INSYN I EU POLITIKEN. Så fungerar. Europeiska unionen. Guide till EU:s institutioner

INSYN I EU POLITIKEN Så fungerar Europeiska unionen Guide till EU:s institutioner Europeiska unionen

INSYN I EU POLITIKEN Den här broschyren ingår i serien Insyn i EU politiken, som beskriver vad EU gör på sina olika politikområden, varför politiken ser ut som den gör och vilka resultat EU har uppnått. Broschyrerna hittar du här: http://europa.eu/pol/index_en.htm http://europa.eu/!tj78kk Så fungerar Europeiska unionen Europa på tolv lektioner Europa 2020 EU:s tillväxtstrategi EU:s grundare Bank och finans Bedrägeribekämpning Digital agenda för Europa Ekonomiska och monetära unionen och euron EU:s budget EU:s utvidgning Energi Folkhälsa Forskning och innovation Gränser och säkerhet Handel Havsfrågor och fiske Humanitärt bistånd och civilskydd Inre marknaden Internationellt samarbete och utveckling Invandring och asyl Jordbruk Klimatåtgärder Konkurrens Konsumentskydd Kultur, film och media Miljö Näringsliv Regionalpolitik Rättvisa, grundläggande rättigheter och jämlikhet Skatter Sysselsättning och socialpolitik Säkra livsmedel Transport Tullar Utbildning, ungdomsfrågor och idrott Utrikes- och säkerhetspolitik Insyn i EU politiken: Så fungerar Europeiska unionen Europeiska kommissionen Generaldirektoratet för kommunikation Information för allmänheten 1049 Bryssel BELGIEN Manuskriptet uppdaterades i oktober 2014 Omslag och bild på sidan 2: Luis Pedrosa 44 s. 21 29,7 cm ISBN 978-92-79-39926-8 doi:10.2775/13152 Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå, 2014 Europeiska unionen, 2014 Kopiering är tillåten. För användning eller kopiering av enskilda fotografier krävs tillstånd direkt från upphovsrättsinnehavaren.

INSYN I EU POLITIKEN Så fungerar Europeiska unionen Guide till EU:s institutioner

2 S å f u n g e r a r E u r o p e i s k a u n i o n e n Innehåll En introduktion till Europeiska unionen: Hur EU fungerar och vem som gör vad... 3 Europaparlamentet: Folkets röst... 9 Europeiska rådet: Bestämmer strategin... 12 Europeiska unionens råd: Medlemsländernas röst... 14 Europeiska kommissionen: Arbetar för det gemensamma intresset... 19 De nationella parlamenten: Arbetar för subsidiaritet... 23 Europeiska unionens domstol: Ser till att EU lagstiftningen följs... 24 Europeiska centralbanken: Arbetar för prisstabilitet... 26 Europeiska revisionsrätten: Arbetar för att förbättra EU:s ekonomiska förvaltning... 29 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén: Det civila samhällets röst... 31 Regionkommittén: De lokala myndigheternas röst... 33 Europeiska ombudsmannen: Utreder dina klagomål... 34 Europeiska datatillsynsmannen: Skyddar ditt privatliv... 35 Europeiska investeringsbanken: Investerar i framtiden... 36 EU:s byråer... 38

G u i d e t i l l E U : s i n s t i t u t i o n e r 3 En introduktion till Europeiska unionen Hur EU fungerar och vem som gör vad Vad handlar den här broschyren om? Den här broschyren är en vägledning till EU:s arbete. Den handlar om hur beslut fattas på EU nivå och vem som fattar sådana beslut. I centrum för beslutsprocessen står EU:s institutioner som parlamentet, rådet och kommissionen, som du kanske har hört talas om, och andra. I den här broschyren beskrivs först hur EU lagstiftningen är uppbyggd för att vi ska kunna visa hur EU fungerar. Sedan får du en djupare inblick i de olika institutionerna inom EU samt de byråer och organ som omger dem. Europeiska unionen i korthet I EU:s centrum finns medlemsstaterna de 28 länder som tillhör unionen och deras invånare. EU:s sätt att fungera är unikt även om länderna är suveräna och självständiga stater utövar de viss del av sin suveränitet gemensamt för att tillsammans bli starkare och dra nytta av sin storlek. Gemensam suveränitet innebär i praktiken att medlemsländerna delegerar en del av sina beslutsbefogenheter till de gemensamma institutioner de inrättat, så att beslut om vissa frågor av gemensamt intresse kan fattas demokratiskt på EU nivå. EU arbetar därmed på ett sätt som ligger mellan det federala systemet i Förenta staterna och Förenta nationernas lösa, mellanstatliga samarbetssystem. Mycket har uppnåtts sedan unionen bildades 1950. Man har bland annat skapat en inre marknad för varor och tjänster som omfattar 28 länder med 500 miljoner medborgare som har möjlighet att förflytta sig och bo var de önskar. En gemensam valuta har skapats euron som i dag är en stor världsvaluta, vilket gör den inre marknaden ännu effektivare. Unionen står även för de största programmen för utveckling och humanitärt bistånd i världen. Detta är bara några av de framsteg som har uppnåtts så här långt. Framöver kommer EU att arbeta för att ta Europa ur den ekonomiska krisen. EU arbetar även för att bekämpa klimatförändringarna och dess effekter. EU hjälper närliggande länder och fortsätter att föra förhandlingar om utvidgning, samt bygger en gemensam utrikespolitik för att sprida de europeiska värdena i världen. För att lyckas med dessa mål krävs att man kan fatta effektiva och lämpliga beslut och att man kan genomföra dem på rätt sätt. EU fördragen Europeiska unionen baseras på rättsstatsprincipen. Varje åtgärd som genomförs av EU har sin grund i de fördrag som på ett frivilligt och demokratiskt sätt har förhandlats fram och godkänts av alla EU länderna. Fördragen har sedan ratificerats av ländernas parlament eller genom en folkomröstning. I fördragen fastställs Europeiska unionens mål, reglerna för EU:s institutioner, hur beslut fattas och relationen mellan EU och medlemsländerna. Varje gång ett nytt medlemsland ansluts till unionen ändras fördragen. Vid olika tidpunkter har även fördragen ändrats för att förändra Europeiska unionens institutioner och ge dem nya ansvarsområden. Den 9 maj 1950 presenterade den franske utrikesministern Robert Schuman för första gången de idéer som ledde fram till Europeiska unionen. Den 9 maj firas därför som EU:s födelsedag. ImageGlobe

4 S å f u n g e r a r E u r o p e i s k a u n i o n e n Det senaste fördraget Lissabonfördraget undertecknades i Lissabon den 13 december 2007 och trädde i kraft den 1 december 2009. De tidigare fördragen ingår i den nu gällande konsoliderade versionen som omfattar fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen undertecknades av alla EU-länder utom Tjeckien och Storbritannien under 2012, och trädde i kraft den 1 januari 2013. Det är inte ett EU-fördrag utan ett mellanstatligt fördrag, även om avsikten är att införliva det i EU-lagstiftningen. Fördraget förbättrar förvaltningen av euroområdet och det gör länderna skyldiga att ha strikta regler för att garantera att statsbudgeten är i balans. EU:s arbete grundar sig på de fördrag som alla medlemsländer kommit överens om den senaste stora ändringen undertecknades i Lissabon 2007. ImageGlobe EU fördragens historia Den franska utrikesministern Robert Schuman föreslog 1950 att Västeuropas kol- och stålindustrier skulle integreras. Hans idéer infördes i Parisfördraget kommande år. Detta var starten för Europeiska kol- och stålgemenskapen, EU:s föregångare. Sedan dess har EU regelbundet uppdaterat och utökat fördragen för att säkerställa en effektiv politik och ett effektivt beslutsfattande: Parisfördraget, som upprättade Europeiska kol- och stålgemenskapen, undertecknades i Paris den 18 april 1951 och trädde i kraft 1952. Det löpte ut 2002. Romfördragen om upprättandet av den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) undertecknades i Rom den 25 mars 1957 och trädde i kraft 1958. Europeiska enhetsakten undertecknades i februari 1986 och trädde i kraft 1987. Den här akten ändrade EEG fördraget och banade väg för den inre marknaden. Fördraget om Europeiska unionen Maastrichtfördraget undertecknades i Maastricht den 7 februari 1992 och trädde i kraft 1993. Därmed inrättades Europeiska unionen samtidigt som parlamentet fick en större roll i beslutsfattandet och samarbetet utvidgades till flera politikområden. Amsterdamfördraget undertecknades den 2 oktober 1997 och trädde i kraft 1999. Med det här fördraget ändrades de tidigare fördragen. Nicefördraget undertecknades den 26 februari 2001 och trädde i kraft 2003. I fördraget anpassades EU:s institutionella system för att det skulle fungera effektivt när EU utvidgades med nya medlemsländer 2004. Lissabonfördraget undertecknades den 13 december 2007 och trädde i kraft 2009. Med fördraget förenklades arbetsmetoderna och röstreglerna och man inrättade en ordförande för Europeiska rådet. Dessutom infördes nya strukturer för att förstärka EU:s roll i världen.

G u i d e t i l l E U : s i n s t i t u t i o n e r 5 Vem fattar besluten? Många institutioner deltar i beslutsprocessen i Europeiska unionen, men framför allt följande: Europaparlamentet (parlamentet) som företräder EU medborgarna och som väljs direkt av dem. Europeiska rådet som består av stats- och regeringschefer från EU:s medlemsländer. Europeiska unionens råd (rådet) som består av EU medlemsländernas regeringar. Europeiska kommissionen (kommissionen) som företräder EU:s intressen i sin helhet. Europeiska rådet fastställer EU:s allmänna politiska riktlinjer och prioriteringar men kan inte stifta några lagar. I allmänhet är det kommissionen som föreslår nya lagar som sedan antas av parlamentet och rådet. Medlemsländerna och kommissionen tillämpar sedan lagarna. Vilka typer av lagstiftning finns det? Det finns flera typer av lagstiftning som tillämpas på olika sätt: En förordning är en lag som direkt är tillämplig och bindande i alla medlemsländer. Förordningen måste alltså inte först införas i medlemsländernas nationella lagstiftning, även om nationella lagar kan behöva ändras för att undvika att de strider mot förordningen. Ett direktiv är en lag som binder medlemsländerna, eller en grupp medlemsländer, till ett särskilt mål. Direktiv måste vanligtvis överföras till nationell lagstiftning för att de ska kunna tillämpas. Ett direktiv anger alltså det resultat som ska uppnås, sedan är medlemslandets sak att besluta hur detta ska göras. Ett beslut kan rikta sig till medlemsländer, en grupp människor eller enskilda personer. Ett beslut är bindande i sin helhet. Beslut används exempelvis för att reglera föreslagna sammanslagningar mellan företag. Rekommendationer och yttranden är inte bindande. Hur antas lagstiftningen? Varje EU lag baseras på någon specifik artikel i fördragen; detta kallas lagens rättsliga grund. Den rättsliga grunden avgör vilket lagstiftningsförfarande som ska följas. I fördraget fastställs beslutsprocessen, som omfattar kommissionens förslag, rådets och parlamentets behandling av förslaget och yttranden från rådgivande organ. I fördraget fastställs även när enhällighet krävs och när det räcker med kvalificerad majoritet för att rådet ska kunna anta lagstiftningen. Den största delen av EU lagstiftningen antas genom ett ordinarie lagstiftningsförfarande. Vid det här förfarandet utövas den lagstiftande makten gemensamt av parlamentet och rådet. Förfarandet inleds av kommissionen. När kommissionen överväger att föreslå åtgärder hämtar man ofta in synpunkter i ämnet från regeringar, företag, samhällsorganisationer och enskilda personer. Dessa synpunkter beaktas sedan i det förslag som läggs fram Friheten för alla medborgare att resa, bo och arbeta i alla 28 EU länder är en av EU:s största framgångar. Heide Benser/Corbis

6 S å f u n g e r a r E u r o p e i s k a u n i o n e n ORDINARIE LAGSTIFTNINGSFÖRFARANDE 1. Förslag från kommissionen 2. Yttranden från nationella parlament 3. Yttranden från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och/eller Regionkommittén (när så krävs) FÖRSTA BEHANDLINGEN 4. Första behandlingen i Europaparlamentet: Parlamentet antar en ståndpunkt (ändringar) 5. Kommissionen kan ändra förslaget 6. Första behandlingen i rådet (*) 7. Rådet godkänner parlamentets ståndpunkt Rättsakten antas 8. Rådet och parlamentet är inte överens om ändringarna Rådet antar en ståndpunkt vid första behandlingen ANDRA BEHANDLINGEN 9. Andra behandlingen i parlamentet: Parlamentet godkänner rådets ståndpunkt från den första behandlingen rättsakten antas i en tidig andra behandling eller så föreslår parlamentet ändringar 10. Kommissionen presenterar sitt yttrande om parlamentets ändringar 11. Andra behandlingen i rådet (*) 12. Rådet godkänner alla parlamentets ändringar av rådets ståndpunkt från den första behandlingen Rättsakten antas 13. Rådet och parlamentet är oeniga om ändringarna av rådets ståndpunkt från den första behandlingen FÖRLIKNING 14. Förlikningskommittén sammankallas 15. Förlikningskommittén enas om en gemensam text 16. Parlamentet och rådet godkänner förlikningskommitténs förslag och rättsakten antas 17. Parlamentet och/eller rådet avslår förlikningskommitténs förslag och rättsakten antas inte (*) Rådet antar sin ståndpunkt genom kvalificerad majoritet (i fördragen krävs enhällighet för ett fåtal områden). Om rådets ståndpunkt inte överensstämmer med kommissionens förslag/yttrande antar man ståndpunkten genom enhällighet.

G u i d e t i l l E U : s i n s t i t u t i o n e r 7 för rådet och parlamentet. Förslaget kan ha lagts fram på uppmaning av rådet, Europeiska rådet, parlamentet eller EU medborgarna, eller kan vara kommissionens eget initiativ. Rådet och parlamentet behandlar sedan förslaget var för sig. Om de inte kan enas vid förslagets andra behandling läggs förslaget fram för en förlikningskommitté, som består av lika många representanter från rådet och parlamentet. Även representanter från kommissionen deltar i kommitténs möten och diskussioner. När kommittén har enats skickas texten till parlamentet och rådet för en tredje behandling för att slutligen antas som lagstiftning. I de flesta fallen röstar parlamentet om förslag med enkel majoritet medan rådet använder sig av kvalificerad majoritet, där minst hälften av medlemsländerna, med tillsammans nästan två tredjedelar av befolkningen, måste rösta för förslaget. I vissa fall krävs enhällighet i rådet. Europeiska unionens regionkommitté, som ansvarar för att de lokala och regionala myndigheternas intressen tas tillvara. Dessutom kan andra institutioner och organ rådfrågas om ett förslag rör ett område som faller inom deras intresse- eller kunskapsområden. Exempelvis förväntar sig Europeiska centralbanken att rådfrågas om förslag som rör ekonomiska eller finanspolitiska frågor. Nationell granskning De nationella parlamenten får förslagen till lagstiftningsakterna samtidigt som Europaparlamentet och rådet. De kan avge yttranden för att säkerställa att besluten fattas på en lämplig nivå. EU åtgärder omfattas av subsidiaritetsprincipen som innebär att unionen, förutom på de områden där den har ensam Särskilda förfaranden Det finns särskilda lagstiftningsförfaranden som kan användas beroende på vad förslaget rör sig om. I samrådsförfarandet ska rådet konsultera parlamentet om förslag från kommissionen. Rådet måste däremot inte anta parlamentets synpunkter. Förfarandet används endast inom ett fåtal områden, exempelvis vid konkurrenslagstiftning och undantag inom den inre marknaden. I godkännandeförfarandet kan parlamentet godkänna eller avslå ett förslag, däremot inte föreslå ändringar. Det här förfarandet kan användas när förslaget rör godkännande av ett internationellt avtal som har förhandlats fram. Det finns dessutom ett fåtal fall där rådet och kommissionen, eller kommissionen själv, kan anta lagstiftning. Medborgarnas deltagande Genom det europeiska medborgarinitiativet har allmänheten i EU möjlighet att be kommissionen att lägga fram ett lagstiftningsförslag i en särskild fråga. Kommissionen ska noggrant undersöka alla initiativ som faller inom dess befogenhet och som har stöd av en miljon EU invånare från minst en fjärdedel av EU länderna. Parlamentet gör en granskning av initiativen. Dessa initiativ kan på så sätt påverka EU:s arbete och den offentliga debatten. Vem rådfrågas och vem kan motsätta sig ett beslut? Förutom triangeln kommissionen rådet parlamentet finns det ett antal rådgivande organ som måste rådfrågas när den föreslagna lagstiftningen gäller deras intresseområden. Även om deras rekommendationer inte skulle följas så är detta, genom att det säkerställer att EU lagstiftningen granskas noggrant, ett led i den demokratiska processen. Organen är följande: Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, som företräder grupper från det civila samhället, såsom arbetsgivare, fackföreningar och sociala intresseorganisationer. Medborgarna själva kan nu föreslå nya lagar genom det europeiska medborgarinitiativet. Bernd Vogel/Corbis

8 S å f u n g e r a r E u r o p e i s k a u n i o n e n bestämmanderätt, ska agera endast när åtgärderna är effektivare på EU nivå än på nationell nivå. De nationella parlamenten övervakar därför att den här principen tillämpas korrekt när beslut fattas i EU. Vilka beslut fattas I fördragen nämns de politikområden där EU kan fatta beslut. Inom vissa politikområden har EU exklusiv befogenhet, vilket innebär att beslut fattas på EU nivå av medlemsländerna i rådet och av Europaparlamentet. Dessa politikområden omfattar handel, tullar, konkurrensregler, euroområdets penningpolitik och bevarande av havets biologiska resurser. Inom andra politikområden delas befogenheten att fatta beslut mellan unionen och medlemsländerna. Detta innebär att om lagstiftning antas på EU nivå har den företräde. Om ingen lagstiftning har antagits på EU nivå kan de enskilda medlemsländerna lagstifta på nationell nivå. Den delade befogenheten används inom många politikområden, som exempelvis den inre marknaden, jordbruk, miljö, konsumentskydd och transport. Inom övriga politikområden sköts beslutsfattandet av medlemsländerna. Om ett politikområde inte uttryckligen omnämns i något fördrag kan därför inte kommissionen lägga fram ett lagförslag inom det området. Inom vissa områden som exempelvis rymdsektorn, utbildning, kultur och turism kan dock unionen stödja medlemsländerna. Inom andra områden, som utvecklingsbistånd och vetenskaplig forskning, kan EU arbeta parallellt med medlemsländerna, exempelvis genom program för utvecklingsbistånd. Ekonomisk samordning Alla EU länderna är en del av Ekonomiska och monetära unionen (EMU) vilket innebär att de samordnar sin ekonomiska politik och att de ekonomiska besluten betraktas som gemensamma angelägenheter. Inom EMU är inte någon institution ensam ansvarig för den övergripande ekonomiska politiken. Ansvaret delas istället mellan medlemsländerna och EU:s institutioner. Penningpolitiken som rör prisstabilitet och räntesatser hanteras självständigt av Europeiska centralbanken (ECB) i euroområdet, dvs. i de medlemsländer som använder euron som valuta. När Litauen inför euron i januari 2015 finns det 19 euroländer. Finanspolitiken som rör beslut om skatter, utgifter och lån sköts av regeringarna i de 28 medlemsländerna. Detta gäller även politik som rör arbetsmarknad och välfärd. Eftersom finanspolitiska beslut som fattas av ett medlemsland inom euroområdet kan påverka hela euroområdet måste dock besluten överensstämma med regler som fastställts på EU nivå. Samordning av sunda offentliga finanser och strukturpolitik är nödvändig för att EMU ska fungera effektivt och för att säkerställa stabilitet och tillväxt. Särskilt den ekonomiska krisen som tog sin början 2008 tydliggjorde behovet av starkare ekonomisk styrning inom EU och i euroområdet. Detta uppnås bland annat med bättre samordning av politiken och genom kontroll och övervakning. Rådet granskar medlemsländernas offentliga finanser och ekonomiska politik och kan ge rekommendationer till enskilda EU länder baserade på förslag från kommissionen. Rådet kan rekommendera åtgärder och vidta sanktioner mot länder i euroområdet som inte vidtar åtgärder för att minska underskotts- och skuldnivåerna. Styrningen av euroområdet och större politiska reformer som rör ekonomin diskuteras även på eurotoppmöten, där stats- och regeringscheferna från länderna i euroområdet träffas. EU och utrikespolitik EU:s utrikesrepresentant ansvarar för relationerna med länder utanför EU. Representanten utses av Europeiska rådet och är även vice ordförande i kommissionen. På stats- eller regeringschefsnivå representeras unionen av Europeiska rådets ordförande. Europeiska utrikestjänsten fungerar som utrikesdepartement och diplomattjänst för unionen under ledning av EU:s utrikesrepresentant. Utrikestjänsten består av personal med specialkunskaper från rådet, medlemsländerna och kommissionen. Rådet utarbetar och fattar beslut om EU:s utrikes- och säkerhetspolitik på grundval av de riktlinjer som fastställts av Europeiska rådet. Kommissionen ansvarar i sin tur för handel och finansiering med länder utanför EU, som humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd. Kommissionen företräder även unionen inom alla områden som inte rör utrikes- och säkerhetspolitik.

G u i d e t i l l E U : s i n s t i t u t i o n e r 9 Europaparlamentet Folkets röst Uppgift: Direktvald lagstiftande EU institution Ledamöter: 751 ledamöter i Europaparlamentet Plats: Strasbourg, Bryssel och Luxemburg http://www.europarl.eu Ledamöterna i Europaparlamentet väljs direkt av EU:s medborgare och ska företräda deras intressen. Val hålls vart femte år och alla EU medborgare över 18 år (16 år i Österrike), cirka 380 miljoner människor, har rätt att rösta. Parlamentet har 751 ledamöter från alla 28 medlemsländer. Europaparlamentets officiella säte ligger i Strasbourg i Frankrike, men institutionen arbetar på tre platser: Strasbourg, Bryssel (Belgien) och Luxemburg. Huvudmötena i parlamentet, som kallas för plenarsammanträden, äger rum i Strasbourg tolv gånger per år. Extra plenarsammanträden äger rum i Bryssel. Utskottsmötena äger också rum i Bryssel. Europaparlamentets sammansättning Platserna i Europaparlamentet är uppdelade mellan medlemsländerna i proportion till deras befolkningsmängd. De flesta ledamöterna tillhör ett nationellt politiskt parti i sitt hemland. I Europaparlamentet slår sig de nationella partierna samman i unionsövergripande politiska grupper; de flesta ledamöterna hör till någon av dessa grupper. ANTAL LEDAMÖTER PER MEDLEMSLAND 2014 Medlemsland Antal ledamöter Belgien 21 Bulgarien 17 Cypern 6 Danmark 13 Estland 6 Finland 13 Frankrike 74 Grekland 21 Irland 11 Italien 73 Kroatien 11 Lettland 8 Litauen 11 Luxemburg 6 Malta 6 Nederländerna 26 Polen 51 Portugal 21 Rumänien 32 Slovakien 13 Slovenien 8 Spanien 54 Storbritannien 73 Sverige 20 Tjeckien 21 Tyskland 96 Ungern 21 Österrike 18 TOTALT 751

10 S å f u n g e r a r E u r o p e i s k a u n i o n e n ANTAL LEDAMÖTER PER POLITISK GRUPP I OKTOBER 2014 Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet S&D 191 Europeiska enade vänstern/nordisk grön vänster GUE/NGL 52 Alliansen liberaler och demokrater för Europa ALDE 68 De gröna/europeiska fria alliansen Verts/ALE 50 Europeiska konservativa och TOTALT 751 Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) PPE 220 reformister ECR 70 Frihet och direktdemokrati i Europa EFFD 48 Grupplösa ledamöter NI 52 Vad gör Europaparlamentet? Parlamentet har tre huvudsakliga uppgifter: 1. Tillsammans med rådet antar man EU lagstiftning. I och med att parlamentet är direktvalt säkerställs den demokratiska legitimiteten i EU lagstiftningen. 2. Parlamentet utövar demokratisk kontroll över alla EU institutionerna, särskilt kommissionen. Parlamentet kan godkänna eller förkasta no mineringen av kommissionens ordförande och kommissionsledamöterna och har rätt att kräva att hela kommissionen avgår. 3. Tillsammans med rådet bestämmer parlamentet över EU:s budget och kan därför påverka EU:s utgifter. I slutet av varje budgetförfarande godkänner eller avslår parlamentet budgeten i sin helhet. Nedan följer en närmare beskrivning av de tre uppgifterna. 1. MAKTEN ATT LAGSTIFTA Det vanligaste sättet att anta EU lagstiftning är genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet, som även kan kallas för medbeslutandeförfarande. Detta förfarande ger Europaparlamentet och rådet lika stor befogenhet, och de lagar som stiftas är rådets och parlamentets gemensamma. Förfarandet används för största delen av EU:s lagstiftning och omfattar många områden, som konsumenträtt, miljöskydd och transport. Enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet presenterar kommissionen ett förslag som måste antas av både parlamentet och rådet. Dessutom krävs parlamentets samtycke för alla internationella avtal inom områden som omfattas av det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Parlamentet måste rådfrågas när det gäller förslag inom flera andra områden. Ett godkännande från parlamentet krävs för viktiga politiska eller institutionella beslut som exempelvis rör socialförsäkring och socialt skydd, skattebestämmelser inom energiområdet samt samordning av omsättningsskatter och indirekta skatter. Parlamentet ger också impulser till ny lagstiftning genom att granska kommissionens årliga arbetsprogram, överväga vilka nya lagar som skulle behövas och be kommissionen att lägga fram förslag. 2. MAKTEN ATT KONTROLLERA Parlamentet utövar demokratisk kontroll av de övriga EU institutionerna. Detta sker på flera sätt. När en ny kommission ska tillträda frågar parlamentet ut alla ledamotskandidaterna och den blivande ordföranden (som nomineras av medlemsländerna). De kan inte utses utan parlamentets godkännande. Kommissionen är dessutom politiskt ansvarig inför parlamentet, som kan avge ett misstroendevotum och kräva hela kommissionens avgång. Rent allmänt utövar parlamentet sin kontroll genom att regelbundet granska rapporter som kommissionen överlämnar. Dessutom ställer parlamentet skriftliga och muntliga frågor. Kommissionsledamöterna deltar i parlamentets plenarsammanträden och i möten med parlamentsutskotten. På samma sätt för parlamentet en regelbunden dialog med Europeiska centralbankens ordförande om penningpolitiken.

G u i d e t i l l E U : s i n s t i t u t i o n e r 11 Martin Schulz blev omvald till Europaparlamentets talman 2014. EU Parlamentet övervakar även rådets arbete: parlamentsledamöterna ställer regelbundet skriftliga och muntliga frågor, medan rådets ordförandeskap närvarar vid plenarsammanträdena och deltar i viktiga debatter. Inom vissa politikområden, som utrikes- och säkerhetspolitik, är rådet ensamt ansvarigt för beslutsfattandet. Parlamentet samarbetar dock nära med rådet även inom dessa områden. Parlamentet kan också utöva demokratisk kontroll genom att granska framställningar från medborgarna och inrätta tillfälliga undersökningskommittéer. Slutligen bidrar parlamentet till varje EU toppmöte (Europeiska rådets möten). Vid öppnandet av varje toppmöte inbjuds parlamentets talman att ge parlamentets synpunkter på aktuella frågor och ärenden som står på Europeiska rådets dagordning. 3. MAKTEN ÖVER PENGARNA EU:s årliga budget fastställs gemensamt av parlamentet och Europeiska unionens råd. Parlamentet behandlar budgeten i två omgångar, och den kan inte börja gälla innan parlamentets talman har undertecknat den. Parlamentets budgetkontrollutskott övervakar hur budgeten används. Dessutom beslutar parlamentet varje år om kommissionens förvaltning av budgeten för föregående år ska godkännas. Denna godkännandeprocess går under benämningen beviljande av ansvarsfrihet. Så arbetar parlamentet Parlamentet väljer sin egen talman för en period på två och ett halvt år. Talmannen representerar parlamentet i de övriga EU institutionerna samt i övriga världen och har 14 vice talmän till sin hjälp. Europaparlamentets talman undertecknar tillsammans med rådets ordförande all lagstiftning när den har antagits. Parlamentets arbete är uppdelat i två huvuddelar: Förberedelser inför plenarsammanträdet: detta görs av ledamöterna i de 20 parlamentsutskotten som specialiserar sig på särskilda områden inom EU:s verksamhet. Exempel på detta är utskottet för internationell handel och utskottet för ekonomiska och monetära frågor. Frågorna diskuteras även av de politiska grupperna. Plenarsammanträdet: Plenarsammanträdet, där alla ledamöter medverkar, äger vanligen rum i Strasbourg (en vecka per månad). Extra sammanträden hålls ibland i Bryssel. Under plenarsammanträdena granskar parlamentet lagförslag och röstar om ändringar innan beslut fattas om texten. Andra punkter på dagordningen kan vara meddelanden från rådet eller kommissionen och frågor om aktuella händelser inom EU eller i världen i övrigt. Parlamentet kan i regel endast anta beslut om minst en tredjedel av parlamentsledamöterna är närvarande vid omröstningen. Normalt fattas besluten med majoritet av de avgivna rösterna. I vissa fall krävs det dock att majoriteten av alla ledamöter röstar för beslutet, till exempel när parlamentet väljer kommissionens ordförande eller vid omröstningar i andra behandlingen i det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

12 S å f u n g e r a r E u r o p e i s k a u n i o n e n Europeiska rådet Bestämmer strategin Uppgift: Att fatta beslut om politiska riktlinjer och prioriteringar Ledamöter: Stats- och regeringschefer från varje medlemsland, Europeiska rådets ordförande och Europeiska kommissionens ordförande Plats: Bryssel http://european council.europa.eu Europeiska rådet utgörs av de politiska ledarna inom EU, dvs. statsministrar och presidenter samt Europeiska rådets ordförande och kommissionens ordförande. De träffas minst fyra gånger per år för att diskutera den politiska inriktningen och prioriteringarna inom EU. Även EU:s utrikesrepresentant deltar i Europeiska rådets arbete. Vad gör Europeiska rådet? Europeiska rådet utgör den högsta nivån för medlemsländernas politiska samarbete. Vid toppmötena mellan stats- eller regeringschefer från alla EU:s medlemsländer fattas beslut med enhällighet om den politiska inriktningen och de gemensamma prioriteringarna inom EU. Därmed ges impulser för att utveckla unionens politik. Europeiska rådet stiftar inte lagar. I slutet av varje sammanträde utfärdar man slutsatser där man sammanfattar de huvudsakliga synpunkterna från diskussionerna och de beslut som fattats. Man beskriver även hur dessa ska följas upp. I slutsatserna identifieras större problem som bör hanteras av rådet, dvs. på ministernivå. Man kan även uppmana Europeiska kommissionen att komma med förslag i särskilda frågor. Europeiska rådets möten äger vanligtvis rum minst två gånger varje halvår. Ytterligare möten (extramöten eller informella möten) kan hållas vid behov och om beslut krävs på högsta nivån. Detta kan till exempel gälla ekonomiska frågor eller utrikespolitik. Europeiska rådets ordförande Europeiska rådets ordförande samordnar arbetet i Europeiska rådet. Ordföranden ansvarar för att sammankalla och leda Europeiska rådets möten och för att driva arbetet framåt. Europeiska rådets ordförande representerar även unionen i övriga världen. Tillsammans med EU:s utrikesrepresentant företräder han eller hon unionens intressen i utrikes- och säkerhetsfrågor. Ordföranden väljs av Europeiska rådet för en mandatperiod på två och ett halvt år som kan förnyas en gång. Ordförandeskapet i Europeiska rådet är ett heltidsarbete och ordföranden kan inte samtidigt ha en nationell befattning. Hur fattar Europeiska rådet sina beslut? Europeiska rådet fattar majoriteten av sina beslut med enhällighet. I ett antal fall gäller emellertid kvalificerad majoritet. Det används till exempel vid val av Europeiska rådets ordförande och när kommissionen eller EU:s utrikesrepresentant ska utses. När Europeiska rådet fattar beslut genom omröstning är det endast stats- eller regeringscheferna som har rösträtt. Sekretariat Europeiska rådet bistås av rådets generalsekretariat.

G u i d e t i l l E U : s i n s t i t u t i o n e r 13 Eurotoppmöten Euroländernas stats- och regeringschefer sammanträder inte bara i Europeiska rådet, utan träffas även minst två gånger per år tillsammans med Europeiska kommissionens ordförande. Europeiska centralbankens ordförande bjuds också in till eurotoppmötena. Även Europaparlamentets talman kan bjudas in. På dessa möten diskuteras styrningen av euroområdet samt större förändringar i den ekonomiska politiken. Eurotoppmötet inrättades formellt genom fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen. Ordföranden för eurotoppmötet utses av stats- och regeringscheferna i euroområdet. Ordföranden utses vid samma tillfälle som Europeiska rådets ordförande och har samma mandatperiod. Dessa två poster kan innehas av samma person. I vissa fall kan länder som har ratificerat fördraget men som inte använder euron som valuta också delta i eurotoppmötena. När dessa länder inte får medverka håller ordföranden för eurotoppmötet dem och de övriga EU medlemsländerna underrättade om förberedelserna för mötet och resultatet. Ordföranden i Europeiska rådet sedan den 1 december 2014 Donald Tusk leder EU-toppmötena. EU Vilket råd gör vad? Det är lätt att bli förvirrad när det gäller de europeiska organen, särskilt eftersom flera väldigt olika organ har liknande namn, som de tre följande råden. Europeiska rådet Europeiska rådet omfattar stats- eller regeringscheferna (dvs. presidenter och/eller statsministrar) från alla EU länder, tillsammans med Europeiska rådets ordförande och Europeiska kommissionens ordförande. Detta är EU:s högsta politiska organ och dess möten kallas ofta för toppmöten. Europarådet Detta är ingen EU institution, utan en mellanstatlig organisation som arbetar för att värna om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen. Europarådet bildades 1949 och antog tidigt Europakonventionen om mänskliga rättigheter. För att göra det möjligt för invånarna att utöva sina rättigheter enligt konventionen inrättades Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Europarådet har i dag 47 medlemsländer, och alla EU länderna är medlemmar. Huvudkontoret ligger i Strasbourg i Frankrike. Europeiska unionens råd Europeiska unionens råd kallas vanligen för rådet eller ministerrådet och består av ministrar från alla EU länderna. Rådet sammanträder regelbundet för att fatta beslut och för att stifta EU lagar.

14 S å f u n g e r a r E u r o p e i s k a u n i o n e n Europeiska unionens råd Medlemsländernas röst Uppgift: Att fatta beslut om politiken och att stifta lagar Ledamöter: En minister från varje medlemsland Plats: Bryssel och Luxemburg http://consilium.europa.eu I rådet träffas ministrarna från EU:s medlemsländer för att diskutera EU frågor, fatta beslut och stifta lagar. De ministrar som deltar i mötena har befogenhet att binda sin regering att genomföra de beslut som fattas på rådets möten. Vad gör rådet? Rådet är en av de viktigaste beslutsfattarna i EU. Arbetet genomförs på rådets möten där en minister från varje EU lands regering deltar. Syftet med mötena är att diskutera, enas om, ändra och till sist anta lagstiftning. Man samordnar även medlemsländernas politik och fastställer EU:s utrikespolitik. Vilken minister som deltar vid vilket möte beror på vilket ämne som ska avhandlas. Detta kallas för rådets konstellationer. Om rådet exempelvis ska diskutera miljöfrågor är det EU ländernas miljöministrar som sammanträder och kallas då rådet (miljö). På samma sätt finns rådet (ekonomiska och finansiella frågor), rådet (konkurrenskraft) etc. Det finns tio olika rådskonstellationer: För att komma ur den ekonomiska krisen har EU länderna enats om Europa 2020-strategin för smart och hållbar tillväxt för alla. Ministerrådet fattar många beslut för att genomföra den här strategin. Under ledning av EU:s utrikesrepresentant: Utrikes frågor Under ledning av det medlemsland som innehar rådets ordförandeskap: Allmänna frågor Ekonomiska och finansiella frågor Rättsliga och inrikes frågor Sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor Konkurrenskraft (inre marknaden, industri, forskning och rymdfrågor) Transport, telekommunikation och energi imago/xinhua/reporters Jordbruk och fiske Miljö Utbildning, ungdom, kultur och idrott

G u i d e t i l l E U : s i n s t i t u t i o n e r 15 RÅDETS ORDFÖRANDESKAP År januari juni juli december 2014 Grekland Italien 2015 Lettland Luxemburg 2016 Nederländerna Slovakien 2017 Malta Storbritannien 2018 Estland Bulgarien 2019 Österrike Rumänien 2020 Finland Ordförandeskapet i rådet växlar mellan medlemsländerna var sjätte månad. Detta är inte samma sak som Europeiska rådets ordförande. Ordförandelandets regering ansvarar för att organisera och leda de olika mötena i rådet. Det enda undantaget är rådet för utrikes frågor som leds av EU:s utrikesrepresentant som ansvarar för utrikespolitiken på uppdrag av rådet. För att kunna säkerställa kontinuiteten i rådets arbete samarbetar ordförandeländerna nära i grupper om tre. Dessa trojkor utformar tillsammans ett program för rådets verksamhet under en 18-månadersperiod. Varje minister i rådet har befogenhet att fatta bindande beslut för sin regering. Dessutom är varje minister i rådet politiskt ansvarig inför sina folkvalda nationella församlingar. Detta säkerställer demokratisk legitimitet i rådets beslut. Rådet har fem huvudsakliga ansvarsområden: 1. Att anta EU lagstiftning. Inom de flesta områden sker detta i samarbete med Europaparlamentet. 2. Att samordna medlemsländernas politik, exempelvis på det ekonomiska området. 3. Att utveckla EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik mot bakgrund av de riktlinjer som utformats av Europeiska rådet. 4. Att sluta internationella avtal mellan EU och andra länder eller internationella organisationer. 5. Att anta EU:s budget tillsammans med Europa parlamentet. Rådets arbete beskrivs närmare nedan. 1. LAGSTIFTNING En stor del av EU:s lagstiftning antas gemensamt av rådet och parlamentet. En grundregel är att rådet endast agerar efter förslag från kommissionen. Vanligtvis ansvarar kommissionen för att säkerställa att EU:s lagstiftning tillämpas på rätt sätt när den väl har antagits. 2. SAMORDNING AV MEDLEMSLÄNDERNAS POLITIK (ETT EXEMPEL: DEN EKONOMISKA POLITIKEN) Samtliga EU:s medlemsländer ingår i Ekonomiska och monetära unionen (EMU) även om inte alla länderna ingår i euroområdet. Enligt EMU baseras EU:s ekonomiska politik på samordning av medlemsländernas ekonomiska politik. Samordningen genomförs av ekonomi- och finansministrarna som tillsammans utgör rådet (ekonomiska och finansiella frågor) eller, som det också kallas, Ekofinrådet. 3. GEMENSAM UTRIKES- OCH SÄKERHETSPOLITIK (GUSP) Att fastställa och genomföra EU:s utrikes- och säkerhetspolitik är Europeiska rådets och rådets exklusiva befogenhet och de fattar beslut med enhällighet. Utrikesoch säkerhetspolitiken genomförs sedan i praktiken av EU:s utrikesrepresentant tillsammans med medlemsländerna i möten i rådet (utrikes frågor). 4. INTERNATIONELLA AVTAL Varje år sluter (dvs. formellt undertecknar) rådet ett antal avtal mellan Europeiska unionen och länder utanför unionen samt internationella organisationer. Det kan vara avtal med breda tillämpningsområden som handel, samarbete och utveckling eller avtal om särskilda områden som textil, fiske, vetenskap och teknik, transporter osv. Sådana avtal måste godkännas av Europaparlamentet om de gäller områden där parlamentet har medbeslutanderätt. 5. EU:S BUDGET EU:s årliga budget fastställs gemensamt av rådet och Europaparlamentet. Om de båda institutionerna inte kan enas genomförs ett förlikningsförfarande tills budgeten kan godkännas. Så arbetar rådet Alla rådets diskussioner och omröstningar om lagstiftning sker offentligt. Sådana möten kan ses direkt på rådets webbplats. Rådet (allmänna frågor) säkerställer att arbetet i de olika rådskonstellationerna är enhetligt. Rådet ser även till att Europeiska rådets möten följs upp på ett effektivt sätt. Det stöds av Ständiga representanternas kommitté (Coreper, från franskans Comité des Représentants Permanents).

16 S å f u n g e r a r E u r o p e i s k a u n i o n e n Coreper består av medlemsländernas ständiga representanter i Europeiska unionen. I Bryssel har varje EU-land en ständig representation som företräder medlemslandet och bevakar dess intressen på EU-nivå. Chefen för varje representation är i praktiken sitt lands EU-ambassadör. EU-ambassadörerna sammanträder varje vecka i Coreper. Till sin hjälp har de ett antal arbetsgrupper där tjänstemän från de nationella myndigheterna deltar. Hur röstar rådet? Rådets beslut fattas genom omröstning. I de flesta fall fattar rådet beslut med kvalificerad majoritet. I några fall krävs ett annat förfarande enligt fördragen, exempelvis enhällighet när det gäller beskattningsfrågor. För att ett beslut ska fattas med kvalificerad majoritet måste förslaget få dubbel majoritet av både länder och befolkning. Det betyder att förslaget måste stödjas av minst 55 % av medlemsländerna, dvs. 16 av 28 länder, och medlemsländer som tillsammans har 65 % av EU:s befolkning vilket betyder ungefär 329 av 506 miljoner invånare. För att hindra ett beslut från att fattas måste dessutom åtminstone fyra länder, som tillsammans står för mer än 35 % av befolkningen, rösta emot. Dessa regler betyder att alla beslut som fattas av rådet har brett stöd i EU, men också att små minoriteter inte kan hindra beslut från att fattas. Före november 2014 användes ett annat system där varje land hade ett visst antal röster. ANTAL RÖSTER PER LAND I RÅDET (2014) Medlemsland Befolkning ( 1 000) Procent av unionens totala befolkning Tyskland 80 523,7 15,93 Frankrike 65 633,2 12,98 Storbritannien 63 730,1 12,61 Italien 59 685,2 11,81 Spanien 46 704,3 9,24 Polen 38 533,3 7,62 Rumänien 20 057,5 3,97 Nederländerna 16 779,6 3,32 Belgien 11 161,6 2,21 Grekland 11 062,5 2,90 Tjeckien 10 516,1 2,08 Portugal 10 487,3 2,07 Ungern 9 908,8 1,96 Sverige 9 555,9 1,89 Österrike 8 451,9 1,67 Bulgarien 7 284,6 1,44 Danmark 5 602,6 1,11 Finland 5 426,7 1,07 Slovakien 5 410,8 1,07 Irland 4 591,1 0,91 Kroatien 4 262,1 0,84 Litauen 2 971,9 0,59 Slovenien 2 058,8 0,41 Lettland 2 023,8 0,40 Estland 1 324,8 0,26 Cypern 865,9 0,17 Luxemburg 537,0 0,11 Malta 421,4 0,08 Totalt 505 572,5 100 Antal röster som krävs för kvalificerad majoritet 328 622,1 65 %

G u i d e t i l l E U : s i n s t i t u t i o n e r 17 Associated Press/Reporters Rådets generalsekretariat Rådets generalsekretariat bistår både Europeiska rådet och dess ordförande, samt rådet och dess roterande ordförandeskap. Det leds av en generalsekreterare som utses av rådet. Eurogruppen Alla medlemsländer deltar i Ekonomiska och monetära unionen (EMU), vilket innebär att de samordnar sin ekonomiska politik och betraktar ekonomiska beslut som gemensamma angelägenheter. Alla medlemsländer ingår däremot inte i euroområdet med euron som gemensam valuta. Vissa länder har valt att för närvarande inte ansluta sig till euron, medan andra fortfarande förbere der sina ekonomier för att uppfylla kriterierna för medlemskap i euroområdet. Medlemsländerna i euroområdet måste samarbeta nära och omfattas dessutom av Europeiska centralbankens gemensamma penningpolitik. Därför behövs ett forum för länderna i euroområdet att diskutera och fatta beslut om politiken för euroområdet. Detta kan inte göras av Ekofinrådet, eftersom det omfattar alla medlemsländerna. Lösningen är Eurogruppen, som består av ekonomi- och finansministrarna från länderna i euroområdet. Eurogruppen arbetar för att främja ekonomisk tillväxt och finansiell stabilitet i euroområdet genom en samordnad ekonomisk politik. Eftersom endast Ekofin rådet formellt sett kan besluta i ekonomiska frågor har Eurogruppen informella möten dagen före Ekofinrådets möte som äger rum ungefär en gång i månaden. Följande dag tas de överenskommelser som man uppnått i den informella Eurogruppen upp på Ekofin rådets möte och beslutas formellt av Eurogruppens medlemmar. Det är bara ministrarna från länderna i euroområdet som röstar Nya EU regler för ekonomisk och finansiell styrning bidrar till att sanera och stödja banksektorn. Vad innebär ett fördjupat samarbete? Om vissa medlemsländer vill samarbeta närmare inom politikområden där EU inte har exklusiv befogenhet men inte får med sig övriga medlemsländer kan de använda sig av fördjupat samarbete. På så sätt kan en grupp på minst nio medlemsländer samarbeta närmare med hjälp av EU:s institutioner. Det finns emellertid vissa villkor: samarbetet måste främja unionens mål och det ska vara öppet för övriga medlemsländer om de önskar delta. Ett antal länder har valt fördjupat samarbete när det gäller lagstiftning om äkten skapsskillnad. Det gör det möjligt för dem att finna en gemensam lösning för par från olika EU länder som begär skilsmässa inom EU. Förfarandet används även för ett enhetligt patentsystem som omfattar de flesta, men inte alla, av EU:s medlemsländer. i frågor som rör Eurogruppen. Kommissionären med ansvar för ekonomiska och monetära frågor samt euron och Europeiska centralbankens ordförande närvarar också vid Eurogruppens möten. Medlemmarna i Eurogruppen utser en ordförande för en period på två och ett halvt år. Rådets generalsekretariat bistår med administrativt stöd till Eurogruppens möten. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken Europeiska unionen är i färd med att utveckla en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (Gusp) som inte omfattas av samma förfaranden som andra politikområden. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken fastställs och genomförs av Europeiska rådet i samarbete med rådet. Unionens allmänna mål är att stärka demokratin, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter och frihet samt respekten för människovärdet och principerna för jämlikhet och solidaritet överallt i världen. För att uppnå dessa mål utvecklar EU relationer och samarbeten med andra länder och organisationer runt om i världen. Ansvaret för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är uppdelat enligt följande: Europeiska rådet fastställer under ledning av sin ordförande den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken med beaktande av unionens strategiska intressen, vilket även omfattar försvarsfrågor.

18 S å f u n g e r a r E u r o p e i s k a u n i o n e n EU ländernas brottsbekämpande myndigheter måste samarbeta för att motverka internationell brottslighet. Matteis/ LookatSciences/Reporters Rådet, särskilt rådet (utrikes frågor), fattar sedan de beslut som krävs för att fastställa och genomföra den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken med hänsyn till riktlinjerna från Europeiska rådet. EU:s utrikesrepresentant leder mötena i rådet (utrikes frågor). EU:s utrikesrepresentant genomför tillsammans med medlemsländerna den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken på ett enhetligt och effektivt sätt. För att göra detta kan representanten använda sig av nationella resurser eller unionsresurser. EU:s utrikestjänst fungerar som unionens utrikesdepartement och diplomattjänst. EU:s utrikesrepresentant är chef för utrikestjänsten som består av personal med specialkunskaper från rådet, medlemsländerna och kommissionen. EU har delegationer i de flesta av världens länder och dessa ingår i utrikestjänsten. De arbetar tillsammans med EU ländernas nationella ambassader i frågor som rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Frågor av betydelse för den gemensamma utrikesoch säkerhetspolitiken kan tas upp i rådet av vilket medlemsland som helst eller av EU:s utrikesrepresentant, på eget initiativ eller som företrädare för kommissionen. Med tanke på att många frågor som rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ofta är brådskande finns det mekanismer för att fatta snabba beslut. I allmänhet fattas beslut inom det här området enhälligt. Samtidigt som EU:s utrikesrepresentant ansvarar för att utveckla den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, företräder representanten även unionens utrikes- och säkerhetspolitik i världen och för en politisk dialog med länder och partner utanför EU. Dessutom för representanten fram EU:s ståndpunkt i internationella organisationer och möten. På statseller regeringschefsnivå representeras unionen av Europeiska rådets ordförande. En del av den gemensamma utrikes- och säker hetspolitiken är frågor som rör säkerhet och försvar, där EU håller på att utveckla en gemensam säkerhets- och försvarspolitik (GSFP). Politiken har utformats för att EU länderna ska kunna vidta krishanteringsåtgärder. Dessa omfattar humanitära, fredsskapande och fredsbevarande åtgärder, som kan vara både militära och civila. Medlemsländerna kan frivilligt ställa en del av sina styrkor till EU:s förfogande för sådana åtgärder. De samordnas alltid med Nato, vars ledningsstruktur ibland används i det praktiska arbetet vid EU uppdrag. Arbetet samordnas av flera permanenta EU organ. Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik (Kusp) övervakar den internationella utvecklingen och bedömer EU:s handlingsalternativ om en krissituation uppstår utomlands. Europeiska unionens militära kommitté (EUMC) består av överbefälhavare från alla EU länder och styr EU:s militära åtgärder, samt fungerar som rådgivare i militära frågor. Europeiska unionens militära stab (EUMS) består av militära experter som arbetar vid det permanenta militära högkvarteret i Bryssel och som bistår EUMC.