Därför Barnahus så stärker vi rättigheterna för barn som utsatts för våld och övergrepp
Rädda Barnen kämpar för barns rättigheter. Vi väcker opinion och stöder barn i utsatta situationer - i Sverige och i världen. Vår vision är en värld där alla barns rättigheter är tillgodosedda. Det är en värld där varje barn uppskattas och respekteras, där alla barn har inflytande och där alla barn har möjligheter och framtidstro. Rädda Barnen ger ut böcker och rapporter för att sprida kunskap om barns förhållanden, ge vägledning och inspirera till nya tankar och diskussioner. Du kan beställa våra publikationer genom att ta direktkontakt med oss, eller genom att gå in på vår hemsida på Internet, www.rb.se/bokhandel 2006 Rädda Barnen ISBN 13: 978-91-7321-193-2 ISBN 10: 91-7321-193-1 Art nr: 3292 Författare: Helene Thornblad, Press Art AB Projektledare: Gabriella Fredriksson Arbetsgrupp: Gabriella Fredriksson, Åsa Landberg, Karin Liljeblad och Ulla Ståhl Layout: Ulla Ståhl Tryck: Elanders Infologostics Väst AB Rädda Barnen 107 88 Stockholm Telefon: 08-698 90 00 info@rb.se www.rb.se
Innehåll Förord Därför Barnhus 5 Barnet i rättsprocessen 8 Från anmälan till huvudförhandling 8 Ur barnets synvinkel Barnet behöver 11 Barnahus här står barnet i centrum 14 Fallbeskrivning: Barnahus Linköping 15 Myndigheternas utmaningar 17 Socialtjänstens utmaningar 17 Polisens utmaningar 18 Rättsläkarnas utmaningar 19 Barnsjukvårdens utmaningar 20 Åklagarnas utmaningar 21 Domarnas utmaningar 22 Barn- och ungdomspsykiatrins utmaningar 23 Möjligheter och utmaningar med 24 samverkan i Barnahus Rädda Barnens förslag 25
Pelle är tio år och berättar om en uppväxt där pappa misshandlat mamma. Han säger att han också blivit slagen. Inga polisanmälningar har lett till åtal. Pelle är rasande över att ingen lyssnar på honom. Han vet ju vad som hände. Varför kan inte han få berätta för polisen? Pojke (fingerat namn) som tagits emot på Rädda Barnens Centrum för barn och ungdomar i kris. Innan avslöjandet ritade min dotter alltid lastbilar och på dem skrev hon alltid FEL. Efteråt ritade hon prinsessor med tårar. Mamma till flicka som utsatts för sexuella övergrepp, i boken Varför berättar de inte? Om att utnyttjas i barnpornografi. (Rädda Barnen, 2003) Därför Barnahus När ett barn utsätts för våld eller övergrepp rubbas den trygghet som varje barn behöver få känna. Barnets grundläggande rätt till skydd, som slås fast i FN:s konvention om barnets rättigheter, (Barnkonventionen) artikel 19, har inte uppfyllts. För att tryggheten ska kunna återställas behöver barnet precis som andra barn kärlek, trygghet och omsorg. I den utsatta situation barnet befinner sig i behöver det än mer av stabilitet och kontinuitet för att återfå tilltro till sin omgivning. Det kan tyckas självklart men behöver ändå sägas: barnet behöver också skydd mot nya övergrepp. Ungefär 11 000 misstankar om fall av våld och övergrepp mot barn polisanmäls varje år. Ungefär var femte anmälan leder till åtal. Många förövare går därmed fria och barnen får inte upprättelse för de kränkningar de utsatts för. Bakom siffrorna i statistiken döljer sig en stor del av de barn som befinner sig i utsatta situationer i vårt samhälle. Ändå är mörkertalet stort. Långt ifrån alla fall av våld och övergrepp anmäls. 5
Rädda Barnen verkar för att barnets rättigheter ska respekteras fullt ut i Sverige med utgångspunkt att barnets bästa ska komma i främsta rummet. Enligt Barnkonventionen har barnet bland annat rätt att få yttra sig och att bli hörd. Efter en anmälan om våld och övergrepp mot barn startar flera parallella utredningar: förundersökningen, som leds av åklagaren och utförs av polisens barnutredare, och socialtjänstens utredning av barnets behov av skydd och stöd. Barnet kan också behöva komma i kontakt med sjukvården och/eller barn- och ungdomspsykiatrin för undersökning och behandling. I dag är det därför vanligt att barnet, som redan befinner sig i en utsatt situation, slussas runt mellan myndigheterna. Det förhörs på polisstationen, undersöks på sjukhus, deltar i möten på socialkontoret och samtalsterapi bokas in på BUP-mottagningen. Många av dessa miljöer är främmande och ibland också skrämmande för barn. De förstår inte alltid sammanhanget, vilket kan hämma dem så att de inte berättar. För att barnets bästa ska stå i centrum måste myndigheterna samarbeta, vilket också sker i de flesta kommuner. Tyvärr fungerar detta samarbete inte alltid på bästa sätt, vilket kan leda till att utredningarna drivs åtskilt eller efter varandra. Processen sker på myndigheternas villkor, inte på barnets. Barnet slussas runt i olika miljöer och får berätta sin historia onödigt många gånger. Det förekommer också att barn tappas bort i systemet. Beskrivningen av brister kan göras längre det finns barn som inte får information eller inte får ett bra bemötande, vilket kan leda till att barnet känner ännu mer skam och skuld. När det fungerar som sämst blir barnet i sin utsatta situation snarare offer för rättsprocessen än får upprättelse genom den. På uppdrag av regeringen inleddes under år 2005 en nationell försöksverksamhet med Barnahus i Sverige. Socialtjänst, barnoch ungdomspsykiatri, barnsjukvård, rättsläkare, polis och 6
åklagare ska samverka under samma tak i en miljö som är anpassad för barn. Försöksverksamheten har inletts på sex orter i Sverige. Barnahusen kan ge: En trygg miljö för barnet, där det bokstavligt talat hamnar i centrum representanter för olika myndigheter kommer till dem istället för tvärtom. En samlad kunskap och kompetens, där de vuxna i sina olika yrkesroller kan lära sig av varandra om vad som är ett bra bemötande av barn. Ett helhetsgrepp för de insatser som ger barnet upprättelse, stöd, skydd och behandling. Försöksverksamheten med Barnahus är ett stort framsteg för barnets ställning i rättsprocessen. Samtidigt blir det ännu tydligare än förut att bemötandet av barn som far illa skiljer sig åt över landet. Rädda Barnens mål är därför att Barnahus ska etableras över hela Sverige. Det är viktigt att utvärdera försöksverksamheterna för att dra lärdomar av dem, men beslut om nya Barnahus behöver inte vänta till dess försöksverksamheterna utvärderats. 7
De har hjälpt mig på ett sätt som inga andra lyckats med, och jag har kommit så långt att jag nästan aldrig tänker på honom. Och de som varit med om samma sak, kan nog hålla med om att det är underbart när han inte förstör för en själv mer, bara för att man är rädd för honom. Flicka, 15 år, som fått hjälp av en verksamhet särskilt inriktad på barn som lever med familjevåld, ur Anmälningarna som försvann en kartläggning av hur polis och socialtjänst uppmärksammar barn som lever med våld i familjen, Rädda Barnen (2003) Barnet i rättsprocessen Från anmälan till huvudförhandling Många barn som utsätts för våld och övergrepp talar aldrig om för någon om vad de varit med om, och får ensamma bära på smärtan, skulden och skammen under hela uppväxten. En del barn berättar om sina upplevelser för jämnåriga eller för en vuxen de litar på, men inte heller då är det säkert att de får stöd och skydd mot nya övergrepp. Det kan ske först om det någonstans i barnets omgivning finns någon som tar barnets berättelse på allvar, eller som ser tecken på våld och övergrepp, och som har eller känner ansvar för att göra en anmälan. I ett idealt fall sker en anmälan om att ett barn misstänks ha utsatts för våld och övergrepp till socialtjänsten eller polisen. Socialtjänsten börjar utreda barnets behov av skydd och stöd, och polisen fattar beslut om förundersökning ska inledas. När förälder eller annan vårdnadshavare misstänks vara förövare utses nu en särskild företrädare för barnet, en advokat som ska ta tillvara barnets rätt under förundersökningen och den följande rättegången. 8
Åklagaren leder förundersökningen, och polisens barnutredare håller efter åklagarens instruktioner förhör med barnet. Förhöret spelas in på video eller DVD. För att dokumentera eventuella skador eller annan påverkan på barnets kropp sker en läkarundersökning. Detta kan leda fram till ett rättsintyg, ett läkarintyg om spår av våld och övergrepp på barnets kropp. Rättsintyget används som bevisning i rätten och grundar sig oftast på bedömning från både en läkare och en rättsläkare. Om åklagaren anser att det finns tillräckligt med bevis för att det ska kunna bli en fällande dom väcker han eller hon åtal, och lämnar då in en stämningsansökan till tingsrätten, som beslutar om tidpunkt för huvudförhandling. Barn från förskoleåldern och upp till 15 års ålder är sällan med i rättssalen. Däremot är det vanligt att de medverkar indirekt, genom att de inspelade videoförhören visas. År 2004 gjordes mer än 11 000 polisanmälningar om våld och sexualbrott mot barn under 15 år. De fördelade sig på följande sätt: Misshandel av barn: 0-6 år 1147 7-14 år 7069 Sexualbrott mot barn under 15 år: Våldtäkter 449 Sexuellt tvång 1409 Sexuellt ofredande 3236 Barnpornografibrott 600 Källa: Brottsförebyggande rådet. 9
Ur barnets synvinkel Hur mycket barnet uppfattar av rättsprocessen beror bland annat på dess ålder och utvecklingsnivå. Ett riktigt litet barn känner inte ens till att det pågår en utredning eller en rättegång. När ett spädbarn utsatts är det varken möjligt att intervjua barnet eller att informera om vad som händer. Men rättsprocessen har ändå en avgörande betydelse i barnets liv. Går det att bevisa att barnet har blivit misshandlat ökar chanserna för att det ska skyddas mot ny misshandel. Ett förskolebarn kan medverka i polisförhör. Det är stor skillnad mellan olika polisdistrikt och kommuner i Sverige i hur barnförhören utförs. Alltför ofta undviker polisens barnutredare att informera barnet direkt, informationen till barnet om vad som pågår överlåts till föräldrarna. Det är inte alls säkert att föräldrarna har möjlighet att informera barnet de kan vara djupt känslomässigt berörda av det som drabbat barnet, och den misstänkte gärningsmannen kan vara en familjemedlem. Rättsprocessen kan också vara svår att förstå även för föräldrarna. Om de inte själva förstår kan de inte heller förklara. Barn har inte vuxnas erfarenheter eller den referensram som krävs för att placera in svåra händelser i ett sammanhang. Just för att de har svårare att förstå krävs mer hjälp och stöd för att barnen ska begripa smärtsamma och komplicerade händelser i familjen. Det betyder att det är särskilt viktigt att ta sig tid till att prata med barnen och noga informera dem. Ett annat problem i detta sammanhang är de långa handläggningstiderna i ärenden som rör våld och sexuella övergrepp mot barn. Ibland kan det ta över ett år från det att en anmälan kommit in till polisen till dess att en utredning i ärendet påbörjas. En oändlig tid ur barnets perspektiv. 10
Yngre barn har med andra ord i regel mindre kontakt med rättsprocessen än äldre. Barn under femton år medverkar sällan i en rättegång. Deras vittnesmål spelas in på video under polisförhöret, sedan tar deras direkta kontakt med rättsprocessen slut. Barn över femton vittnar direkt i rättegången och får därför själva inblick i vad som händer där. Socialtjänsten brukar träffa barnet i sin utredning, men kvaliteten på barnsamtalen varierar. Att samtala med små barn om svåra saker kräver kunskap, vana, förberedelser och tid. Ofta krävs ett flertal möten för att skapa kontakt och förtroende innan man kan komma fram till det egentliga samtalsämnet. Det är idag enbart en liten del av de barn som utsatts för våld och misshandel som erbjuds behandling, trots att socialtjänst och polis känner till vad barnen utsatts för. Alla barn behöver inte heller behandling, men alla bör få möjligheten. Förskolebarn får mer sällan behandling än skolbarn och tonåringar. Barnet behöver "När jag äntligen berättade för någon om övergreppen, blev jag ifrågasatt. Det kändes nästan värre än själva övergreppen. Nu förstod jag att det inte fanns någon som kunde hjälpa mig." Flicka, som under många år var utsatt för sexuella övergrepp av sin pappa, ur Barn som utsatts för sexuella övergrepp och den rättsliga hanteringen svensk nationell rapport, Helen Westlund, Rädda Barnen (2002) bli mött med respekt och på rätt sätt i förhållande till sin ålder och utveckling I sin utsatta situation behöver barnet få träffa människor som förstår hur barn i olika åldrar tänker, känner, talar och minns. 11
Med andra ord, människor som har kunskaper om barnets utveckling, om människor i kris och om hur eventuella funktionshinder hos barnet påverkar dess upplevelser och möjligheter att minnas och berätta. I mötet med barn som utsatts för våld och övergrepp krävs också vana och tålighet. Barnet berättar sällan mer än vad det tror att den vuxne tål att höra. För att barnets rätt till ett bra bemötande ska respekteras, behöver de vuxna som representerar olika myndigheter vid sidan av sin ordinarie yrkeskompetens också särskild kompetens och vana vid att möta barn. Samverkan i Barnahus ger möjlighet att samla och sprida kompetens och erfarenhet om bemötande av barn som utsatts för våld och övergrepp. De som verkar i Barnahusen får möjlighet att ta del av andra professioners kompetens och bygga vidare på sin egen kunskap och erfarenhet. information, få yttra sig och bli hörd Så snart barnet anses vara tillräckligt moget för att bli förhört eller på annat sätt kan förstå att det deltar i en rättsprocess måste det få information om hur processen går till. Barnet behöver få veta vilka personer det kommer att träffa, hur många gånger och i vilket syfte. Barnet behöver få bli respekterat och taget på allvar. Ett barns upplevelse av att inte bli trodd kan innebära ytterligare en kränkning. Respekt för barnets rätt att yttra sig och bli hörd kan också innebära att myndigheterna får låta processen ta sin tid, så att det blir möjligt att bygga upp ett förtroende och skapa kontakt med barnet så att det vågar berätta. Samverkan i Barnahus syftar till att sätta barnet i centrum för rättsprocessen. När fokus på barnets rättigheter är tydligt, uppmärksammas också barnets rätt till information, att få yttra sig på sina egna villkor och att bli hörd. Samverkan gör att barnet slipper att upprepa sin berättelse onödigt många gånger. 12
En sexårig pojke vars yngre syster misstänkts ha blivit utnyttjad av en manlig släkting hördes som vittne. Förhöret ägde rum på polisstationen och förhörsledaren öppnade intervjun med att fråga vet du varför du kommit hit i dag?. Pojken blev tyst, såg mycket beklämd och orolig ut innan han efter en stunds väntan svarade med låg röst Jag tror det beror på att jag bråkat med min lillasyster. Pojken började leta efter svar i sin egen erfarenhet och drog då den slutsatsen att polisen sannolikt förhör barn för att de varit dumma/elaka på något sätt. Genom att försätta pojken i denna position blev han rädd och slöt sig och intervjuaren kunde sedan inte få pojken att berätta något som var relevant för undersökningen. ur Varför berättar de inte om att utnyttjas i barnpornografi, Svedin och Back, Rädda Barnen (2003) trygghet, stabilitet och kontinuitet I sin utsatta situation behöver barnet tas emot i en trygg miljö, anpassad för barn, där det har möjlighet att bygga upp relationer till de människor det möter. Att slussas runt mellan olika myndigheter är inte för barnets bästa. Samverkan i Barnahus innebär att barnet tas emot i en trygg miljö som är anpassad efter barnets behov. Representanter för olika myndigheter kommer till barnet, istället för tvärtom. Den trygga miljön och personalen i Barnahuset kan ge barnet den viktiga kontinuiteten. skydd, stöd och behandling De barn som utsatts för våld och övergrepp har rätt till skydd, stöd och behandling för sina skador. De flesta barn som utsätts för våld eller övergrepp blir rädda, oroliga och ledsna. Många blir arga, andra förvirrade eller osäkra. Om barnen får en trygg vardagsmiljö är chansen stor att de mår bättre. Om barnen 13
fortsätter visa symtom trots att våldet eller övergreppen upphört kan de behöva professionell hjälp, ibland under lång tid. Samverkan i Barnahus underlättar en samlad bedömning av barnets behov av skydd, stöd och behandling. Nära samarbete mellan myndigheterna gör det lättare att följa varje enskilt barn, att uppmärksamma hur barnet mår och bedöma om barnet behöver professionell hjälp. Barnahus här står barnet i centrum I mitten av 1980-talet öppnades det första barncentrat i USA, ett så kallat Children s Advocacy Center. I dag finns det cirka 400 liknande center runtom hela USA. De är organiserade på olika sätt, men fokus ligger på att myndigheterna ska samverka för att ge stöd åt barn som utsatts för i första hand sexuella övergrepp. Modellen med dessa centra har förts vidare till andra delar av världen. Ett känt exempel i Norden är Barnahús på Island, som öppnade 1998 i Reykjavik. Här kan barn som misstänkts ha blivit utsatta för sexuella övergrepp få hjälp under ett och samma tak. Barnahús tar emot cirka 140 barn per år. Syftet är att minska påfrestningarna för barnet genom ett formaliserat samarbete mellan socialtjänst, sjukvård, polis, åklagare och domare. Utredning av misstänkta övergrepp sker i Barnahús genom förhör och bevisupptagning. Förhören genomförs av specialutbildade psykologer och leds från ett angränsande rum av domaren, försvarsadvokaten, målsägandebiträdet och andra berörda personer. Åklagaren följer förhöret via video och har möjlighet att ställa kompletterande frågor via psykologen. Även läkarundersökningar, behandling och stödsamtal sker i Barnahús. Åklagarmyndigheten fick tillsammans med Rikspolisstyrelsen, Rättsmedicinalverket och Socialstyrelsen i februari 2005 regeringens uppdrag att verka för att försöksverksamheter med 14
samverkan av myndigheter under ett gemensamt tak (Barnahus) startades runtom i landet. Syftet är att förbättra och effektivisera utredningar om våld och sexuella övergrepp mot barn. Utredningarna ska vara anpassade till barnen, som inte ska behöva slussas runt mellan olika myndigheter. Tanken är att alla förhör och möten med barnen ska hållas på Barnahusen, och att barnen inte ska behöva utsättas för onödigt många förhör. Försöksverksamheten syftar också till att höja kvaliteten i utredningarna genom metodutveckling. Försöksverksamheterna ska utvärderas och avrapporteras till regeringen i mars 2008. De nationella myndigheterna ska för sitt uppdrag samråda med Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Sveriges kommuner och landstingsförbund samt Rädda Barnen. Under år 2005 startade sex försöksverksamheter med Barnahus i Sverige. De finns i Göteborg, Linköping, Malmö, Stockholm, Sundsvall och Umeå. Ett par av dessa verksamheter, Malmö och Linköping, hade redan påbörjats eller initierats innan den nationella försöksverksamheten drogs igång. Fallbeskrivning: Barnahus Linköping Barnahus Linköping startade i september 2005, i lokaler som är byggda för förskoleverksamhet. Det ligger inom bekvämt promenadavstånd från universitetssjukhuset, åklagarmyndigheten och polisen. Upptagningsområdet är Linköpings åklagardistrikt, vilket omfattar nio kommuner i västra och centrala Östergötland. I Barnahuset samverkar socialtjänst, polis, åklagare, barnläkare, gynekologer, rättsläkare, och barn- och ungdomspsykiatri i utredningar om våld och sexuella övergrepp mot barn. Förutsättningarna för samverkan är goda. Regional samverkan mellan myndigheterna har pågått sedan 1980-talet i den så kallade Östgötamodellen och lett till en god samverkanskultur. Sedan 1995 har barn- och ungdomspsykiatrin i Linköping en enhet för behandling av övergrepp i barn- och ungdomsåren, BUP Elefanten. Socialtjänsten och BUP samverkar sedan 1998 i 15
Bamse-teamet, ett specialiserat utredningsteam med två socionomer och en psykolog. Barnahuset blev ett naturligt steg i utvecklingen och teamet har flyttat in i Barnahus. Finansieringen av Barnahuset är delad. Landstinget står för lokalerna och de myndigheter som deltar i samarbetet ställer personal till förfogande. De kommuner som ingår i samarbetet och åklagarmyndigheten har bidragit till inredningen av lokalerna. Barnahus Linköping finansieras även till väsentlig del av stiftelsen World Childhood Foundation. När en anmälan om våld eller sexuella övergrepp mot ett barn kommer in till socialtjänsten i någon av de nio kommunerna sammankallar Bamse-teamet till samråd på Barnahuset. I samrådsmötet deltar om möjligt representanter för alla myndigheter polis, åklagare, BUP, Bamse-teamet, barnmedicinska kliniken och socialsekreteraren från barnets hemkommun. Samrådsmötet kan i akuta fall hållas samma dag som anmälan kommit in till socialtjänsten. I andra fall ska samråd ske inom en vecka. På samrådsmötena sker planering och en första bedömning av fallet. I detta skede kan också en polisanmälan göras. Samrådsmötet tar ställning till om särskild företrädare för barnet behövs, om socialsekreteraren ska ta kontakt direkt eller avvakta till efter polisförhöret och liknande frågor. Samrådet planerar också för läkarundersökningen och tar ställning till vem som ska följa med barnet till Barnahuset. Man diskuterar barnets speciella behov och utvecklingsnivå och hur planeringen ska anpassas för barnets bästa. Barnförhöret hålls av polisens barnutredare ungefär 1-2 veckor senare. Tar det längre tid är polisen medveten om att socialtjänsten kan behöva gå in innan förhöret har hållits. Detta bidrar till en snabb handläggning hos polisen. Barnförhöret hålls i förhörsrummet och spelas in på DVD. I medhörningsrummet intill finns ytterligare en barnutredare och representanter för socialtjänsten och BUP, som följer förhöret via tv-skärm. Det 16
finns också möjlighet för åklagaren, den misstänktes försvarare och barnets särskilda företrädare att delta. Alla i medhörningsrummet har möjlighet att framföra frågor via öronsnäcka till den barnutredare som håller förhöret. I den fortsatta kontakten med barnet kan social-sekreterare och BUP-personal hänvisa till vad som sagts i förhöret. Frågorna om våld och övergrepp behöver alltså inte ställas igen. Det finns möjlighet att spela in förhör och samtal på DVD i flera rum på Barnahuset. Om barnet vid möte med BUP eller socialtjänsten gör ytterligare avslöjanden kan det dokumenteras, vilket underlättar den rättsliga processen. Barnahuset har en barnvänlig miljö, som påminner om en förskola eller skola. Små barn och tonåringar har olika väntrum, som är anpassade efter respektive åldersgrupp. På Barnahuset finns gästarbetsrum som kan disponeras av representanter för de olika myndigheterna. Barnahuset ska uppfattas som myndigheternas gemensamma, därför har varje myndighet egna nycklar och fritt tillträde till lokalerna. Myndigheternas utmaningar Socialtjänstens utmaningar Socialtjänstlagen säger att vi inte kan vänta med att undersöka barnets skyddsbehov. Det måste utredas skyndsamt. Elisabet Kjellander, socionom och projektledare för Barnahus Linköping Socialtjänsten har huvudansvaret för skydd och stöd när barn far illa, och är också den myndighet som har ansvar för att samverkan kommer till stånd i ärenden som rör våld och övergrepp mot barn. I de fall där en förundersökning inletts, ställs socialtjänsten inför ett dilemma. Å ena sidan är socialtjänsten skyldig att genast utreda vad barnet varit med om, å 17
andra sidan kan kvaliteten på och värdet av barnets berättelse i polisens barnförhör försämras om socialtjänsten intervjuar barnet innan förhöret har hållits. Det leder ofta till att socialtjänsten väntar med sina insatser. Ju längre barnförhöret dröjer, desto svårare blir dilemmat. Finns det misstankar om att ett barn far illa ska socialtjänsten göra en riskbedömning, som syftar till att hindra att barnet utsätts igen. Det gäller oavsett om en polisanmälan leder till fällande dom eller ej. Socialtjänsten ansvarar också för att de barn som behöver samtalsterapi eller annan professionell hjälp får det. Att arbeta med barn i utsatta situationer är tungt och krävande. I dag är arbetsbelastningen hög och personalomsättningen hög inom socialtjänsten. Samverkan i Barnahus kan bidra till en ömsesidig förståelse mellan polis och socialtjänst, som leder till att barnförhören kan hållas kortare tid efter anmälan. Socialtjänstens ansvar för att ge stöd till barn i utsatta situationer underlättas också om barn- och ungdomspsykiatrin deltar i samarbetet. Det kan till exempel bli möjligt för barn att få snabb behandling, utan krav på remiss. Polisens utmaningar Vi anses inte utreda grova brott. Vi sköter barnärenden. Birgitta Engberg, kommissarie och kursutvecklare på Polishögskolan. Den dagliga utmaning polisens barnutredare ställs inför är att klarlägga vad barnet blivit utsatt för, genom barnförhör och säkrande av andra bevis. Barnutredarna har ofta en tung arbetsbörda, arbetet är känslomässigt påfrestande och ställer 18
stora krav på information och dialog med andra myndigheter och med vårdnadshavare. Vissa av polisens barnutredare arbetar i team, till exempel familjevåldsenheter, men det finns också många som arbetar ensamma ute i landet. Yrket har låg status inom poliskåren och personalomsättningen är stor. Det är dessutom svårt att rekrytera nya barnutredare, eftersom arbetet är psykiskt påfrestande. Fortbildning, tillfällen till erfarenhetsutbyte och handledning för att bättre klara påfrestningarna i yrket kan bidra till att höja barnutredarnas status. Ärenden som rör våld och övergrepp mot barn måste prioriteras inom polisen som de grova brott de faktiskt är. Samverkan i Barnahus ger polisens barnutredare möjligheter till erfarenhetsutbyte, stöd, psykisk avlastning och gemensamt lärande med andra yrkesgrupper. Allt detta kan stärka barnutredarna och underlätta deras yrkesutövning. Men barnutredarna behöver också egen kompetensutveckling inom polisen. Barnsjukvårdens utmaningar Våld och övergrepp mot barn är pediatrikens mörka baksida, något många barnläkare upplever ett stort eget motstånd mot att arbeta med. Man möter barn och föräldrar i en krisartad situation, och då måste man vara trygg och känna att det man gör, gör man för barnets bästa. Det kräver både kunskap och erfarenhet. Stefan Croner, överläkare vid barn- och ungdomskliniken, Linköpings universitetssjukhus. Barnsjukvården genomför medicinska undersökningar av barn som utsatts för våld och övergrepp. Utmaningen ligger i att 19
genomföra utredningen på bästa sätt för patientsäkerhet och rättssäkerhet. Utan rätt förberedelser och i en främmande miljö kan barnet uppleva läkarundersökningen som ännu ett övergrepp, särskilt om barnet blivit utsatt för sexualbrott. Barn kan vara så rädda att de måste sövas inför undersökningen, vilket i sin tur kan försvåra och försämra läkarens bedömning. Undersökningens kvalitet kan också bli lidande om den inte utförs av en barnläkare utan av akutläkare eller allmänläkare på vårdcentral. Trygghet är viktigt för både barnet och läkaren. Den erfarna läkaren som är säker i sin undersökningsmetodik och bedömning kan också föra över sin trygghet till barnet. Detta innebär att det behövs läkare som är specialiserade på våld och övergrepp mot barn, och de behöver ha tillgång till modern teknik för medicinsk diagnostisering. Möjligheten att utveckla en spetskompetens på området ger också en högre status till ett arbete som av barnläkare annars ofta anses vara tungt och svårt, som pediatrikens mörka baksida. Alla barnläkare behöver stärkt kunskap om barn som utsatts för våld och övergrepp för att i större utsträckning kunna uppmärksamma och anmäla misstänkta fall av barn som far illa. Barnahusen behöver specialiserade barnläkare, och barnläkarna stärks och avlastas av att barnet kan undersökas i en trygg miljö, som är anpassad för barn. 20
Rättsläkarnas utmaningar Utan en barnläkares bedömning kan vi missa att barnets skador och besvär uppstått till följd av sjukdom eller omvänt, missa skador till följd av övergrepp för att vi inte vet vad som är normalt hos barnet. Utan en rättsläkares bedömning blir det mycket sämre rättsintyg. Båda professionerna behövs. Petra Råsten Almqvist, specialist i rättsmedicin, Rättsmedicinalverket. Rättsläkarnas uppgift är att utfärda rättsintyg efter rättsmedicinsk undersökning av barn som misstänks vara utsatts för våld eller sexuella övergrepp. Det är ett starkt önskemål från rättsläkarna att en barnläkare medverkar vid en undersökning av barnet, och att båda läkarna därefter gör en bedömning och skriver under rättsintyget gemensamt. Barnläkaren står då framför allt för kunskapen om vad som är normalt hos barnet, och rättsläkaren framför allt för bedömningen av skadorna och vad de kan ha orsakats av. Om barnet inte undersöks av en läkare med specialitet inom barnmedicin eller kirurgi kan det leda till felaktiga bedömningar. Utan rättsläkarens bedömning anses rättsintyget inte ha lika stort bevisvärde vid rättegången. Anledningen till att dessa undersökningar bör ske i Barnahus är densamma som för barnsjukvården. 21
Åklagarnas utmaningar Åklagaren, som är den som bäst vet vad som krävs för att gå till domstol, hinner sällan vara med när barn förhörs. Birgit Thunved, överåklagare vid åklagarväsendets Utvecklingscentrum Göteborg Åklagaren leder förundersökningen i mål som rör våld och övergrepp mot barn och närstående genom direktiv till polisens barnutredare. Det är sällan åklagare har tid och möjlighet att vara med vid barnförhören, vilket kan leda till att fler förhör måste hållas eller till att förundersökningens kvalitet blir sämre än om åklagaren närvarat vid förhöret. Samhället har i förundersökningskungörelsen uttalat att brott mot barn ska behandlas särskilt skyndsamt, om det finns ett hot mot barnets liv, hälsa, frid eller frihet. Beslut om åtal ska då fattas senast tre månader efter att det finns någon som är skäligen misstänkt för brott. Arbetsbelastningen bland åklagare leder dock till att tidsgränserna ofta överskrids. Åklagaren är beroende av andras kompetens för att förundersökningen ska bli bra främst polisens barnutredare och de läkare som undersöker barnet och skriver rättsintyg. Samverkan i Barnahus kan bidra till att alla yrkesgrupper som möter barnet får möjlighet att specialisera sig och utveckla sin kompetens. Detta kan höja kvaliteten på utredningarna, vilket i sin tur kan leda till att åklagarna kan väcka åtal i flera fall. 22