roman av Maria Gustavsdotter

roman av Maria Gustavsdotter isaberg

Isaberg Förlag (SSM AB) Box 134 330 27 Hestra 0370-33 63 10 e-mail: info@isaberg.nu web: www.isaberg.nu Maria Gustavsdotter: Blå ögon och svart magi Copyright 2005 Maria Gustavsdotter & Isaberg förlag (SSM AB) Tryckning Tryckmästarna, 2005 ISBN 91 7694 697 5 Isaberg art nr 15697 Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering är förbjuden.

Kapitel ett Det var eftermiddag den andra lördagen i september och en generös sol sken in genom de nytvättade fönstren. Annelie satt i sin nya IKEA-soffa och såg på TV medan hon åt glass direkt ur förpackningen. Det hade varit mysigt om hon inte känt sig så innerligt olycklig. Filmen var en actionrulle om en amerikansk polis som jagade knarklangare från Västindien och egentligen var Annelie mer förtjust i romantiska komedier. Notting Hill var hennes favorit, men nöden har ingen lag. När hon hade kommit hem från sin lilla utflykt hade hon bara slängt sig i soffan och fyrat av fjärrkontrollen som om den varit en nödraket. Hon hade stannat vid första programmet som inte innehöll burkade skratt. När första reklaminslaget kom reste hon sig och bytte sin snygga bruna kostym mot joggingbyxor och T-tröja. Vid nästa reklaminslag gav hon efter för sin hunger och hämtade glasspaketet. Nu såg Annelie hur en av bifigurerna, en ung vacker häxa, förberedde en voodoorit. Hon började med att bada. Det såg skönt ut. Annelie gned en av de sega marshmallowsarna mellan framtänderna innan hon svalde den. Glassen smakade bättre nu när hon slutat salta den med sina tårar men hon kunde fortfarande känna en bitter bismak av nederlag och förtvivlan. Kvinnan på filmen hade nu klätt sig i vitt och dukade upp ett altare med några fotografier och attiraljer i en 7

korg. Annelie hade alltid trott att man använde vaxdockor. Häxan fortsatte med att hämta sin tupp. Nu hängde han i hennes hand och skrockade oroligt medan han sneglade på en kniv som låg bredvid flaskan med sprit. Kanske han anade sin egen roll i den här riten. Plötsligt sprutade hon ut drycken över tuppen, sade något hotfullt på spanska och grep kniven. Tuppen tystnade när han insåg hur det skulle gå. Kvinnan bet sig i läppen innan hon gjorde en snabb rörelse med handen och blod sprutade över korgen med fotografier. Annelie tittade snabbt ner i glasspaketet. Hon var litet blödig av sig. Hon hade nått botten på glassförpackningen insåg hon. Lätt äcklad betraktade hon den grop hon åstadkommit. Enstaka marshmallows klamrade sig fast vid kraterns sidor. Hon åt för mycket skräpmat. Ovanpå allt annat höll hon på att bli tjock. Det var så orättvist. I böcker och på film blev kvinnor magra och tärda när de var nere. Hon bara åt och blev allt rundare. Ingen skulle lägga armen om henne och säga: Men Annelie lilla, så mager du blivit. Äter du ordentligt? Beslutsamt lade hon locket på glassresterna, stängde av TV:n och gick ut i köket. Först dröjde hon med handen på luckan till sopskåpet, så sansade hon sig och öppnade frysen i stället. Där låg ett paket med wokgrönsaker och en kycklingfilé, tänkt att bli söndagens magra måltid. Hon slet fram dem och slängde dem på diskbänken. Hon fick äta dem i kväll i stället. Klockan åtta eller så, när hon blev hungrig. Och där, långt bakom paket med glass och hamburgare låg en flaska med Jamaica-rom. Hon hade köpt den i somras. Då hade hon tänkt sig en sval rom och Cola i den varma julikvällen, men det hade stannat vid en tanke. Man ska 8

inte dricka ensam när man är ledsen. Flaskan hade legat där längst in i frysen och var nu frostig, vit och oöppnad. Eftersom hon var kvinna och van att göra två saker på en gång ställde hon flaskan på diskbänken bredvid kycklingfilén samtidigt som hon öppnade kylskåpet. Så stod hon med den öppnade dörren i vänsterhanden och spanade efter Coca-Cola och citron medan den högra av sig själv sträcktes ut mot knivblocket i trä. Hon hittade en mjuk citron och en nästan tom flaska avslagen Coca-Cola. Och en smal vass grönsakskniv. Hon var en ung, ensamstående kvinna med en halv ledig helg framför sig. Det var så mycket hon kunde göra. Ta en långpromenad, träffa vänner, skaffa sig en älskare, börja med en ny hobby. Men hon gjorde ingenting av detta. Hon orkade inte. I månader hade hon tillbringat varannan helg i soffan framför TV:n med glass eller godis inom räckhåll. Hon måste ta sig i kragen, men i dag hade hon insett att hon inte hade en krage. Det var knappt hon hade en halslinning. Hämnd. Hon hade inte kommit så långt som att tänka på hämnd förrän i det här ögonblicket. Hon hade tillbringat månader med att ömka sig själv, men aldrig kommit på något sätt att ge igen. Hon visste att hon var maktlös. Man kan inte göra något mot den som har rätten på sin sida. Men hon måste göra något, nästan vad som helst fick duga, för hon måste besvärja de mörka makter som höll på att helt dra ner henne under ytan i missmodets dy. Hon grep kniven och lät tummen glida över den vassa eggen. Beslutsamt lade hon ner den på arbetsbänken igen och gick ut i klädkammaren. 9

Lägenheten var en fyra, som befordrats från kontor till bostad. Nu bestod den av en hall, så liten att man slog armen i väggen när man satte på sig kappan. Till vänster var två sovrum, och mitt fram ett bra badrum. Till höger hade man en liten korridor som utmynnade i vardagsrum och kök. Mäklaren hade kallat det en öppen planlösning och talat förtjust om att laga mat medan gästerna satt i soffan med sina drinkar. Det var då Annelie insåg att han var barnlös. I förbifarten hade han nämnt att huset skakade litet då och då medan man sprängde för Götatunneln som skulle gå genom hela stan. Det var inte så farligt sa han lätt. Första gången Annelie stod i köket och kände hur hela huset skakade med ett hotfullt muller under henne, undrade hon om Göteborg låg i jordbävningsdrabbat område och hon bara aldrig vetat om det förut. Det var så mycket annat hon tydligen inte varit medveten om, så det verkade inte omöjligt. Under sommaren hade hon vant sig vid sprängningsmullret. Längst in i lägenheten fanns ett litet kontor med separat toalett och en brandsäker klädkammare. På kontoret sov Annelie. Toaletten var utan fönster och mycket trång. I klädkammaren hade hon förutom sina egna kläder julpynt och sådant som inte fick plats någon annanstans. I lådan med julsaker hittade Annelie tre tjocka gilleljus, varav bara det ena var lite använt. Hon hittade några öppnade lådor med stearinljus i olika storlekar. Allra underst hittade hon också tre tuber med ljusfärg och en rufsig pensel. Alltihop bar hon ut i köket. Våningen var ännu påtagligt nystädad. Den stod stilla likt ett nykammat barn. En svag doft av grönsåpa låg 10

som en välmenande tanke över golvet av röda klinkers. Mitt på köksbordets rena rutiga duk stod en bukett astrar från ståndet utanför saluhallen. Annelie plockade undan alltihop och satte igång. Först en rejäl klunk rom direkt ur flaskan. Så tog hon fram det första gilleljuset. Det var synd att inget av studieförbunden hade kurser i voodoo. Det hade nog varit populärt annars: Introduktion i voodoo, hur du gör dockor och läser enklare besvärjelser. Naturligtvis kunde man inte lära ut hur man tog död på folk, men något litet migränanfall kanske man skulle kunna lära sig att åstadkomma. Hon hade gått så många kurser och lärt sig italienska, porslinsmålning och filosofi. Inte hade hon haft mycket användning av det hon lärt sig. I Italien hade hon aldrig varit. Det halvdussin kaffekoppar hon målat hade stått i ett skåp i flera år innan hon sålde dem på Lions loppmarknad. Ingen hade lyssnat till hennes tankar om Platon. Inte ens på kursen, insåg hon. Där hade det varit åtta kvinnor som letat efter en högre mening i livet och kursledaren, en man med Robin Hood-kamning (ta från de rika och ge till de fattiga). Han hade haft ett egendomligt sätt att tala som om varje ord vägde tungt på tungan innan det föll ut i rummet. Ändå hade det han sagt inte låtit särskilt nytt eller märkvärdigt. De andra hade lyssnat och lyssnat, bara Annelie hade velat komma med ett inpass då och då. Men någon kurs i voodoo hade hon aldrig träffat på. Hon fick lita till vad hon sett i filmen och sådant som hon snappat upp förr. Resten fick gå på intuition. Kanske hon skulle lyckas bara för att det var första gången. Som ett 11

sömmersketips liksom. Hon i filmen hade haft fotografier, men Annelie beslöt sig för att använda dockor. Hon trodde ju inte på det här, hon gjorde det bara för att göra något alls. Den första dockan fick bli en man. Det var honom hon hatade mest. Hon skar och skrapade i stearinet. Kniven var skarp, men det var inte lätt i alla fall. Till sist satt hon där med en liten statyett i handen. Man såg att det var en man, en lätt kulmagad man. Ljusveken stack upp ur huvudet och fick honom att likna Tin-Tin. En naken Tin-Tin utan ögon. Han såg extra opersonlig ut utan ögon. Hon tänkte på hans vackra, bruna ögon, som spelade okynnigt när han fick som han ville. I sitt smyckeskrin hade hon ett par örhängen med små kulor av tigeröga. Hon hade fått dem av honom när de var nyförälskade. De skulle passa precis. Hon värmde silverstaven i en ljuslåga och tryckte dem på plats. Det blev mycket bra. Så där. Klart. Annelie tog en slurk rom och log när hon lade honom på brödfatet. Nästa docka var lättare och den tredje blev riktigt snygg. Var och en förseddes med sitt eget attribut. Hon synade dockorna noga, rätt nöjd med sin debut som skulptör. Kanske hon borde gå en keramikkurs. Fast det var väl att dreja krukor. Och drejning var svårt, rätt som det var sjönk krukan ihop. Som livet. Man trodde att man höll ett bruksföremål mellan händerna och så blev det bara en våt lerklump som sladdade över en snurrande skiva. Annelie städade undan högen av stearinspån och började med nästa steg. Hon skulle ta ett rituellt reningsbad. Framför badrumsspegeln stannade hon till och såg på sig själv. Hon mötte blicken från en kvinna på drygt fyrtio. 12

Mörkt hår i en bra klippning som var okej fast litet långt. Hon borde gå till frissan. Eller spara pengarna och sätta upp en sån där slarvig knut? Färga det rött? Raka huvudet? Annelie lutade sig fram och granskade sitt ansikte. Hon hade få rynkor. Goda gener och ett rökfritt leverne hade sett till det. Hon hade lite kråkspark vid ögonen, som var stora och mycket blå. Det var det som var Annelies mest framträdande drag. Hennes mycket blåa ögon. Hon blinkade med det vänstra, en långsam tydlig blinkning, som hon övat mycket som trettonåring och fortfarande behärskade. Sedan strök hon håret från pannan med vänsterhanden och såg på de mörka ögonbrynen som slog bågar ut mot tinningen. Hon log och blottade jämna tänder. Med ett morrande vred hon på badvatten och slet av sig kläderna och slängde dem i tvättkorgen. Hon hade gömt en flaska med badolja i städskåpet. Hennes dotter Alva öppnade aldrig dörren dit, annars ansåg hon att allt smink var gemensam egendom. Nu hällde Annelie en väl tilltagen portion i badvattnet och doften av Vit Jasmin steg i rummet och täckte spegeln med väldoftande vattenånga. Annelie svalde en skvätt till ur flaskan med sprit och klev sedan långsamt ner i det heta badet. Med händerna på badkarskanten lutade hon sig bakåt och blundade. Nästan mot sin vilja blev hon lugn och avslappnad av det heta vattnet. Det gick inte an. Hon skulle komma i kontakt med sina mörka sidor. Hon tog några fler slurkar av spriten och tänkte på vad hon skulle göra. Genast kände hon hur ett elakt småleende kittlade i hennes mungipor. Hon tog sin runda lilla salladsskål och öste hett vatten över huvudet tills håret hängde vått längs halsen på henne. Sedan satt hon kvar tills vattnet nästan svalnat och fingertopparna rynkade 13

sig. Nivån i flaskan hade också sjunkit en del. Försiktigt klev hon upp ur badet och torkade sig med en nytvättad vit handduk. Hon hade bytt ut den gröna badrumsmattan mot en annan vit handduk och höll sig noga på den medan hon klev i rena vita trosor och en vit bh. På fötterna satte hon vita korta sockor för Annelie ville vara varm om tårna. Så lyfte hon ner sitt gamla lucianattlinne som hon hängt på en galge över badrumsdörren. Hon drog den vita särken över sina rena underkläder. Den slitna bomullen låg sval och skön mot hennes rödflammiga hud. Av gammal vana tvättade hon ur badkaret innan hon gick ut i köket och fortsatte med sina förberedelser. Glatt gnolande bredde hon en vit, rund spetsduk över köksbordet. Hennes mormor hade virkat den. Annelie hoppades att mormoderns vänliga sinne inte skulle förgifta hennes elaka seans. Längs kanterna ställde hon tolv stearinljus i små stakar och på kaffefat. Det tog en stund. Så tände hon ljusen och tog ytterligare en klunk rom. Ett ögonblick funderade hon på det där med tuppen. Men han var väl inte nödvändig. Hon hade en stilig keramiktupp bland påskpyntet, men det kändes inte rätt att skära halsen av honom. Hon fick nöja sig med vaxdockorna. Hon tvekade inte utan valde ut den första av dockorna, fyllde munnen med rom och sprutade ut över statyetten. Ett kort ögonblick undrade hon om de tända ljusen skulle sätta eld på alkoholångorna. Tanken var inte tilltalande. Hennes kök var inte byggt för att tåla en eldslukare. Så spände hon ögonen i stearindockan. Ditt namn, sa hon med dramatisk röst, är Bertil. Dockan såg på henne, med små bruna örhängeögon. Du är en elak, självisk man. Du är svekfull, snål och 14

grinig, mässade Annelie. Du förtjänar ett straff. Hon tog en stoppnål och förde in den i ljuslågan närmast. Udden blev snabbt röd och nålen började bränna hennes fingertoppar. Hon log litet innan hon fortsatte med något hon visste att han skulle avsky: Och ditt straff ska vara maginfluensa. Hon tog nålen ur ljuslågan och stack den i magen på dockan. Den gick inte in så lätt som hon hade trott. Hon tryckte till med tummen tills det sved i fingerblomman. Nålen sköts in en bit till i stearinet. Så sög hon lite på tummen medan hon betraktade sitt verk. 15

Kapitel två Annelie hade träffat Bertil strax före sin tjugoettårsdag. Det var i mars 1982. Hon, Vanja och Denise delade en sunkig trea i Haga med något slags tredjehandskontrakt. Det fanns dusch i källaren och en spis där gasen tändes med ett poff. Till en början hade Annelie närmat sig den där spisen med tändstickan så långt bort från kroppen som möjligt. Vanja hade skrattat så hon låg dubbel, men efter en vecka hade Annelie köpt en gasdriven braständare och sen var det inte mer med det. De hade känt varandra sen småskolan och Annelie hade alltid beundrat Vanja, som var litet äldre (tre månader), längre (7 cm) och framför allt mycket mer framåt. Hon hade bjudit Annelie på hennes första cigarett och vänligt dunkat henne i ryggen under den efterföljande hostattacken. Hon hade bjudit Annelie på whisky också och även om Vanja i fortsättningen fick ha både cigaretterna och drickat i fred trivdes de med varandra. Denise var Vanjas kusin. Hennes mamma hade varit äventyrlig av sig. En sommar hade hon rest utomlands på semester och kom sedan hem och var med barn. Inte nog med det. När Denise sedan kom, kunde alla se att hennes far varit svart. Det var så äventyrligt att Annelies mamma fick ett extraveck på underläppen när hon talade om det. Om Denise inte varit Vanjas kusin, hade Annelie knappast fått dela hushåll med henne. Nu var det Vanjas pappa som 16

ordnat lägenheten och han satt i kommunalnämnden hemma i Borås, så det var inget att säga något om. Vanja skulle läsa ekonomi, för det var framtiden, sa hennes pappa. Annelie hängde med på ämnesvalet fast hon försökt streta emot. Egentligen ville hon jobba med reklam, eller bli scenograf på en teater. Eller kanske inredningsarkitekt. Det var inte så att hon egentligen visste vad en inredningsarkitekt eller scenograf gjorde, hon bara tyckte att det verkade så trevligt att inreda rum. Om det var sådana rum som folk bodde i eller spelade teater i, det gjorde henne det samma. Hon tyckte om tanken att bygga ett rum. Hennes föräldrar var mer realistiska: Skaffa dig en utbildning som leder till ett stadigt jobb, helst på kommunen, sa de. Så kan du försörja dig. Det blir bra sen när du är gift och får barn också. Du kan alltid få halvtid. Så du hinner sköta hemmet. Och så är det tryggt. Det där med heminredning, det kan du ju ägna dig åt på fritiden i ditt eget hem. Så mycket trevligare. Annelie hade ägnat sig en hel del åt heminredning under det första året i den lilla lägenheten i Haga. Hon hade målat väggarna i alla rummen, med Denise som entusiastisk medhjälpare och Vanja som iakttagare. Sedan hade hon sytt gardiner och försett deras loppmarknadsmöbler med lösa överdrag. Hon tyckte lägenheten blev fin och ansåg att den var hennes verk. Flickorna hade bott där i drygt tre terminer när Bertil knackade på en torsdagskväll i mars. Det vill säga Annelie visste inte att det var Bertil. Hon insåg inte att det var mannen i hennes liv heller, hon öppnade bara dörren. Hon hade suttit och pluggat och gick därför och öpp- 17

nade klädd i normal pluggutstyrsel: snäva jeans, stor tröja och på fötterna hemstickade raggsockor mot golvdraget. Hon som annars inte drömde om att stå öga mot öga med någon tilltalande mansperson utan full makeup, kammad och uppklädd i högklackade skor, var nu omålad och hade håret i flätor. Hej, sa Bertil. Hej, sa Annelie. Så stelnade hon till och sa: Jag trodde du var Denise. Jaha. Men det är jag, sa Bertil. Annelie tyckte att det var en oerhört kvick kommentar och log sött, medan hon snabbt granskade honom uppifrån och ner. Han hade snäva blåa jeans, lagom blekta på de rätta ställena och svart kavaj och o salighet, svarta cowboyboots med klack och silvermönster. Han log och hans bruna ögon glittrade när han såg att hon betraktade honom. Vem är Denise? frågade han. Min kamrat, mumlade Annelie och rodnade. Hon bor här Det var inte rätt tillfälle att förklara att Denise, som gick på Chalmers och var klar som mineralvatten när det gällde matematiska formler, var helt borta när det gällde annat. Därför förlade hon sina nycklar minst en gång i veckan. Hennes förtvivlade rop Mina nycklar. Dom är borta! brukade utlösa ett frenetiskt sökande. Annelie och Vanja hjälpte till, medan Denise stönade som någon ur en grekisk tragedi. Oftast hittades nycklarna under en trave med kläder eller böcker, men ibland krävdes större insatser. En gång hade Annelie hittat dem i kylskåpet. Jag heter Bertil, sa Bertil. Bertil Lund. Jag ska renovera det här huset och kommer för att säga att alla ni med 18

andrahandskontrakt måste flytta före sista juni. Jaha, sa Annelie. Inom sig undrade hon om han inte borde ha med sig ett papper av något slag för att bevisa detta. Inte kunde det räcka med att någon bara kom och sa så, för att man skulle behöva flytta. Sen tänkte hon att det spelade ingen roll, hon och Vanja hade ju faktiskt inget papper, inget kontrakt på hyresrätten heller. Det var en kompis till en kompis till Vanjas pappa hemma i Borås som ordnat detta med flickornas bostad. Sedan tänkte hon att det var gott om tid att oroa sig för en flytt. De skulle säkert inte tvingas flytta förrän tidigast i höst, för det vet ju alla människor att hantverkare aldrig någonsin kommer på den dag som är avtalat. Slutligen tillät sig Annelie att tänka att Bertil Lund var den snyggaste karl hon någonsin sett. Och han var faktiskt en karl, tänkte hon, inte en kille. Och med bruna ögon. Men var ska vi bo då? frågade hon och lade huvudet på sned. Det var då hon insåg att hon hade flätor i håret och en stor noppig collegetröja med Annerdals färg på. Det var Vanjas tröja eller snarare hennes äldre brors. Annelie sänkte genast generat blicken och kunde då betrakta sina fötter i omaka raggsockor. Du och Denise? frågade Bertil. Nej. Jo, Denise, jag och Vanja, svarade Annelie. Vanja bor också här. Det är hennes pappa, som Där tystnade hon för hon anade att Vanjas pappa färghandlaren inte var helt pigg på att florera alltför öppet i detta. Han satt ju i byggnadsnämnden och allt. För moderaterna visserligen, men i alla fall. Borås är ingen stor stad. Och sen tänkte hon att om Bertil nu var den han sa visste han förstås det där med färghandlaren i Borås. Jaha, sa Bertil och log igen. 19

I samma ögonblick kom Denise pustande uppför trapporna. Hej, sa hon och gav Bertil ett värderande ögonkast. Så såg hon på Annelie, som inte visste om hon var lättad eller ledsen över att Denise kom. Det här är Denise, sa hon. Och det här är Bertil, som ska renovera lägenheten. En stunds besvärad tystnad följde. Denise granskade Bertil en stund och verkade inte lika imponerad av honom som Annelie var. Som för att markera något frågade hon: Är Vanja också inne? Nej, hon skulle köpa en tröja, svarade Annelie lätt. Det var litet orättvist det där. För trots att Annelie antecknade noggrannare på alla föreläsningar och pluggade hårdare än Vanja inför varje tenta var det Vanja som hade de bästa betygen. Annelie önskade ofta att hon hade Vanjas flyt genom livet. Bertil trampade litet på trappavsatsen, Denise stod kvar i dörröppningen och Annelie höll obeslutsamt i dörrhandtaget. Hon visste inte vad hon skulle säga eller göra. Bertil såg från den ena till den andra och räddade sedan situationen världsvan som han var. Du, sa han. Jag hör av mig igen. Annelie nickade och så skildes de åt. Kanske hade Annelie trott att Bertil skulle höra av sig för att berätta att han hittat en bostad åt dem. Hon hade i alla fall inte räknat med att han skulle höra av sig och bjuda ut henne. Hoppats kanske, men inte räknat med det. Men drygt två veckor senare när tentan var klar och rättad och godkänd och Annelie egentligen skulle plugga på nästa, då stod han utanför dörren igen. Den här gången var Annelie bättre preparerad fast hon 20

inte var förberedd. Hon och Vanja hade tänkt gå på bio och när dörrklockan ringde stod de just i hallen och lade på läppstift. Hej, sa Vanja, som öppnat dörren för att hon stod närmast. Hej, sa Bertil. Är Annelie inne? Och så stod Annelie bakom Vanja, och de såg på varandra hon och Bertil. Annelie ville alltid senare tro att ljuv musik spelade och att rummet runt omkring dem blev litet suddigt, men så var det ju inte. De såg på varandra. Bertil hade fortfarande jeans och boots på sig, men Annelie var alltså uppklädd i långbyxor och kavaj och var snygg i håret och så. Vill du följa med ut en sväng? sa Bertil och det var inget fel i det, för han hade ju inte hennes telefonnummer så han kunde ju inte ringa i förväg. Annelie vände sig mot Vanja med en frågande, litet skamsen blick. Hon ville så innerligt gärna gå med Bertil, men hon visste att Vanja skulle bli irriterad. Hon skulle aldrig gjort så mot Annelie. Vanja höll sina pojkvänner rätt kort. Hon var aldrig lika betagen som Annelie var. Och aldrig lika tacksam över att en pojke var intresserad av henne. Aldrig lika villig att foga sig i någon annans planer. Nu kunde Annelie ana hennes ogillande i luften, men hon kunde inte motstå glimten i Bertils ögon. Det här var en chans man aldrig visste när den skulle återkomma. Vanja var pålitlig, en gammal god vän, men Bertil var äventyret. Vi kan väl gå på bio en annan kväll, sa hon med ett bedjande tonfall. Vanja såg på henne, och ryckte sedan på axlarna. Hon lade ifrån sig handväskan på hallbyrån. Okej, sa hon. 21

Bertil och Annelie promenerade hand i hand genom Göteborg den kvällen. Det var vår och svalt men Annelie kände hur en ny förväntansfull hetta spreds inom henne när Bertil kysste henne. Det var säkert kärlek. Den gången fick han hennes telefonnummer. Sedan satt Annelie som klistrad vid telefonen och vågade knappt kila ner i källaren där toaletten låg, för hon trodde att han skulle ringa precis då och sedan ge upp om hon inte svarade. För det här var före telefonirevolutionen. Våningens enda telefon satt säkert förankrad i Vanjas rum. Alla tre hade de tillgång till den. Och alla tre kunde de höra vad som sades i den. Bertil ringde redan efter tre dagar och det var bra, för då visste Annelie att han menade lite allvar i alla fall. De gick på bio och Annelie blundade hårt genom de blodigaste scenerna i en actionfilm. Hon tyckte bäst om romantiska komedier, men det ville hon inte tjata om då. Hon och Vanja kunde gå på sådana filmer som hon gillade. Med Bertil gjorde hon sådant som han tyckte om. Sen var det sista april och Chalmerscortegen. Denise gick andra året, men hon hade kompisar som byggt vagn och framför allt var hon Chalmerist. Hon satte på sig mössan med tofsen på och slet med sig Vanja och Annelie ut för att titta på cortegen. Det var en ovanligt ljum och vacker Valborgskväll. Avenyn var ovanligt vacker och alla skämt var ovanligt roliga. Bertil och Annelie stod med armarna om varandra och mellan skratten kysstes de, så att vem som helst kunde se att de båda hörde ihop. På något sätt kom de bort från de båda andra, men det spelade ingen roll. Vanja hade en ny kille och han skulle bjuda henne på flott restaurang sen och Denise skulle festa med sina Chalmerskompisar. Annelie och Bertil blev kvar och slänt- 22

rade långsamt mot Centralen där de drack Irish coffee mot kylan och talade om allt. Sent den kvällen steg de ut på Avenyn igen. Något obestämt löftesrikt fyllde luften med ljuva dofter. Annelie snubblade lite i sina högklackade pumps och Bertil fångade henne med ett fast grepp om hennes skärpförsedda midja. Hon fnissade litet och han böjde sig ner mot henne. De kysstes länge, hett och intensivt. Nu går vi hem till mig, sa Bertil hest i hennes öra. Annelie hade följt med och det var första gången hon var tillsammans med någon man på det sättet. Hon hade varit en snäll, väl övervakad flicka. Det hade kanske funnits tillfällen då hon hade kunnat, men det hade inte blivit av. Hon hade varit för försiktig och aldrig tillräckligt lockad. Nu vågade hon och ville. Det var inte alls som hon väntat sig. Hon hade väntat sig något mera himlastormande, men det var mest ovant och obekvämt. Det var liksom så många praktiska detaljer att ordna, med kläder och kroppsdelar och skydd. Hon kände sig blyg och klumpig, visste inte riktigt vad hon skulle göra. Ett kort ögonblick tyckte hon faktiskt att Bertil såg litet löjlig ut. Bertil blev tagen av detta, att han var den förste, det förstod Annelie. Det här att hon var så ovan bekom honom inte alls. Han viskade rara ord i hennes öra och lovade att det skulle bli bättre nästa gång. Han skulle lära henne. Han skulle ta henne till extasens höjder. Annelie trodde honom. Hon var så lycklig. Efter det tänkte hon alltid på den 30 april som deras egen särskilda dag. Det var då allt började. Det var dagen för hennes nya tideräkning. Det är konstigt, tänkte Annelie ibland efteråt, hur vi mitt 23

i förälskelsens hetta och tumult längtar efter vardag, efter lugn och ro och ordning. Och sen när vi har det, så minns vi med saknad förälskelsens omskakande känslosvall och längtar tillbaka. För efter en underbar förälskad sommar blev det höst och vardag. Till hösten hade Bertil inte klarat av att ordna någon lägenhet åt Denise, Vanja och Annelie. Han föreslog att Annelie skulle flytta hem till honom i stället, i hans nyrenoverade lägenhet i Haga. Det gjorde hon gärna. Vanjas pappas kompis ordnade en annan lägenhet åt Vanja, en etta som hon så småningom fick förstahandskontrakt på. Denise flyttade hem till en annan tjejkompis. Deras treenighet delades upp. Annelie saknade det inte. Hon hade bytt liv tyckte hon. Hon hade bytt sitt liv som ensamstående ung kvinna mot ett liv som ena halvan av Bertil-och-Annelie. Hon tyckte att hon bytt upp sig. Annelie tyckte det var underbart att bo ihop med Bertil. Varje dag efter föreläsningarna skyndade hon sig hem till deras lilla tvåa för att laga mat och städa och tvätta. Det var som att leka mamma-pappa-barn fast mycket bättre, för det fanns inga barn som skrek och i stället fanns det sex, något som verkligen inte förekommit när Annelie lekt med Vanja och grannens Hugo hemma i Borås. Bertil fick rätt. Deras kärleksliv blev mycket bättre och även om Annelie aldrig tyckte att hon besteg extasens verkliga höjder var hon nöjd. Bertil startade en egen byggfirma. Det var rätta tider för det nu, fastighetsmarknaden for i höjden med raketfart. Bertil lånade pengar och köpte hus och renoverade och sålde och köpte ett nytt med nya lån. Det hela gick med 24

en fruktansvärd fart. Annelie, som skötte hans bokföring blev lite ängslig. Vet du hur mycket skulder du har? frågade hon en gång. Vet du vad mina hus är värda? svarade han. Ja, sa Annelie. Hon ville säga mer, men Bertil drog upp henne ur soffan och började kyssa henne. Du är så klok, sa han. Jag tycker att vi gifter oss. Och så blev det. De gifte sig hemma i Borås. Samma präst som döpt och konfirmerat Annelie vigde dem och Annelies mamma grät litet i spetsnäsduken och hennes brorsbarn var brudnäbbar och allt var precis så gulligt som ett bröllop kan vara i juni. Då var det redan 1984 och Bertil och Annelie flyttade till Uddevalla och Bertils firma bara växte och fick mer och mer att göra. Annelie fick också mer att göra och växte hon med. Alva föddes våren 1986 och Anton tre år senare. Annelie skötte fortfarande Bertils bokföring och kundkontakter. Hon fick lön för det. Och så tvättade hon och städade och lagade maten och tog hand om barnen. Det jobbet fick hon ingen lön för. De flyttade två gånger; från en renoveringslägenhet till ett radhus, från radhuset till en stor nybyggd villa. Ibland när Annelie satt på sandlådans hårda kant och vände kakor åt Alva tänkte hon på hur roligt de haft det i Göteborg. Hon, Vanja och Denise. Hon kom ihåg hur de pluggat tillsammans, druckit choklad med vispgrädde 25

eller rödvin, provat varandras kläder och så den gången de delat en joint som Denise fått tag på. Det blev bara den enda gången, för Annelie vågade inte igen och Vanja hade just då sällskap med en polis. Annelie mindes deras samtal. Hon längtade efter en människa att tala om allvarliga saker med. Bertil snackade bara om sina byggen och saker han skulle köpa när de hade mera pengar. Och Annelies grannar pratade bara om barn och extrapriser. Det var inte så att hon var utan vänner. Hon kände många kvinnor, hade många bekanta. Det var mammorna i Alvas förskola och grannarna. Bästa vännen var Marita, vars man Göran ägde ett av stans hotell. De bodde i huset snett över gatan och hade en dotter som hette Madeleine och var jämnårig med Alva. Till utseendet var Marita rätt lik Vanja. De hade samma långa naturslanka kropp och blonda hår, men hon var inte lika vass i repliken. Annelie och Marita visste snart allt om varandra efter många timmars samtal medan flickorna lekte. Några gånger när de satt där och pratade kände sig Annelie så grund och nästan genomskinlig, som om allt hon innehöll var tunt och lätt att se. Då längtade hon efter tiden i Haga. Hon saknade Vanjas svala ironi och mindes hur Denise raljerade över sina lärare och manliga kurskamrater. Inte för att allt de sagt på den tiden varit särskilt insiktsfullt, men de hade i alla fall då och då lyft blicken från marken En dag när hon kört Alva till förskolan och Anton snällt satt och lekte med bilar i vardagsrummet, ringde hon Vanja som numera var auktoriserad revisor och jobbade på Ernst & Young. Hej, det är Annelie, sa Annelie blygt och blev sedan 26

alldeles svettig över att hon störde Vanja på jobbet. Annelie. Gumman. Hur har du det? Vanjas förtjusning rann som en varm ström genom örat och ner i magen på Annelie. Där blev den en gyllene pöl som strålade hela den dagen. Vanja talade om kunder och sin chef. Annelie berättade om barnen och sen var det inte mer, så Vanja berättade om hur Denise hade det och mera om sina knäppa kunder. De pratade tills Anton började gnälla och då mutade Annelie honom med Mariekex och lyssnade litet till. Till sist sa Vanja: Du, nu har jag ett möte. Jag måste gå. Men vi kan väl ses någon gång. I stället för att säga Javisst, vi hörs, sa Annelie: Kan vi bestämma datum? Och i stället för att säga Du, jag har så mycket nu, jag ringer någon gång, svarade Vanja: Visst. Vad sägs om tisdag i nästa vecka? Lunch klockan ett? Så kom de överens om det. Bertil blev inte glad vid beskedet att Annelie skulle ta bussen till Göteborg och äta lunch med Vanja. Inte kunde han ta ledigt från jobbet så där. Kunde hon inte ha frågat honom först? Och över huvud taget åka till Göteborg för att äta lunch. Det var väl att ta i. Annelie stod på sig. Efteråt blev hon både förvånad och stolt över sin egen ståndaktighet. Hon ordnade så att Marita tog hand om Anton och mötte Alva när hon kom från förskolan. Det var inget konstigt med det. De passade varandras barn då och då. Annars hade ingen av dem kommit iväg vare sig till tandläkaren eller frissan. 27

Luncherna med Vanja blev ett av Annelies andningshål. När hon kände sig instängd ringde hon Vanja och bestämde träff. Ibland gick de på bio, men oftast satt de bara och pratade över lunchtallrikar där maten kallnade och stelnade. Ibland drack de vin till lunchen och Annelie kände sig oerhört storstadsaktig, nästan sofistikerad. Naturligtvis var Annelie inte missnöjd med sitt liv. Tvärtom, hon var mycket nöjd. Hon hade lagom mycket att göra, med Bertils bokföring och barnen och huset och trädgården. Fast ibland kände hon sig osynlig. Det var som om det hon gjorde inte märktes, medan det hon inte gjorde var oerhört irriterande. Och så tog det aldrig slut. Om hon tömde tvättkorgen ena dagen så fylldes den dagen därpå med jeans och badlakan. Samma dag som hon dammsugit och tvättat köksgolvet var det någon som spillde ut juice. Moms skulle redovisas varje månad och lika ofta skulle Bertils tre anställda ha lön. När hon hade betalat fakturorna till Tapethallen, körde Bertil dit och beställde ny färg. Hon jobbade och jobbade, men kom ingen vart. Det var länge sedan hon fick uppskattning av sin arbetsgivare eller sin familj. Vissa morgnar när hon gick upp önskade hon att något skulle hända. Vad som helst, bara något som innebar förändring. Men när den dagen kom var hon inte beredd alls. 28