1(8) SW E D I SH E N V IR O N M EN T A L P R OT E C T IO N AG E NC Y YTTRANDE 2016-10-25 Ärendenr: Länsstyrelsen i Värmlands län E-post: varmland@lansstyrelsen.se Yttrande i mål nr 2407-16 m.fl. angående licensjakt efter varg Naturvårdsverket har av Länsstyrelsen i Värmlands län ombetts svara på några frågor i de pågående målen om licensjakt efter varg 2016. Detta mot bakgrund av yttrandena (aktbilaga 6-19 och 26-30) från Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF och Rovdjursföreningen (nedan kallade föreningarna). Länsstyrelsen har ställt följande frågor. 1. Påverkar rapporten Metapopulation effective size and conservation genetic goals for the Fennoscandian wolf population (Laikre m.fl., 2016) bedömningen av begreppet gynnsam bevarandestatus för den svenska/nordiska vargstammen? 2. Hur fungerar rapporteringen kring begreppet gynnsam bevarandestatus? 3. Föreningarna lyfter fram att de två forskargrupperna som skrev underlaget till Naturvårdsverkets rapport om gynnsam bevarandestatus för varg år 2015 var oeniga. Var det så och vilken betydelse hade detta i så fall? 4. Föreningarna påstår att den svenska vargstammen har minskat kraftigt, stämmer detta? Nedan följer Naturvårdsverkets svar på respektive fråga. 1. Påverkar rapporten Metapopulation effective size and conservation genetic goals for the Fennoscandian wolf population (Laikre m.fl., 2016) bedömningen av begreppet gynnsam bevarandestatus för den svenska/nordiska vargstammen? B E SÖ K: ST O C K H O LM V ALH A L L AV ÄG E N 195 Ö ST E R SU N D F O R SK AR E N S V ÄG 5, HUS U B P O ST: 106 48 ST O C K HO LM TEL: 010-698 10 00 F AX: 010-698 10 99 E-POST: R E G IST R AT O R@NAT U RV AR D SV E R K E T.SE IN T E R N E T: WWW. N AT U R V AR D SV E R K E T.SE
NATURVÅRDSVERKET 2(8) Den vetenskapliga artikeln av Laikre m.fl. (2016) tar samma utgångspunkt som Naturvårdsverket och expertisgrupperna av forskare gjorde i regeringsuppdraget om att utreda gynnsam bevarandestatus för varg 1 (redovisningen bilageras detta yttrande, se mer om detta nedan), att det för gynnsam bevarandestatus behöver finnas en landsgränsöverskridande vargpopulation motsvarande en genetiskt effektiv storlek på mer än 500 2 och som har genetiskt sammanhängande delpopulationer i Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Hur detta analyserats för den svensk-norska delpopulationen skiljer sig dock mellan Laikre m.fl. (2016) och de andra bedömningarna. Laikre m.fl. använder en analytisk matematisk modell medan de tidigare analyserna huvudsakligen använt simuleringsmodeller. Analyserna av Bruford (2015) 3 bygger på en granskad modellering av den svensk-norska vargstammens demografi och genetik, utgående från uppmätta data och resultat. Laikre m.fl. (2016) finner att det behövs betydligt mer genflöde mellan delpopulationerna av varg i Skandinavien (Sverige och Norge), Finland och Ryssland samt större delpopulationer för att uppnå en genetiskt effektiv storlek på totalt mer än 500. Jämfört med Brufords resultat 3 och rekommendationerna från expertgrupperna 1 så finner de att den skandinaviska vargstammen behöver vara betydligt större, och ha betydligt mer genflöde [5-10 nya reproducerande invandrade vargar per varggeneration (5-årsperiod)] än det antal som Naturvårdsverket och expertgrupperna kommunicerat. Naturvårdsverket har kontaktat professorerna Ola Hössjer, Linda Laikre och Nils Ryman med frågor om vad som kan förklara skillnaderna i resultat men ej hunnit få svar på frågorna per 24 oktober. Vår bedömning av möjliga orsaker till skillnaderna är följande: (1) I verkligheten och i Brufords (2015) modellering så finns en mekanism för inavelsdepression i den skandinaviska vargstammen som innebär att mer inavlade föräldrapar har färre årsungar vid den årliga inventeringen än de mindre inavlade och mer genetiskt variabla föräldraparen. Detta innebär en sorts selektion där mindre inavlade och mer genetiskt variabla individer gynnas, vilket har stöd bl.a. i rapporterad selektion för genetisk variation av Bensch m.fl. (2006) 4, överskott av genetiskt variabla individer jämfört med förväntat (Åkesson & Bensch 2009) 5 och högre reproduktionsframgång hos invandrade vargar än hos de av skandinaviskt genetiskt ursprung (Liberg m.fl. 2015 1 ) i den skandinaviska vargstammen. I Laikres m.fl. analytiska modellering syns inte selektion eller inavelsdepression finnas med. I så fall förväntas 1 Naturvårdsverket (2015) Delredovisning av regeringsuppdraget att utreda gynnsam bevarandestatus för varg (M2015/1573/Nm) 2015-10-06. 2 Denna genetiskt effektiva storlek motsvarar ett bestånd med totalt minst 1700 vargar. 3 Bruford M W (2015) Additional population viability analysis of the Scandinavian wolf population, Naturvårdsverket rapport 6639. 4 Bensch, S., Andrén, H., Hansson, B., Pedersen, H. C., Sand, H., Sejberg, D., Wabakken, P., Åkesson, M. & Liberg, O. (2006). Selection for heterozygosity gives hope to a wild population of inbred wolves. - PLoS ONE 1: e72 5 Åkesson M & Bensch S (2009) Analys av den genetiska populationsstrukturen i Skandinavien, Finland och Ryssland. Bilaga 1:2 i http://www.slu.se/globalassets/ew/org/inst/ekol/forskning/projekt/skandulv/publikationer/rapport er/liberg-et-al-2009-forslag-till-atgarder-som-kan-starka-vargstammens-gentiska- status.pdf?si=7964e6a18097ca90a6adb987376daa81&rid=976350310&sn=sluepi6- prodsearchindex
NATURVÅRDSVERKET 3(8) delpopulationerna förlora mer genetisk variation över tid än i simuleringarna och följaktligen behövs större delpopulationer och mer genflöde för att motverka detta, vilket Laikre m.fl. finner. (2) Laikre m.fl. (2016; Figur 2) syns modellera allt genflöde till den skandinaviska vargstammen såsom gåendes från eller via den finska delpopulationen som har en relativt liten populationsstorlek, vilket innebär en lokalt större inavelsökning och förlust av genetisk variation där än om genflödet går direkt från delpopulationerna i nordvästra Ryssland och/eller Karelen. Naturvårdsverket finner att de genetiska data som finns från 20 invandrade vargar till Skandinavien (Åkesson m.fl, opublicerat) inte stöder att modelleringen med genflöde enbart från/via en liten finsk delpopulation är helt realistisk; för de 20 immigranterna kan finsk genetisk härkomst uteslutas för åtminstone 8 stycken. Immigranterna kommer även från andra områden, exempelvis Karelen. Naturvårdsverket misstänker att även denna del av modelleringen, där inaveln är relativt stark lokalt och påverkar alla immigranter till Skandinavien, kan bidra till att den skandinaviska delpopulationen tillförs mindre genetisk variation i Laikres m.fl. analyser än i verkligheten, vilket skulle medföra i att mer genflöde och större populationer syns behövas i deras analyser för att nå målnivåerna. Naturvårdsverket noterar, vilket också länsstyrelsen har påpekat i sitt yttrande, att denna rapport publicerades sommaren 2016. Den fanns således inte vid tiden för länsstyrelsens beslut om licensjakt 2016. Riktlinjer för sårbarhetsanalyser 6 anger att modellerna ska vara detaljerade nog att inkorporera alla relevanta data (här: t.ex. inavelsdepression) i analysen. Mot bakgrund av punkterna 1 och 2 ovan, och att Brufords simuleringsresultat 3 inkorporerat mer realism i analyserna, ser Naturvårdsverket inom tidsramen för detta yttrande, inte att Laikres m.fl. (2016) resultat i nuläget kullkastar den senaste rapporteringen till EU enligt artikel 17 avseende gynnsam bevarandestatus för vargen eller referensvärdesbedömningarna från 2015 1. En aspekt av dessa som dock inte uppfyllts under 2014-2015 är reproduktion av ny invandrad varg med skandinavisk partner, vilket skett först i år (2016). 2. Hur fungerar rapporteringen kring begreppet gynnsam bevarandestatus? Upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus är ett kriterium för licensjakt efter varg enligt 23 c jaktförordningen (1987:905). Det baseras på bestämmelsen om undantag från det strikta skyddet av varg i artikel 16 1 i Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (art- och habitatdirektivet). En arts bevarandestatus anses gynnsam när tre förutsättningar är uppfyllda. För det första att uppgifter om artens populationsutveckling visar att arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö, för det andra att artens naturliga utbredningsområde varken minskar eller sannolikt kommer att minska inom en överskådlig framtid, och slutligen för det tredje att det finns och sannolikt kommer att fortsätta att 6 Akcakaya HR &Sjögren-Gulve P (2000) Population viability analyses in conservation planning: an overview. Ecol. Bulletins 48: 9-21; IUCN (2005-2016) Guidelines for Using the IUCN Red List Categories and Criteria. 9.2 Which method can be used. http://s3.amazonaws.com/iucnredlistnewcms/staging/public/attachments/3151/redlistguidelines.pdf
NATURVÅRDSVERKET 4(8) finnas en tillräckligt stor livsmiljö för att artens populationer ska bibehållas på lång sikt 7. En central del i bedömningen av gynnsam bevarandestatus för en art är populationens referensvärde. Referensvärdet består av två delar; referensvärde för populationsstorlek och referensvärde för utbredningsområde. Referensvärdet för populationsstorleken är det minsta antalet individer som en arts population behöver bestå av för att på lång sikt säkerställa artens livskraft och därmed gynnsam bevarandestatus. Det värdet baseras på den aktuella artens ekologi och genetik 8. Det kan därför variera beroende på vilken art av t.ex. stora rovdjur som bedöms då de olika arterna har olika förutsättningar. Gemensamt för alla arters referensvärde är dock att det måste vara minst lika stort som det värde som fanns när art- och habitatdirektivet trädde i kraft, vilket för Sveriges del är från den 1 januari 1995. Då var såväl lo- som björnpopulationerna betydligt större än vargpopulationen i Sverige, vilket är en del i förklaringen till varför referensvärdet för dessa arters populationsstorlek är så mycket högre än vargens, något föreningarna har uppmärksammat i sina inlagor. EU följer genomförandet av art- och habitatdirektivet i Sverige och övriga medlemsstater. Av artikel 17 i art- och habitatdirektivet framgår att medlemstaterna vart sjätte år ska utarbeta en rapport om genomförandet av de åtgärder som vidtagits till följd av direktivet. Rapporten ska bl.a. innehålla en bedömning av åtgärdernas effekt på bevarandestatusen hos arterna i bilaga 2 (där varg listas). Det ankommer på Naturvårdsverket att genomföra denna rapportering 9. Den senaste rapporteringen till EU enligt artikel 17 skedde år 2013 då vargens bevarandestatus ansågs gynnsam (se Naturvårdsverkets ställningstagande angående kompletterande rapportering av rovdjur i bilaga till detta yttrande). Då angav Naturvårdsverket även referensvärdet 270 för vargens populationsstorlek i Sverige. Någon senare inrapportering har inte gjorts. Det är således alltjämt 270 som är det senaste inrapporterade referensvärdet för varg. I april 2015 fick Naturvårdsverket i uppdrag av regeringen 10 att utifrån ett brett vetenskapligt underlag uppdatera befintlig sårbarhetsanalys för varg och med den som grund utreda vad som krävs för att vargpopulationen i Sverige ska anses ha gynnsam bevarandestatus enligt art- och habitatdirektivet. Naturvårdsverket redovisade denna del av uppdraget i oktober 2015 (se redovisningen i bilaga till detta yttrande) med följande slutsats. Givet att de svenska och skandinaviska vargarna utgör en del av den nordeuropeiska vargpopulationen (genom immigration och emigration, och genflödet som är associerat med detta) bedömer Naturvårdsverket, liksom alla utom en av forskarna, att det behövs minst 300 vargar i Sverige, samt att minst en ny immigrant från Finland eller Ryssland ska reproducera sig med de skandinaviska vargarna under naturliga förhållanden varje 5-årsperiod (varggeneration), för att vargen i Sverige ska kunna anses ha gynnsam bevarandestatus. Under rapporteringsperioden 2007-2012 reproducerade sig två stycken nya invandrade vargar av karelskt ursprung med skandinaviska vargar. Därefter har en ny invandrad varg reproducerat sig 7 Se artikel 1 i) i art- och habitatdirektivet. 8 Se prop. 2012/13:191 s. 31. 9 Se prop. 2012/13:191 s. 34. 10 M2015/1573/Nm.
NATURVÅRDSVERKET 5(8) med en skandinavisk varg år 2016. Underlaget togs fram på vetenskaplig grund av två forskargrupper med ledande internationell expertis i bevarandebiologi och vargekologi. Även om siffran 300, som framgår ovan, inte är ett inrapporterat referensvärde i nuläget så är det enligt Naturvårdsverket ändå viktigt att förhålla sig till det, liksom till invandrarreproduktionskriteriet, i vargförvaltningen, t.ex. vid bedömningen av kriteriet gynnsam bevarandestatus i beslut om jakt. Nästa rapportering till EU enligt artikel 17 i art- och habitatdirektivet sker för Sveriges del år 2019. 3. Föreningarna lyfter fram att de två forskargrupperna som skrev underlaget till Naturvårdsverkets rapport om gynnsam bevarandestatus för varg år 2015 var oeniga. Var det så och vilken betydelse hade detta i så fall? Ja, vid sidan av den praktiska implementeringen, som egentligen inte är kriterier för gynnsam bevarandestatus, så fanns oenighet i olika grad i olika delfrågor men forskarna var även helt eniga på andra och viktiga punkter. Detta framgår, vägs in och bemöts i Naturvårdsverkets delredovisning (se bilaga till detta yttrande), samt tydliggjordes i dess Bilaga 2 (syntesförfattarnas Joint statement ). Bedömningar av betydelsen av den grad av oenighet som fanns i vissa delfrågor gjordes av Naturvårdsverket och en oberoende juridisk expert. Avseende kriterierna att minst 300 vargar och minst en ny reproducerande immigrant per varggeneration (5-årsperiod) krävs för gynnsam bevarandestatus för den svenska vargstammen så stöddes de av båda grupperna och alla forskare utom en (se s. 7 i Naturvårdsverkets delredovisning i bilagan till detta yttrande). Naturvårdsverket och den oberoende juridiska experten fann inte stöd i art- och habitatdirektivet eller EU-riktlinjerna för artikel-17-rapporteringen för den forskarens uppfattning. 1 Trots den oenighet som fanns kan man således mot bakgrund av ovanstående på såväl vetenskaplig som juridisk grund dra de slutsatser som Naturvårdsverket gör i delredovisningen. 4. Föreningarna påstår att den svenska vargstammen har minskat kraftigt, stämmer detta? Vargen ansågs vara utrotad i Sverige på 1970-talet. Men 1977 dök den upp i Norrbotten och efter ett par år i Värmland. 1983 skedde den första föryngringen i Värmland och den kullen lade grunden till den vargstam som nu finns i Norge och Sverige. Med hjälp av DNA-analyser har man kunnat konstatera att de invandrade vargarna kom från den finsk-ryska vargpopulationen. Hela den skandinaviska vargstammen härstammar från endast fem invandrande vargar från den finskryska populationen: -vargparet i reviret i Nyskoga som grundade populationen 1983 -hanen i reviret i Gillhov som fick valpar åren 1991 1993 -hanarna i reviren i Kynna och Galven som båda fick valpar första gången 2008
NATURVÅRDSVERKET 6(8) Populationstillväxten hos den svenska vargpopulationen har sedan populationen grundades 1983 varit stor. Sverige delar vargpopulation med Norge, men den största delen av populationen återfinns i Sverige. Populationen har ökat från några enstaka vargar i Sverige till runt 430 (340-559) vargar i Sverige och Norge enligt den senaste inventeringen. Av dessa är ca 340 (269-442) vargar i Sverige. Den årliga potentiella tillväxten hos den svenska vargpopulationen uppgår i medeltal till ca 21 % för den senaste tioårsperioden och till ca 17 % för den senaste femårsperioden 11. Den potentiella tillväxten visar hur populationen skulle vuxit utan någon laglig jakt alls, och skiljer sig således från den realiserade tillväxten som är lägre på grund av det jaktuttag som årligen genomförts. Däremot finns all övrig dödlighet (naturlig, trafik och illegal jakt) inkluderad i beräkningen av den potentiella tillväxten. En genomgång av förändringar i populationens sammansättning under de fem senaste åren uppvisar inga tydliga samband med populationstillväxten för samma år. Materialet visar dock på en sjunkande trend av antalet nybildade revirmarkerande par i populationen fram till 2014/15. Det senaste året har det dock skett en liten uppgång för antal nybildade par, vilket troligen kommer att öka antalet familjegrupper till kommande säsong (se figur nedan). Nedgången i den svenska delen av populationen under det sista året är troligen en kombination av faktorer såsom legal jakt, illegal jakt samt demografiska slumpeffekter. Det betyder att den svenska vargstammen inte har minskat kraftigt under perioden 1998/99-2015/16, bortsett från en minskning det sista året. Nedan åskådliggörs vargstammens utveckling under denna period i Skandinavien, respektive Sverige, i diagram. Familjegrupper (grå) och par (orange) för varg 1998-2015 i Skandinavien 12. 11 Sand H, Liberg O och Chapron G. 2016. Beräkningar av beskattning av den svenska vargpopulationen 2017. Rapport till Naturvårdsverket från SKANDULV. Grimsö forskningsstation, Sveriges lantbruksuniversitet. 32 s. 12 Viltskadecenter, Grimsö forskningsstation, Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU.
NATURVÅRDSVERKET 7(8) Familjegrupper (grå) och par (orange) för varg 1998-2015 i Sverige 13. 13 Viltskadecenter, Grimsö forskningsstation, Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU.
NATURVÅRDSVERKET 8(8) Beslut om detta yttrande har fattats av generaldirektören Björn Risinger. Vid den slutliga handläggningen har i övrigt deltagit forskningssekreteraren Per Sjögren Gulve, juristen Hanna Ek, enhetschefen Maria Hörnell Willebrand, sektionschefen Gunilla Ewing Skotnicka, biträdande avdelningschefen Rikard Janson och avdelningschefen Manuela Notter, den sistnämnda föredragande. För Naturvårdsverket Björn Risinger Manuela Notter Bilagor: -Delredovisning av regeringsuppdraget att utreda gynnsam bevarandestatus för varg (M2015/1573/Nm) inkl bilagor, Naturvårdsverket, den 6 oktober 2015. Ställningstagande om kompletterande rapportering angående rovdjur, Naturvårdsverket, den 16 december 2013.