Demokratiska utmaningar, bakgrunder av Göran Hemberg

Demokratiska utmaningar, bakgrunder av Göran Hemberg Om Demokratiska utmaningar Demokratins ABC 1.0 Tre grundläggande frågor 1 Organisationsnivå 2.0 Demokratisk ledning 7 Nationell nivå 3.0 Ett något så när demokratiskt land 12 Civilsamhället 4.0 Civilsamhälle och demokrati 18 Internationell nivå 5.0 Global, regional eller mellanstatlig? 22 Mänskliga rättigheter och demokrati 6.0 Folkrätten och FN 27 Demokratiska utmaningar, www.democracy.se

Demokratiska Utmaningar vänder sig i första hand till deltagare i DemokratiAkademins aktiviteter som vill få en fylligare bakgrund, tillämpa metoderna i sina egna organisationer och sprida dem vidare. Materialet, som först utformades för svenska förhållanden, har visat sig vara användbart och uppskattat även internationellt därav denna flerspråkliga nätversion. Sajten utgör ett kondensat av många års praktiskt arbete som mina kollegor och jag utfört inom nätverket DemokratiAkademin: demokratidagar, workshops, seminarier, kurser, samverkansprojekt, etc. Under årens lopp har tusentals personer kommit i kontakt med oss. Innan vi sätter igång med en verksamhet brukar deltagarna först få ta ställning vad de gillar bäst med demokrati. Samstämmigheten är stor: deltagarna må vara skolelever, administratörer, politiker eller föreningsmänniskor, de må komma från vilket hörn av världen som helst de allra flesta prioriterar delaktighet och deltagande. Det är bara ett fåtal som i första hand väljer den representativa demokratins grundtanke: att de styrande stöds av en majoritet. Vare sig de folkvalda eller den akademiska världen verkar ha tagit den utmaningen riktigt på allvar. Med ett undantag: filosofen och statsvetaren Robert A. Dahl, som i sin bok Demokratin och dess antagonister kopplade ihop representations- och deltagarperspektivet till en generell demokratiteori på klassisk grund. Här utgår vi från den teorin. En annan viktig utgångspunkt som återspeglas i materialet är traditionen av medlemsbaserade folkrörelser som har gjort det svenska civilsamhället till ett av de starkaste i världen. På senare tid har visserligen många organisationer inte minst de politiska partierna förlorat en stor del av sina medlemmar, men kvar finns en organisationskultur där själva medlemskapet ses som en källa till makt. För utomstående kan en sådan inställning kanske verka både främmande och naiv. Inte desto mindre är det de medlemsbaserade organisationerna som givit det representativa styret i Sverige dess speciella folkliga förankring. Visst, de historiska betingelserna för en demokratisk kultur skiljer sig åt på olika håll i världen. Men varhelst man tar utmaningen att agera inom en demokratisk ram på allvar, där måste man också ta ställning till medlemskapets betydelse. Materialet består av en enkel idealmodell, Demokratins ABC, som tillämpas på tre olika nivåer: inom en organisation, inom ett land och internationellt. Dessutom har CivilsamhälletMänskliga rättigheter och demokrati. I varje kapitel ingår dels en teoribakgrund, dels en eller flera praktiska tillämpningar med hänvisningar till en metodbank. Forum Syd, Sida Civil Society Center, Palmecentret, SIPU International, SHIA samt föreningen Ordfront har bidragit till finansieringen av www.democracy.se men inte i övrigt medverkat vid utformningen av innehållet. Det har däremot min sparringpartner och redaktör Pernilla Johansson gjort ett stort tack till henne. Den här hösten gjorde vi en grundlig uppdatering av sajten. Den är nu mycket enklare att hitta i. Bakgrunder och tillämpningar kan laddas ned som pdf-er utan lösenord. November 2012, Göran Hemberg, senior advisor till DemokratiAkademin goran.hemberg@democracy.se Demokratiska Utmaningar av Göran Hemberg är licensierad under en Creative Commons Erkännande-DelaLika 3.0 Unported licens.

1 Demokratins ABC Tre grundläggande frågor Det fattas dagligen beslut i alla möjliga sammanhang som många berörs av. När bör den processen vara demokratisk och vad innebär det? I den här teoribakgrunden presenteras ett demokratins ABC för att tackla de frågorna. Modellen är generell den gäller på alla nivåer, från små arbetslag till globala organisationer som FN och omfattar tre steg: A. först bör man göra klart för sig vad det finns för alternativ till demokrati B. man har då bättre förutsättningar att ta ställning till demokratins grundprinciper och avgöra när just de bör gälla C. väljer man det demokratiska alternativet återstår sedan att konkretisera hur man ska gå tillväga B. Varför just demokrati? När då? A. Vilka är alternativen? Demokratins ABC C. Hur går man i så fall tillväga? A. Alternativa styrformer Hur kan frågor som berör många människor lösas? Eller mer specifikt: vilka har makt att få en lösning till stånd och hur skall den processen styras? Med en sådan ganska förutsättningslös formulering av politikens grundfrågor som utgångspunkt, kan man till en början skilja mellan fredliga lösningar och lösningar som utnyttjar våld. Ofta hoppar man över det steget och ställer den fredliga demokratin mot den våldsamma diktaturen. Att på det viset jämföra det goda med det onda kan vara verkningsfullt i polemiska sammanhang, men en sådan svart-vit dualism är vilseledande: den låter antyda att det bara skulle finnas två alternativ. Här är utgångspunkten i stället att våldsanvändning bryter ner varje politisk ordning demokratisk eller ej genom att ersätta legitim maktutövning med fysisk styrka. 1 1 Freds- & konfliktforskare undersöker bl.a. under vilka omständigheter en politisk ordning urartar i våldsanvändning. Se Adam Przeworski, "Demokrati som möjligt utfall av konflikter", i Idéer om demokrati Tidens förlag 1992, s 245 ff. Där diskuteras betingelserna för en fredlig övergång till demokrati. Artikeln har inspirerat till en rad senare empiriska undersökningar.

2 Går man sedan vidare och ser på de fredliga lösningarna, kan en tvistefråga i princip lösas genom fria förhandlingar eller genom en i förväg uppgjord, kollektiv beslutsordning som binder de berörda. De kollektivt bindande beslut som en viss grupp människor förväntas respektera, kan i sin tur fattas på två principiellt skilda sätt: av några få eller av alla berörda. Resonemanget åskådliggörs i nedanstående schema över alternativa styrformer. Det är en idealmodell i praktiken kombineras ofta alternativen. Hur kan frågor som berör många människor lösas? Med fredliga medel Med våld Kollektivt bindande beslut Fria förhandlingar av en eller några få av alla berörda OLIGARKI fåvälde, elitstyre förmyndarskap kräver en sammanslutning DEMOKRATI folkstyre ANARKI utan bindande styre ingen sammanslutning En variant av den här klassificeringen där demokrati betraktas som en av tre möjliga styrformer, lanserades redan av den grekiske filosofen Aristoteles för 2 300 är sedan. En annan huvudpoäng som blir tydlig i detta generella och ganska neutrala schema är: beslut fattade på demokratisk väg måste äga rum inom ramen för en sammanslutning. Utan gemenskap, ingen demokrati. Om man kallar dem i gemenskapen som berörs av besluten för Folket och dem som är delaktiga i besluten för Medborgarna, kan man formulera följande grundläggande demokratiska identitet: alla som ingår i folket är medborgare och ingen är medborgare utan att ingå i folket. Folket Medborgarna Fåvälde, elitstyre, förmyndarskap Även fåväldet bygger på ett kollektiv men där kan inte alla berörda delta i besluten vare sig direkt eller indirekt. När exempelvis kampen för demokrati stod som hetast i Sverige för 100 år sedan var landet ingen diktatur. Det var en rättsstat inom ramen för ett fåvälde präglat av klassklyftor som demokratins förkämpar ville avskaffa genom allmän rösträtt.

3 I många sammanhang betraktas förmyndarskap som den mest lämpliga styrformen. Föräldrars auktoritet att fostra sina barn ifrågasätts sällan. Inom skola och utbildning förutsätts lärarna ha en speciell kompetens att leda undervisningen av eleverna. Bland myndigheter och företag anses det som regel befogat att arbetet styrs av chefer med särskilda kvalifikationer. Anarki 2 Internationell politik är urtypen för ett anarkiskt system som inte regleras av någon kollektiv beslutsordning. Länderna förhandlar fritt med varandra ibland når de en överenskommelse, ibland inte. De håller sig till sina uppgörelser så länge det gynnar båda parter eller så länge den starkaste vill. Marknaden är ett annat exempel. Där förhandlar producenter och konsumenter fritt om försäljning och köp av varor och tjänster. Utfallet bestäms av styrkeförhållandena mellan parterna, mätt i pengar. På senare tid har det anarkiska, frihetliga alternativet brett ut sig på den demokratiska styrformens bekostnad: marknadslösningar har runt om i världen införts på områden som tidigare varit föremål för kollektiva beslut. Samtidigt har många länder gått över från ett oligarkiskt till ett mer demokratiskt styre. Båda de här förändringarna krävs ofta av internationella utvecklingsorgan för att de ska bevilja fattiga länder lån och skuldavskrivning. Den demokratiska medelvägen Fåväldet eller förmyndarskapet bygger sin legitimitet på ledarnas särskilda kompetens medan anarkiska lösningar sätter den individuella handlingsfriheten över allt annat. Demokrati är en medelväg ibland ganska besvärlig som bygger på maktdelning och att alla rättar sig efter de beslut man varit med om att fatta. Ingen av dessa tre styrelseformer förekommer renodlad i verkligheten. Hur och var drar man exempelvis gränsen mellan ett beslut som fattats av ett fåtal och ett som fattats av alla berörda? Den frågan aktualiseras i storskaliga politiska system med representativt styre. I bästa fall fattar folkvalda ledare politiska beslut i enlighet med majoriteten av väljarnas intressen det är så västerländska demokratier gärna ser på sig själva. Men även om där inte finns en avgränsad elit med monopol på makten, så deltar inte alla i besluten. Med ABC-modellens mått hamnar det representativa styret någonstans mellan oligarki och demokrati. B. Demokratins förutsättningar och grundprinciper Vi har pekat på sammanslutningar där beslutsfattarnas speciella kompetens anses legitimera ett fåvälde. Vi har också givit exempel på anarkiska system där den individuella friheten prioriteras högre än några gemenskapsvärden. När kan det då vara aktuellt med en demokratisk styrform: vilka förutsättningar och principer bygger den på? 1. Gemenskap För det första måste det finnas en intressegemenskap, en avgränsad enhet där folk sluter sig samman kring frågor de gemensamt vill fatta beslut om. Medlemmarna måste i någon mån kunna lita på och identifiera sig med varandra för att acceptera att på förhand bli bundna av dessa beslut. Det krävs någon form av kollektiv identitet, att medlemmarna 2 Här följer vi ett klassiskt språkbruk och kallar ett system utan kollektivt bindande beslut för anarki. Det ordet bör skiljas från termerna anarkism som syftar på en lära om staten och anarkist som betecknar en person som ansluter sig till den läran.

4 upplever sig som ett vi. Med en sådan gemenskap har man valt bort det anarkiska alternativet. 2. Lika hänsyn Vill man gå vidare och välja en demokratisk styrform hellre än någon form av fåvälde, så förutsätter detta att medlemmarna också prioriterar två andra grundläggande principer. För det första principen om allas lika värde, som kan preciseras till ett krav på jämställdhet: vars och ens intressen förtjänar lika hänsyn. Tar man det kravet på allvar, accepterar man också en ganska radikal maktdelning: alla måste ha lika möjligheter att få sina intressen tillgodosedda. Varje form av privilegier, oavsett vilka resurser de är baserade på kön, ålder, pengar, utbildning, klass, etnicitet, o s v bryter mot principen om Lika hänsyn. Detta gör exempelvis feminismen till en demokratifråga. 3. Självständighet För det andra måste medlemmarna också vara villiga att acceptera en regel också den kopplad till makt om vem som ska avgöra vad det är för intressen och behov som räknas. Här måste det demokratiska svaret bli: människor själva. Medlemmarna är vuxna nog att bäst själva bedöma sina intressen både de privata och sådana de delar med de andra i sammanslutningen. Det räcker alltså inte att värna enbart om jämställdheten.var och en måste också betraktas som kompetent nog att göra sina egna bedömningar och själv ta ställning. Utan den här Självständighetsregeln blir det annars fritt fram för ledare att träda fram som intellektuellt och moraliskt mer kompetenta domare eller förmyndare och hävda sin auktoritet över de andra. C. Livbojen och kriterier för en demokratisk process Livbojen Från det att en grupp människor kommer på att de har något gemensamt till dess de har pratat ihop sig och fattat beslut om saken, kan det gå ganska lång tid. Men vare sig det tar en timma eller ett år kan den processen indelas i fyra olika faser, där frågor som rör medlemskap, dagordning, deltagande och beslut regleras på ett eller annat sätt. Många sammanslutningar är mer eller mindre permanenta och fattar löpande det ena beslutet efter det andra. Då kan beslutsprocessen ses som ett cykliskt förlopp och åskådliggöras i nedanstående livboj, med start nere till vänster: 2. Vad har vi för befogenheter? Kan vi göra det vi vill? 3. Hur går vi till väga för att nå fram till ett beslut? 1. Vilka är vi? Har vi något gemensamt? Varför är det just vi som sitter här och inga andra? 4. Vad händer vid själva beslutstillfället? Hur fattas det definitiva beslutet?

5 Under de två första faserna medlemskap och dagordning konstituerar sammanslutningen sig. Det klargörs vilka deltagarna är, deras gemensamma intressen och deras befogenheter. Sedan tar överläggningsfasen vid: hur skall de bära sig åt för att nå fram till ett beslut i en viss fråga? Till sist kommer själva beslutstillfället: hur fattas det definitiva beslutet i ärendet? Demokratikriterierna Genom att tillämpa de demokratiska grundprinciperna på beslutsprocessens olika faser kan man formulera fyra mer konkreta demokratikriterier: 1. Alla är inkluderade. Alla berörda måste ha rätt att delta som fullvärdiga medborgare i beslutsfattandet. Ingen får uteslutas, vilket kräver vaksamhet mot diskriminering och mobbing. 2. Medlemmarna har kontroll över dagordningen. De måste själva kunna bestämma vilka frågor de vill ta upp. Dagordningen får inte sättas av någon utomstående. 3. Effektivt deltagande. Under överläggningsfasen måste alla ha lika möjligheter att komma med förslag, säga sin mening och bli hörda. 4. Lika rösträtt. När det slutliga beslutet i frågan tas, måste alla ha lika stort inflytande. Det är medlemmarnas ställningstaganden vid detta tillfälle som räknas, ingenting annat. För att beslutsprocessen ska vara helt demokratisk vill det till ytterligare ett krav som måste genomsyra alla faserna i processen: 5. Upplyst förståelse. Medlemmarna måste ha lika och reella möjligheter att informera sig och komma underfund med vad som bäst tjänar deras intressen. Kontroll över dagordningen Medlemmarna bestämmer själva. Effektivt deltagande Lika möjligheter för alla att föreslå saker, säga sin mening och bli hörda. Alla är inkluderade Alla har rätt att delta i beslutsfattandet som fullvärdiga medborgare. Ingen får uteslutas. Lika rösträtt När det slutliga beslutet i frågan tas, har alla lika stort inflytande. Upplyst förståelse Lika möjligheter för alla att informera sig och bilda sig en uppfattning. Har en sammanslutning varit verksam en längre tid betraktas ofta de konstituerande faserna som ett för länge sedan passerat stadium. Uppmärksamheten koncentreras lätt bara på nuet, deltagandet och beslutsfattandet i livbojens högra halva. Men brister det här, är det klokt att söka efter orsakerna tidigare i processen. Ofta visar det sig då att

6 förutsättningarna har förändrats sedan sammanslutningen bildades den kan ha fått nya medlemmar med nya intressen, omvärlden kan ha förändrats och aktualiserat nya frågor att ta ställning till medan andra blivit överspelade. Då är tiden mogen att revidera beslutsordningen och förnya det demokratiska kontraktet. Oavsett om det gäller en liten arbetsplats, en idrottsförening eller ett stort land måste en allt igenom demokratisk process alltså uppfylla dessa fem krav eller demokratikriterier: Alla är inkluderade, Kontroll över dagordningen, Effektivt deltagande, Lika rösträtt och Upplyst förståelse. Ingen sammanslutning i världen har en beslutsordning som helt och hållet uppfyller alla dessa krav det finns exempelvis tendenser till diskriminering och mobbing i de flesta organisationer. Inte desto mindre är ordet demokrati för det mesta just så värdeladdat. Därför bör demokratikriterierna ses som riktmärken att jämföra verkligheten med. De är instrument med vars hjälp man kan upptäcka demokratiska brister i de sammanslutningar som faktiskt finns och komma på vad man kan göra åt dem. Den perfekta demokratin är ett ideal och för att komma ett stycke på väg måste man ha målet klart för sig.

7 Organisationsnivå Demokratisk ledning I den här teoribakgrunden ska vi: jämföra olika typer av organisationer med avseende på ABC-modellens olika styrformer och se vilka grundvärderingar som prioriteras jämföra hur olika typer av organisationer uppfyller livbojens demokratikriterier uppmärksamma möjligheterna till demokratisk ledning av möten i alla typer av organisationer Olika typer av organisationer olika styrformer Företag och myndigheter Beslutsprocessen i en organisation är sällan eller aldrig helt demokratisk. Inom det privata näringslivet, t ex, har inte alla samma beslutsbefogenheter. Där utser arbetsgivaren chefer som leder och fördelar arbetet. På ett företag med många avdelningar kan det bli en hel ledningshierarki. Man brukar peka på behovet av en effektiv styrning av verksamheten och att ledningsfunktionerna kräver särskild kompetens. För det mesta har inte heller de anställda något inflytande över ledningens sammansättning. Den utses vanligen av en bolagsstyrelse som i sin tur representerar de största aktieägarna. Offentlig administration och förvaltning präglas av en liknande ledningsstruktur, med den skillnaden att styrelserna för nationella och lokala myndigheter är tillsatta av överordnade politiska organ. Men det är inte nödvändigtvis verksamhetens inriktning, utan synen på medlemmarna, som avgör om en sammanslutning styrs enligt någon expertmodell eller efter de demokratiska grundprinciperna: det finns t ex företag som ägs av de anställda och där normen om Lika hänsyn och Självständighetsregeln ges största möjliga spelrum. Stiftelser Ett ytterlighetsfall är stiftelsen. En sådan kan inte vara demokratisk eftersom den saknar medlemmar. När grundarna väl har utsett den ursprungliga styrelsen, förnyar den sig själv och regleras av en stiftelseurkund som endast i undantagsfall kan revideras. Ändå utnyttjas ibland den icke-demokratiska stiftelseformen för demokratiska syften t ex för att förvalta ett kapital där avkastningen går till deltagarstyrda biståndsprojekt. Föreningar Arbetslivet präglas av värden som kompetens och effektivitet. Den förhärskande styrformen där är därför förmyndarskap eller expertstyre. Inom föreningslivet däremot finns det större spelrum för normen om Lika hänsyn och Självständighetsregeln. Oavsett hur liten en förening är så brukar den ha en styrelse. Och gör föreningen anspråk på att vara demokratisk måste styrelsen vara direkt ansvarig inför medlemmarna på regelbundet återkommande föreningsmöten. Det är alltså föreningsmötet som är det högsta beslutande organet: allas intressen förtjänar lika hänsyn och ingen inte ens ordföranden tillmäts större kompetens än någon annan att slutgiltigt avgöra vilka intressen som skall prioriteras. Demokratiska utmaningar, www.democracy.se

8 En stor förening med ekonomiska resurser har kanske anställd personal. Då kan föreningsmötet liknas vid ett lands riksdag, föreningsstyrelsen vid regeringen och personalen vid landets myndigheter som genomför regeringens beslut. Nätverk I motsats till en förening är ett nätverk ingen sammanslutning, utan en arena för samverkan och förhandlingar. Det är en anarkisk organisationsform där man bara ingår frivilliga överenskommelser, inte fattar bindande beslut. Frihet är det grundläggande värdet: ingen är bunden att vara med på några gemensamma aktioner eller projekt mot sin vilja. Ett nätverk är ingen juridisk person, det kan inte underteckna några bindande kontrakt, det kan inte representera någon utom de nätverkande själva och inte göra några uttalanden å andras vägnar. Nätverket kan inte heller hållas ansvarigt för de samverkandes handlingar. För att ta ett exempel: DemokratiAkademin är ett nätverk där ett 40-tal organisationer frivilligt bidrar med idéer och pengar till ett litet kansli som arbetar med metodutveckling och utbildningar i demokratifrågor. Samverkansorganisationerna de är inte medlemmar väljer själva om de ska betala ett ekonomiskt bidrag, använda hemsidans kalendarium, anlita kansliet för utbildningar eller kontakta andra samverkande för gemensamma projekt. DemokratiAkademin är alltså ingen egen organisation utan en plattform som en av de samverkande organisationerna, kulturföreningen Ordfront, är värd för. Det är den föreningen som har budget- och verksamhetsansvar för nätverkets kansli. Olika typer av organisationer och demokratikriterierna Ett inkluderande medlemskap det centrala kriteriet Det helt centrala kravet är att alla har rätt att delta i beslutsfattandet på lika villkor. En sammanslutning är endast demokratisk om alla behandlas lika och respekteras som självständiga människor, dvs betraktas som jämställda medborgare. Varje form av diskriminering eller mobbing bryter mot det här kravet. Sådana tendenser kan motarbetas i alla organisationer, där kulturen i någon mån präglas av normen om Lika hänsyn och Självständighetsregeln. Men kravet på ett inkluderande medlemskap förutsätter också vissa formella institutioner som bara utmärker en del typer av organisationer. Alla medlemmar måste exempelvis ha lika stort inflytande över hur det går till när styrelse och ledningsfunktioner tillsätts. Om organisationen inte är uppbyggd på det viset, kommer somligas intressen att väga tyngre än andras, vilket strider mot normen om Lika hänsyn. En förening kan uppfylla detta krav om den är öppen för var och en som berörs av verksamheten och ställer upp på dess syften. Annars fungerar den mer som en sluten klubb dit somliga men inte andra bli insläppta. Samtidigt måste kännetecknen på om någon är medlem eller ej vara tydliga och icke-diskriminerande. Även om man kan delta i olika aktiviteter utan att vara medlem, så måste det gå att klart och tydligt skilja medlemmarna de som har rätt att vara med och fatta beslut från utomstående. Det här är i grund och botten en fråga om makt: för att den ska kunna delas måste maktbasen vara objektiv och väldefinierad. Om någon är beroende av en annans välvilja för att bli medlem, hamnar man lätt i nepotism och klickvälde. Demokratiska utmaningar, www.democracy.se

9 En vanlig lösning är medlemsavgifter. De bidrar förstås till att finansiera verksamheten men deras viktigaste funktion är att fungera som ett bekräftande kvitto: se här, jag har rätt att vara med. Det är inte minst viktigt att de gamla medlemmarna regelbundet signalerar att de fortfarande ställer upp på föreningens målsättningar och verksamhet och även i fortsättningen ska medräknas. I tider av kris, när föreningens medlemmar mobiliseras till stöd för det ena eller andra förslaget, kan annars gamla vålnader ur det förflutna få ett orättmätigt inflytande över besluten. Hur väl uppfyller olika organisationer livbojens krav? I nedanstående figur går vi vidare och jämför schematiskt hur olika typer av organisationer uppfyller de fem demokratikriterierna. Företag Myndighet, förvaltning Förening Stiftelse Företag Myndighet, förvaltning Förening Stiftelse Kontroll över dagordningen Är kravet uppfyllt? Nej. Styrelse och företagsledning sätter dagordningen. Nej. Förvaltningens policy bestäms av övrordnade organ. Kanske. Nej. En stiftelses agenda är bestämd en gång för alla i stiftelseurkunden. Alla är inkluderade Alla är inkluderade Är kravet uppfyllt? Nej. Styrelse och ledning har större befogenheter än de anställda och utses av aktieägarna. Nej. Förvaltningsledningen har större befogenheter än de anställda och utses av överordnade politiska organ. Kanske, om medlemskapet är öppet, styrelsen vald av medlemmarna och föreningsmötet det högsta beslutande organet. Nej. En stiftelse har inga medlemmar. Den består bara av en styrelse. Upplyst förståelse Företag Myndighet, förvaltning Förening Stiftelse Företag Myndighet, förvaltning Förening Stiftelse Är kravet uppfyllt? Kanske i någon mån. Kanske i någon mån. Effektivt deltagande Lika rösträtt Företag Myndighet, förvaltning Förening Stiftelse Kanske. Kanske, men bara internt inom styrelsen. Är kravet uppfyllt? Kanske i vissa frågor. Kanske i vissa frågor. Kanske. Kanske, men bara internt inom stiftelsens styrelse. Är kravet uppfyllt? Nej. Ledningen avgör, även om delegering av beslut förekommer. Nej. Ledningen avgör, även om delegering av beslut förekommer. Kanske. Kanske, men bara internt inom styrelsen. Notera att kraven som rör medlemskap och beslut främst har med processens form att göra: man kan avgöra om en organisation diskvalificerar sig redan genom att se på dess formella uppbyggnad. Å andra sidan är det inte ovanligt att exempelvis föreningar bryter mot kraven genom att i praktiken inte leva upp till sina stadgar. När det gäller livbojens krav på deltagande och förståelse står beslutsprocessens kvalitet i fokus. Dessa två kriterier skulle kunna vara uppfyllda även i företag och Demokratiska utmaningar, www.democracy.se

10 förvaltningar, trots att dessa organisationer formellt sett har toppstyrda beslutsordningar. Vad kontrollen över dagordningen beträffar är det omvärlden som sätter gränserna för vilka frågor en sammanslutning har befogenhet att fatta beslut om. Gränserna är ofta oklara vilket lätt leder till maktkamp och kompetenstvister mellan sammanslutningar på olika nivåer. Demokratisk ledning av möten Demokrati på organisationsnivå är en fråga om mer eller mindre: en del av livbojens krav kan vara bättre uppfyllda än andra. Även i en toppstyrd organisation skulle ledningen kunna få bättre återkoppling från medarbetarna (effektivare deltagande); beslutsgång och befogenheter skulle kunna göras tydligare (bättre förståelse). Framför allt finns det mycket att göra beträffande möteskulturen. Olika typer av möten olika styrformer Möten betraktas vanligen som ett nödvändigt ont och styrs ofta slentrianmässigt. Man tar sig sällan tid att reflektera över mötets syfte och anpassa mötesformerna därefter: handlar det bara om att förmedla viktigt information till de församlade fungerar kanske en klassisk förmyndarform, där chefen eller experten pratar och de andra lyssnar kanske rör det sig om en genomgripande förändring av deltagarnas arbetssituation; det talar för en demokratisk mötesform där man gör en gemensam dagordning och låter alla komma till tals vill man få fram vad som rör sig i organisationen just nu, kan det passa bättre med en mer anarkisk form där deltagarna fritt tar upp vilka ämnen de vill och samtalar i smågrupper kring dem Ett möte eller en planeringsdag kan innehålla en kombination av dessa frågor. Då vill det till en genomtänkt processledning som anpassar mötesformerna efter situationens krav. Det är ett krävande arbete och avgörande för att mötet ska komma fram till några bestående, positiva resultat. Möten och livbojens olika faser Vilka slags frågor kan vi ta upp? Kan vi göra det vi vill? Hur går vi till väga? Mötesformer? Vilka är vi? Har vi något gemensamt? Varför är det just vi som sitter här och inga andra? Vad händer vid själva beslutstillfället? Beslutsformer? Har jag haft möjlighet att bilda mig en uppfattning? Har Demokratiska jag fått tillräcklig utmaningar, information? www.democracy.se

11 Varje organisation har sin historia, så även varje ärende som tas upp på ett möte. Några känner till bakgrunden bättre än andra. En som är gammal i gården vill kanske att allt fortsätter som tidigare, andra vill ändra om och anta nya utmaningar. Nykomlingen som inte har några svar på pratbubblornas frågor ovan sitter avvaktande vid sidan av. Sådana spänningar präglar mötena i varje organisation: ska vi göra som vi brukar eller är det dags för en förändring? I en auktoritär organisation är det ledningen ensam som tar ställning till den frågan. I en demokratisk organisation där människor kommer och går, måste syften och arbetsformer med jämna mellanrum revideras och bekräftas på nytt av alla berörda. Här brister det ofta. Man betraktar beslutsprocessens konstituerande faser vilka medlemmarna är och vad dagordningen bör vara som för länge sedan avklarade, för att så snabbt som möjligt komma till beslut. Först när folk inte deltar som förväntat på mötena, inser man att alla inte är med på noterna. Möten och makt Möten tar tid. Ofta är man rädd att den inte ska räcka till och försöker därför så fort som möjligt få sina egna frågor behandlade. I ett sådant läge kanske man inte gärna spiller dyrbar tid på mötesformer. Men då har man gillrat en fälla åt sig: antingen förvandlas mötet till ett strukturlöshetens tyranni där några få konkurrerar om utrymmet; eller så griper ordföranden makten, återställer ordningen och genomför mötet på sina egna villkor. I båda fallen kommer de som suttit tysta att efteråt fråga sig vad de hade på mötet att göra deras närvaro spelade ju ingen roll. Alla är nog innerst inne medvetna om att mötestid är makt. Många drar sig för att konkurrera om den. De har erfarenheter av hur lätt det är för självsäkra personer att med hjälp av diverse diskriminerande härskartekniker (se Metodbank) tysta andra och få igenom sin vilja. En demokratisk mötesledares viktigaste uppgift är därför: att underlätta för passiva deltagare att ta mod till sig och ta plats att fördela tiden jämnare mellan deltagarna Det är fullt möjligt att ta makt över tiden och göra deltagandet mer effektivt med lika möjligheter för alla att föreslå saker, säga sin mening och bli hörda. Det finns beprövade verktyg för detta (se Metodbank, Verktyg för bättre möten) som är enkla att förstå och genomföra. Men de är kontroversiella, de rubbar den rådande maktstrukturen inom organisationen. Demokratiska utmaningar, www.democracy.se

12 Nationell nivå Ett något så när demokratiskt land Man brukar hänvisa till fria val, yttrandefrihet och andra institutionaliserade rättigheter när vissa stater utpekas som demokratier, trots att även sådana länder har långt kvar till det demokratiska idealet mätt med ABC-modellens måttstockar. Dessa storskaliga, representativa system har ändå passerat en viktig tröskel och förtjänar därmed att kallas något så när demokratiska. Här reder vi ut hur denna vanliga, rättighetsbaserade demokratisyn förhåller sig ABC-modellen. Vi ska: jämföra ABC-modellens demokratiska grundprinciper med de vanliga kännetecknen på ett något så när demokratiskt land (NSD-land) gå igenom vilka politiska institutioner som krävs för att kännetecknen skall vara uppfyllda. De bygger på politiska och medborgerliga rättigheter som finns fastslagna i FNdeklarationen placera NSD-institutionerna runt livbojen och visa hur de förhåller sig till ABC-modellens demokratikriterier. Med de kraven som måttstockar kan länder bara vara något så när demokratiska ta upp de politiska förhandlingar som krävs för att en övergång till NSD-styre ska lyckas och särskilja NSD-institutionerna från en liknande uppsättning institutionaliserade rättigheter som gör ett land till en rättsstat ABC-modellen åskådliggör en sammanslutning där ingen har mer makt över de gemensamma angelägenheterna än någon annan. Så kan det kanske vara i små arbetsgrupper men inget land i världen når upp till det idealet. De politiska institutionerna i de flesta av världens länder är ett resultat av politisk kamp, maktförhållandena som de återspeglar har en lång och ofta blodig historia. Därför kan det vara svårt att alls upptäcka någon koppling mellan politiken på det nationella planet och de demokratiska grundprinciperna om Lika hänsyn och Självständighetsregeln. Och kan man verkligen jämföra länder med olika ägandeförhållanden, rättsväsenden, valsystem och politiska institutioner? Ja, man kan alltid ställa grundfrågan: har medborgarna makt att göra sig av med politiska ledare de är missnöjda med utan att behöva ta till våld? När vissa länder i motsats till andra utpekas som demokratier är det i allmänhet just denna viktiga tröskel som avses. ABC-principerna och vanliga kännetecken på ett NSD-land 1. Storskaliga sammanslutningar med representativt styre Det var först under de amerikanska och franska revolutionerna mot slutet av 1700-talet som man ens övervägde att tillämpa jämlikhetstanken på så enorma sammanslutningar som länder. Visserligen var det inte möjligt för befolkningar på miljontals invånare att samlas någonstans och besluta om sina gemensamma angelägenheter. Men om medborgarna med jämna mellanrum valde en skara representanter skulle dessa i sin tur kunna mötas i ett parlament, för att styra i folkets ställe fram till nästa val. Snart betraktades ett representativt styre som ett demokratiskt alternativ i en värld av auktoritära fåvälden trots invändningar från den politiske filosofen Jean Jacques Rousseau som menade att de valda representanterna bara utgjorde en elit bland alla andra 1 1 För en nutida diskussion av det representativa styrets elitistiska drag se Bernard Manin, Den representativa demokratins principer, SNS 2002.

13 2. Politiskt jämställda medborgare Förutsättningen var att de allra flesta vuxna inom ett land behandlades som politiskt jämställda medborgare och att det fanns institutioner som garanterade fria och opartiska val. Detta blev kärnan i den kamp för att institutionalisera den allmänna och lika rösträtten som satte fart under 1800-talet. Under lång tid var det bara männens intresse som stod i fokus, men vid mitten av 1900-talet hade också kvinnor på många håll i världen kämpat sig till politisk jämställdhet. Normen om Lika hänsyn kom också att gälla dem. 3. Självständiga medborgare I ett NSD-land måste medborgarna kunna göra sina egna val. För att öppet kunna motsätta sig misshagliga makthavare och fredligt göra sig av med dem, måste de vara fria att organisera sig som de själva vill i en slagkraftig opposition. De måste kunna yttra sig fritt utan fruktan för repressalier och ha tillgång till information från olika källor. På den här punkten handlar det ytterst om tilltro till människors möjligheter att handla och tänka självständigt, att tillämpa Självständighetsregeln, dvs betrakta dem som kapabla att bedöma sina intressen. Ett något så när demokratiskt land Kännetecken 1. Representativt styre 2. De allra flesta vuxna är politiskt jämställda medborgare Nödvändiga institutioner Valda ledare Rätt att kandidera i val Fria och opartiska val Allmän och lika rösträtt Koppling till FN-deklarationens medborgerliga och politiska rättigheter Artikel 21 1. Envar har rätt att ta del i sitt lands styrelse direkt eller genom fritt valda ombud. 2. Envar har rätt till lika tillträde till allmän tjänst i sitt land. Artikel 21 3. Folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet. Denna vilja skall uttryckas i periodiska och verkliga val, vilka skola äga rum med tillämpning av allmän och lika rösträtt samt hemlig röstning eller likvärdiga fria röstningsförfaranden. 3. Medborgarna kan öppet motsätta sig och med fredliga medel avsätta sina politiska ledare Yttrandefrihet Alternativa informationskällor Föreningsfrihet Artikel 19 Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser. Artikel 20 1. Envar har rätt till frihet i fråga om fredliga möten och sammanslutningar. Artikel 23 4. Envar har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar till skydd för sina intressen. Demokrati på nationell nivå betraktas vanligen utifrån ett rättighetsperspektiv. I ett något så när demokratiskt land finns det fungerande institutioner allmänt accepterade

14 mekanismer och procedurer som sätter gränser för vad myndigheterna kan tillåta sig gentemot medborgarna. Där skyddas den enskilda individen i praktiken av en uppsättning politiska och medborgerliga rättigheter: folkvalda ledare och rätt att kandidera i val gör styret representativt om valen är fria och opartiska och det råder allmän och lika rösträtt, så är också i praktiken de allra flesta vuxna politiskt jämställda medborgare om det råder yttrandefrihet och föreningsfrihet och medborgarna har tillgång till alternativa informationskällor, så kan de organisera sig för att ta tillvara sina intressen utan att frukta för repressalier. Då har de också möjlighet att göra sig av med sina politiska ledare utan att ta till våld. De kan rösta på andra kandidater som de själva utser i val där utgången inte är bestämd på förhand När man utpekar ett land som en demokrati, är det i allmänhet ovanstående kännetecken man har i tankarna. Men ordet är värdeladdat och språkbruket varierar. Andra beteckningar är liberal eller västerländsk demokrati. Robert A. Dahl har lanserat termen polyarki. Själva föredrar vi som har utvecklat ABC-modellen utifrån hans demokratiteori, att tala om något så när demokratiska länder. NSD-institutionerna, livbojen och demokratikriterierna Kontroll över dagordningen Fria och opartiska val Föreningsfrihet Yttrandefrihet Alternativa informationskällor Effektivt deltagande Föreningsfrihet Yttrandefrihet Alternativa informationskällor Lika rösträtt Alla är inkluderade Allmän rösträtt Lika rösträtt Fria och opartiska val Upplyst förståelse Föreningsfrihet Yttrandefrihet Alternativa informationskällor Livbojen ovan illustrerar den politiska beslutsprocessen i ett NSD-land under en mandatperiod. Runt den har vi angivit vilka NSD-institutioner som är nödvändiga men inte tillräckliga för att vart och ett av demokratikriterierna skall vara uppfyllt. Valda politiska ledare och Rätt att kandidera i val finns inte med i översikten. De institutionerna garanterar att systemet är representativt snarare än demokratiskt. Av genomgången nedan framgår, att det är den allmänna och lika rösträtten som gör att två av kraven Alla är inkluderade och Lika rösträtt är bäst uppfyllda. I övrigt är kopplingen mellan NSD-institutioner och demokratikriterier mer diskutabel, främst

15 beroende på att länder är så enormt stora sammanslutningar att den representativa komponenten i styret blir helt dominerande. Utifrån ABC-modellen finns det med andra ord på sin höjd något så när demokratiska länder. Ett vanligare språkbruk är att skilja mellan representativ demokrati och direkt demokrati. Men är inte det en missvisande distinktion? Praktiskt taget varenda mer permanent sammanslutning oavsett hur stor eller liten den är har ju en styrelse. Även föreningslivet, som brukar ses som en skola i direktdemokrati, har sina representanter. Alla är inkluderade som fullvärdiga medborgare Det krävs allmän rösträtt för att alla ska vara inkluderade. I Sverige lägger man numera knappast in mycket mer i ordet medborgare än en person som får rösta. Och i så fall är kriteriet nästan självklart uppfyllt, men bara nästan invandrare måste vänta i 3 år och barn ända tills de fyllt 18. Kontroll över dagordningen Här krävs det fria och opartiska val. Är valen eller valkretsarna riggade, väljs andra personer som förmodligen driver en annan politik än dem medborgarna själva skulle vilja se som representanter. Det måste också förekomma föreningsfrihet, yttrandefrihet och alternativa informationskällor för att medborgarnas uppfattningar om vad staten bör ägna sig åt ska ha möjlighet att komma till uttryck i partiprogram och valrörelse. Men lägg märke till att de kursiverade institutionerna gör det möjligt för medborgarna att kontrollera sina representanter snarare än dagordningen. Vilka sakfrågor som kommer upp på den politiska agendan och hur besluten blir avgörs i första hand av representanterna, inte av medborgarna själva. Vidare har de politiska ledarnas handlingsutrymme minskat drastiskt under de senaste decennierna. Det nationella självstyret eller suveräniteten beskärs allt mer i takt med den fortskridande globaliseringen. Effektivt deltagande Förenings- och yttrandefrihet liksom alternativa informationskällor är också nödvändiga för att medborgarnas deltagande ska vara effektivt och ge önskat resultat i valrörelsen. Men det räcker inte, det krävs också pengar, tid, tillgång till information, m m. Ju ojämnare dessa resurser är fördelade, desto mer skiljer sig medborgarnas möjligheter att göra sig hörda och ju sämre är demokratikriteriet uppfyllt. Om de politiska partierna förmår att slussa in stora skaror av medborgare i den politiska processen blir deltagandet mer effektivt. Om inte, ökar inflytandet från olika intressegrupper som medborgarna inte har lika tillträde till. Det viktigaste måttet här är förändringar i valdeltagandet. Sjunker det, är det ett tecken på att folk känner sig mindre delaktiga och att politiken håller på att bli ett område för specialister. Lika rösträtt I det här fallet sammanfaller nästan de nödvändiga NSD-institutionerna med livbojens krav: om Rösträtten är lika och Valen fria och opartiska, har också medborgarna lika inflytande vid valtillfället. Villkoret är uppfyllt när det gäller val av representanter. Upplyst förståelse Skall informationen vara tillförlitlig, krävs det föreningsfrihet och yttrandefrihet. Budskap från politiska ledare som har informationsmonopol är inte särskilt trovärdiga. Det vill också till fristående organisationer som kan yttra sig fritt, och de bör vara flera: alternativa informationskällor.

16 Å ena sidan har det växt fram en väldig mediaindustri i skydd av dessa institutionaliserade rättigheter. Mängden information som medborgarna utsätts för ökar lavinartat. Det som är viktigt och relevant att öka förståelsen för den demokratiska processen t ex har en tendens att drunkna i ett enormt mediebrus. Å andra sidan har möjligheterna att skaffa sig information aldrig varit större. En stund framför datorn och ett tryck på returtangenten kan räcka för att få tillgång till just den upplysning man behöver. Men möjligheterna är inte lika för alla. De beror bl a på skolgång och utbildningsnivå allt viktigare klassmarkörer i de flesta NSD-länder, som därmed inte heller uppfyller Livbojens krav på upplyst förståelse. Politiska villkor för ett demokratiskt genombrott Upprättandet av fungerande NSD-institutioner är den tröskel som FN-konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna kräver att medlemsländerna tar sig över. Denna formella övergång är ett avgörande steg i en demokratiseringsprocess. Innan dess kan den auktoritära regimen ingripa mot allt som hotar dess ställning. Efteråt kan ingen vara säker på att få sina intressen tillgodosedda. Makten har gått över från en grupp människor till en uppsättning regler, tillspetsat uttryckt. 2 Steget har sitt pris: en fredlig övergång bygger på eftergifter åt dem som tidigare kontrollerat det politiska systemet. De vill ha institutionella garantier för att ge upp sitt maktmonopol och gå med på kompromisser i sakfrågorna: I Sverige, t ex, infördes i början av 1900-talet rösträtt för alla vuxna män först efter segdragna förhandlingar som tillgodosåg högerkrafternas dubbla krav på ett bevarat två-kammarsystem i riksdagen och ett proportionellt valsystem institutioner som under en tid av folklig mobilisering garanterade den bestående ordningen. Sen tog det ytterligare ett decennium av agitation och politisk kamp innan också kvinnorna inkluderades i det svenska politiska systemet. I Chile störtade general Pinochet 1973 den folkvalde presidenten Allende och upprättade ett blodigt militärstyre. 1989 lämnade Pinochet ifrån sig makten till en folkvald president i utbyte mot parlamentarisk immunitet. Det skyddet kom tio år senare att ifrågasättas när en domare i Spanien krävde honom utlämnad från England för brott mot folkrätten. 3 Det händer att ett lands demokratisering snarare kommer som resultat av ett politiskt sammanbrott än av förhandlingar. Efter Sovjetunionens upplösning hölls det något så när fria val i Ryssland 1991. Valresultatet hotades efter en tid att rivas upp genom en kupp. President Jeltsin lyckades avvärja den trots att demokratirörelsen, som stödde honom, inte var särskilt stark. Kuppmakarna kunde inte mobilisera tillräcklig uppslutning bland den gamla eliten. Den drog hellre fördel av en gigantisk och brådstörtad privatisering som regimen samtidigt gav klartecken till. 4 I Irak däremot rådde det sommaren 2007 sedan fyra år tillbaka ett blodigt kaos. Detta som ett resultat av att USA med våld försökt etablera ett något så när demokratiskt styre i landet och upplöst både den irakiska armen och det härskande Baath-partiet över en natt utan att de som ingått i den gamla eliten fått någon form av garantier för sin överlevnad. 2 Adam Przeworski, "Demokrati som möjligt utfall av konflikter", i Idéer om demokrati Tidens förlag 1992, s 245 ff. 3 Pinochet avled innan procedurfrågorna kring detta och ett liknande chilenskt krav hunnit lösas. 4 I Ryssland fanns det inget starkt civilsamhälle som kunde driva demokratiseringsprocessen vidare. I stället fortsatte de interna uppgörelserna inom makteliten och mot slutet av år 2007 hade president Putin återupprättat ett auktoritärt styre genom att kontrollera NSD-institutionerna.

17 Våld, rättsstat och demokrati Vägen till en hållbar fred blir i det här sista fallet svår, eftersom det är själva den politiska enheten som står på spel en enda eller flera mindre stater där våldsmedlen kontrolleras av en någorlunda sammanhållen grupp av makthavare. Och innan det kan bli tal om ett något så när demokratiskt styre måste enheten åtminstone ha vissa likheter med en rättsstat, så att parterna i konflikten och deras allierade inte fortsätter att ta lagen i egna händer. En rättsstat behöver inte vara särskilt demokratisk. I Sverige, t ex, var fattiga och rika något så när lika inför lagen redan före det demokratiska genombrottet, även om lagarna i många avseenden diskriminerade arbetarklassen och kvinnorna. I länder som nyss passerat tröskeln kan det omvända gälla: Brasilien var i början av 2000-talet ett något så när demokratiskt land där de få privilegierade ofta kunde köpa sig fria och stå över lagen, medan de många fattiga i viktiga avseenden stod under den som t ex i São Paulos favelor där de flesta mord aldrig blev utredda. På sikt är rättsstaten en förutsättning för en hållbar fred mellan samhällsklasser, etniska och religiösa grupper. Och en sådan fred är i sin tur en förutsättning för ett uthålligt NSDstyre.

18 Civilsamhälle och demokrati Det är vanligt att som exempelvis den svenska biståndsmyndigheten SIDA betrakta ett starkt civilt samhälle som en viktig beståndsdel i en demokratisk samhällsutveckling. i Med hjälp av en modell där civilsamhället ingår som en av fyra samshällssektorer synar vi här tre argument för den civila sektorns demokratiska betydelse: den civila sektorn är en arena för oberoende organisering den är förtroendeskapande den är en arena för demokratiska processer Vi landar i uppfattningen att den civila sektorns främsta bidrag till en demokratisk samhällsutveckling är att främja en medborgerlig inställning till makt och ansvar. Den civila sektorn en arena för oberoende organisering Beroende på sin funktion kan varje social gruppering från fasta organisationer till lösa nätverk placeras in i någon av nedanstående fyra samhällssektorer: myndigheterna verkställer politiska beslut och handlägger offentlig service näringslivet producerar varor och tjänster för de övriga sektorerna familjen är den grundläggande sociala enheten för konsumtion och reproduktion civilsamhällets organisationer och nätverk är formellt fristående från organisationerna i de övriga sektorerna och verkar för egna syften I praktiken kan gränserna mellan de olika sektorerna vara rätt flytande. Försöker man t ex placera in ett kommersiellt bokförlag, där kanske samtliga aktier ägs av en ideell förening, hamnar förlaget i företagssektorn och föreningen i den civila sektorn. Det som sker i den ena sektorn styrs då av beslut i den andra. Eller var skall man placera ett politiskt parti? Som en medlemsburen organisation, vilken främst utser kandidater och driver frågor i den förestående valrörelsen, hamnar partiet i den civila sektorn. Vinner det valet och fyller ministerier och förvaltningsapparat med sina egna medlemmar bör det snarare placeras i myndighetssektorn. Dessa gränsdragningsproblem både belyser och problematiserar det som många främst förknippar civilsamhället med: oberoende organisationer som håller ett öga på myndigheterna. Historiskt sett har kampen för att bilda oberoende organisationer ofta varit motorn i en utveckling mot NSD-styre, som t ex den fackliga organisationen Solidaritet i Polen under 1970- och 80-talen eller de oberoende folkrörelserna i Sverige under senare delen av

19 1800-talet. Framväxten av ett starkt civilsamhälle i den här meningen har i många länder drivit fram ett NSD-styre på nationell nivå. Frågan hur en sådan utveckling kan befrämjas på andra håll i världen sysselsätter många myndigheter och biståndsorganisationer. Den reser också ett dilemma: hur kan en myndighet stödja oberoende organisationer utan att stödet framkallar myndighetsberoende? Att ta det dilemmat på allvar är ett första steg mot dess lösning. Den civila sektorn en förtroendeskapande arena Synen på civilsamhället som en förtroendeskapande arena slog igenom på bred front med Robert D. Putnams empiriska undersökningar. ii De går i korthet går ut på att människor som träffas och umgås utvecklar band till varandra som skapar förtroende och sammanhållning, ett socialt kapital. Tror man att andra vill samarbeta, blir man själv mer benägen att samarbeta. Detta sociala kapital befrämjar demokrati och kan omsättas i ekonomisk utveckling. Omvänt: tappar flertalet organisationer inom den civila sektorn en stor del av sina medlemmar vilket skedde i många ekonomiskt utvecklade länder under 1900-talets sista decennier särskilt markant i USA ökar känslan av osäkerhet, isolering och misstro mot utomstående. Det sociala kapitalet minskar. Några frågetecken Putnams undersökningar och slutsatser har påverkat många länders utvecklingsstrategier. Samtidigt pågår det en livlig debatt om hur man skall förstå sambandet mellan ett starkt civilsamhälle och en fungerande demokrati. För att ta två exempel: Åt vilket håll går sambandet? Svenskarna har exempelvis internationellt sett ett stort förtroende för sina myndigheter medan deras förtroende för det representativa styret är mycket lägre. Detta talar för att myndigheterna är den viktiga faktorn. Om de fungerar någorlunda väl och rättssäkert, stimuleras framväxten av ett socialt kapital. iii Det finns organisationer Hell s Angels t ex som bryter ned det sociala kapitalet. Hör de ändå till civilsamhället? Ja, så länge de är något så när oberoende av övriga samhällssektorer. De må vara utpräglat toppstyrda, med starka ledare som dominerar underordnade medlemmar. Lika fullt är Hell s Angels en oberoende organisation, som söker befrämja en viss livsstil och tjänar som förebild för många andra mer eller mindre destruktiva gängbildningar. Inom dessa grupper tvingas det fram en stark lojalitet. Men detta sammanbindande kapital skapar fruktan och osäkerhet bland utomstående, vilket i sin tur bryter ned det överbryggande kapital som får skilda grupper och samhällsklasser att leva i fred och som får människor med olika uppfattningar att stå ut med varandra. Det här motexemplet väcker en policyfråga: måste inte organisationerna i den civila sektorn vara något så när demokratiska med livbojens mått mätt, för att de ska bidra till en demokratisk samhällsutveckling och därmed vara värda stöd? Räcker det med att de inte ägnar sig åt brott och våld?