Inspektion av polismyndigheternas handläggning av brottsofferfrågor

Transkript

1 Inspektion av polismyndigheternas handläggning av brottsofferfrågor Inspektionsrapport 2010:3 Rikspolisstyrelsen Enheten för inspektionsverksamhet Februari 2010 Rapport_3_ indd

2 Ansvarig utgivare: Rikspolisstyrelsen, Box 12256, Stockholm D nr: STA /09 Foto: Magnus Hallgren Scanpix Sweden. Brottsoffer, silhuetten av en kille som blivit rånad i Koleraparken vid Globen i Stockholm. Grafisk design: Alenäs Grafisk Form Upplaga: 100 ex Tryck: RPS Tryckeri, Stockholm 2010 Rapport_3_ indd

3 innehåll Förkortningar Sammanfattning uppdraget Hur inspektionen har genomförts Inledning Bakgrund Brottsofferfrågans utveckling Styrningen av polismyndigheterna Den nationella handlingsplanen Regelverk Övergripande bestämmelser om brottsoffer Polislag och polisförordning Förundersökningskungörelsen Ersättningsfrågor Personligt stöd Personligt skydd Beslut i rättsprocessen Övriga rättsregler Polismyndigheten och brottsofferarbetet Verksamhetsmål RPS mål och styrning Polismyndigheternas mål Överväganden Förslag Ledning och styrning Nulägesbeskrivning Övervägande Förslag Organisation Nulägesbeskrivning Övervägande Förslag Verksamhet och arbetsmetoder Nulägesbeskrivning Övervägande Förslag Uppföljning Nulägesbeskrivning Övervägande Förslag Samverkan Nulägesbeskrivning Övervägande Förslag Kompetens och utbildning Nulägesbeskrivning Övervägande Förslag Polisens kontaktcenter Nulägesbeskrivning Övervägande Förslag Brottsoffer Information Nulägesbeskrivning Överväganden Förslag Stöd Nulägesbeskrivning Överväganden Förslag Skydd Nulägesbeskrivning Rondering med hund Besöksförbud Larmpaket (Skyddspaket) Överväganden Rondering med hund Besöksförbud Larmpaket Förslag Rapport_3_ indd

4 Förkortningar BOJ Brottsofferjour DurTvå Datoriserad utredningsrutin med tvångsmedelshantering FUK Förundersökningskungörelsen (1947:948). KUT Kriminalunderrättelsetjänst, enhet där ofta de mer kvalificerade hot- och riskanalyserna utförs Patriark En strukturerad modell för bedömning av hot och risker vid hedersrelaterat våld PKC Polisens kontaktcenter PoA Polisavdelningen, RPS RAR Rationell anmälansrutin RB Rättegångsbalken RFSL Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, som arbetar för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter ROKS Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige RPS Rikspolisstyrelsen SAM (egentligen SAM:SV = Stalking Assessement and Managemant: Screening Version) en strukturerad modell för att bedöma hot och risker vid stalkning (upprepade trakasserier och förföljelser) SARA (egentligen SARA:SV = Spousal Assault risk Assessement: Short Version) en strukturerad modell för att bedöma hot och risker i parrelationer SoL kap. 1 socialtjänstlagen (2001:435) som reglerar myndigheters skyldighet att anmäla till socialnämnden när ingripande behövs för att skydda barn SKR Sveriges kvinnojourers riksförbund STORM (System for Tasking and Operational resource Managemant) polisens system för att hantera inkommande händelser i länskommunikationscentralen TF Tryckfrihetsförordningen 4 Inspektion av polismyndigheternas handläggning av brottsofferfrågor Rapport_3_ indd

5 1 Sammanfattning Handläggningen av brottsofferfrågor har inspekterats under hösten Inspektionen har omfattat samtliga polismyndigheter men en fördjupad inspektion har genomförts genom besök vid fem polismyndigheter. Inspektionen har inriktats på att beskriva hur arbetet med brottsoffer bedrivs, riktlinjer, organisation, bemanning, samverkan, information, prioritering och uppföljning av verksamheten. Inspektionen inleddes med att en enkät skickades till polismyndigheterna. Svaren på denna har sammanställts och beaktats i denna rapport. I de fem polismyndigheter som besökts har befattningshavare på olika nivåer och med olika funktioner intervjuats. Dessutom har företrädare för kommunernas socialtjänst, Åklagarväsendet, Brottsofferjourer och Kvinnojourer intervjuats. Inspektionsgruppen anser att de fem polismyndigheter som har besökts är representativa i fråga om hur brottsofferverksamheten bedrivs vid polismyndigheterna. Den bild som rapporten förmedlar ger därmed en bild av hur brottsofferfrågorna hanteras i hela landet. Brottsofferfrågorna har sedan slutet av 1980-talet hamnat mer i fokus eftersom nya lagar stiftats på området och ideella organisationer inrättats t.ex. BOJ, ROKS och SKR. En uppföljning som presenterades 2003 visade att nästan 90 procent av brottsoffren var mycket eller ganska nöjda med polisens arbete. En femtedel av de tillfrågade ansåg att poliserna var ointresserade, tvära eller bryska. Endast hälften uppgav att de fått information om att de kunde få hjälp av åklagaren med talan om enskilt anspråk och ännu färre hade fått information om möjligheterna till ersättning enligt brottsskadelagen. Inspektionsgruppen har funnit att följande punkter är avgörande för att polisen ska ha framgång i brottsofferarbetet tydlig fördelning av arbetsuppgifter och ansvar fortlöpande uppföljning av verksamheten utvecklad samverkan med andra myndigheter och organisationer RPS har årligen meddelat direktiv till polismyndigheterna i planeringsförutsättningarna och sedan har återrapportering skett till regeringen i Polisens årsredovisning. RPS har särskilt framhållit att brottsofferarbetet ska bedrivas enligt den nationella handlingsplanen, att verksamheten ska kvalitetssäkras och följas upp samt att polisen ska ha en nationell enhetlig förmåga att hjälpa brottsoffren. I den nationella handlingsplanen Brottsofferarbetet inom Polisen lämnas en bred beskrivning av en modell för hur brottsofferarbetet kan bedrivas. Särskilt understryks vikten av en helhetssyn och en sammanhållen verksamhet. Samverkan, genomförande av hot- och riskbedömningar och vikten av effektiv förundersökningsledning är andra viktiga delar. Brottsoffrens ställning garanteras genom bl.a. övergripande beslut i FN, Europarådet och Regeringsformen. Bestämmelser på detta område finns även i polislagen och polisförordningen men de mest detaljerade bestämmelserna finns i FUK. Där finns regler om brottsoffrens rätt att få information, om ersättningsfrågor, personligt stöd och skydd samt underrättelse av olika beslut i rättsprocessen. Mål för brottsofferverksamheten förekommer mycket sparsamt i polismyndigheternas verksamhetsplaner och de mål som finns är ofta svåra att följa upp. Polismyndigheterna anger i olika dokument vikten av ett bra brottsofferarbete och inspektionsgruppen anser därför att polismyndigheterna bör ha mål för verksamheten i verksamhetsplanerna. RPS har tidigare redovisat ambitionen att ta fram 3 4 olika mätbara och uppföljningsbara mått och detta arbete bör slutföras. Tjänsteföreskrifter och andra styrdokument är ofta inaktuella eller saknas. Polismyndigheten i Skåne är emellertid ett undantag. Där finns såväl aktuella tjänsteföreskrifter som en heltäckande handlingsplan. Inspektionsgruppen anser det viktigt att brottsoffersamordnarna håller fast vid sin strategiska roll och att inriktningen alltid bör vara att brottsofferarbetet ska bedrivas av alla anställda i linjeverksamheten. Brottsoffersamordnare är ett funktionellt ansvar som organisatoriskt ibland finns direkt under t.ex. operativa chefen och ibland ingår de i en brottsoffer enhet. I myndigheterna finns ofta dessutom i polisområdena personer som har ett utpekat ansvar för brottsoffer frågorna lokalt. Ett problem i många polismyndigheter är att verksamheten är knuten till person istället för funktion. Verksamheten blir då helt beroende av att dessa personer finns på plats. En viktig roll i brottsoffer arbetet har också förundersökningsledarna men de ägnar, enligt inspektionsgruppen, inte dessa frågor tillräcklig uppmärksamhet utan koncentrerar sin uppmärksamhet på brottsutredningen och gärningsmannen. Enligt Inspektion av polismyndigheternas handläggning av brottsofferfrågor 5 Rapport_3_ indd

6 innehåll sammanfattning Brottsoffermyndigheten får ungefär hälften av alla barn som bevittnat våld ingen kränkningsersättning p.g.a. brister i förundersökningarna. RPS har förordat att strukturerade hot- och riskbedömningar ska användas för att bättre skydda brottsoffren. De vanligaste metoderna som används inom polisen är SARA, SAM och Patriark. Strukturerade hot- och riskbedömningar används långt ifrån alltid inom polisen. Ofta bygger bedömningen endast på den egna bedömningen av situationen. I Skåne pågår en försöksverksamhet med en lokalt framtagen generell metod för hot- och riskbedömningar. Inspektionsgruppen anser att metoderna bör utvärderas och att RPS därefter beslutar vilken metod som ska användas inom polisen. Polismyndigheternas uppföljning av brottsofferverksamheten är den del av brottsofferarbetet som fungerar minst bra. Det är endast i Polismyndigheten i Skåne uppföljningen är heltäckande. Uppföljningen är viktig för att kunna bedöma om resurserna har använts på rätt sätt och även för att kunna prioritera i förhållande till andra arbetsuppgifter. Möjligheterna att ur RAR hämta uppgifter om den brottsofferinformation som lämnas vid anmälningstillfället har visat sig vara mycket arbetskrävande och har därför inte heller genomförts. Uppföljning av upprepad utsatthet för brott (viktimisering) förekommer i liten omfattning och måste utföras så gott som helt manuellt eftersom det inte finns något stöd i RAR för detta. Samverkan med andra myndigheter och brottsofferorganisationer fungerar bra på handläggarnivå men saknas i stor utsträckning på myndighetens ledningsnivå där det kan finnas behov av att lösa principfrågor. Socialtjänst och brottsofferorganisationer har framhållit det goda samarbetet med polisen. Den kritik som framförts har varit mycket begränsad. Det har då främst handlat om att information inte har lämnats till brottsoffret vid anmälningstillfället och att få ärenden överlämnats till BOJ. En undersökning BOJ har genomfört visar att det är stora skillnader mellan hur stor andel anmälningar som polismyndigheterna överlämnar till BOJ. Brottsoffermyndigheten har också redovisat att det finns stora skillnader och brister i polisens information till brottsoffer. Generell brottsofferutbildning saknas inom polisen och den utbildning som genomförts har handlat om t.ex. hot- och riskbedömningar. En stor utbildningsinsats har genomförts i fråga om brott i nära relationer och då har även vissa brottsofferfrågor berörts. Brottsofferfrågor bör finnas med som inslag i olika utbildningar. En bra åtgärd är att polisaspiranter i vissa myndigheter får information av BOJ och Kvinnojourerna. En ökad samverkan med brottsofferorganisationerna bör ske i utbildningsfrågor. Hälften av alla anmälningar i landet tas emot av PKC som därmed har många kontakter med brottsoffer. Verksamheten är svår att utvärdera i och med att de anmälningar som upprättats i PKC inte kan särskiljas från övriga anmälningar i RAR. I samband med att anmälningskopian skickas ut bifogas brottsofferinformation. Vissa myndigheter har tagit fram en egen information men vanligast är att den skrivs ut genom RAR-systemet. Inspektionsgruppen anser att RPS bör ta fram en nationell information som kan anpassas till de lokala förhållandena. Informationen till brottsoffren bör struktureras så att viss information lämnas i samband med att ett brott inträffat och övrig information lämnas senare. Polisen har en viktig roll genom att förmedla kontakten med t.ex. socialtjänst och brottsofferorganisationer. Stödåtgärder till brottsoffren har andra myndigheter och organisationer huvudansvaret för. Skydd till utsatta brottsoffer förmedlas av polisen i många olika former men inspektionsgruppen har valt att särskilt granska rondering med hund, besöksförbud och larmpaket. När det gäller rondering med hund är inspektionsgruppen osäker på syftet och anser att detta bör klarläggas och att verksamheten bör utvärderas. Polisen hanterar varje år ett stort antal besöksförbud men det finns ofta brister i kontakterna med den hotade. En uppföljning på myndighetsnivå av besöksförbuden förekommer endast undantagsvis. Stalkningsutredningen har föreslagit att besöksförbud ska ersättas med ett kontaktförbud som ska kunna kombineras med elektronisk övervakning samtidigt som påföljden skärps. Om förslagen genomförs kan de träda i kraft i slutet av De larmpaket som f.n. finns är omoderna och används i liten omfattning. RPS har tagit fram ett modernt larmpaket som kommer att finnas tillgängligt fr.o.m Polismyndigheterna bör ha en strategi för hur larmpaket ska användas, annars finns risk att det förmedlar en falsk trygghet. 6 Inspektion av polismyndigheternas handläggning av brottsofferfrågor Rapport_3_ indd

7 innehåll 2 Uppdraget Rikspolisstyrelsen (RPS) beslutade den 28 augusti 2009 att inspektera polismyndigheternas handläggning av brottsofferfrågorna. Inspektionen är planerad enligt inspektionsenhetens verksamhetsplan för Syftet med inspektionen har varit att granska hur arbetet med brottsofferfrågor bedrivs vid polismyndigheterna. Det har också varit viktigt att tillse att polisen arbetar rättsenligt polisverksamheten bedrivs enligt de prioriteringar och riktlinjer som regering och riksdag har beslutat polisarbetet håller hög kvalitet och bedrivs effektivt, särskilt inom frågor som rör den enskildes rättstrygghet och rättssäkerhet Av direktivet framgår också att inspektionen främst ska inriktas på följande områden: beskrivning av hur arbetet med brottsoffer bedrivs riktlinjer för arbetet organisation och bemanning samverkan med andra myndigheter och organisationer rutiner för information och utbildning prioritering och uppföljning av arbetet med brottsoffer Inspektionen har omfattat samtliga polismyndigheter. En fördjupad inspektion har skett genom besök vid följande polismyndigheter: Polismyndigheten i Jämtlands län Polismyndigheten i Örebro län Polismyndigheten i Norrbotten Polismyndigheten i Skåne Polismyndigheten i Gävleborgs län RPS tillsatte en inspektionsgrupp under ledning av polisöverintendenten Håkan Rosenqvist. I gruppen har ingått inspektören Anna-Lena Winblad von Walter och inspektören Lars Widén, båda Polismyndigheten i Stockholms län samt brottsoffersamordnaren Helena Håkansson, Polismyndigheten i Östergötlands län. Inspektion av polismyndigheternas handläggning av brottsofferfrågor 7 Rapport_3_ indd

8 3 Hur inspektionen har genomförts Inspektionen inleddes med att en enkät med ett antal frågor skickades till samtliga polismyndigheter. Avsikten med detta var att få en allmän beskrivning av hur olika delar av brottsofferarbetet hanteras i polismyndigheterna. De svar som lämnats på enkäten har sammanställts och analyserats. Detta för att om möjligt klarlägga vilka rutiner som är gemensamma och vilka skillnader som förekommer. Myndigheternas svar har beaktats i den följande redovisningen. I de fem polismyndigheter där inspektioner genomförts genom besök på polismyndigheterna har inspektionsgruppen träffat myndighetsledning, brottsoffersamordnare och andra som arbetar med brottsofferfrågor. Dessutom har anställda som utvalts slumpmässigt intervjuats om sina kunskaper om myndighetens brottsofferarbete och i vilken omfattning de själva arbetar med dessa frågor. Vid inspektionen har också intervjuer genomförts med företrädare för kommunernas socialtjänst, åklagarväsendet, Brottsofferjourer och Kvinnojourer. Efter inspektionen har en beskrivning tagits fram där myndighetens brottsofferarbete har redovisats. Denna sammanställning har sakgranskats av polismyndigheten och har därefter legat till grund för de påståenden och slutsatser som inspektionsgruppen redovisar i denna rapport. Inspektionsgruppen har även intervjuat företrädare för Brottsoffermyndigheten, Brottsofferjourernas Riksförbund (BOJ), Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) och Sveriges Kvinnojourers riksförbund (SKR). Utöver ovannämnda information bygger de resonemang som inspektionsgruppen redovisar i denna inspektionsrapport också på de kunskaper som inspektionsdeltagarna i övrigt har om brottsofferverksamheten. 8 Inspektion av polismyndigheternas handläggning av brottsofferfrågor Rapport_3_ indd

9 4 Inledning Denna inspektionsrapport är framförallt inriktad på polismyndigheternas ledning och styrning av brottsofferverksamheten samt vilket genomslag polisens åtgärder har haft för brottsoffren. Det finns i rapporten inte någon särskild redovisning när det gäller brottsoffer som har varit utsatta för vissa typer av brott, t.ex. brott i nära relation eller brott med barn som brottsoffer. Detta beror på att barn som brottsoffer tidigare har varit föremål för en inspektion 1 och att en inspektion pågår av polisens utredningar av våld mot kvinnor. Denna kommer att redovisas till RPS under Inspektionen har, utöver en enkät till samtliga polismyndigheter, också omfattat besök under hösten 2009 vid fem polismyndigheter där brottsofferverksamheten har inspekterats. Den bild som sammantaget därigenom har förmedlats anser inspektionsgruppen också ger en genomsnittlig bild av hur dessa frågor hanteras generellt inom polisen. Det finns därför inte någon anledning att anta att brottsofferverksamheten bedrivs så mycket annorlunda i de sexton polismyndigheter som inspektionsgruppen inte har besökt. I denna rapport definieras begreppet brottsoffer på samma sätt i den nationella handlingsplanen (se avsnitt 5 i denna inspektionsrapport). I första hand avses med brottsoffer fysiska personer som drabbats av brottet direkt eller indirekt, t.ex. barn som växer upp i våldets närhet. I tillämpliga delar omfattas även vittnen och juridiska personer. När begreppet har direkt betydelse för tillämpningen av en bestämmelse används begreppet målsägande. RPS genomförde under hösten 2009 en nationell brottsofferenkät som vände sig till personer över 18 år och som utsatts för brott under januari 1 Se Polismyndigheternas handläggning av ärenden om våld maj De brott som ingick i enkätunderlaget var tillgreppsbrott och våldsbrott som inte är i nära relation. Syftet med undersökningen var att ta reda på hur nöjda brottsoffren var med sina kontakter med polisen. Resultatet kommer att presenteras under våren Undersökningens resultat kommer tyvärr inte att bli helt jämförbart med denna inspektions slutsatser eftersom brottsoffer som har anmält brott i nära relation och andra integritetskränkande brott inte omfattas av enkäten. Dessa brott har emellertid utgjort ett betydande inslag i den nu genomförda inspektionen. RPS har också under hösten 2009 genomfört en informationskampanj om brott i nära relationer. Denna har sedan följts upp med lokala informationsinsatser. Kampanjen har genomförts parallellt med inspektionerna och inspektionsgruppen kan konstatera att kampanjen har uppmärksammats och omnämnts i samband med intervjuer av t.ex. Socialtjänsten och brottsofferorganisationerna. Rapportens disposition av innehållet är följande: Den inleds med en sammanfattning (1), sedan följer en redovisning av uppdraget (2) och den arbetsmetodik som har använts (3). Därefter följer detta inledande avsnitt (4) och en bakgrund (5) som följs av en genomgång av de rättsregler som är styrande för brottsofferverksamheten (6). Rapportens båda avslutande avsnitt (7 8) är de som utgör tyngdpunkten i rapporten. I det första av dessa (7) redovisas polismyndigheternas brottsofferverksamhet ur olika aspekter bl.a. ledning och styrning, organisation, verksamhet och arbetsmetoder. Avsnittet är koncentrerat till polisens åtgärder. I det avslutande avsnittet (8) redovisas det stöd som brottsoffer kan få, och i många fall har rätt till, i form av information, stöd och hjälp. Detta avsnitt utgår från brottsoffrets perspektiv. mot barn, inspektionsrapport 2009:4. Inspektion av polismyndigheternas handläggning av brottsofferfrågor 9 Rapport_3_ indd

10 5 Bakgrund I detta avsnitt redovisas översiktligt de viktigaste besluten och åtgärderna i utvecklingen av brottsofferarbetet. Hur polisen idag hanterar brottsofferfrågor beror i stor utsträckning på de krav som ställs på polismyndigheterna av RPS och regeringen. En redovisning lämnas därför av de direktiv som RPS har meddelat i sina planeringsförutsättningar samt rikspolischefens inriktningsbeslut. En sammanfattande beskrivning av det nationella läget redovisas i Polisens årsredovisning och framställningen omfattar därför även detta. Avslutningsvis redovisas en kortfattad beskrivning av innehållet i den nationella handlings planen Polisen och brottsofferarbetet. Brottsofferfrågans utveckling I polisens arbete har traditionellt framhållits uppgiften att utreda brott och att gärningsmännen åtalas och fälls för brotten. Detta framgår också av rättegångsbalken och syftet med en förundersökning. Under slutet av 1900-talet har emellertid frågor kring den som utsatts eller drabbats av brottet (brottsoffret) allt mer kommit att lyftas fram. Exempel på detta är att en lag om besöksförbud tillkom 1988 och tio år senare 1998 tillkom en lag om målsägarbiträde inrättades Brottsoffermyndigheten. ROKS bildades 1984, BOJ bildades 1988 och SKR bildades Riksdagen antog 2001 propositionen Stöd till brottsoffer som innehöll förslag till åtgärder för att ytterligare förbättra stödet till brottsoffren. RPS fick då i uppdrag att ta fram en handlingsplan för det fortsatta brottsofferarbetet. Handlingsplanen beslutades av RPS En uppföljning av insatserna har genomförts och redovisats 2003 i undersökningen Brottsoffren i rättsprocessen. 3 Undersökningen visade att nästan 90 procent av de tillfrågade brottsoffren var mycket eller ganska nöjda med polisens bemötande. Poliserna beskrevs som hjälpsamma och tillmötesgående och de flesta var nöjda med polisens handläggning och resultatet av ärendet. De tillfrågade ansåg att det varit lätt att komma i kontakt med polisen. De hade också fått muntlig eller skriftlig information och ibland båda delarna. En femtedel av de tillfrågade ansåg emellertid att poliserna var ointresserade och lika många tyckte att poliserna varit tvära och bryska. Resultatet visar också på brister i den information som brottsoffren har rätt till. Endast varannan uppgav att de fått information om att de kunde få hjälp av åklagaren för att föra talan om enskilt anspråk. Ännu färre uppgav att de hade informerats om möjligheterna till ersättning enligt brottsskadelagen och om möjligheten att få stöd av myndigheter och ideella organisationer. Styrningen av polismyndigheterna En utgångspunkt för att bedöma polismyndigheternas handläggning av brottsofferfrågorna är de direktiv som RPS de senaste åren har givit till polismyndigheterna i planeringsförutsättningarna samt hur nuläget har beskrivits av RPS i polisens årsredovisningar till regeringen. I årsredovisningen anger RPS att åtgärder har vidtagits för att polisen ska bli bättre på att bemöta brottsoffer, bl.a. ska fler hot- och riskbedömningar genomföras. Särskilda funktioner har inrättats i polismyndigheterna för att förbättra brottsofferstödet. Polisens kunskaper om brottsoffer och informationen till dem har förbättrats genom tydligare rutiner. Den nationella handlingsplanen används i polismyndigheterna. RPS anser sammanfattningsvis att polisens arbete med brottsoffer är ett fortsatt tydligt prioriterat område som utvecklas positivt. I planeringsförutsättningarna för anger RPS att brottsofferundersökningar ska genomföras årligen fr.o.m vid samtliga polismyndigheter och myndigheterna ska under 2007 kvalitetssäkra att det lokala brottsofferarbetet bedrivs i enlighet med handlingsplanen. RPS arbetar på en heltäckande brottsofferstrategi och för att ta fram ett likriktat nationellt personsäkerhetsarbete. 2 Brottsofferarbetet inom Polisen, en nationell handlingsplan, utarbetad av Magnus Lindgren, RPS Lindgren, Magnus & Qvarnström, Jennifer; Brottsoffren i rättsprocessen, en undersökning genomförd på uppdrag av Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren, Domstolsverket, september Polisens årsredovisning 2006, s RPS planeringsförutsättningar , s. 19 f. 10 Inspektion av polismyndigheternas handläggning av brottsofferfrågor Rapport_3_ indd

11 Bakgrund I regleringsbrevet för fick RPS i uppdrag att vidta åtgärder för att säkerställa att det inom varje polismyndighet finns tillgång till kvalificerad kompetens för att ge brottsoffer relevant information. I årsredovisningen för redovisades uppdraget och RPS framhöll då att en rad åtgärder hade vidtagits. En handlingsplan där även åtgärder är tydligt beskrivna hade fastställts för brottsofferarbetet. En översyn av informationen i FUK 13 i RAR hade påbörjats. Under kommer nationella brottsofferundersökningar att genomföras. Polisen arbetar på bred front med brottsofferfrågor och de flesta polismyndigheter använder strukturerade modeller för hotoch riskbedömningar. Det finns en hög medvetenhet om vikten av ett bra bemötande och information till brottsoffer. Uppfyllandet av handlingsplanen varierar och RPS behöver gå in med åtgärder och stöd för att arbetet ska förbättras, bl.a. har arbetet påbörjats med att ta fram 3 4 olika mätbara och uppföljningsbara mått. RPS förordar en modell i myndigheterna där det finns en brottsoffersamordnare på strategisk nivå som ansvarar för och säkerställer att samtliga förundersökningsledare har kompetens så att brottsoffer blir korrekt bemötta och får relevant information. Kompetens är enligt RPS definition att ha för uppgiften relevanta kunskaper, färdigheter, erfarenheter, egenskaper och attityder samt förmåga att omsätta dessa handlingar i relation till situationen och sammanhanget. Utöver kompetens ska det finnas; u brottsoffersamordnare på strategisk nivå u funktionsansvar för kvalificerat brottsofferarbete som ligger på brottsoffersamordnaren u huvuduppgiften ska vara brottsofferarbete u funktionsansvarig ska ha genomgått RPS vidareutbildning för kvalificerat kompetensbemötande och information u erfarenhet av brottsofferarbete eller motsvarande. RPS anger också att en nationell brottsofferstrategi med tillhörande handlingsplan och/eller metodhandbok beräknas vara klar En översyn av vidareutbildningen ska genomföras och ny utbildning ska vara i gång Det finns också starka önskemål om framtagande av nationell information som i valda delar ska kunna göras om med lokala uppgifter. I planeringsförutsättningarna för anger RPS att det finns krav från regeringen att brottsofferarbetet ska bli tydligare och stärkas. Brottsoffren ska få information om handläggningen av sitt ärende. RPS anger att andelen brottsoffer som är nöjda med polisens arbete ska öka fram till 2010 och resultaten från den nationella brottsofferundersökningen 2007/2008 ska ligga till grund för mätningen. Polisen ska senast 2009 ha utvecklat en nationell enhetlig förmåga att hjälpa och stödja brottsoffer. Personsäkerhetsarbetet ska före utgången av 2008 ge polisen god förmåga att skydda bevispersoner. Rikspolischefen har i sitt inriktningsbeslut 9 från hösten 2008 betonat vikten av bättre stöd till dem som drabbas av våld i nära relationer. Arbetet med att utreda dessa brott ska också förbättras. I årsredovisningen 2008 har brottsofferfrågorna fått ett begränsat utrymme. I planeringsförutsättningarna för framhålls vikten av ett välutvecklat brottsofferarbete och att polisen ska ha en nationell enhetlig förmåga att informera, hjälpa och stödja brottsoffer. Den nationella brottsofferundersökningen kommer att ge bättre kunskaper. Polisens förmåga att skydda hotade personer är viktig och det kan då handla om såväl offensiva som defensiva skyddsåtgärder. 11 Hot mot anställda inom rättsväsendet är ett stort problem. Den nationella handlingsplanen RPS beslutade 2003 den nationella handlingsplanen Brottsofferarbetet inom polisen som i korthet innefattar följande. Begreppet brottsoffer omfattar i handlingsplanen 6 Regleringsbrev för budgetåret 2007 avseende Rikspolisstyrelsen och övriga polismyndigheter inom polisorganisationen, avsnitt 4 uppdrag Polisens årsredovisning 2007, s. 109 ff redovisning av särskilt uppdrag. 8 RPS planeringsförutsättningar , s. 13 f. 9 Rikspolischefens inriktningsbeslut, RPS 2008, s RPS planeringsförutsättningar , s Offensiva skyddsåtgärder avser åtgärder som riktar sig mot den som utövar eller förväntas utöva hotet mot skyddspersonen. Defensiva skyddsåtgärder är åtgärder som riktar sig till skyddspersonen och denna anhöriga. Definition se 7 FAP om lokalt personsäkerhetsarbete. Inspektion av polismyndigheternas handläggning av brottsofferfrågor 11 Rapport_3_ indd

12 Bakgrund i första hand fysiska personer. Dessutom avses såväl direkt drabbade som indirekt drabbade, t.ex. barn som växer upp i våldets närhet och personer som i sina yrken exponerats för stark känslomässig stress samt, i tillämpliga delar, även vittnen och juridiska personer. När definitionen är av direkt betydelse för tillämpningen av en bestämmelse används begreppet målsägande. Polismyndigheterna måste ha en helhetssyn på brottsofferfrågorna och särskilt utpekade kontaktpersoner måste känna till sin roll. Brottsofferarbetet bör organiseras utifrån ett medborgar- och helhetsperspektiv där ansvarsfördelningen inom polismyndigheten tydligt framgår. Polismyndigheterna måste därför klara ut hur ansvaret ska fördelas inom myndigheten och där det tydligt framgår var i organisationen huvudansvaret för brottsofferfrågorna ligger och vilket ansvar som åvilar andra funktioner vid myndigheten. Polisledningen måste därför ge tydliga signaler om att brottsofferfrågor är ett centralt område och att intentionerna följs upp och omsätts i praktiskt arbete. Det är viktigt med en utvecklad samverkan med andra myndigheter och ideella organisationer. Brottsofferfrågorna bör inordnas i de lokala brottsförebyggande rådens arbete. Polisens brottsförebyggande strategier bör även omfatta en tydlig beskrivning av det brottsofferstödjande arbetet. En stor del av det lokala brottsofferstödjande arbetet utförs av ideella organisationer som har en stor kunskap om brottsoffer. En kontinuerlig dialog bör därför föras med dessa. Polisen ska, särskilt vid våldsbrott, genomföra kontinuerliga hot- och riskbedömningar. Det måste därför finnas rutiner för att tidigt genomföra dessa bedömningar bl.a. för att förhindra upprepad utsatthet. Polismyndigheterna måste klara ut vilket stöd, skydd och hjälp som polisen kan erbjuda brottsoffer. Vidare bör man klara ut om det finns risk för övergrepp i rättssak eller om straffskärpningsbestämmelserna kan bli tillämpliga och om stödjande åtgärder som målsägandebiträde, särskild företrädare för barn, besöksförbud, larmpaket eller andra personsäkerhetsåtgärder ska initieras. En av de viktigaste åtgärderna i brottsofferarbetet är att polismyndigheterna bedriver en effektiv förundersökningsledning. Utredningsåtgärder som vidtas snabbt även vid udda tider på dygnet visar brottsoffret att polisen bryr sig om offrets utsatta situation och inte enbart koncentrerar sig på gärningsmannen. Vid udda tider bör därför finnas tillgång till kvalificerad förundersökningsledning som är införstådd med polisens skyldigheter och brottsoffrens rättigheter. Denne bör omgående tillse och kvalitetssäkra att anmälningsupptagarna och första patrull på plats, i de enklare fallen, klarar ut vilket brottsofferstöd som behövs. Information om det egna ärendet är en förutsättning för att ett brottsoffer ska kunna tillvarata sina rättigheter. Polismyndigheten har ansvar för att brottsoffren får relevant, begriplig och, vid behov, fortlöpande information i ärendet. Polismyndigheterna bör ha en framtagen skriftlig information för olika brottstyper och som är anpassad efter de lokala handläggningsrutinerna. Brottet kan vara brottsoffrets första egentliga kontakt med polisen och bilden av polisen sätts då på prov. Det som för polisen är en rutinhändelse är för brottsoffret något som kanske endast inträffar en gång i livet och som dessutom väcker starka känslor. Polisen bör utbilda personal som kommer i kontakt med brotts offer och utbildningen bör bygga på lokala inventeringar av framtagna brottsförebyggande strategier, tjänsteföreskrifter och andra styrdokument samt genomförda hot- och riskbedömningar. Utbildningen bör utgå från tidiga åtgärder, lokala förhållanden samt ta sikte på det praktiska och inte enbart teori. Utbildningens fokus bör ligga på organisation snarare än på individer och all utbildning ska kvalitetssäkras och följas upp. Brottsoffren har en viktig roll i polisens arbete med att utreda begångna brott. Det är därför av stor vikt att polismyndigheterna genomför regelbundna kvalitetsundersökningar. Regelbundna dialoger bör också föras med övriga aktörer i rättskedjan, kommunala aktörer och ideella organisationer, för att förbättra omhändertagandet, behandlingen och bemötandet av brottsoffren. Kvalitetsutveckling bör också omfatta självutvärderingar där personalen får besvara hur brottsofferperspektivet är beaktat. 12 Inspektion av polismyndigheternas handläggning av brottsofferfrågor Rapport_3_ indd

13 innehåll 6 Regelverk Övergripande bestämmelser om brottsoffer Brottsoffrens ställning och rättigheter har tagits upp av FN som 1985 antog en deklaration om grundläggande juridiska rättigheter för brottsoffer och offer för maktmissbruk (General Assembly res. 40/34). Europarådet har 1985 i en rekommendation (nr R[85]11) stadgat att polisen bör utbildas för att kunna möta brottsoffer. I Sverige återfinns de grundläggande bestämmelserna om brottsoffer i regeringsformen (1 kap. 2 ) som stadgar att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Det allmänna ska också verka för social omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö. Polislag och polisförordning Bestämmelser som är mera direkt riktade mot brottsoffrens situation finns i polislagen och polisförordningen. I polislagen anges att polisen ska främja rättvisa och trygghet samt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp. Polisen får också bedriva särskilt personsäkerhetsarbete beträffande vittnen och andra hotade personer. 12 Av polisförordningen framgår att polisen i sitt arbete ska uppmärksamma och beakta krav och önskemål från dem som bor i polisdistriktet. Polisen ska vidare sträva efter att ge medborgarna råd och stöd och särskilt ge dem som har utsatts för ett brott den information som behövs med anledning av brottet. 13 Förundersökningskungörelsen Det är i FUK målsägarens rättigheter är mest preciserade och detaljerade. 14 I FUK används begreppet målsägare. Det är detta begrepp som används i rättegångsbalken och där definieras målsägare som den mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada , 2 p 4 och 2a i polislagen (1984:387) kap. 6 polisförordningen (1998:1558) a d och 14 förundersökningskungörelsen (1947:948) kap. 8 fjärde stycket RB. Bestämmelserna i FUK reglerar målsägarnas rättigheter och bl.a. polisens skyldigheter. Bestämmelserna kan delas in i fyra områden; ersättningsfrågor, personligt stöd, personlig säkerhet och beslut i rättsprocessen. Ersättningsfrågor Målsäganden ska informeras om att åklagaren under vissa omständigheter kan föra talan om enskilt anspråk med anledning av brottet. Målsäganden ska också få information om möjligheterna att få ersättning enligt brottsskadelagen (1978:413) och då även informeras om de regler som gäller vid handläggningen av dessa ärenden. Informationen behöver inte lämnas om det är uppenbart att det inte behövs eller om det är förenat med betydande svårigheter att vidta åtgärden. Personligt stöd Detta innefattar målsägandenbiträde, stödperson, rättshjälp och rådgivning. I de fall det kan vara aktuellt att förordna målsägandenbiträde enligt lagen (1988:609) om målsägandenbiträde ska målsägaren så snart som möjligt underrättas om de regler som gäller för förordnande av målsägandenbiträde. Målsäganden ska få information om reglerna om stödperson i 20 kap. 15 och 23 kap. 10 RB. Målsäganden ska också informeras om möjligheterna att få rättshjälp och rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) samt vilka myndigheter, organisationer och andra som kan lämna stöd och hjälp. Informationen behöver inte lämnas om det är uppenbart att det inte behövs eller det är förenat med betydande svårigheter att vidta åtgärden. Personligt skydd Detta innefattar besöksförbud och information om den avviker som är frihetsberövad och misstänkt för brottet. Om det kan komma i fråga att meddela besöksförbud enligt lagen (1988:688) om besöksförbud ska målsäganden så snart som möjligt informeras om de regler som gäller för meddelande av besöksförbud. Om en gripen, anhållen eller häktad person avviker ska målsäganden underrättas om detta behövs. Inspektion av polismyndigheternas handläggning av brottsofferfrågor 13 Rapport_3_ indd

14 innehåll Regelverk Beslut i rättsprocessen När det gäller beslut att inte inleda förundersökning, att inledd förundersökning ska läggas ned eller att åtal inte ska väckas ska följande underrättas om dessa beslut: den som angett brottet den som anmält enskilt anspråk eller har övertagit anspråket på ersättning den som har begärt att få bli underrättad Ett undantag från ovanstående är att underrättelse inte behöver ske när en polismyndighet beslutar att inte inleda någon förundersökning eller att lägga ner en inledd förundersökning och någon inte har varit skäligen misstänkt för brottet. Ett undantag från ovanstående undantag är dessutom att den målsäganden som har begärt att få bli underrättad alltid ska underrättas. En målsägande ska alltid underrättas om beslut om åtal. Målsägande ska också tillfrågas om denne önskar bli underrättad om tidpunkt för huvudförhandling och dom i målet. Underrättelse ska i dessa fall ske när målsäganden har begärt det. Övriga rättsregler Det finns utöver de ovan redovisade bestämmelserna som direkt vänder sig till brottsoffer även andra bestämmelser som har en mer generell innebörd men som även omfattar brottsoffer. Detta innebär rätt att: väcka enskilt åtal under förutsättning att inte allmänt åtal har väckts 16 begära överprövning av åklagares beslut att inte väcka åtal 17 barn ska ha en anpassad behandling under eventuellt förhör 18 uppgift om (vittnens eller) målsägandens personnummer, adress m.m. endast ska antecknas i förundersökningsprotokollet om det har betydelse för brottsutredningen 19 uppgift om (vittnens eller) målsägandens ålder, bostadsadress m.m. och som saknar betydelse för åtalet ska inte framgå av stämningen eller andra handlingar 20 Om allmänna handlingar, offentlighet och sekretess se avsnitt kap. 8 RB kap. 5 jämfört med 7 kap. 2 RB. RÅ, överåklagare och vice överåklagare får överta uppgifter som tillkommer lägre åklagare FUK tredje stycket FUK kap 9 och 16 RB. 14 Inspektion av polismyndigheternas handläggning av brottsofferfrågor Rapport_3_ indd

15 innehåll 7 Polismyndigheterna och brottsofferarbetet Verksamhetsmål RPS mål och styrning I RPS planeringsförutsättningar för finns i avsnitt 5 Viktiga perspektiv för ett framgångsrikt polisarbete. Brottsofferarbete och lokalt personsäkerhetsarbete utvecklas bland annat. RPS framhåller där betydelsen av ett välutvecklat brottsofferarbete eftersom polisen ofta är den första kontakt brottsoffret har i rättsprocessen. Polisens bemötande och information till brottsoffren kan vara avgörande för om de ska stå fast vid sin anmälan och medverka i utredningen. Polisen bör därför ha en nationell enhetlig förmåga att informera, hjälpa och stödja brottsoffer. Det kan då t.ex. handla om brottsoffersamordnare på strategisk nivå i polismyndigheterna. Polisen ska vidare använda sig av strukturerade hotoch riskbedömningar och det ska lokalt finnas rutiner för besöksförbud. Det är viktigt att polisen kan erbjuda hotade människor ett tillräckligt skydd genom t.ex. konsekvenssamtal, öppen övervakning eller larmpaket. RPS har även utfärdat föreskrifter och allmänna råd om polismyndigheternas lokala personsäkerhetsarbete (FAP 480-3) och om särskilt personsäkerhetsarbete (FAP 480-1). Några föreskrifter om brottsofferarbetet har inte utfärdats. I den av RPS beslutade handlingsplanen Brottsofferarbetet inom Polisen finns rekommendationer hur polismyndigheterna bör bedriva brottsofferarbetet (se avsnitt 5 i denna inspektionsrapport). Polismyndigheternas mål Polismyndigheternas mål har granskats i myndigheternas verksamhetsplaner. Genomgående gäller att brottsofferfrågor inte har någon framträdande plats i detta sammanhang. I och med att det i RPS planeringsförutsättningar finns särskilda avsnitt för brottsofferverksamheten så borde detta få genomslag även i myndigheternas verksamhetsplaner. Av de fem inspekterade myndigheterna är det endast Polismyndigheten i Jämtlands län som har ett särskilt avsnitt om brottsofferarbete. I några polismyndigheter finns ett avsnitt om personsäkerhetsarbete där brottsofferfrågor också finns omnämnt. I samtliga verksamhetsplaner finns avsnitt som indirekt berör brottsofferfrågorna t.ex. utredning av brott i nära relationer. Där har myndigheterna av RPS ålagts att redovisa ett visst antal utredningar under året. En del polismyndigheter har beslutat att myndighetens brottsofferarbete ska bedrivas på det sätt som anges i den nationella handlingsplanen. Överväganden Inspektionsgruppen tvingas tyvärr konstatera att brottsofferfrågorna har fått ett mycket begränsat utrymme i verksamhetsplanerna. De mål polismyndigheterna har satt inom brottsofferarbetet är få och outvecklade. När det gäller t.ex. brott i nära relationer är målen däremot fler och tydligare. Ett mål bör vara tydligt, realistiskt, relevant och möjligt att följa upp. Målen brister ofta när det gäller möjligheten att följa upp dem. I målen anges t.ex. att en verksamhet ska bli bättre men det framgår inte hur detta ska kunna följas upp eller hur mycket bättre man ska bli. Ett sådant mål kan inte följas upp eftersom myndigheten ofta inte vet på vilken nivå verksamheten bedrevs i utgångsläget och dessutom saknas en metod för att mäta nivån på verksamheten vid årets slut. Målen är, i princip, antingen kvantitativa eller kvalitativa. Kvantitetsmål anger en viss mängd av något som ska uppnås. De är därför tydliga och lätta att mäta och följa upp. Kvalitetsmål är mera abstrakta och anger att verksamheten eller informationen till brottsoffer ska bli bättre, brottsoffren mer nöjda etc. Det är inte omöjligt att följa upp denna typ av mål men det är oftast mer arbetskrävande än att följa upp ett kvantitetsmål. När myndigheten formulerar mål och beslutar om mål bör man också ta fram och besluta om hur dessa ska utvärderas. Det kan annars visa sig att målen inte kan utvärderas eller att utvärderingen ifrågasätts. Störst betydelse har emellertid att det är de viktigaste faktorerna inom en viss verksamhet som målsätts. Det faller på sin egen orimlighet att ta fram ett mål endast därför att det är enkelt att följa upp och mäta. Om man gör så flyttas fokus från huvudsak till bisak. Brottsofferfrågornas betydelse framhålls i olika dokument i polismyndigheterna. Ibland används Inspektion av polismyndigheternas handläggning av brottsofferfrågor 15 Rapport_3_ indd

16 innehåll Polismyndigheterna och brottsofferarbetet uttryck som att brottsofferperspektivet är lika viktigt som gärningsmannaperspektivet. Inspektionsgruppen kan konstatera att polisen har lång väg att gå innan det målet har uppnåtts. Vid intervjuer i polismyndigheterna framkom att det är sällan som brottsofferfrågor lyfts fram i ledningsgrupper, informationsmöten etc. Detta kan då jämföras med den uppföljning som sker av den brottsutredande verksamheten när det t.ex. gäller ärenden i balans och uppklaring. Brottsofferfrågorna har också påfallande ofta inte sitt ursprung i en omtanke om brottsoffren utan relateras, i första hand, till en bättre brottsuppklaring om brottsoffret bemöts väl. Detta ger ett intryck av att ett gott bemötande av brottsoffren inte har ett egenvärde vilket inspektionsgruppen anser. Verksamhetsplanerna har svårt att få genomslag hos de anställda i polismyndigheterna. Det är därför ett trubbigt instrument för att leda och styra polisverksamheten. Utifrån detta är det av avgörande betydelse för brottsofferarbetet att myndighetens ledning visar dessa frågor uppmärksamhet. De måste också återkommande förklara vikten av att polisen lever upp till de krav som finns i lagstiftningen. Bemötandet och omhändertagandet av brottsoffer har dessutom stor betydelse för polisens förtroende i samhället. Det är säkert så att de flesta anställda anser att frågorna är viktiga. Om ingen kräver att resultatet av denna verksamhet ska redovisas så sker emellertid inte någon uppföljning. När det t.ex. uppstår utredningsbalanser så är det också en risk att frågorna trängs undan. I konkurrens med andra arbetsuppgifter bedrivs verksamheten därför i många fall på en förhållandevis låg nivå. Om polismyndighetens ledning i ord och handling visar att detta är viktiga frågor så kommer det att få genomslag i verksamheten. Ett sätt att inte tappa bort frågorna är att de formaliseras och t.ex. alltid finns med som en punkt på dagordningen vid ledningsmöten och liknande sammankomster. Frågorna kan också hållas aktuella om brottsoffersamordnaren regelbundet deltar i t.ex. ledningsgruppens möten. Inspektionsgruppen anser att det är rimligt att polismyndigheterna har mål i verksamhetsplanen för brottsofferverksamheten. Det ska då vara relevanta, tydliga, realistiska och uppföljningsbara mål som direkt berör polisens hantering av brottsoffer. Ibland finns mål om att inrätta en organisatorisk enhet, att tillföra en enhet vissa resurser eller att viss utbildning ska genomföras. Inget av detta behöver vara felaktigt men denna typ av mål är mer interna och ger ingen direkt påverkan på brottsoffrens ställning. Ambitionen bör vara att genom målen direkt förbättra brottsoffrens situation. Om brottsofferfrågorna är viktiga inom polisen är det inte tillräckligt att uttrycka det i olika dokument. De måste också omsättas till konkreta åtgärder i polisens verksamhet. RPS har i årsredovisningen till regeringen 2007 skrivit att ett arbete med att ta fram resultatmått har påbörjats och att målet är att hitta 3 4 olika mätbara och uppföljningsbara mått som beskriver hur myndigheter arbetar konkret med brottsofferfrågor. 21 Detta är en bra målsättning som fortfarande är aktuell. Förslag i polismyndigheternas verksamhetsplaner ska finnas mål som innebär att brottsoffrens situation förbättras brottsoffersamordnaren ska regelbundet delta i ledningsgruppens möten och/eller att brottsofferfrågor finns med som en fast punkt på dagordningen RPS tar fram 3 4 olika mätbara och uppföljningsbara mått Ledning och styrning Nulägesbeskrivning Ledning och styrning omfattar i detta avsnitt närmast vad myndighetsledningen har gjort för att skapa förutsättningar och tillse att verksamhetsmålen inom brottsofferverksamheten uppnås. Det handlar då om styrning genom t.ex. tjänsteföreskrifter och handlingsplaner. RPS har i sina planeringsförutsättningar under en följd av år framhållit vikten av att brottsofferarbetet lyfts fram t.ex. genom att en funktion på strategisk nivå tillskapas som brottsoffersamordnare i polismyndigheten. Detta har också skett i de flesta polismyndigheterna. I de polismyndigheter där det inte redan finns en brottsoffersamordnare pågår ett arbete med att tillsätta en sådan. RPS syn på dessa frågor kommer därmed att inom kort ha fått genomslag i polismyndigheterna. Ett traditionellt sätt att styra verksamheten är att utfärda tjänsteföreskrifter och tjänstemeddelanden. 21 Polisens årsredovisning 2007, s.110 f. 16 Inspektion av polismyndigheternas handläggning av brottsofferfrågor Rapport_3_ indd

17 Polismyndigheterna och brottsofferarbetet innehåll Inspektionsgruppen kan konstatera att det i de flesta myndigheter finns åtminstone en eller två tjänsteföreskrifter som handlar om brottsofferarbete. De är ofta av äldre datum och myndigheten har då redovisat att de ska ses över och skrivas om inom kort. Tjänsteföreskrifterna är i dessa fall inaktuella eftersom de inte tagit hänsyn till den senaste lagstiftningen och ofta inte heller myndighetens senaste omorganisation. Inom personsäkerhetsområdet finns däremot oftare nya tjänsteföreskrifter som är aktuella. I Polismyndigheterna i Örebro län och Gävleborgs län har en omorganisation av brottsofferarbetet genomförts för en kort tid sedan och i Polismyndigheterna i Norrbotten och Jämtlands län är en omorganisation på gång. Detta aktualiserar en översyn av bl.a. de dokument som styr brottsofferarbetet. Ett antal polismyndigheter har också tagit fram handlingsplaner för brottsofferarbetet. I dessa anges mål för verksamheten, ansvar och arbetsfördelning. Handlingsplanerna har ofta tagits fram av brottsoffersamordnaren eller motsvarande personal. En brist med dessa är att de ofta är dåligt kända i myndigheterna. I Polismyndigheten i Skåne finns en tjänsteföreskrift som främst reglerar brottsoffersamordnarnas ansvar men den innehåller också ett kortare avsnitt om förundersökningsledare och anmälningsupptagning. I myndigheten finns också en handlingsplan för brottsofferarbetet Planen är heltäckande och tar upp de flesta aspekterna av brottsofferarbetet. I brottsofferarbetet finns ofta poliser, som är kontaktpersoner och som har ett lokalt ansvar för brottsofferfrågorna i polisområdena eller motsvarande. Dessa tillhör då organisatoriskt polisområdet och deras chef är polisområdeschefen. Brottsoffersamordnaren har ett funktionellt ansvar för brottsofferfrågorna men är inte arbetsledare i förhållande till dessa kontaktpersoner. Övervägande Inspektionsgruppen noterar att det i så gott som samtliga polismyndigheter snart kommer att finnas en brottsoffersamordnare på en strategisk nivå. Detta är viktigt för att brottsofferarbetet ska kunna bedrivas målmedvetet och få den uppmärksamhet som frågorna kräver. Den omständigheten att funktionen har placerats nära myndighetsledning är en markering av frågornas betydelse. En väl fungerande brottsoffersamordnare behöver ett tydligt uppdrag och ett fortlöpande stöd för att frågorna ska få genomslag i verksamheten. När brottsoffersamordnaren har tillsatts finns det en risk att myndigheten anser att verksamheten har fått sin lösning och att ledningen kan rikta sin uppmärksamhet åt ett annat håll. Om detta inträffar kommer brottsoffersamordnaren inte att fungera. Brottsofferfrågorna kräver engagemang av alla berörda inte minst av polisledningen. Brottsoffersamordnaren är inte liktydig med polismyndighetens brottsofferverksamhet. Inspektionsgruppen anser att det finns en risk att brottsoffersamordnarna utöver sin strategiska roll även måste ta ansvar för den mera löpande brottsofferverksamheten. Detta kommer då att medföra att arbetsuppgifterna hela tiden kommer att öka och leda till krav på mer resurser och en större brottsofferenhet. Det finns då också en uppenbar risk att de anställda kommer att uppfatta myndighetens brottsofferfrågor som en specialitet för denna enhet och att det är dit som dessa frågor ska hänskjutas. u Brottsofferfrågor är arbetsuppgifter likvärdiga med alla andra arbetsuppgifter inom polisen och ska handläggas i linjen av alla anställda. Det är med en sådan lösning som verksamheten kommer att fungera bäst, smidigast och mest kostnadseffektivt. u Brottsoffersamordnarnas roll är strategisk, dvs. att se till att myndigheten bedriver en bra brottsofferverksamhet. En förutsättning för att brottsofferarbetet ska fungera likartat i myndigheten är att verksamhetens mål, arbetsformer och beslutsbehörigheter finns dokumenterade i t.ex. tjänsteföreskrifter. Avsaknad av dokumentation innebär att oklarhet kommer att uppstå om vad som gäller. Detta kan medföra att olika rutiner tillämpas inom myndigheten och att därigenom vissa uppgifter dubbelarbetas och att andra kanske inte utförs. Dokumentationen är därför en källa för information och tydlighet om vad som gäller i myndigheten. Handlingsplanerna är ofta beslutade och undertecknade av någon annan än myndighetschefen, t.ex. den operativa chefen. Inspektionsgruppen anser att man inte ska underskatta den symbolfråga det innebär vem som skriver under handlingsplanen. Det visar vilken betydelse den har i myndighetens verksamhet. Inspektionsgruppen anser därför att handlingsplaner inom brottsofferarbetet bör beslutas och undertecknas av myndighetschefen. Inspektion av polismyndigheternas handläggning av brottsofferfrågor 17 Rapport_3_ indd