22. Sydasien Anju Saxena Introduktion Den sydasiatiska subkontinenten dukar upp ett dignande smörgåsbord med språk som tillhör olika språkfamiljer och som uppvisar varierande typologiska särdrag. Den har också en lång tradition av flerspråkighet. Det är ingen som vet hur många språk som talas i området, men omkring 1000 språk är ett ofta angivet antal. Syftet med kapitlet är att ge en översikt över Sydasiens språk, vilka språkfamiljer de tillhör, några språkliga särdrag som karakteriserar Sydasien, samt flerspråkighet och språkkontakt i Sydasien. Vi ska börja med att beskriva vilka länder som hör till Sydasien och några av de språk som talas där. Sen ska vi koncentrera oss på ett av länderna Indien för att kunna tala om flerspråkigheten och några språkliga drag som karakteriserar det här geografiska området. Språk i Sydasien Sydasien består av sju stater. Från väster till öster och från norr till söder är dessa: Pakistan, Indien, Nepal, Bangladesh, Bhutan, Maldiverna och Sri Lanka. Några av huvudspråken i Pakistan är urdu, punjabi, sindhi och balochi. Dessutom talas en rad mindre språk (Ethnologue <http://www.ethnologue.com> räknar upp sammanlagt 69 språk som talas i Pakistan). Trots att urdu är statsspråk i Pakistan, talas det som modersmål av mindre än 8% av befolkningen (källa: Ethnologue). De nämnda urdu, punjabi och sindhi och många andra av språken i Pakistan tillhör den indoariska grenen av den indoeuropeiska språkfamiljen, medan balochi tillhör dess iranska gren. Brahui är dock ett dravidiskt språk som talas i Baluchistan. Engelska talas också i stor utsträckning. I Nepal är det indoariska språket nepalesiska (eller nepali) statsspråk, men det finns också flera andra språk, t.ex. de tibetoburmanska språken newari, bantawa och thangmi. Minoritetsgrupper i Nepal har länge kämpat för att få erkännande från regeringen för sina minoritetsspråk. I Bangladesh talar en betydande del av befolkningen bengaliska (som också kallas bengali eller bangla), ett indoariskt språk. I Bhutan är bhutanesiska (också kallat dzongha) statsspråk. Det är ett tibetoburmanskt språk. Dessutom talas många andra språk, t.ex. de tibetoburmanska språken gongduk och lepcha och det indoariska språket nepalesiska. Det officiella statsspråket på Maldiverna är det indoariska språket divehi (också kallat maldiviska). Engelska och några indiska språk talas också på Maldiverna. Två stora språk i Sri 06 10 01 1
Lanka är singhalesiska (ett indoariskt språk; singhaleserna utgör majoritetsgruppen i Sri Lanka) och tamil (ett dravidiskt språk). Engelska används också ofta i administration mm. Språk i Indien Linguistic Survey of India (Grierson 1866 1927) identifierade 179 språk och 544 dialekter. Enligt 1951 års folkräkning fanns det 845 språk (inkl. dialekter) i Indien, därav 60 som hade 100 000 talare eller fler. I folkräkningen 1961 talade 91% av befolkningen ett av femton huvudspråk och siffran steg till 95,58% i 1981 års folkräkning. Enligt Sharma (2001) hade 96,29% av Indiens befolkning 1991 ett av huvudspråken (s.k. Schedule VIII språk) som modersmål och resten, 3,71%, talade språk som inte finns nämnda som huvudspråk i den indiska konstitutionen. De språk som nämns som huvudspråk i konstitutionen (Eighth Schedule of Indian Constitution) beskrivs som officiella språk. Ursprungligen omfattades 15 språk: assamesiska, bengaliska, gujarati, hindi, kannada, kashmiri, malayalam, marathi, oriya, punjabi, sanskrit, sindhi, tamil, telugu och urdu. År 1992 tillades konkani, manipuri och nepali i Eighth Schedule med hjälp av det 71:a tillägget i konstitutionen. Engelskan har en särskild status i Indien; den får användas i officiella sammanhang. Språken som talas i Indien tillhör huvudsakligen fyra språkfamiljer: (i) indoeuropeiska språk, (ii) dravidiska språk, (iii) tibetoburmanska språk och (iv) austroasiatiska språk. Dessutom finns några andra språkfamiljer sporadiskt representerade, liksom s.k. språkliga isolat, alltså språk utan kända släktspråk. 1 Den indoeuropeiska språkfamiljen representeras huvudsakligen av de indoariska språken som utgör en egen gren av den indoeuropeiska språkfamiljen. Det är den största språkgruppen i Indien. Den näst största språkfamiljen är de dravidiska språken, som talas huvudsakligen i södra delen av Indien. Det är oklart hur och med vilka språkfamiljer (utanför Indien) som de dravidiska språken är besläktade. Ibland sägs det att de inte har någon släkt utanför Indien. Det finns dock några som vill hävda att de dravidiska språken är besläktade med de uraliska och altaiska språkfamiljerna (Asher 1994, V2, s. 1063). Numera talas de dravidiska språken huvudsakligen i den södra delen av Indien. Det mesta tyder på att de dravidiska språken talades i Indien när indoarierna kom till Indien, och att de successivt har trängts söderut av de indoariska 1 En språkfamilj som politiskt hör hemma i Indien och således i Sydasien men geografiskt snarast tillhör Sydostasien, är de andamanska språken. Dessa talas av urinvånarna på ögruppen Andamanerna. Den amerikanske lingvisten Joseph Greenberg förde ihop andamanspråken, de papuanska språken samt de utdöda tasmanska språken i vad han kallade den indo pacifiska språkfamiljen. Denna språkfamilj innehåller dock många outredda släktskapsförhållanden och klassificeringen får nog ses som ytterst preliminär, speciellt mot bakgrund av de kontroverser som rörts upp av en annan av Greenbergs föreslagna språksläktskapshypoteser, amerindspråken. 06 10 01 2
språken, med undantag för vissa kvardröjande dravidiska språköar, som brahui i Pakistan (se föregående avsnitt). De tibetoburmanska språken är en underavdelning av den sinotibetanska språkfamiljen. De talas i det subhimalajiska området, från norra Bihar, norra Bengalen och Assam fram till nordöstra delarna av landet. Dessa språk tros vara äldre än de indoariska i Indien. De omnämns i den äldsta sanskritlitteraturen som Kiratas. Den austroasiatiska språkfamiljen representeras av mundaspråken, med språk som mundari, santhali som talas i centrala, östra och nordöstra Indien, samt av mon khmerspråken (t.ex. khasi och nikobaresiska). De socialt dominerande språken i Indien tillhör de första två av de ovan uppräknade språkfamiljerna, alltså indoariska och dravidiska språk. 06 10 01 3
Figur 1: Språk i Indien (bild från Central Institute of Indian Languages, Mysore) Även om de flesta av de sydasiatiska länderna har sina egna språk, och statsgränser och språkgränser ofta sammanfaller, är språkgränserna inte diskreta. T.ex. bengaliska som är statsspråket i Bangladesh är också det officiella språket i den indiska delstaten Bengal. På samma sätt är nepalesiska statsspråket i Nepal, men talas också i Indien, och urdu som är statsspråk i Pakistan har även en stor grupp talare i Indien. Flerspråkighet Den indiska subkontinenten har en lång historia av språklig mångfald och flerspråkighet, som sträcker sig över mer än tre årtusenden. Indien kallas därför ofta det mest språkligt och kulturellt mångfaldiga området i världen. Man kan undra hur folk som talar ett språk kommunicerar med dem som har ett annat modersmål. Det händer ofta att talare från mer eller mindre enspråkiga samhällen ser flerspråkighet som ett kommunikationshinder. 2 Folk i flerspråkiga samhällen utvecklar sätt att kommunicera där de (åtminstone många av dem) behåller sitt modersmål samtidigt som de kommunicerar med talare av andra språk på ett annat språk. Med andra ord: De blir två eller flerspråkiga. Som exempel kan vi ta Sydasiens största och folkrikaste stat Indien. Flerspråkighet är utbrett i Indien. Det finns inte en enda indisk delstat som är enspråkig. Även om ett landskap har ett dominerande språk finns det stora grupper av befolkningen som talar andra språk. I Andhra Pradesh t.ex. är telugu det officiella språket, men det finns stora grupper i delstaten som talar kannada, urdu, marathi, oriya och andra språk. Flerspråkighet i Indien är en del av det indiska arvet. Det är en viktig del av den komplexa indiska kulturen. Det är inte något nytt fenomen. Indisk historia visar många fall på språkbyte mellan olika språk (t.ex. mellan pali och sanskrit, tamil och sanskrit och ardhmagadhi och sanskrit). Under mogulperioden fanns t.ex. folk som var kunniga både i persiska/arabiska och sanskrit. Det fanns många som förespråkade användning av olika språkstilar, både litterärt språk och vardagsspråk. Kända indiska poeter som Tulsidas och Vidyapati skrev på en vardaglig språkform (som kallas apabhramsa), trots att de kunde det litterära språket (dvs. sanskrit). Vilket språk eller språkstil som en rollfigur använde sig av i en pjäs berodde på dess roll i pjäsen. 2 Följande citat ursprungligen anfört av Phillipson (2003) illustrerar denna inställning i ett nötskal: The most serious problem for the European Union is that it has so many languages, this preventing real integration and development of the Union. The ambassador of the USA to Denmark, Mr Elton, 1997 1 (2003: 1; kursivering i originalet) Not 1 lyder: 1 This remark was made at an informal lunch at the University of Roskilde, Denmark. (2003: 208) 06 10 01 4
Flerspråkighetssituationen är stabil i Indien. En andra och även en tredje generation gujaratitalare i Bombay (där det dominerande språket är marathi) fortsätter t.ex. att tala gujarati som sitt modersmål. Den skiljer sig således mycket från det mönster som man ser i länder som USA, där många grupper ger upp sina modersmål och tar över det dominanta språket i det nya landet som sitt modersmål, alltså engelska i USA. Här är språkbyte det vanligaste och modersmålbevarandet ett undantag. I Indien är det tvärtom: Där är modersmålsbevarande det vanligaste och språkbyte ett undantag. Pattanayak (1990) beskriver den indiska flerspråkighetssituationen som en ickekonfliktfylld typ av flerspråkighet, där olika språk används i olika kontexter och för att utföra olika funktioner. Han beskriver modersmål som ett uttryck för grundidentitet och gruppsolidaritet. Folk identifierar sig med ett visst språk, en viss etnisk grupp, religion och kulturell grupp genom sitt modersmål. Modersmålet ger barnet en förankring i kulturen. För Pattanayak är respekten för mångfalden en viktig förutsättning för att flerspråkighet ska kunna bli en framgång i samhället. Samhällelig flerspråkighet är en etablerad tradition i Indien, där inte alla språk som talas i ett område används i alla kontexter och för att utföra alla funktioner. Språkanvändningen i den indiska kontexten är ofta funktionsberoende, där ett språk används i skolan och på jobbet, medan ett annat används för religiösa syften och ett tredje i hemmet. Individer i sådana samhällen kan tala alla dessa språk flytande eller kan vara sådana som talar sitt modersmål flytande medan deras språkkunskap i de andra språken är tillräcklig för att utföra en viss aktivitet i en viss social kontext. Pandit (1972) ger ett lysande exempel på samhällelig flerspråkighet i Indien. Beakta följande språkpraxis hos en affärsman från Gujarat i hans vardag. Hans modersmål är gujarati. Han är bosatt i Bombay (där marathi är det dominerande språket). För att handla grönsaker, använder han vardaglig marathi med grönsakshandlaren, sen åker han tunnelbana in till city. Eftersom många biljettförsäljare är anglo indier (och inte gujarati eller marathitalare) talar han vardaglig hindi med dem när han köper biljetten. För att utföra sina affärer kommer han i kontakt med folk som talar gujarati, kacchi och konkani. Han förstår och pratar de språken. Han har så pass hög utbildning att han läser en engelsk tidning, på kvällen tittar han på teven där han tittar på en hindifilm tillsammans med sin familj. Det antal språk som han använt under en dag har varit sex. Värt att beakta är att han endast kunde använda dem i begränsade och specifika kontexter. Han pratade kacchi i affärssamtalen, köpte grönsakerna på marathi och tågbiljetterna på hindi och han läste tidningen på engelska, men det är inte nödvändigt att han kan göra affärer på engelska, skriva ett personligt brev på marathi eller tala hindi i sociala situationer. 3 3 I den komplexa indiska språkliga verkligheten stöter man ibland på överraskande språkval. Hvenekilde (2001) berättar om hur engelska ibland väljs som hemspråk för undvikande av potentiella 06 10 01 5
De lingvistiska konsekvenserna av sådana kontaktsituationer är konvergens av språkliga strukturer. Det skulle inte vara korrekt att säga att han behärskar sex språk. Han hade full kompetens i sitt modersmål (gujarati) samtidigt som han hade begränsad kompetens på specifika områden i ett antal andra språk. Närhelst han saknade uttryck eller hamnade i svårigheter, utnyttjade han sin egen grammatiks resurser. Hans hindi tenderade att bli hindilexikon med underliggande gujaratigrammatik. Hans marathi och kacchi visade också gujaratidrag, dvs. han kunde en grammatik, men använde ett antal språk i specifika situationer; dessa utgör vardagsvarieteter, som inte alltid ses med blida ögon av skollärare, men som används av de flesta tvåspråkiga talare. Sådana omständigheter gynnar kontaktbetingade språkförändringar. Språkkontakt När två språk kommer i kontakt med varandra resulterar det ibland i språkförändring. Att ett språk lånar ett ord från ett annat är ju väldigt vanligt, t.ex., tjej (romani), ciabatta (italienska, det betyder toffel, men refererar också till ett sorts bröd), kolbász (ungerska, det betyder korv på ungerska) i dagens svenska. Vanligast, eller åtminstone mest iögonenfallande, är ju den situation som just skisserades, nämligen att språk lånar lexikaliska enheter från andra språk. Men om kontakten har varit intensiv och långvarig kan ett av de inblandade språken bli mycket påverkat. Man ser i sådana situationer kontaktbetingade språkförändringar på alla nivåer, dvs. på ljudnivå, på ordnivå och på satsnivå. Den s.k. areallingvistiken undersöker situationer som uppstår när en grupp språk varit i kontakt under en längre period och uppvisar gemensamma strukturella drag som inte kan förklaras med släktskap. Man talar då om Sprachbund eller språkförbund (eller språkarea). Ett språkförbund är ett geografiskt område med en grupp av tre eller flera språk som delar vissa strukturella drag till följd av språkkontakt snarare än till följd av en tillfällighet eller arv från ett gemensamt urspråk. (Thomason 2001; min översättning). Två välkända exempel på Sprachbund är Balkan (först beskrivet av Sandfeld 1930) och Sydasien (ibland också refererat som Indien i litteraturen). Vad beträffar Sydasien var Emeneau (1957, 1980) den förste som övertygande konstaterade att den månghundraåriga kontaktsituationen har påverkat språken i området så pass mycket att språk som talas i Indien är mer lika varandra än språk som de är besläktade familjekonflikter i en miljö där tre språkfamiljer (indoariska, tibetoburmanska och austroasiatiska) och kulturer där kulturtillhörighet räknas på mödernet (matrilinjärt) eller på fädernet (patrilinjärt) möts (undersökningen gällde universitetslärare i delstatshuvudstaden Shillong i den nordöstliga indiska delstaten Meghalaya). Här är äktenskap över de etniska gränserna vanliga, men om en kvinna från en matrilinjär kultur gifter sig med en man från en patrilinjär kultur, anser båda familjerna att barnen kulturellt tillhör dem, och det inkluderar även språkval. I det läget kan ett neutralt språk (med hög prestige!) som engelska bli utvägen ur en besvärlig situation. 06 10 01 6
med (t.ex. indoariska med de övriga indoeuropeiska språken). Masica (1976) lade fram nya bevis för att stödja Emeneaus hypotes. OV mönstret i sydasiatiska språk har föreslagits som ett områdesspecifikt drag på den indiska subkontinenten (Masica 1976). Indoariska språk, liksom andra språkfamiljer i området, karaktäriseras av OVordföljd samt vänsterförgrenande syntax ( left branching pattern, d.v.s. syntaktiskt underordnade led kommer före sina överordnade led; vänsterförgrenande är en bild motiverad av vår normala skrivriktning) (Dryer 1992) medan andra indoeuropeiska språk som engelska och svenska uppvisar VO ordföljd och högerförgrenande syntax ( right branching pattern ). Matisoff (1990) grupperar de tibetoburmanska språken i en indo sfär och en sino sfär, pga. de regionala influenser de utsatts för. Språken inom sino sfären talas i den region där kinesiska dominerar och språken inom indosfären talas där indiska språk dominerar. Tibetoburmanska språk inom indo sfären uppvisar typiskt retroflexa klusiler, postsententiala relativsatser och en långtgående grammatikalisering av verbet säga. Typiska drag inom sino sfären är utvecklingen av toner, enstavighet och isolerande struktur. 4 Ett urval av språkliga särdrag I det här avsnittet diskuterar vi ett antal språkliga särdrag som har föreslagits karakterisera Sydasien som ett språkförbund. Det är dock viktigt att påpeka att vi här redovisar ett urval av de språkliga särdrag som har diskuterats i litteraturen. Ljudsystem Retroflexljud De flesta språken i Sydasien (oavsett språkfamilj) uppvisar i sina fonemsystem en kontrast mellan dentala och retroflexa (även kallade supradentala, postalveolara eller cerebrala) konsonanter. Denna kontrast gäller normalt åtminstone klusiler (inklusive nasala klusiler), men kan också omfatta frikativor och tremulanter. Indoariska språk, dravidiska språk, mundaspråk och även burushaski, ett språkisolat, bildar ett geografiskt område där de flesta språken uppvisar retroflexljud (sora, ett austroasiatiskt språk i samma område, har dock inte retroflexljud). Även de äldsta sanskrittexterna uppvisar att retroflexljudet fanns med. Retroflexljudet är inte så vanligt i språk (om än inte helt okänt i andra indoeuropeiska språk) och kan inte 4 Nära kontakt mellan olika språkfamiljer och också mellan språk som tillhör olika grenar av en språkfamilj (t.ex. inom den tibetoburmanska språkfamiljen) har resulterat i omfattande lån av lexikaliska och grammatiska drag. Det skapar förstås många praktiska problem när det gäller att klassificera språk genetiskt (den genetiska klassificeringen av newari är fortfarande under debatt). 06 10 01 7
rekonstrueras för urindoeuropeiska. I sanskrit var dock förekomsten av retroflexljud ett resultat av i vilken kontext ett ljud förekom, alltså resultatet av assimilation, och i andra fall kan sanskrits retroflexljud förklaras historiskt som reflexer av vissa indoeuropeiska konsonanter och konsonantkluster. Men i medelindoariska, som ju kan antas ha utvecklat sig ur sanskrit (eller åtminstone ur en mycket närbesläktad språkform) finns flera sådana fonem än i den äldsta indoariskan. Morfologi Komplex verbkonstruktion Den komplexa verbkonstruktionen består av två verb (V1 och V2), där huvudverbet (V1 i verbfinala språk) följs av ett annat verb som fungerar här mer som ett grammatiskt led (och inte som ett lexikaliskt verb). Det är V2 som bär morfologiska finithetsmarkörer. Kärnbetydelsen i en komplex verbkonstruktion kan i samma språk ofta också uttryckas med ett enkelt verb. 5 Exempel: kinnauri (ett tibetoburmanskt språk): enkelt verb rik h a s še ky björn ERG skicka N.PST Björnen skickade X kinnauri: komplex verbkonstruktion rakses u sasa še ky demon ACC döda/nf SKICKA N.PST (De) dödade demonen Eko ord Eko ord består av två enheter där det första ordet är det riktiga ordet (lexemet) och det andra är en tom form som rimmar med det första ledet och det hela fungerar som en slags sammansättning. Betydelsen av eko ordet är och dylikt. Något snarlikt fast med omvänd ordningsföljd mellan riktigt ord och eko ord jämfört med den sydasiatiska konstruktionen kan vi iaktta i uttryck som svenska snicksnack och 5 Förkortningarna i dessa och följande exempel står för: ACC: ackusativ; DAT: dativ; DET: determinerare; DISC.PRTL: diskurspartikel; ERG: ergativ; FEM: femininum; FUT: futurum; LOC: lokativ; MASC: maskulinum; NF: icke finit; N.PST: berättande preteritum; PERF: perfektiv; PL: plural; POSS: possessiv; PST: preteritum; SG: singular; 3: 3:e person 06 10 01 8
krimskrams eller engelska razzledazzle. 6 Sydasiatiska språk uppvisar dock ett mer utvecklat eko ordssystem. För det första återfinns det i alla språkfamiljerna, för det andra omfattar det normalt alla (lexikaliska) ordklasser och för det tredje är konstruktionen helt produktiv i sydasiatiska språk (särskilt i talspråk). Exempel: hindi (ett indoariskt språk) aa aa te och dyl g ar ar hus och dyl tiir viir pil och dyl tamil (ett dravidiskt språk) puli gili tiger och dyl Detaljerna i den sydasiatiska eko ordskonstruktionen varierar i de olika språken. Gemensamt är dock konstruktionens semantik ( och dylikt ) och den allmänna principen att en bestämd del av det lexikaliska ordets början ersätts med ett fast element (i ovanstående exempel ersättningsstavelsen gi i tamil och ersättningskonsonanten v i hindi). Syntax OV ordföljd De flesta språken i regionen (med undantag av kashmiri och khasi) har SOV (subjektobjekt verb) som grundläggande ordföljd. Exempel: hindi (ett indoariskt språk) raam k aanaa k aayegaa namn mat Ram kommer att äta mat äta/fut/sg/3/masc telugu (ett dravidiskt språk) 6 Dessa konstruktioner ska inte sammanblandas med närmast ljudsymboliska bildningar som engelska zigzag, riffraff, etc., där inte något av leden har en självständig betydelse, och som återfinns i många språk. I (främst amerikansk) engelska finns dock en relativt produktiv eko ordskonstruktion lånad från jiddisch. Den liknar den sydasiatiska konstruktionen såtillvida att man upprepar ett lexikaliskt ord men byter ut första konsonanten mot shm, men funktionen är här to negate or deride the meaning of a word (Rosten 1971: 323, s.v. sh ; shm ). 06 10 01 9
kamal puulu koostunnadi namn blommor plocka Kamal plockar blommor kinnauri (ett tibetoburmanskt språk) radza s pyuk=ts r u t ky kung ERG träbit ACC tog.ut N.PST Kungen tog ut träbiten santhali (ett austroasiatiskt språk) uni h ko olkedea DET man binda De band mannen Konverbkonstruktionen Konverbkonstruktionen kallas också i litteraturen konjunktivt particip eller gerundium. Indiska språk använder den här konstruktionen flitigt. Konstruktionen består av en eller flera konverbsatser ( converb segment ; Johanson 1995) som följs av en bassats ( base segment ; Johanson 1995). 6 Endast den sistnämnda bär finit verbmorfologi (t.ex. tempus, aspekt, modus och eventuellt personmarkering). 7 Syntaktiskt är konverbsatserna beroende av bassatsen, men semantiskt har båda satserna samma status. Exempel: Kinnauri (ett tibetoburmanskt språk) d raža b b (s)he king come/nf pu lanlan prayer make/nf h d ma s lanlan that fish make/nf na -o-nu ma -o tata du-gy m plate-pl-poss middle-loc keep/perf BE-N.PST DISC.PRTL 7 I detta avseende liknar konverbkonstruktionen den tidigare nämnda komplexa verbkonstruktionen, och det är inte orimligt att anta att komplexa verb kan ha uppkommit ur konverbkonstruktioner genom grammatikalisering. 06 10 01 10
That king came, (he) prayed, (he) prepared the fish, (and he) put (it) on the plate. Den här konstruktionen har flera semantiska funktioner, så att de i översättning till svenska motsvarar t ex satskedjor (som i exemplen ovan), eller olika slags underordnade satser (kausala, temporala, adverbiella, etc.). Dativsubjekt Språk i Sydasien gör en skillnad mellan subjekt som är agenter eller har kontroll och subjekt som är icke agenter eller saknar kontroll. Det senare uppträder typiskt vid upplevelse eller perceptionsverb, men även sådana verb som t.ex. (svenska) halka, falla, etc. Medan agentiva subjekt har normal subjektsmarkering i sydasiatiska språk (nominativ, eller absolutiv/ergativ, beroende på språktyp), så får icke agentiva subjekt en oblik markering (dativ i de flesta indiska språk, men i vissa situationer i vissa språk får det en genitiv eller instrumental kasusmarkering). Exempel: hindi (ett indoariskt språk): ergativsubjekt ne o namn ERG bröd äta/pst/sg/3/fem Mohan åt bröd hindi: dativsubjekt ko b h uuk lagi namn DAT hunger beröra/pst/sg/3/fem Mohan blev hungrig Trots att dativsubjekt får en annan markering än den som vanligtvis förekommer på ett prototypiskt subjekt, uppvisar det vissa syntaktiska och semantiska egenskaper som tyder på att det fungerar som subjekt, snarare än som något annat verbargument, t.ex. att det står i subjektsposition, att det beter sig som subjekt vid vissa sorters anaforisk referens, etc. Social struktur och språkliga drag I alla språkfamiljer i Sydasien finner vi ett ordbildningsmönster där morfologiska femininbildningar normalt är matrimoniella. I benämningar på yrke, kasttillhörighet, etc., anger normalt den manliga beteckningen yrkesutövaren ( den man som utövar yrke X ), medan motsvarande kvinnliga beteckning inte betyder den kvinna som 06 10 01 11
utövar yrke X, utan istället ska tolkas: den kvinna som står i någon konventionell relation (typiskt som hustru, men möjligen också som moder, dotter eller annan traditionellt kvinnlig roll) till den man som utövar yrke X. Till exempel 8 Exempel: sanskrit (ett indoariskt språk) kumbhakaara han som gör (kaara ) krukor (kumbha ) kumbhakaarii krukmakares fru (femininsuffix ii) kśatriya härskare krigare kśatriyaa kśatriyas fru (femininsuffix aa) hindi (ett indoariskt språk) ok r läkare ok raanii läkares fru (femininsuffix aanii) pandi pandi aanii präst prästs fru gondi (ett dravidiskt språk) kummaal krukmakare kummee krukmakares fru gaikii boskapsskötare gaikee kvinnlig boskapsskötare Kinnauri (ett tibetoburmanskt språk) s d präst s d nik prästs fru Är Sydasien en språklig area? Än så länge har vi tittat på exempel som visar hur sydasiatiska språk liknar varandra trots att de tillhör olika språkfamiljer, vilket brukar anföras som ett tecken på att vi har att göra med ett språkförbund, d.v.s. ett geografiskt område som man kan avgränsa från omgivande områden p.g.a. dess språkliga egenskaper. Men kan vi entydigt säga att Sydasien utgör ett språkförbund? Frågan är tyvärr mycket komplicerad. Det finns 8 Detta säger förstås något om mäns och kvinnors status i det traditionella indiska samhället. Kvinnors identitet definierades i relation till mannen. Detta håller dock på att förändras. 06 10 01 12
språkliga egenskaper som många språk i det här området delar med varandra, men det finns också språkliga drag som språk i delar av Sydasien delar med språk som talas utanför Sydasien. Klassmarkörer är ett sådant drag, som återfinns i indoariska språk i östra delen av Indien (t.ex. bengaliska och assamesiska) och i några dravidiska språk och mundaspråk i samma område (t.ex. de dravidiska språken ku ux och malto, samt mundaspråken santali och korwa). Klassmarkörer är dock annars typiska för språk som talas längre österut, i Sydostasien och Ostasien, där de förekommer i språk som tillhör flera språkfamiljer. Därför bör vi snarare betrakta detta område i östra Indien som den västligaste randen av Sydostasien ifråga om användningen av klassmarkörer. En komplikation och utmaning i detta sammanhang är att vi har för lite information om Sydasiens språk, och den information vi har uppvisar mycket ojämn täckning vad gäller olika språk (i vissa fall saknas beskrivningar helt). Mot bakgrund av detta men också därför att många av språken som talas i Sydasien är både små och hotade, är det ytterst viktigt att vi på alla sätt dokumenterar dessa språk och de kulturer som de är en del av och uttryck för. Litteratur Cardona, George och Dhanesh Jain (red.) 2003. The Indo Aryan languages. London: Routledge. van Driem, George 2001. Languages of the Himalayas. Vols. 1 2. Leiden: Brill. Dryer, Matthew S. 1992. The Greenbergian word order correlations. Language 67 (3): 547 619. Emeneau, M. B. 1956. India as a linguistic area. Language 32 (3) 16 Emeneau, M. B. 1980a. India and linguistic areas. I: Anwar S. Dil (red.), Language and linguistic area: essays by Murray B. Emeneau, 126 166. Stanford, CA: Stanford University Press. Emeneau, M. B. 1980b. Linguistic area: Introduction and continuation. I: Anwar S. Dil (red.), Language and linguistic area: essays by Murray B. Emeneau, 1 18. Stanford, CA: Stanford University Press. Grierson, G.A. 1903 1928. Linguistic survey of India, vol. 1 11. Calcutta Gumperz, J. J. och R. Wilson 1971. Convergence and creolization. A case from the Indo Aryan/Dravidian border in India. I: D. Hymes (red.), Pidginization and creolization of languages, 151 167. Cambridge: Cambridge University Press. Hvenekilde, Anne 2001. Kinship systems and language choice among academics in Shillong, Northeast India. International Journal of Applied Linguistics 11 (2): 174 193. Krishnamurti, Bhadiraju 2003. The Dravidian languages. Cambridge: Cambridge University Press. Kuiper, F.B.J. 1967. The genesis of a linguistic area. Indo Iranian journal 10 (2/3): 81 102 (omtryckt i: Southworth, F.C. and M.L. Apte (red.), Contact and convergence in South Asian languages. A special issue of International Journal of Dravidian Linguistics 3.1) Masica, Colin P. 1976. Defining a linguistic area: South Asia. Chicago: University of Chicago Press. Masica, Colin P. 1991. The Indo Aryan languages. Cambridge: Cambridge University Press. Matisoff, James A. 1990. On megalocomparison. Language 66: 106 120. Pandit, Prabodh B. 1972. India as a sociolinguistic area. Poona: University of Poona. Pattanayak, D. P. 1990. Introduction. I: D.P. Pattanayak (red.) Multilingualism in India, pp. v xii. Clevedon: Multilingual Matters Ltd. 06 10 01 13
Phillipson, R. 2003. English only Europe? Challenging language policy. London: Routledge. Rosten, Leo 1971. The joys of Yiddish. Harmondsworth: Penguin. Sandfeld, K. 1930. Linguistique balcanique: problèmes et résultats. Paris: Champion. Saxena, Anju 1988. On syntactic convergence: The case of the verb say in Tibeto Burman. I: Shelley Axmaker, Annie Jaisser and Helen Singmaster (red.), Proceedings of the Fourteenth Annual Meeting of the Berkeley Linguistics Society, 375 388. California: University of California, Berkeley. Saxena, Anju 1995. Unidirectional grammaticalization: Diachronic and cross linguistic evidence. Sprachtypologie und Universalienforschung (STUF), 350 372 Sharma, J.C. Multilingualism in India. Language in India. http://www.languageinindia.com/dec2001/jcsharma2.html Steever, Sanford B. 1987. The serial verb formation in the Dravidian languages. Delhi: Motilal Banarsidass. Steever, Sanford (red.) 1998. The Dravidian languages. New York: Routledge. Subbarao, K.V. och Harbir Arora 1990. On extreme convergence: The case of Dakkhini Hindi Urdu. I: Aditi Mukerjee (red.), Language Change and Language Contact. Hyderabad: Osmania University. Thomason, Sarah 2001. Language contact. Edinburgh: Edinburgh University Press. Thurgood, Graham och Randy J. LaPolla (red.) 2003. The Sino Tibetan languages. Richmond: Curzon Press. 06 10 01 14