FORSKNING OM FOTO Vilka är de viktigaste frågorna för svensk forskning om fotografi enligt dig? Anna Dahlgren AD, Niclas Östlind NÖ och Louise Wolthers LW svarar här nedan. Obs: Oklippt och okorrad version. Sammanställd av Jenny Morelli. En redigerad och kortad text finns publicerad i Fotografisk Tidskrift nummer 2 2017: http://sfoto.se/f/nyheter/sommarnumret-avfotografisk-tidskrift AD: Det starkast växande området för forskning om fotografi internationellt är kopplat till digitaliseringen. Det gäller inte bara forskning om fotografi utan för humaniora generellt. Den övergripande frågan, som förstås kan brytas ned till en oändlig mängd mer specialiserade frågor är på vilket sätt digitaliseringen förändrat och förändrar sociala, ekonomiska, kulturella praktiker där fotografiska bilder används och vilka effekter det har på vår förståelse av oss själva och vår omvärld? NÖ: Till att börja med är det angeläget att betona att fotografin är ett fenomen som finns i vitt skilda sammanhang och rör sig över olika typer av gränser. Av det skälet är det nödvändigt att perspektiven och nätverken är både globala och transdisciplinära även om forskningen bedrivs i Sverige. Ser man till den svenska forskningskontexten, som inte är särskilt stor, skulle det behövas en ökad samverkan mellan aktörerna. Jag tänker främst på kontakten mellan institutionerna som förvaltar viktiga fotosamlingar och forskningen som bedrivs såväl inom som utanför akademin. En annan viktig strukturell fråga handlar om hur vi bäst bevarar och tillgängliggör det fotografiska kulturarvet. Eftersom ansvaret för fotografin är både oklart och fördelat på olika institutioner skulle det behövas en nationell översyn som tar fram en strategi för hur problemen ska kunna lösas. Det kan tyckas som en sidofråga, men har i själva verket en stark koppling till möjligheterna att bedriva forskning inom fotografifältet.
LW: Personligt är jag intresserat i frågor som också berör sociala och politiska ämnen som till exempel övervakning, marginalisering, exklusion Men det känns även viktigt att kunna ställa nya, kritiska frågor till historien (t.ex. om kolonisering) och hitta nya vinklar på fotohistorien. Vad ska vi ha forskning om fotografi till? AD: Nästan alla människor på jorden äger idag en kamera och tar fotografier. Samtidigt är fotografier en av de allra vanligaste bildteknikerna i vårt samhälle generellt, i nyhetsförmedling, reklam och information. För att kunna vara kritiska och medvetna medborgare behöver vi ha kunskap om fotografiets historia, tekniker, användningar och betydelser. Kunskapen om fotografins historia ökar förståelsen för äldre perioder men sätter också in samtiden i ett historiskt perspektiv. LW: Fotografins store betydelse (som teknik, som bild, som föreställning etc etc) och spridning - båda historiskt och nu - fordrar att vi ställer djuptgående frågor till det, med det och kring det. Vad tycker du att vi ska forska om? AD: Trots att det finns så otroligt mycket forskning gjord om fotografi finns det givetvis många kunskapsluckor att fylla. Att fundera över vem som skriver fotografins historia, vilka fotografer och typer av bilder som inkluderas i historien och hur fältet ser ut idag tycker jag är intressanta frågor. Hur människor använder och förstår fotografier både i historisk tid och i samtiden är också viktiga frågor för forskningen. Digitaliseringen och de utmaningar och förändringar den genererar för professionella fotografer och amatörer, bildförmedling, nyhetsförmedling, minnesinstitutioneras insamlingsarbete är viktiga frågor och där pågår mycket spännande forskning inom och utom Sverige.
NÖ: Det finns en rad angelägna områden och frågor att ge sig i kast med, men oavsett vilket ämne forskningen behandlar är det viktigt att den drivs av nyfikenhet och en vilja att problematisera. Ett angeläget ämne är fotografins historia sedd från en svensk utgångspunkt, det vill säga en historieskrivning med exempel från det rika material som finns i samlingar och arkiv runt om i landet, men där referensramarna och perspektiven också är internationella. Det leder vidare till andra centrala frågor om hur fotohistorien skrivs: Vilka berättelser rymmer den? vad saknas? och varför ser den ut som den gör? För egen del driver jag ett forskningsprojekt om den tryckta och distribuerade fotografin, med ett särskilt fokus på hur boken används för att visa och sprida fotografiska arbeten. Under de senaste tio åren har det experimenterats mycket inom publicering och fotoboken har utvecklats till ett eget utställningsrum, där det finns en samverkan mellan bild, text, montage och grafiska form. Den starka betoning av den tryckta bokens materialitet, som finns bland många utövare, är spännande särskilt om den ses i ljuset av den digitala teknikens möjligheter. Det är något som Cecilia Grönberg behandlar i sin på många sätt banbrytande doktorsavhandling i ämnet fotografisk gestaltning vid Akademin Valand: Händelsehorisont (2016). Vad är forskarens uppgift enligt dig? AD: Min uppgift som universitetsforskare är tredelad. Dels ska jag skriva vetenskapliga böcker och artiklar i dialog med det internationella forskningsfältet. I detta dialogiska vetenskapliga arbete ingår också att delta i konferenser och ge synpunkter på andras artiklar och bokmanus vilket jag gör löpande. Som en del av det har jag drivit ett seminarium för forsknings om fotografi i Sverige sedan 2008. Inom ramen för det träffas forskare från flera universitet och högskolor och presenterar och får synpunkter på sin pågående forskning. Dessutom ingår det i mitt uppdrag att sprida nya forskningsresultat till studenterna på universitetet genom undervisning. Det gör jag genom att utveckla nya kurser, hålla föreläsningar och handleda uppsatser och doktorsavhandlingar. För det tredje ska jag sprida forskningsresultat till den stora allmänheten. Oftast gör jag det genom att skriva i utställningskataloger, medverka i radio eller tidningar och hålla föreläsningar som till exempel på CFF,
arkivförbundet eller norska Landsforeningen til bevaring av fotografi för att ta några exempel. NÖ: Självklart handlar det om att identifiera förbisedda områden och problem, samt att formulera frågor som gör att redan kända företeelser framträder på oväntade sätt. Forskarens uppgift är också etablera historiska kopplingar, och andra samband, som synliggör tendenser och förskjutningar som annars är svåra att upptäcka. Det finns ofta, bland annat inom forskningen, en överbetoning av enskilda personers insatser. Kunskap uppstår och prövas snarare i kollektiva processer och en central del av forskarens uppgift är att etablera sammanhang och nätverk där resurser möts, skapas, prövas och sätts i rörelse. Det är högst angeläget att forskningen får en vidare spridning och därför har forskaren också ett starkt pedagogiskt uppdrag, något som inte alltid prioriteras. LW: Som med all forskning - att vara kritisk och öppen: att kunna ställa nya frågor men också att kunna revidera tidigare - också egna - resultat. Hur tycker du att forskningsklimatet förändrats? AD: Svenska universitet har internationaliserats på det sättet att vi idag i mycket högre utsträckning forskar i dialog med det internationella forskningsfältet. Vi skriver både på svenska och engelska och deltar i nationella, men också nordiska och internationella nätverk, konferenser och samarbeten. NÖ: På 1970- och 80-talet bedrev Åke Sidvall och Leif Wigh på Fotografiska museet i Moderna museet viktig grundforskning, något som förmedlades i form av utställningar och kataloger. Det fanns flera personer, knutna till museer eller frilansande, som gjorde denna typ av pionjärinsatser. Fotografiforskningen i Sverige skulle vara betydligt fattigare utan de insatser som fortfarande görs av oberoende eldsjälar. Den är dock, generellt sätt, mer kartläggande än problematiserande och det är viktigt att båda typerna finns. Inom den akademiska
forskningen i Sverige har fotografi länge haft en undanskymd plats, även om det hänt en hel del på senare år inom ämnen som till exempel modevetenskap, idéhistoria och genusvetenskap. Bland de svenska fotograferna har det inte funnits några direkta motsvarigheter till aktörer som Martha Rosler och Alan Sekula, för vilka det egna fotografiska arbetet och en textbaserad teoretisk reflektion har gått hand i hand. Idag ser saken helt annorlunda ut och det är här som den största förändringen i forskningsklimatet har skett en förändring som på ett tydligt sätt kan knytas till det senaste decenniets etablering av den konstnärliga forskningen. LW: Jag har bara jobbat i Sverige och inom svensk fotoforskning i drygt 4 år så andra kommer kunna svara bättre på detta vad angår det nationella forskningsklimat. Tänker även också det hänger samman med politiska disponeringar av forskningsresurs och forskares möjligheter på olika institutioner. Med tidens fokus på effektivisering finns det kanske en generell tendens till att forskning instrumentaliseras vilket ju i värsta fall kan vara begränsande Men samtidig pågår forskning i fotografi på många olika platser och institutioner (inte bara konstvetenskap eller konsthögskolor) vilket speglar att fotografi och fotografiska bilder har betydelse och verkar inom så många områden av samhället - forskningsklimatet kan därför kanske karakteriseras som fragmenterat, men detta är ju absolut inte negativt. Vad är skillnaden mellan akademisk och konstnärlig forskning? AD: Universitetsforskning och konstnärlig forskning är två skilda saker och jag kan egentligen bara återge vad den förra är eftersom det är det jag gör. En avgörande egenskap hos universitetsforskningen är dess dialogiska karaktär. Jag brukar beskriva forskning som ett samtal som man för över tid och rum med andra forskare. Den egna forskningen blir därmed en länk i en kedja. Den vetenskapliga kunskapen är alltså som en kedja som byggs upp gemensamt inom forskarkollektivet. Noter, det vill säga att man alltid anger var man har hämtat en uppgift är helt avgörande för att kedjan ska fungera. Det gör att jag som forskare kan gå tillbaka till tidigare forskning och se vad de har baserat sina slutsatser på, därmed kan jag göra nya tolkningar, hitta nya eller alternativa källor och successivt utvecklas på så sätt
forskningsfältet och kunskapen. Transparens i hur man har gått tillväga och öppenhet för att utmanas och bli motbevisad är därmed centrala egenskaper i universitetsforskningen. NÖ: Olikheterna finns bland anat i de sammanhang där forskningen bedrivs, bedöms och förmedlas. Det är olika kulturer och nätverk; dessutom har den akademiska forskningen mer etablerade former och traditioner, vilket skapar legitimitet men även stelhet. Om man ska peka ut en avgörande skillnad är det att den konstnärliga forskningen, förutom text, även arbetar med gestaltande metoder och perspektiv som är förankrade i forskarens egen konstnärliga praktik. Det betyder att ett fotografiskt projekt kan vara såväl en metod för att undersöka och belysa den aktuella forskningsfrågan eller ämnet, som ett sätt att gestalta de reflektioner och resultat som den konstnärliga forskaren kommit fram till. Perspektivet kan vara riktat mot både den konstnärliga processen och frågor som har med praktiken och gestaltandet att göra, men också rikta sig ut mot andra typer av problem där ett konstnärligt undersökande ger nya eller kompletterande infallsvinklar på frågor som behandlas även inom andra discipliner. Det kan vara, för att ta ett par exempel från Akademin Valand, svensk byråkrati, nanoforskningens visualiseringar och miljöns påverkan på glaciärerna. LW: Akademisk forskning är ju typisk definierat av vissa institutionella normer som bl.a. handlar om metodik (giltighet), form (man måste ofta primärt formulera sin forskning skriftligt, det finns normer för diskurs, referenser), värdering, krav om publicering i bestämda sammanhang etc). Konstnärlig forskning är som jag ser det mindre begränsat av samma normer. Är det viktigt med både mellan akademisk och konstnärlig forskning? AD: Givet att både akademin och konstfältet är magra på tjänster så är det alltid bra med fler tjänster och möjligheter att söka anslag. Idag finns både forskarutbildning, tjänster och anslagsformer för akademisk och konstnärlig forskning om fotografi.
NÖ: Det är viktigt eftersom de olika forskningsmiljöerna bidrar till att ge fler ingångar till och sammanhang där det sker en kvalificerad reflektion om och med fotografi. Ur ett strategiskt perspektiv innebär det också att det finns fler källor till ekonomiska och andra resurser. Min huvudpoäng är att styrkan finns i en ökad samverkan mellan forskningen inom olika discipliner och aktörer. LW: Absolut - de utmanar, supplerar och inspirerar varandra. Båda genererar värdefull kunskap (om fotografi och alla mediets kontexten).