Yttrande över departementspromemorian Brott och brottsutredning i IT-miljö (Ds 2005:6)

Sida 1 (10) Rättsenheten 2005-07-01 Ert EBM A-2005/0298 Er beteckning Bitr. chefsjuristen Monica Rodrigo 2005-03-09 Ju2005/2234/L5 Justitiedepartementet 103 33 Stockholm Yttrande över departementspromemorian Brott och brottsutredning i IT-miljö (Ds 2005:6) Inledning Den senaste tidens snabba utveckling på elektronikens och datateknikens områden har varit explosionsartad och har inneburit stora förändringar i samhället. Ett exempel på detta är det ökade utbudet av varor och tjänster som erbjuds via Internet. Ett annat exempel är den omfattande kommunikation som i dag sker med hjälp av e-post och som på många områden har ersatt traditionell postbefordran och posthantering helt och hållet. Inom det finansiella området har utvecklingen inneburit bl.a. att betalningar och andra banktransaktioner i allt större utsträckning görs från den egna datorn. Penningtransaktioner kan i dag genomföras inom loppet av några sekunder. Den nya tekniken har också medfört att nya metoder för att begå ekonomisk brottslighet har vuxit fram. Utvecklingen har givetvis även inneburit förändringar för brottsbekämpningen. Nya brott har tillkommit och det har blivit allt vanligare att brott begås med hjälp av datorer och annan IT-teknik. För de brottsbekämpande myndigheterna har detta inneburit att det blivit nödvändigt att utarbeta nya metoder för att få fram bevisning på elektronisk väg. Ett exempel på en sådan metod är spegling av en dators hårddisk. Den nya tekniken ställer också krav på särskild IT-kompetens hos dessa myndigheter. Vid Ekobrottsmyndigheten har specialenheter inrättats med personal som har särskild kompetens på ITområdet och, i anslutning till dessa enheter, har ett särskilt IT-laboratorium skapats för att ta fram och analysera uppgifter som finns lagrade på datorer eller andra datamedier, t.ex. mobiltelefoner. De svenska straffprocessrättsliga reglerna är utformade utifrån en annan verklighet. Rättegångsbalkens bestämmelser om förundersökning i brottmål är inte anpassade till den nya IT-miljön och reglerna om tvångsmedel är otillräckliga och hindrar många gånger en effektiv brottsutredning. En ökad internationalisering innebär också att den IT-relaterade brottsligheten inte håller sig inom en nations gränser utan blir alltmer gränsöverskridande, Postadress Gatuadress Telefon Telefax Box 820 Hantverkargatan 15 08-762 00 00 08-613 40 19 101 36 STOCKHOLM

Sida 2 (10) vilket kräver en samordning med de brottsbekämpande myndigheterna i andra länder. Det är mot denna bakgrund som Europarådets konvention om IT-relaterad brottslighet har tillkommit. I Sverige har Beredningen för rättsväsendets utveckling behandlat vissa av dessa frågor i delbetänkandet Tillgång till elektronisk kommunikation i brottsutredningar m.m. (SOU 2005:38). Inom EU pågår också ett arbete med ett utkast till rambeslut, vars syfte är att utvidga operatörernas skyldighet att bevara uppgifter. Huvudsyftet med rambeslutet är att skapa bättre förutsättningar för de brottsbekämpande myndigheterna att utreda allvarlig brottslighet. Detta åstadkoms genom ökade krav på operatörerna att bevara trafikuppgifter. Jag tillstyrker att Europarådets konvention om IT-relaterad brottslighet och tilläggsprotokollet till denna ratificeras. Jag kan också, med förbehåll för de synpunkter som lämnas nedan, i huvudsak tillstyrka förslagen i promemorian. Det är emellertid viktigt att de förslag som lämnas i promemorian så långt som möjligt samordnas med det arbete som bedrivs på olika håll med att reglera brottsutredningar i IT-miljö, såväl vad gäller materiella regler, som terminologi. Behovet av ändringar i straffrätten Allmänt Jag delar i huvudsak bedömningen i promemorian att konventionen bara föranleder mindre ändringar i svensk straffrätt. Försök och förberedelse till brott samt missbruk av hjälpmedel Enligt artikel 6 punkten 1 a i konventionen skall kriminalisering införas för tillverkning, försäljning, anskaffning för användning, import, spridning eller tillgängliggörande på annat sätt av en apparat vari ingår ett datorprogram som är skapat eller anpassat främst för att begå något av de brott som straffbeläggs i konventionen samt datorlösenord, åtkomstkoder eller liknande datorbehandlingsbara uppgifter som kan ge åtkomst till ett datorsystem för att användas för att begå något av dessa brott. Detsamma skall enligt punkten 1 b gälla vid innehav av något av dessa föremål, om de skall användas för att begå något av de brott som straffbeläggs i konventionen. I 23 kap. 2 brottsbalken om förberedelse till brott nämns inte uttryckligen innehav av hjälpmedel vid brott som ett brottsligt förfarande. Det skulle därför kunna ifrågasättas om svensk lagstiftning kan anses uppfylla konventionens krav i den delen. Den svenska bestämmelsen omfattar att någon skaffar, tillverkar, lämnar, tar emot, förvarar, transporterar, sammanställer eller tar annan liknande befattning med något som är särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid ett brott. Denna formulering är enligt min mening så omfattande att alla former av innehav torde kunna falla under bestämmelsen. Jag kan därför ansluta mig till bedömningen i promemorian att det inte behövs någon ändring i den här delen. Samtidigt kan det finnas situationer där upp-

Sida 3 (10) räkningen i bestämmelsen inte helt motsvarar ett innehav. Det bör därför övervägas om en närmare anpassning till konventionens innehavsbestämmelse bör införas. Dataförfalskning En av utgångspunkterna vid genomförandet av konventionen i svensk rätt har varit att så långt som möjligt bygga vidare på den befintliga lagstiftningen. En ändring eller väsentlig utvidgning av urkundsbegreppet som ett led i anpassningen till konventionen har därför ansetts som ett alltför omfattande ingrepp, i synnerhet mot bakgrund av att en översyn av bestämmelserna i 14 och 15 kap. brottsbalken har aviserats. I avvaktan på denna översyn, föreslås kompletteringar i gällande lagstiftning. Jag har förståelse för valet av denna lagstiftningsmetod, men vill betona att det är viktigt att bestämmelserna i konventionen beaktas i samband med den aviserade utredningen. När det gäller utformningen och placeringen av den nya bestämmelsen om straffansvar vid framställning, förändring eller undertryckande av datorbehandlingsbara uppgifter så att det uppstår icke autentiska uppgifter, vill jag framföra följande. I promemorian utgår man från att åberopande av icke autentiska elektroniska dokument skall straffsanktioneras på samma sätt som åberopande av förfalskade urkunder, när det sker uppsåtligen. Utgångspunkten är sålunda syftet med gärningen, nämligen att den manipulerade sammanställningen skall användas och ligga till grund för att någon annan agerar som om det vore en äkta sammanställning. Mot denna bakgrund föreslås det att straffansvaret för brukande av falsk urkund i 14 kap. 9 utvidgas till att omfatta åberopande av en icke autentisk sammanställning av elektronisk data. Bestämmelserna i 14 kap. brottsbalken om förfalskningsbrott bygger på urkundsbegreppet, vilket i sin tur utgår från att det kan finnas original och kopior av olika handlingar. Den tekniska utvecklingen har emellertid inneburit att gränsen mellan dessa blir mer och mer oklara. En kopia av ett visst elektroniskt dokument blir således exakt likalydande med en annan framställning av samma elektroniska data. En manipulerad sammanställning av data kan därför inte betraktas som falsk eftersom något original i traditionell bemärkelse inte finns. Åberopande av en sådan icke autentisk elektronisk sammanställning, torde således inte heller kunna utgöra brukande av falsk urkund, eftersom det inte föreligger någon förfalskad urkund. Enligt min uppfattning bryter den utvidgning av straffansvaret i 14 kap. 9 som nu föreslås mot systematiken i brottsbalken. Den nya bestämmelsen bör i stället tas in i 15 kap. 12 brottsbalken och omfattas av reglerna om missbruk av urkund. En sådan reglering kräver dock en ändring av grundbestämmelsen, eftersom denna har en lägre straffskala än bestämmelsen om brukande av falsk urkund, vilket begränsar möjligheterna att använda straffprocessuella tvångsmedel och innebär en kortare preskriptionstid. Något straff är inte heller föreskrivet för osjälvständiga brottsformer.

Sida 4 (10) Ekobrottsmyndigheten har i olika sammanhang föreslagit att straffskalan för osant intygande skall vara densamma som för urkundsförfalskning. Motsvarande bör gälla för missbruk av urkund. Grunden för detta är följande. Vid ekonomisk brottslighet är det mycket vanligt att gärningsmannen använder sig av oriktiga handlingar, t.ex. fakturor som döljer utbetalningar av svarta löner. Handlingarna kan antingen vara falska (urkundsförfalskning) eller osanna (osant intygande). När det gäller möjligheten att utnyttja en handling i brottsligt syfte spelar det oftast inte någon roll vilken kategori den tillhör. En osann handling fyller samma funktion som en falsk sådan, och det är ofta en ren tillfällighet som avgör vilken variant som gärningsmannen väljer. Den principiella skillnaden mellan falska och osanna handlingar har genom den snabba IT-utvecklingen dessutom blivit alltmer otydlig. Dagens straffskalor för brotten speglar emellertid inte detta och skillnaden innebär att beteenden som i princip är lika straffvärda, behandlas helt olika både när det gäller påföljd och preskription. Enligt min uppfattning bör straffskalan för osant intygande resp. missbruk av urkund vara densamma som för urkundsförfalskning resp. brukande av falsk urkund. Behovet av ändringar i processrätten Allmänt Som jag angett tidigare, finns det anledning att se över den straffprocessuella lagstiftningen och skapa bättre förutsättningar för effektivare utredningar om IT-relaterad brottslighet. De förslag som lämnas i promemorian bygger i första hand på befintlig lagstiftning. I vissa delar framstår de nya förslagen därför som svåröverskådliga. För den som mera sällan har anledning att vidta de åtgärder som avses i promemorian, kan de säkerligen te sig som krångliga och svåra att tillämpa. Jag hade hellre sett att man hade försökt hitta generella lösningar på de genomförandeåtgärder som krävs för en anpassning av svensk rätt till konventionens bestämmelser, men har med hänsyn till de omfattande lagändringar som då skulle krävas förståelse för den lagstiftningsmodell som nu har valts. På sikt anser jag dock att en översyn av gällande lagstiftning bör göras. Beredningen för rättsväsendets utveckling har i det ovannämnda delbetänkandet bl.a. lämnat förslag till en anpassning och modernisering av rättegångsbalkens terminologi samt en samlad reglering i rättegångsbalken av bestämmelserna om elektronisk kommunikation. Det är angeläget att de förslag som lämnas i det betänkandet så långt som möjligt samordnas med förslagen i den aktuella promemorian. Kopiering av bevis särskilt om spegling av datorer I promemorian lämnas inga förslag om spegling och kopiering av datainformation för att säkra bevisning, men det sägs att vanlig kopiering bör användas i de fall där spegling inte är oundgänglig. Det sägs också att speglingstekniken till dess att frågan om att skilja ut information som inte längre skall vara i beslag har lösts inte skall användas rutinmässigt utan bara i de fall där det

Sida 5 (10) finns särskild anledning att anta att hanteringen av informationen kan komma att ifrågasättas, eller där det annars kan anföras särskilda skäl för att just denna teknik bör väljas trots integritetsintrånget. Med anledning av dessa uttalanden vill jag framföra följande synpunkter. I utredningar om ekonomisk brottslighet förekommer det ofta att stora delar av den bevisning som finns i målet finns lagrad på datorer. Det är därför mycket vanligt att Ekobrottsmyndigheten använder sig av spegling av innehållet i en hårddisk för att säkra bevisning. Speglingstekniken har den fördelen mot kopiering av datafiler att man får tillgång till hela hårddiskens innehåll, dvs. även uppgifter som raderats. Den viktigaste fördelen med denna metod är dock att innehållet i den undersökta datorn inte påverkas av åtgärden. Kopiering av vissa delar av innehållet i en dator torde i de flesta fall inte vara något realistiskt alternativ till spegling. Husrannsakan görs i regel i ett tidigt skede av utredningen ofta innan den misstänkte är hörd och det är då svårt att veta exakt vilken information på hårddisken som kan vara aktuell som bevisning. I det skedet torde det därför vara näst intill omöjligt att veta vilka delar av hårddisken som skall kopieras. Att inskränka kopieringen till att avse endast vissa delar av innehållet i datorn skulle till och med kunna visa sig vara till den misstänktes nackdel, eftersom datorn även kan innehålla uppgifter som talar till dennes fördel. Det är mycket vanligt att hanteringen av informationen på en dator ifrågasätts och att den tilltalade gör gällande att det skett en ändring eller förvanskning av uppgifterna i samband med kopieringen eller speglingen. Jag anser mig kunna påstå att denna invändning är så vanlig att det finns skäl att regelmässigt räkna med att ett sådant ifrågasättande kommer att framföras under utredningen. Ett alternativ till spegling är att beslagta datorn och annan datautrustning. En sådan åtgärd kan dock komma att stå i strid med proportionalitetsprincipen, om den innebär att den som drabbas av beslaget över huvud taget inte kan använda sin datautrustning under beslagstiden. Även ur denna aspekt är speglingsmetoden att föredra. Vid en samlad bedömning och som underlag för fortsatta diskussioner i frågan, anser jag att det på samma sätt och i samma utsträckning som i dag, bör vara möjligt att även i fortsättningen spegla innehållet i en dator för att säkra bevisning. Husrannsakan i IT-miljö Vem skall besluta om åtgärden? Enligt artikel 19 punkt 2 skall nödvändiga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder vidtas för att myndigheter, när de genom husrannsakan eller på liknande sätt bereder sig åtkomst till ett visst datorsystem eller en del därav och har

Sida 6 (10) anledning att tro att de eftersökta uppgifterna är lagrade i ett annat datorsystem eller en del av ett annat datorsystem inom den statens territorium, och sådana uppgifter är lagligen åtkomliga eller tillgängliga för det första systemet, skyndsamt skall kunna utvidga husrannsakan till att bereda sig åtkomst till detta andra system. I promemorian föreslås att endast domstol skall få besluta om husrannsakan via elektroniska kommunikationsnät. Som skäl anges att den som utsätts för åtgärden inte är närvarande där husrannsakan företas och att den därför kan jämföras med tvångsmedel som verkställs i hemlighet. Det sägs dock också att det på sikt kan finnas skäl att överväga om åklagare skall ha rätt att besluta om sådan husrannsakan. Som exempel på sådana situationer då det kan finnas behov av att skyndsamt bereda sig åtkomst till andra system kan nämnas att en husrannsakan genomförs i en viss dator, men att det vid husrannsakan visar sig att den information som man vill komma åt finns lagrad på en server på annan ort. Om samtycke föreligger kan åklagaren omedelbart fatta beslut om att utvidga åtgärden till att omfatta husrannsakan via elektroniska kommunikationsnät. I annat fall måste åklagaren invänta domstols beslut i frågan. Det finns emellertid ingenting som hindrar att åklagaren genomför en husrannsakan på den ort där servern finns och därigenom får tillgång till samma uppgifter som genom rättens beslut. Mot denna bakgrund anser jag att ett beslut om husrannsakan via elektroniska kommunikationsnät inte kan anses vara av sådan integritetskränkande karaktär att det kräver rättens prövning. I den nämnda artikeln finns ett krav på att en utvidgning av husrannsakan till andra datasystem skall kunna ske skyndsamt. I promemorian anses att åklagaren redan vid planeringen av en husrannsakan bör ta ställning till om det kommer att krävas verkställighet via nät och att rättens beslut i så fall skall inväntas innan husrannsakan genomförs. Enligt min mening torde det vara svårt att, innan en husrannsakan har genomförts och då oftast på grundval av endast spaningsuppgifter, förutse om verkställighet kommer att krävas via kommunikationsnät. I de flesta fall kommer frågan om husrannsakan via nät att aktualiseras först sedan en traditionell husrannsakan har genomförts. Det är då tveksamt om den föreslagna regleringen kan anses uppfylla skyndsamhetskriteriet i konventionen. Sammanfattningsvis anser jag således att det redan nu finns skäl att lagstifta om att beslut om husrannsakan via elektroniska kommunikationsnät skall kunna fattas av åklagare. Elektronisk information som bevaras utomlands I detta sammanhang skulle jag även vilja beröra frågan om elektronisk information som bevaras utomlands. Vid utredningar om ekonomisk brottslighet är det inte ovanligt att räkenskapsinformation förvaras elektroniskt i ett annat land. De brottsutredande myndigheternas möjligheter att ta del av information som är lagrad utomlands begränsas av att svensk myndighetsutövning inte får

Sida 7 (10) bedrivas på en annan stats territorium. Är informationen lagrad utomlands är myndigheterna därför hänvisade till att begära internationell rättslig hjälp för att få fram informationen. Konventionens artikel 32 behandlar tillgång till datorbehandlade uppgifter med samtycke. Syftet med artikeln är att skapa förutsättningar för att få tillgång till information som är lagrad utomlands utan att behöva gå vägen via internationell rättslig hjälp. I promemorian föreslås att husrannsakan i ITmiljö skall kunna företas hos någon som inte är misstänkt, men däremot inte hos någon som är misstänkt för brott. Jag har i och för sig inga invändningar mot förslaget. Av intresse är i det här sammanhanget reglerna i bokföringslagen (1999:1078). I 7 kap. 2 anges att dokument, mikroskrift och maskinläsbara medier som används för att bevara räkenskapsinformation skall bevaras i Sverige. Enligt 3 a får ett företag, trots bestämmelserna i 2, förvara maskinläsbara medier och hålla maskinutrustning och system tillgängliga i ett annat land inom EU under vissa förutsättningar. För det första skall platsen för förvaring anmälas till Skatteverket eller i förekommande fall, Finansinspektionen. Vidare skall företaget på begäran av Skatteverket eller Tullverket medge omedelbar elektronisk åtkomst till räkenskapsinformation för kontrolländamål under arkiveringsperioden. Slutligen skall företaget genom omedelbar utskrift kunna ta fram räkenskapsinformationen i Sverige i vanlig läsbar form eller mikroskrift som kan läsas med förstoringshjälpmedel. Skyldigheten att medge omedelbar elektronisk åtkomst till räkenskapsinformation avser endast begäran från Skatteverket eller Tullverket för kontrolländamål. En motsvarande bestämmelse borde kunna införas för de brottsbekämpande myndigheterna. Det skulle då i likhet med vad som gäller vid t.ex. skattekontroll förutsättas att den som väljer att bevara räkenskapsinformation utomlands har lämnat sitt samtycket till en sådan åtgärd. Frysning av elektronisk kommunikation I artikel 16 sägs att nödvändiga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder skall vidtas för att åstadkomma skyndsamt säkrande av datorbehandlingsbara uppgifter, inklusive trafikuppgifter, med skyldighet att bevara uppgifterna orubbade upp till 90 dagar. Enligt promemorian skall denna bestämmelse genomföras i svensk lagstiftning bl.a. genom förslaget om frysning av elektronisk kommunikation. Beslut om en sådan åtgärd skall fattas av åklagare. Åtgärden skall vara ett förstadium till hemlig teleavlyssning resp. hemlig teleövervakning. Begreppet frysning förekom i svensk rätt tidigare endast i ett tillkännagivande till lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner som avser spärrande av ekonomiska tillgångar i andra förfaranden än straffrättsliga förfaranden. Penningtvättutredningen föreslog dock i sitt betänkande Bekämpande av penningtvätt (SOU 1997:36) att det skulle införas en möjlighet för åklagare att frysa tillgångar genom att en penningtransaktion som misstänks

Sida 8 (10) ha samband med penningtvätt kan fördröjas i avvaktan på ytterligare utredning och eventuella åtgärder. Utredningens förslag om frysning har dock ännu inte resulterat i någon lagstiftning. Frysningsbegreppet förekommer också i vissa internationella överenskommelser på området för det straffrättsliga samarbetet, t.ex. förverkandekonventionen och 2001 års konvention om IT-relaterad brottslighet. Begreppet har dock inte någon enhetlig innebörd i dessa instrument. Under förhandlingarna med rambeslut om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial introducerades frysning som ett samlingsbegrepp för åtgärder med viss effekt. Med frysning avses enligt rambeslutet en åtgärd som syftar till att hindra förstöring, omvandling, flyttning, överföring eller överlåtelse av egendom. I svensk rätt är beslag och kvarstad sådana åtgärder som faller in under begreppet frysning. Det beslut som översänds till Sverige med stöd av rambeslutet för erkännande och verkställighet här kommer att vara ett utländskt beslut om en temporär säkerhetsåtgärd som är betecknat frysningsbeslut. För att precisera tillämpningsområdet har det ansetts att det av lag bör framgå vad som avses med ett frysningsbeslut genom en uttrycklig definition av begreppet för de fall där sådana beslut har översänts hit för erkännande och verkställighet (prop. 2004/05:115 s. 31f). Således framgår det av 2 första stycket andra punkten lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut att med frysningsbeslut avses ett beslut som har meddelats av en rättslig myndighet i en annan medlemsstat inom EU i samband med ett straffrättsligt förfarande, i syfte att tillfälligt hindra förstöring, omvandling, flyttning, överföring eller överlåtelse av egendom som i den staten kan omfattas av förverkande eller utgöra bevismaterial, och som har översänts till Sverige för erkännande och verkställighet. Den nya lagstiftningen träder i kraft den 1 juli 2005. I förevarande promemoria anges i denna fråga att man bör välja en term som dels är särskiljande, dels språkligt ger en känsla av vad det är fråga om för tvångsmedel. Det hänvisas till att termen frysning i rambeslutet används som ett samlande begrepp för olika åtgärder som innebär att tillgångar eller bevismaterial snabbt säkras för att förhindra att de går förlorade. Förfarandet att snabbt säkra spåren av elektronisk kommunikation anses i grunden ha samma syfte och därför föreslås det att det nya tvångsmedlet skall benämnas frysning av elektronisk kommunikation. Före tillkomsten av rambeslutet har termen frysning ansetts innebära att en viss egendom genom ett frysningsbeslut inte blir tillgänglig för den som äger eller annars förfogar över den (jfr. bl.a. den ovannämnda lagstiftningen om internationella sanktioner). På samma sätt har det vid genomförandet av rambeslutet ansetts att de svenska instituten beslag och kvarstad är sådana åtgärder som faller in under begreppet frysningen. Den nya tvångsåtgärden, frysning av elektronisk kommunikation, innebär emellertid endast en skyldighet

Sida 9 (10) för teleoperatörer att säkra att viss bevisning inte går förlorad. Telemeddelandet som sådant blir dock tillgängligt för mottagaren. Den valda termen är därför missvisande. I konventionen talas det om säkrande. En term som närmare knyter an till konventionens begrepp vore enligt min mening att föredra. I det här sammanhanget vill jag även framföra en synpunkt på en fråga som inte har behandlats i promemorian, nämligen förhållandet till de nya reglerna om frysning av egendom eller bevismaterial. Det är angeläget att det nya tvångsmedlet i möjligaste mån hanteras på samma sätt som frysningsbeslut avseende skriftliga handlingar (prop. 2004/05:115). Riksdagen godkände den 14 maj 2003 ett utkast till rambeslut om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial. För att uppfylla kraven i rambeslutet har en ny lag om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut beslutats, vilken träder i kraft den 1 juli 2005. För att Sverige skall kunna utnyttja den möjlighet som rambeslutet ger till verkställighet i en annan medlemsstat av bevisbeslag, har införande krävts av en möjlighet att ta i beslag föremål som finns i utlandet och som därför inte är tillgängliga för den som beslutar om beslaget. Rättegångsbalkens bestämmelser medger i dag inte sådana beslag. I den nya lagen införs därför en bestämmelse om att åklagare får ta ett föremål eller en skriftlig handling i beslag, trots att dessa inte är tillgängliga vid beslutet, om föremålet eller handlingen skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller vara förverkad på grund av brott. Bestämmelsen skall vara tillämplig endast när ett föremål eller en skriftlig handling kan komma att påträffas i en annan EU-stat. Den nya regleringen innebär att frysning av skriftliga handlingar som inte är tillgängliga verkställs på grundval av ett beslagsbeslut fattat i ett annat land. Utgångspunkten bör vara att all information skall hanteras på samma sätt, oavsett om informationen finns skriftligt eller elektroniskt. Det vore således önskvärt med en samordning av hanteringsreglerna, åtminstone borde samma system gälla inom EU. Jag kan i övrigt ansluta mig till de förslag som lämnas i promemorian om införande av frysning av elektronisk kommunikation. Bestämmelserna i 1952 års lag Enligt 5 andra stycket lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål kan åklagare fatta interimistiskt beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning om det kan befaras att inhämtande av rättens tillstånd till dessa åtgärder skulle medföra sådan fördröjning eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse för utredningen. Åklagarens särskilda beslutanderätt motiveras av det ytterligt angelägna intresset av att snabbt på information i ärenden av mycket stor vikt.

Sida 10 (10) Den föreslagna bestämmelsen om frysning av elektronisk kommunikation innebär emellertid endast att de eftersökta uppgifterna säkras. Åklagaren får dock tillgång till dessa först efter det att rätten har fattat beslut om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning. Om man i dessa fall, såsom föreslås i promemorian, avskaffar möjligheten att fatta interimistiska beslut enligt 1952 års lag, kan det ifrågasättas om inte möjligheterna för åklagaren att skyndsamt ta del av uppgifterna försämras. I detta ärende har generaldirektören Gudrun Antemar beslutat. Biträdande chefsjuristen Monica Rodrigo har varit föredragande. Gudrun Antemar Monica Rodrigo Kopia för kännedom till: Justitiedepartementet (åklagarenheten) Riksåklagaren Rikspolisstyrelsen