SPRIDNING AV LUNGMASK HOS NÖTKREATUR

Johan Höglund, Avdelningen för parasitologi, SVA/SLU, (SWEPAR), E-post: Johan.Hoglund@sva.se SPRIDNING AV LUNGMASK HOS NÖTKREATUR Samhälle och konsumenter vill att användningen av mediciner och andra kemiska tillsatser inom djuruppfödning minimeras. Djuren ska dessutom erbjudas ökad tid för utevistelse för att ges möjlighet att utöva sina naturliga beteenden. Detta är i linje med reglerna för ekologisk husdjursskötsel. Baksidan av dessa krav på lantbruket är att problemen med betesburna parasiter kommer att öka. Lungmasken, Dictyocaulus viviparus, är ett exempel på en sådan betesburen parasit hos nötkreatur. Vid riklig förekomst av lungmask ses sjukdomstecken framför allt hos ungdjuren som hostar och får ansträngd andning. Djurens aptit minskar varvid tillväxten hämmas. I värsta fall kan dödsfall inträffa. Även äldre djur kan drabbas med minskad mjölkproduktion som följd. Lungmasksjuka debuterar i allmänhet under sensommaren. Lungmaskens biologi skiljer sig från andra betesburna inälvsmaskar hos nötkreatur. Djuren smittas med parasitlarver som tas upp med betesgräset. Från tarmen tränger dock larverna ut i kroppen och vandrar via lymf- och blodkärl till lungorna där könsmognaden sker. De upp till åtta cm långa vuxna maskarna påträffas alltså till skillnad från andra inälvsmaskar i luftrörens förgreningar. Äggen kläcks dessutom i lungan. Larverna hostas sedan upp till munhålan, sväljes och efter passage genom magtarmkanalen kommer de ut på betet med träcken. Dessa larver utvecklas vidare på betet och blir så småningom infektionsdugliga och sprider smittan till andra djur. Utmärkande för lungmask är att varje maskhona producerar många larver. Larverna är trögrörliga och deras spridning från träckhögarna är bl.a. beroende av regn. Det antal larver som krävs för att framkalla sjukdom är dessutom förhållandevis lågt jämfört med andra inälvsmaskar hos nötkreatur. Infekterade djur utvecklar därtill immunologisk motståndskraft som ger ett förhållandevis bra skydd mot återinfektion. Det bör dock betonas att denna immunitet inte är livslång och att den gradvis försvinner om djuren inte vistas i en smittad miljö. Diagnostik Lungmaskinfektion bör alltid misstänkas när djur som är eller har varit på bete hostar och har nedsatt aptit. Det är viktigt att rätt diagnos ställs, i synnerhet om lungmask aldrig tidigare noterats i besättningen. Vid traditionell parasitologisk undersökning konstateras pågående lungmaskinfektion genom påvisande av masklarver i träckprov. Nyligen har ett serologiskt test lanserats. Detta bygger på att man i blodserum påvisar halter av specifika antikroppar mot lungmasken. Det har visat sig att antikropparna kan spåras från cirka fem veckor efter infektionstillfället och att de finns kvar i blodet åtminstone upp till två månader efter det att vuxna maskar eliminerats med avmaskningsmedel. 79

Smittspridning Vid planläggning av kontrollåtgärder riktade mot betesparasiter behövs grundläggande kunskaper om parasiternas ekologi och smittspridning. I ett tempererat klimat som det svenska, är vintern (stallperioden) den flaskhals som måste överbryggas. Teoretisk kan larverna övervintra inuti värddjuret som vilande (inhiberade) larver och/eller ute i det fria på betesmarkerna. Det är också betydelsefullt att veta om det finns vilda idisslare som kan fungera som smittreservoar. Vad gäller lungmask i Sverige saknas i flera avseenden kunskap om dessa sakförhållanden. I ett pågående projekt vid Avdelningen för parasitologi, SVA/SLU studeras lungmaskens spridningsbiologi. Vi vet att smittspridningen sker under betesperioden. Det är dock fortfarande oklart hur smittan övervintrar när förutsättningarna för parasitens spridning saknas. Projektet är organiserat inom tre delprojekt: 1) vilda idisslare, 2) tysta smittbärare, och 3) larver på betet. Vilda idisslare Det har ansetts att rådjur och älg fungerar som smittreservoarer för nötkreaturens lungmask. De vilda idisslarnas roll som smittreservoar för D. viviparus har sålunda kartlagts genom att identifiera 273 lungmaskar isolerade från 20 nötkreatur, 8 rådjur och 10 älgar. Antalet analyserade maskar per värddjur varierade mellan 50 och 146. Maskarna identifierades såväl med avseende på morfologiska som genetiska skillnader. I den molekylärbiologiska karakteriseringen studerades en specifik del av maskarnas arvsmassa med PCR-metodik. Studien visade att det var svårt att säkert artbestämma lungmaskar på grundval av morfologiska karaktärer. Den molekylära undersökningen visade dock entydigt att nötkreatur härbärgerade endast D. viviparus. Rådjur och älg var däremot i huvudsak infekterade med en av oss nyupptäckt art, D. capreolus. Vi har dessutom under experimentella betingelser infekterat fyra parasitfria kalvar med larver av denna nya lungmaskart. Som positiv kontroll användes ytterligare fyra kalvar som infekterades med D. viviparus. Från infektionstillfället till slakt tio veckor senare analyserades träck- och blodprover en gång per vecka med avseende på förekomst av larver och antikroppar. Endast de försökskalvar som fick D. viviparus började utskilja larver. Maskarna gav även upphov till ett specifikt antikroppssvar. D. capreolus smittade däremot inte nötkreatur. Tysta smittbärare En viktig smittkälla vad gäller lungmask antas vara kroniskt infekterade tysta smittbärare, d.v.s. djur som utan att visa sjukdomssymptom utskiljer larver. För att få en uppfattning om andelen tysta smittbärare i svenska nötkreatursbesättningar undersöktes i tio besättningar samtliga djur som varit på bete. Delprojektet startade våren 1999 och avslutades hösten 2000. Provtagning skedde årligen vid två tillfällen dels vid betesläpp, dels vid installning. Totalt analyserades 2 437 serum- 80 Ekologiskt lantbruk Konferens Ultuna November 2001

prover med ELISA. Samtliga gårdar hade infekterade djur vid något av undersökningstillfällena. I medeltal var 3,8 % av djuren infekterade vid betessläpp och 13,4 % vid installning. Andelen infekterade djur var alltså märkbart högre efter betesperioden än vid betessläpp. Infektionen var också betydligt vanligare hos ungdjur. Hos individer som var 1 år var andelen infekterade 21,7 %. Motsvarande siffra hos djur som var > 1 år var 10,7 %. Infekterade djur observerades dock inom samtliga åldersgrupper. Sammantaget visade undersökningen att lungmask kan övervintra inuti djuren som vilande larver. Trots att infekterade djur i allmänhet förvärvar god motståndskraft och relativt snabbt får ett bra skydd mot återinfektion förefaller det som om vissa djur fortsätter att sprida smittan. De medverkar följaktligen i hög grad till att vidmakthålla smittan i besättningarna. Flera detaljer beträffande larvernas övervintring i värddjuret är emellertid okända. Vi vet exempelvis ännu inte i vilken utsträckning och under vilka betingelser lungmaskens larver går in i ett vilostadium hos värddjuret. Därtill är kunskapen om hur larverna reaktiveras bristfällig. Larver på betet Vi har även studerat de frilevande larvernas förmåga att övervintra på betesmarken. Vid fyra tillfällen, mellan den 27 oktober och 9 november 1999, placerades fyra konstgjorda träckhögar på en betesmark intill Kungsängens gård i Uppsala. Träckhögarna vägde ett kg per styck och de tillverkades genom att blanda träck med ett känt antal larver från experimentellt infekterade kalvar. Efter utplacering på betet täcktes träckhögarna med nätburar som skydd mot fågelangrepp. Lufttemperaturen registrerades kontinuerligt under försöksperioden. Inför nästföljande betessäsong i början av maj 2000, insamlades det som fanns kvar av träckhögarna och intilliggande gräsprover. Maskar isolerades med Baermanns trattmetod och undersöktes såväl morfologiskt som med DNA-teknik. Emellertid påträffades inga övervintrande lungmasklarver varken i träcken eller gräset. Detta tolkades som att lungmasklarver inte övervintrar på betet under mellansvenska förhållanden. Vi har också studerat lungmaskens eventuella övervintring på betet genom att vid upprepade tillfällen ta blodprov från förstagångsbetande kalvar som hölls i en betesfålla som året innan hyste lungmaskinfekterade djur. Studien genomfördes på en gård i Gästrikland där rekryteringskalvar köps in årligen och sedan tillväxer en betessäsong innan de slaktas. Samtliga 18 rekryteringsdjur var oinfekterade såväl i maj som juni 2000. Däremot hade nio djur bildat antikroppar i oktober. Resultaten från denna undersökning indikerar att lungmasklarver kan övervintra på betesmarken. Försöket bör dock bekräftas på fler platser i landet. 81

Förebyggande åtgärder Teoretiskt sett kan spridningen av lungmask förhindras genom god beteshygien. Grundregeln är att erbjuda förstagångsbetarna marker fria från larver. I princip kan de åtgärder som används mot magtarmmaskar hos nötkreatur appliceras. Vi har dock visat att äldre djur är en viktig smittkälla och en betesföljd som innebär att förstagångsbetare släpps på marker som nyttjats av äldre djur bör följaktligen undvikas. Sambete mellan olika ålderskategorier, liksom rotationsbete som bygger på att ungdjuren erbjuds marker som samma år använts av kor bör alltså undvikas ur lungmasksynpunkt. Detta är naturligtvis problematiskt i besättningar med amkor på bete. Om Du är osäker på parasitläget i din besättning lönar det sig att stalla in djur vid misstanke om lungmaskangrepp. Tag sedan kontakt med din veterinär. Ju tidigare diagnosen ställs desto större är chansen att genom adekvat behandling förhindra att smittan sprids i besättningen. Det finns flera avmaskningsmedel på den svenska marknaden med effekt mot lungmask. Tänk också på att djur som köps in till besättningen kan vara bärare av lungmask. Omvänt är djur som inte tidigare varit infekterade oavsett ålder mottagliga för lungmask. Sådana djur kan på kort tid uppföröka betessmittan till farligt höga nivåer. Slutsatser Kunskap om lungmaskens smittvägar är av avgörande betydelse för att effektivt förebygga klinisk sjukdom. Vi har visat att rådjur och älg inte bär på nötkreaturs lungmask. Smittspridning från vilda idisslare tycks därför sakna betydelse under svenska förhållanden. Vi har även undersökt förekomst av tysta smittbärare i ett tiotal besättningar och observerat att infektionen förekommer hos alla ålderskategorier. Mycket tyder på att smittan övervintrar hos smittbärarande äldre djur. Det bör dock betonas att i vissa avseenden råder fortfarande oklarhet om parasitens smittvägar under svenska förhållanden. Vi vet exempelvis relativt lite om hur länge lungmasklarver överlever på betet och vilka betingelser som gör att de kan gå in i ett vilostadium inuti djuren. Våra resultat vad gäller larvernas övervintringsförmåga på betet är dessutom motsägelsefulla. Vi har även dålig kännedom om lungmaskens regionala utbredning i svenska nötkreatursbesättningar. Vidare behövs mer kunskap om det finns skillnader i infektionstryck mellan olika driftsformer. Lästips Divina, B-P., & Höglund, J. Heterologous transmission with Dictyocaulus capreolus from roe deer (Capreolus capreolus) to cattle (Bos taurus). Journal of Helminthology (Accepterat för publicering). 82 Ekologiskt lantbruk Konferens Ultuna November 2001

Divina, B-P., Wilhelmsson, E., Mattsson, J., Waller, P. J. & Höglund, J. (2000) Identification of Dictyocaulus spp. in ruminants by comparative morphological and molecular analysis. Parasitology, 1212, 193-201. Gibbons L. & Höglund J. Dictyocaulus capreolus n. sp. (Nematoda, Trichostrongyloidea) from roe deer, Capreolus capreolus, and moose, Alces alces, in Sweden, Journal of Helminthology (Accepterat för publicering). Höglund, J. (2000). Senaste nytt om lungmask hos nötkreatur. Nöthälsonytt, 3: 9-11. Höglund, J., Christensson, D., Klausson, R-M., Wilhelmsson, E., Waller, P. J & Uggla, A. (2001). Spridning av lungmasksmitta i svenska mjölkkobesättningar. Svensk veterinärtidning, 53, 613-618. Höglund, J., Hessle, A. & Svensson, S., (2001). A field survey on the status of internal parasites in calves on organic dairy farms in southwestern Sweden. Veterinary Parasitology, 99, 113-128. Höglund, J., Wilhelmsson, E. & Mörner, T. (1998). Sprider älg och rådjur lungmask till nötkreatur? Svensk Jakt, 102-103. Höglund, J., Wilhelmsson, E., Christensson, D., Waller, P. J. & Mattsson, J. (1999). ITS2 sequences of Dictyocaulus species from cattle, roe deer and moose in Sweden: molecular evidence for a new species. International Journal of Parasitology, 29: 607-611. Tack Dessa studier har finansierats av Stiftelsen lantbruksforskning (SLF), Köttböndernas forskningsfond och Skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR). Arbetet har i huvudsak bedrivits vid Avdelningen för parasitologi, Statens veterinärmedicinska anstalt och Sveriges lantbruksuniversitet. Till bidragsgivarna, professor Arvid Uggla och övriga medarbetare inom projektet riktas ett varmt tack. 83