Abortera patriarkatet istället Abort är aktuellt i samhällsdebatten igen. Under Almedalsveckan i somras demonstrerade Människorätt för ofödda blodiga foster på affischer. För en månad sedan bjöds deras talesperson Nasrin Sjögren in till Morgonpasset i Sveriges radio P3 för att prata om sitt abortmotstånd. Publicerad: fredag 28 oktober 2011 i DalaDemokraten. Bra att SR vill ta en diskussion med en sådan kontroversiell organisation som MRO. Men då måste man också bemöta de framförda argumenten med mer än att ja, men de som blivit våldtagna måste väl få göra abort. Varför måla in sig i det hörnet? Abort är ingen akut åtgärd för kvinnor som blivit våldtagna. Rätten till assisterad, laglig abort bygger på att samhället tagit ansvar för att: 1) kvinnor inte ska behöva skada sig själva när de gör abort (för abort gör de även om det är olagligt), 2) kvinnor inte är tvungna att bli mödrar bara för att de föds med en livmoder, utan har myndighet över sin egen kropp. Argumenten för abort måste uppenbarligen repeteras, för det är lätt att bli totalt bortkollrad av Nasrin Sjögren och MRO:s kampanj (läs själva på deras hemsida). Mycket av det de framför ska man ta på allvar. Kvinnors psykiska hälsa på grund av abort och läkare som tvingas arbeta under dubbelmoral är inget som ska negligeras. Det är en känslig fråga. Ingen förnuftig politiker vill in och peta i abortlagstiftningen, och vem vågar på allvar kritisera den moderna människans narcissistiska filosofi där ofödda barn är en geleklump tills det är önskat? Den biologiska människan är bortom vår tid och vad som är naturligt idag går knappt att säga. Men en sak är säker: ingenting blir bättre om vi förbjuder abort. Abortmotståndare: lägg istället er energi på att hjälpa de barn som redan är i livet och de kvinnor som lever under de villkor som livmodern per automatik genererar; såsom lägre lön och lägre status än män, mindre offentligt utrymme och mindre av samhällets resurser. Ta samhället till en nivå där kvinnor inte behöver göra abort på grund av en våldtäkt, så kanske vi kan börja prata om människovärde på cellnivå.
En förlösande idé I våras diskuterade hemförlossning i media. SVT intervjuade en kvinna som valt att föda sitt andra barn hemma. Hon kände sig överkörd av personalen på sjukhus och beskrev känslan av att bli förlöst istället för att känna att hon födde sitt barn. Publicerad: fredag 28 oktober 2011 i Dala-Demokraten. Hemmafödslar ökar något, särskilt i Stockholm. Där ger landstinget bidrag till ett visst antal hemförlossningar om året (med kravet att kvinnan är omföderska), medan familjer i övriga landet får pröjsa själva. En hemförlossning kostar mellan 15 000-18 000 kronor. Som att reparera en veranda, med undantaget att du får ROT- avdrag för det, men inget för att föda barn på det sätt du själv önskar. Så varför tvingas i princip alla svenska kvinnor att föda barn på sjukhus? Jo, jag har läst på. Medicinsk säkerhet för kvinnan och barnet, smärtstillande till hands och vi ska vara glada över vår fantastiska förlossningsvård i Sverige. Och den fria viljan. De flesta kvinnor måste ju vilja föda på sjukhus, annars hade systemet inte sett ut som det gör. Som om den fria viljan existerar när normen gjort sitt med våra medvetanden. Ljudet av födandets ofantliga smärta dallrar genom vår kultur som skrämselhicka. Bilden av en sprucken, blödande, skrikande kvinna är djupt inpräntad i vår minnesbank, oavsett om man sett en förlossning eller inte. Är bilden sann? Det är klart att det är (ekonomiskt) effektivt att ha alla födande kvinnor på samma plats, med samma rutiner och delivery within the hour- mentalitet. Det är så resten av samhället ser ut idag. Genom att försvaga kvinnans autonomi skapar man en behövande kvinna, och man försvarar det med likhetsprincipen alla har rätt till samma vård. Men alla kvinnor är inte lika och har ingen önskan att leverera sin bebis på barnmorskans tidsschema. Att det skulle vara säkrare att föda på sjukhus är en formel applicerad på just kvinnor som föder på sjukhus, där komplikationer är vanligare. Enligt en forskare på Sahlgrenska akademin löper kvinnor som föder på sjukhus fem gånger så stor risk att spricka än kvinnor som haft en planerad hemförlossning. Det förklaras med att sjukhusmorskan och kvinnan är främlingar för varandra, medan hemmamorskan anpassar sig till
den födande kvinnan. Diskrepansen skapar sprickor i moderns kropp. Vilken tur att hon är på sjukhus och kan sys. Smärta skrämmer oss. Men vad skulle hända om kvinnor inte var så rädda för att föda? Om de krävde bättre och mer individuell förlossningsvård? De kanske inte skulle vara så måna att anpassa sig över huvud taget.
Ta på dig kjolen, broder! Vi lever i en konservativ tid. Skolpojkar anno 2011 får inte iklä sig den vita tunikan och ljuskronan på grund av att de har penis och pung mellan benen och inte en snippa. Publicerad: torsdag 15 december 2011 i Dala-Demokraten. I tidningarna kan man läsa att motståndet inte kommer från elever, utan från föräldrar och rektorer. Jag provoceras inte av pojkar som vill bli lucior, däremot att inte motståndarna reflekterar över vad som är så provocerande med en manlig lucia. De skyller på traditionen. Det ska vara en tjej för att det alltid har varit det. För det första kanske det inte ens är sant, enligt en källa på internet, som menar att en av de tidigaste dokumenterade, svenska luciorna var en man: Dubbeldörrarna till förstugan uppslogos, och in trädde en dräng klädd i hvitt lakan, med en krans af ljus på hufvudet och bärande en väldig bål med glöggus. För det andra är det ett konservativt och sexistiskt argument. Ska vi reklamera kvinnligt prästerskap? Enbart pappor får vara jultomte och så vidare? Manliga traditioner har ju avskaffats till förmån för kvinnor, så vad är problemet med pojkar som vill ta på sig luciakjolen? Stökiga flickor och luciaträngtande pojkar har alltid funnits, men man har valt att inte se och bekräfta dem. De har inte tillhört normen som säger att pojkar är si och flickor är så. I Norge fryser staten pengarna till genusforskningen, med anledningen att genusvetenskapen inte anses vara tillräckligt vetenskaplig. I programmet Hjernevask konstateras att kvinnor och män i världens mest jämställda land väljer yrke efter kön. Men är jämställdhet att ha segregerade yrken med extremt skilda lönenivåer? Man missar målet. Lika lön för lika arbete är i teorin självklart, men poängen med genusvetenskap är att förstå varför kvinnor väljer vårdyrken, medan män väljer att bli ingenjör inte konstatera att de gör det. Därför behövs genusvetenskapen. Att pojkar vill vara lucior och att tjejer vill vara stjärngosse säger någonting om oss, både som könsvarelser och sociala varelser. Det avslöjar att könen inte begränsar oss till ett sätt att vara, men
också var den kulturella statusen ligger. Att jag ville spela fotboll med killarna och ha Turtles- tröjor på mig på lågstadiet kan ha lika mycket att göra med att killar hade högre status på skolgården, som att det var min personlighet. Jag bytte sida för att få högre status bland dem med högst status. I samma veva förlorade jag min status hos tjejerna och låg inte högt upp på listan att väljas till Lucia. Så hårt är gränserna dragna för barn som växer upp i en värld där killar inte kan bli lucia och tjejer inte kan bli statsminister.