Fruktansvärda vänner Monolog för mellanstadiet Av Patrik Bergner Det här är mitt jobb. Jag jobbar här. Så här ser det ut på mitt jobb. På mitt jobb ser det ut så här. På det här viset ser mitt jobb ut så här, när man ser på det på det här viset. Så det här är mitt jobb. Mitt jobbellijobb. Mitt roliga roleliroliga jobbellijobbellijobb. Bellijobb. Ellijobb Jag kan känna mig som en riktigt trist liten sådan där pytteliten som är så liten så de nästan inte syns, vad heter de..? Som en bacill. Jag är en sådan där som man får, som när man blir sjuk och man säger att Åh, nej, jag har blivit förkyld, jag har fått en bacill! : Sådan är jag, förutom att ingen har fått mig. Jag är ingens. För jag är ensam. Jag är mindre än vad jag var när jag var liten. När jag var tio. Jag tror inte ens att jag har varit tio. Jag tror jag hoppade över det. Det var längesedan. Det var längesedan som jag inte var tio. För det har jag aldrig varit. Så det måste varit fruktansvärt länge sedan, eftersom jag aldrig var det. Men jag vill liksom inte veta det. Jag låtsas inte om det, mycket bra! Jag märker det inte. Jag är så ensam att jag envisas med att tro att om man pratar med mig, så gillar man mig. Jag vägrar förstå att man bara pratar med mig för att man måste. Hej, herr Liten Pyttefjärt, kan du fixa iväg ett fax? Jajamen Tjäfen, och får jag tillägga vad roligt att du pratar med mig! Pratar med dig? Ha! Det
tror jag inte. Och får jag tillägga Vilka ursnygga skor! Jaha? Och vem är du? Så det känns väldigt bra. Men vad jag är mest nöjd med, det är att min tjäf, som tror att han är en vicketigg person i mitt liv, OCKSÅ har en tjäf som också har en tjäf som förmodligen också har en tjäf, som förmodligen också har en tjäf som förmodligenocksåharentjäfsomförmodligenocksåharen vilket innebär att alla alltid måste göra som någon annan säger, att alla har någon som är kung. För det är inte lätt att vara kung. Och inte alltid så roligt. Så jag sitter här på mitt jobb Smäller pannan i skrivbordsskivan. Och det är t-r-å-k-i-ck-t. När jag var liten och min pappa gick till jobbet och öppnade ytterdörren och gick ut, så trodde jag att han stod kvar utanför hela dagen och sedan öppnade och kom in igen. Vilket tråkigt liv, tänkte jag. Jag kunde inte förstå att han hade andra vänner och tjäfer och grejer som jag inte hade en aning om vilka de var. Alltså nu pratar jag om när jag var riktigt liten, när jag blev större, åtta, nio, elva, så där, så fattade jag förstås att han hade annat för sig än att stå och uggla utanför vår port hela dagarna, men när man är tre så är inte världen så stor. Då kan den vara lite skrämmande. Mitt första minne är en stor hund som jagade mig. Jag måste varit två år, för då bodde vi i det blåvita huset, och vi flyttade till stenhuset när jag var tre och den här hunden var jättestor. Större än jättestor! Jättejättestor! Och den kom springande mot mig, över grannens tomt, som var lika stor som en fotbollsplan som de spelar riktig fotboll på och inte sådan där fotboll med gubbar som sitter fast på pinnar som ska snurra på så här, jag snackar riktig VMfotboll, zlatanboll, så stor var deras tomt och den här enorma, jätte enorma, jätte jätte sto! ra! hunden kom rusande emot mig. Jag vet inte varför, jag hade ju inte gjort den något, men jag var väl lagom att sätta tänderna i mellan måltiderna, och kinderna fladdrade på den och segt slem hängde ur dess
vidriga käft och ena örat hade lagt sig på huvudet så där som öron ibland lägger sig på hundar när de har riktigt riktigt bråttom att döda någon som är två år och undrar om den någonsin kommer att hinna bli vuxen och få ett jobb som den tycker är URETRÅ-HÅ-KICKETTEHÄ och jag sprang och sprang och hunden liksom vek av från sin bana och följde så skälligt den bara kunde efter mig och jag sprang, och man har ju inte särskilt långa ben när man är två, men man gör så gott man kan, jag kanske hade blöja på mig också och då är det inte heller så lätt och blöjan var kanske full och då är det inte heller så lätt att springa när det skvimpar och skvalpar i rumpan Och det här, just det här hur jag sprang, är mitt första minne i livet. Det är klart att senare fattade jag att deras tomt inte var som en fotbollsplan utan bara var en vanlig liten tomt med en illa klippt gräsmatta med några döda rodedendronbuskar och hunden var en tax Och de är ju inte stora, de är inte mer än Försöker visa med händerna, men är inte särskilt nöjd. Om tidningen. Bröllopsannonserna. Kul, tycker jag. Det är alltid roligt att se hur det finns några som finner varandra här i världen, att inte alla måste vara som tax och två-åring, utan det finns människor som faktiskt står för att de älskar någon. På ett sätt så respekterar jag sådana människor, även om jag naturligtvis föraktar dem, eftersom de känner att de måste älska någon och det fattade man ju redan som nio, elva, tolvåring att det var, om inte allra larvigaste, så var det åtminstone det absolut larvigaste man kunde tänka sig. Gifta sig Ha! Bättre att vara ensam! Ha! Mycket bättre! Ensam, yes! Och som ensam kommer man till en punkt i sitt liv, då man tänker att om det här fortsätter, bara en sekund, det räcker med en sekund, så tar jag och stoppar in den här tidningssidan i ena örat och drar ut den genom andra och hoppas att hjärnan följer med. Så illa kan det bli.
Läser bröllopsannonserna. Stelnar till. Det är inte möjligt Kolla... Det är lite så där så att jag inte riktigt men å andra sidan så var det ju hemskt, hemskt länge sedan som jag inte var tio år. Men det måste nästan vara han. Som jag inte kände när jag inte var tio Egon Gunnarsson. Det kan inte finnas många som heter det. Det måste vara ett väldigt ovanligt namn. Egon. Även om det inte är det vanligaste namn som folk kan heta, så vet ju ändå alla att det finns folk som heter ett namn som heter så. Egon. Och Gunnar. Inget konstigt med Gunnar. Och så son. Gunnarsson. Med Egon innan. Och så Gunnar. Och så son. Och det kan det inte finnas så många som heter. Måste vara ovanligt. Så det måste vara Jag hade Vi flyttade. Vi bodde på Kungstensgatan 9, en trea med rum för min mamma och min storebror och min lillebror och så mig då. Jag var mittenbarnet. Alla tanter sade jämt: Åh, är du mittenbarnet! Det brukar vara jobbigt! Så jag gick hela min uppväxt i tron att jag hade det jobbigare än min storebror som var tvungen att stå ut med mig som lillebror och att jag hade det kämpigare än min lillebror som måste ha mig som storebror. Jag var ingen bra storebror. Jag skulle jämt vinna i Monopol. Enda sättet att jämt vinna är att fuska och när min lillebror till slut blev så pass stor att han vågade säga ifrån Du fuskar, storebror! Du skulle landat på mitt hotell och betalat sextusen miljoner och förlorat! så blev jag så paff att jag stoppade upp tärningarna i hans näsa och gav honom inte ens en näsduk att snyta ut dem i. Men i alla fall jag tror att ni håller på att komma ifrån ämnet lite skärpning, tack! så flyttade vi. Vi bytte, vad man säger, stadsdel. Vi kom till en gata som hette Linnégatan. Vilket den fortfarande gör. Jättefin lägenhet, den hade fler rum än den på Kungsstensgatan, så alla vi pojkar fick varsitt och till och med min mamma fick ett eget rum och slapp sova i vardagsrummet i en bäddsoffa som hon köpt på Nu kommer ni ifrån ämnet
igen! Och vi bytte skola. Den här nya skolan Den var inte så stor som min förra. Inte alls så stor. Den var Som något oerhört hemligt och spännande. mindre..! När jag kom in på skolgården första gången, så Min mamma skulle följt med, hon sade att hon skulle göra det, men hon jobbade som vikarie för andra lärare, och just den här morgonen ringde de och ville att hon skulle vara lärare åt en klass på andra sidan sta n och jag sade Men jag då! Jag är ju ditt barn! och hon sade Du är mitt barn och jag vill mata dig med mat så du blir en stor stark man som får ett jättetråkigt jobb med en tjäf och där du läser bröllopsannonserna Så hon följde inte med. Och där stod jag, på den lilla skolgården och kände hur skolans alla fönster var ögon som stirrade på mig och flaggstången piskade sin lina i vinden så där liksom smatter-smatter och jag stod där med min skrynkliga lapp i handen som jag haft i fickan så den blivit alldeles skrynklig och hållit i handen så länge att den var alldeles seg och kladdig Sal 14. Var var det? Inte här ute på den ödsliga skolgården, så mycket var säkert Sal 14. Det skulle inte behöva var så svårt att hitta. Men jag var som förstenad. Jag ville inte gå in i den där skolan och knacka på den där dörren och bli insläppt av den där fröken och bli presenterad inför alla de där elevmänniskorna som skulle småskratta åt min frisyr och kolla vilket märke jag hade på mina skor och undra hur dum i huvudet jag egentligen var Då kom det en kille gående över skolgården. Såg ut som alla andra. Inget märkvärdigt med honom Mer än att han var lång. Hittar du inte? Han hade en sådan där röst som är precis lite för skarp för att den ska vara riktig behaglig. Lite mer så där: Hittar du inte? Jag gör det inte lika bra som han. Han kunde härma sig själv. Han lät precis som han gjorde, helt otroligt, jag kan inte alls härma honom lika bra Lite så där: Hiitar du iintee..? Nä. Jag kan inte, i alla fall: Naäe, jaäe svarade jag, så precist jag bara kunde. Han var lång, så där så jag trodde det var flaggstången som kommit fram och log så där så alla tänderna glänste Och han visade mig vägen. Häär
eere, sal 14, jag veet, för jag ska till samma Och så klappade han mig på axeln och sade att jag iinte skulle vara nervös, fröken var jättesnäll och ingen skulle skratta åt mig av klasskompisarna. Han lovade det. Han stod där i korridoren och lovade att ingen skulle skratta eller peka eller något. Och det stämde. Fröken var precis hur snäll som helst. Och ingen flinade eller viskade eller något annat och jag glömde bort att mamma inte var med mig och jag fick sitta bredvid Egon Gunnarsson. För det var ju han. Killen som lovade att ingen skulle bråka med mig första skoldagen. Fröken sade bara till honom: Egon? Sen till skolan idag igen? Och han log så där med sina glänsande tänder och sade bara Jajamen! Det var ingen som undrade var jag kom ifrån eller sade att jag hade ett konstigt namn eller att min tröja var ful bara för att det varit storebrors. Hela första dagen var faktiskt helt okej. Och andra också. Ingen sade något. Ingen sade något. Inte något. Egon hjälpte mig med matten, de hade kommit lite längre än vad jag hade gjort i min gamla skola och sedan hade vi NO och då var det biologi och det hade vi inte hållit på med alls så där hjälpte han mig igen och så bodde han också på Linnégatan, fast kvarteret bredvid, så vi började göra sällskap från skolan första veckan. Andra veckan var inte riktigt som första veckan. För det första kom jag alltid i tid. Jag var punktlig, min mamma satte en dygd i att passa tider, det var nog för att hon var lärare själv. Egon var alltid sen. Och varje gång sade fröken: Egon? Sen i dag igen? Och varje gång svarade Egon Jajamen! På måndagen då, andra veckan, så När vi satt i matsalen och åt fläskkorv med rotmos och ärtor. Och rivna morötter Så var det en kille som satte sig bredvid mig. Jag visste inte vad han hette. Det var ju ingen som hade pratat med mig än. Men det gjorde inget, det var ju inte heller någon som skrattade åt mina gamla jeans eller de där skorna som jag hade kunnat mörda mamma för att hon tvingade på mig Men det började kännas lite konstigt. Fast jag tänkte att de var väl imponerade av att jag så snabbt blivit kompis med Egon killen som
lovat att ingen skulle skratta åt mig. Så den här killen satte sig bredvid mig Han liksom kollade med sina kompisar, tre killar från klassen som jag inte heller visste vad de hette och de kollade på oss och så sade han: Är du typ kompis med Egon? Och det var ett sådant märkligt tonfall i hans röst Och jag: Ja visst! Självklart! Vi bor grannar. Vem har påstått annat? Okej, sade han då. Vi undrade bara lite Och han lät lite så där Nästan hotfullt. Eller kanske snarare sorgset. Hans Vi bara undrade var mer som om han hade sagt Vad synd Och jag tänkte att den där killen var ju inte klok, han verkade ju helt, som: Vad håller han på med?... Och jag tänkte att att det var tur att jag hade Egon. Alla gjorde ju som han sade. Och när fröken gnällde sade han bara Jajamen! Så om han nu tyckte det var jobbigt att jag var kompis med Egon när inte han var det, så var det väl hans problem. Då tog den här killen mitt rotmos Och lade en klick innanför min tröja Tar sig om kragen. Rotmoset var kallt, för det var skitäckligt och först tänkte jag att det var tur att det var kallt för annars hade jag bränt mig om maten hade varit het. Sedan fattade jag vad han hade gjort. Och jag blev alldeles het i alla fall. Det var som om någon hade öppnat en port till helvetet. Jag såg på den där killen. Han visade ingenting, sade ingenting. De andra killarna vid det andra bordet sade inte heller någonting. De bara såg på mig och sin kompis, som reste sig och lämnade mitt bord och satte sig hos dem. Och de bara vände ryggen till och fortsatte prata. Som om ingenting hade hänt. Så för ett ögonblick trodde jag att ingenting hade hänt Det hade blivit som en jordbävning i mitt bröst. Mitt hjärta hoppade runt och slog mot revbenen och började skava så jag trodde det skulle blöda och jag skulle dö av allt hjärtblod som började rinna ut i kroppen. Så när Egon kooom
och satte sig mittemot mig som han alltid brukade göra, och sade: Dags för lite eeeländigt käääk, som han alltid brukade säga Så gick jag. Lämnade honom vid bordet där, utan att säga ett ord. När jag kom in på toan för att tvätta mig ren från allt sjukt jävla rotmos som hade hamnat innanför min krage så var vattnet alldeles för kallt. Och då blev jag förbannad på det jävla iskalla vattnet så jag slog sönder handfatet med fötterna. Sparkade på det tills rören var av och sprutade både kallt och varmt, rätt ut på golvet. Det var ju hans fel. Den där Egon. Flaggstången som inbillat mig att allt var bra, när allt i själva verket var så fruktansvärt obra som det bara kunde bli. Och när vakthavande lärare knackade på och undrade vad i helvete jag sysslade med därinne, så slängde jag upp dörren och skrek att det skulle han skita i för han var bara en gammal gubbe som inte fattade någonting. Läraren blev väldigt förvånad över att jag kallade honom för gubbe, eftersom han var en kvinnlig lärare och hon tog kontakt med min fröken som tog kontakt med min mamma som tog kontakt med mig, som aldrig mer tog kontakt med Egon Gunnarsson. Jag var så besviken. Så sviken. Så lurad. Den idioten hade lurat mig. Och när ryktet spred sig att jag hade sparkat sönder en av toorna och kallat engelskafröken för gubbe så blev jag ensam. Alla tjejerna tittade på mig och alla killarna tittade på mig. Jag struntade i det. Jag bara struntade i det och dem och hela skitskolan. Såg åt ett annat håll och visste att de egentligen skrattade åt mina dojor och min tröja och hur jag aldrig kunde svara på en enda fråga som fröken ställde. Så jag blev ensam på skolgården. De andra lirade basket och fotboll och jag hatade basket och tyckte fotboll var vidrigt. En gång, någon vecka efter rotmoset och handfatet och alltihop, så kom Egon fram till mig. Heej, sade han. Lust att gå på biio? Det kändes som om hela skolgården stannade upp. Alla fotbollskillarna slutade spela och glodde. Alla basketkillarna stelnade till och basketbollen frös till i luften och stannade där, svävande darrande.. och allt väntade på mitt svar. Så jag tog hans glasögon och trampade på dem. Egon gick sin väg och basketkillarna kom fram till mig och frågade om jag ville vara med och lira. Jag tyckte ju att basket var helt
vidrigt att hålla på med, så jag gick fram till basketbollen, där den hängde i luften, halvvägs upp mot korgen tog tag i den och och började dribbla. Vem är med i mitt lag då? frågade jag. En kille, en av de som suttit vid andra bordet när jag fick mitt kära iskalla rotmos innanför kragen, han sade att de redan hade delat upp sig i lag och att jag kunde vara med i något av de. Men det vill jag inte, sade jag och kastade basketbollen genom fönstret, där fröken satt och rättade diagnostiska prov. Så när fröken tagit kontakt med min mamma och mamma tagit kontakt med mig så tog de där killarna kontakt och sade att vi kunde gå på bio eller något efter skolan. Fast det sket jag i. Jag var så pissarg på allt vad den nya skolan hette så jag sade åt dem att fara dit pepparn växte och sköta sina egna affärer. Fast jag sade inte riktigt så. När man bara är nio, och snart skall fylla elva, så uttrycker man sig inte så. Jag sade ingenting. Jag svarade inte, jag fattade inte att de kom fram till mig och Jag fattade inte, drev de med mig, eller vaddå? Så jag sket i dem. Jag skulle aldrig förlora igen, aldrig få mos innanför kragen igen. Aldrig lita på någon igen. När jag gick ut på rasten så samlades alla runt mig. Som om något skulle hända. Som om det var runt mig som saker hände. Egon satt i gungan. Ensam och tittade mot oss. Jag såg att han såg att jag såg honom. Och jag såg att de andra såg att jag såg honom. Så jag skrek åt honom: Glo inte så förbannat, ska jag slå sönder dina riktiga ögon också?! Det blev alldeles tyst. Egon, den långa fula flaggstången, lämnade gungan och gick bort. Och jag tittade på de andra som stod runt mig. Och de tittade på mig, som var det första gången de riktigt sett mig. Och då förstod jag; nu var ALLA på mitt lag. Jag var kung. Herren på täppan. Jag var Gandalf, Merlin och Dumbledore i ett. Jag härskade. Jag var Tjäf. Och alla gjorde som jag sade. Och så i oktober fyllde han år. Så där som man gör. År. En gång om året. Rätt viktig dag. Jag stod på skolgården och spottade på en snigel som slemmade sig fram i livet, ingen vågade störa mig eller avbryta mig eller komma fram till mig. Utom denna
födelsedagsfirande Egon Gunnarsson, som av någon anledning vägrade fatta. Han kom fram med ett inbjudningskort. Sträckte fram det och sade: Miiin mamma säger att hela klassen får komma. Men det behövs inte, jag behöver inte alla, bara du kommer. Jag stirrade på honom. Verkligen inte fattade Vilken otroligt trög kille. Så för att han skulle förstå, och för att jag kände hur alla på skolgården tittade på oss, så spottade jag på inbjudningskortet. Han bara släppte det på marken och gick. Och jag var så stolt. Jag var den stoltaste på hela skolgården. Jag kollade på honom där han släpade fram sina steg och gick runt på skolgården, lite planlöst fram till en av tjejerna, Karin Karin hon som alltid hade svart mascara och spetsiga örhängen fast hon bara var tio år Henne gick han fram till och gav ett kort. Alla stirrade. Och hon tog emot det. Och såg på mig. Och sade tack. Och sedan gick Egon till Ralf. Som också fick ett kort. Och Måns. Och Urban. Och Fidde. Och Steffo. Och Marie. Och Lill-Karin. Alla. Och alla sade tack. Alla. Alla såg på mig. Jag trampade på snigeln och gick hem. Och så gick tiden. Och jag gick i skolan. Och kom hem. Och vintern kom. Och gick. Och jag gick i skolan. Och våren kom. Min mamma frågade om jag ville bjuda någon på kalas när jag fyllde år. Det var en härlig vårdag. Krokusen blommade. Fåglarna flög runt och hälsade solen. Va? Bjuda några vänner? Jag kan ordna en tårta? Nej tack, mamma. Det behövs inte. Men du har ju aldrig någon kompis här som hälsar på. Hur har du det i skolan? Mamma? Ja? Kan vi flytta? Flytta? Ja. Bort.
Och nu sitter jag här. På mitt jobb. Och jag känner mig tom, på något sätt. Och hur gick det för den där Egon? Hade jag varit honom hade jag tagit livet av mig. Men han har just gift sig. Och på något sätt, så gör det mig glad. Victor Balcksväg, vintern 2011