EN NATIONELL HANDLINGSPLAN Brottsofferarbetet inom Polisen Handlingsplanen skall ses som en ambition att mot bakgrund av de senaste årens utveckling samla och effektivisera insatserna på området för att få genomslag i praktiken.
Utgivare: Rikspolisstyrelsen ISBN-nummer: 91-89475-17-8 Upplaga: 5 000 ex augusti 2003 Grafisk form: Ragnar Lilliestierna RPS informationsenhet Omslag: Johanna Blomberg Britton&Britton Text: Magnus Lindgren Polisenheten Foto: Peter Fischerström s. 9, Peter Ahlén/Johnér Bildbyrå s. 13, Benny Wilhelmsson s. 15 Kristoffer Tessman s.19 Tryck: EO Print juni 2003
Förord I mars 2001 antog riksdagen propositionen Stöd till brottsoffer (prop. 2000/01:79) med förslag till åtgärder för att ytterligare förbättra stödet till dem som utsatts för brott. I anslutning till detta fick ett flertal myndigheter särskilda uppdrag i syfte att förverkliga regeringens intentioner. Rikspolisstyrelsens uppdrag består i att upprätta en handlingsplan för det fortsatta brottsofferarbetet, att i samråd med Riksåklagaren utarbeta en metod för kvalitetssäkring samt att i samverkan med Brottsoffermyndigheten genomföra utbildning. I det följande presenteras en nationell handlingsplan för det fortsatta brottsofferarbetet inom Polisen. Handlingsplanen skall ses som en ambition att mot bakgrund av de senaste årens utveckling samla och effektivisera insatserna på området för att få genomslag i praktiken. Handlingsplanen innehåller konkreta åtgärder avseende brottsoffrens rättigheter och Polisens skyldigheter på detta område. Den identifierar också olika brister som det är angeläget att avhjälpa i det fortsatta arbetet. Utgångspunkten för handlingsplanen är att Polisen har en mycket viktig roll när det gäller att stödja, skydda och hjälpa medborgare som utsatts för brott. Polisen kan emellertid endast göra en begränsad del av det som sammantaget måste göras för brottsoffer i lokalsamhället. Ansvaret för att flytta fram positionerna inom brottsofferområdet vilar således i stor omfattning även på resten av rättskedjan och på olika kommunala aktörer. Dessutom kan ideella organisationer m.fl. i samhället bidra med betydelsefulla insatser för brottsoffer. Det är Rikspolisstyrelsens förhoppning att genomförandet av de åtgärder som presenteras i handlingsplanen skall bidra till bättre bevisupptagning och därmed snabbare genomströmning och ökad lagföring, samtidigt som situationen för personer som utsatts för brott underlättas. Handlingsplanen har utarbetats av Magnus Lindgren vid polisenheten, Rikspolisstyrelsen. Ann-Marie Begler Överdirektör 3
1. Från ord till handling Under de senaste årtiondena har brottsoffrens situation kommit allt mer i fokus, bl.a. till följd av kvinnorörelsens arbete med att synliggöra mäns våld mot kvinnor. En rad åtgärder och reformer har också genomförts i syfte att förbättra brottsoffers möjligheter till stöd, skydd och hjälp. Det handlar t.ex. om förbättrad ersättning, rätt till målsägandebiträde och stödperson, möjlighet till fingerade personuppgifter samt en ökad informations- och underrättelseskyldighet för Polisen. Det har emellertid också visats på svårigheter för att få genomslag för brottsofferfrågorna i praktiken: Det finns en tradition där fokus i första hand är på brottet och på gärningsmannen, snarare än på att i det dagliga polisarbetet förebygga brott och stödja brottsoffer. Brottsofferområdet har inte fått den status som det rätteligen borde ha. Andra i sammanhanget viktiga frågor att beakta i det brottsofferstödjande arbetet är att polismyndigheten: Har ett helhetsperspektiv och håller ihop frågorna. Samverkar med myndigheter, organisationer och andra aktörer i lokalsamhället vad gäller åtgärder för att förbättra brottsoffers situation. Genomför kontinuerliga hot- och riskbedömningar när det gäller personer som riskerar att utsättas för upprepade brott, så kallad upprepad viktimisering. Bedriver en effektiv förundersökningsledning. Har upparbetade informationsrutiner, t.ex. beträffande dokumentation över lämnad information och underrättelse till brottsoffer. Ser till att berörd personal har grundläggande kunskap om brottsoffers reaktioner, behov och om gällande bestämmelser på området. Har ett bra bemötande även av så kallade icke-idealoffer. 4
Vem som helst kan utsättas för brott 2. Vem är ett brottsoffer? Både brott och offer är ord som förekommit länge i det svenska språket. Sammansättningen brottsoffer användes däremot först i början av 1970-talet. Men vad är egentligen ett brottsoffer? Det kan tyckas som en trivial fråga, men att klargöra vem eller vilka som är att anse som brottsoffer har betydelse i flera avseenden. Det är t.ex. ofta först när en person har fått status som tillhörande en offergrupp som han eller hon kan få ekonomisk ersättning samt medicinsk, psykologisk och social behandling och rehabilitering. Många människor tycks ha en schablonbild av brottsoffer. Denna bild kännetecknas av uppfattningen om ett idealoffer, det vill säga ett oskyldigt, försvarslöst offer som inte har någon delaktighet i brottet. Verkligheten ser emellertid inte alltid ut på detta sätt. De fall där offret inte direkt kan sägas vara ett idealoffer ställer ibland ännu större krav på ett professionellt agerande. Att offret uppträtt provocerande eller varit påverkad får inte leda till att de formella rättigheterna åsidosätts, ifrågasätts eller att personen bemöts annorlunda. Man behöver inte vara oskyldig för att få hjälp, skydd, information, ersättning etc. I denna handlingsplan avser begreppet brottsoffer främst fysiska personer som utsatts för brott. Vidare avses såväl direkt drabbade som 5
indirekta offer, t.ex. barn som växer upp i våldets närhet och personer som i sina yrken exponerats för stark känslomässig stress samt, i tilllämpliga delar, även vittnen och juridiska personer. I den mån definitionen är av direkt betydelse för tillämpningen av en bestämmelse används begreppet målsägande. Utgångspunkter för handlingsplanen: Vem som helst kan utsättas för brott. Det uppstår i princip alltid brottsoffer när det begås brott, oavsett om brottet polisanmäls och resulterar i gripanden, anhållanden eller andra åtgärder från rättsväsendets sida. Brottsoffer har grundläggande rättigheter och identifierbara behov. Strategier och handlingsplaner som beaktar brottsoffers grundläggande rättigheter och behov leder till positiva effekter för såväl rättsväsendet som samhället i stort. Alla brottsoffer skall behandlas med respekt och empati. Polisen skall erbjuda samma kvalitetsnivå oberoende av personens kön, ålder, etniska bakgrund, trosuppfattning, funktionshinder, sexuella läggning, sociala ställning, livsstil etc. 6
Internationella dokument med fokus även på brottsoffer 3. Brottsofferfrågorna; en del av grundläggande mänskliga rättigheter Att stödja, skydda och hjälpa brottsoffer skall inte i första hand göras för att det är synd om offren eller för att man skall vara snäll. Ytterst handlar det om att brottsoffer skall tillförsäkras sina grundläggande mänskliga rättigheter (MR). Det handlar t.ex. om rätt till personlig frihet och integritet, rätt till ersättning och medicinsk, psykisk och social hjälp, rätt till information om utvecklingen i det egna ärendet etc. Under de senaste femtio åren har det internationella samfundet i form av bl.a. Förenta Nationerna (FN), Europarådet och Europeiska unionen (EU) utarbetat en rad dokument som tar sikte på att stärka skyddet för de grundläggande mänskliga rättigheterna. Sedan ett antal år har särskild uppmärksamhet riktats mot brottsoffrens situation. Denna uppmärksamhet har bidragit till att det har utarbetats särskilda dokument med fokus på brottsoffer; konventioner, deklarationer och rekommendationer. Som exempel på dokument med fokus på brottsoffer utifrån ett MR-perspektiv kan nämnas Kvinnokonventionen från år 1979 som syftar till att förtydliga och förstärka kvinnors lika rätt i samhället. Ett 7
annat dokument är Barnkonventionen från år 1989 som behandlar staternas skyldigheter när det gäller att skydda barn mot våld och alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. Åtgärder för att lyfta fram brottsofferproblematiken utifrån ett MR-perspektiv: Under senare år har det kommit krav på att Rikspolisstyrelsens skall förstärka utbildning av berörd personal i frågor om mänskliga rättigheter. En viktig del i detta sammanhang är att uppmärksamma brottsoffrens situation i lokalsamhället. I alla frågor som rör utbildning om mänskliga rättigheter är det angeläget att polisutbildningarna och de enskilda polismyndigheterna vidgar fokus från ett traditionellt gärningsmannaperspektiv till att även omfatta brottsoffers rättigheter och behov. En utbildning beträffande brottsofferfrågor bör ta sin utgångspunkt i de dokument som Förenta Nationerna, Europarådet m.fl. har utarbetat i syfte att stärka skyddet för de grundläggande mänskliga rättigheterna inom brottsofferområdet. Konkret betyder detta att innebörden av vad som sägs i dokumenten skall omsättas i dagligt polisarbete. Det är angeläget att här aktuella frågor ingår i grundutbildningen för poliser och civilanställda. De behöver också vidmakthållas i samband med vidareutbildning m.m. 8
4. Helhetsperspektiv och tydliga signaler från ledningen För att flytta fram positionerna inom brottsofferområdet är det viktigt att polismyndigheten har en helhetssyn och håller ihop frågorna. Inom en och samma polismyndighet finns ofta olika specialister inom brottsofferområdet. Inte sällan har en person ansvar för våld mot kvinnor, en annan för sexuella övergrepp mot barn, en tredje för barnpornografi och trafficking, en fjärde är en så kallad brottsoffersamordnare. Dessa särskilt utpekade kontaktpersoner måste känna till sin roll i myndighetens samlade brottsofferstödjande arbete. Det finns i den allmänna debatten en tendens att se på olika kategorier av brottsoffer som mer skyddsvärda än andra. Det kan emellertid aldrig vara acceptabelt att behandla vissa brottsoffer bättre eller sämre. Däremot kan det vid olika tidpunkter och i specifika situationer finnas grupper av brottsoffer som är i behov av speciella insatser. Under senare år har utsatta kvinnor och barn samt offer för rasistiska och homofobiska brott varit prioriterade områden. Dessa grupper är också exempel på särskilt sårbara brottsoffer; kvinnor och barn på grund av våldets struktur där gärningsmannen ofta är någon som offret känner eller står i beroendeställning till, offer för homofobiska och rasistiska brott (så kallade hatbrott) eftersom brotten inte bara är en attack mot individen utan också en attack mot offrets hela livsstil och/ eller kultur. Dessa brott är också ett angrepp mot de grundläggande demokratiska värdena i en stat. Andra särskilt sårbara grupper är t.ex. äldre, funktionshindrade, resenärer och marginaliserade grupper som socialt utslagna, kriminella, hemlösa, prostituerade etc. En stor del av de reaktioner, behov och problem som individer ställs inför efter att ha utsatts för brott är emellertid generella. Det finns således mer som förenar än som skiljer olika offergrupper åt. Polismyndigheten måste därför se till helheten när man utvecklar det brottsofferstödjande arbetet. Detta gäller inte minst för att motverka att enskilda offergrupper ställs mot varandra. Brottsofferarbetet bör organiseras utifrån ett medborgar- och helhetsperspektiv där ansvarsfördelningen inom polismyndigheten tydligt framgår. 9
Åtgärder för att säkerställa ett helhetsperspektiv och tydliga signaler från polisledningen: För att en polismyndighet skall kunna säkerställa att verksamheten bedrivs utifrån ett helhetsperspektiv, där hela brottsoffersystemet fungerar, är det angeläget att klara ut hur ansvaret skall fördelas inom myndigheten. Polismyndigheten bör därför se över tjänsteföreskrifter och motsvarande styrdokument så att det tydligt framgår var i organisationen huvudansvaret för brottsofferfrågorna ligger och vilket ansvar som åvilar andra funktioner vid myndigheten. På motsvarande sätt bör det klaras ut hur arbetet vid de olika enheterna vid Rikspolisstyrelsen kan samordnas i dessa frågor för att underlätta polismyndigheternas behov av stöd och råd. En förutsättning för att kunna leva upp till de krav som ställs på Polisen beträffande brottsoffer är att tjänsteföreskrifter och motsvarande dokument som beskriver ansvarsfördelning, görs kända för de anställda så att dessa har kunskap om hur den egna organisationen fungerar, t.ex. beträffande handläggningsrutiner avseende egendoms- och våldsbrott. Dokumenten bör också göras kända för samverkande myndigheter och organisationer. För att tillse att inte enskilda offergrupper ställs mot varandra samt för att motverka att offerfrågorna blir en nischhantering är det viktigt att polisledningen ger tydliga signaler om att brottsoffer är ett centralt område. Det är också viktigt att intentionerna följs upp och omsätts i praktiskt polisarbete. I de dialoger som ledningen för med mellanchefer bör uppmärksammas hur dessa tillämpar sin del av myndighetens brottsofferhantering. För att i praktiken flytta fram positionerna inom brottsofferområdet är det angeläget att frågorna uppmärksammas vid de policydiskussioner polismyndigheten för med samverkande myndigheter och ideella organisationer. 10
Aktörerna i lokalsamhällets brottsofferstödjande arbete 5. Samverkan och samordning i lokalsamhället En viktig förutsättning för det brottsofferstödjande arbetet i lokalsamhället är att det finns en utvecklad samverkan mellan myndigheter och mellan myndigheter och ideella organisationer. I regeringens brottsförebyggande program Allas vårt ansvar (Ds 1996:59) konstateras att brott måste angripas utifrån en bred kriminalpolitisk ansats som bygger på medborgerliga initiativ och ett brett engagemang från allmänhetens sida. Motsvarande resonemang gör sig gällande när det handlar om stöd till brottsoffer. Samverkan bör ske både när det gäller prioriteringar och andra övergripande frågor och beträffande hanteringen av enskilda utredningar och ärenden. Inom ramen för samarbetet bör myndigheterna, med bibehållande av sina respektive yrkesroller och ansvar, också utbyta erfarenheter om kompetens- och metodutvecklingsfrågor. Det är även angeläget att de ideella organisationerna ges möjlighet att samverka med den offentliga sektorn så att synergieffekter uppnås på sätt som beskrivs i regeringens nationella brottsförebyggande program. För att uppnå bra och varaktiga resultat är det nödvändigt att polismyndigheten samverkar med myndigheter, organisationer och andra aktörer i lokalsamhället som på olika sätt kan hjälpa, stödja och skydda brottsoffer. Sådan samverkan bör ske med bibehållande av respektive yrkesroller och ansvar. 11
Åtgärder för att stimulera samverkan och samordning i lokalsamhället: För att stimulera samverkan och samordning i lokalsamhället utifrån ett brottsofferperspektiv, bör brottsofferfrågorna inordnas inom ramen för de lokala brottsförebyggande rådens arbetsuppgifter. Under senare år har Polisen ålagts att utarbeta brottsförebyggande strategier. Att förebygga brott och stödja brottsoffer handlar till stor del om samma frågor. De brottsförebyggande strategierna bör därför inkludera en tydlig beskrivning av det brottsofferstödjande arbetet, där det bl.a. framgår hur och med vilka myndigheter och organisationer samverkan kommer att ske. En stor del av det lokala brottsofferstödjande arbetet fullgörs av olika ideella organisationer. De ideella organisationerna besitter därför stor kunskap om situationen för brottsoffer i lokalsamhället. För att ta del av denna kunskap är det viktigt att polismyndigheten för en kontinuerlig dialog med olika ideella organisationer verksamma inom brottsofferområdet. I många kommuner finns framtagna handlingsplaner och motsvarande styrdokument som beskriver vad som skall göras inom brottsofferområdet samt vilket ansvar som åvilar olika aktörer. Det är angeläget att polismyndigheten medverkar till framtagandet av dylika dokument samt bidrar till att de omsätts i praktiken. I detta arbete är Brottsoffermyndigheten en viktig resurs. För att tillse att rättskedjeperspektivet beaktas utifrån ett brottsoffeperspektiv är det viktigt att polismyndigheten intensifierar dialogerna med åklagare och domstol. Även i detta sammanhang är Brottsoffermyndigheten en viktig samarbetspartner. Dialogerna bör främst fokusera på hur brottsoffer får sina rättigheter tillgodosedda genom rättskedjan. Polismyndigheten bör i dialog med hälso- och sjukvården tillförsäkra att det finns väl fungerande rutiner, t.ex. vad gäller framtagande av rättsintyg. 12
När blixten slår ner på samma plats 6. Kontinuerlig hot- och riskbedömning För att förhindra att en person eller ett objekt utsätts för upprepade brott är det nödvändigt att polismyndigheten bedriver en kontinuerlig hot- och riskbedömning. Vid misstänkta våldsbrott bör ett inledande ställningstagande göras beträffande behovet av en mer strukturerad hot- och riskbedömning. En sådan bedömning bör normalt sett alltid göras vid misstanke om brott och ordningsstörningar. Det kan vara rimligt att polismyndigheten börjar med att utveckla hotoch riskbedömningar vad gäller de av regeringen särskilt prioriterade offergrupperna (kvinnor, barn, offer för rasistiska och homofobiska brott samt offer för grov organiserad brottslighet). Vid dessa bedömningar bör polismyndigheten omedelbart klara ut huruvida det finns risk för övergrepp i rättssak och om straffskärpningsreglerna i 29 kap. brottsbalken (BrB) kan bli aktuella att tillämpa. Det är angeläget att polismyndigheten utarbetar rutiner för tidiga och kontinuerliga hot- och riskbedömningar, bl.a. utifrån kunskapen om upprepad viktimisering. 13
Åtgärder för att säkerställa genomförandet av kontinuerliga hot- och riskbedömningar: Några av Polisens främsta uppgifter är att förebygga, förhindra och utreda brott. Inom ramen för detta ligger att tillse att brottsoffer inte utsätts för upprepade brott. För att bättre fånga upp personer och objekt som löper risk att utsättas för brott är det angeläget att polismyndigheten i aktuella fall bedriver en strukturerad hot- och riskbedömning. Det är angeläget att dessa bedömningar görs så tidigt som möjligt. Detta gäller särskilt vid grövre och svårutredda våldsbrott, t.ex. brott med inslag av rasism, främlingsfientlighet, antisemitism, homofobi och/eller diskriminering. Bedömningarna bör kontinuerligt omprövas av polismyndigheten. Polismyndigheten bör intensifiera arbetet med att klara ut vilket stöd, skydd och hjälp som man själv kan erbjuda brottsoffer. Polismyndigheten bör även inventera vilka andra aktörer i lokalsamhället som kan erbjuda brottsoffer hjälp eller som besitter viktig information som kan vara av värde att beakta i hot- och riskbedömningarna. Det kan t.ex. handla om hjälp med skyddat boende eller information från den lokala kvinno- och brottsofferjouren, hälso- och sjukvården, socialtjänsten eller skattemyndigheten. Vid de hot- och riskbedömningar som görs vid polismyndigheten bör alltid klaras ut om det föreligger risk för t.ex. övergrepp i rättssak och/eller om det finns några straffskärpningsgrunder på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet. Vidare bör klaras ut om det finns straffskärpningsgrunder på grund av att gärningarna utgjort ett led i en upprepad och systematisk kränkning av personens integritet (jämför 4 a BrB). Vid hot- och riskbedömningarna är det också viktigt att klara ut om det föreligger behov av och/eller rättigheter till brottsofferstödjande åtgärder i form av målsägandebiträde, särskild företrädare för barn, besöksförbud, stödperson, trygghetsskapande samtal, förbättrat skalskydd, förbättrat personskydd, kontaktperson hos Polisen, larmpaket, skyddat boende, kontakt med brottsofferstödjande organisation m.m. Vidare bör vid hot- och riskbedömningarna beaktas vilka konsekvenser ett eventuellt uppgiftslämnande till massmedia får för brottsoffret. 14
Det är viktigt att patrullen får aktivt stöd av bl.a. förundersökningsledaren 7. Effektiv förundersökningsledning En av de viktigaste åtgärderna för att flytta fram positionerna inom brottsofferområdet är att polismyndigheten, tillsammans med åklagarmyndigheten, bedriver en effektiv ledning av förundersökningar och annan brottsutredning. Till detta hör att det finns tillgång till kvalificerad undersökningsledning samt personal i sådan omfattning att undersökningar i rimlig omfattning kan genomföras utan avbrott även vid udda tider. Ett sådant arbete sänder mycket tydliga signaler till ett brottsoffer om att Polisen även bryr sig om offrets utsatta situation och inte enbart koncentrerar sig på gärningsmannen. Detta kan i sin tur medverka till att brottsoffer får en positiv inställning till Polisen, ett förhållande som är mycket värdefullt och som kan underlätta för själva brottsutredningen. Det är angeläget att polis- och åklagarmyndigheter bedriver en effektiv förundersökningsledning för att tidigt säkra att erforderliga uppgifter från brottsoffer och vittnen tillvaratas så att brottet har största möjliga förutsättning att snabbt klaras upp. En effektiv förundersökningsledning är även viktig för att tillvarata brottsoffrens rättigheter, t.ex. beträffande rätt till information och ersättningsmöjligheter. 15
Åtgärder för att säkerställa en effektiv förundersökningsledning: Polismyndigheten bör i samråd med åklagarmyndigheten klara ut hur ett brottsoffer kan få kontakt med åklagaren samt hur man säkerställer att informations- och underrättelseskyldigheten enligt förundersökningskungörelsen och polisförordningen fullgörs. I arbetet med att säkerställa en effektiv förundersökningsledning ur ett brottsofferperspektiv bör polismyndigheten bl.a. beakta erfarenheterna från rapporten Iakttagelser vid inspektioner av brottsutredningsverksamheten (RPS, 1999). En förundersöknings- och/eller utredningsledare bör vara väl förtrogen med hur andra delar av rättskedjan och lokalsamhället i övrigt, även vid udda tider, kan utgöra stöd eller komplement i samband med brottsutredningar. Polismyndigheten bör även beakta dessa frågor i sin utbildningsverksamhet. Förundersökningsledaren, utredningsledare, vakthavande befäl eller annan förman bör vanligtvis omgående tillse och kvalitetssäkra att anmälningsupptagarna och första patrull på plats, i de enklare fallen, klarar ut vilket brottsofferstöd som behövs. För att tillgodose brottsoffers behov och rättmätiga krav är det angeläget att det i rimlig omfattning även vid udda tider finns tillgång till kvalificerad undersökningsledning som är väl införstådd med Polisens skyldigheter och brottsoffrens rättigheter. 16
8. Relevant information till brottsoffren Att utsättas för brott är inte sällan en starkt känslomässig upplevelse som innebär att tilliten till omgivningen går förlorad samtidigt som kontrollen över den egna situationen försvinner. Information om förutsättningarna i det egna ärendet, liksom om det allmänna förfarandet i en polisutredning är därför något som kan hjälpa brottsoffer att återfå kontrollen och att handskas med situationen. Information är också ofta en förutsättning för att brottsoffren själva skall kunna tillvarata sina rättigheter. I detta sammanhang är det även viktigt att påminna om att otillräcklig eller otydlig information kan förorsaka Polisen betydande merarbete. Sedan ett antal år har Polisen en omfattande informations- och underrättelseskyldighet gentemot brottsoffer. Denna skyldighet regleras i första hand i 1 kap. 6 polisförordningen och i 13 a-c, 14 förundersökningskungörelsen. Polismyndigheten har ansvar för att brottsoffer får relevant, begriplig och, vid behov, fortlöpande information i det egna ärendet. Åtgärder för att säkerställa att brottsoffer får relevant, begriplig och, vid behov, fortlöpande information: Polismyndigheten bör genomföra en översyn av den lokala information som lämnas till brottsoffer och de lokala informationsrutiner som finns för att i praktiken tillförsäkra att brottsoffer initialt och, vid behov, fortlöpande får relevant, begriplig och tillförlitlig information av olika slag. Till att börja med bör skriftlig information till brottsoffer finnas framtagen avseende i första hand enklare egendomsbrott, bostadsinbrott samt våldsbrott med känd gärningsman. I den utsträckning polismyndigheten har behov av stöd i denna fråga avser Rikspolisstyrelsen att vara behjälplig med att utarbeta information som myndigheten kan komplettera med information som gäller lokala förhållanden och rutiner. Informationen skall vara anpassad så att brottsoffren förstår hur en förundersökning går till, vad olika beslut innebär och vad en fortsatt rättsprocess medför, bl.a. beträffande vilka krav som ställs på offret att medverka i brottsutredningen. 17
Det är angeläget att informationen innehåller konkreta uppgifter om lokala handläggningsrutiner på olika orter och nivåer vid myndigheten. Det kan t.ex. gälla hur cykelstölder, bostadsinbrott och våldsbrott handläggs. Det är också angeläget att informationen är anpassad utifrån förutsättningarna i det enskilda fallet (t.ex. känd gärningsman, brottets karaktär), lokala förutsättningar (t.ex. cykelkällarens öppentider, tillvägagångssätt för att få tillbaka stulen egendom) och individens förutsättningar (t.ex. särskilt sårbar, sociala situation, språkförbistringar). Informationen, som efter behov bör översättas till andra språk, kan med fördel utarbetas i samråd med myndigheter, organisationer och andra aktörer i lokalsamhället. Exempel på generell brottsofferinformation 18
Brottsofferfrågorna måste lyftas fram i grund- och vidareutbildning 9. Grundläggande kunskap om brottsoffers reaktioner, behov och om gällande bestämmelser m.m. För många brottsoffer är brottet den första egentliga kontakten med Polisen. Tidigare har man kanske mött Polisen i trafikundervisningen i skolan, när man ansökt om pass eller då man någon enstaka gång blivit stoppad i en trafikkontroll. Detta möte innebär således att bilden av Polisen för första gången sätts på verkligt prov. Mötet med Polisen blir emellertid inte alltid vad ett brottsoffer förväntat sig. Den drabbade är kanske inte bara chockad och förvirrad, utan också mycket känslig för de attityder som han eller hon uppfattar hos personer i omgivningen. Mötet med Polisen kan därför bli en kritisk punkt för hur ett brottsoffer i framtiden kommer att hantera den uppkomna situationen. Undersökningar visar t.ex. att negativa attityder från Polisens sida kan förvärra offrets utsatta position. Vad som för Polisen kan uppfattas som en rutinhändelse är inte sällan för den drabbade något som endast inträffar en gång i livet och som väcker starka känslor. Det är därför viktigt att Polisen har kunskap om och förståelse för hur sårbar en person kan vara efter att ha varit med om en starkt känsloladdad händelse. Det är också viktigt att berörd personal har grundläggande kunskap om aktuella bestämmelser 19
beträffande exempelvis brottsoffers möjligheter till ersättning och rätt till information. Polismyndigheten har att tillse att berörd personal har grundläggande kunskap om brottsoffers reaktioner, behov och om gällande bestämmelser på området samt att de har förmåga att omsätta dessa teoretiska kunskaper i praktisk tillämpning. 20 Åtgärder för att säkerställa att Polisen har grundläggande kunskap om brottsoffers reaktioner, behov och om gällande bestämmelser samt att de har förmåga att omsätta dessa teoretiska kunskaper i praktisk tillämpning: Enligt ett regeringsbeslut i juni 2001 skall Rikspolisstyrelsen och Brottsoffermyndigheten i samverkan genomföra utbildning i brottsofferfrågor för personal inom polisväsendet. Utbildningen skall inriktas på den personal som i sin dagliga verksamhet kommer i kontakt med dem som utsatts för brott. Det är därför angeläget att brottsofferperspektivet på ett tydligt sätt lyfts fram och förtydligas under grund- och vidareutbildning vid landets polisutbildningar. Polismyndigheten bör utbilda berörd personal som kommer i kontakt med brottsoffer. Utbildningen bör, förutom kunskap om brottsoffers reaktioner, behov och gällande bestämmelser, utgå från de lokala inventeringar som gjorts beträffande vilka myndigheter, organisationer och andra som kan bistå Polisen med stöd, skydd och hjälp till brottsoffer, de kommunala handlingsplaner och dylika dokument som beskriver vad som skall göras inom brottsofferområdet samt vilket ansvar som åvilar olika aktörer i lokalsamhället, de brottsförebyggande strategier som framtagits, de lokala diskussioner som förts mellan Polis och åklagare beträffande hur ett brottsoffer kan få kontakt med åklagaren samt hur man säkerställer att brottsoffer får relevant, begriplig och, vid behov, fortlöpande information i det egna ärendet, de tjänsteföreskrifter och andra styrdokument som utarbetats, de hot- och riskbedömningar som görs samt den information och de informationsrutiner som finns utarbetade.
Utbildningen bör i huvudsak utgå från lokala förhållanden och ta sikte på det praktiska, inte enbart på teorin inom området. Utbildningen bör föregås av att polismyndigheten genomför egna inventeringar med syftet att identifiera eventuella problem och brister. Utbildningens fokus bör ligga på organisationen snarare än på individer. Nyckelgrupper när det handlar om utbildning inom brottsofferområdet är de befattningshavare som möter brottsoffer i den första och också ofta enda kontakten med rättsväsendet. Det gäller t.ex. yttre/inre befäl, vakthavande befäl, FU-ledare, granskare och anmälningsupptagare. Utbildningen bör i stor utsträckning ta sikte på tidiga åtgärder. Det är angeläget att all utbildning följs upp och kvalitetssäkras. Utbildningen inom brottsofferområdet bör bedrivas på såväl kort som på lång sikt. 21
10. En metod för kvalitetsutveckling på brottsofferområdet En av Polisens viktigaste uppgifter är att utreda begångna brott. I detta arbete har brottsoffer en betydelsefull roll. Utan information från brottsutsatta och vittnen skulle många brott inte komma till Polisens kännedom, och utan deras medverkan skulle många gärningsmän inte kunna ställas till ansvar. Att systematiskt samla in, bearbeta, analysera och sammanställa erfarenheter från personer som utsatts för brott är således utomordentligt viktigt för verksamheten. Enligt ett regeringsbeslut i juni 2001 skall Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren i samråd utarbeta en metod till stöd för hur Polis och åklagare, som en del av respektive myndigheters kvalitetssäkringsarbete, skall kunna följa utvecklingen av hur brottsoffer upplever sig bemötta. Metoden för kvalitetsutveckling på brottsofferområdet redovisas i sin helhet i ett dokument som tillsammans med denna handlingsplan överlämnats till regeringen i samband med Polisens årsredovisning för år 2002. Det är av stor vikt att polismyndigheten genomför regelbundna kvalitetsundersökningar beträffande hur brottsoffer upplever sig bemötta av Polisen samt hur samverkande myndigheter, ideella organisationer och andra aktörer i lokalsamhället ser på Polisens brottsofferstödjande arbete. I detta sammanhang är det även viktigt att ta del av polisanställdas syn på arbetet med brottsoffer. Åtgärder för att genomföra regelbundna kvalitetsundersökningar på brottsofferområdet: För att ta del av bl.a. brottsoffers, myndigheters och ideella organisationers erfarenheter och synpunkter på Polisen samt för att undersöka hur polispersonal uppfattar arbetet med brottsoffer bör polismyndigheten genomföra regelbundna kvalitetsundersökningar. Dessa undersökningar bör utgöra underlag för det fortsatta brottsofferarbetet i myndigheten. För att förbättra omhändertagandet, behandlingen och bemötandet av brottsoffer är det angeläget att polismyndigheten för regelbundna dialoger med övriga aktörer i rättskedjan, med olika kommunala aktörer samt med ideella organisationer. 22
För att tillse att polismyndigheten i sin verksamhet tillvaratar ett brottsofferperspektiv bör arbetet med kvalitetsutveckling även omfatta så kallade självutvärderingar där berörd personal får besvara hur brottsofferperspektivet är beaktat. Svaren på undersökningen bör ligga till grund för polismyndighetens fortsatta utvecklingsarbete inom området. 23
Av handlingsplanen framgår att det är viktigt att polismyndigheten: Ser brottsofferfrågorna som en del av grundläggande mänskliga rättigheter. Har ett helhetsperspektiv och håller ihop frågorna. Samverkar med myndigheter, organisationer och andra aktörer i lokalsamhället vad gäller åtgärder för att förbättra brottsoffers situation. Genomför kontinuerliga hot- och riskbedömningar när det gäller personer som riskerar att utsättas för upprepade brott, så kallade upprepad viktimisering. Bedriver en effektiv förundersökningsledning. Har upparbetade informationsrutiner, t.ex. beträffande dokumentation över lämnad information och underrättelse till brottsoffer. Ser till att berörd personal har grundläggande kunskap om brottsoffers reaktioner, behov och om gällande bestämmelser på området. Har ett bra bemötande även av så kallade icke-idealoffer. Genomför regelbundna kvalitetsundersökningar. Polisenheten 102 26 Stockholm