K O M M U N I K A T I O N E R JÄRNVÄGSÖVERGÅNGEN I ÖFALLA, KARLSKOGA. FOTO: ELISABETH KARLSSON. Kommunikationer

K O M M U N I K A T I O N E R JÄRNVÄGSÖVERGÅNGEN I ÖFALLA, KARLSKOGA. FOTO: ELISABETH KARLSSON Kommunikationer 273

K O M M U I K A T I O N E R Kommunikationsleder har spelat en viktig roll för möten mellan människor, handel och kulturutveckling under hela människans historia. I det arkeologiska materialet i länet finner vi föremål som vittnar om långväga handel redan på stenåldern. Resorna i äldre tid var långsamma och strapatsrika. Sommartid tog man sig fram på stigar eller med båt längs olika vattendrag. Båten var långt fram i tiden det effektivaste transportmedlet. På vintern var det lättare att ta sig fram på land, eftersom man då kunde åka släde över tillfrusna sjöar och myrar. Under historisk tid blev transporter och kommunikationer föremål för myndigheternas omsorg. Att binda samman de viktigaste orterna i ett landsvägsnät, blev i det framväxande Sveariket ett medel för upprätthållande av, och kontroll över, det ännu svagt sammanhållna riket. Vägnätet hade en strategisk och ekonomisk funktion såväl som en politisk och militär betydelse. När nationalstaten befästes under Gustav Vasa och hans ättlingar, uppmärksammades väg- och vattennätets näringspolitiska betydelse och förbättringar genomfördes genom påbud och statliga projekt. Från 1500-talets sista decennium och framåt uppmärksammades vattenvägarnas betydelse genom kanalprojekt av både nationell och lokal karaktär. Särskilt i Bergslagen byggdes en rad små kanaler av lokala kanalbolag eller enskilda bruk. Under järnvägsepoken förekom motsvarande satsningar av privat kapital. Under slutet av 1800-talet och under hela 1900-talet har kommunikationerna utvecklats i en rasande fart. Det gäller både fysiska transportmöjligheter av människor och gods och tekniken att meddela sig med sin omgivning, där telegrafen och telefonen revolutionerade informationsutbytet. Under 1900-talets senare del har utvecklingen av mobiltelefoni, fax- och datakommunikation möjliggjort ett informationsflöde av tidigare oanad omfattning. Lämningar efter äldre kommunikationsnät har ett stort kulturhistoriskt intresse, eftersom de avspeglar den politiska och ekonomiska utvecklingen i regionen och riket. De olika transportsystemen avspeglar också en teknisk utveckling i form av olika färdsätt, väg- och vattenbyggnadstekniker. Vägar De äldsta vägsträckningarna avgjordes av naturgeografiska förutsättningar. De gick fram på åskrön och längs vattendrag. Vägar på åskrön har ofta lång kontinuitet och vägen mellan Glanshammar och Ödeby samt vägen mellan Sköllersta och Svennevad är bevarade exempel på äldre vägsträckningar som ännu är i bruk. Det var ofta lättare att ta sig fram på vatten än på land. Några särskilda väganläggningar kan man inte tala om under förhistorisk tid. Där terrängen var känslig, till exempel på en åssluttning eller vid fuktiga partier, kunde vägarna nötas ned så att ibland mycket djupa diken bildades, så kallade hålvägar. Sådana hålvägar finns ofta längs de gamla färdlederna, ibland i stora system där nya vägbanor tagits i bruk efter hand. Längs viktiga delar av vägen restes runstenar. De ristades vid övergången till historisk tid och är våra äldsta skriftliga dokument. De är ofta placerade i anslutning till en bro, ägogräns, gravfält 274

K O M M U N I K A T I O N E R eller andra betydelsefulla element i det landskap som sammanbands av vägstråket. Eriksgata Ett viktigt led i det svenska rikets enande var den kungliga Eriksgatan. Eriksgatan var ingen fast vägsträckning utan en benämning på den tillträdande kungens lagstadgade resa genom sitt rike för att mottaga trohetseder från företrädare för olika landsändar och därmed kunna tillträda sin maktställning. Resan skulle beträdas medsols och följde en någorlunda konstant rutt. Från Västergötland kom det kungliga följet in i Närke via den åtminstone sedan 1 000-talet belagda sträckningen över Tiveden, Tistigen. Närkingarna mottog kungen i Ramundeboda, som utgjorde gräns mellan Göta- och Sveariket. Kungen sneddade sedan upp mot Örebro och lämnade landskapet vid Oppboga. Den tidiga organisationen av vägarna De första ansatserna från myndigheternas sida att inrätta ett ordnat vägsystem är tydliga redan under medeltiden, då landskapslagarna och de första landslagarna nedtecknades. I Alsnö stadga 1279 togs ett första initiativ till skjutsväsendet. I 1442 års landslag påbjöds anläggandet av värdshus som skulle betjäna de resande. Någon egentlig förbättring av vägsystemet kom inte till stånd under medeltiden, även om ansatser gjordes. Att de svenska vägarna mest liknade usla ridstigar vittnar många utländska resenärer om. Under 1500- och 1600-talen hade centralmakten FOTO: PETER ÅSTEDT Några meter norr om landsvägen Örebro - Fellingsbro står Nastastenen. Denna runsten anses vara rest av en kvinna till minnet av hennes son. Inskriptionen lyder: Tored lät resa stenen efter Lydbjörn, sin dugande son. KUNGSVÄGEN ÖVER KÄGLAN Kungsvägen är en mycket gammal vägsträckning. I Fellingsbro socken finns en bevarad sträcka som är ca 3 950 m. Den är kantad av en mängd kulturlämningar. Vid en dalsänka, Djupadal, passerar vägen förbi en kapellgrund, och här har vägen grävt ned sig i backen och bildar nästan en hålväg. På höjden ovan kapellet ligger två stenrösen, Rövarkulorna. Rösena är förmodligen bronsåldersgravar. Längre västerut finns ett offerkast. Ytterligare två offerkast har funnits längs vägen men de är numera borttagna. Offerkast uppkom vid platser där våldsgärningar begåtts. De resande kastade en sten på platsen i tron att de därigenom skyddade sig själva. Vid Oppbåga tätnar beståndet av lämningar. Här finns rester av järnhanteringen vid Oppbåga bruk. Vid Arbogaån finns stenfundament av tre äldre stenbroar. Här finns också en ålderdomlig svalgångsbyggnad som skall ha fungerat som krog. På Broholmssidan finns grunder av hus, bland annat efter en förmodad vaktstuga. Vid Oppbåga mötte västmanlänningarna kungen under hans Eriksgata på samma sätt som närkingarna mötte honom vid Ramundeboda. Därav har vägsträckningen fått sitt namn. FOTO: PETER KÅKS/ ÖREBRO LÄNS MUSEUMS ARKIV Svalgångsbyggnaden i Oppbåga sägs en gång i tiden ha fungerat som krog. 275

K O M M U I K A T I O N E R bättre möjlighet att genomdriva vägförbättringar. Vilka de rätta landsvägarna var fastslogs i Vadstena artiklar 1559. Lokala fogdar och regionala ståthållare fungerade som exekutiva tjänstemän vid uppbyggandet av ett nationellt system av landsvägar. Från 1634 blev vägväsendet ett av de områden de nyinrättade landshövdingarna skulle handha. Hur vägarna skulle utformas för att bli enhetliga i riket framgår av 1583 års fogdeinstruktion. 1600-talets vägar Först under stormaktstiden blev de större landsvägarna någorlunda bekvämt farbara för de som hade tillgång till häst och vagn. Under 1600- talet anlades en rad vägar för att förbättra kommunikationerna inom de nykoloniserade områdena. I samband med ordnandet av gästgiveri- och skjutshållningsväsendet vid mitten av 1600-talet sattes milstenar upp efter vederbörlig vägmätning. De äldsta markeringarna var av trä men sten blev med tiden det vanligaste materialet. Några milstolpar från 1600- talet finns inte bevarade i länet. I bergslagsområdet var det naturligt att utföra milmarkeringarna i gjutjärn. Karta över landsvägarna genom Närke och Värmland. Författad av lantmätare Lars Gillberg 1731. Krigsarkivet. Vintervägar Eftersom vägarna var så usla var det lättare att resa vintertid då slädar kunde glida fram på snö och isar. Särskilda vintervägsträckningar ut- 276

K O M M U N I K A T I O N E R FOTO: PETER ÅSTEDT Under 1600-talet ökade resandet mycket kraftigt och behovet av ett fungerande skjutsväsende blev tydligt. För att hålla ordning på hur mycket den resande skulle betala för skjutsen mättes vägarna upp och märktes med milstenar. nyttjades flitigt av foror till och från Bergslagen. Under 1700-talets slut infördes ordnad snöröjning där särskilda ploglag, underställda en plogfogde svarade för arbetet. 1800-talets förbättrade vägar Vägarnas tekniska status förbättrades ytterligare under 1800-talet genom nyanläggningar, rätningar och nya vägbeläggningar. Under detta århundrade infördes hårdgörning och beläggning med makadam. En statlig myndighet för vägväsendet, Vägverket, grundades 1841, men skötseln av vägarna åvilade allmogen långt in på 1900-talet. De olika väghållningssträckorna markerades ofta med stenar, där inhuggna initialer vittnar om vem som var ansvarig för vägsträckan. Först 1944 övertog vägverket det fulla ansvaret för skötseln av de allmänna vägarna. Från slutet av 1800-talet blev det vanligt att upprustning och nyanläggning av vägar utfördes som nödhjälpsarbeten vid perioder av missväxt eller arbetslöshet. Allt sedan dess har infrastruktursatsningar varit ett viktigt område för regional- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Kyrkovägar och brukningsvägar Förutom det statligt reglerade vägnätet med lands- och häradsvägar, förekom vägar av lägre dignitet. Kyrkovägen var till exempel en sockenangelägenhet. Andra vägförbindelser ordnades efter allmogens gottfinnande. Brukningsvägar kan vara av stort kulturhistoriskt intresse, eftersom de ofta utgörs av gamla fägator och speglar byns och gårdens organisation i in- och utägor. Ansvaret för dessa vägar vilar fortfarande hos enskilda och vägsamfälligheter. Biltrafiken och de nya vägarna Biltrafiken har inneburit en väsentlig förändring i vägstrukturen och en accelererande utveckling av vägbyggnadstekniken. Den första bilen i 277

K O M M U I K A T I O N E R Örebro län såldes 1898 av Hollingworth. Det första körkortet i landet utfärdades av länsstyrelsen i Örebro län år 1903. På uppmaning av Svenska vägföreningen utarbetade kommunikationsdepartementet under 1950- talet en vägplan för Sverige. Utbyggnaden av det svenska vägnätet hade dittills inte motsvarat den starka ökningen av antalet motortrafikanter. USA valdes som förebild; där pågick arbetet med uppbyggandet av The Interstate Highway System. En målsättning med det nya vägsystemet var att fånga in alla större tätorter. Ambitiösa planer för motorvägsbyggande utarbetades, planer som ännu inte kunnat realiseras. I 1958 års vägplan framstår Örebro som en knutpunkt, en ställning som är historiskt berättigad, redan under medeltid sammanstrålade nio vägar i staden och dess omgivningar. Arbetet med utbyggandet av landets motorvägsnätet pågår alltjämt. Kavelbroar lades ut över sanka marker för att förbättra framkomligheten. Tvärs över stockar, som utplacerades i vägens riktning, lades slanor eller klovar tätt ihop. TECKNING: ELISABETH KARLSSON Broar Länge var det vanligaste sättet att passera ett större vattendrag att ta sig över med båt. Var vattendraget grunt och någorlunda smalt, uppsöktes ett ställe där det gick att vada över. Spångar och broar har anlagts där det varit möjligt. I många mellansvenska runinskrifter finns uppgifter om brobyggande. Någon bro omnämns inte i det närkingska runskriftsmaterialet men vid Tälje bro i Odensbacken står en runsten. Vid vad kunde enkla stensättningar eller träbroar underlätta övergången, och på mossar lades kavelbroar ut. En kavelbro över Skagerhultsmossen i Tångeråsa socken kallas Likvägen och har daterats till slutet av 1200- talet. Liknande brorester har hittats på flera håll i länet. Från 1700-talet blev sten- och stenvalvsbroar av varierande konstruktion vanliga. Till de kallmurade valvbroarna användes både naturformad och tuktad sten. Ibland användes större stenhällar till plattbroar. Fortfa- 278

K O M M U N I K A T I O N E R FOTO: RAOUL HJÄRTSTRÖM De tidigaste broarna var troligen tillverkade i trä. Under 1700- talet blev sten det vanligaste byggnadsmaterialet i broar. Stenvalvsbron i Svennevad byggdes ursprungligen 1833 men murades delvis om på 1930-talet och breddades något på 1990- talet. rande byggdes många broar av trä. Under perioden 1850-1950 dominerade stålkonstruktioner i anslutning till de allmänna vägarna. Omkring sekelskiftet 1900 introducerades broar i cementbetong. Betong är idag det vanligaste brobyggnadsmaterialet. Idag finns få äldre broar kvar. Träbroar har av naturliga skäl försvunnit med tiden och många stenbroar har tagits bort i och med att vägar har breddats och byggts ut. Alléer Karaktäristiskt för infartsvägar till herrgårdar och större gårdar är de långa lövträdsalléerna. Plantering av alléer vid herrgårdarna blev vanligt på 1600-talet. Det är också vanligt med alléer längs allmänna vägar i Närkes centralbygder. Dessa alléer är ofta planterade under 1800-talet. I samband med laga skiftet planterades alléer vid en del utflyttade gårdar. Alléerna fyller de flerdubbla funktionerna att ge vägen en ståndsmässig inramning samtidigt som de ger lä, skugga, svalka och gör att vägbanan inte torkar ut och dammar så snabbt. Vid mindre gårdar kunde alléerna nyttjas för lövtäkt men formskurna alléer är ovanliga i länet. De vanligaste allétypen är blandallén och de vanligaste alléträden är lind, ek, ask, alm, björk och oxel. FOTO: ELISABETH KARLSSON Gästgiverier, hållplatser Under medeltiden hade frälsepersoner och kringresande fogdar rätt att kräva husrum och föda hos allmogebefolkningen. Eftersom hovet och statsfunktionärerna förde ett ambulerande liv, kunde åliggandena bli betungande för bönderna, särskilt under svåra år. 1442 påbjöds anläggandet av tavernor för att underlätta för allmogen, en ny förordning utfärdades på 1560-talet. Också klostren hade ett visst ansvar för de resandes logi under medeltiden. Antoniterorderns kloster i Ramunde- Alléer började anläggas vid slott och herrgårdar under 1600- talet. Alléerna symboliserade herrgårdarnas ståndsmässighet. Under 1800-talet planterades alléer mera allmänt, vid t ex prästgårdar och utflyttade gårdar. Ibland anlades alléer vid allmänna vägar för att ge lä och hindra vägbanan från att torka ut. Allén vid Kåvi. 279

K O M M U I K A T I O N E R boda låg i anslutning till en landsväg. Det anlades under sen medeltid och kan kanske tolkas som en föregångare till det gästgiveri, som senare fanns på platsen. Först med Krögare- och Gästgifware Ordningh 1649 och Gästgiveristadgan 1651 tycks logifrågan fått en mer tillfredsställande lösning. Gästgiverier med möjlighet till logi, mat och hästbyte skulle finnas på cirka 2 mils mellanrum. Dessa var ursprungligen inte fast knutna till någon bebyggelse, men efter hand uppkom gårdar, som specialiserade sig på denna näring, och som därför fick ett byggnadsbestånd anpassat för de resandes behov av logi och stallar. Flera gästgivargårdar finns bevarade i mer eller mindre ombyggt skick till exempel Grythyttan, Fellingsbro, Hardemo, Vretstorp och Hjulsjö. Förordningarna om gästgiverier och skjutshåll kom att gälla fram till 1933, men då hade de sedan länge spelat ut sin primära funktion. Sedan biltrafiken tagit över resandet på landsvägarna ställs andra krav på service längs vägarna. Bensinmackar, vägserveringar och motell är 1900-talets bidrag till kommunikationsanpassad landsvägsbebyggelse. J. A. GRIPENSTEDT J A Gripenstedt föddes 1813 i Holstein. Genom arv kom fadern i besittning av Grävsockenäs utanför Allingsås. Gripenstedt inledde en militär och politisk karriär och kom genom kontakter med det liberala partiet att bli bekant med familjen Anckarsvärd. Som gäst hos C H Anckarsvärd på Carlslund utanför Örebro träffade han sin blivande hustru Eva Sophia Charlotta, brorsdotter till C H Anckarsvärd, med sin familj bosatt på Bysta. Till Bysta fideikommiss hörde en rad egendomar i Närke och Sörmland samt Brevens järnbruk. Paret gifte sig 1842 och därmed blev Gripenstedt närmsta arvinge till fideikommisset. Den nya ekonomiska ställningen möjliggjorde att han kunde lämna den militära banan och ägna sig åt en privat karriär. Delar av sitt underhåll från svärfadern placerade han, i samråd med denne i aktier i kommunikationsbolag, bland annat i Hjälmare och Södertelje kanalbolag som var viktiga utskeppningsleder för produkter från Breven. Gripenstedts politiska karriär var framgångsrik. Han övergav med tiden de mer radikala liberala fraktionerna och tillhörde tidens centerkrets och blev så småningom finansminister. Det var i denna position som han verkade för det statliga stambanesystemet vid 1853-54-års riksdag. Motståndarna ville ha en utländskt finansierad bana. Genom att vinna kungen, Oskar I, för sin sak kunde Gripenstedt dock genomföra att en inhemsk statsbana byggdes, finansierad med svenska medel genom obligationslån. Sedan han genom sin hustru ärvt Bysta fideikommiss kom Gripenstedt i stor utsträckning att ägna sig åt förvaltandet av de stora jordegendomarna och Brevens bruk med masugn, mekanisk verkstad och gjuteri. Detta gjorde han genom att med fast hand genomföra stora omorganisationer i både jordbruk och järnbruk. Gripenstedt avled 1874. 280

K O M M U N I K A T I O N E R Järnväg Järnvägen är förmodligen den kommunikationsform som medfört de största kultur- och strukturförändringarna i Sverige. Resvanor, transportteknik, näringsstruktur, samhälls- och industrilokalisering, stadsplanering och införande av ett enhetligt tidssystem är exempel på områden som den nya transportformen under 1800-talets andra hälft påverkade. Stambanor och stationssamhällen Ett av de mest avgörande besluten i den svenska järnvägshistorien togs när riksdagen 1853-54 beslöt satsa på ett svenskt stambanesystem, finansierat av statliga medel. Tidigare hade engelska intressen velat anlägga ett stambanenät mot rätten att utnyttja detta de första 99 åren. J A Gripenstedt verkade för att hävda de svenska intressena. Örebro län berörs av två stambanor, den västra och den nordvästra. De svenska stambanorna anlades efter två, internationellt sett märkliga, principer, brytabygdprincipen och antikustprincipen. För Närkes del är det brytabygdprincipen som haft betydelse. Genom att anlägga järnvägssträckningar och därmed stationer utanför etablerade samhällen uppkom nya samhällen som helt betingades av stationens läge. Hallsberg, Laxå och Pålsboda är tydliga exempel. I dessa stationsorter ligger stationen centralt i samhället. I de etablerade städerna måste järnvägen dras i utkanten, som till exempel i Nora. Den kunde också ge upphov till särskilda samhällen i samhället, så som skedde i Kopparberg. Se även Järnvägssamhällen under Staden. FOTO: PETER ÅSTEDT Järnvägen som drogs fram genom Sverige under 1800-talets andra hälft medförde en rad nyheter och förändringar. Nya samhällen växte upp längs stambanorna, Sverige fick ett enhetligt tidssystem, industrierna fick nya transportmöjligheter och så vidare. Den första personförande järnvägen Nora-Ervalla järnväg, NEJ, är landets först invigda personförande järnväg. Den tillkom, liksom flera av de tidigaste järnvägarna, på privat initiativ och sträckan invigdes för allmän trafik i juni 1856. Ytterligare en av landets tidigaste allmänna järnvägar finns i länet. Köping-Hults järn- FOTO: PETER ÅSTEDT Den första järnvägen för persontåg i Sverige drogs mellan Nora och Ervalla och stod klar för invigning 1856. Järnvägsstationen i Järle från 1854 är idag den äldsta bevarade i landet. 281

K O M M U I K A T I O N E R väg, KHJ, planerades som en sammanbindande länk mellan Mälaren och Vänern. Delsträckan Örebro-Dylta togs i bruk för enskild trafik 1856. Följande år blev trafiken allmän och banan förlängdes så att man kunde resa till Arboga med samma järnvägsbolag. Tillkomsten av västra stambanan gjorde dock att den planerade järnvägen aldrig byggdes ut i sin fulla sträckning. Järnvägens betydelse för industri och handel I länets norra delar var det företagsekonomiska överväganden som ledde till de många järnvägssträckningarna. Länet är ovanligt rikt på industribanor, ofta som komplement till andra transportmedel. Järnvägen innebar betydande ekonomiska vinster för järnhanteringen i form av minskade transportkostnader. En baktanke med brytabygdprincipen var att det privata kapitalet skulle bekosta de banor för vilka det fanns kommersiellt underlag. Dessa skulle sedan anknytas till stambanorna vid järnvägsknutar. Det var vid dessa knutsamhällen som den ekonomiska blomstringen med nya affärs- och industrietableringar blev som störst efter handelns liberalisering och den fullständiga näringsfrihetens genomförande år 1864. Eftersom den svenska industrialiseringen kom i gång på allvar Järnvägsnätet i södra och mellersta Sverige 1875. Efter Svensk Geografisk årsbok 1956 282

först under 1800-talets andra hälft kunde nyetableringar redan från början få ett transporttekniskt fördelaktigt läge i dessa orter. K O M M U N I K A T I O N E R Järnvägens uppbyggande Uppbyggandet av järnvägsnätet som arbetsinsats torde sakna motstycke i svensk historia men är också märkligt ur internationellt perspektiv. En amerikansk järnvägsbyggare lär ha skrivit: Give me a five hundred Swedes and a carload of snuff and I ll build a railroad to Hell itself. Allt arbete skedde för hand med de enkla medel som stod till buds. Sprängmassorna fick köras bort på skottkärror. Banvallarna lades upp med spadar. När järnvägarna anlades medförde de, för sin tid, enorma ingrepp i landskapet. För att åstadkomma järnvägsbankarna krävdes stora mängder grus som hämtades från närbelägna åsar. I samband med grustäkt och anläggningsarbeten skadades ett inte föraktligt antal fornlämningar. Idag utgör dock upprivna spår där bankarna bevarats viktiga lämningar i landskapet eftersom de speglar den industriella epokens insteg i kulturlandskapet. Järnvägens byggnadsmiljö Järnvägen har ofta alstrat en mycket speciell byggnadsmiljö där funktionen i många fall varit avgörande för materialval, lokalisering och byggnadsutformning. Uppförandet av järnvägsstationer och övrig järnvägsanknuten bebyggelse var en ny uppgift som gav arkitekterna möjlighet att experimentera med nya former. Arkitektoniskt intressanta är till exempel järnvägsstationerna i Kumla, Hallsberg, Mosås, Grythyttan och Örebro. För de statliga järnvägslinjerna har arkitekten A W Edelsvärd svarat för flertalet stationsbyggnader från perioden 1855-95, då han var huvudansvarig för SJ:s stationsbyggnader. De privata järnvägslinjernas bebyggelse har en större variation i sin utformning. Många järnvägsbyggnader har stort kulturhistoriskt värde, men en stor del av den bebyggelse som funnits, längs nu nedlagda spår, har försvunnit. Stationer, FOTO: RAOUL HJÄRTSTRÖM 1862 knöts Örebro samman med västra stambanan via Kumla och Hallsberg. Samma år byggdes stationshuset i Örebro, efter A W Edelsvärds ritningar. Edelsvärd var chef för arkitektkontoret vid Statens Järnvägar och kom på så sätt att stå för ritningarna till ett flertal av stationshusen längs de statliga järnvägslinjerna. 283

K O M M U I K A T I O N E R I Örebro byggdes vid 1900-talets början en reparationsverkstad för ånglok. Verksamheten ökade successivt och idag utgör Centralverkstäderna ett stort avgränsat industriområde i centrala Örebro. På bilden ses arbetarna i lokverkstaden uppställda framför ett ånglok år 1917. FOTO: SAM LINDSKOG/ÖREBRO LÄNS MUSEUMS ARKIV hållplatser, banvaktarstugor, vattentorn och ställverk har skattat åt förgängelsen eller byggts om till oigenkännlighet. Sveriges äldsta bevarade järnvägsstation är Järle, som stod klar 1854. Till järnvägen hör också ett system av verkstäder. Centralverkstaden, CV, i Örebro invigdes 1902 som reparationsverkstad för att tillgodose underhållsbehovet av ånglok som betjänade södra och mellersta Sverige. Området har successivt byggts ut och utgör idag ett avgränsat verkstadsområde i centrala Örebro med fina exempel på industriarkitektur från 1900-talets första hälft. Järnvägsverkstäder finns också i Nora, Hallsberg och Kopparberg. Post Vårt första skriftspråk i Norden var runorna.ovan den vikingatida runraden Minst lika viktigt som befordrandet av gods och människor har spridningen av information och meddelanden varit. Det skrivna ordet innebar förmodligen något av en revolution och vårt första skriftsystem, runorna levde länge kvar i folkmagin och omgavs av stor mystik. De första beläggen på latinsk skrift i vårt land härrör från 1000-talet och förekommer i form av mynt, som bevisligen slagits i landet. Det latinska alfabetet och språket spreds med kristendomen över landet. Under medeltiden sändes budskap mellan de kungliga slotten av kurirer som svarade för kronobrevbäringen. Som ett led i statsmaktens allt fastare organisation under stormaktstiden, inleds under 1600-talet organisationen av ett postväsende av modernare snitt. Det nya postväsendet, som fastställdes i en förordning från 1636, var ett offentligt och periodiskt system som baserades på stafetter. Ett nät av postgårdar inrättades och utvecklades under de följande århundradena. Postgården förestods av en postbonde som anställde postdrängar och svarade för hästarna. I städerna inrättades postkontor, medan brev och försändelser från landsbygden lämnades till postgårdarna. 1718 samordnades postgårdarna med 284

K O M M U N I K A T I O N E R FOTO: ÖREBRO LÄNS MUSEUMS ARKIV Från slutet av 1880-talet till 1911 körde den gamle postföraren Anders August Petterson posten mellan Örebro och Arboga. Bilden är tagen år 1939. gästgiverierna. Under 1800-talets expanderade postsystemet och allt fler kontor anlades på landsbygden. Samtidigt byggdes ett nät av fasta diligenslinjer ut. Sträckan Göteborg- via Örebro trafikerades från 1830-talet. Dessa diligenser bedrev även passagerartransport. Under 1800-talets andra hälft togs järnvägen i anspråk för postbefordran och diligenstrafiken lades ned. Trots att postens system är gammalt och vitt förgrenat är de äldre, synliga spåren av denna verksamhet få. Intressanta posthus finns dock bevarade i Kopparberg och Örebro. Telegrafi m m Telegrafin och telefonin anammades tidigt av industri- och handelsidkarna. Den nya tekniken medförde nya möjligheter, till exempel när det gällde lokaliseringen av företagen. Delar av ett företag kunde lokaliseras till olika delar av staden, eller till och med olika delar av landet. Affärsuppgörelser kunde ske på distans, utan fördröjande postgång. De tidiga telefonledningarna Telegrafin utvecklades snabbt på 1850-talet. Kungliga telegrafen i Örebro inrättades 1854 och snart fanns ett rikstäckande nät. 1876 patentsöktes telefonen i USA. Redan under samma årtionde anordnade Hallsbergsköpmannen Adolf Bergöö en privat teleledning som torde tillhöra en av de tidigaste i länet. År 1881 bildades en telefonförening i Örebro. Också i länets övriga tätorter förekom privata telefonledningar. I Lindesberg bildades en telefonförening år 1885. 1889 etablerades Televerket i Örebro. Från 1915 var telegrafen och poststationen i Örebro belägen i en nationalromantisk byggnad på Vasagatan. FOTO: RAOUL HJÄRTSTRÖM Den nya kommunikationstekniken avsattes snart i ny bebyggelse. Post och telegrafhuset i Örebro byggdes 1913 efter ritningar av Magnus Dahlander. Den pampiga tegelbyggnaden är ett exempel på det tidiga 1900-talets nationalromantiska arkitektur men bär också drag av jugend. 285

K O M M U I K A T I O N E R Radio, TV, datorer och mobiltelefoner 1924 påbörjade Örebro radioklubb sin verksamhet, och följande år genomfördes de första radiosändningarna från Tekniska skolan. 1958 kunde man för första gången se TV-sändningar i Örebro. Idag har fax- och datateknik revolutionerat informationsflödet och utvecklingen fortsätter i en rasande fart. Mobiltelefonin har utvecklats i lika snabb takt under det sena 1900-talet. Från att ha varit en dyr mobil kommunikationsenhet, använd av ett fåtal, kom mobiltelefonen snabbt att bli en liten, bärbar telefon i nästan var mans hand. Likaså har internet på kort tid växt till en omfattande källa för information och kommunikation, både för företag och privatpersoner. Dessa nya tekniker kommer inte i särskilt stor utsträckning avsätta varaktiga spår i vår kulturmiljö. Mobiltelefonnätet har däremot, liksom radio och TV, inneburit uppförande av höga tele- och sändningsmaster. Kommunikationstekniken har utvecklats i rask takt under 1900-talets senare del. Mobiltelefoner finns idag i nästan var mans hand och dess master är ett nytt inslag i vår landskapsbild. FOTO: PETER ÅSTEDT 286

Litteratur L I T T E R A T U R De första 9000 åren Andersson, Lars 1989. Forntiden. I: Från bergslag och bondebygd 1986-87. Årsbok för Örebro läns hembygdsförbund och Stiftelsen Örebro läns museum, Kumla Blick för Bergslagen 1998-1999-2000 (Årsböcker från Riksantikvarieämbetet, Avd. för arkeologiska undersökningar, UV Bergslagen) Broberg, Anders 1990. Örebro tio år efter medeltidsstadens rapport och trettio provundersökningar senare. I: Arkeologi i Sverige 1987. Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer. Rapport RAÄ 1990:1. Uppsala Broberg, B. & Hasselmo, M. 1981. Under ett kvarter i Örebro. En arkeologisk undersökning i kvarteret Bromsgården sommaren 1978. I: Från bergslag och bondebygd 1981. Årsbok för Örebro läns hembygdsförbund och Stiftelsen Örebro läns museum, Kumla Damell, David 1994. Kollerborg i Stora Mellösa. I: Från bergslag och bondebygd 1994. Årsbok för Örebro läns hembygdsförbund och Stiftelsen Örebro läns museum, Kumla Damell, David & Damell Modin, Monica 1999. Järnålder i Noraskogs och Linde bergslager. I: Forskaren i fält en vänbok till Kristina Lamm. Riksantikvarieämbetet. Avdelningen för arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 27. Tierp Ekelund, Gunnar 1975: Järnåldersbygder. I: Närke. Årsskrift 1975. Svenska turistföreningen, Nacka Ekman, Tomas 1997: Örebrokontoret med strategi för Bergslagen. I: Arkeologiskt program för UV Mitt och UV Uppsala 1997-1999. Riksantikvarieämbetet. Arbetshandling Ekman, Tomas 1999: Kärsta En typiskt unik by. I: Från bergslag och bondebygd 1999. Årsbok för Örebro läns hembygdsförbund och Stiftelsen Örebro läns museum, Kumla Ekman, Tomas 2000: I dessa halfvilda menniskors grafvar En presentation av hällkistor i Närke. I: Människors platser tretton arkeologiska studier från UV. (red. L. Ersgård) Riksantikvarieämbetet. Avdelningen för arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 31 Ekman, Tomas 2000. Item Husaby in Niericia I: En bok om husbyar. (red. M. Olausson) Riksantikvarieämbetet. Avdelningen för arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 33 Ericsson, Alf 1999. Fossilt odlingslandskap i Närke. I: Odlingslandskap och uppdragsarkeologi. Riksantikvarieämbetet. Avdelningen för arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 29 Esbjörnson, Estrid 2000. Kyrkor i Örebro län en vägledning till Svenska kyrkans kyrkobyggnader. Örebro Eriksson, Thomas, Fagerlund Dan & Rosborg, Brita 1994. Sten- och järnåldersbönder i Frotorp. I: Från bergslag och bondebygd 1994. Års- 287

L I T T E R A T U R bok för Örebro läns hembygdsförbund och Stiftelsen Örebro läns museum, Kumla Grälls, Annika & Bergold, Helmut 1993. En arkeologisk undersökning i kvarteret Merkurius nr 8, Askersund, även kallad brända tomten. I: Från bergslag och bondebygd 1993. Årsbok för Örebro läns hembygdsförbund och Stiftelsen Örebro läns museum, Kumla Gustawsson, K-A 1933. Stora Mellösa sockens förhistoria. I: Meddelanden från föreningen Örebro läns Museum XI. Örebro Hansson, Pär 1973. Om gravar och grävningsfynd från Närkes järnålder. I: Från bergslag och bondebygd 1973. Årsbok för Örebro läns hembygdsförbund och Stiftelsen Örebro läns museum, Örebro Hansson, Pär 1981. Närke. Uddevalla Hansson, Pär 1989. Samhälle och järn i Sverige under järnåldern och äldre medeltid. Exemplet Närke. Aun 13, Kungälv Haugard, Joel 1922. Om Vättern och norra Vättersbygden. Askersund Hellberg, Lars 1967. Ortnamn och äldre bebyggelse. I: Kumlabygden III. Kumla Hjärthner-Holdar, E, Kresten, P, Larsson, & Englund, L-E 1999. Arkeometallurgin som en del av arkeologin. Forskaren i fält en vänbok till Kristina Lamm. Riksantikvarieämbetet. Avdelningen för arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 27. Tierp Hofberg, Herman 1868. Nerikes gamla minnen. Örebro Hyenstrand, Åke 1984. Fasta fornlämningar och arkeologiska regioner. Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer. Rapport RAÄ 1984:7, Jonasson, Gustaf 1984. Medeltidens Örebro. Örebro Studies 3. Department of Humanities, Jonsson, Ulf 1983. Bruksdöden.i Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län. I: Bebyggelsehistorisk tidskrift 1983:5. Uppsala Kilsberger, Carl-Eric 1994. Boplatser vid Kilsbergssjöar En inventering på Bofors och Villingsbergs skjutfält. I: Från bergslag och bondebygd 1994. Årsbok för Örebro läns hembygdsförbund och Stiftelsen Örebro läns museum, Kumla Klang, Lennart 1984. Förhistoriska gravar i Närkes centralbygd som bebyggelsehistoriskt källmaterial. I: Arkeologi i Sverige 1981. Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer. Rapport RAÄ 1984:3. Klang, Lennart 1984. Bondebygdens fornlämningar enligt riksantikvarieämbetets fornminnesinventering i Örebro län 1980-82. I: Från bergslag och bondebygd 1984. Årsbok för Örebro läns hembygdsförbund och Stiftelsen Örebro läns museum, Kumla Klang, Lennart 1985. Ödeläggelse i Ödeby socken. Ett inventeringsöde för ett riksintresse. I: Arkeologi i Sverige 1982-83. Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer. Rapport RAÄ 1985:5. Uppsala 288

Larsson, M & Olsson, E. (red) 1997. Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar. Skrifter No 23 L I T T E R A T U R Lindqvist, Sune 1912. Från Nerikes sten- och bronsålder. I: Meddelanden från föreningen Örebro Läns Museum V. Örebro Lindqvist, Sune 1930. De första närkingarna. I: Svenska turistföreningens årskrift 1930. Wahlström & Widstrand, Ljung, Jan-Åke 1991. Medeltida bebyggelse i Örebro en kort sammanfattning främst utifrån undersökningarna i kvarteren Bromsgården och Tryckeriet 10. I: Arkeologi i Sverige Ny följd 1. Riksantikvarieämbetet, Uppsala Ljung, Jan-Åke 1992. Early Town Plans in Later Cartography the Source Value of maps from the 17th and 18th Centuries. I: Rescue and Research. Reflections of Society in Sweden 700-1700 A.D. (eds) Ersgård, L, Holmström, M,&Lamm, K. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar. Skrifter No 2, Uppsala Lundqvist, Thomas N. 1994. Järnåldersbebyggelse i tre Närkesocknar. I: Från bergslag och bondebygd 1994. Årsbok för Örebro läns hembygdsförbund och Stiftelsen Örebro läns museum, Kumla Modin, Monica 1994. Fornlämningar i Degerfors kommun. I: Kulturmiljöer i Degerfors kommun. Örebro Läns Museum och Degerfors kommun Olausson, Michael 1995. Det inneslutna rummet om kultiska hägnader, fornborgar och befästa gårdar i Uppland från 1300 f Kr till Kristi födelse. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar. Skrifter No 9. Sahlström, K-E. 1953. Närkes domarringar. I: Från bergslag och bondebygd 1953. Örebro läns hembygdsförbunds årsbok, Örebro Saxon, J.L.1928. Närkes kyrkor i ord och bild. Schortz, Kåre & Strid, Karl Axel 1999. Från hackhemar till järnålderslämningar. I: Från bergslag och bondebygd 1999. Årsbok för Örebro läns hembygdsförbund och Stiftelsen Örebro läns museum, Kumla Schück, Adolf 1950. Var det forntida Närke ett götiskt landskap? I: Från bergslag och bondebygd 1950. Örebro läns hembygdsförbunds årsbok, Örebro Sjöbeck, Mårten 1935. Närke. En landskaplig orientering på uppdrag av Kungl. Järnvägsstyrelsen. Hälsingborg Spång, Kristina 1975. Stenåldersbosättning i Vallby. I: Från bergslag och bondebygd 1975. Årsbok för Örebro läns hembygdsförbund och Stiftelsen Örebro läns museum, Kumla Stibéus, Magnus 1994. Vreten Gravar och boplats. I: Från bergslag och bondebygd 1994. Årsbok för Örebro läns hembygdsförbund och Stiftelsen Örebro läns museum, Kumla Taesler, Werner 1985. Hur land blev landskap. Kristianstad 289

L I T T E R A T U R Vetenskapligt program för UV Bergslagen 2000 till 2002. Riksantikvarieämbetet UV Bergslagen, Rapport 1999:13 Waldén, Bertil 1940. Den stora sjösänkningen. Örebro Waldén, Bertil 1952. Stora Mellösa. En sockenbeskrivning. Örebro Waldén, Bertil 1955. Hardemo. En sockenkrönika. Uppsala Welinder, Stig 1994. Stenålder i Bergslagen. I: Från bergslag och bondebygd 1994. Årsbok för Örebro läns hembygdsförbund och Stiftelsen Örebro läns museum, Kumla Wetterholm, Allan 1993: Moshyttan, Järnboås s:n. Beskrivning av hyttplatsen, datering av hyttan, produktionsbetingelser och innehavare. I: Från bergslag och bondebygd 1993. Årsbok för Örebro läns hembygdsförbund och Stiftelsen Örebro läns museum, Kumla Wetterholm, Allan 2000: Angelägna frågor kring masugnsteknikens uppkomst och den Gamla Svenska Masugnen. I: Bergslag Kartläggning av källorna till samt studier i bergshanteringens historia i Örebro län. Örebro Läns Företagsarkiv (red. C M Lindgren) Samt ett stort antal arkeologiska rapporter, de flesta från Riksantikvarieämbetet, några även från Arkeologikonsult AB 290

L I T T E R A T U R Jorden, Berget, Skogen, Vattnet, Staden, Samhälle och Kommunikationer Ahlberg, Hakon, Björklund, Staffan 2000. Västmanlands kyrkor i ord och bild. Borlänge Ameén Lennart 1956. Sveriges järnvägar 100 år. I: Svensk agrarhistorisk årsbok. Årgång 32 Backlund, Ann-Chrlotte (red) 1988. Boken om bergslagen resa i en levande historia. Skinnskatteberg Bergenskjöld, Eric 1784. Nora Bergslag Bergström, Carin 1992. Kyrkplatsen som socknens centrum. Studier till Kulturmiljöprogram för Sverige. Riksantikvarieämbetet, Blomkvist, Nils (red) 1990. Kulturmiljö. Historien i landskapet. Utbildningsradion och Riksantikvarieämbetet, Blomkvist, Nils 1993. Vad berättar en by? Studier till Kulturmiljöprogram för Sverige. Riksantikvarieämbetet, Bodell, Karl 1970. Stad, bondebygd och bergslag vid mitten av 1600-talet. Varuutbytet i Örebro och dess omland enligt tullängdernas vittnesbörd. Almqvist &Wiksell, Bohm, Ivar 1972. Den svenska masugnen under 1800-talet. Jernkontorets forskning, serie H, Hyttrapport 1. Jernkontoret, Broberg, Richard 1981. Äldre invandring från Finland i historia och tradition I: Fataburen 1981. Bromander, Axel 1925. Örebro folkskoleväsen och dess utveckling, Örebro Brunius, Jan 1980. Bondebygd i förändring. Bebyggelse och befolkning i Västra Närke ca 1300-1600. Bibliotheca historica Lundensis XLV, LiberLäromedel/Gleerup, Lund Brunnström, Lisa 1990. Den rationella fabriken. Om funktionalismens rötter. Umeå universitet, Dokuma Umeå Bruzelli, Birger 1971. Wanmåttige kärils wedersakare. I: Från bergslag till bondebygd 1971. Örebro läns hembygdsförbunds årsbok. Örebro Calissendorff, Karin och Larsson, Anna 1998. Ortnamn i Närke. Högskolan i Örebro, Örebro Daedalus. Svenskt järn under 2500 år. Från gruvpigor och smeddrängar till operatörer. Tekniska museets årsbok. 1996. Tekniska museet, Dahlberg, Erik. Suecia antiqua et hodierna. Nytryck 1974. Stureförl. Domfors, Hanna 2002. Skiffer En liten men betydelsefull produkt från den svenska stenindustrin. Göteborgs universitet, Göteborg Eriksson, Linnéa 1999. Atlas över Sveriges bergslag, Lekebergslagen. 291

L I T T E R A T U R Jernkontoret, Bergshistoriska utskottet, Serie H 107, Riksantikvarieämbetet, Eriksson, Linnéa, Landeholm, Sanna 2000. Atlas över Sveriges bergslag, Noraskogs bergslag. Jernkontoret, Bergshistoriska utskottet Serie H 111, Riksantikvarieämbetet, Esbjörnsson, Estrid 2003. Värt att se i Örebro län en vägvisare till natur och kultur i Tiveden, Närke och Bergslagen. Örebro läns museum, Örebro Från bergslag o bondebygd. Årsbok för Örebro läns hembygdsförbund och Stiftelsen Örebro läns museum. 1935-. Örebro läns museum, Örebro Hagström, Lars 1999. Bergslag och bruksbygd socknarna Fellingsbro, Lindes, Näsby, Ramsberg och staden Lindesberg. Lindesberg Heddelin, Bertil (red) 1991. Vägar Dåtid, nutid, framtid. Vägverket, Borlänge Hyenstrand, Åke 1974. Hyttor och järnframställningsplatser. Jernkontorets forskning, serie H, Nr 14. Jernkontoret, Ingers, Enoch 1943-1956. Bonden i svensk historia. Lantbruksförbundets tidskriftsaktiebolag, Jansson, Sverker 1974. Kulturvård och samhällsbildning, Nordiska museet, Johansson, Albert, Söderström, Gösta 1949. Örebro läns hypoteksförening, 1849-1949. Minnesskrift. Örebro Jonsson, J. V. 1902. Örebro läns hushållningssällskaps historia, Del 1-2. Örebro Karlsson, Valfrid m fl 1988. Sekelskiftets byggnadsteknik. Svensk byggtjänst, Kindblom, Inga 1995. Badhus. Bad och badande före 1950. Riksantikvarieämbetet, Lange, Ulrich 1993. Kulturmiljö och landskapsvård vägledning för bevarandearbetet i odlingslandskapet. Riksantikvarieämbetet, Lindstén, Carl Anders 1987. Sevärt i Örebro. Örebro Lindstén, Carl Anders 1989. Sevärt runt Örebro. Örebro Lindstén, Carl Anders 1990. Sevärt i Tiveden. Örebro Lindstén, Carl Anders 1992. Sevärt i Bergslagen. Örebro Lindstén, Carl Anders; En resa i tiden Från den stora smällen till Mosjömadonnan. Örebro 2001 Lindvall, Karin och Richette, Christian 1979. Folkrörelser och folkrörelsemiljöer. I: Från bergslag och bondebygd 1979. Årsbok för Örebro läns hembygdsförbund och Stiftelsen Örebro läns museum. Kumla Lyth, Einar, Gustavsson, Bengt 1993. Försvar i Örebro län. Närkes Militärhistoria del III, Kumla 292

Magnus, Olaus 1555. Historia om de nordiska folken L I T T E R A T U R Nilsson, Sture 1978. Sällsamheter i Närke, Lund Nisser, Marie 1974. Hyttor i Örebro län. Jernkontoret, Närke. Årsskrift 1975. Svenska Turistföreningen, Odlingslandskap och livsform. 1979. Riksförbundet för hembygdsvård, Omberg, Ture 1992. Bergsmän i Hyttelag -Bergsmansnäringens utveckling i Linde och Ramsberg under en 100-årsperiod från mitten av 1700-talet. Jernkontorets Bergshistoriska skriftserie 28, Pontén, Johan 1975. Örebro Hospital, Lasarett och kurhus 1527-1863. Örebro läns landsting, Örebro Rask, Lennart 1956. Västmanland, svenskt mittland. Svensk litteratur, Rosell, Erland 1984. Ortnamn i Värmland. AWE/Geber, Rudstedt, Staffan 1994. I fängelset. Den svenska fångvårdens historia. Tiden, Siljeholm, Ulla 1982. Västmanland. Skyllberg, Eva 1998. Atlas över Sveriges bergslag, Lerbäcks bergslag. Jernkontoret, Bergshistoriska utskottet, Serie H 107, Riksantikvarieämbetet, Slott och herresäten i Sverige. Ett konst- och kulturhistoriskt samlingsverk. Närke, Västmanland. 1969. Allhem, Malmö Slott och herresäten i Sverige. Ett konst- och kulturhistoriskt samlingsverk. Riksfästen och residens. 1971. Allhem, Malmö Spade, Bengt, Brunnström, Lasse, Grundmark, Bengt 1993. Kraftöverföringen Hellsjön Grängesberg. En 100-årig milstolpe i kraftteknikens historia. Ludvika Sporrong, Ulf 1978. Ryggade åkrar I: Rig 1978:3 Strängnäs stift i ord och bild. 1948. Idun, Ståhl, Harry 1985. Ortnamn i Västmanland. AWE/Geber, Svedelius, Gustaf 1872. Om kolning i Mila. Sveriges bebyggelse, statistisk-topografisk beskrivning över Sveriges städer och landsbygd, Örebro län (del 1-3). 1959-61. Hermes, Uddevalla Sveriges kyrkor, konsthistoriskt inventarium (Närke). 1912-. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, Sveriges nationalatlas. Kulturlandskapet och bebyggelsen. 1994. Höganäs, Sveriges nationalatlas. Kulturminnen och kulturmiljövård. 1994. Höganäs, 293

L I T T E R A T U R Sveriges nationalatlas. Skogen. 1990. Höganäs, Sveriges skogar under 100 år. En sammanfattande redogörelse över det svenska skogsbruket 1859-1959. 1959. Domänverket, Svenska skogsvårdsföreningen, Sveriges städer nu och fordom. Skildringar i ord och bilder. D. 5:14-19, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt under arbetets utgivande tillkomna nya städer. 1915-1925. Nordstedt, Thor, Clas, Oldén, Göran 1998. Byggmästare och mästerbyggen i Örebro län 1989-1998. Byggmästarföreningen, Örebro Läns Byggförening, Örebro Topografiska och statistiska uppgifter om Örebro län, 1844. Thuneld, Erik 1826. Geografi öfver konungariket Sverige, Band 2, Nerike, Westmanland, Dalarne. Waldén, Bertil 1936. Forskningar och färder. Waldén, Bertil 1945. 1600-talets Örebro topografi och bebyggelse. Särtryck ur meddelande från Föreningen Örebro läns museum 14. Örebro Waldén, Bertil 1949. Örebro stads brandförsvar genom tiderna. Örebro Waldén, Bertil (red) 1960. Närke. Allhelms landskapsböcker, Malmö Wedin, Maud (red) 2001. Det skogsfinska kulturarvet. Finnsam & Finnbygdens förlag, Falun Wetterhall, Sven 1975. Den stora sjösänkningen. I: Svenska turistföreningens årsbok 1979. Esselte Herzogs, Nacka Västmanland. Årsskrift 1967. Svenska Turistföreningen, Årsskrift 1930. Svenska Turistföreningen, Örebro län en handbok. 1932. Örebro läns turistförening och Örebro läns hembygdsförbund, Örebro Örebro byggmästarförening. 1898-1948. 1948. Örebro Örebro läns förvaltning och bebyggelse (Del 1-3). 1948-1950. Svenska län, Göteborg Diverse sockenbeskrivningar m m, några exempel: Eriksson, Sven Magnus 1974. Boken om Näsby och Frövi. Näsby hembygdsförening, Frövi Harbe, Johan Daniel 1947. Skagershult. En Närkessocken. Örebro Harbe, Daniel 1970. Kyrka och folk i Mosjö socken. Kyrkorådet, Mosjö Johansson, Albert 1943. Almby. En minnesskrift utgiven med anledning av Almby inkorporering med Örebro år 1943. Örebro 294

Kjerrström, Joh. (red) 1971. Hammars kommun. Minnesskrift. Hammars hembygdsförening, Medevi L I T T E R A T U R Kumlabygden. Forntid, nutid, framtid. 1961-. Kumla kommun, Kumla Längbro socken genom tiderna. 1936. Minnesskrift. Lindhska bokhandeln, Örebro Nationalencyklopedien 1989-. Bra Böcker, Höganäs (uppslagsord: Kulturlandskap ) Nerén, John 1944-49. Boka um Mälsa. Boken om Stora Mellösa. Norstedt, Olofsson, Stig 1972. Kvistbro sockens historia. En bok om Kvistbro församling genom sju århundraden och om människornas liv i dessa bygder i gott och väl tusen år. Kvistbro församling, Fjugesta Pettersson, Alf 1980. Ramundeboda socken. Laxå Reinerstam, Reinert 1966-1967. Knista socken. Fjugesta Samzelius, Nils 1961. En krönika om Hallsberg från äldsta tider t.o.m. 1960. Hallsbergs kommunalförbund, Hallsberg Schotte-Lindsten, Ann-Sofi (red) 1978-2001. Sköllerstabygden. Tre Närkesocknar, Sköllersta, Svennevad, Bo. Hallsbergs kulturnämnd, Hallsberg Tham, Wilhelm 1943-49. Lindesberg och Nora genom tiderna. Lindesberg Thybell, Allan (red) 1950. Sköllersta sparbank 1849-1949. Minnesskrift. Nerikes allehanda, Örebro Waldén, Bertil 1955. Hardemo. En sockenkrönika. Uppsala Waldén, Bertil 1040. Hjälmaren och Hjälmarebäckenet. En topografisk-historisk orientering. I: Den stora sjösänkningen. Örebro Waldén, Bertil 1952. Stora Mellösa. En sockenbeskrivning. Örebro Viberud, Börje 1961. Viby och Tångeråsa socknars historia, natur och kultur. Viby kommunalkontor, Vretstorp Wikberg, Joel 1967-71. Glanshammars härad. Örebro Samt byggnadsinventeringar (samtliga befintliga), översiktsplaner (samtliga kommuner), Länsstyrelsens handarkiv och Örebro läns museums topografiska arkiv. 295

L I T T E R A T U R 296

L I T T E R A T U R 297

L I T T E R A T U R Länsstyrelsen Örebro län Postadress Besöksadress Telefon Fax E-post Hemsida 298701 86 ÖREBRO Stortorget 22 019-19 30 00 019-19 30 10 lansstyrelsen@t.lst.se www.t.lst.se