Promemoria Sid. 1(12) 2017-01-27 Guatemala City Landöversikt Nicaragua januari 2017 Basfakta Folkmängd: 6,2 miljoner (2016) Huvudstad: Managua (befolkning: cirka 1,4 miljoner) Yta: 121 428km 2 [Sverige: 449 964 km2] Språk: Spanska (officiellt), urfolkens minoritetsspråk miskito, mayangna, garifuna samt engelska Religion: Katolicism (58 procent), protestantism (15 procent), övriga (27 procent) Valuta: 1 Córdoba (NIO) = 100 centavos Växelkurs: 1 SEK = 3,31 NIO (december 2015) BNP/per capita, nominell: 1 952 USD (2015) BNP/per capita med 4 937 USD (2015) köpkraftsparitet (PPP) BNP-tillväxt 4,0 % (2015) Regeringsparti: Frente Sandinista de Liberación Nacional (FSLN) President/statschef: Daniel Ortega Saavedra (2006 -) Vicepresident: Rosario Murillo Zambrana (FSLN) Utrikesminister: Denis Moncada (FSLN) Kongressen: 92 ledamöter i den lagstiftande nationalförsamlingen (Asamblea Nacional). Största politiska partier: FSLN (71 mandat), Partido Liberal Constitucionalista (PLC) (14 mandat), Partido Liberal Independiente (PLI) (2 mandat), Alianza Liberal Nicaragüence (ALN) (2 mandat)
2(13) Geografisk och demografisk översikt Nicaragua är det till ytan största landet i Centralamerika. Landet gränsar till Costa Rica och Honduras i norr och har kuster mot Stilla havet i väster och Karibiska havet i öster. Lågland breder ut sig längs med båda kusterna, med inslag av vulkaniska berg i väster, och inlandet upptas av en delvis skogsklädd högplatå. Klimatet är huvudsakligen tropiskt och medeltemperaturen under året pendlar mellan 25 och 30 grader. De högsta bergen finns i norr där medeltemperaturen och luftfuktigheten är betydligt lägre. Regnperioden infaller mellan maj och november och kan medföra stora mängder nederbörd och tropiska stormar. 1998 drabbades landet av orkanen Mitch som förstörde flera byar, orsakade stora skador i infrastrukturen och resulterade i över 1 800 dödsoffer. Mindre jordskalv är vanligt förekommande. 1972 inträffade den senaste stora jordbävningen som resulterade i över 10 000 dödsoffer. Landet är indelat i 15 departement vilka i sin tur är indelade i mindre kommuner, totalt 153 stycken. Invånarna i varje kommun utser kommunens fullmäktige, som därefter utnämner kommunens borgmästare. I landets östra delar, vid Atlantkusten, finns två semi-autonoma regioner, RAAN och RAAS, där majoriteten av urfolksgrupperna bor. Dessa styrs av varsin regional församling vars ledamöter väljs för en period om fyra år. Majoriteten av Nicaraguas befolkning är av blandat europeiskt och urfolksursprung, så kallade mestiser. Mindre grupper är vita, cirka 15 procent, och afro-nicaraguaner, cirka tio procent. Urfolken utgör idag knappt fem procent av Nicaraguas totala befolkning varav de största urfolksgrupperna är miskito, suma och rama. Konstitutionen förbjuder diskriminering på grund av etnisk tillhörighet men de sociala och ekonomiska ojämlikheterna för afro-nicaraguaner och urfolk är ändå påtagliga. Majoriteten av befolkningen bor i den västra delen av Nicaragua och cirka en femtedel lever i och omkring huvudstaden Managua. Historik Nicaragua, som är beläget vid de tidigare mesoamerikanska högkulturernas södra gräns, påverkades till viss del av mayakulturen, men främst av invandrande nahuatltalande folk från centrala Mexiko. När spanjorerna erövrade landet under 1520-talet bodde uppskattningsvis en miljon människor på den yta som idag motsvarar Nicaragua. De följande tre decennierna medförde förödande konsekvenser för urspungsfolken som förslavades och förtrycktes (ett förtyck som i perioder fortsatt även i modern tid). Omkring hälften av urfolken beräknas ha utplånats till följd av europeiska sjukdomar mot vilka de
3(13) saknade motståndskraft. Från 1570-talet och fram till kolonialtidens slut regerades Nicaragua från den spanska kolonin Guatemala, vilken omfattade nästan hela det område som idag betecknas som Centralamerika. I och med Guatemalas självständighetsförklaring 1821 bröts det spanska herraväldet och Nicaragua bildade en kortvarig union med Mexiko för att därefter införlivas i den Centralamerikanska Unionen. 1838 utropade Nicaragua sig självständigt. Redan under 1700-talet hade en maktkamp uppstått mellan de två viktigaste nicaraguanska städerna, León och Granada, vilka kännetecknades av liberala respektive konservativa krafter. Denna splittring fortsatte långt in på 1800- talet och i ett försök att dämpa konflikten valdes en tredje stad, Managua, till huvudstad år 1857. Politiskt system Nicaragua är enligt konstitutionen en demokratisk republik med flerpartisystem. Rösträtten är 16 år och valdeltagandet vanligtvis högt. Presidenten har den verkställande makten och är statsöverhuvud, regeringschef och överbefälhavare och utses genom direkta val vart femte år. Den lagstiftande makten ligger hos Asamblea Nacional nationalförsamlingen, vars 92 ledamöter väljs för en period om fem år i samband med presidentvalet. Två av platserna i nationalförsamlingen reserveras dock för den föregående mandatperiodens president samt för den kandidat som kommit på andra plats under det senaste presidentvalet. Kommunalvalen hålls vanligtvis var fjärde år, det senaste hölls i november 2012 och nästa kommunval kommer hållas 2017. 41av de 92 parlamentsledamöterna är kvinnor, 66 av landets 153 borgmästare och 6 av 15 ministrar. Det förhållandevis höga kvinnliga deltagandet har delvis föranletts av en lag från 2012 som innebär att kvinnor måste utgöra minst hälften av presenterade kandidater på alla politiska partiers listor. Konstitutionen reviderades senast i början av 2014 då nationalförsamlingen godkände en författningsändring som bland annat innebär att presidenten kan ställa upp för omval ett obegränsat antal gånger. Tidigare förbjöd Nicaraguas författning konsekutivt omval av en president. Högsta domstolen i landet består av 16 domare som tillsätts av kongressen för en period om fem år. Dessa utser i sin tur domare i de lägre instanserna, som förutom civildomstolar även består av militärdomstolar. Dödstraffet avskaffades år 1979. Den inrikespolitiska utvecklingen 1800-talet präglades av politiska stridigheter mellan liberala och konservativa krafter, trots försöken att dämpa dessa genom att välja Managua till huvud-
4(13) stad. År 1893 lyckades liberalerna gripa makten genom José Santos Zelaya, vars önskan om en ny centralamerikansk union ledde till konflikter med flera grannländer i början av 1900-talet. 1909 kom en konservativ regering till makten med stöd av USA och mellan 1912 och 1933 kännetecknades Nicaraguas inrikespolitik av amerikansk inblandning, bland annat i form av amerikanska militärbaser på landets territorium. I protest mot USA:s militära närvaro uppstod 1927 en motståndsrörelse ledd av Augusto César Sandino. 1933 beslutade USA att dra tillbaka sina trupper och istället stärka Nicaraguas nationalgarde, vars ledare Anastasio Somoza lät mörda Sandino och själv grep den politiska makten i landet 1936. Fram till 1979 behöll familjen Somoza makten med stöd av USA, och Anastasio Somoza efterträddes av båda sina söner. Under Somozaregimen ökade korruptionen och koncentrationen av de ekonomiska resurserna, samtidigt som maktutövandet blev alltmer brutalt. Under 1960-talet växte olika motståndsgrupper fram som tillsammans bildade Frente Sandinista de Liberación Nacional (Sandinistiska Fronten för Nationell Befrielse), FSLN. Sandinisterna fick efter hand ökat stöd av den nicaraguanska befolkningen, inte minst efter jordbävningen 1972 då mycket av det internationella stöd som strömmade in till landet hamnade hos familjen Somoza snarare än hos jordbävningsoffren. 1979 tvingades Somozaregimen bort från makten, efter det att Somoza gett upp inför det folkliga och militära upproret. Under de följande elva åren styrdes Nicaragua av FSLN som inledde sociala reformer och lade grunden för en demokratisk styrning av landets polis- och försvarsmakt, samtidigt som ett antal privata företag förstatligades och viss privat egendom konfiskerades. Den sandinistiska revolutionen representerade för många en hoppfull förändring i landet. Oppositionen, som från början bestod av Somozaanhängare och medlemmar av nationalgardet, bildade så kallade contras, kontrarevolutionära grupper som snart fick stöd från avhoppade anhängare till sandinisterna. Contras tränades och understöddes av USA, som befarade att sandinisterna skulle sprida kommunism i Centralamerika. Konflikter blossade upp på nytt i landet, vilket kom att utgöra en stor belastning på landets ekonomi och bidra till en stark politisk polarisering. 1986 inleddes förhandlingar mellan regeringen och contras och året därpå skrevs ett fredsavtal under. Nicaragua var svårt sargat efter åren av väpnad konflikt; tusentals människor hade fallit offer för striderna och landets resurser hade koncentrerats till bekämpningen av contras vilket, tillsammans med det handelsembargo USA införde mot Nicaragua 1985, fördjupat fattigdomen i landet. 1990 förlorade sandinisterna, med dess ledare Daniel Ortega i spetsen (landets president mellan 1985 1990), valet mot Violeta Chamorro från Unión Nacional Opositora (UNO) som stöddes ekonomiskt och politiskt av
5(13) USA. Med hjälp av lån från Internationella Valutafonden (IMF) genomförde regeringen en kursändring mot marknadsekonomi samt ekonomiska åtstramningar för att komma tillrätta med statens usla finanser, vilket medförde ökad arbetslöshet och sämre levnadsförhållanden. Detta resulterade i nya strider, främst på landsbygden, och efter att ha lovat de väpnade grupperna amnesti var avväpningen i princip genomförd i juli 1997. Chamorro minskade landets militära styrka från cirka 80 000 man till knappa 15 000 och lyckades även få Humberto Ortega, Daniel Ortegas bror och arméchef under sandinistregeringen, att avgå vilket borgade för en ökad kontroll över militären. 1996 vann Arnoldo Alemán från partiet Partido Liberal Constitucionalista (PLC) presidentvalet. Han fortsatte liberaliseringen av ekonomin och ingick även en kontroversiell pakt med FSLN där bland annat makten över de politiska institutionerna i princip delades upp partierna emellan. Vid valet 2001 behöll PLC makten och Alemáns vicepresident Enrique Bolaños tillträdde presidentposten. Kort därefter började Bolaños utreda korruptionsanklagelser mot sin företrädare och i december 2003 dömdes Alemán till 20 års fängelse för bland annat korruption och förskingring av offentliga medel. I januari 2009 frikände högsta domstolen Alemán genom ett kontroversiellt beslut som väl illustrerar politiseringen av landets institutioner. Det faktum att Bolaños vände sig mot Alemán ledde till splittringar inom partiet och regeringen fick stora svårigheter med att driva sin politik framåt. Daniel Ortegas presidentperioder Daniel Ortega kom åter till makten efter att i november 2006 vunnit presidentvalet med 38 procent av rösterna. Ortegas seger i presidentvalets första omgång möjliggjordes av en förändring av vallagen som innebar att den procentandel röster som krävdes för att vinna i presidentvalets första omgång sänktes. Ortega uttryckte höga ambitioner vad gällde att minska fattigdomen och förbättra de sociala villkoren för den nicaraguanska befolkningen, men han tonade samtidigt ned delar av sin socialistiska politik till förmån för en mer marknadsanpassad retorik i syfte att hålla sig väl med näringslivet och tydligt socialkonservativ hållning för att förbättra relationen till katolska kyrkan. Sedan tillträdet i januari 2007 har president Ortega alltmer centraliserat makten till regeringspartiet FSLN samt till sin egen person och familj. Regeringen är auktoritär och utrymmet för oppositionella aktörer och organisationer i civilsamhället har minskat kraftigt. Den politiska oppositionen är därtill mycket splittrad och har haft svårigheter att utarbeta trovärdiga och attraktiva alternativ till regeringspartiet.
6(13) Trots författningens förbud mot omval av presidenten beslutade landets högsta domstol i oktober 2009 att förbudet inskränkte Daniel Ortegas rätt till likhet inför lagen. Detta beslut banade väg för Ortega att söka omval, och i november 2011 vann han presidentvalet med 63 procent av rösterna. Oppositionen anklagade regeringen för valfusk och både inhemska och utländska observatörer noterade oegentligheter. Kommunalvalen i november 2012 bojkottades av stora delar av oppositionen och utföll till FSLN:s fördel med cirka 75 procent av rösterna och en ökning från 109 i valet 2008 till 134 (av 153) borgmästarposter i valet 2012. Det förekom uppgifter om omfattande valfusk. I början av 2014 reviderades konstitutionen genom att bland annat tillåta omval av presidenten utan begränsningar, utöka militärens roll samt ge presidenten en utökad möjlighet att styra genom dekret. Stora delar av civilsamhället, oppositionen och det internationella samfundet uttryckte oro över författningsändringarna, som innebär en förstärkning av de auktoritära tendenserna och direkt syftar till att formalisera och permanenta Daniel Ortegas och dennes familjs politiska kontroll. Som en reaktion mot rapporterade oegentligheter kring lokalvalen 2008 och 2012 samt presidentvalet 2011 beslutade många bilaterala biståndsgivare att frysa delar av sitt pågående stöd till landet, framför allt det generella budgetstödet. Till följd av detta har relationen till Venezuela blivit allt viktigare då oljepengar från Venezuela till viss del kompenserat det uteblivna internationella stödet. Under hösten 2015 förklarade regeringen att allt bistånd till Nicaragua, inklusive via multilaterala och civilsamhälles aktörer, framöver ska gå genom regeringskanaler istället för vi oberoende organisationer. Som en första åtgärd har hanteringen av 11 av UNDP:s program i landet tagits över av regeringen. Trots många kritiska röster ses Ortega av många nicaraguaner som en garant för stabilitet. Stödprogrammen han genomfört har bland annat inneburit förbättringar av bostäder, mikrolån till kvinnor och subventioner av transporter och mat. Även hälso- och skolväsendet har byggts ut. Dessa reformer har till stor del genomförts med hjälp av pengar från Venezuela. Venezuela tillsammans med Interamerikanska utvecklingsbanken och Världsbanken en av landets största givare, även sedan biståndet minskat till följd av den ekonomiska krisen i Venezuela. Den absolut största delen utgörs av lån för förmånlig oljeimport. Dessa pengar hålls avskilda från statsbudgeten i ett särskilt bolag utan
7(13) allmänhetens insyn. Transparency Internationals (TI) korruptionsindex placerade 2015 Nicaragua på plats 130 av 175 länder, vilket är den fjärde sämsta placeringen bland de latinamerikanska länderna. En annan, högst aktuell fråga, av stor betydelse för Ortegas politiska position är byggnationen av Nicaraguakanalen, som officiellt initierades 22 december 2014 och väntas stå klar 2019. Det enorma projektet, med en tre gånger så lång kanal som Panamakanalen, beräknas kosta minst 40 miljarder USD. Tanken på ytterligare en vattenväg som förbinder Stilla havet och Atlanten har funnits länge, men det är först under de senaste åren som den konkretiserats i juni 2013 godkände Nicaraguas parlament ett lagförslag om att bevilja ett femtioårigt koncessionsavtal (med möjlighet till förlängning med ytterligare 50 år) till ett nybildat Hong Kong-baserat konsortium; HK Nicaragua Canal Development Investment Co Ltd (HKND), för att bygga kanalen. Ingen upphandling skedde. Avtalet innehåller även andra stora infrastrukturprojekt; två hamnar, två flygplatser, ett utökat järnvägsnät samt turistanläggningar. Missnöjet mot kanalen är stort i landet av flera anledningar. Projektet har omgetts av stor brist på transparens, studierna kring projektets genomförbarhet är inte kompletta, miljöpåverkan väntas bli mycket stor och invånare i områdena kring kanalen har inte konsulterats. Den officiella byggstarten skedde i december 2014 men än så länge har få konkreta åtgärder vidtagits. Protester mot kanalen har pågått regelbundet sedan byggstarten, främst bland bönder som riskerar expropriering av mark men även mindre manifestationer i städerna. Rapporter om polisövervåld och godtyckliga frihetsberövanden rapporteras. I november 2016 hölls president-, parlaments- och lokalval i Nicaragua. Daniel Ortega valdes åter till president, denna gång med sin hustru Rosario Murillo som vicepresident, vilket medför att makten koncentreras allt mer kring familjen Ortega. Regeringen avvisade internationella och nationella valobservatörer. Oppositionen var splittrad och den största oppositionsalliansens presidentkandidat, Eduardo Montealegre, fråntogs rätten att kandidera av den sandinistkontrollerade valmyndigheten kort inför valet. Oppositonsalliansen uppmuntrade därefter till bojkott av vad de ansåg vara ett riggat val. Enligt valmyndigheten var valdeltagande 66 %, vilket dock ifrågasätts av oppositionen som hävdar att det snarare låg runt 30 %. Enligt opinionsundersökningar saknar över 81,7 procent av befolkningen förtroende för valmyndigheten. I mars 2016 attackerades Carlos Bonilla, ledare för proteströrelsen Movimiento Democratico Nicaragüense som protesterat mot hur valprocessen hanterades, i sitt hem men överlevde med allvariga knivhugg.
8(13) Ekonomi och handel Ekonomin slogs i spillror under Contraskriget på 1980-talet, men har sedan mitten av 1990-talet gradvis återhämtat sig. Tack vare en förhållandevis stabil makroekonomisk politik har tillväxten varit konstant sedan början av 2000- talet, med undantag för 2009 då finanskrisen orsakade en negativ tillväxt på - 1,5 procent. 2016 uppskattas den ekonomiska tillväxten till 4,5 procent, vilket är något högre än genomsnittet för Centralamerika. Budgetunderskottet landade på 2,7 procent för 2015 och beräknades uppnå 3,1% av BNP under 2016. Trots fortsatt ekonomisk tillväxt är den dock inte tillräcklig för att lyfta den breda massan av befolkningen ur fattigdom, och Nicaragua är fortfarande det fattigaste landet i Latinamerika efter Haiti. Nicaragua har ett skattetryck om cirka 15 procent, vilket är lägre än genomsnittet för utvecklingsländer (18 procent enligt IMF). Statens möjligheter att driva in skattemedel begränsas av svaga institutioner, bristande resurser och utbredd korruption. Inom ramen för HIPC-programmet 1 avskrevs nära tre fjärdedelar av Nicaraguas utlandsskuld år 2004. I september 2016 låg den totala statsskulden på 45,1 procent av BNP, en knapp minskning jämfört med slutet av 2015 (45,3%). Under det senaste decenniet har inflationen i genomsnitt passerat 7 procent årligen men låg under 2016 i genomsnitt på 4 procent. Precis som i många övriga länder i Latinamerika har jordbruket minskat sin betydelse i förhållande till BNP och bidrar idag med knappt 20 procent. Sektorn sysselsätter dock fortfarande nästan en tredjedel av arbetskraften. Industrin står för cirka 25 procent av BNP och har sedan mitten av 1990-talet främst haft sin tillväxt i frihandelszoner där så kallade maquilas, fabriker för legosömnad av bland annat märkeskläder, är verksamma. Maquilaindustrin utgörs av över 200 företag och sysselsätter drygt 100 000 personer. Textiltillverkning utgör fortfarande en stor del av industrin, tillsammans med framställning av kemikalier, tobaksvaror och förädling av livsmedel. Servicesektorn bidrar med över 50 procent av BNP och sysselsätter ungefär hälften av den arbetsföra befolkningen. Turismen har kommit att bli en av landets viktigaste näringar och utgör cirka fyra procent av BNP. Exporten minskade med 0,9 procent under 2015 till följd av torka, som drabbade jordbruksexporten, i kombination med låga råvarupriser och minskad efterfrågan från Venezuela. Tappet kom efter några år av relativt stark exporttillväxt. Den minskade exporten resulterade i ett handelsunderskott på 10 procent (2,6 miljarder USD) år 2016. Det höga underskottet i bytesbalansen pe- 1 HIPC är en förkortning av Heavily Indebted Poor Countries och är ett program där de mest skuldtyngda länderna i världen kan få delta och få några av sina skulder avskrivna. Programmet drivs av Världsbanken och IMF.
9(13) kar på en sårbarhet i ekonomin och avspeglar det stora behovet av oljeimport. Exporten från frihandelszonerna utgjorde cirka 63 procent av den totala exporten och dominerades av textil och konfektion, fordonsreservdelar, livsmedels-och industriprodukter, tobak och tjänster. Utländska direktinvesteringar (FDI) uppgick till 6,6 procent av BNP 2015, vilket innebar en minskning från rekordåret 2013 då FDI uppgick till drygt 11 procent av BNP. Investeringarna gjordes främst inom energi- och gruvindustri samt telekommunikation. Remitteringar penningförsändelser från migranter beräknas ha stått för 9 procent av BNP 2016. Remitteringarna kommer främst från nicaraguanska migranter i USA (56 procent), men också i Costa Rica (21 procent) och Spanien (8 procent). Enligt officiella siffror uppgår arbetslösheten till omkring 6 procent, men eftersom den informella sektorn sysselsätter två tredjedelar av den arbetsföra befolkningen är dessa siffror missvisande och undersysselsättning är ett stort problem. Minimilönen har höjts i flera omgångar de senaste åren, senast i september 2015. COSEP, det privata näringslivets samarbetsorganisation, har kritiserat förslaget som de anser sänka konkurrenskraften. De huvudsakliga exportprodukterna är kött, kaffe, guld och socker. Nicaraguas största exportmarknader år 2016 är USA (37 procent), Venezuela (12 procent), El Salvador (10 procent) och Costa Rica (5,2 procent). Exporten till EU uppgick till 6,5 procent år 2015. Viktigaste exportmarknaderna för maquilaindustrin var USA och Mexiko. Nicaraguas viktigaste importpartners är USA (17,6 procent), Mexiko (10 procent), Kina (10 procent) och Costa Rica (8 procent). Importen från EU uppgår till 7,2 procent. Mänskliga rättigheter Utvecklingen vad gäller demokrati och respekt för de medborgerliga och politiska rättigheterna i Nicaragua har under de senaste åren i flera avseenden varit negativ. Statsförvaltningen kännetecknas av en allt högre grad av politisering, ökad maktcentralisering samt auktoritära tendenser. Gränserna mellan staten, regeringspartiet och presidentfamiljen är otydliga. I och med ändringarna av konstitutionen som genomfördes i början av 2014, vilka utökade presidentens maktbefogenheter, växer oron för ytterligare begränsningar av demokratin i Nicaragua. Nicaragua är ett av de fattigaste länderna i Latinamerika med hög arbetslöshet, låg produktivitet och en stor utlandsskuld. Världsbanken klassar landet som ett lägre medelinkomstland men fördelningen av landets resurser är skev, och
10(13) enligt det multidimensionella fattigdomsmåttet lever 45,6 procent av befolkningen i fattigdom och ytterligare 14,8 procent nära fattigdomsgränsen. Landets urfolk är särskilt utsatta, och de flesta urfolksgrupper lever i de två autonoma regionerna på atlantkusten där statliga investeringar i offentlig grundläggande service varit eftersatta. Diskriminerande attityder förekommer mot både urfolk och afro-nicaraguaner. Mordfrekvensen i Nicaragua är lägre än i flertalet andra länder i den centralamerikanska regionen, och uppgick år 2015 till 8 per 100 000 invånare. Landets poliskår har länge varit en av de institutioner som haft högst förtroende bland landets befolkning, men i och med minskad självständighet har dess oberoende på senare tid ifrågasatts. Rapporter förekommer frekvent om övervåld, olagliga arresteringar och omänsklig behandling från polisens sida. Antagandet av en ny säkerhetslag har väckt farhågor bland civilsamhällesorganisationer om att polisen kommer att få större befogenheter att slå till mot demonstrationer. Konstitutionen stadgar rättsväsendets oberoende men i praktiken är landets domstolar, liksom övriga institutioner inom rättssektorn, starkt politiserade och partipolitisk tillhörighet präglar utnämningen av domare. Tillsammans med utbredd korruption, underfinansiering av rättssektorns institutioner och ineffektivitet leder detta till höga nivåer av straffrihet. I maj 2014 besökte FN:s underkommitté mot tortyr landet och uttryckte stor oro för situationen i landets fängelser. Överbeläggningen uppgår till över 200 procent och levnadsförhållandena är undermåliga. Under 2014 genomgick Nicaragua FN:s råd för mänskliga rättigheters universella granskning av respekten för mänskliga rättigheter, Universal Periodic Review, UPR. Staten accepterade rekommendationer rörande diskriminering av urfolk och afro-nicaraguaner, men avvisade bl.a. uppmaningar om avkriminalisering av abort och om anslutning till de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter, däribland Romstadgan, tilläggsprotokollen till Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESC), Barnkonventionen och Konventionen om avskaffandet av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) samt Konventionen mot påtvingade försvinnanden. Konstitutionen föreskriver yttrande- och tryckfrihet, men på senare år har läget försämras. Regeringen anklagas för att begränsa tillgången till information och censur av oppositionella medier. 2016 rankades Nicaragua på plats 75 av 183 länder i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Även mötes- och föreningsfrihet stadgas i konstitutionen men begränsas i praktiken.
11(13) Trots framgångar på det politiska planet med en relativt hög andel kvinnor på ansvariga positioner så avspeglar sig detta inte i det nicaraguanska samhället där sexuella övergrepp och våld mot kvinnor är utbrett och straffriheten hög. Mord på kvinnor, så kallade femicidios, är många gånger brutala med våldtäkt och lemlästning. 53 kvinnor mördades under 2015. Under 2013 infördes en medlingsbestämmelse i lagen om våld mot kvinnor, vilken innebär att ansvarig domare kan, vid brott där maxstraffet är fem år, rekommendera medling istället för åtal. Medling vid könsrelaterat våld var tidigare förbjudet. Kvinnoorganisationer i landet är kritiska mot lagändringen och menar att den medför att anmälningsbenägenheten går ned. Sju av 49 kvinnor som mördades under första halvåret 2014 hade genomgått medling med sina angripare. Under år 2016 har de särskilda kvinnoenheterna på landets polisstationer stängts ned. Antalet tonårsgraviditeter är bland de högsta i världen, vart fjärde barn föds av en flicka mellan 15 och 19 år. Situationen kompliceras ytterligare av det totala abortförbud som infördes 2006 och som har medfört att antalet illegala aborter ökat markant, vilket i sin tur ofta resulterar i allvarliga medicinska konsekvenser. Den höga mödradödligheten som uppgår till 100 per 100 000 födslar är delvis en konsekvens av detta. HBTQ-personer utsätts för diskriminering och trakasserier. Sexuell läggning och könsidentitet räknas inte som diskrimineringsgrunder enligt lagen. Internationella relationer Utrikespolitiken har sedan Ortegas tillträde kännetecknats av stärkta band till framför allt ALBA-länderna Venezuela, Bolivia och Kuba. Stödet från Venezuelas oljefonder, länge en viktig inkomstkälla för regeringen, sjunker med oljepriset och den inrikespolitiska situationen. USA är alltjämt den viktigaste handelspartnern och de bilaterala förbindelserna förbättrades under 2015. Lösningen av en långdragen tvist rörande nordamerikanska markrättigheter som exproprierades under sandinistrevolutionen föranledde USA att lyfta sitt krav på prövorätt av Nicaraguas möjligheter till lån från internationella kreditinstitut. Även relationen till Ryssland har stärkts, genom ökat besöksutbyte och förhandlingar om köp av krigsmateriel. Nicaragua är medlem i den Centralamerikanska Gemensamma Marknaden (CACM) tillsammans med Guatemala, Costa Rica, El Salvador och Honduras. Förutom frihandel innebär medlemskapet ekonomisk dialog och integration länderna emellan. Nicaragua är också medlem i SICA (det centralamerikanska integrationssystemet) och SIECA (det centralamerikanska ekonomiska integ-
12(13) rationssystemet), vilka båda omfattar alla centralamerikanska länder förutom Belize. Frihandelsavtal har undertecknats med bland annat USA, Taiwan, Chile och Mexiko samt frihandelsavtalet CAFTA-DR mellan USA och Dominikanska Republiken samt Guatemala, Honduras, Nicaragua, Costa Rica och El Salvador. Nicaragua omfattas också av associeringsavtalet mellan Centralamerika och EU. Avtalet består av tre pelare- politisk dialog, utvecklingssamarbete och frihandel. Frihandelsdelen började gälla provisoriskt i Nicaragua från den 1 augusti 2013, och avtalet i sin helhet kan träda i kraft först när det godkänts av EU:s samtliga medlemsstater. Förhållandet till Colombia är ansträngt på grund av en gränstvist länderna emellan. Genom ett beslut av Internationella Domstolen i Haag (ICJ) i november 2012 drogs den maritima gränsen om så att Nicaragua fick betydligt större territorialområde på bekostnad av Colombia. Domstolen slog även fast att öarna i San Andrés-skärgården tillhör Colombia, mot Nicaraguas yrkande. I slutet av 2013 lämnade Nicaragua in en ny ansökan till ICJ och hävdade dels att Colombia inkräktat på Nicaraguas ekonomiska zon, dels att den nicaraguanska maritima gränsen borde utökas ytterligare. Tvisten är ännu inte löst. Även Nicaraguas relationer till Costa Rica är ansträngda, dels på grund av en stor illegal invandring till Costa Rica från Nicaragua, dels på grund av en gränskonflikt rörande floden San Juan. Frågan hänsköts till Internationella domstolen (ICJ) i Haag som kom med ett avgörande 2009, enligt vilket Costa Rica har rätt att transportera varor och turister på floden, men inte gränspolis. I oktober 2010 blossade tvisten åter upp då Costa Rica vände sig till ICJ med klagomål om miljöförstörelse i samband med att Nicaragua inlett muddring i floden. Domstolen kom i mars 2011 med ett preliminärt utlåtande där bägge parter beordrades att flytta polis och militär från det omstridda området. Muddringen ansågs inte ha orsakat några allvarliga miljöskador. Nicaraguanska planer på oljeexploatering utanför både Stillahavs-och Atlantkusten har nyligen ytterligare spätt på de ansträngda relationerna länderna emellan. I februari 2014 lämnade Costa Rica in en ansökan till domstolen gällande gränsdragningar i både Stillahavsområdet och Karibiska havet. I sitt domslut den 16 december 2015 fann ICJ att Nicaragua kränkt Costa Ricas territoriella suveränitet genom utgrävning av kanaler och militärnärvaro samt begränsat Nicaraguas navigeringsrätt på costaricanskt territorium. I samma domslut fastslogs att Costa Rica inte brutit mot den materiella miljörätten vid byggandet av en väg längs floden San Juan. De bilaterala relationerna prövades åter i november 2015 då Nicaragua stängde gränsen till Costa Rica för kubanska migranter på väg mot USA.
13(13) Nicaragua har, som flertalet länder i Centralamerika, diplomatiska förbindelser med Taiwan och inte med Kina. Taiwan har varit en viktig investerare och biståndsgivare sedan Nicaragua erkände landet år 1990. Sverige och Nicaragua Sveriges ambassadör i Guatemala är också ackrediterad i Nicaragua. Sverige representeras i form av ett honorärt generalkonsulat i Managua. Honorär generalkonsul är José Evenor Taboada Arana. Nicaragua har en ambassad i Stockholm. Sverige har ett förhållandevis litet handelsutbyte med Nicaragua. 2016 uppgick den totala varuexporten från Sverige till 117 miljoner kronor bestående av 60% verkstadsprodukter och 42% utrustning för telekommunikation. Importen från Nicaragua uppgick till 85 miljoner kronor samma år, bestående till 96 % av kaffe. Av svenska företag är det endast Ericsson som har ett lokalt kontor på plats. Sverige gav omfattande humanitärt stöd till Nicaragua under slutet av upproret mot Somoza-regimen. Biståndet fortsatte och ökade efter 1979, främst inom sektorerna hälsa, demokratisk samhällsstyrning och mänskliga rättigheter. Sverige har efter regeringens beslut om landfokusering av det svenska utvecklingssamarbetet avslutat det bilaterala utvecklingssamarbetet med Nicaragua. Sidas sektionskansli i Managua stängdes den 31 augusti 2010. Tre svenska civilsamhällesorganisationer- Diakonia, We Effect och Svalorna Latinamerikahar kontor i Nicaragua. Besöksutbytet mellan Sverige och Nicaragua har intensifierats under de senaste åren. Nicaraguas dåvarande utrikesminister Samuel Santos besökte Sverige 2007, 2014 och 2015. År 2004 besökte dåvarande president Enrique Bolaños Sverige tillsammans med ett antal nicaraguanska ministrar. Statsministerns särskilda sändebud, Pierre Schori, besökte Nicaragua 2015 och kabinettsekreterare Annika Söder i april 2016. ANDRÉN