Jag tackar för erbjudandet och förtroendet att hålla ett föredrag vid Nationalkommitténs för Raoul Wallenberg första sammanträde. Det jag kommer att säga har dock mindre karaktären av föredrag och mer av funderingar kring ämnet samt några idéer och förslag. Föredraget får vänta till min bok är färdig och jag förhoppningsvis har fastare mark under fötterna. Alla i den här salen har vi något gemensamt, oberoende av ålder. Under så gott som hela vårt liv har vi levt med namnet Raoul Wallenberg, med affären Wallenberg, med gåtan Wallenberg. Under fyrtiosex av de sextiosex år som skiljer oss från den januaridag 1945 då Raoul Wallenberg fördes bort från Budapest rådde det kallt krig. Hur mycket eller litet man än intresserade sig för fallet Wallenberg påmindes man genom massmedia ständigt om olika aspekter av det: den svenska regeringens taffliga hantering av ärendet, sovjetregeringens lögnpiruetter, nya vittnesmål som dök upp, nya dokumentfynd som gjordes, nya slutsatser som drogs, sanna eller falska. På senare år har ärendet gjort sig påmint genom den svensk-ryska arbetsgruppens rapport och den offentliga utredningen om den svenska regeringens diplomatiska misslyckande, som titeln lyder. Under nästan hela mitt yrkesliv, drygt fyrtio år, har jag sysslat med Ryssland och Sovjetunionen, huvudsakligen med litterära och kulturhistoriska frågor. Hälften av denna tid, åren 1970 till 1991, skedde arbetet i ett forskningsklimat, eller, för att bredda definitionen, intellektuellt klimat, som präglades av det kalla kriget. Sovjetunionen var ett viktorianskt samhälle styrt av bestämda värdenormer. Inom litteraturen innebar det att Tolstoj var bra, men inte Dostojevskij. Klassisk balett var bra, men inte modern. Realism var bra, men inte surrealism. Figurativt måleri var bra, men inte abstrakt. Rimmad poesi var bra, men inte fri vers. När jag säger att det inte var bra är det en eufemism. Det var förbjudet. Under den sovjetiska epoken trycktes inte en enda reproduktion av abstrakt måleri i sovjetiska konsttidskrifter. Poeter som inte rimmade fick inte publicera sig. Dostojevskijs kanske främsta verk, Onda andar, om politisk terrorism, trycktes inte. Exemplen kunde mångfaldigas i det oändliga. De var oftast förknippade med konkreta namn. Boris Pasternak och Alexander Solzjenitsyn, som förbjöds att ta emot sina Nobelpris i litteratur och vilkas verk kunde publiceras först under perestrojkan. Iosif Brodskij, som dömdes till förvisning i norra Ryssland och sedan kastades ut ur Sovjetunionen för att han skrev dikter som föll utanför ramarna för den socialistiska realismens estetik. Dessa tre författare är några av de signalnamn jag kunde nämna många
2 fler som bidrog till att urholka det sovjetiska systemet. Ingen, hur intresserad eller ointresserad man än var av litteratur, kunde undgå dem. Ett annat sådant namn, fast inte inom litteraturen, var Andrej Sacharov. Med tiden förvandlades dessa namn till symboler för kommunismens orättfärdighet, för sovjetsamhällets absurditet och inbyggda svaghet. Till dessa symbolgestalter hör också Raoul Wallenberg. I den här församlingen finns det ingen anledning att närmare redogöra för Raoul Wallenbergs gärning och öde. Han förvandlades snart från en människa till en symbol. Efter den svenska regeringens oförlåtligt tafatta agerande under de första åren blev han ett ständigt tvisteämne i relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen, och är det i viss mån fortfarande. I Väst blev han hjälten som räddade tusentals människoliv, i Sovjetunionen fick hans namn inte nämnas. Trots att Wallenberg verkligen utförde hjältedåd finns det de som på senare år har velat tona ner betydelsen av hans gärning. Jag skall återkomma till det. Först vill jag peka på en komplikation. Hur rätt vi i Väst än tycker oss ha i vår tolkning av det som skedde under sovjetepoken får vi inte blunda för det faktum att kallakrigsklimatet också ledde till förenklingar. Båda sidor i detta krig åtnjöt en sorts kallakriget-rabatt. Allting var så mycket enklare än det är i dag: för oss var Sovjetunionen the bad guys, medan vi i väst var the good guys. Så var det naturligtvis i huvudsak också. I valet mellan Solzjenitsyn och ideologerna i Sovjetunionens kommunistiska parti behövde man inte tveka om vem man skulle stödja. Insikten att man befann sig på rätt sida om barrikaderna skänkte också, inom parentes sagt, en känsla av rättfärdighet som var tämligen lättköpt. Men det var en strid på liv och död, och man var en del i denna i grunden politiska kamp, vare sig man ville eller inte. Ville man stödja en dissident i hans kamp mot sovjetmyndigheterna fick man inte säga något negativt honom utan enbart betona hans storhet. Annars riskerade man att få hela handen uppäten tillsammans med det lillfinger man bjöd på. Var kommer då Raoul in i allt detta? Jo, hade läget varit normalt, hade vi inte befunnit oss i en konfrontationssituation under så många årtionden, då hade dokumentationen kring hans gärning varit oändligt mycket bättre än den nu är. Hade Ungern inte blivit kommunistiskt hade de dokument som Raouls främste krönikör Jenő Levai byggde sin bok på bevarats. Många fler personer hade kunnat vittna om Raoul och vad som hände honom som det nu är, vågade de träda fram först efter kommunismens fall, med
3 nästan ett halvt sekels försening, med allt vad det innebär av minnesfel. När friheten att tala äntligen kom, var många som hade kunnat vittna dessutom döda. Som det nu var, kom så gott som alla böcker som skrevs om Wallenbergs Budapesttid att bygga inte på dokumentation utan på vittnesmål från överlevande. På grundval av dessa vittnesmål byggdes det upp en hjältebild av Raoul, som framställdes som något av en överman. Han beskrevs i termer som räddande ängel, hjälte i vår tid, Sankt Göran et cetera. Var det så, eller var detta bara en konstruktion, resultatet av illa underbyggd forskning? Låt mig göra en utvikning. Efter att skrivit några biografier och läst några fler har jag kommit till slutsatsen att stora människors eftermäle oftast genomgår tre faser. Först reses monumentet, och det görs ofta av närstående personer. Det är de okritiska levnadsteckningarnas fas. Därpå följer nedrivningen av monumentet, detroniseringen, ofta av personer i samma generation som ogillar hyllningen eller kanske är ute i mer grumliga ärenden. Den tredje fasen är sammanfattningen, syntetiseringen, och den görs ofta på ett visst tidsavstånd, när känslorna lagt sig, av forskare som står fria från personliga bindningar till den skildrade. Raoul Wallenbergs biografi kan delas in i tre huvuddelar. Tiden före Budapest, tiden i Budapest och tiden i sovjetisk fångenskap, hur lång den nu var. Det finns också en fjärde del, men den är inte biografisk utan rör de svenska respektive sovjetiska regeringarnas hantering av Wallenbergaffären. I Wallenbergs biografi är det av naturliga skäl de två senare perioderna, Budapesttiden och fångenskapen, som tilldragit sig störst intresse, medan de första 32 åren av hans liv bara har behandlats kursivt av de författare som skrivit om honom. Informationen brukar inskränka sig till något tiotal sidor om att han kom från en rik och inflytelserik familj, om farfaderns betydelse i hans liv et cetera. Wallenbergs tid i sovjetisk fångenskap har det däremot skrivits mycket om, men här är som bekant källorna få och felmarginalerna stora. Fakta om vad som hände Raoul under de tre veckor mellan den 19 januari 1945, då han häktades, och den 6 februari, då hans infördes i Lubjankafängelset, får plats på en A4-sida. Det är tiden i Budapest som är mest väldokumenterad. Det mesta som skrivits om den perioden är på engelska, och de flesta böckerna har utkommit sedan han gjordes till amerikansk hedersmedborgare 1981. Han var då den andre som förärats denna titel, efter Winston Churchill; numera är antalet uppe i sju. Några av dessa böcker är bättre, andra sämre, men de har alla det gemensamt att de är skildringar av en hjälte och hans
4 gärningar. (Det bör inom parentes nämnas att en av de bästa och mest väldokumenterade böckerna om Wallenberg sällan nämns i litteraturlistorna, trots att den är skriven av en svensktalande författare förmodligen därför att den är på franska: Gilbert Josephs Mission sans retour: L Affaire Wallenberg från 1982.) Problemet med Josephs bok, liksom med Lesters, Rosenfelds, Biermans, Werbell & Clarkes och andras böcker är att de är författade före 1989, året då förutsättningarna för forskningen kring Wallenberg ändrades i grunden. Det var då som sovjetiska myndigheter överlämnade Wallenbergs fickkalender och telefonbok till familjen tillsammans med andra personliga tillhörigheter. På grundval av uppgifterna i fickkalendern kunde Bernt Schiller i sin bok Varför ryssarna tog Raoul Wallenberg redan 1991 göra en betydligt djupare analys av bakgrunden till häktningen än som tidigare varit möjligt. Härefter kom redovisningen från den svensk-ryska arbetsgruppen (2000) och rapporten om det diplomatiska misslyckandet från 2003 som jag redan nämnt; den senare bjuder för övrigt på en läsupplevelse som inte många offentliga utredningar kan matcha. * Enligt det schema som jag skisserade borde det vid det här laget vara dags för sammanfattningen, syntetiseringen, forskningsinsatsen som skulle sätta allting på plats. Den fas som skulle följa på detroniseringsfasen. Men Wallenbergs fall bryter mot detta mönster. Fas två och tre blev en, syntetiseringen och detroniseringen flöt samman. Det här är inte tiden eller platsen för polemik. Men det faktum att de första böckerna om Wallenberg med vetenskapliga anspråk lider av så betydande vetenskapliga och jag skulle till och med vilja säga moraliska tveksamheter gör det omöjligt att förbigå dem med tystnad. De flesta böckerna om Raoul Wallenberg har skrivits av journalister eller populärvetenskapliga författare. Attila Lajos avhandling Hjälten och offren från 2005 och Uppsalahistorikern Paul Levines bok Raoul Wallenberg in Budapest från 2010 är de första försöken till seriös grundforskning och böckerna har uppenbara förtjänster, framför allt när det gäller dokumentationen: Lajos har gått igenom ungerska arkiv och Levine svenska UD:s arkiv. Mot denna bakgrund hade man kunnat hoppas på en saklig, lidelsefri hantering av ämnet. I stället är böckerna exempel på hur det kan bli när forskare är ute i ett ärende, när de vill driva en tes. Levines tes är att Wallenbergs insatser i Budapest har överdrivits; han vill plocka ner monumentet från piedestalen. Han går till furiösa angrepp på dem som han kallar hagiographers, hagiografer, helgonskildrare, som han menar har hjälteförklarat Wallenberg
5 på alltför lösa grunder, ofta utifrån obevisade muntliga vittnesmål; adjektivet hagiograpic är det kanske mest frekventa ordet skällsordet i hela boken. What Wallenberg did in Budapest [ ] was in no way decisive for what happened there [ ], skriver Levine. Men det är ju nonsens! Var det något som präglade Wallenbergs gärning (vid sidan av skyddspassverksamheten) var det just hans fysiska närvaro vid de olika brottsplatserna, vid deportationstågen eller vid dödsmarscherna mot Österrike. Levine gör affär av att Wallenberg inte räddade så många judar som vissa har hävdat. Men att plocka poäng på att någon har uppgett den orimliga siffran 100000 är inte svårt. Dessutom: Hur många människoliv måste man rädda för att sägas vara en hjälte? Ett? Ett hundra? Tiotusen? en siffra som för övrigt ligger nära det verkliga antalet. Och är, kan man fråga sig, Wallenbergs gärning mindre värd därför att han inte var ensam om att rädda människoliv utan att också Röda korset och schweiziska legationen gjorde stora och viktiga insatser? Levines andra käpphäst är att Wallenberg ägnade mycken tid i Budapest åt sina affärsintressen. Det är sant ett det finns en viss korrespondens i dessa frågor mellan Wallenberg och hans affärspartner Koloman Lauer, men den som diskuterade affärer var huvudsakligen Lauer. Att Raoul, vars uppdrag ursprungligen var tänkt att vara i två månader, vid några tillfällen förhörde sig om sin yrkesmässiga framtid efter avslutat uppdrag kan knappast läggas honom till last. Det obehagliga är, som Ingrid Carlberg skrev i sin recension av Levines bok, att Raouls oro för sin framtid i Levines skruvade tolkning [blir] till moraliskt tvivelaktig karriärplanering mitt under brinnande Holocaust. Detta är som sagt inte tiden och platsen för polemik, men vi står inför ett jubileumsår och får inte låta det skuggas av resultaten av tendentiös forskning. Låt mig ge ett exempel på den skruvade tolkning som Ingrid Carlberg nämner i sin recension. För att bevisa vilken vikt Wallenberg fäste vid sina affärsintressen citerar Levine ett brev som Raoul skrev till sin mor, på tyska, där han berättar att han då och då anordnar tjänstemiddagar i huset som han hyrt. Levine översätter dienstliche Diners ( tjänstemiddagar ) med business meetings. Med en sådan citatteknik är det inte svårt att få verkligheten att se ut som man vill. * Jag har uppehållit mig vid Levines bok inte bara av principiella skäl utan också därför att den inledningsvis ställde till problem för mig i min egen forskning. Den utkom ungefär samtidigt som jag fick en förfrågan om jag ville skriva en biografi över Wallen-
6 berg, och jag läste den omedelbart. Som forskare var jag givetvis nyfiken på en bok som utger sig för att presentera nya sanningar. I själva verket var det den första bok med vetenskapliga anspråk som jag läste om Wallenberg. När jag påbörjade mina egna efterforskningar gjorde jag det därför iförd glasögon med betydande brytningsfel. Det tog ett tag innan jag kunde lägga ifrån mig de där brillorna och byta till ett par som var bättre slipade för uppgiften. Med dem på näsan såg jag tydligare och kunde bland annat konstatera att många av de s.k. hagiografernas uppgifter i själva verket var tämligen välgrundade. Om de tidiga böckerna av naturliga skäl saknar den information som framkom först 1989, har de den styrkan att de bygger på vittnesbörd från personer som var samtida med Wallenberg och som numera är döda. De muntliga vittnesbörden är motsägelsefulla, ibland överdrivet fantasifulla, ibland kronologiskt förvirrade, men de är sällan helt gripna ur luften. Genom att jämföra dem med varandra och med historiska fakta är det möjligt att förstå och förklara inkonsekvenser och korrigera kronologiska misstag. Under diktaturer är muntlig historia, oral history, dessutom ofta den enda källa som finns. Att avfärda de muntliga vittnesbörd som de s.k. hagiograferna bygger på är en skymf inte bara mot Wallenberg utan också mot dem som har honom att tacka för sina liv. En av dem är närvarande här i dag, Kate Wacz, som tillsammans med sin bror Gustav räddades undan pilkorsarna vid räden mot svenskhuset på Jókaigatan den 8 januari 1945, då närmare 200 personer mördades. Detta hindrar inte att vissa av berättelserna är av det slaget att de framstår som närmast osannolika. Men också dessa måste tas på allvar och analyseras innan de avfärdas. Låt mig ge ett exempel: en av Wallenbergs chaufförer berättar hur Wallenberg under en räddningsaktion klev upp på taket till en godsfinka och delade ut svenska skyddspass genom de ännu inte tillbommade dörrarna. Judarna i vagnarna skulle deporteras från Ungern. Enligt chauffören skulle Wallenberg ha struntat i att kulorna ven omkring honom och fortsatt att dela ut pass. Historien är inte sann, Wallenberg skulle som diplomat aldrig ha tillåtit sig att klättra upp på en godsvagn. Men genom att jämföra uppgiften med andra källor kan vi fastslå att den är nästan sann: händelsen ägde rum, men den som klättrade på tåget var inte Wallenberg utan en av hans medarbetare. Möjligen befann sig chauffören på så stort avstånd att han inte såg vem mannen på tågtaket var. Men för honom var det naturligt att tro att det var Wallenberg, det låg helt i linje med hans uppfattning om denne. Misstaget kan således förklaras med att Wallenberg av sina medarbetare och skyddslingar uppfattades som en person kapabel att utföra underverk. Ett annat exempel: En av
7 svenska legationens skyddslingar och medarbetare, Agnes Mandl, minns hur Wallenberg en gång bad henne, som var en god simmerska, att följa med till Donaukajen, där pilkorsarna sköt judar nattetid och sedan kastade dem i vattnet. Det var alldeles före jul, vintern var kall, floden var täckt av isflak och hon bar vinterkläder och handskar. De ställde sig på stranden en bit från pilkorsarna. När skotten ljöd hoppade hon och tre män i vattnet med rep runt midjan och drog iland så många de kunde. Enligt Agnes Mandl räddades på en natt cirka 50 personer, sedan var de för frusna för att fortsätta. I Rödakorsbilar på kajen väntade Wallenberg tillsammans med läkare och sjuksköterskor. Kan det verkligen vara sant? Skulle Wallenberg ha tillåtit sig att på detta sätt riskera sina medarbetares liv? Ingenting i Agnes Mandls memoarer tyder på att hon skulle vara lagd för fantasier. Men händelsen är verkligen enastående. Skulle hon ha ljugit ihop den? I vilket syfte? Är det troligt att en person som vill bli trodd skulle berätta en sådan, närmast osannolik historia? Om hon har ljugit ihop den, då har hon också hittat på följdhistorien, nämligen att många år senare, i USA, efter ett föredrag där hon berättade om räddningsaktionen, så kom en man fram och visade henne ett kulhål i axeln: han var en av dem som hon räddat ur Donaus vatten. Vad skall vi tro? Också här finns det anledning att anta att denna Wallenberghistoria är mer sann än falsk. Själva det faktum att den berättas vittnar om att en sådan händelse kunde ha ägt rum, den speglar den syn på Wallenberg som hans närmaste medarbetare hade. Det bör i detta sammanhang understrykas att helgonförklaringen av Raoul Wallenberg inte är ett sentida utan ett samtida verk: hans närmaste medarbetare gav honom redan hösten 1944 namnet Sankt Wallenberg. * Den ungerske litteraturhistorikern György Lukacs myntade på sin tid termen realismens triumf. Med det menade han att en stor författare inte kan undgå att spegla den verklighet som omger honom. Som exempel nämner Lukacs Honoré de Balzac, som i livet var konservativ men som författare radikal. Eftersom verkligheten såg ut som den gjorde var han som realist tvungen att skildra den sådan den var. På samma sätt måste en hederlig forskare foga sig efter den verklighet, den sanning, som dokumenten förestavar. Det är inte alltid lätt, för hur objektiv man än anser sig vara, har man en uppfattning om materialet, eller personen om det rör sig om biografi som man ogärna vill se rubbad. Efter att ha läst Levines bok var jag rädd för att det skulle visa sig att han hade rätt, att Wallenbergs rykte verkligen var uppblåst. Att jag i mina egna undersökningar skulle finna bekräftelser på hans teser.
8 Även om min bok ännu inte är färdigskriven känner jag att jag kan dra en lättnadens suck. Min slutsats är snarast den motsatta. Bilden av Raoul Wallenbergs gärning som helt enastående är inte en konstruktion eller resultatet av bristfällig dokumentation. Det är min förhoppning att också andra som skriver om Wallenberg inför jubileumsåret kommer att kunna bidra till att skingra de skuggor som på senare år kastats över hans liv och gärning. Kanske har tiden kommit för den där syntetiseringen som jag talade om tidigare? * Efter dessa funderingar kring Wallenbergforskningen vill jag komma med några funderingar kring 2012. Enligt regeringsbeslutet skall arbetet under jubileumsåret vara inriktat på att visa på Raoul Wallenbergs gärning, och det skall bedrivas både i Sverige och i andra länder. Jag vet att en av de åtgärder som planeras är en stor skolsatsning, en annan en utställning som skall visas i olika länder. Om jag får tillåta mig att komma med ytterligare ett förslag skulle det vara ett internationellt symposium ägnat Wallenbergs liv och gärning. Under mitt besök i Budapest i våras förstod jag att man från ungerskt håll gärna ser ett arrangemang av detta slag. Också där finns det för övrigt planer på något liknande. Skall vi komma vidare med forskningen kring Raoul Wallenberg är det viktigt med samarbete över gränserna, inte minst av språkskäl: de som behärskar såväl svenska som ungerska och ryska är inte många, därför är det viktigt att forskarna har nära kontakter. Avslutningsvis vill jag komma med ett konkret förslag. Det gäller en minnestavla över Raoul Wallenberg. Det finns flera sådana tavlor i Budapest, bland annat i det internationella ghettot och på fasaden till Hazaibanken (nuvarande brittiska ambassaden), där han gömde sig i januari 1945. Men det finns ingen minnestavla på det hus där Wallenberg hade sin bostad under tiden i Budapest. Jag förstår att budgeten är begränsad och att det finns åtgärder som har högre prioritet, men en sådan publik manifestation kunde möjligen bidra till att ytterligare framhäva Raoul Wallenbergs gärning i Budapest, under ett jubileumsår som kommer att uppmärksammas också där. Med detta tackar jag för uppmärksamheten. (Bengt Jangfeldt, föredrag på UD 18 augusti 2011)