1
Draken Kapitel 1 drakägget Hej! Jag är en ung pojke som heter Didrik Didrikson. Jag är 11 år. Jag har en mamma, pappa och en lillasyster. Min mamma heter Beta, min pappa heter Urban och min lillasyster heter Ebba. Jag bor på en bondgård i en hydda. Inne i hyddan är det bara ett två rum. Ett rum sover man i och andra rum lagar man mat, syr och så kan man leka. Min mamma brukar sy långa klänningar till tjejerna och t-shirt och hårs till kilarna. Våran familj har tre lam, två kor, en gris, en katt och en hund. Jag vaknade av att min mamma ropade på mig. Hon undrade om jag kunde skörda vete och sen mata djuren. Mamma frågar mig i gång i veckan om jag kan plocka vete. För att komma till åkern så gick man genom skogen. När jag hade gått i skogen en stund kom jag fram till åkern. Jag skördade en stor bunt och tog ett snöre och knöt runt. Sen började jag gå hem. Jag gick en omväg hem för det var så fint väder idag. När jag nästan var hemma så såg jag ett ägg som låg i gräset. Ägget var ljusblått med mörkrosa prickar. Jag tog med ägget hem. Men jag ville inte säga till non att jag hade hittat det konstiga ägget. När jag kom hem så gav jag vetet till mamma. Jag gick till ladan och så la jag ägget i höet. Jag började att ge grisen mat. Jag gav den våra rester från igår. Korna och lammen tog jag till ängen som vi har precis bredvid vårat hydda. Jag öppna grinden till ängen. 2
Korna och lammen sprang in på ängen och börja äta. Jag sprang tillbaka till ladan och hämtade ägget. Ägget var lite strävt och så luktade det lite konstigt. Det luktade unket. Jag tog upp ägget och precis när jag tog upp det så darra det till i min hand. Jag la ägget på hött igen. Jag titta på ägget en stund och helt plötsligt darra det till ingen. Det fick en stor spricka i sig! En drake föds Kapitel 2 Det kom mer spricker i ägget och sen kom en liten drake ut från ägget. Draken var röd och stora blåa ögon. Jag tog upp draken. Jag la ner den igen så plocka jag upp allt skal från Drakägget. När jag nästan hade plockat upp allt hitta jag ett armband. Jag satte på mig det och helt plötsligt hörde jag röster. Jag märkte att det var draken för när den röde på munnen så hörde jag något samtidigt. Det var en liten prick som stod upp lite och när jag tryckte på den så hörde man inte draken längre, och när jag sa något så svara den inte. - Hallå, ropa jag. Jag fik inget svar. När jag hade försökt att prata med honom ett tag kom jag på att jag hade tryckt på den där knapen. När jag tryckte på knapen så hörde jag den igen. - Hej vad heter du, sa en röst. Jag kom på att det var draken som prata. - Jag heter Didrik, sa jag. Draken sa att jag kunde tänka vad jag vill säja. 3
- Så du hör vad jag tänker, sa jag. - Ja, sa draken. - Men om jag inte vill att du ska höra vad jag tänker, sa jag. -Då stänger du bara av. Jag fråga vad den hete. Den sa att den inte hade något namn. Då sa jag att hon fick heta Boline. Jag kan inte vissa dig för någon en för du är för liten. Jag får gömma dig här i stallet tills du blir lite större. Jag kom på att draken inte har fot not att äta. Jag fråga Boline vad en drake äter. Han sa att han åt löv och kvistar. Jag la Boline i hött och sprang ut i skogen och hämta lite löv och kvistar. Precis när jag gav han maten så ropa mamma att det var mat. Jag sa att jag bara skulle äta mat och sen kom jag. Boline sa att hon kan läsa hennes tankar så du behöver inte säga det. -okej, sa jag och gick till maten. När jag kom från maten så mätte jag henne. Hon var 20cm lång. KAPITEL 3 DRAKTRÄNING Det har gott en lång tid och draken har vuxit. Draken är 180cm nu och har fot stora vingar. Jag tänkta att jag kunde träna draken att flyga för draken är så stor nu. Jag tryckte på knapen så jag kunde prata med igen. Jag sprang ut till ladan där draken gömmer sig. Hon satt där i hött och klia sig med sin svans. - Hej, sa jag. - Hej, sa draken. - Vi ska gå ut och träna dig att flyga, sa jag. Vi smög ut till skogen. Vi gick en stund och till slut såg vi ett berg som inte var så högt men perfekt höjd när man ska lära sig att flygga. Vi gick upp på berget. Boline hoppa ner från berget och föl rakt ner. Jag sprang ner från berget. - Gick det bra, sa jag. - Ja det gick bra, sa Boline. 4
- Vet du hur man flyger, sa jag. - Nej, sa Boline. Jag sa till Boline att hon skulle flaxa upp och ner med vingarna. Vi gick upp på berget och försökte igen. Hon flaxa ganska långsamt och sen hoppa hon. Hon trilla en liten bit sen flög hon. - Bravo Bravo, skrek jag när hon flög. Jag tänkta att på att jag också lärde mig något idag: jag lärde mig att ibland kan man inte bara säga vad man ska göra utan vissa. Det var inte så svårt att lära Boline att flyga när man hade visat henne. När Boline hade kommit tillbaka så undra hon om jag ville åka med. Ja sa att jag gärna sa jag. Men jag kom inte upp på ryggen. Vi försökte på alla set som går men jag kom inte upp. sa jag. - Det här var nog det svåraste idag, - Ja men du måste ju komma upp på not sätt, sa boline. - Men om jag hoppar bock över dina taggar på ryggen, sa jag. - Det kan funka, sa boline. Jag gick till svansen och hoppa bock över taggarna. När jag hade hoppat över alla taggar flög han iväg. När jag satt på ryggen så kändes det som jag var tyngdlös. När man var där uppe och kolla ner var det jätte vackert. När vi hade flugit en stund såg jag att någon fick syn då på mig och Boline. Jag sa till boline att hon skulle svänga så att den som titta inte såg att det var jag och en drake. Boline svängde snabbt åt andra hålet. Det killade i magen när hon svängde. Hon landade på berget igen. Vi gick samma väg hem. När vi var nära ladan sprang vi snabbt. Boline lag sig i hött och somna. -Det är nog svårt att lära sig flygga, sa jag. 5
KAPITEL 4 DEN MYSTISKA MANEN Det har blivit kväll och jag gick in i huset. Mamma laga mat vid brasan. Pappa hade fiskat så vi skulle äta fisk. Jag duka fram träskålar och träskedar. Mamma la upp maten och så sate vi oss vi brasan. Jag ropa på min lillasyster men hon svara inte. Jag gick till sovplatserna. Där log hon och sov. Jag gick tillbaka till min mamma. Ebba sov sa jag till mamma och satte mig vid bordet. -Då blir det bara du, jag och Urban vi bordet idag, sa mamma. -Ja, sa jag. Jag sa till pappa att han skulle koma och äta middag. Men precis när vi satte oss knaka det på dörren. Mamma öppna. -JAG SÖKER DRAKFARAREN, säger mannen. Mamma ser helt chockad ut. -Det är nog mig du söker, sa jag. Mannen hade en svart regnjacka, en svart regnhatt och svarta stövlar. Han såg väldigt läskigt ut. - Har du en drake?, sa mamma förvånat. -han har en drake vi kan väl sätta oss och prata om det, sa mannen. Jag tänkte på draken. Han kanske inte riktigt har blivit stor nog. -Var hitta du draken?, sa mannen. -Jag hitta den i skogen, sa jag. -Hur visste du att jag hade en drake?, sa jag. -jag såg er när ni flög bland träden, sa mannen. -Kan den flygga också?, sa jag. -Ja, sa jag. -Hur länge har du haft draken?, sa mannen. 6
- Sedan den var ett litet ägg, sa jag. - kan den spruta eld, sa mannen försiktigt. - Jag vett inte jag har inte sett den göra det i alla fall, sa jag. Jag gick ut till ladan och hämtade draken. När jag kom tillbaka till huset satt den konstiga mannen och mina föräldrar vid bordet. När jag kom in så skrek mamma: - HJÄLP!!! - Mamma den är inte farlig, sa jag. - Jag har tränat den, sa jag. - Får jag klappa den, sa mannen. Jag sa att han fick klappa honom om han ville. - Du säger inte till någon att vi har en drake, sa jag. - Nej, sa mannen. - Förresten vart kommer du ifrån, sa jag. - Jag bor några kvarter bort, sa mannen. - Jag måste nog gå hem nu, sa mannen. - Ja det var roligt att prata, sa jag. Vi gick till dörren. - Hej då, sa mannen och gick ut. Jag såg mannen gå sakta från huset. Jag gick ut med draken till ladan. När jag kom tillbaka till huset satt mamma och pappa vid bordet och stirra på mig. - Jag går nog och lägger mig nu, sa jag och gick långsamt till sovrummet. - God natt Didrik, sa mamma. När jag la mig i sängen så kändes det som jag somna med en gång. 7
Kapitel 5 DET FARLIGA SKEPPET När jag vakna gick jag till köket. När jag stod där i köket såg jag att mannen satt på en stol. - Hej, sa jag till mannen. Mannen såg väldigt alvarlig ut när han börja prata. Det är på väg ett farligt skepp sa mannen. Skeppet har en fruktansvärd sjukdom ombord på skeppet. Han berättade något om råttor men det hörde jag inte så mycket om. Bara du och din drake kan få stopp på den här sjukdomen sa mannen till mig. Jag gick ut och hämtade draken i laddan. När jag kom till laddan såg jag draken ligga i hött och sova. Jag väckte Boline. Jag sa att vi skulle åka på ett farligt uppdrag. Jag berätta allt som mannen sa till henne. Jag fråga draken om hon visste vad vi skulle ha med oss. Det här kom vi fram till: MAT, VATTEN REP PLANKA Jag gick och hämta ett rep, lite vatten och fisk. När jag hade hämtat allt jag behövde så gick jag tillbaka till Boline. - Nu har jag hämtat allt vi behöver, sa jag till Boline. -Vad bra, sa Boline. Vi gick till mannen. Jag sa till mannen att vi hade allt vi behövde. Han sa att vi skulle åka länge för att komma till skeppet. Ska inte du hänga med sa jag. Nej jag hänger inte med. Jag fråga varför inte mannen skulle hänga med. Han sa att han var för gammal för sånt. Jag gick och satte mig på draken. Jag kände mig nervös men jag tänkte att det skulle bli kul att hjälpa till. Mannen sa att jag skulle skynda mig innan alla blir smittade av sjukdomen. När 8
draken hade börjat flygga lova vi varandra att vi inte skulle åka hem tills vi hade lyckats. Jag vinkade till mannen. Man såg han snart inte mer. Jag och Boline såg ett väldigt mörkt moln som var på väg men vi hopades att det skulle bytta ritning. Plötsligt började det regna och blixtra. Draken flög långsammare eftersom det var motvind. Jag sa till draken att han skulle håla ut en stund till. Efter en stund sluta det regna. Jag började se havet. Jag såg ett skepp. Uppe på skeppet såg jag en flicka. KAPITEL 6 FLIKAN PÅ SKEPPET Plötsligt hörd jag någon som ropa på hjälp. När vi kom fram så flög vi upp till henne. Jag sa hej till flickan. Hon sa att hon hette Mira. Jag sa till henne att jag hette Didrik. Hon undra varför jag var där. Det kom en man till mig och sa att det fanns en hemsk sjukdom som bara jag kunde stoppa. Helt plötsligt började skeppet svänga mott land. Nu var vi tvungna att skynda oss innan det skulle krascha. Jag tog plankan och så satte jag den på draken så flickan kunde klättra över till draken. Jag sa att hon kunde klättra över nu men hon våga inte. Helt plötsligt svängde skeppet igen. Fast nu svängde det mott berget som var bredvid skogen. Jag gav plankan till Mira. När vi get plankan till Mira så flög jag och draken till ratten på båten. Vi ville vette vem som körde. När vi stod där vid ratten var det ingen där. 9
Jag sa till draken att ratten måste har vridit sig av vinden. Jag svängde skeppet så det inte körde mott land. Vi skynda oss tillbaka till Mira. - Hoppa på och följ med os till land, sa jag till Mira. - Okej, sa Mira. Hon hoppa upp på plankan och satte sig på draken. Jag gav henne lite vatten och mat. - Vad hände på skeppet egentligen, undrade jag. - Vi såg svarta råttor som kröp runt på båten. Vi försökte få bort dom men dom gick inte att få tag på. Sen gick det några dagar ingen såg råttorna mer. Men sen börja alla hosta och få utslag. Jag trode att det var råttornas fel så jag klättra upp i masten. För jag trode att råttorna inte kunde komma upp dit, sa Mira - Så du gömde dig där i masten, sa jag. - Ja tills nu då, sa Mira. - Men ska vi inte rädda dom andra då, sa Mira. - Jo det ska vi nog göra, sa jag. Vi åkte en stund tills vi såg skeppet igen. Men helt plötsligt trilla alla ihop. Skeppet sjönk långsamt när alla ramlade ihop. Jag tror att det blev för tungt när det trillade. - Är dom döda, frågade Mira lite sorgset. - Jag tror det iallafall anars blir dom det. För skepat sjönk ju, sa jag. Vi åkte en stund och ingen sa något. - Hur visste du att jag behövda hjälp, sa Mira. - Det var en man som sa att ett skepp var på väg med en hems sjukdom, sa jag. - Var den där manen helt svartklädd, undrade Mira - Ja, sa jag. - Känner du honom, sa jag. - Om det är han jag tror det är känner jag han, sa Mira. - Är det någon i släkten eller hur känner du han, sa jag. - Det är min pappa, sa Mira. - VA är det, sa jag. - När är vi framme, sa Mira. - om en liten liten stund, sa jag. Hon sa att hon ville träffa sin pappa så snart hon kunde. Hon sa att hon inte hade träfat honom på jätte länge. När vi landade stod mamma, pappa, min lila syster ebba och Mias pappa. Jag hoppa av först sen hjälpte jag Mira av. Hon sprang så fort hon bara kunde såg det ut som. Hon kramade sin pappa länga. När dom kramats 10
färdigt skulle dom gå hem och berätta för sin mamma om att hon har kommit hem. - Hej då, ropa jag till Mira. Jag hopades att vi skulle ses någon annan dag. SLUT 11