Naturskyddsföreningens svar på remiss avseende rovdjursutredningens slutbetänkande Mål för rovdjuren (SOU 2012:22)

Till Miljödepartementet 103 33 Stockholm Stockholm 2012-07-06 Vårt Dnr: 204/2012 Ert Dnr: M2012/982/Nm Naturskyddsföreningens svar på remiss avseende rovdjursutredningens slutbetänkande Mål för rovdjuren (SOU 2012:22) Sammanfattning av Naturskyddsföreningens synpunkter: Naturskyddsföreningen vill framhålla vikten av följande för att förbättra förutsättningarna för samexistens mellan rovdjur och människa: - en långsiktig och trovärdig rovdjurspolitik - snabba och öppna kontakter mellan förvaltande myndigheter och drabbade tamdjursägare - ökad satsning på förebyggande åtgärder - ett generöst ersättningssystem för rivna tamdjur - aktuell information om rovdjuren, både i län med rovdjursförekomst och i län som kan komma att få det inom en snar framtid - tydliggörande av mandatet för Viltförvaltningsdelegationerna - ökade möjligheter för lokalbefolkningen att bidra med kunskap och medverka aktivt i förvaltningen - tona ned konflikterna och lyft fram positiva aspekter mer. Föreningen tillstyrker förslaget att det görs en översyn av Viltförvaltningsdelegationernas sammansättning, mandat och uppgifter. Föreningen anser att såväl målnivån som tidsplanen beträffande målet för varg är oacceptabla. Bedömningen av gynnsambevarandestatus måste göras utifrån vetenskapliga kriterier. Mål om populationens storlek bör ta utgångspunkt i utredarens egen vetenskapliga panel. Ett mål för vargen bör under inga omständigheter understiga den nivå som denna panel föreslår, dvs. minst 700 individer för Sveriges del. Medlemsländerna har skyldighet att utan dröjsmål vidta de åtgärder som krävs för att nå art- och habitatdirektivets mål. Utifrån denna skyldighet menar föreningen att tidsplanen måste sättas så att målet om populationens storlek nås vid tidigast möjliga skede utan fördröjning samtidigt som målet för populationens storlek sätts utifrån vetenskapligt relevant underlag. Målet måste också innefatta den genetiska situationen, och målet bör uttrycka att inaveln reduceras till en nivå som stadigt understiger 10 %. I utredningen öppnas upp för populationsreglerande förvaltningsjakt på varg även i ett läge då gynnsam bevarandestatus inte är uppnådd. Utredningens skrivningar i denna del avstyrks bestämt av föreningen. Föreningen stödjer utredningens bedömning att illegal jakt är oacceptabelt och måste beivras. Det är positivt och viktigt att förberedelse till grovt jaktbrott

numera är kriminaliserat. Föreningen stödjer utredningens bedömning att staten bör föra talan om skadestånd i de fall grova jaktbrott mot de stora rovdjuren har begåtts. Det är av yttersta vikt att beivrandet av illegal rovdjursjakt prioriteras av polismyndigheterna. Naturskyddsföreningen stödjer utredningens förslag om att en utredning bör tillsättas för en översyn av jaktlagstiftningen. Föreningen delar utredningens bedömning att uppdraget inte bör begränsas till jaktlagstiftningen utan även bör avse artskyddsreglerna i stort och omfatta en översyn av skogsvårdslagen och miljöbalken samt även fiskelagen. Översynen bör inledas utan dröjsmål. Brister vad avser talerätt och jaktbesluts möjlighet att nå prövning i domstol kan inte anstå utan måste åtgärdas genast. Föreningen instämmer i att den mellanstatliga samverkan som inletts på politisk nivå måste fortsätta och förstärkas. En sådan samverkan är helt nödvändig om länderna gemensamt ska kunna uppnå det som utredarens vetenskapliga forskningspanel konstaterat. Betänkandet saknar dock konkreta förslag. Tydliga förslag borde ha lagts beträffande vad den internationella samverkan ska syfta till att uppnå och hur detta ska kunna uppnås, och framför allt lyft frågan om fördelningen mellan de berörda länderna av den gemensamma genetiskt sammanhängande populationen. Rovdjurspolitiken kostar och måste få kosta. Staten måste backa upp sin egen politik med de resurser som krävs för att politiken ska uppfattas som legitim och rimlig; och så att målen för politiken nås. Vi instämmer i att förvaltningen på regional nivå lider av resursbrist, och tillstyrker förslaget om ny anslagsstruktur. Föreningen ser det som viktigt och bra att det klart uttalas att utgångspunkten vid analysen av konsekvenserna inte är samhällsekonomisk effektivitet, utan att rovdjurens gynnsamma bevarandestatus ska behållas eller återställas i linje med art- och habitatdirektivet. Också bra att betänkandet klart uttalar att arterna bör förvaltas något över referensvärdet, åtminstone som ett genomsnitt över ett antal år. Föreningen ser dock hellre att detta formuleras så att förvaltningen ska ske med god marginal över referensvärdet. Den föreslagna förstärkningen om 15 mnkr är alldeles för liten och kommer inte på långa vägar räcka till för att nå målen för rovdjurspolitiken och -förvaltningen. Vid sidan av detta ser vi, utifrån erfarenhet, stora risker i att tillfälliga förstärkningar av länsstyrelserna förvaltningsanslag inte går till avsett syfte. Föreningen instämmer i bedömningen att skadeförebyggande åtgärder (särskilt kopplat till ökad utbredning och förekomst av varg) måste vidtas i större utsträckning än vad som hittills skett. Riksföreningen har tagit del av rovdjursutredningens slutbetänkande Mål för rovdjuren (SOU 2012:22) och vill lämna nedanstående synpunkter. Vi vill påminna om det yttrande vi lämnade på utredningens delbetänkande (SOU 2011:37), daterat 2011-08-15. Dessa synpunkter är i hög grad relevanta även för många av slutbetänkandets slutsatser och förslag, men upprepas med något undantag inte här. Förutsättningar för samexistens Flera oberoende undersökningar har visat att en stor majoritet av befolkningen, även i län med rovdjursrevir, ställer sig positiva till rovdjuren, något som också konstateras i 2

utredningen. För att minska konflikterna ytterligare och öka förutsättningarna för en samexistens är det nödvändigt med ett ökat förtroende för rovdjurspolitiken. Rovdjurspolitiken måste inriktas på att uppfylla målen för gynnsam bevarandestatus, bli mer långsiktig och inte ändras så snart högljudda kritiska röster mot rovdjuren uppkommer. En annan viktig del är att konflikterna inte ska ges ett oförtjänt stort utrymme och att de positiva aspekterna med förekomst av rovdjur lyfts fram. Det handlar inte minst om möjligheterna till en ökad vildmarksturism med rovdjursexkursioner som en spetsattraktion, något som både Naturskyddsföreningen och Ekoturismföreningen pekat på. Utredaren tar upp viltskådningen i ett kort avsnitt och instämmer i föreningarnas uppfattning. Det hade dock varit intressant att se en mer djupgående analys av de ekonomiska förutsättningarna. Ulf Lovén redovisar i sitt särskilda yttrande siffror från några av våra grannländer, som visar på den potential som finns. Det är också viktigt att beskrivningen av faktiska skador som rovdjuren orsakar är korrekt och balanserad. Viltskadecenters statistik visar att antalet skadade och dödade tamdjur inte har ökat i takt med ökningen av rovdjuren. Utredarens genomgång av förutsättningarna för samexistens är genomgående bra vad avser resonemang och slutsatser. Dock saknas i detta kapitel nya, konkreta förslag. Några förslag om förändringar i ersättningsreglerna, främst vad gäller rennäringen, tas dock upp senare i kapitel 6 om förvaltning. Naturskyddsföreningen har tidigare fört fram behovet av att ordentligt öka anslagen för förebyggande åtgärder och skadeersättning och anser att ersättningsprinciper och ersättningsregler bör ses över med inriktning på att markägare bör få ökat stöd för att motverka och kompensera skador. Utredaren betonar betydelsen av det lokala inflytandet i förvaltningen. Viltförvaltningsdelegationerna tillkom för några år sedan för att öka det lokala inflytandet. De studier som gjorts visar på en skrev representation och tyder på att det finns ett missnöje med hur delegationerna hittills fungerat. Vår bedömning är att det behövs en mer balanserad sammansättning av delegationerna och att missnöjet bl a beror på en missuppfattning av delegationernas roll. Därför är det ett bra förslag från utredaren att en översyn av delegationernas mandat och uppgifter bör göras. För att ytterligare öka det lokala inflytandet bör intresserad lokalbefolkning ges större möjligheter att bidra med kunskap och, där så är möjligt, även få delta i den aktiva förvaltningen, t ex pejling och spårning. Delaktighet i förvaltning och beslutsprocesser ska dock principiellt skiljas från konkreta förvaltningsbeslut, vilka alltjämt bör fattas av myndigheter eller politiska instanser där demokratiskt ansvarsutkrävande råder. En aktiv och saklig information om rovdjuren är avgörande. Den får dock inte fokusera de negativa konsekvenserna utan måste även lyfta fram positiva aspekter för den lokala ekonomin genom t ex viltskådning (se ovan). Sammanfattningsvis anser Naturskyddsföreningen att följande är viktigt för att förbättra förutsättningarna för samexistens mellan rovdjur och människa: en långsiktig och trovärdig rovdjurspolitik 3

snabba och öppna kontakter mellan förvaltande myndigheter och drabbade tamdjursägare ökad satsning på förebyggande åtgärder, framförallt i de delar av landet där framförallt varg kan förväntas öka ett generöst ersättningssystem för rivna tamdjur och andra rovdjursorsakade skador aktuell information om rovdjuren, både i län med rovdjursförekomst och i län som kan komma att få det inom en snar framtid. Uppdaterade hemsidor på länsstyrelsernas webbsidor är viktigt tydliggörande av mandat och en bättre balans i sammansättningen för Viltförvaltningsdelegationerna ökade möjligheter för lokalbefolkningen att bidra med kunskap och medverka aktivt i förvaltningsprocesserna nyansera konflikterna och lyfta fram positiva aspekter i större omfattning Mål för rovdjuren Generellt Vi tillstyrker i stora drag förslaget om långsiktigt mål för rovdjurspolitiken. Det är bra och viktigt att använda samma begrepp som används i art- och habitatdirektivet och förordningen om områdesskydd, nämligen gynnsam bevarandestatus. I detta begrepp ingår tydligt bedömning av framtidsutsikterna för arten i fråga; och det innebär att den genetiska situationen måste vägas in vid bedömningen av bevarandestatusen. Detta gäller alla arter och måste uttalas tydligt i det sammanhang som det övergripande målet ska läggas fast politiskt (se vidare nedan specifikt om vargen). Vi vill påpeka angående hänsyn till sociala och ekonomiska konsekvenser att målen måste utgå från det som är överordnat; nämligen att gynnsam bevarandestatus uppnås. Detta, dvs. direktivets och politikens mål, är inte förhandlingsbart dvs. hänsyn kan inte tas i sådan utsträckning eller på sådant sätt att denna överordnade utgångspunkt kompromissas. Detta följer av att art- och habitatdirektivet är en bindande rättsakt. Artikel 2.3 i detta direktiv handlar om just socio-ekonomiska och kulturella hänsyn. Vi vill påpeka att denna artikel handlar om åtgärder, och därför har relevans avseende de sammanhangen. Såväl sättandet av mål, så att direktivets mål nås, som utvärdering av bevarandestatus, ska ske strikt utifrån vetenskapligt underlag utan kompromissande med hänsyn till sociala och ekonomiska konsekvenser. Att bedömning av bevarandestatusen ska baseras på rent vetenskapliga grunder framgår av vägledningen för bedömning och rapportering under 17 artikel art- och habitatdirektivet. 1 Utredaren för fram att det inte är möjligt att tillämpa artikel 2.3 på ett sådant sätt att målet med direktivet inte nås (se kapitlet om rättsliga förutsättningar, s.71-72) men detta borde ha klargjorts ytterligare i avsnittet vad avser bedömningen av gynnsam bevarandestatus (se s. 87). Vi tillstyrker i stora drag även förslaget om hur bedömningen av bevarandestatusen ska ske. Vi vill framhålla att denna måste ske med användandet av all tillgänglig vetenskaplig kunskap, och med medverkan av alla vetenskapliga (relevanta) aktörer/institutioner. Det är 1 Se Assesment and reporting under Article 17 of the Habitats Directive, explanatory Notes & Guidelines for the period 2007-1012, Final draft, July 2011, s. 15. 4

bra att det föreslås att delbetänkandet (SOU 2011:37) ska vara ett av underlagen vid bedömning av bevarandestatusen. Det innebär att den vetenskapliga panelens slutsatser (bil. 3 i detta betänkande) utgör en tung del av underlaget. Det är vidare viktigt och nödvändigt att bedömningen sker öppet och transparent, med möjlighet för olika forskare och företrädare för civilsamhället att lämna synpunkter på underlaget för bedömningen, och på hur den utförs. Föreningen tillstyrker i stora drag förslaget om hur (processen) myndigheterna ska besluta om miniminivåer och förvaltningsmål. Föreningen vill framhålla att det är ett oavvisligt krav att regeringen och dess nationella myndighet har en mekanism som säkerställer att summan av mål som föreslås/sätts på regional nivå blir minst det/de nationella mål som lagts fast på nationell nivå, och som minst måste uppfylla de mål och krav som åtagandena inom EU (fr.a. genom art- och habitatdirektivet) ställer. EU-rätten och den internationella rätten måste efterlevas när mål och nivåer beslutas. Det är vidare bra att det klargörs att förvaltningsmålen som förutses sättas på länsnivå antalsmässigt måste ligga över den miniminivå som beslutats för länet. Det är också bra att det klargörs att förvaltningsmålen bör vara en del av en förvaltningsplan. Här kan vi inte undvika att påpeka att den ordning som regeringen har valt att arbeta i (uppdrag till Naturvårdsverket om förvaltningsplan för varg innan beslut tagits om tydliga mål) har varit rejält ologisk, och bidragit till förvirring och oklarhet i processen. Att ta fram en nationell förvaltningsplan utan att det finns vare sig nationella eller regionala förvaltningsmål fastställda är helt enkelt inte meningsfullt. Kritiken mot processen/upplägget kring förvaltningsplanen har också varit massiv från olika aktörer, vilket framgår av remissutfallet på Naturvårdsverkets förslag till denna plan. Det är bra att begreppsapparaten förenklas och stramas upp och att därför begrepp som etappmål, inriktning och regionala nivåer utgår. Beträffande avvägningar är det bra att utredaren klargör att statens hänsyn till sociala och ekonomiska konsekvenser i första hand bör tas genom erbjudande om bidrag för att enskilda och företag i möjligaste mån ska kunna skydda sig mot rovdjursangrepp. Detta viktiga konstaterande måste avspeglas i statens vilja och förmåga att backa upp den egna politiken med tillräckliga resurser, se vidare nedan. Som utredaren konstaterar (s. 86) går konsekvenserna ofta att förebygga eller förhindra. Varg Såväl målnivån som tidsplanen som föreslås i utredningen är oacceptabla. Det saknas grund för det i utredningen framförda antalet på endast 450 individer. Mål om populationens storlek bör ta utgångspunkt i utredarens egen vetenskapliga panel. 2 Se ovan om avsnittet 5.4.2 om fastställande av bevarandestatus och inriktning i betänkandet, om delbetänkandets roll inklusive dess bilaga 3. I slutbetänkandet har utredaren inte följt sina egna slutsatser, dvs. att utgå från det egna delbetänkandet och från den vetenskapliga ansats som utredaren i övrigt framhåller. Det är faktiskt både allvarligt och anmärkningsvärt att en statlig utredare på egen hand hittar på en målsättning i ett tydligt reglerat område och föreningen vill påminna om EU-kommissionens kritik av Sveriges tradition av godtyckliga rättsvidriga målsättningar för vargstammen. Den vetenskapliga panelen anger a population of 3000 wolves divided equally would give Sweden 700, 2 Se bilaga 3 i delbetänkande 2011:37. 5

Norway and Finland 500 each and Russia 1300 animals. 3 Ett mål för vargen bör under inga omständigheter understiga denna nivå, det vill säga minst 700 vargar för Sveriges del. Den sårbarhetsanalys som Naturvårdsverket nyligen fick uppdrag att utföra är bristfällig i flera aspekter varav en grundläggande är att hänsyn inte tas till de genetiska problemen. En sårbarhetsanalys är inte något som kan ligga till grund för bedömning av gynnsam bevarandestatus och brister i relevans för denna bedömning. Föreningen utgår från att den till regeringen nyligen redovisade rapporten även den kommer att remitteras. Det saknas i utredningen förslag på hur den genetiska isoleringen av den svensk-norska vargstammen ska brytas. Beträffande förekomsten av varg i renskötselområdet menar föreningen att den måste klargöras i kommande rovdjurspolitiska proposition. En viktig utgångspunkt är att staten (regeringen) måste säkerställa ett tillräckligt genetiskt inflöde, i linje med vad som redovisats i delbetänkandet, inklusive den vetenskapliga panelens slutsatser. Begränsas till områden där den gör minst skada är en rimlig princip men i denna begränsade förekomst måste rymmas möjligheten för en naturlig invandring i den storlek som panelen anger och som också utredaren framhöll i delbetänkandet, dvs. 1-2 genetiskt effektiva invandrare per år. Vi konstaterar att vi hittills står mycket långt ifrån att nå detta. Nyckeln till framgång på denna punkt ligger i renskötselområdet, mot bakgrund av att detta omfattar mer än halva Sverige. Fram tills dags dato har framgången i arbetet med genetisk förstärkning varit ytterst begränsad och övervägande del av planerade åtgärder har inte genomförts eller lett till någon framgång. Såväl flytt av vuxna vargar som utsättning av valpar har visat sig vara förenat med mycket stora problem. Dessa åtgärder kan inte heller ge den långsiktiga lösning som krävs för att bryta den genetiska isoleringen för den norsk-svenska vargstammen (se vidare nedan om olika åtgärder). Tidsplanen med ett satt mål till 2024 innebär en oacceptabelt låg ambitionsnivå när det gäller att nå det föreslagna rovdjurspolitiska målet och åtaganden inom EU, och därtill en nivå som kortsluter de nationella miljökvalitetsmålen. Att åtgärder tar tid att genomföra må vara en riktig iakttagelse, men detta får inte leda till den slutsats om tidsplanen som utredaren har dragit. Den senareläggning av måluppfyllelsen, som är innebörden av utredarens förslag, har inget stöd i EU:s art- och habitatdirektiv. Medlemsländerna har skyldighet att utan dröjsmål vidta de åtgärder som krävs för att nå direktivets mål. Utifrån denna skyldighet menar föreningen att tidsplanen måste sättas så att målet om populationens storlek nås vid tidigast möjliga skede utan fördröjning samtidigt som målet för populationens storlek sätts utifrån vetenskapligt relevant underlag. Det föreslagna målet för varg (s. 90) säger inget om nivå rörande den genetiska situationen. Vi menar att detta oundvikligt måste ingå. Även den delen av målet måste sättas utifrån vetenskapligt underlag om vad som krävs för att gynnsam bevarandestatus med säkerhet ska föreligga, vilket framgår av EU-kommissionens riktlinjer för sådana bedömningar. Målet bör vara det som utredaren själv på vetenskapligt underlag har konstaterat i delbetänkandet, dvs. att inaveln reduceras till en nivå som stadigt understiger 10 %. Detta kopplar vidare till de åtgärder som krävs för att trygga detta över tid (se ovan). Tidsplanen för att nå denna del av målet bör även den kunna sättas till en avsevärt tidigare tidpunkt. Detta bör koppla till det program om genetisk förstärkning som föreslås i avsnitt 6.2.1 (se vidare nedan). Ett sådant program, liksom förvaltningsplanen i dess helhet, måste ha stöd och vägledning i tydliga politiskt fastställda mål. Detta gäller i synnerhet en sådan viktig aspekt som, åtminstone beträffande vargen, graden av inavel. 3 Se s. 111 i delbetänkande 2011:37. 6

Lodjur Enligt riksdagsbeslut ska miniminivån för årliga föryngringar för lo vara 300. Ett senare beslut innebar att antalet årliga lodjursföryngringar kan tillåtas att tillfälligt variera ned till 250. Detta har dessvärre tillämpats som om denna nivå skulle innebära en ny miniminivå. Föreningen menar att nivån som ett absolut minimum måste nå 300 föryngringar och att nivån även avsevärt bör höjas. Den urholkning som skett genom möjligheten till en tillfällig variation måste snarast upphöra. Jakt på lo har uppvisat brister i att den tillåtits under brunsttiden, vilket direkt strider mot art- och habitatdirektivet. Järv Föreningen har samma synpunkt beträffande tidsplanen som vad sagts ovan om vargen. Björn Beträffande björnen vill vi hänvisa till vad föreningen anförde i yttrandet över delbetänkandet. Förvaltning Naturskyddsföreningen tillstyrker i stora drag förslagen om regional rovdjursförvaltning. Det är dock nödvändigt, inte minst mot bakgrund av Sveriges åtaganden gentemot EU, att miniminivåerna för varje art och län fördelas och beslutas av en nationell myndighet och då är Naturvårdsverket den bäst lämpade. Det måste säkerställas att de nationella målen uppfylls. Involveringen av den regionala nivån och Sametinget är också nödvändig och bra. Vi instämmer i konstaterandet (s. 97) att det är nödvändigt även framgent [att] säkra genomförandet av den nationella politiken. Se ovan vad föreningen fört fram angående begreppsapparaten. Föreningen tillstyrker förslaget att se över viltförvaltningsdelegationernas sammansättning och roll vilket även framförts ovan. Vi tillstyrker att det fastställs ett program för genetisk förstärkning för vargstammen, och att detta ska ingå i ett samlat åtgärdspaket i förvaltningsplanen. Vi vill liksom utredaren påminna om vad riksdagen har beslutat beträffande sättet som denna förstärkning i första hand ska åstadkommas på. En rutin för hantering av spontant invandrade vargar tillstyrker vi, men vi menar samtidigt att det är helt oacceptabelt att det inte redan finns en sådan rutin, mot bakgrund av så pass lång tid förflutit sedan riksdagen fattade sitt senaste rovdjurspolitiska beslut. Istället för att ta fram en sådan rutin har såväl regeringen som myndigheterna valt att lägga tid och kraft på andra dåligt tajmade utredningar (se ovan om regeringsuppdrag om t.ex. förvaltningsplan). Föreningen menar att det under en begränsad tidsperiod är motiverat att utreda och pröva möjligheten att teckna civilrättsliga avtal om vargetablering. Vi tillstyrker att soft release prövas, men vill samtidigt upprepa vår hållning när det gäller hur i första hand den genetiska förbättringen bör åstadkommas (se ovan). Det finns osäkerheter förknippat med soft release - metoden och tillvägagångssättet har diskuterats utifrån djurskydds- och smittskyddssynpunkt. Vi konstaterar att de ansträngningar som gjorts hittills att på konstgjord väg förbättra inflödet av nya gener till populationen har varit föga framgångsrika. Regeringen måste, med hjälp av sina myndigheter, våga ta tag i 7

den svåra men avgörande frågan om hur vi ska åstadkomma en situation där den norsksvenska populationen genetiskt hänger ihop med den finska-ryska. Vi delar utredarens bedömning om att kravet om dubbla godkännanden (s. 107) kan äventyra hela utsättningsarbetet. Vi är samtidigt kritiska till att utredaren inte lämnar något förslag om att ändra dessa förhållanden, dvs. om ändringar av jaktförordningen i denna del. Vi stöder förslaget om att länsstyrelserna bör identifiera lämpliga områden för etablering av varg, och att skadeförebyggande åtgärder prioriteras där. Vi delar ståndpunkten att vargens påverkan på andra viltstammar inte ingår i statens ersättningsansvar. Vi stöder förslaget att se stängsling som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, och vill understryka vikten av att sådan stängsling sker förebyggande (gäller inte minst södra Sverige där vargetablering är att förvänta). Vi stöder att hänsyn ska tas till den allmänna prisutvecklingen när man beslutar om ersättningsnivåer (se också nedan avseende de ekonomiska aspekterna som tas upp i kap 10). Fullgod ersättning bör kunna utgå även vid sekundära kostnader rörande tamdjur. Vi instämmer i att Viltförvaltningsdelegationerna har en viktig roll i att kommunicera och förankra rovdjurspolitiken, som ovan framförts bör dock delegationernas sammansättning och roll ses över. Föreningen instämmer också i att försöket med rovdjursakutgrupper görs permanent. Akutgrupperna innehar en viktig roll, särskilt kommer de att ha en betydelsefull roll i de län där rovdjuren framåt förväntas etablera sig. Vad avser förvaltningsplaner menar föreningen att dessa under alla omständigheter måste ta utgångspunkt i tydligt politiskt fastställda mål och principer. Vidare konstaterar (s. 127) utredaren att de nationella förvaltningsplanerna bör samordnas med ansvariga myndigheter och motsvarande planer i Sveriges grannländer. Föreningen kan inte se hur detta ska kunna ske utan politisk förhandling och förankring, mot bakgrund av att grannländerna står långt ifrån varandra (politiskt) när det gäller rovdjursförvaltningen. Ytterst behöver flera avgörande frågor besvaras: hur många t.ex. vargar ska Norge, Sverige respektive Finland ha; hur ska de förvaltas när det gäller jakt. Hur ska myndigheterna kunna samordna sin förvaltning om den politik som styr förvaltningen i varje land inte är samordnad, utan tvärtom kraftigt spretar? Här är utredningen grumlig. Detta kopplar också till vad vi anför i detta yttrande om mellanstatliga förhandlingar och överenskommelser. Vad avser förvaltning genom licensjakt vill föreningen först hänvisa till det som utredningen berör i kapitlet om rättsliga förutsättningar. I art- och habitatdirektivets bilaga 4 anges de arter som strikt ska skyddas av medlemsstaterna, däri återfinns varg, björn och lodjur. I direktivets bilaga 5 som anger de arter som kan vara föremål för förvaltningsåtgärder nämns inte den svenska stammen av varg, inte den svenska lodjursstammen och inte heller björn eller järv. Utredaren drar redan utifrån jämförelsen av bilaga 4 och 5 att utrymmet för att förvalta de strikt skyddade arterna i bilaga 4 (varg, björn och lodjur) genom jakt är begränsat. Som utredaren påpekar är det inte tillåtet att införa regler som innebär ett mindre strängt skydd än vad direktiven föreskriver. Utredaren påminner även om skyldigheten för medlemsstaterna att på ett lojalt sätt genomföra och tillämpa EU-rätten. EU-domstolen har slagit fast att art- och habitatdirektivet ska genomföras på ett lojalt sätt i den nationella lagstiftningen. Det är inte tillräckligt att de förvaltande myndigheterna i praktiken följer 8

direktivets bestämmelser utan innehållet i direktivet måste genomföras i den nationella lagstiftningen. Även motsatsen gäller, nämligen att det inte är tillräckligt att den nationella lagstiftningen överensstämmer med bestämmelserna i direktivet, om praxis i förvaltningen avviker från lagstiftningen. Det är EU-domstolen som i slutänden bestämmer hur direktivet ska tolkas och tillämpas. EU-domstolen har i flera fall betonat att undantagsbestämmelserna i direktivet ska tolkas och tillämpas restriktivt. I utredningen öppnas trots detta upp för populationsreglerande "förvaltningsjakt" på varg även i ett läge då gynnsam bevarandestatus inte är uppnådd. I utredningen läggs fram förslag på att beslut om licensjakt ska kunna tas på länsstyrelsenivå. Utredningens skrivningar och bedömningar i dessa delar avstyrks bestämt av föreningen. Det råder oklarhet i utredningen om när en licensjakt avses att ske och under vilka förhållanden utredningen menar att en sådan jakt skulle kunna utföras i förenlighet med art- och habitatdirektivet. Det visas inte hur en sådan jakt skulle kunna genomföras utan att innebära en negativ inverkan på populationen. Genom vaga skrivningar hänvisar utredningen till undantagsregeln i artikel 16.1.e) i art- och habitatdirektivet. Det saknas rättsligt stöd för utredningens uttalande i denna del. Skrivningen är oroande och häpnadsväckande, särskilt mot bakgrund av kommissionens pågående överträdelseärende mot Sverige och de slutsatser som EU-domstolen drog i det finska vargmålet. Vad avser skyddsjakt på varg hänvisar föreningen till vad föreningen tidigare fört fram bland annat i remissvar på Naturvårdsverkets redovisning av tilläggsuppdrag om den svenska rovdjurspolitiken. Föreningen vill understryka att det måste säkerställas att tillämpningen av skyddsjaktsbestämmelserna sker i överensstämmelse med art- och habitatdirektivet. Förutsättningarna för att tillåta skyddsjakt måste tolkas särskilt restriktivt när skyddsjakt avser genetiskt värdefulla vargar och högre krav måste ställas på att använda sig av andra lösningar. Föreningen är kritisk till att det införts en skrivning som medger jakt på myndighets initiativ i förebyggande syfte. Illegal jakt Föreningen stödjer utredningens bedömning att illegal jakt är oacceptabel och måste beivras. Det är positivt och viktigt att förberedelse till grovt jaktbrott numera är kriminaliserat. Föreningen tillstyrker utredningens bedömning att staten bör föra talan om skadestånd i de fall grova jaktbrott mot de stora rovdjuren har begåtts. Det är också av yttersta vikt att beivrandet av illegal rovdjursjakt prioriteras av polismyndigheterna. Detta bör som utredningen för fram ske i nära samverkan med länsstyrelserna. Det är viktigt att även andra myndigheter som berörs vid jaktbrott såsom åklagarämbetet, SVA och Naturhistoriska Riksmuseet nära knyts till denna samverkan. Det är här av betydelse att länsstyrelsernas resurser till fältpersonal förstärks. Föreningen anser att akutgrupperna bör göras permanenta. Enligt 28 jaktförordningen har tamdjursägare eller vårdare rätt att skrämma, eller under vissa förutsättningar döda, ett rovdjur som angriper tamdjur. Utredningen föreslår att den som dödat ett rovdjur med stöd av dessa bestämmelser i fortsättningen ska anmäla händelsen till länsstyrelsen, inte till polismyndigheten. Föreningen menar att det även fortsättningsvis bör vara polisen som tar emot denna typ av anmälan. Polisen bör med sina kunskaper och befogenheter ha större möjlighet att effektivt utföra bedömning och undersökning i det fall misstanke om brott skulle uppkomma. 9

Översyn av lagstiftningen Naturskyddsföreningen stödjer utredningens förslag om att en utredning bör tillsättas för en översyn av jaktlagstiftningen. Föreningen delar utredningens bedömning att uppdraget inte bör begränsas till jaktlagstiftningen utan även bör avse artskyddsreglerna i stort och även omfatta en översyn av skogsvårdslagen och miljöbalken samt fiskelagen. Översynen bör inledas utan dröjsmål. Föreningen har tidigare vid flertalet tillfällen påpekat att det krävs en översyn av jaktlagstiftningen, särskilt vad avser skyddet av arter. De svårigheter vi ser idag beror till betydande del på ett föråldrat, svåröverskådligt, otydligt och motsägelsefullt regelverk. En kommande lagstiftning behöver utformas så att den blir förutsägbar, tydlig och i överenstämmelse med Sveriges skyldigheter gentemot EU-rätt och internationell rätt, vilket inte alls är fallet idag. Brister vad avser talerätt och jaktbesluts möjlighet att nå prövning i domstol kan inte anstå utan måste åtgärdas genast. Att det inte skulle finnas någon som ur naturvårdssynpunkt kan få beslut om jakt på skyddade arter rättsligt prövade står i strid med såväl EU-rätten som internationella åtaganden i Århuskonventionen. Genom EU-domstolens avgörande i mål C-240/09 råder en skyldighet för medlemsstaterna att ge miljöorganisationer rätt att få beslut om jakt på arter skyddade enligt art- och habitatdirektivet prövade. Därutöver måste överklagande av beslut om jakt på skyddade arter kunna ske till domstol. Ordningen som den ser ut nu är bland annat inte förenlig med EU:s effektivitetsprincip då beslut rörande tillämpning av art- och habitatdirektivet inte kan bli föremål för förhandsavgörande från EU-domstolen. Internationell samverkan Föreningen instämmer i att den samverkan som inletts på politisk nivå måste fortsätta och förstärkas. En sådan samverkan är helt nödvändig om länderna gemensamt ska kunna uppnå det som utredarens vetenskapliga forskningspanel (se delbetänkandet, s. 102) konstaterat, nämligen att för att uppnå gynnsam bevarandestatus krävs en vargpopulation om minst 3000-5000 individer i Skandinavien, Finland och Karelia-Kola, och att vargen i detta område historiskt har utgjort one continuous population som blivit fragmenterad och reducerad pga. mänsklig aktivitet. Sådan mellanstatlig samverkan bör leda fram till politiska överenskommelser om hur den gemensamma populationen bör fördelas och kan göras sammanhängande mellan de berörda länderna. Förhandlingar om detta måste ta utgångspunkt i vetenskapliga bedömningar och därför utgå från slutsatserna gjorda av ovan nämnd panel. Resultatet av sådana överenskommelser blir en avgörande faktor vid uppskattningen av (de nationella) referensvärdena för populationen. Utan mellanstatliga överenskommelser blir det mycket svårt för Sverige att ensidigt sätta referensvärden. Vi vill påminna om föreningens synpunkter i yttrandet över delbetänkandet, nämligen att Sverige mot denna bakgrund bör ta ett initiativ på hög politisk nivå för att söka gemensam politisk uppslutning bakom den vetenskapliga panelens slutsats. I den mån andra länder vidhåller en låg ambition betingar det ett motsvarande högre referensvärde för svensk del. De resultat av dylik mellanstatlig samverkan som vi sett hittills räcker inte på långa vägar för att uppnå det som den vetenskapliga forskningspanelen lyfter fram i sina slutsatser. De dokument som hittills kommit ut från t.ex. överläggningar på statssekreterarnivå löser ingalunda de behov som finns av mellanstatlig samsyn, t.ex. om fördelning av den gemensamma populationen och om gemensam förvaltning. Att två av de berörda 10

länderna är medlemmar av EU medan två (Norge och Ryssland) inte är det är en realitet som måste beaktas i sammanhanget. Utredaren pekar på detta faktum, men drar inga slutsatser eller förslag med anledning av detta. Vi anser att det är en stor brist att betänkandet i detta kapitel saknar konkreta förslag. Betänkandets borde ha innehållit tydliga sådana, t.ex. beträffande vad den internationella samverkan ska syfta till att uppnå och hur detta ska uppnås. Frågan om fördelningen mellan de berörda länderna av den gemensamma populationen, med utgångspunkt i den internationella panelens slutsatser, är en sådan fråga som borde ha utpekats i ett förslag. Ekonomiska aspekter Föreningens utgångspunkt är att rovdjurspolitiken måste tillåtas kosta det som krävs för att nå dess målsättningar i linje med EU:s och internationell rätt. Staten måste backa upp sin egen politik med de resurser som krävs för att politiken ska uppfattas som legitim och rimlig; och så att målen för politiken nås. Till detta hör inte minst förvaltning inklusive förebyggande åtgärder, information och dialog, ekonomisk kompensation vid skada och att förebygga och beivra lagbrott (se synpunkter i avsnitt ovan). Vi noterar att utredaren (s. 120) konstaterar att mindre än hälften av de medel som finns att tillgå i Landsbygdsprogrammet inte har betalats ut, pga. att ansökningar saknats, vilket i sin tur antas bero på att schablonen om 20 kr per meter har varit för låg. Detta måste rättas till så fort som möjligt. Vi anser att utredaren har gjort en bra belysning av de problem och den resursbrist som fr.a. länsstyrelserna har. Vi instämmer i att förvaltningen på regional nivå lider av resursbrist, och tillstyrker förslaget om ny anslagsstruktur. Föreningen anser att förstärkningar på detta område ska ske i form av nya resurser och inte på bekostnad av andra underfinansierade budgetposter inom miljöområdet, t.ex. för biologisk mångfald. Konsekvenser av utredningens förslag Det är bra att betänkandet så klart uttalar att utgångspunkten vid analysen av konsekvenserna inte är samhällsekonomisk effektivitet, utan att rovdjurens gynnsamma bevarandestatus ska behållas eller återställas i linje med art- och habitatdirektivet. Det är f.ö. samma utgångspunkt som föreningen har haft och har i vårt klagomål till EUkommissionen rörande Sveriges vargpolitik. Det är vidare utmärkt att betänkandet klart uttalar (11.1.1) att arterna bör förvaltas något över referensvärdet, åtminstone som ett genomsnitt över ett antal år. Föreningen ser dock hellre att detta formuleras så att förvaltningen ska ske med god marginal över referensvärdet. Mer resurser är inte hela lösningen, men som utredaren skriver en del av lösningen. Våra synpunkter om bl.a. högre nivåer rörande mål om populationsstorlek får konsekvenser på kostnadssidan. De bedömningar och förslag som redovisas bör därför som konsekvens ändras (höjas) i linje med de mål och ambitioner som den internationella forskarpanelen konstaterat krävs gällande varg och föreningen förespråkar. Just den utgångspunkt som refereras ovan måste ju gälla, och då behöver staten ta konsekvenserna bl.a. genom att skjuta till de resurser som krävs (för att målen ska kunna nås, och vårt åtagande inom EU 11

uppfyllas). Rovdjurspolitikens genomförande måste således följa den tidsplan som följer av gjorda åtaganden (se ovan om fr.a. varg). Vi instämmer i bedömningen att skadeförebyggande åtgärder (särskilt kopplat till ökad utbredning och förekomst av varg) måste vidtas i större utsträckning än vad som hittills skett. I linje med vad föreningen anfört ovan avseende vargens förekomst i renskötselområde bör särskilt resursfrågan ses över så att den tillräckligt täcker förebyggande åtgärder i dessa områden. Vi ifrågasätter att den medelsförstärkning som föreslås (2 mnkr x 6 år) verkligen kommer att räcka för att på ett bra sätt backa upp genomförandet av politiken, och yrkar därför att mer medel tillförs, i linje med våra synpunkter om tidsplanen att nå gynnsam bevarandestatus (se kap. 5 och 6 ovan). Vår bild är att det under de senaste åren varit en nära nog konstant brist i de flesta län rörande medel för detta ändamål. Vi vill också peka på att medlen för skadeförebyggande endast är en del av behovet; länsstyrelserna måste även ha tillräckliga resurser via dessas förvaltningsanslag för att hinna med att hantera skadeförebyggande åtgärder. Det handlar i grunden om att statens trovärdighet att backa upp den beslutade politiken med de resurser som krävs. Detta kopplar till utredningens förslag om förstärkning av länsstyrelsernas resurser (tabell 11.6). Det är bra att utredaren pekar på vikten av att ta tillvara erfarenheter från de län där vi haft varg längst, Värmland och Dalarna. Framgångarna man haft från sättet att jobba inte minst i Värmland bör tas tillvara. Resurstilldelningen till länen bör därför inte vara dumsnål. Länsstyrelserna i 12 berörda län har skrivit till regeringen och påtalat att rovdjursförvaltningen är underfinansierad med minst 50 mnkr. Detta visar klart att den föreslagna förstärkningen om 15 mnkr inte på långa vägar räcker om man ska ha möjlighet att nå målen för rovdjurspolitiken och -förvaltningen. Därutöver är det vår bild att tillfälliga förstärkningar av länsstyrelserna förvaltningsanslag aldrig är öronmärkta över tid och därför riskerar att inte gå till avsett syfte. Regeringen behöver säkerställa att dylika förstärkningar verkligen styrs till de områden och verksamheter som avses. Risken är annars stor att respektive länsstyrelse använder förstärkningen i länspåsen till andra områden som också har stora behov eller som till och med har underskott. Detta yttrande har tagits fram av Joanna Cornelius, miljöjurist, seniorrådgivare Klas Hjelm samt Jan Terstad, skogs- och naturvårdschef. Datum som ovan Naturskyddsföreningen Mikael Karlsson ordförande Jan Terstad chef, Skogs- och naturvårdsavdelningen 12