hem. Det kan också vara på boendestödjarnas kontor, berättar boendestödjare i en kommun. 28

Deltagare Två personer deltar vid första mötet av säkerhetsskäl - om det är i hemmet, berättar flera boendestödjare. Det kan var två boendestödjare som är ansvariga, det kan också vara en ansvarig boendestödjare och en handläggare eller boendestödjarnas gruppledare (i en kommun kontrollerar denne arbetsmiljön utifrån en checklista). I kommunen med en mottagningsfunktion deltar denne. Utredning I tre kommuner beskriver boendestödjarna att de gör någon form av utredning, likt den som mottagningsfunktionen i en kommun gör, när de möter klienten första gången. Som exempel nämns att de går igenom beställningen och frågar vad personen behöver och vill ha ut av boendestödet. I en kommun använder de en checklista som de själva utarbetat för att undersöka vilka behov som finns. Klient och boendestödjare påbörjar arbetet Den första tiden beskrivs som en tid då boendestödjare och klient prövar sig fram. Efter en viss tid ska en uppföljning göras med den handläggare som utrett och fattat beslut om boendestöd. Handläggarna har ansvar för utredningen av en person som söker stöd. I samband med att ett beslut är fattat och en beställning görs kommer boendestödjarna in i processen. Kontakten dem emellan sker i huvudsak genom datasystem. Handläggarnas beställning skickas med beslut om boendestödets syfte och innehåll, något som boendestödjarna i sin tur ska förhålla sig till. 29

Kommunikationsvägar Hur ser kommunikationen ut mellan handläggare och boendestödjare när beställningen nått mottagaren och boendestödet är igång? Regelbundna möten där aktuella ärenden tas upp utan klient Det varierar mellan kommunerna hur förutsättningarna för kommunikation mellan boendestödjare och handläggare är. I de två mindre kommunerna har handläggare och boendestödjare återkommande möten två gånger i månaden respektive var femte vecka. Vid dessa kan ärenden diskuteras, om till exempel timantalet behöver justeras i någon riktning. Boendestödjarna kan också säga till om det behövs en uppföljning tidigare än planerat. I en tredje kommun har handläggare och boendestödjare sina respektive kontor i samma hus, vilket gör att de kan gå till varandra spontant för informella möten. I de två resterande kommunerna saknas regelbundna möten och förutsättningar för spontana möten. Handläggarnas kontor är avskilt från boendestödjarnas som är spridda i kommunen. Telefonsamtal, e-post I samtliga kommuner förekommer kommunikation via telefon och e-post mellan handläggare och boendestödjare när något inte fungerar som planerat. Det finns dock hinder som får till följd att det tar lång tid alternativt att boendestödjare och handläggare inte når varandra alls. Ett exempel är, som några handläggare berättar om, boendestödjare som inte alltid hör av sig när något inte fungerar. Skälet kan vara, som boendestödjare tar upp, att de avvaktar för att se om situationen ändras. Ett annat exempel på hinder, som boendestödjare i en annan kommun tar upp, är handläggare som är svåra att få tag på. De ringer och mailar, men lyckas ibland inte nå handläggaren förrän efter flera månader. Om parterna inte når varandra via telefon eller mail i ett specifikt ärende blir det förstås heller inget akut möte. Gemensam uppföljning med klient I samtliga kommuner förekommer möten med klienten, så kallade uppföljningar, för att handläggaren ska få en bild av hur boendestödet fungerat. Dessa möten kan vara inplanerade, men även opla- 30

nerade/akuta om boendestödjaren eller brukaren hör av sig till handläggarna om att något inte fungerar, som beskrivits ovan. Det kan handla om att boendestödet inte kommer igång, att det behövs fler eller färre timmar än de som handläggaren beslutat om och att klienten inte är nöjd med boendestödet. Till de planerade mötena hör uppföljningar en tid efter att ett beslut om boendestöd tagits första gången, en period som handläggare i en kommun betraktar som prövotid. I denna kommun träffas brukare, boendestödjare och handläggare två månader efter insatsens början och diskuterar om något behöver förändras i innehåll och om timantalet är det rätta. I de övriga kommunerna finns ambitionen att det ska vara en uppföljning efter tre respektive sex månader. Det är dock svårt att hinna med, konstaterar handläggarna i de fyra kommunerna. I några kommuner säger handläggare att de utgår från att om boendestödjarna inte hör av sig så fungerar stödet. Till de planerade mötena hör också uppföljningar i samband med att den avtalade perioden går mot sitt slut och ett eventuellt nytt beslut ska tas. Då ska en uppföljning av den gångna boendestödtiden göras, berättar både handläggare och boendestödjare. Hur lång tid den enskilda klienten har fått boendestöd varierar från sex månader till två år beroende på kommun. I en av dem berättar boendestödjarna, att det är brukaren som inför att ett beslut om boendestöd går mot sitt slut ska ansöka om ett nytt. I praktiken blir det dock boendestödjaren som gör det, eftersom det tillhör sådant som brukaren kan ha svårt att göra. Då det i den aktuella kommunen är besvärligt att få tag på handläggaren drar det ut på tiden. Handläggarna i flera kommuner menar att boendestödjarens medverkan i uppföljningsmötet är nödvändig eftersom de har en kontinuerlig kontakt med brukaren, till skillnad från handläggarna, och bjuder därför in dem till mötet med brukaren. I en kommun är boendestödjarens medverkan inte lika självklar, istället utgår de från klientens önskemål. En handläggare föredrar att träffa brukaren ensam för att denne ska ges möjlighet att prata fritt. Boendestödjare i två kommuner menar att det varit uppföljningar utan att de bjudits in. I en av dem kan de kontaktas på telefon av handläggare som har frågor om boendestödet. Både handläggare och boendestödjare i flera kommuner menar att uppföljningar är ett eftersatt område. Skälet är att handläggarna har 31

svårt att hinna med. En lösning, som nämns, kan vara att göra uppföljningarna på telefon, antingen med brukaren och boendestödjaren i högtalartelefon eller vid olika tillfällen. Ett annat alternativ är att skjuta på den. I några kommuner är bakgrunden till svårigheten att hinna med att handläggarna är upptagna av uppföljningar av klienter som tidigare haft tillsvidarebeslut som ska bli tidsbestämda. Andra kommunikationsvägar I intervjuerna med flera handläggargrupper diskuteras möjligheten att följa vad som händer i boendestödet på digital väg. Några nämner genomförandeplaner och journaler som boendestödjarna skriver för enskilda personer. Inte i någon kommun nämns de som något som används kontinuerligt för att hålla sig uppdaterad. Ett skäl som nämns till att det inte används är att datasystemen som handläggare och boendestödjare använder inte är kompatibla eller nyligen har blivit det. Ett annat skäl är att alla boendestödjare inte skriver in i datasystemen. Detta beror i sin tur på tidsbrist, att datorer delas med andra och att inte vara bekväm med dator. Det ges även exempel på att datasystemen är kompatibla och att boendestödjarna skriver, men handläggare läser inte. Kontakten mellan handläggare och boendestödjare varierar i studiens fem kommuner. I några har aktörerna lätt att få kontakt med varandra, de har regelbundna möten och uppföljningar, medan det i andra kommuner beskrivs vara svårare generellt; det kan ta tid att nå handläggaren, det saknas regelbundna möten, uppföljningar kan försenas och inkluderar inte alltid boendestödjaren. I nästa kapitel går vi över till studiens andra syfte att undersöka avsikten med boendestöd, så som de intervjuade beskriver den. 32

Avsikten Studiens mest framträdande resultat rör skillnaden mellan hur handläggare och boendestödjare diskuterar boendestödets syfte och innehåll och vad detta för med sig. Här bör påpekas att handläggare och boendestödjare diskuterar och resonerar utifrån sina skilda positioner i beställar-utförarkedjan. Det resultat som presenteras måste ses i sitt sammanhang. Handläggarnas relativt homogena uppfattningar om boendestöd, oavsett kommun, torde avspegla de direktiv de får och den retorik som råder inom socialtjänstens beställarenheter. Boendestödjarnas position i ett klientnära sammanhang avspeglas i deras sätt att resonera och uttrycka avsikten med boendestöd. Att de olika perspektiven överensstämmer i de olika kommunerna säger något om handläggares respektive boendestödjares skilda förutsättningar att förstå boendestöd. Resultatet från den här studien skall läsas mot bakgrund av den forskning som presenterades inledningsvis. Det förekommer även referenser till detta kunskapsläge under hand. Det är forskning som baseras på ett boendestöd-i-praktiken-perspektiv där främst brukare men även boendestödjare medverkat. Dessa tidigare studier undersöker på vilket sätt boendestöd är stödjande och hur denna insats kan beskrivas och förstås. Boendestöd i praktiken är ett socialt stöd som förmedlas i ett socialt samspel mellan boendestödjare och brukare. Detta samspel kännetecknas av både görandet och pratandet. Betydelsen av det sociala, som samtalet och samspelet, förtjänar att uppmärksammas särskilt då det är en av grogrunderna till den diskrepans vi funnit mellan boendestöd på beställarsidan och boendestöd på utförarsidan. Diskrepansen mellan boendestöd i praktiken och den administrativa process som föregår boendestöd boendestöd på papperet utgör studiens kärnresultat. Det är utifrån denna skärningspunkt som resultatet presenteras. Syftet med boendestöd är givetvis olika för olika brukare. När handläggaren fattat beslut om boendestöd formuleras uppdraget till boendestödjarna i vad som här kallas beställning. I denna beställning formuleras insatsens syfte och innehåll. Boendestödjarna skall sedan skriva genomförandeplaner 10 tillsammans med sina klienter. 10 Genomförandet av en insats inom ramen för Socialtjänstlagen eller LSS skall dokumenteras (11 kap. 5 SoL, 21 a LSS). Enligt Socialstyrelsen bör detta ske genom genomförandeplaner. En genomförandeplan skall beskriva hur insatsen 33

Genomförandeplan och beställning hänger ihop på det sättet att planen skall beskriva hur insatsen skall gå till. Eller med andra ord: hur avsikten med stödet skall omsättas i praktiken. Genomförandeplanen skall således avspegla beställningen. Handläggarnas beställningar kan formuleras på olika sätt. Både detaljerat och övergripande. Hur de är formulerade skiljer sig åt bland annat beroende på klienter, menar handläggarna. Somliga klienter är mycket tydliga med vilken specifik hjälp de vill ha medan andra har svårare att formulera sina behov och önskemål. Intrycket från intervjuerna med handläggarna är att huvuddelen av klienterna tillhör den senare kategorin. Hur avsikten med stödet formuleras skiljer sig också åt mellan olika handläggare. Somliga skriver detaljrikt och andra mer generellt eller tematiskt, konstaterar både handläggare och boendestödjare (se även Andersson, 2009). Disposition Avsnittet inleds med handläggarnas syn på avsikten med boendestöd och, som en följd av detta, vad som bör ske i en boendestödsituation. Detta presenteras under rubrikerna: Görandets praktik, Att bara bära, Samtal och samtal, Vardagslivets mer angenäma sidor och Fel att fika? Därefter redovisas boendestödjarnas tankar om avsikten med boendestöd kopplat till handläggarnas beställningar samt de problem och komplikationer som uppstår i en tudelad organisation där kunskapen om vad boendestöd innebär är ojämnt fördelad. Denna del presenteras under rubrikerna: Beställningarnas betydelse, När att göra rätt blir att göra fel, Tiden en del av beställningen, Om det sociala, Fel att fika? Den administrativa apparaten, Genomförandeplaner gissel eller stöd? samt Boendestödjarnas legitima och faktiska handlingsutrymme. Inledningsvis kan sägas att beställarenheternas sammantagna uppfattning om boendestöd pekar mot ett boendestöd som alltmer avlägsnas från sitt centrala innehåll, det sociala och rör sig mot en görandets praktik. skall genomföras i praktiken utifrån ett eller flera formulerade mål och med hänsyn till den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Vidare bör genomförandeplanen användas vid uppföljning av insatsen (Socialstyrelsen 2014). 34

Handläggarna Görandets praktik Intervjuerna med de olika handläggargrupperna vittnar om att synen på boendestöd i hög utsträckning kommit att bli en görandets praktik snarare än det sammansatta sociala stöd som presenterats i den tidigare forskningen om boendestöd. Den retorik som används när handläggarna talar om syftet med boendestöd är nästan uteslutande inriktad på görandet, på att uträtta och utföra, på funktioner och färdigheter. Vanliga uttryck är hjälp till självhjälp, självständighet, tydliga rutiner struktur, träna, sammankopplat med utförandet av olika moment i brukarens vardagsliv. Det förekommer även formuleringar som stötta och motivera. Det vanligaste uttrycket var dock utan tvekan självständighet. Det vill säga att avsikten med boendestöd är att med hjälp av boendestödjaren så småningom bli självständig. Innebörden av självständighet tycktes handla om att klara av att utföra olika moment i sin vardag på egen hand, utan stöd. Intervjuare: Vad är syftet med boendestöd här? IP: Du ska bli självständigare och självständigare. (H1) Ett boendestöd som leder till så kallad självständighet inbegriper en idé om utveckling; en utveckling från att vara osjälvständig och behöva boendestöd till att vara självständig och inte behöva boendestöd. Denna utvecklingsidé tycks i huvudsak vara sammankopplad med just görandet, att personen skall klara av vissa moment i sitt vardagsliv som matchar den målsättning som formulerats av myndigheten. I anslutning till beskrivningarna av syftet med boendestöd används New Public Management-inspirerade ord som mål, mäta, resultat, effekt, utföra. Det finns anledning att tro att förväntningar och krav på att kunna mäta det sociala arbetet och här menar vi inte uppföljningar generellt, hur det går, utan tanken på att det går att just mäta förstärker görandets praktik (på bekostnad av samtalen och sällskapet och dess betydelser). De målsättningar som formuleras skall helst vara mätbara. Då krävs det målsättningar som att klara av att diska, städa, sköta hygien, kontakta myndigheter osv. 35

När handläggarna träffar de personer som ansöker om boendestöd används nästan genomgående frågeformulär och ibland checklistor av olika slag som framgick av föregående kapitel. Somliga rutinerade handläggare menar att de inte behöver utgå från formuläret i samtalet, de vet ändå vilka områden som skall täckas in medan mindre rutinerade handläggare kan ha det som utgångspunkt vid samtalet. Det är ofta olika livsområden som avhandlas som boendesituation, hälsa, ekonomi, social situation etcetera. Vissa kommuner använder även skattningsinstrument. IP 1: Vi har ju den här ADL-checklistan, den har ju kommit till utifrån vad boendestöd ska vara ( ) då står det så här: vad behöver du hjälp med, är det städning, dusch, lalala, så det finns ju ändå en utgångspunkt, tänker jag. ( ) IP 2: Personlig hygien, stöd, tvätt, mathållning ( ) IP 3: Man försöker väl anpassa det utifrån personens behov, alltså så tänker jag. IP 2: Sen frågar ju vi, utifrån områdena. (H2) I citatet framkommer ett boendestöd som är nära förknippat med ADL-träning 11 och som betonar vardagslivets praktiska sidor. Oavsett om de olika kommunerna använder ADL-checklista eller inte, framträder ett boendestöd inriktat på utförande av sysslor och personens funktioner. Syftet med boendestöd blir att personen skall lära sig olika moment för en fungerande vardag för att sedan klara av dessa på egen hand. Målet med insatsen är, som nämnts tidigare, att bli självständig och inte behöva boendestödjarens närvaro i sin vardag. Det finns en komplikation med självständighetstanken och ett boendestöd som är inriktat mot att utföra och göra. När personen förändrats och klarar av de uppställda målen så kan boendestödinsatsen avslutas, utan att hänsyn tas till andra aspekter av boendestödets betydelse. IP 1: Alltså jag har ett ärende där jag känner att den här personen börjar närma sig den punkten när hon inte har behov av boendestöd längre. Samtidigt som jag känner att boendestödet är väldigt viktigt för henne. Men nästan på ett mer personligt plan än hjälpa henne med motivation och utföra saker. 11 ADL betyder Aktiviteter i Dagliga Livet och innebär just träning av vardagliga aktiviteter så som personlig hygien, städning, tvätt och matlagning. 36

Och så där ser jag lite... alltså en risk att kanske vid nästa beslut om ett år ungefär så har hon inte behov av det längre, men vill ändå kanske behålla det för att hon har knutit en kontakt och det är rutin. Skönt att få just stöd, kunna prata med nån när man lagar mat och såna saker. Intervjuare: Hur ser du på det då? IP 1: Ja jag vet inte. Jag tycker det är jättesvårt. För på ena sättet så känns det som att jag skulle ja, krossa henne genom att ge avslag. Å andra sidan så kan jag inte ge bifall för att ha nån att prata med på det sättet. Det är inte uppgiften för boendestöd. (H3) En ytterligare komplikation med idén om självständighet är inriktningen mot görandets princip. Tidigare forskning och intervjuerna med boendestödjarna i denna studie visar att boendestöd inte bara handlar om att göra och utföra. Relationen till boendestödjaren, samspelet och samtalen, har en avgörande betydelse för att boendestöd skall bli en stödjande insats (se exempelvis Andersson, 2009). Att ha någon att prata med är inte uppgiften för boendestöd, menar personen i citatet vilket avspeglar en dominerande uppfattning bland de intervjuade handläggarna. Samtidigt uttrycker denna person vånda inför att behöva avsluta ett boendestöd som tycks vara betydelsefullt för brukaren. Handläggarens handlingsutrymme att fatta ett beslut som sannolikt skulle gagna klienten tycks kraftigt beskuret. När görandets princip blir allenarådande och boendestöd inte betraktas som den mångfacetterade och komplexa insats som det visat sig vara där både samtal och samspel är fundamentala delar av stödet blir detta på olika sätt problematiskt. Senare under intervjun framkommer att personen i citatet har andra att prata med. Att ha andra att prata med säger dock inget om relationens beskaffenhet, samtalens innehåll och dignitet. Tidigare forskning har visat att boendestödjaren kan avlasta det informella nätverket och fungera som en social buffert i förhållande till personens familj och vänner och därmed minska risken för ansträngda relationer (Andersson, 2009). Till detta kommer det faktum att närvaron av boendestödjaren kan vara en förutsättning för att görandet äger rum (se social facilation) samt själva samtalets stödjande innebörd. Av citatet framgår att boendestöd handlar om att motivera och utföra, inte om att boendestödjaren har blivit en viktig person, på ett personligt plan. Boendestöd har reducerats till att utföra specifika sysslor, utan koppling till att det sker i ett socialt samspel och att 37

det sociala sammanhanget i sig har betydelse. Kännetecknande för boendestöd är sammanlänkningen av olika kommunikationssätt pratandet och görandet och även sällskapet av boendestödjaren (Andersson, 2009). Samtalet som sker under tiden görandet pågår, tycks här sakna betydelse: det är inte uppgiften för boendestöd. Att bara bära Det kunde vara ett problem ibland, menade handläggare, att boendestödjarna håller fast vid sina klienter trots att behovet av boendestöd inte längre föreligger. IP 1: Deras ansvar tycker jag också är att återkoppla till oss när dom ser att dom inte behövs längre, dom fortsätter ändå för att beslutet är aktivt, och dom skulle fortsätta göra det, om ett nytt beslut kommer. Det var ett så tydligt exempel, jag hade en uppföljning där dom egentligen bara agerade bärhjälp, vilket dom inte ska göra, det fanns liksom inget syfte med, personen ifråga kunde handla själv, det var inga problem med det och det finns ingen risk att personen inte gör det i fortsättningen. Men dom fanns med varje vecka för bärhjälp, och då hade jag faktiskt bara samtal med brukaren på det här mötet, och då informerade jag ganska snabbt där att det här är ingenting som jag kan fortsätta förlänga. Och det förstod ju hon, och hon samtyckte också till det, och sa det att jag behöver ingen mer hjälp än bärhjälp och då informerade jag boendestödet, kort liksom, att insatsen behövs inte längre. ( ) Alltså det är det man saknar lite grann, när dom [boendestödjarna] också upplever att det finns inget behov, för jag menar, ja men det är väl bara positivt för brukaren, att inte behöva ha stöd. IP 2: Fanns det ett beslut på bärhjälp? IP 1: Nej, det gjorde inte det. Det har kanske säkert funnits tidigare, långt tillbaka, personen ifråga behöver hjälp med vissa saker. IP 2: Det var beslut på inköp eller? ( ) IP 1: Ja nu kommer jag faktiskt inte ihåg, men jag följde ju upp utifrån målen, och så framkom det, att personen klarar att handla själv, det finns ingen risk heller om man nu tar bort boendestödet, att personen inte skulle komma iväg till affären. Då fick man liksom vända på det och utreda det så, att kan det ändå finnas ett behov ändå, men då, nej, det var bara utifrån den här bärhjälpen. (H4) 38

Diskussionen i citatet gäller huruvida en person som tycktes klara av att handla på egen hand dvs nått självständighet inom ramen för görandet skall ha fortsatt boendestöd. Det enda boendestödjaren tycktes göra var att hjälpa till att bära. I det här fallet kan det ju vara så att personen i citatet inte längre behövde eller ville ha boendestödjarens närvaro vid sina inköp. Citatet visar dock också en frånvaro av andra möjligheter. Det visar frånvaron av andra betydelser som boendestödjaren kan ha, under tiden som de bär hem varorna. Att bara inbegripa det konkreta och synliga i tänkande och bedömning innebär att bortse från andra och avgörande betydelser som döljer sig i själva görandet. Som tidigare konstaterats om betydelsen av social samvaro - i kapitlet som tog upp tidigare forskning: Det är inte bara matkassarna som följer med hem från ICA utan även pratstunden man hade under tiden (Andersson, 2009). Samtal och samtal I sammanställningen av resultat från tidigare forskning, baserad på brukares erfarenheter av boendestöd och observationer av själva situationen, framgick att samtalen med boendestödjaren är en avgörande del av stödet. Det karaktäristiska för samtalen är spännvidden, att de kan innefatta livets alla områden, från vardagsprat till svåra och känsliga ämnen. Samtalets betydelse har framkommit i flera studier om boendestöd (se avsnittet om tidigare forskning). I intervjuerna med handläggarna diskuterades även samtalets betydelse. Att endast samtala, utan praktiska inslag, låg utanför boendestödinsatsen, menade de flesta handläggare. Såvida inte samtalet kunde rubriceras som vardagssamtal med ett specifikt syfte. IP 1: Boendestöd står för praktiska saker. Dom kan göra sociala saker också men inte bara, om det bara handlar om sociala saker, då är det kontaktperson. Intervjuare: Fast det kan vara bara socialt säger du, om det kallas för vardags...? IP 2: Vardagssamtal, ja ja. IP 1: Ja vardagssamtal, men det är ju inte på kompisnivå på det viset. IP 2: Nej alltså det ska ju leda till nånting, vardagssamtalen. Det ska det ju göra. ( ) Intervjuare: Ja. Jag blev bara så nyfiken på det här uttrycket vardagssamtal, vad ska det leda till? Alltså du säger att det ska leda till nåt? 39

IP 2: Jo att få självförtroende, våga fråga om saker och ting som man inte vågar eller kan eller har möjlighet att fråga någon annan person. Inga frågor är dumma. Till exempel. (H5) Betydelsen av det sociala, som att samtala, tycks genomgående ha utmönstrats ur den beslutande myndighetsretoriken. Detta hänger möjligen samman med att samtal svårligen kan fångas i den typ av målformuleringar som handläggarna skall prestera och som sedan skall kunna följas upp (samtalets betydelse kan givetvis fångas i uppföljningar på annat sätt, liksom syftet med boendestöd givetvis kan inkludera det sociala). Samtal kan ju knappast syfta till att så småningom klaras av på egen hand. Samtalet i en stödjande relation är snarare sammanlänkande; det är en pågående aktivitet i en kontinuerlig relation som binder samman brukaren med något annat än sig själv och som kan vidga personens sociala utrymme (Andersson, 2009). I intervjuerna med handläggarna framkommer att även de samtal som äger rum mellan boendestödjare och personen som har stöd, skall ha ett syfte som kan kopplas till funktioner och konkret verksamhet och leda någonstans. En komplikation är att tidigare forskning visat att samtalen är en oavvislig del av mötet mellan boendestödjare och brukaren, vare sig man vill det eller inte. Det sociala går inte att bryta loss. Vardagslivets mer angenäma sidor boendestöd utanför vardagsbestyren I intervjuerna framträder ett boendestöd som främst handlar om att utföra olika moment. Det sociala, som samtalets och sällskapets betydelse, avlägsnas från insatsen boendestöd som om det inte existerar, inte behövs eller bedöms höra hemma någon annanstans. Det gäller även en annan aspekt av det sociala att göra något roligt, trevligt eller intressant tillsammans med boendestödjaren, utanför vardagsbestyren. Det finns personer med psykiska kapacitetsrestriktioner som har ett glest socialt nätverk och som upplever ensamhet och tristess i sin vardag. Det finns personer som visserligen har anhöriga och vänner men som ändå upplever en social ensamhet. Ensamhet kan ha många olika ansikten och det gäller även för personer som har boendestöd (Andersson, 2009). Betydelsen av att ha trevligt tillsammans med boendestödjaren utanför vardagssysslornas domäner behöver heller inte handla om ensamhet. Det rör relationen i sig och boendestödjarens möjlighet att kunna tillmötesgå en önskan från brukaren. Det kan också handla om boen- 40

destödjarens möjlighet att göra en professionell bedömning av vad som skulle gagna brukaren och därmed kunna agera i sin profession. Boendestöd är eller bör vara, om psykiatrireformens intentioner fortfarande skall gälla ett stöd för att människor med psykiska kapacitetsrestriktioner skall må bättre och få det bättre. I intervjuerna med handläggarna förnekas inte heller betydelsen av roliga och trevliga inslag i vardagen. Däremot är det inte (längre) något som skall ske tillsammans med boendestödjaren. Genomgående hänvisar handläggarna till insatsen social kontaktperson när det gäller vardagslivets mer angenäma sidor. IP 1: Boendestödet idag handlar inte om social samvaro på det sättet. Intervjuare 1: Inte? Nehej. Är det alltid kopplat till det praktiska? IP 2: Det är alltid kopplat till nån form av nedsättningsfunktion, sen kan man ha social nedsättning också men då brukar det bli mer sysselsättning eller social kontaktperson. IP 3: Tidigare kunde det vara att gå och fika med boendestödet på [café] en gång i veckan. Idag skulle det bli ramaskri om nån gjorde det. Då skulle chefen först tala om att det här ingår inte. ( ) Då måste vi ha ett möte och diskutera hur ska vi lösa det här. Det är inte nånting som man sponsrar idag. ( ) Det finns en idé nu om att vi kan inte ha stöd som inte leder nånstans. Det ska kunna leda till nån slags utveckling. (H6) Handläggarna i citatet hänvisar till att boendestöd skall utveckla personens funktioner och, implicit, bli självständig. Denna utveckling inbegriper inte ett socialt sammanhang som ett cafébesök tillsammans med boendestödjaren. Om personen har en social nedsättning hänvisas till en sysselsättningsverksamhet eller social kontaktperson, inte till den sociala situation som skapas tillsammans med boendestödjaren. Det framkommer även en tydlig distinktion mellan insatsen boendestöd och vardagslivets mer angenäma sidor. Intervjuerna visar att det måste finnas ett annat syfte med boendestöd. 41

Fel att fika? Huruvida boendestödjaren och brukaren kan fika tillsammans, eller bara ta en promenad, visade sig vara något av en het potatis. Det fanns olika grader av acceptans för detta i de olika handläggargrupperna. Att promenera eller fika tillsammans, som exempel på ett socialt sammanhang utanför vardagsbestyren, menade vissa inte är acceptabelt såvida det inte leder till något annat, som att besöka en sysselsättningsverksamhet eller en läkare. Intervjuare: Ni tänker inte att boendestöd är en sån insats, en social insats? IP 1: Vi har ju en sån insats, vill man ha en social [kontakt], då finns en insats för det, det är kontaktperson ( ). Det är inte hemtjänst, det fattar vi ju, det är en annan typ av insats som gör på ett annat sätt, så om målet är att slänga sopor för att det inte ska bli högar i lägenheten och dom tar en promenad innan dom slänger soporna för att det är ett arbetssätt för att få personen att slänga sopor, det är ju jättebra, då blir det att man pratar och slänger. Alltså i arbetet som boendestödjare ingår ju sociala, men det är inget mål att fika eller så där, alltså det blir inget syfte för personen som vill ha hjälp med nånting för att man inte klarar av sitt vardagliga. Och har man ansökt om boendestöd så har man inte ansökt om, jag är ensam, oftast, utan jag vill ha hjälp med dom här sakerna, för vi informerar om kontaktperson, så då har man möjlighet att söka om det om man känner sig socialt isolerad, jag ser inte syftet med att vi skulle skriva såna mål, att fika med boendestöd. (H7) Av citatet framgår att boendestödet skall ha en målsättning som är inriktad på görandets nyttopraktik. En promenad och ett samtal ingår inte i boendestödet, men ett samtal under en promenad med syfte att slänga sopor faller inom ramen för insatsen. Ytterligare en situation där en fikastund kan accepteras är efter utfört arbete: IP 2: Nej, det [att sitta och fika, prata] är inget uppdrag vi ger, kontaktperson tänker vi. Men däremot kan det ju vara så att dom kanske sitter och fikar en stund efter att dom har städat, och det brukar jag inte lägga mig i så mycket, utan då tänker jag, det är ingenting som är ett mål. (H8) Andra menade att en fikastund inte (längre) ingår i insatsen boendestöd. 42

IP 1: Dom jobbar utifrån att göra en person självständig, men jag måste bara säga, utifrån det här med socialt, att det kan ju ingå i ett uppdrag att hjälpa en person att undersöka möjligheten till sociala aktiviteter, till exempel en person som har en hobby, men inte lyckas få till och ta reda på vad som finns. Så att det kan ju gränsa till socialt, men inte att man sitter med sin boendestödjare och fikar, och att boendestödjaren fyller den sociala funktionen. IP 2: Nej, så beviljar vi inte insatser längre. Så tror jag inte nån jobbar längre med sin brukare. (H9) Samtliga intervjugrupper hänvisar till social kontaktperson, alternativt organiserad sysselsättning, om det visar sig att en person behöver ett socialt sammanhang utanför vardagens praktikaliteter. Så här uttrycker sig två personer i en kommun: IP 1: Om vi utgår från vad personen säger, alltså kommer det fram under utredningssamtalet, oh, jag känner mig ensam, eller jag vill också prata med nån, då informerar vi ju om kontaktperson, om det är så, så jag tycker i alla fall inte att vi missar IP 2: att personen ska få sina behov tillgodosedda. IP 1: Ja precis. (H10) På liknande vis uttalar sig en anställd i en annan kommun: IP: Kontaktperson är en betald kompis. Är det kompisgrejer man ska göra då ska man ha en social kontaktperson. (H11) I en tredje kommun säger två anställda: IP 1: Det brukar vara nånting mer [när det gäller boendestöd]. Kanske hjälp med ekonomin, kanske hjälp att följa med till olika vårdinrättningar, kontakt med myndigheter och sånt. Rent bara socialt, då ska det vara kontaktperson. IP 2: Då ska det vara kontaktperson. (H12) Det framkommer en farhåga att om brukaren gör roliga saker tillsammans med boendestödjaren så blir det tråkiga inte gjort. IP: Självklart skulle man ju kunna slå ihop dom här två insatserna till att bara heta boendestöd och det skulle innehålla 43

social kontakt också då, men det skulle kräva väldigt mycket av boendestödjaren att kunna styra upp att den här tiden gör vi det, den här tiden gör vi det, för att man ska kunna inrymma allting, och att det inte bara blir social kontakt, för att det är det som är det mest relationsskapande och det som är roligast också. (H13) Det tycks ha utvecklats en tydlig distinktion mellan boendestödjarens uppgifter å ena sidan, och det som en social kontaktperson skall vara och göra, å andra sidan. Att ha som målsättning att en person med psykiska kapacitetsrestriktioner skall göra roliga och trevliga saker i vardagen för att få förbättrade levnadsvillkor tillhör därmed inte det professionella fältet utan förpassas till ett lekmannauppdrag. Att intervjuerna oavsett kommun ger liknande svar tyder på att görandets praktik fått genomslag när det gäller insatsen boendestöd. Diskussionerna bland handläggarna om det sociala rörde sig ofta om huruvida boendestöd kunde vara inriktat mot socialt umgänge och samtal. Det kom att framstå som en motsats till det nyttobetonade utförandet av sysslor. Den dominerande inställningen var således att det sociala inte skulle kopplas samman med ett professionellt socialt arbete utan med lekmannainsatsen social kontaktperson. Det fanns dock undantag när det sociala kunde kopplas samman med något nyttoinriktat och funktionellt som att fika och fylla i blanketter samtidigt, fika efter städningen eller i samband med ett läkarbesök, eller en promenad som syftade till att kasta sopor men med ett samtal som pågår under tiden. Det samtidiga pratandet och görandet, så som ofta sker i en boendestödsituation, tycktes sanktionerat men inte samtalet i sig. Dock räknades inte pratandet i det samtidiga görandet och pratandet in som en del av det officiella syftet med stödet. Det tycktes ligga utanför målsättningen med stödet. Mer sociala aspekter av stödet tog sig uttryck i formuleringar som att bryta isolering. Det gällde då främst att introducera brukaren till andra sammanhang som en sysselsättningsverksamhet eller att ta sig till andra sociala aktiviteter, ibland med kombinationen att träna på att åka tunnelbana eller buss. Tanken är att personen så småningom skall kunna göra detta på egen hand. Man kan här tala om att stödet syftar till en social vidgning (se Andersson, 2009). Det är dock intressant att notera att det sociala sammanhang som 44

boendestödjaren och brukaren skapar tillsammans inte räknas som ett sådant per se, utan endast som en väg till något annat. Boendestödrelationen tycks således inte alltid betraktas som en betydelsefull social erfarenhet i sig. Uttrycken att träna på att vara social, träna på sociala miljöer, träna med en boendestödjare, sammantaget med utmönstringen av det sociala från boendestödrelationen, indikerar att det sociala samspelet tillsammans med boendestödjaren inte tillmäts någon avgörande betydelse. Något som alltså står i direkt kontrast mot tidigare forskning om boendestöd. Boendestödjarna När boendestödjarna tillfrågas om syftet med boendestöd används uttryck som: fungerande vardag, höja livskvalitén, få bättre självkänsla, utveckling, individanpassad livskvalitet, bryta isolering, självständigt liv, klara vardagsgrejerna, få struktur, må gott, leva ett värdigt liv, dämpa ångest. Ip: Man tänker ju ändå liksom att målet är, att människan man går hem till ändå ska må bra, tänker jag, eller hyfsat bra. Jag kan bara ta som exempel att vi har en kvinna som ( ) har jättemycket grejer i sitt hem, där ska vi gå in ( ) och hjälpa henne och sortera, rensa och kasta, och vi kommer aldrig fram dit, och då ska vi ändå fortsätta och motivera och motivera. Hon behöver göra andra saker för att må bra. (B1) Citatet visar att boendestödjaren har uppfattningen att syftet med stödet är - att må bra och att det inte sammanfaller med det uppdrag som följde med beställningen. Överlag använder boendestödjarna uttryck för avsikten med boendestöd som inkluderar såväl ett fungerande vardagsliv som själva kvalitén i detta liv: att inte ha ångest, att må gott, att ha ett socialt liv. Handläggarnas formuleringar, däremot, centrerades i större utsträckning kring görandets praktik och självständighet. När det gäller hur avsikten formuleras i detaljerade eller övergripande beställningar var boendestödjarna övervägande eniga om vilket som var att föredra, och varför. Beställningarnas betydelse I intervjuerna framkommer att detaljerade beställningar blir problematiska. Detta mot bakgrund av handläggarens begränsade 45

kunskap, vardagens komplexitet och tiden som förflutit sedan beslutet fattades. Handläggarna berättade att de oftast träffar personen som ansöker om boendestöd vid ett enda tillfälle och då oftast i kontorsmiljö. Underlaget för bedömningen, såväl vad gäller stödets syfte som innehåll och omfattning, blir därmed behäftat med begränsad kunskap om personen. Därtill kommer att personens kapacitetsrestriktioner kan innebära just svårighet att uttrycka sig och förmedla behovet av stöd. Det kan också vara problematiskt för individen att veta vilket stöd man behöver och i vilken omfattning. Handläggarens begränsade kunskap kan såväl gälla personens problem och hur dessa tar sig uttryck i det konkreta levda livet, som hur vardagslivet ter sig, önskemål och förhoppningar etcetera. Boendestöd utspelar sig, som beskrivits i kapitlet om tidigare forskning, i vardagens komplexa sammanhang. Boendestödjarens närvaro i personens livsmiljö skapar andra förutsättningar att få kunskap om hur stödet bör utformas, jämfört med andra professionella, som handläggarna. Att boendestöd äger rum i vardagens sammanhang ger också boendestödjaren möjlighet att inte bara lära känna personen genom hans eller hennes problem boendestödjaren kommer att veta så mycket mer. Det gäller kunskap om brukaren som en mångfacetterad person med svårigheter, resurser och kompetenser (se Andersson, 2009). Mot denna bakgrund av begränsad kunskap torde beställningar som formuleras övergripande ha större chans att träffa rätt, jämfört med beställningar som i detalj beskriver stödets innehåll. Intervjuerna med boendestödjarna visar att ju mer specificerat och exakt stödet formuleras från handläggarnas sida, ju större blir diskrepansen med det boendestöd som äger rum i praktiken. IP: Ibland får man beställningar som är jätte... det är så märkligt, en person som får boendestöd för första gången så är beställningen jättedetaljerad in i minsta detalj. Femton minuter socialt stöd, ut på promenad. En och en halv timme i veckan ska ni... och så är det väldigt specificerat hur insatsen ska gå till. Vilket nästan faller på en gång för när man väl känner personen så är det andra tillvägagångssätt som funkar. (B2) Citatet pekar på avståndet mellan den kunskap som boendestödjaren får och den som handläggaren har. Boendestödjaren och bruka- 46

ren kan tillsammans upptäcka och komma fram till på vilket sätt boendestödjaren kan vara till hjälp (se Andersson, 2009). IP: Alltså sitter man på kommunhuset och träffar en handläggare vid skrivbordet, hur är den situationen för en person som har funktionshinder? Det är inte lätt. Därför tycker jag också att det går alldeles för snabbt va. Så att man tackar ja till nånting som man inte vet vad det är man tackar ja till. ( ) [Om] personen i fråga tackar ja och vi bestämmer ett möte, då träffas vi ju i personens hem. Och vi ser ju en hel del när man kommer innanför en människas verklighet så att säga, och då ser man ju vad som funkar och vad som inte funkar. Och det är ju liksom utgångspunkten ofta, det som funkar faktiskt. Man kan inte bara trycka ner människor. Man måste lyfta dom också. (B3) Skilda kunskapsnivåer tycks vara en grundläggande orsak till att boendestöd på papper tenderar att bli något annat än boendestöd i praktiken. Till detta kommer att tiden har betydelse för denna diskrepans. Tidsaspekten handlar om den sammanlagda tid som handläggaren faktiskt träffar personen innan beslutet fattas. IP: Det [är] klurigt för handläggarna kanske träffar dom en gång och sen uttrycker dom nånting, och sen när man träffar dom har dom ett helt annat hjälpbehov. (B4) Tidsaspekten rör även den som förflyter mellan beslut och den faktiska insatsen. Det som tycktes vara en relevant bedömning vid en tidpunkt kanske inte längre gäller vid en annan. Detaljerade beställningar kan snabbt bli inaktuella. IP: Om det skulle vara såhär jättekonkret vad det är som ska göras, till exempel Det ska skrivas en budget här, en veckobudget eller ett veckoschema eller sådär, så kan det ju vara att det blir att personen kanske inte vill det sen när själva beslutet har börjat verkställas. För det kan vara att det här kanske har skrivits för två, tre veckor sen och det kanske har förändrats. (B5) Tiden mellan beslut och verkställighet är påtagligt olika i olika kommuner. En boendestödjare formulerar följande om tidens betydelse och huruvida beställningen stämmer med det som faktiskt sker. 47

Intervjuare: Brukar den stämma överens, det här som ni får, den här beställningen då, med det som sen ni ser? IP: Det ser jätte-olika ut. Vissa stämmer ju ganska bra, andra stämmer inte alls. Och sen så kan det ju vara olika från när man har börjat med den här utredningen, när den har gjorts och när det har blivit verkställt. ( ) Eftersom det också kan ta tid. När [vi] har fått in beställningarna så har man tre månader tills man kan starta upp ett ärende och det kan ju ta en månad eller två tills ärendet har startat, och då kan det ju vara att förutsättningarna har förändrats eller det har hänt nåt annat. (B6) Det kan alltså gå flera månader innan boendestödet påbörjas. Detta faktum ökar risken för en klyfta mellan beställning och boendestöd i praktiken och ju mer detaljreglerat, ju större blir risken att beställningen saknar relevans. Att stödet äger rum i vardagens sammanhang har även andra innebörder. I det konkreta mötet mellan boendestödjaren och brukaren är det oplanerade och oförutsägbara en faktor att ständigt räkna med; det händer saker i människors liv som måste hanteras. Det kan också handla om hur personen mår, vad personen orkar eller har lust till. Det skulle kunna formuleras som att livet kommer emellan boendestöd på papper och boendestöd i praktiken. 1P: Och jag menar det är inte alltid man kan förutse vad man ska göra vid nästa besök så att säga. Det kan ha dykt upp nåt. (B7) Nedan följer tre citat från tre olika kommuner som visar olika sidor av det oförutsägbara och boendestödjarnas benägenhet att möta brukaren som en konkret person i en konkret situation i det konkreta levda livet. Oavsett vad som står i beställning och genomförandeplan. Det första citatet beskriver en högst vanlig boendestödsituation: det har kommit en försändelse med posten som måste åtgärdas. IP: När man kommer hem till en klient och så har dom plötsligt fått en räkning i posten eller nån sån här sak som ställer till det där, fast du är helt inriktad på att det var något annat 48

vi skulle göra idag. Idag ska vi faktiskt inte... Men då har den räkningen tagit den timmen. (B8) Som tidigare nämnts förmedlas boendestöd både genom görandet och pratandet. Samtalets betydelse har betonats i tidigare forskning och framträder även här. IP: Vi har ett exempel egentligen som [kollegan] och jag jobbat tillsammans med, med en brukare som faktiskt arbetar på en ganska hög position kan man väl säga ute i förvärvslivet, men hemmet ser ju ut som man, ja, där går vi ju varannan gång, och det är ju tur att vi pratar med varann, för att man skulle tro att den ena inte gör nånting när den andra inte är där för man märker inte, så, men där det också är väldigt, väldigt viktigt Alltså den senaste gången så har han önskat och prata istället, och sen så, vet du sa jag, nu har vi ju inte gjort nånting idag, så där praktiskt. Nej, sa han, men jag tyckte det här är mycket, mycket viktigare, det här är ett bra möte, alltså så, och då känner jag ju, när jag går därifrån, då är ju jag så där wow, vilket jobb vi gör. (B9) Boendestödjarna pekar på möjligheten att laga efter läge, att vara flexibel, som nödvändig ingrediens för ett stödjande boendestöd, något som också bekräftas av tidigare forskning (Andersson 2009). I det senaste exemplet gör boendestödjaren avsteg från det som står i beställning och genomförandeplan. I detta möter boendestödjaren brukarens uttryckliga vilja och tillsammans skapar de en situation som boendestödjaren beskriver som meningsfullt, såväl för brukare som boendestödjare. Boendestödjaren i citatet ovan fortsätter: IP: Vem är jag och ta bort det här som behövs just nu och göra det som står i genomförandeplanen istället för att göra det som betyder nåt här och nu åt den här personen, som man kanske inte tycker när man läser, svart på vitt. När man inte känner personen, då kanske man tycker så här att, ja men du har ju faktiskt inte städat hos honom på tre gånger till exempel, eller följt genomförandeplanen. Och det där är så svårt att förklara, tycker jag. (B10) 49

Det oförutsägbara kan också handla om personens psykiska mående. Det som var planerat måste kanske utgå eller skjutas upp eftersom personen inte alltid har den kapacitet som krävs. IP: Jag vet inte hur deras (handläggarnas) bedömning ser ut riktigt, om det är såhär Ja men ni ska dammsuga, om det är som hemtjänsten där man räknar minuter, hur lång tid tar det att dammsuga. Alltså jag vet inte om dom gör samma typ av bedömning. För här är det ändå lite så att man måste Man kommer hem till nån som kanske har jätteångestpåslag. Då kan man inte rusa ut och börja diska det första man gör, utan då kanske man måste sitta ner en kvart och såhär Jaha, hur är det idag då? och såhär Ja, hur har veckan..? Ja men lite sådär va. Och då kan det ju rent konkret bli att det inte riktigt stämmer med det som (B11) När att göra rätt blir att göra fel Boendestödjarnas utsagor visar att de ständigt avviker från den formulerade beställningen och även genomförandeplanen. Den organisatoriska uppdelningen i beställare utförare inbegriper idén om att någon skall utföra vad någon annan bestämt och beställt. Den typ av styrning som modellen förväntas generera kan bli problematisk för boendestödjarna att följa och även att hantera. När boendestödjarna agerar utifrån sin professionella bedömning av vad situationen kräver, oavsett vad som står i beställningen, kan det ge en känsla av att göra fel men ändå rätt. IP: Precis innan jag gick in hit, så pratade jag med en av mina brukare som har på sitt beslut, inköp, för hon går inte ut själv, och sen så säger hon så här då, ja men när får jag mitt boendestöd den här veckan för det är mycket ledsagning också och hon brukar handla mat skulle jag behöva åka och köpa ett par vinterstövlar, och då blir jag genast så här, hm, har hon bara matinköp eller hur var det nu med inköp, alltså du vet, då helt plötsligt stannar min hjärna, för mig, ja vem sjutton ska annars åka med henne och köpa stövlarna om inte jag gör det, ja, hennes sociala kontaktperson, som hon inte litar på, för att hon förstår inte vad panikångest är, alltså jag blev bara, ja, jo men det ska vi nog se till. (B12) Boendestödjaren tvekar inför brukarens önskemål, huruvida det är den typ av inköp som ingår i beställningen eller om det bara gäller mat. Boendestödjaren gör en bedömning av brukarens situation och 50

möjligheter att genomföra uppgiften och låter det professionella förnuftet, byggt på erfarenhet och kunskap, bli utslagsgivande. Trots detta visar exemplet att själva tänkandet tycks ha impregnerats av idén att vara utförare; att utföra vad någon bestämt och beställt. Beställningar som är detaljerade kan, i högre grad än övergripande, upplevas tvingande att agera på ett sätt som strider mot det professionella förnuftet. IP: Beställningarna kan jag tycka är jätte[övergripande], ja men hjälpa personerna att hitta struktur i vardagen, det är det enda som står som mål och det kan man kanske göra på olika sätt. Och sen [formulerar] vissa att skriva veckoschema. Alltså dom här veckoschemana passar ju inte alla heller, men om det står i beställningen så, alltså det känns så hemskt ibland att sitta och, ja men det här står, du ska skriva, men personen ifråga hatar papper och vill inte ens se ett papper till, så det är såna saker. (B13) Boendestödjarna beskriver att de, detaljreglerade beställningar till trots, gör självständiga bedömningar utifrån vad de uppfattar som rimligt och rätt. Ett självständigt agerande som inte följer mallen kan dock få konsekvenser; det kan innebära en rädsla och osäkerhet att göra fel och att bli ifrågasatt. IP: Samtidigt blir det ju lite den här rädslan, det är också märkligt att man ska känna så. (B14) Kontakten mellan boendestödjare och handläggare ser olika ut i olika kommuner beroende på hur verksamheterna är organiserade eller hur de har organiserat sitt samarbete. Graden av samarbete beror även på den kontakt enskilda boendestödjare och handläggare etablerat. Att fatta ett självständigt beslut utifrån sin utförarprofession kan innebära att boendestödjaren blir ifrågasatt. IP: Jag var med en gång när det var uppföljning just på en person där det stod väldigt strikt att skriva veckoschema. Har ni skrivit veckoschema?, Ja, nej, vi har börjat så att vi har lagt in påminnelser istället, vissa grejer i mobilen, för det funkar bättre., Fast det står ju här att ni ska göra det, varför gör ni inte det? Då ska man motivera. (B15) 51

Men det finns även motbilder med boendestödjare som beskriver att handläggarna fäster stor vikt vid deras bedömningar och som ändrar beslut och beställningar därefter. Detta kräver dock kontakt med handläggaren, något som visat sig vara både relativt enkelt och problematiskt beroende på kommun. Ett sätt att hantera känslan av osäkerhet och att göra fel när boendestödjaren gör annat än vad beställningen stipulerar, är att diskutera frågan med sina arbetskamrater och få stöd i sitt agerande. IP: Jo jag tycker i våran grupp ( ), vi har jobbat ihop ganska länge, där tycker jag att vi ändå stöttar varandra och pratar om det, att det är ok att göra så här, så man inte känner att man går ut och jobbar fel, för man vill ju inte ha den känslan med sig, utan det är viktigt, man kanske gör det som står i beställningen ett tag och så gör man inte det under en, kanske kortare period, eller några gånger för att måendet kanske inte är så pass att det funkar, men att man ändå gör nånting av tiden. (B16) Boendestödjarnas beskrivningar av närvaron av det oförutsägbara i vardagsnära stöd bekräftas av tidigare forskning (Andersson 2009). Det oplanerade är en ovedersäglig realitet i en boendestödsituation. Tiden en del av beställningen Flera boendestödgrupper berättar om ett stort problem när det gäller de tidsangivelser för boendestödet som ofta följer med beställningen; de stämmer inte med hur stödet utformar sig i praktiken. De intervjuade pekar på flera faktorer av betydelse. En är att det måste finnas en viss tidsmässig flexibilitet vid varje tillfälle beroende på oförutsägbara händelser, som hur personen mår. IP 1: Det går ju inte och ha en timme i veckan till exempel så där, och sen är det that s it, liksom. Det är så väldigt varierande liksom, efter mående och alltihop. ( ) Nu har det blivit sagt sist här att vi varken ska gå över eller under den tiden som den här personen har fått, och då sa jag det också, det är jättesvårt att kunna hålla oss precis en timme, då ska man sitta där bara, nej då så, då var det klar för idag då, men det funkar ju inte liksom. IP 2: Vissa veckor mår dom sämre, och behöver mer stöd. (B17) 52

Tidigare fanns det större frihet, menar boendestödjare i en kommun, att använda den tid som man ansåg behövdes. IP: Vi hade ju fri tid förut. Mådde en sämre kunde du vara en hel dag om du ville, det funkade med den personen om den behövde det. Nu är det som [min kollega] säger, lite grann, nej tyvärr, din tid är slut, och för dom flesta går det ju så här. (B18) Lika litet som innehållet, kan den exakta omfattningen i varje träff förutspås och bestämmas på förhand. Många gånger har boendestödjarna kontakt med brukaren även utanför de förbestämda träffarna. IP: Vi ha en person nu ( ) hon är väldigt ensam och allting och där har jag sagt till henne, är det nånting, för jag vet att hon har dom svårigheterna, är det nånting med ett brev eller liknande som kommer, och du inte förstår vad som står, så får du ringa mig, så kommer jag upp, så kan vi läsa det innan helgen, så slipper du sitta med den här ångesten över hela helgen, det tar tio minuter, ring, så bestämmer vi nåt, liksom, bara för att underlätta, istället för att det ska byggas på så mycket över helgen. (B19) Liksom när det gäller innehållet i stödet, finns boendestödjare som förhåller sig relativt fritt till den angivna tiden. IP: Jag satt just och funderade för jag tycker sällan egentligen att det krävs så mycket, att man handlar egentligen, för egen del kan jag känna att jag egentligen struntar fullständigt i vad det står för tid, jag orkar inte, jag träffar dom när dom behöver i alla fall, till en viss gräns så klart, om det är en timme eller om det blir två timmar, det bryr jag mig inte om. Där kan jag väl känna att man kanske till en del struntar i det. Till en liten gräns, man kan inte träffa dom fem timmar i veckan om det är en timme. ( ) Det blir väl lite, som du sa också att många gånger i slutet på månaden så har det jämnat ut sig i alla fall. (B20) Farhågor finns dock om att det kommer att bli svårare att tänja på tiden efter brukarens behov. 53

IP: Just nu är det ju så [ha möjlighet att tänja på tiden] men det är nånting som chefen har nämnt att det ska bli mycket mer fyrkantigt vad gäller tiden. Idag gör jag också så där, jag skriver i den tiden som jag har gjort, sen om det står en annan tid i beslutet, då får väl dom höra av sig, men det har ingen gjort, aldrig faktiskt. (B21) Att som boendestödjare agera utanför de bestämda tidsramarna handlar inte bara om förhållningssätt utan också om faktiska möjligheter att vara tidsmässigt flexibel. Ett späckat schema eller geografiska avstånd försvårar möjligheten att vara tidsmässigt tillgänglig. Boendestödjarna tycks i stor utsträckning försöka skapa det handlingsutrymme som de anser vara nödvändigt. Det kan gälla både innehåll och tid, vilket för övrigt hänger ihop; en timmes boendestöd räcker knappast både till att betala räkningar och ta en promenad. De boendestödjare som handlar efter eget huvud för att tillgodose brukarens behov skapar ett handlingsutrymme genom att göra saker de inte får. Som en boendestödjare säger: vi fixar och trixar. IP 1: Jag säger alltid, är det nåt så hör av er", alltså är det inte det vi ska finnas till för, egentligen, känner jag. Man kan inte bara finnas till för en gång, vissa klarar det här med en gång var fjortonde dag, men nej, nånstans är syftet att folk inte ska behöva lägga in sig på sjukhus eller nånting. Jag är nog lite kvar i det gamla, fast jag måste styras in på det nya, det är därför jag säger att jag blir splittrad i jobbet ibland. IP 2: Rent konkret så har vi ju det [handlingsutrymme] IP 1: Mm, vi fixar och trixar ganska mycket. (B22) Beställare-utförarmodellen innebär i detta sammanhang att boendestödjarna skall utföra det uppdrag som formulerats av handläggarna i beställningarna. Dessa blir boendestödjarnas centrala direktiv för boendestödets syfte, omfattning och innehåll. När syftet med boendestöd formuleras i övergripande beställningar ökar boendestödjarens legitima utrymme att själv skapa insatsens innehåll tillsammans med klienten. IP: Det är mer tycker jag av karaktären stöd i myndighetskontakter och stöd i ekonomi, alltså ändå rätt stora ämnen. Det är inte så att det står stöd att göra en veckobudget. Det 54

där konkreta brukar vi få fixa själv, ja mer som teman, upplever jag i alla fall dom ärenden jag har. ( ) Jag är väldigt nöjd med att det är som tematiskt stöd i det här, inom det här området och sen får jag själv utifrån hur jag känner brukaren och min kompetens, och hur verkligheten sen ser ut då, anpassa med brukaren Men vad är det exakt som det här innebär? Vad är det i ekonomin vi ska jobba med? Hur ser det ut? Så man själv får använda sin egen kompetens också som personal, det tycker jag är viktigt, att vi inte bara får ja, skriva budget. Nej men det är inte så kul kan jag tycka för mig, utan jag vill ju gärna kunna få använda min hjärna också. (B23) Boendestödjarna uttrycker på olika sätt att deras professionalitet hänger samman med utrymmet för att göra egna bedömningar. Sammantaget framträder begränsade möjligheter för boendestödjarna att, utifrån sin professionella bedömning, agera för vad de menar är brukarens bästa. Detta till trots försöker man på olika sätt skapa det handlingsutrymme som situationen kräver. Detta kan ske genom att avvika från beställning och genomförandeplan, med eller utan beställarsidans godkännande. Det finns dock undantag med boendestödjare som menar att deras kompetens och bedömningar regelmässigt tas tillvara. Om det sociala IP: Jag tycker nog att det sociala är väl det viktiga, det går före, det går före dammtussarna, om jag ska vara ärlig. (B24) Tidigare forskning har, som framgått, fastställt att boendestöd är ett socialt stöd och boendestödjarna bedriver socialt arbete (Andersson, 2009). Den typ av stöd som kommuniceras i en boendestödsituation har bland annat identifierats som lösning och lindring av svårigheter och problem, social samvaro och sociala sammanhang. Det sociala, i bemärkelsen socialt samspel, pågår givetvis hela tiden, även när de båda parterna utför olika sysslor: det karaktäristiska för boendestöd är, som nämnts, både görandet och pratandet. Det finns dock ytterligare en aspekt av det sociala som rör boendestöd utanför vardagens göromål och praktikaliteter. Detta tema diskuterades även i inledningen om tidigare forskning och i rapportens handläggaravsnitt. Handläggarna menade, till övervä- 55

gande del, att roliga och trevliga aktiviteter utan mål och mening inte hör hemma i insatsen boendestöd. Istället hade de att förhålla sig till riktlinjer och direktiv som påtalade att mer renodlad social samvaro inte tillhör det professionella fältet utan snarare lekmannainsatsen social kontaktperson. Trevliga eller avkopplande aktiviteter, som att fika tillsammans, kunde ske i mån av tid efter avslutade göromål, alternativt i anslutning till en aktivitet utanför bostaden som ett läkarbesök. De flesta boendestödgrupper menade dock att utflykter bortom vardagsbestyren är en viktig del av stödet. Boendestödjare med lång erfarenhet påtalade att det finns ett överordnat syfte med boendestöd för personer med psykiska kapacitetsrestriktioner som kan hänföras till psykiatrireformen. Intervjuare: Gör ni roliga saker? IP: Ja det försöker vi göra, absolut. Vi gör ju en hel del utflykter med klienter som har lust med det, just i hänseende och bryta isolering. Bussträning förekommer ju lite då och då. Alltså hela uppdraget egentligen som dom flesta av oss ser det, är ju att bidra till att den här målgruppen får ett värdigt liv. Och i det innebär det ju också fritid så att säga, att kunna ha en fritid. (B25) Som exempel på aktiviteter som kan bidra till ett värdigt liv och ökat välbefinnande anges följande: IP 1: Det kan ju vara motion, träning. IP 2: Vandra i skogen ( ) IP 3: Och sen har jag en som jag tränar ihop med. ( ). IP 1: [Någon] kanske inte har varit inne i stan på tio år. Intervjuare: Då kan du åka med? IP 3: Ja. Bredda världen om en klient vill det, så får vi bidra med det också. IP 2: Jag tänker på andra också som för att hitta lugnet liksom nånstans att varva ner och andas frisk luft, bland annat i skogen. IP 3: Ja. Ut i skogen och plocka svamp till exempel. IP 4: Men det är ju alltså ensamhetsproblematik i stor utsträckning som du är inne på, väldigt många av våra klienter är väldigt ensamma. ( ) IP 3: Ja vi kanske är den enda personen som kommer och hälsar på, på en vecka. 56

IP 4: Ja. Och liksom få dom på lite bättre humör på nåt vis och prata om andra saker än bara elände. (B26) Citatet pekar på flera tänkbara skäl till att ägna sig åt annat än vardagsbestyr tillsammans med brukaren: bredda världen, d v s vidga individens sociala utrymme, stävja ensamhet och bidra till ökat välmående. Fel att fika? Även boendestödjarna diskuterade fenomenet fika. Så gott som alla menade att de satt och bara pratade eller fikade tillsammans med brukaren, ibland. För vissa var detta självklart och hade en legitimitet i sig medan andra angav speciella skäl till varför detta kunde bli aktuellt. IP: Om jag säger såhär när vi pratar om säg fika, det ska finnas ett syfte nånstans att man gör det. Och det kan ju vara att just under en period så kanske en person mår dåligt eller känner att nej men den orkar inte göra det vi vanligtvis gör. Ja men då kan vi Man får anpassa sig lite efter personens form helt enkelt, och under vissa perioder så kanske det blir att man bara sitter och pratar, alltså så. Och att man inte jobbar jättejättekonkret med vad det nu är man ska göra. Men det ska ändå finnas nån poäng med Alltså att man gör det inte bara för att sitta och ha trevligt. Alltså jag vet inte. (B27) I citatet hänvisas till den anpassning och flexibilitet som måste råda i boendestödsituationen beroende på hur brukaren mår och orkar; ibland sitter man bara och pratar. Det finns dock en tveksamhet kring att bara prata, att detta i sig inte har ett berättigande utan sker i väntan på att återgå till det som skall göras. Precis som handläggarna kan boendestödjare se kaffestunden som en belöning efter utfört arbete: IP: Ja hennes önskan var så [att fika]. Och uppdraget var ett annat kan man säga då. Och likadant en av mina kvinnor som jag jobbar med som älskar att fika men ibland kan jag känna att jag använder såna aktiviteter också lite som belöning. Alltså i slutet av en träff om man såhär Ja men vi kan fika men idag behöver vi göra det här först för att... Och sen kan vi avsluta med en fika och stämma av hur det gick och sådär. Alltså så brukar jag också göra ibland. (B28) 57

Kaffestunden kan även legitimeras av ett läkarbesök eller liknande och att det då finns ett syfte som ligger utanför det som enbart är njutningsfullt eller trevligt: IP: Alltså bara för att det är roligt så gör jag nog sällan det, men däremot är det i samband med att man ska till läkarbesök till exempel om det är långt att åka eller att man råkar komma lite för tidigt, då kan det ju bli såhär Ja men vi går och sätter oss och tar en kaffe och så stämmer vi av vad ska vi ta upp på mötet eller påminna sig om, att man gör det samtidigt. (B29) Bland några boendestödjare återfinns en retorik som pekar mot det tveksamma i att ägna sig åt något utanför nyttosfären, som att fika tillsammans. Argumentet bottnar i ett boendestöd som handlar om görandet, att brukaren skall lära sig av boendestödjaren att bli självständig: IP: Ja, nej jag vet inte, nej men alltså kanske att man har upplevt att det har varit lite för mycket gå hem till folk och vara sällskap och fika kanske, så. Och att man ville ha nån typ av utveckling Ja, alltså att brukarna ska få nåt mer helt enkelt. Ja men att man jobbar mer efter nån typ av metod för att det ska hända nånting. Att det ska hända nånting, att dom ska lära sig nånting, att man är med och stöttar och gör saker begripliga så att man kan komma vidare och kanske bli självständig. (B30) Tidigare forskning har påtalat kaffestundens betydelse, och då särskilt betydelsen för brukaren att få erbjuda boendestödjaren en kaffestund. IP 1: Jag brukar fika, eller det händer ju. Och folk vill bjuda när man kommer hem till dom, för det är ett normalt sätt att göra också. Det vill man ju också uppmärksamma tycker jag, att såhär Det här var jättefint, trevligt, normalt. Men vi brukar oftast göra det samtidigt som att vi sitter och ringer Försäkringskassan till exempel, och man vet ju hur deras köer ser ut. Istället för att bara sitta så brukar vi sitta och prata och fika samtidigt eller att man IP 2: fyller i en blankett. 58

IP 1: Fyller i en blankett samtidigt som man fikar, alltså mer också Fika tycker jag är en väldigt viktig del, alltså inte bara med brukare utan även personal emellan eller människor emellan, att det är ju ett alliansbygge i det och det är ju superviktigt i vårt jobb att man liksom har den delen. (B31) Samvaron över en kopp kaffe framstår i citatet som ett värde i sig, som något som står för normalitet och även är relationsstärkande. Samtidigt urholkas detta syfte genom att kaffestunden effektiviseras till att även innefatta nyttorelaterade aktiviteter som att ringa en myndighet eller fylla i en blankett. Tidsaspekten får givetvis inte glömmas. Den tid man har är begränsad. Den administrativa apparaten I det administrativa systemet kring boendestöd finns en inbyggd förväntan att boendestödjaren skall rapportera om något avviker från beställningen. Det vill säga om brukaren och boendestödjaren agerar utanför beställningens innehåll eller tidsramar. Idén med beställare/utförare bygger ju på att boendestöd på papper och boendestöd i praktiken skall stämma överens. Som framgått har boendestödjarna relativt stora möjligheter att utforma stödets innehåll när handläggaren formulerat ett övergripande syfte. Det skall dock noteras att det, oavsett detaljeringsgrad, i huvudsak rör sig om görandets praktik. Faktum kvarstår dock att boendestödjaren förväntas rapportera om något avviker från beställningen, både vad gäller tid och innehåll. Nedan följer en längre sekvens av en intervju med ett boendestödteam som visar att återrapporteringen inte alltid är enkel att få till stånd. Intervjuare: Och om det skulle vara så att det står just struktur men personen, som ni märker då, behöver verkligen komma ut. Kan ni ändra så också? Alltså komma ut i samhället, behöver träffa folk. IP 1: Om det bara står struktur så kan det ju bli... då kanske man får kontakta [handläggaren] och säga att Nu har ju den här personen ett annat behov också då liksom. Intervjuare: Men då kommer kruxet att det är svårt att få tag i handläggaren då? IP 1: Ja. Intervjuare: Vad gör ni då då? 59

IP 2: Om personen behöver komma ut så skulle jag ju försöka motivera till att komma ut och lägga in det under strukturen under veckan. ( ) IP 1: Under en liten period kanske att man gör så, och så säger man det eller så mailar man handläggaren och säger att Nu har det här varit och hänt och så. IP 2: Behöver vi göra en förändring i beställningen? Och ibland vill dom det och ibland låter dom det va. IP 3: Dom är ju flexibla så. En del, alltså... IP 1: Ja det är dom väl, det tycker jag nog, ja. IP 3: Ja men vi är ju det också även fast det inte står kanske i beställningen som du säger, så kan man kanske prova det för att se... ( ) Ja, alltså dom lyssnar ju på oss. Det är det att vi har svårt att få tag på dom. ( ) Intervjuare: Det här låter som att ni kan skicka Såhär gör vi nu. Men svårigheten blir när ni också behöver ett svar? IP 4: Ja. IP 3: Ja, och så framförallt om beställningen går ut så avslutas våran insats. Om inte vi har fått ett muntligt eller skriftligt svar från myndigheten att vi får fortsätta. (B32) Att boendestödjaren skall rapportera till handläggaren är en del av den administrativa struktur som byggts upp kring boendestöd. Problemet behöver inte vara att handläggaren säger nej till en förändring av tid eller innehåll (men så kan det givetvis också vara) utan att få tag på den ansvariga handläggaren. Vissa boendestödteam vittnar om att detta tar avsevärt med tid i anspråk medan andra har lätt att få till stånd ett samarbete i angelägna frågor. När denna rapporteringsskyldighet hindras eller fördröjs på grund av svårigheter att få kontakt med handläggaren kan det, som citatet visar, få ödesdigra konsekvenser som att boendestödet avslutas om handläggaren inte svarat på boendestödjarens påminnelse om att beslutet inte längre gäller. När stödet tenderar att avvika från det som står i beställningen (och genomförandeplanen) vilket kommer att ske mer frekvent ju mer detaljerad den är - framträder olika möjligheter: Antingen agera efter eget huvud utan att rapportera, eller försöka kontakta handläggaren för att rapportera och få det sanktionerat. 60

Genomförandeplaner - gissel eller ett stöd? IP: Det går inte att formulera allt helt enkelt utan det är väldigt mycket direkt med klienten. (B33) Genomförandeplaner är ett sätt att dokumentera hur en insats skall genomföras i praktiken. Boendestödjarna berättar att de, tillsammans med klienten, skall skriva genomförandeplaner där det framgår hur stödet skall gå till. I flera intervjugrupper påtalas olika typer av problem förknippade med detta. Den grundläggande svårigheten är att genomförandeplanen skall avspegla beställningen och därmed även det som inte överensstämmer med det faktiska stödet. IP: Vår chef är jättenoga nu med att våra anteckningar ska stämma överens med genomförandeplanen och genomförandeplanen ska stämma överens med beställningen. (B34) En detaljerad genomförandeplan kan bli lika problematisk som en detaljerad beställning. Det handlar, återigen, om vardagens oförutsägbarhet. IP: Jag kan nog tycka att det känns jättekonstigt [att skriva en genomförandeplan], men jag gör det för att jag ska göra det, men jag tycker det är svårt att skriva om [vad vi gör], även fastän jag jobbat så länge så borde jag kunna det där, men ena gången så är det si, nästa gång är det så. Nu ska vi skriva [väldigt exakt] liksom fredagar klockan två. ( ) Typ så. Och sen ska man skriva så att den personen som går in istället för mig ska kunna läsa då. Då kan jag vara ärlig och säga att om jag går hem till en person första gången, som jag aldrig har träffat, som jag ska gå istället för, så tänker jag inte göra det som står i en genomförandeplan, utan jag presenterar mig och så sitter vi bara och pratar, eller hur? Om inte den personen så klart vill göra det. (B35) Ju mer specificerat och exakt stödet skall formuleras i genomförandeplanerna, ju större avstånd tenderar det att bli till det som sker i praktiken. I det konkreta mötet mellan boendestödjaren och personen som har boendestöd är, som framgått, det oförutsedda en faktor att räkna med. I citatet ovan framgår att boendestödet blir olika vid olika tillfällen beroende på vilken boendestödjare som kommer och hur väl man känner varandra. Detta framkommer också i forskning 61

om boendestöd som visar att stödsituationen blir olika med olika boendestödjare (Andersson, Gustafsson & Bringlöv, 2015). IP: Alltså jag kan säga, visst, det finns väl ett syfte med genomförandeplaner, att man går åt målet, och att personen får rätt insats, men det har gått överstyr liksom på nåt sätt i hur man ska utforma [den] ( ) så länge man ser att man kommer framåt dit man ska, och är där för den som har boendestödet, att dom känner att man kommer fram, så (B36) De kritiska röster som höjs när det gäller genomförandeplaner har dels att göra med en övertro på planens betydelse, dels att den blir alltför detaljerad och därmed en pappersprodukt utan bäring för det som sker. De flesta boendestödjare menar att man följer direktiven att skriva planer så gott det går, men att det kan upplevas som ett måste utan relevans. IP: Om man tar en genomförandeplan och ser liksom, mål och delmål och så här kan man göra, så känns det svårt, för man vet att det funkar inte riktigt när man är hemma hos dom, inte exakt som det står, utan då blir det att man skriver dom här genomförandeplanerna för att vi ska göra det, och det ser bra ut och så där, men det är ju inte så att man följer dom riktigt ändå. (B37) Det framkommer även att genomförandeplanen måste formuleras tidigt, innan brukare och boendestödjare lärt känna varandra och kommit fram till stödets utformning. Boendestödjarna har ett krav på sig att skriva genomförandeplaner men de får ingen respons på att någon läser dem. IP: Man borde ha en lära känna-period innan man går igång och skriver in nånting, men här vill man att man ska producera efter jag tycker mig ha hört två veckor så pang då ska det stå nånting. Och sen är det inte en jävel som läser eller bryr sig om det. (B38) Det som sker mellan boendestödjare och personen som har boendestöd ryms inte i en genomförandeplan menar flera av de intervjuade boendestödjarna. IP: I och för sig förstår jag logiken i en beställning ( ) alltså, så i och för sig måste det väl vara styrt nånstans, men jag vet 62

inte, jag menar en kontakt, så här med brukare är mycket rikare, liksom det här med relationen och, att man måste improvisera ibland, det är nåt större liksom. (B39) En motbild framträder hos en grupp som beskriver genomförandeplanen som ett dokument som de använder utan att det framställs som problematiskt. Intervjuerna pekar på att ju mer specificerat och exakt stödet skall formuleras i genomförandeplanerna, ju längre bort ifrån det som sker i praktiken hamnar man. Boendestödjarnas berättelser bekräftas av tidigare forskning som belyser konsekvenser av att stödet äger rum i vardagens sammanhang; livet kommer emellan boendestöd på papper och boendestöd i praktiken. Boendestödjarnas legitima och faktiska handlingsutrymme När boendestödjarna beskriver sitt handlingsutrymme, som här definieras som utrymme att agera i sin profession utifrån vad som uppfattas som brukarens bästa, visar studien att man måste skilja mellan det legitimerade och det faktiska utrymmet. Boendestödjare som arbetat länge tretton av tjugo har mellan fem och nitton års erfarenhet av att arbeta som boendestödjare på den aktuella arbetsplatsen - menar att friheten att utforma stödet inom den egna professionen krympt. De menar att det skett en förändring, från mer övergripande formuleringar om vad stödet skall syfta till, till snävare och detaljreglerade. Den här förändringen kan i en mening beskrivas som att det legitimerade handlingsutrymmet blivit mer begränsat för boendestödjaren. Det gäller både innehåll och tid. En boendestödjare med lång erfarenhet menar att insatsen boendestöd var lite flummigt i begynnelsen men att utvecklingen gått mot en snävhet som inte gagnar den som behöver stödet. IP: [Tidigare] då kände ju jag, ja men jag vet vad jag gör med den här personen och vad jag kan utforma det till, sen kunde det ju flyta ut alldeles för mycket och då ville man ha lite mer struktur, fast nu tycker jag att den allmänna känslan, nej men vi får inte göra det, vi får inte göra det och vi får inte göra det, utan man ska hålla sig till vad som står i beställningen. Och då tycker jag att man tappar lite socialpsykiatri, och då blir man så styrd istället, så då blir det ju nästan fel om den 63

här personen inte en dag vill göra nånting, för att då ska man styra tillbaka till det där. Nu tror ju inte jag att vi jobbar så, utan jag tror vi är formbara, men det blir lite så där styrt. (B40) Det framkommer även att en av de grundläggande idéerna med boendestöd, att ta hänsyn till personens psykiska tillstånd och mående i en vardag utanför institutionerna, inte längre är tydlig och ej heller alltid sanktionerat. IP 1: Jag tror ändå att vi tänker ganska mycket att ja men i fall att de inte klarar av att göra det som står, så är det ändå viktigt med att man får en inblick, att få träffas lite, och bara, liksom hur mår du, är det nånting som vi måste göra, måste vi ta kontakt med din mottagning. Lite mer det tänket, som det var från början, det tycker jag börjar försvinna lite. Det står att idag ska vi till exempel städa, så känner dom att dom inte klarar det, och då är det lättare att boka av [från brukarens sida], medans tidigare kanske det var att vi var en del i att bryta isoleringen, alltså om man tänker på gamla så kallade kronikerna, där vi behövde kliva in i deras hem, för att vi kanske var de enda som dom träffade på en hel vecka. Då hade vi väl lite mera det tänket att vi måste ändå kolla av, hur mår du, är det OK, måste vi ta kontakt med nån. IP 2: Men man tänker inte så längre? ( ) IP 3: Det är inte sanktionerat kanske på samma sätt. (B41) Citatet visar, återigen, att det är görandets princip som kommit att dominera idén om stödets innehåll, och att göra det som står i beställningen. Boendestödets innehåll beslutas av handläggare inom beställarenheten. I samtliga kommuner i studien bestäms också hur mycket tid som brukaren och boendestödjaren förfogar över. Övergripande beställningar och avsiktsformuleringar ger boendestödjaren ökad legitimitet att agera i sin profession och ökad legitimitet att avgöra hur boendestödet skall utformas tillsammans med klienten vid varje tillfälle. Övergripande beställningar ökar dock inte nödvändigtvis det faktiska handlingsutrymmet. Som framgått agerar boendestödjare utanför beställningens ramar. Detta kan ske med eller utan sanktioner från beställarenheten. 64

När det gäller det legitimerade handlingsutrymmet beskriver de flesta boendestödgrupper att det inte sammanfaller med det utrymme som de behöver för att hjälpa sina klienter. Boendestödjarna i en kommun avviker från detta mönster: Intervjuare: Hur ser ni på erat handlingsutrymme? IP 1: Jag tycker det är stort. IP 2: Stort. (B42) Upplevelsen av att ha ett tillfredsställande och sanktionerat handlingsutrymme är ofta kopplat till att beställningarna är tillräckligt övergripande. Men det tycks också handla om att boendestödjarna har nära kontakt med handläggarna och får gehör för sina förslag. IP: Jag tycker att våran bedömning räknas väldigt högt här. Säger vi till handläggaren att Här behövs det en omprövning eller Vi behöver dubbelt så mycket tid, alltså då är det aldrig nåt tjafs eller knorr om det utan mer såhär Okej, det... Så här ser det ut. Eller ibland kan dom ju fråga såhär Men vad är det som gör att det tar..? Ja men det är dens funktionsnedsättning. Den orkar inte så vi måste dela upp det på två tillfällen. Och då tar det längre tid eller eller tvärt om. (B43) Boendestödjaren fortsätter: IP: Jag trivs verkligen med det kan jag säga. Det var det som lite lockade mig med att söka jobbet här. ( ) Vi har ju hela människan liksom så. Och det tycker jag är fantastiskt, och att vi har det både den öppenheten i, vad ska man säga, eller den övergripande målsättningen utifrån biståndsbesluten, alltså att dom är lite generella så men vi har ju väldigt mycket förtroende från vår chef också tycker jag. Hon lägger sig väldigt lite i hur vi gör vårat jobb, utan hon litar på våra bedömningar att vi Vi gör det vi ska, tycker det är skönt. Och märker vi att såhär ja men vi ska egentligen jobba med ekonomi men okej, vi behöver bara lösa den här situationen. Ja men då får man lösa den då, det är jättebra. Och sen kan man fortsätta jobba med ekonomin. Det tycker jag är väldigt kul, man får använda hela sin kompetens mer. (B44) 65

Att en kommun tydligt skiljer sig från övriga kan bero på att boendestödjare och handläggare i denna kommun har samma utbildningsnivå. Det kan vara en delförklaring till att just dessa boendestödjare inte uttrycker att de har problem med att hävda och få gehör för sina professionella bedömningar. Den gemensamma utbildningsbakgrunden kan också ha bidragit till att båda grupper i större utsträckning är stöpta i samma form, med samma typ av tänkande och gemensam retorik. Det finns dock boendestödjare även i andra kommuner som menar att det har stora möjligheter att agera. Även om själva beställningen är styrande så går det att vara kreativ inom ramarna för den. IP: Jag tycker vi kan påverka... vi har väldigt mycket makt. Intervjuare: Ja, ni har det? IP: Ja, det har vi. Och vi kan ju använda den på många sätt. ( ) Om vi ser den positiva delen då, det är ju den som vi vill jobba med i alla fall, så så innanför det här som står i beställningen så kan det ju också vara lite hur uppfinningsrik jag är i mina formuleringar och i hur jag väljer att jobba, i vilka små beståndsdelar jag plockar ner stödet i. (B45) Hur tänker då övriga intervjupersoner om sina möjligheter att vara ett stödjande boendestöd, att agera i sin profession? Tidigare konstaterades att de som arbetat länge upplevde att det legitimerade handlingsutrymmet krympt under åren. Många menade också att deras legitimerade handlingsutrymme är begränsat. IP: Spontant så kan jag känna att jag har ett ganska litet handlingsutrymme, det känns lite snävt på nåt sätt. (B46) En följd av ett snävt handlingsutrymme kan bli att tvingas in i märkliga och konstruerade situationer som någon annan bestämt. Sekvensen nedan ger exempel på hur handlingsutrymmet blir beskuret när boendestödjaren inte får gehör hos handläggaren. IP 1: Nu kommer kritiska jag. Nej då Nej men vi har faktiskt också en tjej som har handling. En gång i månaden. Och då var vi på uppföljningsmöte och det som är problemet med den här personen, det är att hon fixar inte att strukturera sig i affären. ( ) Så hon springer fram och tillbaka för att hon inte hittar och så. Så att då ska vi försöka hitta strukturen i butiken, hur vi gör när vi ska handla och så. Hon har en 66

[specifik svårighet] också så det är svårt att lära in, det tar tid. Då fick vi höra, vi har ju åkt bil med henne dit, och då sa dom [handläggarna] såhär Nej men ni ska börja åka buss. Bussträna. Absolut, inga problem. Sen slutade det med på sista uppföljningsmötet att hon ska ta sig själv till affären. Jag bara Perfekt, då kan vi ju ta bussen tillsammans. Nej, hon ska ta sig dit för det klarar hon. ( ) Handläggaren säger då att jag ska ta bil [till affären], att jag inte kan åka samma buss med henne då för då blir det... för det klarar hon. Jag känner såhär att Vad spelar det för roll? Ja, så vi möts utanför butiken. Jag går med henne i affären. Sen släpper jag av henne utanför butiken, hon går till busshållplatsen och jag går till min bil och [så ska vi åt samma håll]. Intervjuare: Mm. Men betyder det att det du eller säger du vad du tycker då eller hur gör du? IP 1: Ja. Alltså men det är... det är handläggaren som har sista ordet, att i det här liksom Jag tycker att det är jättebra, konceptet, men sen samtidigt tycker jag såhär vi kan väl ta den tiden och ta det här lite sociala då också? Alltså hur kul är det för henne... IP 2: Sitta och prata på bussen och... IP 1: Ja men lite det här... Nu blir det att man pratar ju bara mat när man är i butiken. Vad hon tänker IP 3: Det blir onaturligt på nåt sätt ändå... IP 1: Ja. Jag kommer dit och bara gör en märklig insats. (B47) Boendestödjaren i exemplet måste inordna sig i en situation som ter sig onaturlig och utan sammanhang. Vägen till affären, själva handlandet och vägen från affären och hem till personen kan beskrivas som ett socialt förlopp med en början, en mitt och ett slut. Det handlar inte bara om att rätt matvaror ska hamna i korgen. Det är ett socialt sammanhang med möjlighet till samtal. Vi vet inte vilken typ av samtal som brukade pågå mellan just den här boendestödjaren och den här brukaren. Vad vi vet från tidigare forskning är att samtalen mellan boendestödjare och brukare spänner över ett brett fält och att det är en betydelsefull del av stödet (Andersson, 2009) När det främsta målet för insatsen är självständighet, som i detta fall, riskerar brukaren att förlora ett betydelsefullt stöd. När det legitimerade handlingsutrymmet inte räcker för att agera på ett tillfredsställande sätt skaffar sig boendestödjarna det nödvändiga handlingsutrymmet. 67

IP 1: Vi brukar alltid säga, det är lättare att säga vad vi inte kan faktiskt, det är flexibelt, har varit i alla fall. ( ) Vi försöker jobba så fortfarande. ( ) Vi struntar i cheferna, vi kör lite som vi vill ibland. Det gör vi. Dom behöver inte veta allt. IP 2: Det gör vi nog alla. IP 1: Ja. (B48) Boendestödjarna skaffar sig utrymme att göra saker tillsammans med klienterna även om det inte ryms inom beställningen och går utanför den fastställda tidsramen. IP: Vi brukar inte fråga. Det är väl när frågan kommer tillbaka, vad har ni gjort för något, då kan man bekänna färg då, men det är ju liksom ingenting som man får repressalier av. (B49) Ett sätt att hantera situationer som uppfattas påtvingade och i vissa fall rent kontrastödjande har visat sig vara att utvidga sitt handlingsutrymme utanför beställningens ramar. IP: Absolut, jag tillhör dom, man har jobbat så länge, man tar sig lite friheter, därför att finns inte det där humana med då tycker jag inte det är så mycket värt faktiskt. Jag tycker man måste, man får inte vara så otroligt låst och styrd alltså. (B50) Flera boendestödjare menar att de försöker arbeta efter den målsättning som formulerats men att de också skapar sig det utrymme som behövs för att de skall kunna göra ett arbete de tycker är bra. IP: Det känns som man skulle bli så himla mycket styrd, men jag brukar säga så här, om jag jobbar mot målet tio gånger så kan väl vi gå och käka lunch den elfte gången. (B51) Boendestödjaren har handlingsutrymme eller skaffar sig utrymme. När de har utrymme innebär det ett legitimerat handlingsutrymme. Det kan handla om tillräckligt övergripande beställningar, tillräckligt med tid och/eller tät och okomplicerad kontakt med handläggare. När boendestödjare skaffar utrymme går de utanför beställningens ramar och mörkar ibland för handläggare och chefer. 68

Avslutande diskussion Huvudbudskapet i den här studien är diskrepansen mellan hur boendestöd diskuteras och formuleras inom beställar- respektive utförarorganisationer: boendestöd på papper och boendestöd i praktiken tenderar att bli skilda verksamheter. Den administrativa processen med beställning, genomförandeplan och uppföljning kan tyckas tilltalande i sin logiska uppbyggnad. Studien visar dock att processen genomsyras av en skevhet som riskerar att skapa en falsk bild av vad den representerar; den representerar sig själv snarare än boendestöd i praktiken. I detta avslutande avsnitt diskuteras ett antal teman som studien genererat. Dessa teman är Görandets princip, Självständighet som avsikt, Det sociala, Skevheten i den administrativa gången, En lösning på diskrepansen? samt Idén om boendestöd. Men först några sammanfattande rader om vad tidigare forskning pekat på när det gäller vad som är kännetecknande för ett stödjande boendestöd. Det är mot bakgrund av detta som den här studiens resultat skall förstås. Boendestöd är ett komplext socialt stöd. Boendestöd utförs inte. Det ges eller fås inte i någon enkel endimensionell mening. Boendestöd uppstår i ett finstämt socialt samspel mellan boendestödjaren och personen som har boendestöd: boendestöd kommuniceras mellan två parter. Det kommuniceras genom: att prata, att göra och närvaron, sällskapet av boendestödjaren. Stödet handlar om lösning och lindring av svårigheter och problem, ett socialt sammanhang och professionsanknutna budskap som kunskap och trygghet. Relationen mellan de båda parterna måste präglas av ett socialt klimat som innefattar intresse för individens individualitet, omtanke och omsorg, respekt för individens integritet samt ett visst mått av gillande. Boendestödsituationen är en samspelssituation vilket innebär att relationen är det bärande elementet i ett stödjande boendestöd (Andersson, 2009; 2011; 2016). Varje boendestödjare och varje brukare skapar sin specifika relat- 69

ion och boendestödsituation (Andersson, Gustafsson & Bringlöv, 2015). Görandets princip Den retorik som dominerar när bedömning och beslut diskuteras är koncentrerad till personens funktioner, vad en person klarar av att göra och inte. Funktionstänkandet innebär att individen och individens behov definieras genom beteenden (se Sundgren, 2005). Sundgren (2011) menar att det vittnar om en form av ackumulation av förment kunskap om mänskliga subjekt genom att lista yttre karaktäristika (s 23) och att den konkreta människan, hennes liv, inte blir åtkomligt. I detta resonemang ligger en rimlig delförklaring till att boendestödjarna, i samspelet med den konkreta människan i hennes konkreta vardagssammanhang, formulerar och skapar ett stöd som vida överskrider den avsikt som formuleras i göromålsinriktade och detaljerade beställningar. Diskrepansen mellan handläggarnas och boendestödjarnas utsagor om boendestöd tycks finnas just här, i skärningspunkten mellan två synsätt. Ett synsätt som frammanar en människa med bristande funktioner som kan tränas upp/läras ut och ett synsätt som inbegriper en individ i ett komplext samspel med en professionell stödperson. I detta samspel, i vardagslivets skeenden av oförutsedda händelser, kan nya handlingsmönster och ökat välbefinnande skapas. Studien visar att boendestöd, från beställarsidan, blivit en görandets praktik och att de sociala aspekterna av stödet inte beaktas i någon större utsträckning. Individen betraktas utifrån sina funktioner och vardagslivet som en räcka praktikaliteter. Självständighet som avsikt En övergripande avsikt som framkommit är att boendestöd skall leda till självständighet. Denna avsikt sammankopplades i intervjuerna med att klara sig utan stöd från socialtjänsten och ett vanligt uttryck är målet är att vi ska jobba bort oss själva. En fråga som inställer sig är vad klara sig betyder och vilka problem som kan vara förknippade med denna målsättning. Att en person har stöd för att på olika sätt hantera sitt vardagsliv, med målsättningen ökad självständighet, kan ju tyckas som en god och giltig tanke. Det finns dock några komplicerande faktorer. Syftet att boendestöd skall leda till oberoendet av detsamma blir ett dilemma med tanke på att boendestöd också måste förmodas kunna bli ett livslångt, eller mångårigt, stöd. Detta var också något som 70

flera av de intervjuade betonade. Det blir problematiskt när den myndighet som beviljar stödet har en generell målsättning som svårligen kommer att uppfyllas. Självständighet som ledstjärna i boende- och boendestödverksamheter har även problematiserats i andra studier där brukare påtalat att självständighetsideologin kan leda till övergivenhet och underlåtenhet från socialtjänstens och personalens sida. Istället för att få hjälp av personalen med praktiska saker har de hänvisats till att klara det själva. Istället för att erbjuda social samvaro har brukare lämnats att ordna det på egen hand etcetera (Andersson, Bons, Christophs & Bringlöv, 2016; Andersson, Gustafsson & Bringlöv, 2015). Frågan är också på vems villkor som personen skall nå självständighet. I vilken utsträckning får brukaren själv avgöra vad självständighet kan tänkas innebära? Det finns även en risk att självständighet betonas i alltför hög grad från socialtjänstens sida när det handlar om personer vars sociala liv kan vara beroende av samhällsorganiserade kontakter, såsom boendestöd. Betydelsefulla relationer består alltid av ett visst mått av beroende. Om viktiga sociala relationer bygger på strävan efter autonomi upplöses själva grunden för relationen. (Andersson, 2009, s. 261). Ökad autonomi i förhållande till vardagslivets praktikaliteter och ökad autonomi i förhållande till andra människor torde vara två olika saker. Studien visar att när görandets princip dominerar i socialtjänstens utredningssystem och görandemålen uppnåtts, kan det tas som intäkt för att neka fortsatt stöd; det finns inte längre någon grund för stöd. Problemet är att denna grund vilar på lösan sand och personer i behov av annan typ av stöd riskerar att inte få det. Det sociala Det sociala utgör den övergripande förståelsen av boendestöd. Det är socialt i den meningen att det uppstår och fortgår i ett mellanmänskligt samspel. Samspelet mellan boendestödjare och brukare är stödets nav och ursprung. Därmed blir den specifika relationen avgörande för om boendestödet uppfattas som stödjande eller ej (se Andersson, 2009). Det sociala är en oavvislig del av boendestödet det är socialt. Samtidigt innehåller det sociala flera betydelseområden. Det handlar om det sociala som en alltid närvarande faktor, oavsett vad boendestödjaren och brukaren gör tillsammans städar eller pratar. Det kan också handla specifikt om samtalets och sällskapets betydelse. 71

När handläggarna diskuterade boendestödets innehåll inkluderades sällan det sociala i bemärkelsen samtalets och sällskapets betydelse, som en del av insatsen. Det tycks som det sociala har utrangerats ur myndighetsretoriken kring boendestöd. Boendestöd betraktas då heller inte i första hand som ett socialt stöd, som ett socialt arbete. Med görandets praktik och självständighet som medel och mål för boendestöd finns en uppenbar risk att personer med psykiska kapacitetsrestriktioner förlorar stödpersoner som är väsentliga för dem ur andra aspekter än själva utförandet av praktiska projekt. Studien visar också på en kommunal trend att försöka styra bort renodlade sociala aktiviteter från boendestödets professionella arena. I samtliga kommuners handläggardiskussioner framträder en distinktion mellan boendestödjare å ena sidan och social kontaktperson å andra sidan. Det mer umgängesbetonade samspelet i ett spontant samtal, över en kopp kaffe eller under en promenad bör inte tillhöra det professionella fältet utan förpassas till ett lekmannaområde. Att göra fritidsbetonade saker tillsammans med en social kontaktperson behöver inte vara problematiskt i sig, det kan vara en lyckad satsning. I tidigare forskning framträder dock brukare som hellre vill utvidga sitt sociala liv och exempelvis göra trevliga saker tillsammans med boendestödjaren än ansöka om social kontaktperson. Dels för att undvika ytterligare samhällsorganiserade kontakter i sitt liv, dels för att boendestödjaren är den person man vill umgås med, någon man känner och trivs tillsammans med (Andersson & Gustafsson, 2014; Andersson, Gustafsson & Bringlöv, 2015). Även boendestödjarna i den här studien har påtalat betydelsen av att kunna tillmötesgå brukarens önskemål om umgängesformer utanför det praktiska. När boendestödjaren och brukaren delar upplevelser, även utanför vardagsbestyren, skapas gemensamma erfarenheter som vidgar relationen i samspel med andra sociala arenor. Betydelsen av roliga och trevliga inslag i vardagen är kopplat till den psykiska hälsan; psykisk hälsa och välbefinnande kräver mer än frånvaron av psykiatriska symptom, det kräver också att livet är roligt och trevligt (Rook,1987; Davidson et al, 2001; Andersson 2009; Andersson & Gustafsson, 2014). Det problematiska är inte att det finns social kontaktperson att erbjuda som en betald kompis för roliga eller intresseväckande akti- 72

viteter. Problemet är synen på boendestöd, dess potential och diskrepansen med det boendestöd som faktiskt äger rum. Problemet är att betydelsen av det roliga inte tas på tillräckligt stort allvar. De sociala behoven riskerar att underordnas de behov som är av praktisk natur. De sociala behoven, i sin tur, riskerar att bedömas hierarkiskt som att vissa sidor av det sociala livet skulle vara mindre väsentliga och därmed inte tillhöra det professionella fältet. Lönnerberg & Sundgren skrev redan 1998 att socialtjänstens funktionsbegrepp är av teknisk art, något som denna studie, nästan 20 år senare, till delar fått bekräftat: Funktionsbegreppen är i allt väsentligt tekniska - de rör förmågan att äta, sköta hygien, förflytta sig, laga mat, tala i telefon och liknande funktioner (d v s tekniska färdigheter). Att någon har en bostad, och att man då anser att boendet är ordnat, säger ingenting om det liv som försiggår i bostaden. ( ) Att någon kan tala i telefon säger ingenting om mängden, djupet och intensiteten i de sociala kontakterna. (s 69). Skevheten i den administrativa gången ett styrsystem som styr fel? Studien har gjorts inom en specifik organisatorisk kontext, vilken blir till en del av resultatet. Det sociala arbetet administreras i samtliga kommuner utifrån idén om en uppdelning i beställare och utförare; handläggarna beslutar om och beställer boendestöd och boendestödjarna utför det som handläggarna formulerat i sin beställning. Studien visar att det finns en skevhet genom den administrativa gången, från beställning till genomförandeplan och uppföljning. Resultatet blir en diskrepans mellan boendestöd på papper och boendestöd i praktiken. Skevheten börjar i beställningens begränsade förmåga att överensstämma med det faktiska boendestödet. Det bottnar i handläggarnas begränsade förutsättningar att göra en adekvat bedömning. Det bottnar också i det omöjliga i att detaljerade beställningar kan spegla en oförutsägbar vardagsverklighet. Hela idén med beställare utförare inom en organisation som socialtjänsten kan ifrågasättas och har också gjorts, bland annat i en avhandling av Marcus Lauri (2016). Lauri pekar på att denna uppdelning medför att vissa socialarbetare bedömer klienternas behov medan andra arbetar med själva stödinsatserna. De som gör bedömningarna blir med denna typ av arbetsorganisering alltmer fjärmade från själva stödverksamheten och därmed även från klienten. Sundgren (2011) uppmärksammar en annan sida av beställarutförarmodellen. Sundgren menar att det som utförs i en beställar- 73

utförarorganisation måste definieras utifrån mätbara resurser, som tid. I en beställar-utförarorganisation begränsas utrymmet för olikartade lösningar utifrån varje enskild individs berättelse om sin vardagsverklighet och sina behov. En berättelse som inte ryms i de fördefinierade och prissatta behovskategoriernas förenklade värld. (s 31) Resultatet från den här studien omfattas till delar av Lauris och Sundgrens kritik. Här vill vi utforska vidare de problem vi sett inom systemet eller snarare de problem som själva systemet ger upphov till som bland annat rör betydelsen av att boendestöd äger rum i vardagens sammanhang. Betydelsen av vardagens oförutsägbarhet kopplat till boendestödsituationen och beslutsformuleringar, har lyfts fram i tidigare forskning (Andersson, 2009): Om man ser till allt som sker i en boendestödsituation, tycks det orimligt att noggrant försöka precisera vad som skall ske. ( ) det uppstår händelsekedjor i varje boendestödsituation som kan hänföras till vardagens oförutsägbarhet; det går inte att på förhand ange vad som skall ske i en boendestödsituation. Att försöka schablonisera och reglera händelseförloppet när dörren öppnas för en boendestödjare är så gott som dömt att misslyckas. Överfört till socialtjänstens biståndsbeslut motsäger detta en strävan efter exakta angivelser om vad insatsen boendestöd skall innehålla (se även Andersson 2005). (s 259) Boendestöd äger rum i vardagens sammanhang, i individens egen levnadsmiljö. Det innebär att det oplanerade och oförutsägbara är konstant närvarande. Till detta kommer att psykiska kapacitetsrestriktioner tenderar att fluktuera; vissa dagar mår man bättre, andra dagar sämre. Boendestödjarens förmåga att möta den konkreta individen i hans eller hennes konkreta livsomständigheter just den dagen, just den stunden, är grundläggande för ett stödjande boendestöd (se Andersson, 2009). Det innebär att detaljreglerade beställningar om vad som skall ske, tillika detaljerade genomförandeplaner, riskerar att bli en pappersprodukt som inte motsvaras av det faktiska boendestöd som äger rum. När så uppföljningar utgår från skeva beställningar är cirkeln av den skeva administrativa processen sluten. 74

Ett biståndsbeslut skall kunna överklagas och det gäller givetvis även boendestöd. Detta ökar rättssäkerheten och stärker brukarens medborgerliga rättigheter. En klient hos socialtjänsten skall veta vilken typ av stöd han eller hon har rätt att få och även kunna överklaga ett beslut som strider mot dennes önskan. En tydligt specificerad beställning torde öka klientens möjligheter att jämföra med det faktiska utfallet: får jag det jag beställt? (Asplund, 2008, se även Sundgren, 2011). Samtidigt är det en avvägningsfråga, menar Asplund, då en boendestödverksamhet måste kännetecknas av flexibilitet. Detaljstyrning och boendestöd har också kopplats samman med ett återhämtningsperspektiv. Ingemarson, Bergmark & Lundström (2006) diskuterar i en utvärdering av boendestödplaner huruvida det är lämpligt att detaljplanera insatsen boendestöd när återhämtningsforskning visar att möjligheten till återhämtning kan gynnas av att de professionella frångår regler och planer (Topor, 2005). Både denna studie och tidigare forskning om boendestöd visar att det som sker i en boendestödsituation svårligen kan detaljregleras. Det inträffar saker i människors vardag oavsett vad som har formulerats i ett beslut. Boendestöd i praktiken får en dold agenda och det uppstår en diskrepans mellan det formellt formulerade stödet och det som faktiskt sker. Detta torde knappast främja rättssäkerheten. I intervjuerna med boendestödjarna visade det sig att det finns en risk att en person får avslag på fortsatt stöd på grund av att boendestödet i praktiken inte stämmer överens med vad som ursprungligen formulerades. Diskrepansen mellan boendestöd på papper och boendestöd i praktiken riskerar att skapa ett rättsosäkert läge för klienten (se Andersson, 2009). Att ha en målsättning för en verksamhet som boendestöd med ambitionen att följa upp denna målsättning kan knappast ifrågasättas. Att reducera det sociala arbetet till tydliga och mätbara görandemål ter sig dock djupt problematiskt. Risken är, som vi ser det, att varken den formulerade målsättningen eller uppföljningen fångar det faktiska stöd som äger rum. Därmed skapas ett läge där boendestödjaren ständigt frångår beställningen, brukaren hamnar i ett rättsosäkert läge eller riskerar att mista stödet i sin helhet på grund av att görandemålet uppfyllts. Till detta kommer det faktum att det rimligtvis finns boendestödjare som gör sitt bästa för att följa en (detaljerad) beställning även om det strider mot vad stunden kräver och det professionella förnuftet. 75

En lösning på diskrepansen mellan boendestöd på papper och boendestöd i praktiken? I ett par av kommunerna diskuteras möjligheten att införa en så kallad kartläggningstid innan avsikten med och innehållet i boendestödet fastställs (detta förekommer även i andra kommuner utanför Södertörnsområdet). Det skulle kunna innebära att handläggaren endast beslutar om insatsen boendestöd och att boendestödjaren och brukaren därefter har tid att gemensamt komma fram till vad stödet skall innebära. På det sättet förstärks möjligheten att det boendestöd som faktiskt kommer att äga rum är förankrat hos brukaren och i den faktiska livssituationen. En sådan kartläggningsperiod skulle även öka boendestödjarens legitimerade handlingsutrymme och bidra till en uttalad professionalisering av boendestödarbetet. En ökad professionalisering i det här sammanhanget skulle innebära en ökad tilltro till boendestödjarens bedömningar, grundade på kunskap och beprövad erfarenhet. Idén om boendestöd Ett gemensamt budskap utifrån tidigare forskning är kort och gott: grundläggande för ett stödjande boendestöd är förståelse för individens individualitet, det vill säga varje särskild människas resurser, preferenser, kapacitetsrestriktioner, handlingsmönster etcetera. Denna förståelse måste finnas i samspelet mellan boendestödjare och biståndsbedömare och den person som har boendestöd. Denna förståelse måste också finnas på organisationsnivå så att stödet organiseras utifrån denna grundläggande idé. Det innebär att boendestöd måste förstås som en komplex insats där flera faktorer har betydelse för det stöd som kommer till stånd. Det gäller såväl tiden som innehållet som boendestödjaren och hur stödet går till. Det tål att upprepas: Boendestöd kan inte betraktas som en avpersonifierad friliggande insats vem hänger ihop med hur och även med vad som hänger samman med var och när stödet äger rum (Andersson, Gustafsson & Bringlöv, 2015). För att återgå till litteraturteoretikern Burke som presenterades inledningsvis och vars tankegångar Sundgren (2005 s 184) har illustrerat på följande sätt: 76

Sundgrens illustration av Burkes pentad visar tydligt hur de fem elementen är förenade och samspelar med varandra (avsikten, vem = agent, var och när = scen, vad = akt, hur = medel). Tidigare forskning ur ett brukarperspektiv har visat att bristande stöd bland annat handlar om att boendestödet inte omfattat hela livet, och att inte få boendestöd till vardagslivets mer angenäma sidor (Andersson, Gustafsson & Bringlöv, 2015). Detta sätter fingret på en större fråga som har diskuterats i den här studien: vad är avsikten med socialtjänstens stöd till personer med psykiska kapacitetsrestriktioner? Magnus Sundgren (2011 s 32) visade med ett exempel, flera år innan denna studie genomfördes, hur Burkes pentad kan användas på den här studiens resultat. Sundgren exemplifierar med en boendestödinsats två timmar i veckan och en beställning som anger hushållsträning (diska städa tvätta). Sundgren menar att denna beställning inte utan vidare kan omvandlas till ett cafébesök eller en promenad: när avsikten är hushållsträning måste platsen (scenen) vara personens hem, inte ett café. Boendestödjarens (en av agenterna) uppgift är att genomföra hushållsträningen (akten) som bara kan ske genom vissa typer av (hjälp-)medel (snarare tvättmaskin än samtal över en kaffekopp). Utrymmet för att göra något annat och fortfarande hålla sig inom beställningens ramar är synnerligen begränsat. Det sociala samspel som pågår under tiden är bundet av de omständigheter som de fem elementen formar. Samtidigt pågår ett möte mellan två konkreta individer i ett synnerligen konkret sammanhang; brukarens egna vardagssammanhang. 77