Barn som bevittnat våld

Barn som bevittnat våld Dokumentation från regional konferens i Göteborg 23 november 2011 Arrangerad i samarbete mellan Göteborgsregionens kommunalförbund/fou i Väst, Göteborgs universitet och Länsstyrelsen Västra Götalands län

Anders Broberg, professor i klinisk psykologi vid Göteborgs universitet Föräldrars våld Omkring 400 medarbetare, chefer och förtroendevalda inom social tjänst, skola, hälso- och sjukvård och folkhälsa i Västra Götaland tog chansen att lära sig mer om Barn som bevittnat våld på en regional konferens i Göteborg den 23 november 2011. Utgångspunkten för dagen var den rapport, Stöd till barn som bevittnat våld mot mamma Resultat från en nationell utvärdering, som en forskargrupp, under ledning av Anders Broberg från Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet, gjort på uppdrag av regeringen. Moderator för dagen var Ulf Axberg, lektor vid psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet. Ulf Axberg, moderator. När pappa slår mamma slås barnets trygghet i spillror. Ingen av de personer som ska vara stora, starka och snälla är tillgängliga när hotet är som störst och barnet behöver dem som bäst. Något som ofta får konsekvenser både för utveckling och hälsa hos barnet. Anders Broberg konstaterade inledningsvis att det inte är självklart hur våld definieras. Det kan vara ett brett spektrum av fysiskt och psykiskt våld eller mer begränsat till fysiskt våld. Det förstnämnda används till exempel av stiftelsen Alternativ til vold i Oslo, medan WHO står för den senare. Det beror lite på situationen vilken definition som är mest lämplig. Om vi ska arbeta på samhällsnivå är det bra med en vid definition. Men arbetar vi med enskilda barn eller familjer är det bra att vara mer precis, påpekade Anders Broberg. När det kommer till våld i nära relationer, ibland förkortat IPV (intimate partner violence), är både kvinnor och män utsatta. Men de utsätts för olika typer av våld. Våldet mot kvinnor är oftare upprepat och grövre. Vi vet också att våldet inte är slumpvis fördelat. Unga personer, kvinnor och ensamstående föräldrar löper större risk än andra att drabbas, sa Anders Broberg. I den nationella trygghetsstudien som gjordes 2009 uppgav 1,2 procent av de intervjuade kvinnorna och 0,3 procent av männen att de utsatts för våld av sin nuvarande eller en tidigare partner det senaste året. Det finns också uppgifter som pekar på att 11 procent av kvinnorna hade utsatts för våld av den man de för närvarande hade en relation till och att en tredjedel av alla kvinnor i Europa någon gång i livet utsätts för våld av sin partner. Det är bekymmersamt att vi har så många olika siffror att förhålla oss till, allt kan inte vara sant samtidigt. Att siffrorna skiljer sig åt så mycket kan beror olika definitioner av våld, olika mätmetoder, undersökningsgrupper, mörkertal och kanske att det finns olika intressen som vill visa på olika saker. Förekomsten av våld i en relation kan ha många förklaringar. Ur ett samhällsperspektiv kan vi se patriarkala strukturer och könsmaktsordning. Men när det kommer till att förklara våldet i en enskild familj måste man också se till omständigheterna runt individerna och deras livsstil. 2

Att bevittna våld som barn om utsatthet, konsekvenser och behov av stöd barns bekymmer Det finns inga data som visar på att våld mot kvinnor ökar, mer än att polisanmälningarna har ökat. Andra källor, som patientregistret, kan inte visa på någon ökning de senaste åren. Mellan fem och tio procent av alla barn i Sverige lever i familjer där det förekommer eller har förekommit våld. Det är procentuellt sett en liten grupp, men den är ändå alldeles för stor, det handlar om mellan 100 000 och 200 000 barn. Ofta finns det även andra svårigheter och riskfaktorer i familjen, som missbruk eller psykisk sjukdom. Därmed har dessa familjer oftare än familjer i allmänhet kontakt med socialtjänsten eller andra delar av samhällets hjälpinstanser, till exempel barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Hur påverkas barnen av våld i familjen? Den omedelbara reaktionen är att det anknytningssystem som byggts upp hos människan under miljoner år slås ut. Anknytningssystemet slås på direkt när barnet upplever fara eller hot. När systemet utvecklades var utgångspunkten, och är fortfarande, att hotet kommer utifrån, och som svar på hotet söker sig barnet till sin anknytningsperson. Om hotet kommer inifrån, det vill säga från någon av anknytningspersonerna, blir situationen en helt annan. När barnet behöver sina anknytningspersoner som bäst är ingen av dem tillgänglig! Den ena är en hotfull angripare och den andra ett hjälplöst offer. Grundbulten i ett barns trygghet att ha en anknytningsperson som är större, starkare och snäll går alltså förlorad, konstaterade Anders Broberg. Det är inte alltid så att det finns en angripare och ett offer i familjen. Barnet kan också utsättas för direkt våld och båda föräldrarna kan slå både varandra och barnet. Det finns alltså barn som behöver skydd från båda föräldrarna. Ofta används begreppet barn som bevittnat våld. I princip innebär det att barnet ska ha sett våldet. Men hur är det med det barn som pappa låser in på rummet innan han ger sig på mamma? Barnet märker ju våldet, men ser det inte. Andra begrepp är att barnet är deltagande vittne (försöker dra undan pappa eller skydda mamma), utsätts för våld (att barnet självt är direkt utsatt för våld), upplevt våld (barnet behöver nödvändigtvis inte ha erfarit våldet direkt med sina sinnen), lever med våld i familjen (våldet är sällan en engångsföreteelse). Vi måste ha våra skarpaste glasögon på när vi läser om våld i familjen och det är viktigt hur vi använder orden. När barn råkar ut för otäcka händelser som kommer utifrån, som tsunamin eller brandkatastrofen, så finns det oftast en nära vuxen som kan ge stöd och trygghet och man kan prata om det som har hänt. Men om våldet kommer inifrån och riktas mot en primär omsorgsgivare, till exempel mamma, finns våldet i en miljö som borde vara trygg och där barnet inte kommer undan. Dessutom är det svårt att prata om det. Barnet lär sig att man löser konflikter med våld. Pappa vinner och barnet lär sig båda rollerna, som angripare och offer. Detta kan göra det svårt för barnet att hantera jämbördiga relationer även som vuxen, konstaterade Anders Broberg. Den ständiga stress som oron för våldet innebär kan också få konsekvenser för hälsan, både fysisk och psykisk. Det finns också en ökad risk för att få problem i skolan. Men det är ändå långt ifrån alla som drabbas av försämrad hälsa och andra svårigheter. De barn som växer upp med mammor som klarar av att försvara sig och sina barn har större möjligheter, liksom de vi brukar kalla för maskrosbarn. De stödinsatser för barn som bevittnat våld som utvecklats de senaste decennierna har haft olika fokus. Under 1980-talet handlade det om barns behov av behandling. Därefter pratade man mer om variation Men vilket stöd som fungerar bäst, och för vem, är fortfarande oklart. i erfarenheter och behov. Nu ligger betoningen på utvärdering och ökad differentiering. Rädda Barnen var tidigt ute med sina Trappansamtal och efter det har det tillkommit många andra särskilda insatser av olika slag. Efter att regeringen ställde krav på kommunerna att erbjuda insatser för barn som har bevittnat våld har utbudet ökat och nya insatser prövas i många kommuner. Det är tydligt att stödet har olika fokus och ibland är det inte helt klart vad stödet syftar till eller vilka det riktar sig till. Det gör utvärderingarna problematiska, påpekade Anders Broberg. Han avslutade med att konstatera att barn som levt med våld i nära relationer: tveklöst är en riskgrupp för olika slags olycklig utveckling är en heterogen grupp där vissa har stora bekymmer, medan andra klarar sig ganska bra har uppmärksammats mycket de senaste åren och fått ökad tillgång till stöd. Men vilket stöd som fungerar bäst, och för vem, är fortfarande oklart. n Annita Boije, ledamot av SDN Centrum, Göteborg Jag har rekommenderat alla politikerna i sociala utskottet att ta del av informationen från konferensen. För det är viktigt att fundera på om vi jobbar på rätt sätt. Vågar man ställa frågan, om det förekommer våld hemma, till barnen när man ser att de mår dåligt? Alla som möter barn skulle behöva lära sig hur man frågar. För det måste man göra och det är också viktigt att prata enskilt med barnet. I stadsdelen försöker vi arbeta förebyggande med öppen förskola och Family Check Up, men vi har även riktade insatser till föräldrar. 3

Anneli Andersson, familjerättssekreterare, Familjerättsbyrån Göteborg Erfarenheter inom Familjerättsbyrån av att ställa frågor om våld En chans att berätta om allt det svåra Familjerättsbyrån i Göteborg ställer numera regelmässigt frågan om det förekommer våld i relationen. Det är viktigt att ställa direkta frågor om våld annars får man inga svar, betonade Anneli Andersson. Resultat totalundersökning, våldsförekomst Kvinnor Män Samarbetssamtal, frivilliga (167 par) 36 % 17 % Samarbetssamtal, från domstol (13 par) Upplysningar, Föräldrabalken 6:20 (66 par) Utredningar, Föräldrabalken 6:19 (24 par) Avtal, vårdnad/boende/ umgänge (33 par) Faderskap, ej sambo (55 par) 23 % 15 % 42 % 20 % 54 % 35 % 9 % 5 % 7 % 0 % Monica Johansson, samordnare för Utväg Skaraborg, Skövde Vi har ju varit en del av projektet och haft forskarna här i korridorerna under några år. Så det är intressant att bland annat höra hur de kan tänka sig olika nivåer på stödet. Vem blir hjälpt av vad? Det är nog så vi kan använda kunskapen i vårt arbete. Från Utväg är vi även med i den forskning som handlar om kvinnorna och männen och för oss är det så tydligt att allt hänger ihop. Det skulle vara intressant att få en sammanhållen bild av det komplexa våldet i familjer. Det är så tydligt att det centrala är att våldet upphör. När forskningsprojektet om barn som bevittnat våld skulle starta fick Familjerättsbyrån en förfrågan om att medverka. Tanken var att ställa frågor om våld i relationen för att få fram ett antal personer som kunde delta i studien. Men Familjerättsbyrån beslutade att dessutom göra en egen utökad undersökning och screena i alla ärenden (utom sambofaderskap och adoptioner) för att få ett bättre underlag för det egna arbetet. Undersökningen genomfördes av Anneli Andersson, Otto Andreasson och Bernt Wahlsten. Vi ville veta hur vanligt det är med våld i våra ärenden och utvärdera vårt arbetssätt med att inleda alla ärenden med enskilda samtal, även samarbetssamtal, förklarade Anneli Andersson. Undersökningen gjordes i tre steg. Alla ärenden inleddes med enskilda samtal med kvinnan och mannen. Därefter valde man att titta specifikt på samarbetssamtalen och med en del av föräldraparen gjordes uppföljande telefonintervjuer. Man gjorde också intervjuer med kollegorna på Familjerättsbyrån, för att även belysa arbetssättet ur en professionell vinkel. I den första totalundersökningen deltog 719 personer, alltså 358 par. Dessa hade tillsammans 481 barn, nästan lika många flickor som pojkar. Av de 167 par som kom för frivilliga samarbetssamtal hade 36 procent av kvinnorna och 17 procent av männen blivit sparkade, knuffade eller skadade på något annat sätt de senaste åren. Utom för ett fåtal av männen handlade det om våld inom relationen. Det var en uppgift som förvånade oss. Vi trodde inte att det skulle vara så många, sa Anneli Andersson. 18 procent av både männen och kvinnorna kände sig otrygga. Kvinnorna var otrygga för att de upplevt våld, medan männen kände sig otrygga med vad som skulle ske med barnen. I telefonintervjuerna ställdes bland annat frågan om det hade någon betydelse att man ställde frågor om våld vid de enskilda samtalen. Ingen reagerade negativt på att frågan hade ställts, men den fick heller ingen betydelse vid de gemensamma samtalen, enligt föräldrarna. Kollegerna däremot uppfattade i högre utsträckning att man anpassat de gemensamma samtalen utifrån våldsförekomst. Arbetssättet med inledande enskilda samtal uppskattades av föräldrarna. Många tyckte att det kändes bra att själv få träffa den som skulle hålla i samarbetssamtalen. Det fanns också önskemål om att vid samarbetssamtalen få en samtalsledare av varje kön, och det försöker Familjerättsbyrån leva upp till så långt det är möjligt. Från Kriscentrum för män har vi hört att männen upplever sig hörda. Även medarbetarna på Familjerättsbyrån såg vinster med inledande enskilda samtal. Visserligen tar de tid, men skapar också relationer till paren och ger ett bättre grepp om problemen. De gemensamma samarbetssamtalen kommer igång snabbare. Därför har Familjerättsbyrån infört enskilda samtal som rutin och även att alltid ställa frågor om våld i relationen. Vi har utvecklat vårt arbetssätt och tror att vi kan förbättra det ytterligare. Det är viktigt att ställa frågor om våld, annars får vi inga svar, men det måste göras i reflekterande samtal, sa Anneli Andersson och avslutade: Vi kan också bli bättre på att hjälpa barnen som upplevt våld de finns ju nästan alltid med i våldssituationen i familjen. n 4

Anders Broberg, professor i klinisk psykologi vid Göteborgs universitet Strukturerade risk- och skyddsbedömningar inom BUP och Socialtjänst Hur ska man veta om det förekommer våld i en familj? Man frågar om det. Det är det enkla svaret enligt Anders Broberg. Vi måste fråga Inom familjerätt, individ- och familjeomsorg och barn- och ungdomspsykiatrin är det så pass vanligt med våld i familjerna att frågan borde ingå som rutin. På BUP Gamlestaden i Göteborg prövar man olika sätt att göra strukturerade risk- och skyddsbedömningar. Vi har blivit smärtsamt medvetna om att många barns hemförhållanden förblir oupptäckta. Barnet får en diagnos som mycket väl kan vara korrekt men problembilden har ett bredare spektrum, menar Anders Broberg. Erfarenheterna visar att det är mycket bättre att fråga alla och tidigt i processen, istället för på indikation. Då behöver inte föräldern känna sig misstänkliggjord, utan förstår att detta görs vid alla nybesök. Det har förstås också betydelse om föräldrarna kommer en och en eller tillsammans, och med eller utan barn. För att få en så bra bild av familjen som möjligt bör man inte bara träffa familjen tillsammans, utan också en och en. Detta kan kräva att rutinerna vid nybesök ändras. Vi måste frigöra oss från att vi alltid ska träffa barn och förälder tillsammans. Man får annan information om man träffar dem en och en. Och barnen har rätt att träffa och få prata med andra vuxna på egen hand, menar Anders Broberg. Ett instrument är Partner Violence Screening, PVS, som innehåller tre frågor. Det tar ungefär lika många minuter att fylla i och gör en första sortering. Svarar någon ja så finns det anledning att gå vidare. Om en kvinna har utsatts för våld ska man inte arbeta med paret tillsammans. Man ska träffa och prata med förövaren, oftast mannen, för att få hans bild. Men sedan ska han hänvisas till någon annan verksamhet, till exempel Kriscentrum för män. Viktiga utgångspunkter i arbetet är att om det har förkommit våld i en familj, är risken stor att det händer igen, och igen, och att fler i familjen drabbas. Dessutom har många barn som bevittnat våld regelbundet umgänge med den förälder som slår. Vi ska akta oss för att ha en övertro på instrument och strukturer, de garanterar ingenting, men de ökar chansen att vi kan komma fram till ett bättre beslut, påpekade Anders Broberg. I bedömningen ska bland annat ingå hur stor risken är för att våldet kommer att upprepas, vilka möjligheter föräldern eller barnet har att förhindra att våld uppstår eller skydda sig från det. Dessutom ska man försöka bedöma hur mycket risken för förnyat våld präglar barnets liv. Det man behöver ta reda på är exempelvis om det förekommer vapen, vad som utlöste våldet, när hände det senast, har barnet utsatts för direkt våld, är förövaren allmänt våldsam eller varit dömd för misshandel, finns det missbruk eller riskbruk med i bilden? För att göra en skyddsbedömning behöver man veta barnets ålder, vilken kontakt det har med pappan, om det känner sig otryggt hos honom, om barnet vet vad det ska göra om något otäckt händer och på vilket sätt barnet själv vill ha kontakten med pappa. BUP Gamlestaden har ett forskningsprojekt i samarbete med Göteborgs universitet, som omfattar samtliga nybesök i åldern 5 17 år under 2011 2013. Vårdnadshavarna får fylla i PVS och barn mellan 9 och 17 år fyller i LITE (Life Incidence of Traumatic Events). Därefter görs uppföljande intervjuer och uppföljningar med de föräldrar som inte utövat våld och med de barn som fyllt 9 år. Vi prövar ett antal instrument och räknar med att under hand sprida våra erfarenheter av detta, avslutade Anders Broberg. Fråga: PVS frågar bara om fysiskt våld, det fångar inte psykiskt eller sexuellt våld. Är inte det ett trubbigt instrument? Svar: Psykiskt och sexuellt våld fångar vi med trygghet och otrygghet. Men det är absolut så att vi inte fångar allt. Men jag tror att det här enkla sättet är bättre än att inte fråga alls. Fråga: Gör BUP en riskbedömning eller överlåter ni den till Socialtjänsten? Svar: I projektet som vi bedriver på BUP Gamlestaden gör vi risk- och skyddsbedömningen själva, dels för att vi tror att vi gör det bättre, och dels för att det ingår som en del i forskningsprojektet. För att ta ställning till vilken behandling som kan erbjudas inom barnpsykiatrin måste vi veta hur barnets situation ser ut. Fråga: Om det förekommer våld mot barn, anmäler ni det till socialtjänsten? Svar: Inte automatiskt. Men att vi har börjat fråga om förekomsten av våld i familjen har lett till fler anmälningar än tidigare och att vi har ett bättre samarbete med socialtjänsten. Elisabeth Svalefelt, ordförande i socialnämnden, Skövde Jag hade inte läst forskningsrapporten så mycket var nytt för mig och föredragningarna var väldigt intressanta. Som ny ordförande för socialnämnden är det mycket att sätta sig in i. När det gäller våld i nära relationer så arbetar vi bra med detta i Skaraborg, bland annat genom Utväg. När det gäller barn som bevittnat våld är det också viktigt att utveckla detta. Barnen är så oskyddade. Jag tänker ta reda på mer om hur vi arbetar direkt med barn/unga som bevittnat våld. Allt som fungerar bra idag kan alltid bli bättre eftersom utvecklingen går framåt och nya rön kommer fram. n 5

Linnea Almqvist, pol.mag. projektkoordinator, Göteborgs universitet D Så här gick utvärderingen till Totalt 219 mammor och 315 barn deltog i utvärderingen som skulle tar reda på om barn som bevittnat våld mot sin mamma mår bättre efter stödinsatser. Bakgrunden till studien är att regeringen 2007 antog en nationell handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Året efter fick professor Anders Broberg vid Göteborgs universitet i uppdrag av Socialstyrelsen att utvärdera stödinsatser riktade till barn som bevittnat våld mot sin mamma. Han satte då ihop en tvärvetenskaplig forskargrupp med forskare från universiteten i Göteborg, Karlstad, Uppsala och Örebro. Sammanlagt 16 olika verksamheter runt om i landet, som på olika sätt kommer i kontakt med barn som bevittnat våld, kontaktades och inkluderades i studien. Hälften har stödinsatser riktade specifikt till barn som bevittnat våld mot mamma, till exempel Trappan i Uppsala, Bojen i Göteborg och Utväg Skaraborg och Göteborg. Sju arbetar med psykiatriskt eller socialt stöd till barn, som barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar (BUP), socialtjänstens individ- och familjeomsorg (IFO) och skyddade boenden. Dessutom var en verksamhet, Familjerättsbyrån i Göteborg, med som jämförelsegrupp. För att hitta deltagare i de verksamheter som inte arbetar specifikt med barn som bevittnat våld, fick mammor med barn i åldern 3 13 år som gjorde ett nybesök hos BUP eller socialtjänsten svara på tre frågor om förekomst av våld. De som svarade att de varit utsatta för våld informerades om forskningsprojektet och tillfrågades om de kunde tänka sig att bli kontaktade för mer information. Svarade de ja lämnades deras kontaktuppgifter till forskningsprojektets kontaktperson. Den svåraste etiska frågan studien hade att hantera var att inhämta samtycke för att låta barn själva delta i studien, då ena vårdnadshavaren var den som utövat våld. Samtycke från båda vårdnadshavarna var en förutsättning för att barnet skulle kunna delta som informant i studien. Många barn föll bort eftersom att deras mamma inte ville eller vågade att pappan kontaktades och tillfrågades om samtycke. Av de pappor som tillfrågades var det både sådana som sa ja och sådana som sa nej till att deras barn kunde delta i studien, berättade Linnea Almqvist. Tre mätningar gjordes: En förmätning när stödinsatsen påbörjades, en eftermätning 4 6 månader efter påbörjad insats och 6

den nationella studien upplägg, syfte och genomförande Det som studien ville undersöka var: Barnens situation så som den såg ut när insatsen påbörjades utifrån vårdnad, boende, umgänge och utsatthet för våld, samt barnens hälsa och välbefinnande. Förändrades barnens hälsa och välbefinnande från när insatsen påbörjades till ett år senare och skiljde sig förändringen åt mellan olika typer av insatser? Hur stor andel av barnen hade problem på klinisk nivå gällande allmän psykisk ohälsa och posttraumatiska symtom före och efter de olika insatserna? Vad tyckte mammorna och barnen om de insatser de hade fått? Skiljde sig deras nöjdhet mellan olika insatser? en ettårsuppföljning 11 13 månader efter förmätningen. Mätningarna var i form av intervjuer kombinerade med standardiserade skattningsskalor med frågor om till exempel våldsutsatthet, psykisk hälsa, trauma, social kompetens och trygghet. Intervjuare var forskningsprojektets egen personal som inte hade någon anknytning till verksamheterna vars stödinsatser utvärderades. Mamman svarade på frågor om sig själv och om sina barn och, om det fanns samtycke från vårdnadshavarna, intervjuades även barn mellan 9 och 13 år. Efter en första kontakt med 321 vuxna med 428 barn som fick information om studien, föll en del bort för att de inte ville, vågade eller orkade ingå i studien, och några för att det var omöjligt att få till ett intervjutillfälle. Vid första mätningen Med andra ord så tappade vi de mest utsatta kvinnorna och barnen. deltog till slut 227 vuxna, varav 219 mammor, som informerade om 315 barn. Av dessa deltog 69 mellan 9 och 13 år själva i studien. Bortfallet var cirka 30 procent vid eftermätningen och ytterligare 10 15 procent vid ettårsuppföljningen, men bortfallet är ändå normalt sett till hur det brukar vara vid den här typen av studier. Vi kan se att de mammor som fullföljde studien var något äldre, hade färre barn, bättre socioekonomisk status, bättre socialt stöd, var utsatta för mindre våld och mådde bättre vid första mätningen, än de mammor som avbröt. Barnen som fanns med vid alla mättillfällen hade enligt mammorna upplevt mindre våld än de som avbröt studien. Med andra ord så tappade vi de mest utsatta kvinnorna och barnen, konstaterade Linnea Almqvist. n Kamilla Julin, projektledare Barns rättigheter vuxnas skyldigheter, SDF Lundby, Göteborg Projektet jag arbetar med handlar om att införa ett barnperspektiv i alla frågor som rör barn och unga inom de verksamheter som ingår i projektet. Detta gör vi genom att implementera barnkonventionen och införa metoder och arbetssätt där barns röster tas tillvara. Nästan alla verksamheterna arbetar med utsatta barn, så för mig var konferensen ett sätt att fylla på kunskap som jag kan sprida vidare och förmedla till andra. Eftersom Familjerättsbyrån ingår i vårt projekt känner jag till hur de arbetar där. 7

Karin Grip, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, Göteborgs universitet Resultat från den nationella studien mammorna och barnen om sig själva Positiva men små effekter av insatserna Det går att se positiva effekter av stödinsatser direkt riktade till barnen, men de är små. Barnen själva tyckte att det var bra att de hade fått komma till verksamheterna. Jonas Farsén, Bris i Göteborg Jag har jobbat inom Utväg och med kvinnofridsarbete i Partille så mycket var välbekant. Men det var intressant att lyssna till analysen och kul med den sociologiska vinkeln på barnen som forskningsdeltagare. Jag reagerade på det stora bortfallet, som visar att de som orkar vara kvar i en studie inte är de som är mest utsatta. Jag skulle också önska att Familjerätten kunde synliggöra barnen mer, att om de ställer frågor om våld så ska man kunna fortsätta arbeta med barnen. För pratar man om det här väcks det alltid något hos barnen. Jag gillade det som Anders Broberg vid flera tillfällen uttryckte: Det viktigaste för barnen är att det finns kloka och schysta vuxna i deras omgivning som har tid att lyssna på deras berättelser om hur de har det. Det visar den nationella utvärderingen av stödinsatser för barn som upplevt våld mot mamma som presenterades av Karin Grip. Hon inledde med att ge en bild av mammornas bakgrund: Medelåldern var 36 år, en tredjedel stod utanför arbetsmarknaden, 18 procent var sjukskrivna. Deras socioekonomiska position var alltså lägre än kvinnors i genomsnitt. Någon hade levt med våld i förhållandet i 25 år, andra bara ett år. Tre procent hade en fortsatt relation med förövaren, men långt fler var indragna i processer och tvister. Nästan hälften hade varit på kvinnojour någon gång. Av barnen hade 86 procent en pappa som slagit mamma. Enligt mammorna hade 99 procent bevittnat psykiskt våld och 63 procent av barnen hade utsatts för direkt våld. Mer än hälften av papporna som utövat våld mot mamman hade gemensam vårdnad. Det fysiska våld som mammorna berättade att barnen hade sett, var exempelvis att mannen vred om en arm eller drog i året, slängde henne mot en vägg, sparkade, slog eller drämde till med ett föremål, fortsatte Karin Grip. Barnen beskrev våldet som de själva blivit indragna i som att föräldrarna bråkade om barnet, att pappan skadade mammas kropp och hotade med vapen. En fjärdedel av barnen hade försökt att gå emellan och nästan hälften hade försökt få stopp på våldet genom att skrika. Det förekommer våld också mot barnen från både Men effekten var måttlig och det är fortfarande många barn som har stora problem. mamman och pappan, men allra mest från pappan, sa Karin Grip. Inför eller i början av stödinsatsen mättes hur barnen mådde, deras psykiska hälsa och förmåga att hantera ilska, ledsnad och rädsla. Det var tydligt att alla barnen mådde lika dåligt, oavsett vilken verksamhet de hade kontakt med, konstaterade Karin Grip. Vid ettårsuppföljningen kunde man se att hos de barn som varit i verksamheter som inte riktades direkt till dem var det ingen förändring. De barn som haft kontakt med verksamheter med riktade insatser fick en något minskad problembild. Men effekten var måttlig och det är fortfarande många barn som har stora problem. Det var ingen skillnad om barnen hade fått stöd i grupp, individuellt eller på BUP. När förändringen av psykisk ohälsa mellan förmätningen och ettårsuppföljningen efter grupp, sattes i relation till graden av våldsutsatthet under pågående stöd, visade det sig att de barn vars mammor utsatts för nytt eller fortsatt våld inte blev bättre och till och med riskerade att må sämre. Både mammorna och barnen var i stort sett nöjda med det stöd de fått. Mammorna tyckte att barnen lättare kunde be om hjälp och uttrycka känslor. Även relationen med kamrater hade blivit bättre. Barnen tyckte också att det hade varit bra att komma till verksamheterna och hade själva velat åka dit. Och de kunde tänka sig att rekommendera den till andra. n 8

Anders Broberg, professor i klinisk psykologi vid Göteborgs universitet Vad har vi lärt oss? Våldet måste upphöra om stödinsatsen ska få effekt. Barnen bör erbjudas insatser riktade direkt till dem själva. Verksamheterna måste samarbeta för att kunna erbjuda rätt insats på rätt nivå. Det är några av slutsatserna från forskningsprojektet om stödinsatser för barn som bevittnat våld. Barnen behöver trygga, snälla vuxna omkring sig Studien är den första av sitt slag i Sverige och det finns många lärdomar att dra. Vi kan konstatera att urval och bortfall påverkar resultatet. De som orkade och ville vara med hela vägen i studien var inte helt representativa för gruppen som helhet. Dessutom kunde en av de utsatta grupperna de som inte pratade svenska inte vara med. Vi hade inte resurser till att ha tolk vid intervjuerna, sa Anders Broberg. Frågorna om vårdnad och umgänge är viktiga att belysa. Många pappor förhindrar att barnen får de stödinsatser de skulle behöva. Mamman orkar eller vågar inte ta konflikten med pappan. Över hälften av papporna till barnen i studien hade gemensam vårdnad, men många verkade använda umgänget mer för att trakassera sitt ex än för att umgås med sina barn, menade Anders Broberg. Och varken socialtjänsten eller BUP vet hur de här barnen har det när de är hos pappan. Det är oerhört viktigt att vi blir mer barninriktade. Vi har så lätt för att identifiera oss med andra vuxna det är mycket svårare att se barnets mycket tunga situation. Först när vi kan göra det, kan barnets situation förändras. Anders Broberg konstaterade också att det är stor variation på hur utsatta mammorna och barnen är för våld, både i tid och grad. Det är viktigt att tänka på det eftersom vi inte får generalisera i kontakten med familjen. Då måste vi veta hur det verkligen är. Det är tydligt att barnen har olika behov, men behovet styrde inte vilket stöd de fick. Barnens problemnivå skiljde sig inte åt mellan stödinsatserna, men däremot är det skillnad mellan verksamheterna i kompetens och inriktning. Insatstrappan för barnen bygger på att alla måste synliggöras och få bekräftelse på att de inte är ensamma. Av dessa behöver de flesta får sin utsatthet bedömd, och för att klara det behövs modeller för strukturerade risk- och skyddsbedömningar. Många behöver särskilda stödinsatser och några har behov av specialiserad behandling. En sådan trappa förutsätter samarbete, men idag saknas det förtroendet mellan verksamheterna, menade Anders Broberg. I publiken ställdes en sms-fråga om vad förskola och skolan kan göra? Man ska inte ställa frågor om man inte kan ta hand om svaren. Men om det finns personal som ser barn som mår dåligt ska de finnas där för barnen. De behöver trygga, snälla vuxna omkring sig. n SLUTSATSER 1. Att våldet mot mamma, och barn, upphör är centralt för att insatta stödinsatser ska få avsedd effekt 2. Barnens situation måste bedömas utifrån ett tydligt risk- och skyddsperspektiv 3. Barn som bevittnat våld mot mamma bör erbjudas insatser riktade direkt till dem själva 4. Sådana insatser är uppskattade och bidrar, om än inte tillräckligt, till barnens hälsa 5. Insatserna behöver vara av flera olika slag, och de behöver utvecklas/bli effektivare 6. Olika verksamheter måste börja samarbeta bättre så att barn kan få rätt insats på rätt nivå 9

Clara Iversen, fil. mag. Uppsala universitet Barns delaktighet som brukare och forskningsdeltagare Att intervjua utsatta barn Hur begripliggör barn sina upplevelser av våld i intervjusamtal? Hur blir barn som berättar om våld bemötta? Utsatta barn ska få skydd, erbjudas stöd och vara delaktiga i det som görs för dem. Den som arbetar med utsatta barn måste därför kunna ställa frågor som är både svåra och jobbiga. I det läget är det viktigt att barnen känner sig delaktiga. Dessutom får vetenskapligt inspirerade samtalsformer med barn allt större betydelse när utredning, screening och utvärdering förväntas bedrivas med standardiserade intervjuformulär. Clara Iversen är sociolog och har undersökt 31 av intervjuerna med barnen som deltagit i forskningsprojektet. Hon har tittat på diskurser 1 (språkbruket eller vilka ord som barnen och intervjuaren använder), organisation (hur barnets handlingsalternativ ser ut i situationen som de berättar om, till exempel vid våldstillfället) och interaktionen mellan intervjuaren och barnet. Barnen är ju experter på sina egna upplevelser. Hur gör de sin värld begriplig? De är inte alltid medvetna om sitt kognitiva och emotionella tillstånd men hur tänker de och mår de egentligen? Det är utgångspunkter för intervjuerna och jag tittar på vilka konsekvenser dessa utgångspunkter får, förklarade Clara Iversen som bland annat har studerat hur barnen begripliggör förövarens handlade. Ångrar han det han har gjort? Hur beskriver barnen det? På frågan Vad tror du han tänker om det han har gjort? svarade elva barn att de tror att han ångrar sig. Bevisen för det är att han är ledsen, han har förändrats eller han säger att han ångrar sig. Utifrån barnens utsagor och intervjuarens agerande har Clara Iversen kunnat se hur aktiva barnet respektive intervjuaren är, vem som föreslår lösningar och följer upp. Ibland är barnen aktiva och kompetenta tolkare av förövarens känsloliv en ångerfull person är en som är ledsen, förändrad eller som säger att han har ändrat sig. Och intervjuerna visar att barn kan säga emot även när intervjuaren ger förslag. Clara Iversens undersökning av barns delaktighet i forskningsintervjuer ska så småningom resultera i en doktorsavhandling. n 1. Diskurs betyder i dagligt tal samtal, dryftning. I filosofiska och besläktade sammanhang kan ordet beteckna en helhet av sammanhängande uttryck, utsagor och begrepp, t.ex. den moraliska, den vetenskapliga eller den religiösa diskursen, eller formen hos en sådan helhet. (Källa: NE.se) Karolina Vrethem, departementssekreterare på utbildningsdepartementet, Stockholm Jag har läst rapporten men det är alltid bra att få en fördjupning. Under föreläsningarna blev barnets perspektiv tydligare, vilka situationer de kan hamna i och hur de får möjlighet att prata om det de varit med om. Det var bra att påpeka hur lätt det är att utgå från de vuxnas perspektiv, det krävs en medvetenhet om det. Det var också bra att belysa komplexiteten i problemen och att det finns hinder för att barnen får det stöd de behöver på grund av kravet på samtycke från båda vårdnadshavarna. En lagstiftning som nu ses över. Maria Ragnander, grundskollärare, Herrljunga Det är viktigt att vi som är inom skolan uppmärksammar de här frågorna och ser barnen. Vet man inte om hur utsatthet för våld kan visa sig hos barn, är det lätt att tro att det är något annat. Jag är själv utbildad i Trappan-samtal och det är alltid bra att fylla på sina kunskaper. Vi har ett bra arbete i vår kommun kring barn som upplevt våld i hemmet. Jag är med i kommunens barnfridsgrupp som arbetar med att synliggöra och hjälpa barnen. Alla vi som är med i Barnfridsgruppen är utbildade för att ha krisbearbetande samtal med barn som upplevt våld i familjen. 10

Nästan 90 sms-frågor kom in under och efter föreläsningarna. Under den avslutande frågerundan fick föreläsarna möjlighet att svara på några av dem. Fler frågor och utförligare svar finns på www.grkom.se/sociala, där inspelningar av hela konferensen finns att se och lyssna på. Frågor och svar Vad kan vi lära av bortfallet och göra annorlunda? Bortfallet är jämförbart med vad man brukar ha i den här typen av studier, men det vi tar med oss är att det är viktigt att arbeta nära verksamheterna. Och det skulle vara bra att få kontaktpersoner för mammorna, nu kunde de vara svåra att få tag i. (Linnea Almqvist) Att våldet kommer upp på agendan, anser ni att det har påverkat utfallet av samarbetssamtalen? Har våldet blivit närvarande samtalspunkt i samtalen mellan föräldrarna? Ja, vi som kolleger tycker att eftersom vi fått kännedom om våldet och båda föräldrarna vet har det varit mer talbart i samtalen. Men föräldrarna säger inte så mycket om det fast de har ju inte så mycket att jämföra med. (Anneli Andersson) Många som jobbar inom familjerätt säger att de inte har tillräckligt med personal för att hinna fråga om våld och ha enskilda samtal. Vad säger ni om det? Vi måste utgå från vad som är bra för föräldrarna och framför allt barnen. Är det bra att ha enskilda samtal och även prata med barnen, måste vi göra det. Vår erfarenhet är att samtalsserierna inte har blivit längre. (Anneli Andersson) Vilken form av insatser innebar det för barnen som hade kontakt med IFO/socialtjänst samt vilka former av stöd gav BUP barnterapi, eller vad? Det beror på vilken kompetens som det fanns på just den BUP-enheten, vilket varierar mycket. (Karin Grip) Allmänna svårigheter att ha med barn i forskningsprojekt? Barn ses allmänt som en sårbar grupp och det gäller att motivera forskningen och att riskerna för barnen är små. När det gäller de utsatta barnen gäller att vi ska ha båda vårdnadshavarnas samtycke, vilket varit en svårighet i det här fallet. (Clara Iversen) Om man inte har mandat att följa upp barns berättelse varför ber man om den? Vi ska inte fråga barn om saker vi inte kan ta hand om. Men i en forskningsintervju måste vi vara klara över varför vi frågar detta och på vilket sätt vi kan följa upp det. Ibland är det bra att formulera om barns upplevelser och ge dem nya diskurser, så här kan du också prata om det du varit med om. Men det gäller att vara bra förberedd. (Clara Iversen) Du säger att barn med bokstavskombinationer är mer utsatta hur tänker du kring att psykosocial stress över tid kan ge skador som sedan diagnostiseras som bokstavskombination? Jämför med hönan och ägget-diskussionen. Det går i de flesta fall att utreda om symtom visar på posttraumatisk stress eller uppmärksamhetsstörning, och det är en kvalificerad utredning som måste göras. Men svårigheten att uppfostra barn med ADHD gör att situationen lättare utlöser våld hos vuxna. Våldet är alltså inte orsaken till barnets problem, men problemen är en så stor frustration och ansträngning för familjen att de utlöser mer våld än vad som skulle skett annars. (Anders Broberg) Kan behandling/hjälp erbjudas om våldet pågår, eller om man inte är säker på att det upphört? Ja. Man kan alltid göra något bra för en annan människa, vara där och lyssna på barnen. Jag tror att vi har lite för lätt för att kräva för perfekta behandlingssituationer runt barnen, vilket gör att vi lätt skickar barnen mellan oss. Vi måste vara beredda på att kavla upp ärmarna och jobba även där allt inte är perfekt riggat, för det kommer aldrig att bli. (Anders Broberg) Vilket stöd finns för yngre barn? BUP Grinden i Stockholm gör ett fantastiskt arbete med mindre barn och deras mammor. Bojen håller på att utveckla ett program för små barn och det finns säkert mer som pågår. Generellt kan sägas att ju mindre barnet är, desto mer handlar det om att göra något med barnet och föräldern tillsammans. (Anders Broberg) Hur ska man tänka om umgänget med våldsamma pappor? Vi föreslår i utredningar vad vi anser vara bäst för barnet, men ofta händer det att domstolen beslutar om umgänge mot våra rekommendationer. Juridik har lite med känslor att göra. (Anneli Andersson) 11

Hela rapporten, Stöd till barn som bevittnat våld mot mamma, Resultat från en nationell utvärdering, finns att ladda ner från www.psy.gu.se/forskning/omrades_och_forskargrupper/pip/ Den kan också beställas tryckt för 150 kr, sänd e-post till: Marie-Louise.Ryberg@psy.gu.se Fullständig dokumentation från dagen med filmer och presentationer finns på www.grkom.se/sociala och www.lansstyrelsen.se/vastragotaland. För övrig information om aktuella konferenser och publikationer gå in på: www.grkom.se/fouivast www.grkom.se/sociala www.lansstyrelsen.se/vastragotaland Kontakt på Göteborgsregionens kommunalförbund: Nicholas Singleton telefon 031 335 50 81 e-post nicholas.singleton@grkom.se Kontakt på Länsstyrelsen Västra Götalands län: Deepati Forsberg telefon 031 60 51 29 e-post deepati.forsberg@lansstyrelsen.se Text och layout: E Gustafsson Information AB Foto: Mats Udde Jonsson Tryck: Sandstens Tryckeri AB Rapport nummer 2011:78 ISSN 1403-168X