Grund, syllar och bottenbjälklag SÖDRA RÅDA GAMLA KYRKA, FÖRUNDERSÖKNING 2 GÖRAN ANDERSSON DECEMBER 2004 ANNA BLOMBERG - KINA LINSCOTT - STIG NILSSON - MAGNUS SJÖHOLM
Södra Råda, Förundersökning 2 2(17) Innehåll Sammanfattning...3 Förutsättningar...4 Frågeställning och tillvägagångssätt...5 Södra Råda gamla kyrka...9 Arkivuppgifter och tidiigare undersökningar...9 Grund...10 Syllar, golv och bottenbjälklag...12 Hammarö kyrka...18 Grund...19 Syllar, golv och bottenbjälklag...19 De övriga undersökta kyrkorna...22 Granhult...23 Pelarne...23 Tidersrum...24 Referenser...24
Södra Råda, Förundersökning 2 3(17) Förundersökning 2, november 2004 Inom ramen för Södra Rådaprojektet ska den nedbrunna medeltida timmerkyrkan rekonstrueras. På uppdrag av Södra Rådaprojektet har Hantverksskolan Dacapo genomfört Förundersökning 2 för att utröna hur syllvarv, bottenbjälklag och golv i långhus och kor kan ha sett ut i Södra Råda gamla kyrka och jämföra detta med andra timrade kyrkor ifrån samma period. Förundersökning 2 är den andra i en serie av sex planerade förundersökningar med material- och teknikhistorisk inriktning som ska redovisa de byggnadstekniska problem som man står inför i samband med rekonstruktionen. 1 Förundersökningen genomfördes av Anna Blomberg, slottsarkitekt, Anna Blomberg Arkitektkontor. Kina Linscott, arkitekt, Hantverksskolan Dacapo Stig Nilsson, timmerman, Stig Nilsson Byggservice/ Timmerdraget Magnus Sjöholm, timmerman, Flors snickeri/ Högskolan på Gotland Göran Andersson, samordningsansvarig, Timmer-draget Fältmaterial, bearbetat material från deltagarna, fotografier samt slutlig rapport förvaras i original på Hantverksskolan i Mariestad. Sammanfattning Undersökningen har studerat grundläggning, syllvarv och bottenbjälklag i brandresterna på Södra Råda gamla kyrkplats samt i annan tillgänglig dokumentation. Frågorna har rört hur bygget har påbörjats i vilka väggar ligger stockarna underst, hur kor och långhus är sammantimrade och hur golvkonstruktionerna kan ha sett ut. Jämförelser har gjorts med de medeltida timmerkyrkorna i Hammarö, Granhult, Pelarne och Tidersrum. Inledningsvis görs en genomgång av problem och metoder på en generell nivå för dessa konstruktioner. Det finns ett ganska rikhaltigt material i arkiven för perioden 1889-1913 som rör den sista större 1 Andersson G, Förslag till program för nationellt nätverksprojekt för rekonstruktionen av Södra Råda gamla kyrka, rapport 2002 restaureringsinsatsen i Södra Råda. Då byttes hela grunden, golvkonstruktion och golv i långhus och de flesta av syllstockarna i kyrkan. Den äldre grunden bedömer vi vara en enkel kallmur, men den beskrivs av flera samtida som något mycket tillfälligt av sporadiska grundstenar här och där. Den nya grunden från 1913 var 1,6 m djup och stenarna murades med cementbruk och är närmast helt intakt efter branden. Den äldre golvkonstruktionen i långhuset låg på golvåsar i riktning norr-söder och de gamla golvplanken var inlagda i långhusets längdriktning. Golvåsarna var inte infästa i syllarna och låg troligtvis direkt på marken. Allt detta revs ut och några golvplank användes för reparationen av korgolvet. Hur omfattande reparationen av korgolvet var vet vi inte, men golvåsar och golvplank hade enligt ritningar från 1908 samma riktning som i långhuset och låg c a 15 cm högre än i långhuset. Långhuset fick en ny golvkonstruktion med bärlina i mitten och nya golvplank 1913. De flesta av syllarna i kyrkan byttes vid restaureringen 1913, men omfattningen går inte att fastslå exakt. Troligtvis är det bara syllstocken under långhusets västgavel som bevarades. Stocken har enligt dendrokronologisk analys det beräknade fällningsåret 1297 +- 12 år / (Lindersson, feb 2005). Knutarna i syllvarven hade möjligen sneda knuthak till skillnad från de övriga knutarna i kyrkans väggar. Troligast är att syllstockarnas överkanter har lagts i samma nivå med en fasning på insidornas överkanter. Ur timringssynpunkt är detta en udda lösning. Vi kan delvis finna något liknande i Hammarö kyrkas kor, men inte i långhuset och inte i Pelarne eller Tidersrum där detta också kunnat undersökas närmare.. I Hammarö är syllarnas inbördes förhållande i kyrkan så att långväggarnas syllar i långhuset ligger underst. Ovanpå dessa är gavelväggarnas syllar intimrade. Långväggarnas syllar i koret är i sin tur intimrade ovanpå långhusets östra syll och den östra korsyllen ligger ovanpå syllarna i korets långväggar. Koret ligger alltså ett timmervarv högre än långhuset. Detta är den rimliga turordningen mellan syllstockarna även i Södra Råda även om överkanternas inbördes nivåer där förefaller märkliga. Av de äldre bjälklagen i Hammarö finns idag inga spår och ingen dokumentation och det går därför inte att säga åt vilket håll golvplankorna låg. Men utifrån smutsränder och antaganden om rimliga golvnivåer går det ändå att
Södra Råda, Förundersökning 2 4(17) säga att de bjälklag som golven i kor och långhus vilat på, har i princip i sin helhet legat under syllarnas underkanter. Förutsättningar Södra Råda gamla kyrka brann ned till grunden i november 2001. Idag återstår den grundläggning som gjordes i samband med restaureringen 1913 samt ett nästan komplett, men brandskadat syllvarv som troligtvis till största delen är från samma tid. Längs norra delen av kyrkan återstår ytterligare 4-5 timmervarv. Resten av det byggnadsvirke som återstod efter branden förvaras under ett skyddande tak intill kyrkan. Samtliga virken är kraftigt brandskadade. i långhus och kor enklare uttryckt: hur har bygget påbörjats och vilka överväganden gjordes då? I en timmerkonstruktion består det första timmervarvet av syllstockarna i långväggarna respektive gavelväggarna. Till detta ska, i en kyrka med smalare kor än långhuset, fogas två stockar som utgör syllarna i korets långväggar samt syllstocken i korets (östra) gavelvägg. Om långhus och kor byggts vid samma tillfälle bör långhusets östra gavel och korets västra gavel utgöras av samma vägg och man har därför en gemensam syllstock i det första timmervarvet, se Littereringen nedan där vi har utgått från detta. Kyrkobyggnaden är alltså i det närmaste totalförstörd och de rester som finns kvar av konstruktionen kan ge en del, men ganska få, svar på hur kyrkan var byggd. Den befintliga dokumentationen i form av foton, ritningar och övriga handlingar ger ytterligare upplysningar men fortfarande är en lång rad detaljfrågor obesvarade. För den här undersökningen av syllvarv, golv och bottenbjälklag ger arkivmaterialet få uppgifter om tillståndet före restaureringen 1913. De ganska fåtaliga iakttagelser som kan göras i brandresterna måste därför jämföras med undersökningar av likvärdiga byggnader för att frågor kring konstruktioner och bearbetningsmetoder ska kunna besvaras. Frågeställning och tillvägagångssätt I samband med programarbetet för rekonstruktionen av Södra Råda gamla kyrka gjordes, utöver två mindre pilotstudier av de närliggande Hammarö och Tångeråsa kyrkor, en modell av kyrkan med sitt antagna medeltida utseende. Modellen förvaras på Hantverksskolan Dacapo i Mariestad. Bilder av modellen finns att se på www.timmerdraget.org/ ra_mod.htm Modellbygget har kommenterats i två arbetsrapporter. 2 Frågeställningarna i denna undersökning rör golvkonstruktionerna samt det första timmervarvet 2 Södra Råda gamla kyrka i skala 1:20, S Nilsson, feb 2003. Frågor om konstruktionen och virkesbearbetningen i Södra Råda gamla kyrka, S Nilsson och G Andersson, jan 2003. Knutningen bygger normalt på att den undre stocken ska nå upp till halva höjden av nästkommande stock. Här har stocken A3 börjat gå ur och om man inte kompenserar för det i varv 4 kommer timringen snabbt helt ur varvet. (ur Andersson 2001) När man lägger ut det första timmervarvet och syllstockarna ska knutas ihop med varandra bestämmer man vilka stockar som ska ligga underst, de i långväggarna eller de i gavelväggarna. I vanlig allmogetimring är det vanligen så att de stockar som ligger ovanpå hamnar ungefär ett halvt stockvarv högre. Man får då möjlighet att hugga ett knuthak i de övre stockarna som stockarna i nästkommande varv kan knutas in i. Detta innebär att det blir en nivåskillnad mellan lång- och gavelväggar i syllvarvets underkant om stockarnas dimensioner är
Södra Råda, Förundersökning 2 5(17) ungefär desamma. Med enkel grundläggning med knutstenar och ev. ytterligare upplag och kallmur under syllvarvet har detta inte spelat någon roll. Inte förrän man började använda mer påkostade grundmurar med jämn överkant under alla väggar fick man finna på andra lösningar som ex. en fyllnadsstock. Lösningen är både konstruktivt och estetiskt motiverad: övergången mellan vägg och grund blir tätare och ser mer hel ut. varandra, både underkanter och överkanter? Hur ser detta ut i långhus respektive kor och hur förhåller sig syllvarven i dessa båda rum till varandra? Och hur har man gjort de olika knutarna? Den andra gruppen av frågor rör golvet och dess konstruktion. I dokumentationsmaterialet blir det inte särskilt klart hur den, eller de, konstruktioner som revs bort såg ut. Kommentarer saknas också om ännu äldre golv och bjälklag. Golvnivån är självklart den mest intressanta och den finns angiven på ritningar från 1908 som bör visa läget före restaureringen. Fyllnadsstock mellan syllstock och grundmur. Fyllnadsstocken är en halv stock ligger under de syllar som ligger överst i första timmervarvet. (ur Andersson 2002) Det kan ha funnits andra estetiska aspekter på hur syllvarvet ska vara gjort i det här avseendet när det gäller kyrkor - syllstockarna kan ofta avvika form, dimension eller ibland t o m i utsmyckning i förhållande till övrigt väggtimmer när det rör sig om prestigefulla byggnadskategorier men det är inte särskilt utforskat. Det är t ex fullt möjligt att välja olika dimension på syllstockarna i lång- resp. gavelväggar och påbörja timringen så att underkanten blir jämn. Överkanten på stockarna i lång- och gavelvägg hamnar då på olika nivå och man kan fortsätta timringen genom att hugga upp hak i de stockar vars överkant ligger högst. Frågor Konstruktivt finns ytterligare en synpunkt att väga in. Syllstockarna ligger oftast underst i den vägg där ingången är placerad. En dörr är en håltagning som frestar på väggens stabilitet, främst gäller det syllstocken under öppningen. Därför vill man inte försvaga denna punkt genom att hugga ner öppningen i syllstocken utan kanske helst påbörja den först i andra varvet. Om syllen placeras underst på ingångsväggen har man alltså möjlighet att behålla den intakt och vinna i konstruktiv styrka. Frågorna kring syllvarvet rör alltså vilka stockar man har lagt underst syllstockarna i långväggarna eller i gavelväggarna? Hur förhåller sig de i höjd till Från uppgifter om andra kyrkor vet vi att det har funnits gamla trägolv i de timrade medeltidskyrkorna och att det ibland förekom att virke från en äldre stavkyrka återanvänts till bland annat golvplankor. I Södra Rådas systerkyrka i Hammarö tog man vid en restaurering 1931 bort gamla stavplankor som använts som golv i koret. Dessa plankor är dokumenterade men vi vet inte hur det såg ut när de låg på plats som golvplankor. Det ger därför inget svar på i vilken riktning plankorna låg och inte heller något om konstruktionen under golvet. Det rimligaste är att tänka sig att golvet låg på golvåsar med en större eller mindre luftspalt ner till den underliggande marknivån. Golvet ligger tvärs golvåsarna. Golvet kan ha legat både längs med och tvärs rummens längdriktning och det kan också ha rört sig om en blandning. Golvåsarna kan eventuellt ha legat direkt på marken om markförhållandena bedömts som gynnsamma eller på upplag av stenar. I båda fallen utan att ha varit fästade i den övriga timmerstommen. Rent teoretiskt kan man också tänka sig att golvåsarna har varit infästa i syllvarvet. Om detta gjordes med någon form av knutning eller laxstjärt skulle de stabilisera timmerväggarnas konstruktion. Troligast är då att golvåsarna fästes in i långväggarnas syllar och det skulle också innebära att det låg en eller flera bärlinor under golvåsarna, eller upplag av stenar, för att undvika att golvet sviktade alltför mycket. I detta fall skulle golvet alltså legat längs med rummets längdriktning och det skulle finnas spår efter infästningen i långväggarnas syllar. När det gäller koret som är ett mindre rum och som förmodligen i de flesta fall haft en golvnivå som är något högre än i långhuset är detta en fullt tänkbar lösning. Till ovanstående resonemang ska också läggas möjligheten att golvplankorna har varit upp
Södra Råda, Förundersökning 2 6(17) lagda på någon form av fals i väggtimret. Det vi har försökt undersöka är därför spår efter golvnivåer, eventuella falsar i väggtimret samt spår efter infästningar av golvåsar. Genom uppmätningarna av syllvarven och dess relation till varandra kan man också komma fram till rimliga antaganden om golvnivåerna. GOLVTERMINOLOGI I de här undersökningarna används följande termer. Det är naturligtvis egalt om man t ex använder benämningen golvås eller golvbjälke, bara man gör sig förstådd. Själva golvet benämns här golvbrädor, eller golvplank om de är tjockare än 1 ½ tum. Med golvklovor menas stockar som enbart kluvits till halvor och som efter bilning och ev. hyvling använts som golvskikt. De bjälkar eller stockar som bär golvet kallas golvåsar, d v s oavsett form är det det virke som golvet vilar på/är spikat i som är golvåsarna. De bjälkar eller vanligen stockar som många gånger ligger under golvåsarna när spännvidderna blir större kallas bärlinor. Stenar under knutar kallas knutstenar och övriga stenar som bär under väggar och golvkonstruktionen kallas för upplag. Med trossbotten menas både trossbottenbrädorna (= blindbotten) och den fyllning/isolering som ligger mellan golvåsarna. För syllvarvskonstruktioner och förslag till konstruktiv indelning i olika golvkonstruktioner se Andersson 2002:1-4. kyrkorna har genomgått relativt små förändringar: sakristior har byggts till och öppningen mellan kor och långhus har efter reformationen kraftigt förstorats. Förklaringar Vid arbetet med dessa fyra kyrkor har arbetsgruppen delat upp sig på två arbetslag bestående av en arkitekt och en hantverkare. De undersökta delarna har mätts och fotograferats. Utöver mätbara värden har hantverksmässiga iakttagelser och bedömningar gjorts och antecknats i korta beskrivningar i löpande text. Merparten av de insamlade uppgifterna i denna undersökning har registrerats genom uppmätningsritningar (detaljer) och en del fotografier. Utöver undersökningar vid två tillfällen av timmerresterna i Södra Råda har Hammarö, Granhult, Tidersrum och Pelarne kyrkor undersökts. Dessa fyra timmerkyrkor har valts för att de är uppförda vid ungefär samma tid (ungefärligt perioden 1220-1350) som Södra Råda gamla kyrka (ca 1320) och är till volym och virkesdimensioner också jämförbara. Hammarö kyrka betecknas som en systerkyrka till Södra Råda då den ovanliga planformen är närmast identisk med Södra Råda. Även andra detaljer var mycket likartat utförda och de bedöms vara nästan samtida. Idag är Hammarö kyrka kraftigt ombyggd och medeltidskyrkan utgör nu koret i en betydligt större kyrka. Bortsett västgaveln i den gamla kyrkan som är riven och en helt ny takkonstruktion är det ändå fullt möjligt att i övrigt göra meningsfulla jämförelser mellan de båda kyrkorna. De tre övriga Södra Råda, Hammarö och Tångeråsa kyrkor presenteras närmare i Lagerlöf E, Medeltida träkyrkor. 2, Västergötland, Värmland, Närke, 1985. Granhult och Pelarne kyrkor presenteras i Ullén M, Medeltida träkyrkor. 1, Småland samt Ydre och Kinda härader i Östergötland, 1983.
Södra Råda, Förundersökning 2 7(17) L Långhus K Kor sa Sakristia va Vapenhus N Norr Ö Öster S Söder V Väster I förekommande fall anges stockar på var sida om en öppning med angivelsen mot vilket väderstreck de ansluter. Ex: stockarna i långhusets östra vägg som finns norr om koröppningen = LÖ N. Därefter anges numret på stockvarvet räknat nedifrån - LÖ N 4. Vid registreringen har vi utgått från samma litterering av väggarna i samtliga kyrkor. Därefter benämns väggstockarna med 1, 2, 3 osv. vidare nedifrån, där den understa stocken (syllen) i korets södra vägg alltså får beteckningen KS 1. Littereringen av väggstockar i timmerbyggnader är vanligen en annan och oberoende av väderstreck, men terminologin vid kyrkobeskrivningar utgår alltid från väderstreck och vi har därför valt att använda det även här. Vi förutsätter också som i gängse beskrivningar att koret är placerat rakt i öster. Littereringen gör att närmast varje byggnadsdel i en timmerkonstruktion kan märkas individuellt. Det gör också att man automatiskt kommer att tänka hantverksmässigt, i timmervarv, vilket är mycket viktigt för att förstå en timmerkonstruktion. Exempelvis är höjderna i äldre timmerkonstruktioner sällan absoluta i termer av centimeter, fot eller tum. De är snarare ungefärliga och anpassade till de enskilda timmervarven. En öppning som ett fönster kan av både konstruktiva och estetiska skäl var placerade på ett visst sätt i stockvarven i en vägg. Det är därför viktigt, som ett komplement till en exakt mätning, att i höjdled ange mellan vilka stockvarv och hur i den övre respektive den undre stocken fönstret är placerat. 3 3 Se även Anvisningar för protokollet Dokumentation timmerhus : www.timmerdraget.org/pdf/stomanv1.pdf 4 Bonnier, 2002. 5 Hedvall, Nordström, Wallenbom, 2003; Wallenbom, 2004. 6 Beskrifning öfver reparationsarbetena vid Södra Råda Ödekyrka, 20/11 1913, ÖiA. Södra Råda gamla kyrka Arkivuppgifter och tidigare undersökningar Ann-Catherine Bonnier, RAÄ, har efter branden gjort en arkivgenomgång i Riksarkivet och Antikvarisktopografiska arkivet vid RAÄ och SHM. 4 Av handlingarna framgår att en restaurering av kyrkan på allvar började aktualiseras 1889. Skador på både tak och grund påpekas. 1893 har man åtgärdat taket, bytt en hel del väggspån, tagit bort läktaren och en del övrig inredning samt lagat grunden. 1908 genomförs en grundligare dokumentation genom uppmätningsritningar och fotografier och 1909-10 följer beskrivningar av skador och förslag till åtgärder. Under perioden 21 juli 25 oktober 1913 genomförs slutligen restaureringen som främst omfattar åtgärder på kyrkans bottenvarv och en helt ny grundläggning. Av de arkeologiska undersökningar som gjorts efter branden framgår, utöver de lämningar och fynd som registrerats, grundläggningen från 1913 samt markförhållandena under och närmast utanför kyrkan. 5 Grund Om grundläggningen har arkitekt Otar Hökerberg gjort ett antagande i anteckningarna från restaureringen 1913: Syllarna visade sig vara nästan fullständigt uppruttna; ursprungligen ha de legat direkt på marken men senare understötts af stenar, hvarigenom kyrkans sättning har försiggått ojämnt och brytningar uppstått... 6
Södra Råda, Förundersökning 2 Vad Hökerberg menar med ursprungligen är väl inte helt säkert men inte heller avgörande här. Antagandet förefaller ändå närmast orimligt. Kyrkobyggande var en prestigefylld men ingen vardaglig byggnadsuppgift. Timmerstommen till Södra Rådas kyrka var säkert 2-4 gånger större än de flesta byggnaderna på en gård vid den här tiden. Tyngden av stommen och takkonstruktionen och de dåliga markförhållandena måste ha gjort att man försökte breda ut lasten på större knutstenar under knutpunkterna och däremellan även på ytterligare upplag under syllarna. I ett brev från (byggmästare?) Gustaf Thorsell till riksantikvarien 1891 påtalas att stenfoten under knuten mellan kor och långhus på södra sidan bör lagas.7 I undersökningsgruppen associerar vi beteckningen stenfot till en mer heltäckande grundmur av något slag än enbart punktvisa upplag. Samtidigt rör påpekandet en speciell punkt och inte en hel sträcka så osäkerheten kvarstår. Axel Nilsson, Nordiska museet, nämner i en PM 1909: På andra ställen är dessutom stenfoten så lagd, att vattnet föres in mot syllen, i stället för utåt. 8 Uppgiften från byggmästaren P E Eriksson till riksantikvarien under de pågående arbetena i september 1913 gör oss inte heller mycket klokare:... ett ömtåligare arbete än det vid första påseende föreföll. Detta beroende af dels: grundens beskaffenhet, s.k. jäslera utan annat underlag än en kullersten instucken här och var, synbarligen på senare tid... Uppgiftslämnarna har naturligtvis inte haft så stort intresse av att exakt dokumentera kyrkans grundläggning kyrkans kulturhistoriska värden uppfattades väl som att de finns i själva byggnaden och dess målningar utan mer att beskriva det eländiga tillståndet eller svåra arbetsförhållanden. 1908 gjordes uppmätningsritningar i skala 1:25 och 1:50 av Hjort och Nykvist. I tvärsektionerna genom långhus och kor finns grundstenar antydda under långväggarnas (avrötade?) syllar. Stenarnas överkant ligger i nivå med den omgivande marken. I längdsektionen genom kyrkan syns bara grundstenar under syllen mellan långhus och kor. Ritningarna är svårtydda i detta avseende och det är svårt att fästa för stor vikt vid dem. 7 Brev 6/12 1891, ATA. PM, 29/8 1909, ÖiA. 9 Fotografier i ATA. Bilderna härrör enligt uppgifterna både från Nordiska museet och K Byggnadsstyrelsen. 8 8(17) Norra väggen, knuten mellan långhus och sakristia före restaureringen 1913. Syllen har fullständigt rötat sönder och knäckts vid knuten. Blixtskarven syns strax t v om knuten. De huggna stenarna syns på båda sidor om knuten. I varje fall att döma av stenen t v förefaller den inte ha någon ytterligare underbyggnad och har lätt pressats ned i marken. Kring hur grunden egentligen varit gjord förekommer det olika uppgifter/bedömningar, men att den före 1913 inte har varit riktigt avpassad för byggnadsuppgiften och de här markförhållandena är vi eniga med det tidiga 1900-talets experter om. Foto K Byggnadsstyrelsen, ATA På några få fotografier tagna 1908 i samband med förberedelserna för en restaurering syns bilder på de skadade syllarna och enstaka grundstenar. Vid norra väggen, mellan långhus och sakristia, syns tre stenar på var sida om knuten men inte rakt under knuten då marknivån är för hög. Dessa stenar är huggna och förefaller ganska jämnstora, c a 50 c m långa (bredd och höjd går ej att avgöra). På ett annat foto taget någonstans mitt på norra långhusväggen syns ytterligare ett par stenar av samma form och storlek. Formen på stenarna och att de på ett par ställen ligger två eller tre på rad gör att det ser ut som en stenfot. Vid korets östvägg, under korets nordöstra hörn, syns en stor, ej huggen knutsten som är c a 70 x 60 x 70 cm (b x h x l). Under vad som troligen är långhusets sydvästra hörn syn en typisk knutsten som knappast är huggen och som är c a 60 x 40 x 80 cm. På en bild tagen efter restaureringen 1913 står tre män uppställda bakom en stock med målningar och en liten huggen stenbit (c a 15 x 10 x 25 cm). Enligt anteckningarna till bilden är stenen märkt 1643.9
Södra Råda, Förundersökning 2 9(17) Arkivmaterialet ger inga säkra belägg för hur grunden var utformad före restaureringen 1913. Att den tunga timmerstommen ursprungligen skulle ha legat direkt på marken förefaller otroligt. Vi föreställer oss snarare att kyrkan har stått på knutstenar och upplag under syllarna däremellan. På den marken har man säkert fått justera byggnaden och knutstenarna vid flera tillfällen. 10 Någon gång har man kompletterat med mindre, huggna stenar som en kallmur mellan knutstenar och upplag (om detta är gjort under alla väggarna vet vi inte). Om de mindre stenarna i kallmuren inte har haft någon ytterligare undergrund har de troligtvis inte samverkat särskilt väl med de större knutstenarna och upplagen. Om stenen som anger årtalet 1643 skulle vara året då man började komplettera grunden med en kallmur av huggen sten eller om det är byggnadsåret för det nya vapenhuset i väster är omöjligt att svara på. Vid restaureringen 1913 lyftes kyrkan väsentligt, syllvarvet runt kyrkan reparerades och man gjorde en helt ny grundläggning under kyrkan. Restaureringsarkitekten lämnade följande rapport: Schaktning verkställdes till ett djup af 1.60 i östra delen med tilltagande djup mot väster... (-) För att belasta marken så litet som möjligt har grunden utlagts till 2 meters bredd i botten och hopdragits till 0.3 m:s bredd i sockeln, hvarjämte den murats i cementbruk. Bakmurning har endast gjorts bakom sockeln för bjälklagets stockar. På norra väggen är bjälklaget upplagdt på en syll. Sockeln är fogstruken och försedd med 9 st. ventiler, täckta af galler. Den i samband med sockelsättningen företagna 10 Uppgifterna om markförhållandena varierar. Under de arkeologiska undersökningarna efter branden har marken innanför grundmurarna ganska snabbt blivit vattenfylld (trots att arbetsplatsen varit täckt av ett tält) och vattnet har haft svårt att rinna undan. I ett brev till Vitterhetsakademin 12 mars 1909 skriver kyrkvärden Johannes Olsson: Som kyrkan står på en sumpig plats och lätt att antaga röta, sillen på södra sidan är rutten, Men Otar Hökerberg skriver i sin restaureringsrapport 1913: Någon dränering har icke utförts, då det äfven vid kraftigt regn visades sig att vattnet hastigt afrann... höjningen af kyrkan har försiggått normalt och belöper sig till 64 cm [vid?] västra gafveln och omkring 28 cm. mot den östra. Syllar, golv och bottenbjälklag Det första timmervarvet, syllvarvet, i Södra Råda gamla kyrka är svårt att uttala sig om annat än som olika observationer på några få punkter. Detta gäller tillståndet både före och efter restaureringen 1913. Källorna är de ovan nämnda ritningarna, foton i ATA samt skrivelser i Överintendentämbetets och ATA:s arkiv. Dessa uppgifter har som nämnts inledningsvis provats genom att så trovärdigt som möjligt försöka bygga en modell av kyrkan utifrån den dokumentation som finns. Södra Råda gamla kyrkas tre rum långhus, kor och sakristia hade formats av totalt sju väggar (se planen i Litterering ovan). Norra väggen var den längsta med sina dryga 16 meter. På interiörbilder ifrån långhuset kan man inte se att någon av väggstockarna i långväggarna (eller gavelväggarna) var skarvade utan man har valt ett timmer som har räckt till rummets hela längd, d v s närmare 11 meter långa stockar. På den långa norrväggen som var gemensam för långhus och sakristia kan man på fotografier se att väggstockarna har skarvats i knuten mellan långhusets norra och östra vägg (LN och LÖ). På foton från 1908 syns en s k blixtskarv i den rötskadade syllstocken alldeles öster om denna knut. Den här syllen byttes med stor säkerhet ut vid restaureringen 1913 och även då gjordes en blixtskarv i den nya syllen som förefaller ligga något längre österut än den föregående. Om den utbytta syllstocken var en ursprunglig syll vet vi inte. När man lägger ut ett syllvarv så vill man ogärna skarva i det för att öka konstruktionens styrka. Man vill gärna få en hel ram i konstruktionen någonstans - helst i botten och längst upp (väggbandet) och även i förekommande fall i mitten vid ett eventuellt bjälklag - som bättre kan ta upp tryck- och dragbelastningar. Syllvarvet i de sju väggarna bestod alltså både före och efter restaureringen av åtta stockar, eventuellt har det ursprungligen bara varit sju. Syllarnas mått och utformning är ganska svårtydda i ritningsmaterialet. Ritningarna från 1908 (Hjort och Nyqvist) redovisar antydningar till syllar som är
Södra Råda, Förundersökning 2 10(17) bredare än väggtimret i långhusets långväggar och på en längdsektion syns även att gavelväggarnas syllar var bredare. Väggstockarnas utsida linjerar med syllens utsida och syllen är alltså bredare in mot kyrkorummet. I koret redovisas inga syllar som är bredare än det övriga väggtimret. Vid sakristians norra vägg finns en bredare syll inritad (samma som den ovan omtalade, blixtskarvade LN1). På fotografier syns att syllarnas övre del låg ovanför golvnivå och var avfasade c a 45 grader in mot kyrkorummet i långhuset. Avfasningen finns inte redovisad på sektionsritningarna bortsett från en antydan vid den södra väggen. I delen kor/sakristia syns tydligt samma sak i korets södra vägg, men inte i östra väggen och i väggen mot sakristian. I sakristians norra vägg syns lite av vad som kan vara syllen, men den sticker upp max. 2" mot c a 4-5" i korets södra vägg. Inget av arkivens fotografier, före eller efter 1913, är tagna i sådant ljus att man kan se spår efter bearbetningen av syllstockarna (vilket man kan göra på andra väggpartier). Det går därför inte att avgöra om de är bearbetade med den för medeltiden karaktäristiska sprättäljningstekniken. På utsidan ser stockarna så släta ut att de förefaller vara hyvlade. En uppgift ifrån restaureringen 1913 är märklig. Här sägs att de gamla syllarna hade dimensionen 9 x 17", d v s 22,5 cm breda och 42,5 cm höga, och att de ersattes med syllstockar i samma dimension. 11 Men de syllar som finns kvar på brandplatsen är c a 22,5 x 30 cm. Om de inte bytts sedan 1913, vilket förefaller otroligt, måste uppgiften helt enkelt vara felaktig. Antingen i sin helhet, d v s att både före- och eftermåtten är felaktigt angivna, eller så har de nya stockarna en annan höjd. Om syllstockarna ursprungligen var grövre är troligen svårt att få svar på om inte ytterligare uppgifter från tiden före 1913 går att finna. Vilka syllar som ersattes uppges inte, men den västra syllen i långhuset byttes inte vid detta tillfälle, i varje fall inte söder om vapenhuset. Om detta är en ursprunglig syll vet vi inte, möjligen kan de dendrokronologiska analyser ge en fingervisning om det. Vid dokumentationen av brandresterna mätte vi (se littereringen ovan): Mätplats Stock Bredd cm Höjd cm Knut LS-LV LS 1 22,5 31 LV 1 22,5 30 Knut LN-LV LV 1 22,5 30 LN 1 22,5 25 Knut LN-LÖ LN 1 22,5 30 Knut LNsa-KÖ LN 1 22,5(?) 27 Knut LÖ-LS LS 1 22,5(?) 30 LÖ 1 22,5(?) 30(?) Korets östra syll 15 15 (ingen egentlig syll, sentida ilagning) (?) = något osäkert mått p g a förkolning På två fotografier är det möjligt att se en syllknut i detalj. Båda är från långhusets sydvästra knut, det ena är taget före och det andra efter restaureringen 1913. Fotot före reparationen visar en knut som möjligen är en laxknut, d v s har lutande bottnar i knuthaken. Lutande snitt i knutarna gör dem starkare och med belastning låser de sig själva utan att det krävs dymlingar i själva knuten. Väggstockarnas knutar har raka bottnar utan tröskel i knuthaken och det ger ingen stabil i knut. Knutarna ovanför syllarna var också dymlade i Södra Råda gamla kyrka. På bilden efter reparationen är det möjligen så att laxknutens lutande ytor är något brantare /förstärkta. Långväggarnas syllar ligger underst i långhuset och det förefaller ha varit så även i koret. Detta spelar mindre roll med den speciella lösningen för syllvarvet som var i Södra Råda: syllarnas överkanter i både lång- och gavelväggar förefaller att ligga på samma nivå (underkanterna bör då rimligen skilja något eftersom man aldrig kan få tag i exakt jämngrovt timmer för alla stockarna). I de nästföljande varven har man sedan försökt att komma in i en mer normal timring, där stockarna möter varandra på halva höjden (se frågeställningen ovan). Ur timringssynpunkt är detta som sagt en udda lösning. Det innebär att låsningen i knutarna mellan syllvarvet och varv 2 uteblir. Man får så att säga börja med den riktiga timringen i varv 2 genom att välja stockar som är låga i gavelväggarna och höga i långväggarna eller vice versa. Ur konstruktiv sypunkt är syllvarvet, i varje fall vid knutarna, lite poänglöst. Det är mera som en del av grunden och bidrar inte nämnvärt till att stärka konstruktionen. Vad kan förklaringen vara till denna konstiga lösning? 11 Beskrifning öfver reparationsarbetena vid Södra Råda Ödekyrka, 20/11 1913, ÖiA.
Södra Råda, Förundersökning 2 11(17) Innan vi går vidare med den frågan ska vi titta närmare på bjälklagskonstruktionerna och golvnivåerna i kyrkan. På Hjorts och Nykvists ritningar från 1908 går det att utläsa att golvåsarna låg i riktning norr-söder i både långhus och kor, d v s tvärs rummens längdriktning. Golvplanken låg alltså i rummens längdriktning. Under långhuset låg det elva golvåsar och under koret fyra. Hur dessa har mätts in framgår inte på ritningen eller i någon text. I Hökerbergs restaureringsrapport från 1913 noterar han om det gamla golvet: Långhusets sydvästra hörn vid restaureringen 1913, den frilagda sydportalen t h. En ny syll under södra väggen har knutats ihop med den äldre västra syllen t v. Knutens hak lutar i syllvarvet men inte i timmervarven ovanför. Det är inte ovanligt att man vid timring gör en starkare knutkonstruktion i syllvarvet. Här är ingen av knutarna särskilt raffinerade ur konstruktiv synpunkt, exempelvis saknas ytterligare hak eller trösklar i båda knuttyperna som skulle ha kunnat förhindra att stockarna glider utåt vid påfrestningar. Istället är dessa knutar dymlade. Då vi vet att kyrkan varit utsatt för stora påfrestningar genom århundradena, där särskilt den här västra väggen lutade kraftigt före restaureringen 1913, är det märkligt att knutarna är så intakta och att de inte spruckit i knutändarna där dymlingarna suttit (se bild från Hammarös syllvarv nedan). Att knutkedjan förblivit så oskadad beror säkert på de förstärkningar i form av följare på insidan av båda de västra knutkedjorna. På bilden syns ett ankarjärn för infästningen av följaren. Dessa följare bör ha monterats ganska tidigt. 12 Lägg märke till hur syllvarvens övre kant ligger i nästan samma nivå i de båda väggarna. Därefter påbörjas en mer normal timring där varven möter varandra på ungefär halva höjden. På bilden syns hur man direkt försökt åstadkomma det genom att välja en klen stock som nr 2 i västra väggen och en betydligt grövre som nr 2 i den södra väggen. Foto K Byggnadsstyrelsen, ATA 12 När dessa följare har monterats är osäkert. Enligt ett PM inför restaureringen nämns att dessa bör vara kvar och att väggmålningarna från 1494 förefaller gå bakom följarna. (Bonnier 2002). Invändigt har golfvet uppbrutits och marken nedschaktats så långt att man kunde påräkna från svamp ren mark. Vid golfvets uppbrytning visade sig detta fullständigt förstördt af svamp (...) Innan det nya golfvet inlades ströddes vitriol öfver marken till skydd. ( ) Det gamla golfvet utgjordes af omkring 1 bräder, som spikats på på ofvansidan något afbilade stockar, som väl från början legat direkt på marken, men sjunkit så att bräderna nu hvilade på jorden. Varken detta golv eller dessa golvåsar kan med tanke med tanke på omständigheterna vara särskilt gamla. Vid restaureringen återanvändes de brukbara (svampangripna?!) brädorna i korgolvet. Om korgolvet lades om helt och hållet med dessa brädor eller om enbart skadade brädor byttes framgår inte. Korgolvet skulle kunna ha varit något mindre rötangripet. På ritningarna från 1908 framgår tydligt att detta golv låg c a 15 cm högre än golvet i långhuset och att det där var mera luft mellan golv och marknivå. Sakristians golv förefaller på samma ritningar att ligga på golvåsar, 5-10 cm under korgolvets nivå. Det nya golvet i långhuset bestod av plank, 1½ x 10. Dessa spikades i nya 6 x 7 golvåsar som låg på c-c 60 cm. Dessa vilade mitt under rummet på en 7 x 9 bärlina som låg upplagd på tre stenplintar. Om vi har förstått övriga anteckningar och brandresterna rätt så fästes de nya golvåsarna i den södra syllen med smidda järn (se bild nedan) medan de mot norr enbart vilade på en bärlina. Om golvåsarna i koret byttes ut framgår inte av arkivmaterialet.
Södra Råda, Förundersökning 2 12(17) Ingenstans kan man förstå att golvåsarna (före 1913) varit inhakade eller på annat sätt varit infästa i syll-/ väggkonstruktionen. Golvet har alltså kunnat röra sig fritt i förhållande till den övriga byggnadsstommen. Det är möjligt att, som Hökerberg skriver, bjälklaget och golvet har sjunkit en del. Men det behöver inte vara så. Jämför med kända golv från 17- och 1800-tal i allmogehus finns liknande konstruktioner i isolerade golv. Åsarna kan vara nergrävda något i marken (eller snarare har man återfyllt med lämpligt material) och luftspalten under golvet är bara ett par tum. Ibland kan åsarna också ligga på mindre stenupplag. Hur som helst så är lasterna på golvåsarna försumbara jämfört med grunden under syllarna som bär tyngden av hela byggnaden. Golvet kan visserligen ha sjunkit som Hökerberg skriver (och det skulle väl snarast bero på att golvåsarna med tiden ruttnat), men den övriga byggnadsstommen har troligen sjunkit mer totalt. Man har säkert varit tvungen att lyfta byggnaden med jämna mellanrum för att undvika alltför allvarliga rötoch sättningsskador. Och på så sätt har nog nivån mellan golv och övrig stomme någorlunda bibehållits över tid. Det kan ha varit viktigt när det gäller höjdrelationen mellan golvet i koret (som enligt ritningarna 1908 förefaller att ha legat på LÖ1, d v s vilat fast mot på väggstommen), måleri eller annan inredning. Och det kan också ha varit viktigt i förhållande till den fas- 13 Andersson, 2004. 24 Det är möjligt att detta gjordes i samband med att man inredde en källarvåning med toaletter i kyrkans västra del 1968 (Lagerlöf 1985), men det känns som det är utfört senare. ning i syllvarvets överkant som nämnts ovan. Denna fasning kan ses som en arkitektonisk utsmyckning i övergången mellan golv och vägg. I övergången mellan väggen och treklövervalvet fanns en liknande detalj. Och då kanske vi har svaret på vår fråga om den konstruktivt poänglösa idén med syllarna vars överkanter som låg på samma nivå i både gavel- och långväggar? Det var ett estetiskt önskemål: nivån mellan golv och fasningen skulle vara lika runtom rummet, både på långväggarna och på kortväggarna. Men notera nedan att i Hammarö kyrka är detta bara genomfört i koret och inte i långhuset. Insidan på långhusets sydvästra hörn (samma hörn som föregående bild ovan). Infästningen i den södra syllen för det nya bjälklaget som gjordes 1913 Hammarö kyrka Hammarö kyrka betraktas som en systerkyrka till Södra Råda gamla kyrka. Den medeltida kyrkan i Hammarö är ombyggd så att det medeltida långhuset idag utgör koret i en korskyrka (ombyggnaden klar 1748). Koret i medeltidskyrkan fungerar idag som sakristia och den trånga, medeltida sakristian är idag förråd. Den något ovanliga planformen i de två kyrkorna är identiska, med sakristian intill koret helt ingående i bygget från början. Ytterligare detaljer som exempelvis de medeltida sydportalerna visar på så stora likheter att man tror att byggmästaren för de båda kyrkorna kan vara desamma. I den första undersökningen inför en rekonstruktion av Södra Råda gamla kyrka, kunde vi också visa att det fanns andra likheter. När vi jämförde Södra Råda med Hammarö och tre andra medeltida kyrkor i Närke och Småland så hade Södra Råda de minsta dimensionerna på byggnadstimret, men i övrigt vad gäller kvalitéerna på virket så var släktskapet störst mellan Hammarö och Södra Råda. 13 Även ytbearbetningen av virket förefaller ha stora likheter, något som vi återkommer till i kommande undersökningar. När vi nu ska försöka förstå hur grund, syllvarv och bottenbjälklag i Södra Rådas medeltidskyrka kan ha sett ut, tittar vi i den här undersökningen också särskilt noga på den medeltida delen i Hammarö kyrka. Grund Under den medeltida delen i Hammarö är marken tämligen intakt under koret och sakristian med ett flertal synliga begravningar under kordelen. Under långhuset är det utgrävt i sen tid med en singelbädd på markduk och betongplintar som stödjer bottenbjälklaget. Under det gamla långhuset är det kryputrymme. 14
Södra Råda, Förundersökning 2 13(17) Plan över Hammarö kyrka, den medeltida delen t h Ur Lagerlöf 1985. Grunden består av en kallmur under syllarna i den medeltida delen. Marknivån på utsidan är 20-30 cm under murens överkant. Från insidan är muren synlig c a 60 cm från murens överkant. Den består av hällar i huggen granit som lagts i bruk. Vi hann inte göra någon närmare undersökning av grundmuren vid detta tillfälle, men i sitt nuvarande skick förefaller den var iordningställd vid den stora ombyggnaden/ restaureringen 1934 eller senare. Ursprungligen kan grundmuren med sitt nuvarande djup och de relativt stora, huggna hällarna eventuellt vara från den stora ombyggnaden på 1850-talet när kyrkan gavs en ny stildräkt. Väggarnas spånklädnad ersattes då med en revetering och det höga taket ersattes med lägre, brutna takfall. Det är också tänkbart att kyrkan försågs med en ny grund som kunde ta större laster när kyrkan närmast fyrdubblades i storlek på 1740- talet, men äldre än så kan grunden i sin nuvarande utformning knappast vara. Den följande beskrivningen berör enbart den medeltida delen av kyrkan och därför kommer rummen att benämnas utifrån den medeltida funktionen (se litterering ovan). Bjälklaget i långhuset är kraftigt förändrat då golvnivån höjts ca 50 cm, troligen redan i samband med att långhuset fick sin nya funktion som kor i korskyrkan. Det gamla golvet av stavplankor i koret togs bort 1934 15 och golvnivån har höjts ca 10 cm. Syllar, golv och bottenbjälklag Vid undersökningen mättes längd- och tvärsektioner från grundmuren, genom bottenbjälklaget upp till och med andra timmervarvet i skala 1:50, med detaljer i skala 1:10. Observera att endast de heldragna linjerna på ritningarna är faktiskt uppmätta mått, ingen heldraget linje är utritad utan att ytan, kanten etc. är iakttagen och inmätt. Övriga linjer på ritningarna: se för klaringar och tillhörande text på respektive ritning. 15 Lagerlöf 1985. Långhusets östra syll ifrån början av 1300-talet. Fasningen i stockens överkant syns vid den nya trossbottenbrädan. Denna stock ör något växtvriden men kvistfri. På stocken (behandlad med Cuprinol) syns mycket svagt spåren av sprättäljning som går i ca 45 graders vinkel över ytan. Det synliga ändträet är korets norra syll som är knutat i långhussyllen. Haket har den vinkel som bågfilsbladet t v visar. Inne i haket finns en dymling som är lika hög som biten som har spruckit lös på grund av påfrestningarna i knuten. Foto M Sjöholm.
Södra Råda, Förundersökning 2 14(17) Både bjälklagen i kor och långhus har idag isolerande trossbotten som gör flera intressanta partier svåråtkomliga. Golvåsarna är inklädda med brädor. Syllarna i långhusets långväggar (LN1 och LS1) är idag 16 cm breda och omkring 25 cm höga och har en fasning i överkanten som gör att bredden högst upp motsvaras av väggstockarnas tjocklek på 13 cm (Ritn. 1/4, snitt D och E). Fasningens lutning skiljer sig åt mellan de båda syllarna. Undersidan är grovt borthuggen, med all säkerhet för att ta bort rötangrepp. På något enstaka ställe gick det ändå att se ett litet obearbetat avsnitt. Syllstockarnas ursprungliga höjd kan därför uppskattas till ca 30 cm. medan fasning saknas i den norra kanten (Ritn. 1/4, Vy G och H). Överkanten på nedhuggningen ligger på samma nivå som den antagna överkanten på det äldre golvet i koret, se vidare om det nedan. Det ligger nära till hands att tolka detta som att det skulle vara den ursprungliga öppningen mellan långhus och kor. 16 Måtten på någon sådan ursprunglig öppning är för närvarande inte känd. Innan vi mer säkert kan påstå att detta är insteget i den ursprungliga koröppningen måste vi fundera över varför den sitter så snett i förhållande till de båda rummens gemensamma mittaxel. 17 Syllen i långhusets östvägg (LÖ1) är 17 cm bred och ca 33 cm hög och har samma fasning som LN1 och LS1 (Ritn. 2/4, snitt B). Lutningen är ungefär densamma som på LN1. Syllen är inte renhuggen i undersidan utan har kvar sin ursprungliga storlek med en helt plan undersida. På ett mindre parti är ytan svagt skålformad som de övriga väggstockarna. I båda ändarna har stocken, 50-60 cm från knutarna i respektive LN1 och LS1, mycket grovt huggits/ spräckts in till en smalare dimension. Vi kan än så länge inte förstå varför det är gjort på detta sätt. Syllarna är bearbetade med den medeltida sprättäljnigstekniken. De karaktäristiska anslagen av yxeggen går ganska snett (ca 45 grader) och är inte särskilt dekorativt utförd men har teknikens typiska släta, flisfria yta som slutresultat. Syllstockarna är behandlade med Cuprinol. Den mest intressanta iakttagelsen gjordes på LÖ1 som alltså ligger under väggen mellan långhus och kor. En 167 cm lång nedhuggning med fasning har gjorts i stockens överkant (Ritn. 1/4, Vy LÖ1 och snitt F). Nedhuggningen är inte centrerad i förhållande till mitten på stocken och inte heller mellan korets väggar. I den södra kanten är nedhuggningen något fasad 16 Samtliga kyrkor förändrades efter reformationen så öppningen vidgades, i det närmaste till korets fulla bredd. Kor och långhus blev två delar av samma kyrkorum till skillnad mot det katolska kyrkorummets strikta åtskillnad mellan dessa funktioner. 17 Den sneda placeringen i förhållande till rummens mittaxel blir mindre påtaglig i långhuset än i det smalare koret. Men den måste ändå varit fullt märkbar då 2/3 av öppningen var placerad söder om rummets mitt. Samma stock som föregående bild. I mitten av bilden syns den fasning som skulle kunna vara tröskeln mellan långhus och kor. Se även ritn. 1/4, Vy LÖ1 och snitt F. Foto M Sjöholm. Syllarna i korets långväggar (Ritn. 3/4, snitt L och M) har samma bredd som i långhuset och är omkring 30 cm höga. Fasningen i överkanterna och bearbetningen är desamma som i långhuset. Korets östra syll (KÖ1) är 12 cm bred och 37 cm hög. Här syns endast en liten fasning högt upp mot syllens överkant (Ritn. 2/4, snitt C) men stocken har vid något tillfälle huggits ned i dimension. På ritningen har den ursprungliga bredden antagits till 16 cm som de övriga syllstockarna i kor och långhus (streckade lodräta linjen). Den norra syllen i sakristian (LNsa1) var inte åtkomlig för att mätas in, men det framgick att den ligger i samma läge som LN1 (Ritn. 3/4, snitt K). Syllarnas inbördes förhållande i kyrkan är så att långväggarnas syllar i långhuset ligger underst (se perspektiv av syllvarvet. Ritn. 4/4). Ovanpå dessa syllar är LÖ1 intimrad, dess överkant ligger ca 15 cm
Södra Råda, Förundersökning 2 15(17) högre än LN1 och LS1 (Ritn. 1/4, snitt D). Långväggarnas syllar i koret är i sin tur intimrade ovanpå LÖ1 och överkanterna ligger där 7 cm ovan överkanten på LÖ1 (Ritn. 1/4, vy I). Den östra korsyllen (KÖ1) ligger ovanpå KN1 och KS1, dess överkant ligger ca 3 cm högre än överkanten på långväggarnas syllar (snitt C, L och M). Syllstockarnas överkanter med sin fasning skiljer 2,5-3 cm mellan den övre östra syllen och långväggarnas syll. I långhuset skiljer det på motsvarande sätt däremot hela 15 cm. Vad denna skillnad kan bero på får vi försöka utreda vidare. Vid undersökningarna konstaterades att det nuvarande bjälklaget i koret består av (uppifrån) ett brädgolv, spånskiva, någon form av isolering och ytterligare ett brädgolv (snitt C och M). I underkanterna på långhusets syllar gick det att tydligt urskilja en smutsrand som vi har tolkat som den övre nivån för golvet. Smutsen har samlats mellan golvbrädor och väggen och har inte gått att städa bort (snitt B och vy I). Golvnivån i koret är ett antagande utifrån höjden på tröskeln mellan långhus och kor. Höjdskillnaden mellan kor och långhus (snitt F), 13 cm, stämmer rätt väl med den dokumenterade höjdskillnaden i Södra Råda gamla kyrka som var 15 cm. Koret ligger alltså ett timmervarv högre än långhuset. Att göra på det viset är helt rationellt utifrån timringssynpunkt eftersom korets golvnivå skulle ligga högre enligt kyrkans program. Slutligen kan vi konstatera att nivån från golv upp till fasningen i syllarnas överkant var betydligt större än i Södra Råda. De bjälklag som golven i kor och långhus vilat på, har i princip i sin helhet legat under syllarnas underkanter om våra iakttagelser och antaganden är riktiga. Av dessa bjälklag finns idag inga spår och det går därför inte att säga åt vilket håll golvplankorna låg. De övriga undersökta kyrkorna Granhult, Pelarne och Tidersrums kyrkor har undersökts utifrån samma undringar som ovan. Grundläggning och bottenbjälklag är inte åtkomliga för inspektion från insidan, d v s genom någon lucka i golv eller grundmur. Det har därför varit omöjligt att få sammanhängande bilder av hela syllvarvs- och bottenbjälklagskonstruktionen i någon av kyrkorna. Vi har mätt och registrerat iakttagelser på de ställen där de varit möjligt att sticka in en tumstock, en spegel, en arm och ibland en kamera. Den största bristen är att vi inte får en sammanhängande bild av knutningen av syllvarvet i de olika kyrkorna. Samtliga kyrkor har i dag en grund av kallmur under timmerstommarna, ibland något fogad, men vi har inte heller haft möjlighet att undersöka dessa på ett meningsfullt sätt. Granhult Syllarna i koret har undersökts på den södra sidan vid korportalen och vid en punkt på östra väggen. Den södra syllen är av ek med skarphuggna kanter och är 22 cm hög och 33 cm bred med en kraftig fasning på insidan (Granhults kyrka, ritning 1, snitt B). I syllen finns också korportalens nedre del inhuggen (d:o, snitt C, vy D) och syllen bör vara från byggnadstiden. Korets norra syll är av fura, 20 x 30 cm, med en rundad insida vid mätpunkten som kan vara stammens naturliga form (d:o, snitt A). Närmare knuten är stocken mycket grovt på ett sätt som vi inte kan förklara (bild Magnus). Om denna stock har bytts ut i senare tid gick inte att avgöra. Syllarna i långhuset var endast åtkomliga i långhusets nordöstra hörn. Bottenvarvet är här inte ihopknutat och spåren vid knuten i LN1 var svårtydda. LÖ1, som var av ek, var avkapad intill LN1 och var 34 cm bred och kan ha varit omkring 20 cm hög (Granhults kyrka, Ritning 2). Pelarne Pelarne kyrka är den enda där vi kunnat undersöka knutar (Pelarne kyrka, ritn. 3 o 4). Syllarna i långhuset är här av helt andra dimensioner och har en annan form än de övriga kyrkorna (i Tidersrum är vi inte säkra på formen). Syllen i södra långhusväggen är av ek och 72 cm hög och trapetsformad med basen 28 cm och övre delen 22 cm bred. Den västra långvägssyllen är av ek och har ungefär motsvarande mått även om vi inte kunde mäta den med säkerhet. LS1 förefaller ha olika mått i den västra resp. östra ändan. Innanför syllen ligger en planka längs hela stocken. Det är möjligt att syllstocken reparerats någon gång och eventuellt ersatts med en klenare del i östra ändan och att de två delarna förstärkts med den innanför liggande plankan (ritning 1, 2, 4). Av de undersökta knutarna i långhus och kor framgår det att de varit laxade, utan dymlingar och trösklar (ritning 3 o 4). Det innebär att knuthakens är sneda och lutar på ett sådant sätt att knuten låser sig och blir starkare vid tyngdbelastningen uppifrån. På ritning 3 finns en kil som skulle kunnat fungera som en tröskel och därmed en extra förstärkning av knuten, men då
Södra Råda, Förundersökning 2 16(17) den inte har någon förbindelse med KS1 (spik eller dymling, i varje fall inte som vi kunde känna) så uteblir den funktionen. Både den södra och den östra korsyllen är av ek. Den östra syllen är 60 cm hög och svagt trapetsformad. Den södra korsyllen är c a 30 cm bred i basen, svagt trapetsformad och 42 cm hög. De båda syllarnas underkanter ligger i samma nivå. Den skillnad på knappt 20 cm som uppstår mellan överkanterna på KS1 och KÖ1 gör att det sedan går att fortsätta med normal timring i de kommande varven (se Frågeställningar... ovan.). Jämfört med Södra Råda är det stor skillnad. I Södra Råda förefaller överkanterna ha legat i samma nivå, och då har man fått påbörja den riktiga timringen från och med varv 2. I Pelarne kyrka ligger långväggssyllarna i både långhus och kor underst, så som de även gör i Hammarö och Södra Råda. Enligt vad som nämndes inledningsvis kan ett skäl till det vara att ingångarna var i (de södra) långväggarna, men se nedan, Tidersrum där gavelväggens syll ligger underst. I tornet var den södra syllen av fura och den norra av ek. Även dessa var trapetsformade, men mycket lägre 22-24 cm. Bredden var 28 cm (TN1) respektive 24 cm i basen (Pelarne kyrka, ritning 1). Tidersrum Vid Tidersrums kyrka har vi endast mätt syllarnas dimensioner, där det varit möjligt. Uppgifter finns för långhusets södra och norra syllar samt korets östra och norra syllar enligt nedan. Referenser Otryckta källor Riksarkivet: Överintendentsämbetets arkiv, F II ab, volym 1. Södra Råda ödekyrka. Värmlands län 1893-1913. Beskrivning och restaurering. ATA, Antikvarisk-topografiska arkivet, riksantikvarieämbetet och statens historiska museer.: Värmland, Södra Råda socken. Handlingar 1878-1923 Litteratur OBS OBS! Andersson G. Material dimensioner och kvalitéer. Södra Råda gamla kyrka, förundersökning 1. Rapport 2004. (www.sodrarada.se: 2004.12.27) Andersson G. Golv. Seminarieserien De nordsvenska timmerhusens konstruktion. Rapport 2002. (www.timmerdraget.org/pdf/golv01.pdf : 2004.12.27) Andersson G. Skarvar i timmerstommar. Seminarieserien De nordsvenska timmerhusens konstruktion. Rapport 2001. (www.timmerdraget.org/ pdf/golv01.pdf : 2004.12.27) Andersson G & Sjömar P, 2002. Den medeltida timmerbyggnaden, i Tradition i trä. Bonnier A C. Södra Råda kyrka i arkiven utkast juni 2002. (www.timmerdraget.org : 2004.12.27) Godal J B, 1994. Tre til tekking og kleding : frå den eldre materialforståinga. Godal J B, 1996. Tre til laft og reis: gamle hus fortel om materialbruk. Hedvall, Nordström, Wallenbom, 2003. Södra Råda gamla kyrkplats arkeologisk provundersökning. UV Bergslagen, rapport 2003:6 I syllarnas möte mellan lång- och gavelvägg i den nordöstra knuten finns både likheter och skillnader med Pelarna. Av rekonstruktionsritningen från 1979 (Ullén 1983:205-24) framgår att här ligger gavelväggens syll (LÖ1) underst. Likheten är att underkanterna ligger i samma nivå medan det p g a stor höjdskillnad mellan resp. syll gör att överkanterna hamnar på olika nivå och det blir enkelt att fortsätta med normal timring. Lagerlöf E, 1985. Medeltida träkyrkor. 2, Västergötland, Värmland, Närke. Lundberg E & Söderberg U, 1969. Södra Råda gamla kyrka i Fornvännen. Sjömar P & Storsletten O, 1993. Där Sverige och Norge mötas, i Kirkearkeologi og kirkekunst.
Södra Råda, Förundersökning 2 17(17) Sjömar P, 1992. Romanska takkonstruktioner: ett värdefullt och outforskat källmaterial, i Från romanik till nygotik. Sjömar P, 1988. Byggnadsteknik och timmermanskonst: en studie med exempel från några medeltida kyrkor och allmogehus. Diss. Ullén M, 1983. Medeltida träkyrkor. 1, Småland samt Ydre och Kinda härader i Östergötland. Wallenbom 2004. Södra Råda gamla kyrkplats år 2003 kompletterande arkeologisk provundersökning. UV Bergslagen, rapport 2004:6