REMISSYTTRANDE Sid 1 (8) 2006-09-22 AdmD 289-2006 318-2006 Socialdepartementet 103 33 Stockholm Angående departementspromemorian Barns rätt till information m.m. (S2006/5256/ST), skrivelsen från Statens institutionsstyrelse Vissa frågor rörande ungdomsvården inom SiS (S2006/5143/ST), skrivelsen från Socialstyrelsen Vissa frågor om överförande, bevarande och gallring av dokumentation enligt socialtjänstlagen (2001:453) och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (S2006/1858/ST) och departementspromemorian Bevarande av dokumentation vid vissa placeringar av barn (S2006/1858/ST) Kammarrätten väljer att besvara remisserna i ett sammanhang. Barns rätt till information (S2006/5256/ST) Uttrycket relevant förekommer inte i annan lagstiftning och bör därför bytas ut. I övrigt lämnar kammarrätten förslaget utan erinran. Vissa frågor rörande ungdomsvården inom SiS (S2006/5143/ST) Beslut om tillfällig placering Förslaget innebär att den tillfälliga vistelsen vid transport enbart avser vistelse i särskilda ungdomshem. De särskilda ungdomshemmen är ganska Postadress Besöksadress Telefon Telefax Box 2302 Birger Jarls torg 13 08-700 38 00 08-14 98 89 103 17 STOCKHOLM
Sid 2 (8) få, och det kan därför tänkas uppkomma behov av tillfällig vistelse vid transport på annan plats än ett särskilt ungdomshem. Det bör därför övervägas om andra övernattningsplatser än särskilda ungdomshem bör kunna användas och vem som får besluta om tillfällig vistelse i en sådan situation. Det föreslås att beslut om tillfällig vistelse i samband med transport inte bör kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Kammarrätten instämmer i denna bedömning, eftersom fråga är om en enstaka åtgärd av temporär karaktär, som inte är orsakad av något olämpligt beteende från den unges sida. Beslut om vård i enskildhet eller avskildhet (15 b och c i lagen [1990:52] med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU) som oftast beror på olämpligt beteende i något avseende hos den unge, kan enligt 42 2 LVU överklagas hos länsrätten. Inlåsning under nattvila av ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård I skrivelsen sägs på s. 5 sista stycket följande. Vid vilka tidpunkter inlåsning skall få ske bör lämpligen regleras i myndighetens interna riktlinjer och i institutionens ordningsföreskrifter. Det skall inte vara nödvändigt att fatta ett särskilt beslut inför varje inlåsning, utan en sådan möjlighet bör gälla generellt på en avdelning som vårdar ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård. Inlåsning skall emellertid inte få ske slentrianmässigt, utan en prövning skall göras om situationen är sådan att det finns särskild anledning att ha bostadsrummen låsta. Med en sådan ordning som beskrivits ovan blir det inte fråga om ett beslut i särskilt fall enligt 23 lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU) varför det inte föreligger någon överklagandemöjlighet. Här finns vissa principiella invändningar att göra. Hur kan man t.ex. garantera att inlåsning inte används som en bestraffningsmetod? Om det inte är tanken att göra som inom kriminalvården med myndighetsföreskrifter om tidpunkter för inlåsning och upplåsning, bör de situationer räknas upp där
Sid 3 (8) inlåsning skall kunna ske. Om ungdomarna inte skall kunna överklaga dessa beslut måste deras rättssäkerhet garanteras genom att de i vart fall vet i vilka situationer de kan komma att bli inlåsta. För att tillsynen skall fungera och uppföljning kunna göras är det viktigt att besluten dokumenteras med angivande av grund för inlåsningsbeslutet. 23 LSU Kammarrätten vill i detta sammanhang framföra vissa synpunkter på utformningen av 23 LSU. I 42 LVU räknas de till länsrätten överklagbara beslut upp som fattas av Statens institutionsstyrelse (SiS) i samband med den unges vård på särskilt ungdomshem. Andra beslut av SiS får inte överklagas. I 44 lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) görs en uppräkning av vilka beslut av SiS som fattas på ett LVM-hem och rör den enskilde som får överklagas hos länsrätten. Bestämmelser med motsvarande innehåll finns i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV). Beslut i motsvarande situation i LSU hanteras däremot annorlunda; beslut i särskilda fall får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Det har angetts att uttryckssättet i särskilda fall används i syfte att markera att allmänna ordningsregler inom ungdomshemmet inte får överklagas. Bestämmelser med motsvarande innehåll finns i 5 kap. 74 lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Kammarrätten anser att både denna bestämmelse och 23 LSU bör ändras och utformas i enlighet med de nämnda överklagandebestämmelserna i LVU, LVM, LPT och LRV. Skälet härför framgår av följande exempel. Av 1 kap. 24 första stycket KvaL framgår bl.a. att i den utsträckning det kan ske utan olägenhet får intagen inneha personliga tillhörigheter som kan
Sid 4 (8) bereda honom eller henne sysselsättning under fritid. I rättsfallet RÅ 84 2:73 har Regeringsrätten funnit att en intagen endast kan förvägras bifall till en framställning enligt 1 kap. 24 KvaL, om innehavet i just hans fall kunnat föranleda olägenhet som anges i lagrummet. Målet avsåg innehav av tuschpennor och styresmannen vid anstalten hade tidigare meddelat ett generellt förbud för intagna på anstalten att inneha tuschpennor. Innebörden av rättsfallet är att beslut i ett enskilt fall som fattas med stöd av allmänna ordningsregler alltid kan överklagas, eftersom en individuell prövning enligt ordningsreglerna alltid skall göras. Motsvarande kan gälla även andra verksamhetsregler, t.ex. vilken bemanning som finns vid besök. Detta har lett till ett mycket stort antal ärenden av denna karaktär i förvaltningsdomstol, och detta är enligt kammarrättens uppfattning inte motiverat eftersom ärendena kan anses vara av perifert rättssäkerhetsintresse för den enskilde. Avsikten som ligger bakom 23 LSU att göra skillnad mellan allmänna ordningsregler och beslut i enskilda fall kan vara svår att uppnå mot bakgrund av det återgivna rättsfallet. 23 LSU bör därför ändras. Ökade möjligheter till provtagning Kammarrätten tillstyrker förslaget. Vissa frågor om överförande, bevarande och gallring av dokumentation enligt socialtjänstlagen (2001:453) och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (S2006/1858/ST) Bevarande och gallring Socialstyrelsen har föreslagit vissa ändringar beträffande bevarande och gallring av dokumentation i enskild verksamhet i avvaktan på utredning och lagstiftning inom angränsande områden, bl.a. hur sekretessfrågorna skall lösas. Kammarrätten anser, med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet, att det är synnerligen angeläget att sekretessfrågorna löses först. Det är också
Sid 5 (8) värt att anmärka att Datainspektionen borde fått detta förslag remitterat till sig. Kammarrätten vill beträffande de föreslagna bestämmelserna framföra följande synpunkter. I 23 a LSS och 7 kap. 3 SoL föreslås allmänna gallringsföreskrifter för enskild verksamhet med utgångspunkt i vad som gäller för landstingsnämnder och kommunala nämnder enligt 21 c LSS och för socialnämnder enligt 12 kap. 1 SoL. Enligt dessa bestämmelser gäller att anteckningar och andra uppgifter i personakter (se prop. 2004/05:39 s. 54-55) skall gallras fem år efter det att sista anteckningen gjordes i akten. Även om fem år har gått skall anteckningen dock inte gallras så länge den också återfinns i en sammanställning av personuppgifter som avses i lagen (2001:454) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. Uppgifter i en sådan sammanställning skall gallras fem år efter det att de förhållanden som uppgifterna avser har upphört. Först härefter får uppgifterna i personakten gallras; givetvis under förutsättning att det också gått fem år från sista anteckningen i personakten. Med den nu föreslagna regleringen i 23 a och 7 kap. 3 SoL ändrar man denna koppling såvitt avser enskild verksamhet. Uppgifterna i personakten skall gallras två år efter det att sista anteckningen gjordes i akten, oberoende av om det finns några uppgifter i en sammanställning. Däremot skall uppgifter i en sammanställning gallras när uppgifterna om samma person gallras i verksamheten. Någon motivering till varför andra regler i detta avseende skall gälla för enskild verksamhet har inte framförts. Syftet med sammanställningar av uppgifter kan bl.a. vara uppföljning och utvärdering. Om en uppgift tas ifrån en personakt för att användas i en sammanställning, och uppgiften i personakten snart är två år gammal, kommer den bara under mycket kort tid att kunna användas i en sammanställning av uppgifter, innan den måste gallras även i sammanställningen. Den föreslagna bestämmelsen kan alltså göra det svårt för de enskilda verksamheterna att själva utvärdera
Sid 6 (8) sin verksamhet. Med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet kan det ifrågasättas om inte anteckningar och uppgifter ur fler enskilda verksamheter med boende- och behandlingsformer än enbart boende i familjehem eller bostad med särskild service för barn eller ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet (9 första stycket 8 LSS) och boende i hem för vård eller boende (7 kap. 1 första stycket 1 SoL) borde omfattas av gallringsföreskrifterna och det obligatoriska kravet på återlämnande till ansvarig nämnd. Det kan också noteras att i löptexten på s. 60, fjärde stycket i Socialstyrelsens rapport sägs att viss dokumentation alltid bör överlämnas till kommunen vid den tidpunkt då den inte längre får bevaras i den enskilda verksamheten. Detta föreslås böra gälla sådan dokumentation som i offentlig verksamhet undantas från gallring av rättssäkerhetsskäl. Sådan dokumentation är t.ex. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning om faderskap eller föräldraskap enligt 1 kap. 9 föräldrabalken, utredning om adoption, placering av barn i familjehem eller i annat enskilt hem som inte tillhör någon av föräldrarna eller någon annan som har vårdnaden om barnet (12 kap. 2 första stycket SoL). Kammarrätten anser att i de fall där sådana utredningar görs i enskild verksamhet bör uppgifterna omfattas av det obligatoriska kravet på återlämnande till ansvarig nämnd när gallringsskyldigheten inträder. Något sådant förslag framgår dock inte av lagtexten. Av bestämmelserna i 23 b andra stycket LSS och 7 kap. 3 a andra stycket SoL bör det för tydlighetens skull framgå att det är forskningsändamål som avses. Detta framgår av modellbestämmelserna i 21 d andra stycket LSS och 12 kap. 2 tredje stycket SoL. Bestämmelserna i 23 b andra stycket LSS och 7 kap. 3 a SoL inleds med Vidare skall. En språkligt bättre inledning är: När gallringsskyldigheten inträder skall.
Sid 7 (8) Den i 23 a LSS och 7 kap. 3 SoL föreslagna tvåårsgränsen för gallring framstår som väl avvägd mot bakgrund av de resonemang om tidsgränser som förs i rapporten på s. 60 61 beträffande länsstyrelsernas tillsyn, Justitieombudsmannens utredningar och det förhållandet att personakter som tas om hand enligt beslut av länsstyrelsen med stöd av 23 c LSS och 7 kap. 5 SoL bevaras i två år. Bevarande av dokumentation vid vissa placeringar av barn (S2006/5257/ST) I promemorian föreslås bl.a. att det i 7 kap. 3 SoL införs en bestämmelse om att handlingar som kommit in eller upprättats i samband med att ett barn har placerats eller tagits emot i ett hem för vård eller boende eller i bostad med särskild service för dem som till följd av funktionshinder eller av annat skäl behöver sådant boende skall bevaras genom att överlämnas till socialnämnden, efter att dessa inte kan antas ha betydelse för åtgärder i verksamheten. Motsvarande bestämmelse föreslås införas i 23 a LSS. I Socialstyrelsens tidigare nämnda rapport Vissa frågor om överförande, bevarande och gallring av dokumentation enligt SoL och LSS har ett mer genomarbetat förslag lämnats i detta avseende. Som exempel kan nämnas att med Socialdepartementets förslag till ändring i 23 a LSS och 7 kap. 3 SoL fastställs ingen tidsgräns för när gallring skall ske. Det anges bara att ett överlämnande av handlingar skall göras när handlingarna inte längre kan antas ha betydelse för åtgärder i verksamheten. Kammarrätten anser att Socialstyrelsens förslag är det som, med vissa bearbetningar, bör ligga till grund för lagstiftning i dessa frågor. Förslaget i 7 kap. 3 punkten 2 SoL om boenden som avses i 5 kap. 7 tredje stycket samma lag kan i stället inordnas i Socialstyrelsens förslag till lydelse av 7 kap. 3 a.
Sid 8 (8) Detta yttrande har beslutats av lagmännen Sten Wahlqvist och Margareta Åberg och kammarrättsrådet Eva Lindeblad, föredragande. Sten Wahlqvist Margareta Åberg Eva Lindeblad