Tel: 054-14 79 97 E-post: ann-charlotte.carlsson@alcontrol.se

VÄTTERNS TILLFLÖDEN INOM JÖNKÖPINGS LÄN 21

Uppdragsgivare: Kontaktperson: Jönköpings kommun Roland Thulin Tel: 36-1 5 E-post: roland.thulin@jonkoping.se Utförare: Projektansvarig: Rapportskrivare: Kvalitetsgranskning: Kontaktperson: ALcontrol AB Ann-Charlotte Norborg Carlsson Caroline Svärd Ann-Charlotte Norborg Carlsson Ann-Charlotte Norborg Carlsson Tel: 54-14 79 97 E-post: ann-charlotte.carlsson@alcontrol.se Omslagsfoto: Tryckt: 212-2-29 Munksjön. (Foto: ALcontrol AB, Ann-Charlotte Norborg Carlsson)

INNEHÅLL TEXTKOMMENTAR...1 BAKGRUND....21 OMRÅDE OCH FÖRORENINGSKÄLLOR... 24 REFERENSER...32 Bilagor återfinns på bifogad CD-skiva BILAGA 1. Kontrollprogram. 35 BILAGA 2. Metodik... 39 BILAGA 3. Uppgifter om lufttemperatur och nederbörd år 21 81 BILAGA 4. Resultat från undersökning av vattenkemi år 21 85 BILAGA 5. Uppgifter om vattenföring, ämnestransport och arealförlust år 21..... 115 BILAGA 6. Uppgifter om utsläpp från punktkällor år 21...... 129 BILAGA 7. Statusklassning av vattenkemi 28-21...... 133 BILAGA 8. Resultat från undersökning av metaller i vattenmossa år 21... 135 BILAGA 9. Resultat från undersökning av sediment år 21.....139 BILAGA 1. Resultat från undersökning av växtplankton år 21.... 167 BILAGA 11. Resultat från provfiske år 21.... 25

VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 21 Textkommentar TEXTKOMMENTAR På uppdrag av Jönköpings kommun har ALcontrol AB i samarbete med Medins Biologi AB utfört 21 års undersökningar av vattenmiljön, inom ramen för den samordnade recipientkontrollen, i tillflöden till Vättern inom Jönköpings län. Årets undersökningar omfattade vattenkemi, metaller i vattenmossa, sedimentkemi, växtplankton, och provfiske i rinnande vatten. Årets rapport finns i en version, där samtliga bilagor finns på en CD-skiva som sitter i en ficka på insidan av omslagets baksida. Dessutom finns en populärversion i vikt A3-format. Efter några inledande avsnitt om väderförhållanden, vattenföring, ämnestransporter och arealspecifika förluster, kommenteras resultaten delområdesvis. I Figur 11 (fosfor), Figur 12 (växtplankton), Figur 13 (siktdjup) och Figur 14 (syre) redovisas några vattenkvalitetsaspekter på färgkartor. Lufttemperatur och nederbörd Årsmedeltemperaturen lägre än normalt på grund av kalla vintermånader År 21 var årsmedeltemperaturen under den normala för första gången på tretton år (4,5 jämfört med 5,2 C för perioden 1961-9) vid SMHI:s meteorologiska station vid Jönköpings flygplats. Det var främst vintermånaderna som hade temperaturer under de normala. Särskilt låga var temperaturerna i januari och februari samt oktober till och med december. I december var medeltemperaturen (-8, C) i nivå med den lägsta uppmätta under 19-talet (-8,2 C). Varmare än normalt var det främst under sommarmånaderna juli och augusti, men även april och september hade temperaturer över de normala. 8 % större årsnederbörd än vanligt År 21 var årsnederbörden något större än vanligt (8 %, 852 jämfört med 787 mm för perioden 1961-9) vid SMHI:s meteorologiska station i Jönköping). De största nederbördsmängderna kom i februari, maj till och med augusti samt oktober och november (Figur 1). Övriga månader var nederbördsmängderna mindre än normalt. Nederbörd (mm) 25 2 15 1 5 jan feb mars april maj juni juli aug sep okt nov dec 21 1961-9 min 19-tal max 19-tal Figur 1. Månadsnederbörd vid SMHI:s väderstation på Jönköpings flygplats. (station 7446) år 21 samt normalvärden för perioden 1961-199. Streckade linjer visar min- och maxvärden under 199-talet. 1

VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 21 Textkommentar Vattenföring och ämnestransport Generellt lika hög eller högre vattenföring än normalt i hela området Att 21 var ett mer nederbördsrikt år än normalt avspeglades även i vattenföringen. För året som helhet var denna lika hög eller högre än vanligt i hela området med undantag för Lyckåsån. Störst var skillnaden i Lillån, där 21 års medelvattenföring var 23 % högre än medelvärdet för perioden 198-21. Under den senaste tioårsperioden var vattenföringen i Lillån bara högre år 27 (Figur 2). I Kierydsån och Stensjöån var årsmedelvattenföringen 19 % högre än medelvärdet för perioden 198-21. Även i Kierydsån var 21 års medelvattenföring den högsta under den senaste tioårsperioden med undantag för år 27. I Huskvarnaån var 21 års medelvattenföring 8 % högre än medelvärdet för 1977-21. I Tabergsån var flödet däremot bara 1 % högre jämfört med medelvärdet för 198-21. TOC (ton/år) 15 1 5 1992 1994 1996 1998 2 TOC 22 24 26 Flöde Flöde (m 3 /s),5 28 21,4,3,2,1, Figur 2. Ämnestransport av organiskt material (mätt som TOC) och årsmedelflöde i Lillån vid utloppet i Vättern (station 6) åren 1992-21. Högre vattenföring än normalt under våren och hösten Generellt var vattenföringen högre än normalt under flertalet av årets månader, speciellt under våren (mars-april) och hösten (främst november). Lägre vattenföring än vanligt noterades främst i januari och februari samt maj och december. Stora transporter av syreförbrukande organiskt material i flera vattendrag Den högre vattenföringen bidrog till att 21 års transporter av främst syreförbrukande organiskt material (TOC), men även fosfor och kväve i flera fall var något högre än medelvärdet för perioden 1992-21 (se exempel i Figur 2). Transporterna av näringsämnen var högre än medelvärdet i Stensjjöån, Tabergsån och Lillån, men avsevärt lägre i Lyckåsån. Högst kväveförluster i de vattendrag som påverkas mest av utsläpp från reningsverk Årstransporten av kväve respektive fosfor dividerad med avrinningsområdets yta ger den arealspecifika förlusten. I Nässjöån, där genomslaget från Nässjö reningsverk är kraftigt, uppmättes extremt hög kväveförlust (66 kg/ha, år) med mycket stor avvikelse från jämförvärdet. Även i Tabergsån vid utloppet i Vättern uppmättes mycket höga kväveförluster (17 kg/ha, år) med stor avvikelse från jämförvärdet. Vidare hade Lyckåsån, Stensjöån och Lillån (Bankeryd) höga kväveförluster (4, 5 respektive 15 kg/ha, år) med tydlig till stor avvikelse från jämförvärdet. Av nämnda vattendrag påverkas särskilt Tabergsån och Lillån av reningsverken i Jönköping respektive Bankeryd. Lyckåsån och Stensjöån påverkas sannolikt främst av omgivande jordbruksmark. Samtliga övriga vattendrag hade måttligt höga kväveförluster med ingen/obetydlig (Knipån) eller oftast tydlig avvikelse från jämförvärdet. Högst fosforförlust i Nässjöån I Nässjöån noterades även mycket höga fosforförluster (,55 kg/ha, år) med mycket stor avvikelse från jämförvärdet. Höga fosforförluster (,25 kg/ha, år) med mycket stor avvikelse från jäm- 2

VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 21 Textkommentar förvärdet uppmättes i Lillån (Bankeryd). Höga halter uppmättes dessutom i Lycksåsån och Tabergsån vid utloppet i Vättern (,17 kg/ha, år), men där klassades avvikelsen från jämförvärdet bara som stor. Övriga vattendrag hade låga eller oftast måttligt höga fosforförluster med tydlig avvikelse från jämförvärdet. I Huskvarnaån klassades emellertid avvikelsen som stor. Röttleåns avrinningsområde Mycket höga näringsämneshalter i Röttleån till följd av jordbrukspåverkan Medelhalten av näringsämnet fosfor var måttligt hög i Kierydsån år 21. Halten var ungefär densamma nedströms i sjön Bunn (augusti), men bedömdes som låg i Ören. Röttleån hade mycket hög medelhalt av fosfor till följd av påverkan från jordbruk och enskilda avlopp. Halterna av näringsämnet kväve var lägre i sjöarna Ören och Bunn (måttligt höga halter) jämfört med Kierydsån (höga halter) och Röttleån (mycket höga halter). I Röttleån var drygt 6 % av totalkvävet nitrit- och nitratkväve. Klassning enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) gav god status avseende kvalitetsfaktorn Näringsämnen i Kierydsån, Ören och Bunn och måttlig status i Röttleån. Långsiktigt minskande medelhalter av fosfor i Bunn och Röttleån I Bunn minskade fosformedelhalterna från huvudsakligen måttligt höga halter under 199-talet till oftast låga halter under större delen av 2-talet. De senaste två åren har halterna emellertid varit strax över gränsen till måttligt höga. I Röttleån minskade medelhalterna av fosfor svagt från extremt höga halter på 197-talet till därefter oftast mycket höga halter. Under åren 27-29 var dock fosforhalten ännu lägre och bedömdes som höga, men var år 21 åter mycket höga. Orsaker till den generella minskningen kan bland annat vara utbyggnad av reningsverk, minskad befolkningstäthet i glesbygd och förändrad inriktning på jordbruket. Högre näringsämneshalter år 21 jämfört med 29 i Röttleån och Kierydsån I Röttleån syns inte motsvarande tydliga minskning för kväve, som huvudsakligen har varierat inom klassen mycket höga halter under den senaste 35-årsperioden. Undantaget var år 29, då det för första gången noterades en hög medelhalt av kväve i Röttleån, men denna bedömdes år 21 åter som mycket hög. Även i Kierydsån, där kvävehalten oftast klassats som hög, var 29 års kvävemedelhalter ovanligt låga. Högre kvävehalter (även fosfor) år 21 jämfört med 29 kan sannolikt kopplas till 21 års högre vattenföring genom större tillförsel av näringsämnen från jordbruksmark. Hög status för både siktdjup och klorofyll i Ören och Bunn Klorofyllhalterna (mått på algmängd) var i augusti 21 låga i både Ören och Bunn. Detta står i överensstämmelse med de relativt låga fosforhalterna. Liten algmängd, svagt färgat och svagt grumligt vatten (måttligt i Bunn) gav större siktdjup jämfört med övriga undersökta sjöar. Siktdjupet bedömdes som stort i Ören (5,5 m) och måttligt stort i Bunn (3,5 m). Klassning enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) gav hög status avseende kvalitetsfaktorerna Siktdjup och Klorofyll i båda sjöarna. Växtplankton påvisade näringsfattigdom i Ören och måttlig näringsrikedom i Bunn Växtplanktonundersökningen i augusti 21 visade på näringsfattiga förhållanden i Ören och måttligt näringsrika förhållanden i Bunn. Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) var näringsstatusen god i båda sjöarna, men klassades enligt Medins expertbe- 3

VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 21 Textkommentar dömning ned till måttlig i Bunn. Risken för långvariga blomningar av potentiellt giftbildande blågrönalger bedömdes som liten för båda sjöarna. Orsaker till generellt ökande halter av organiskt material inte klarlagda Vid alla provplatser i delområdet finns tendenser till svagt ökande halter av organiskt material sedan 199-talet, som inte bara orsakats av ökande vattenföring. Samma fenomen är känt från stora delar av södra och mellersta Sverige, men forskarna är inte är helt överens om orsakerna. En teori är att klimatförändringar spelar in, till exempel genom att ökande temperatur (främst vintertid) medför att nedbrytning av organiskt material i marken med påföljande utlakning av humusämnen till vattendragen, i högre grad är möjlig även vintertid. En annan teori kopplar utvecklingen till minskande försurning såtillvida att humusämnen som tidigare var bundna till sulfat i marken nu frigörs. Återkommande syrebrist i Bunn Syreförhållandena var tillfredsställande i Kierydsån och Röttleån år 21. I Ören var syretillståndet svagt i bottenvattnet (3,4 mg/l) vid provtagningen 18 augusti 21, vilket det även varit flera år tidigare. Åren 2 och 23 noterades till och med syrefritt el ler nästan syrefritt tillstånd (,2 mg/l). I Bunn rådde syrefritt eller nästan syrefritt tillstånd mellan 12 och 19 meters djup vid provtagningen 18 augusti 21. I Bunn har det varit syrebrist i bottenvattnet (-,6 mg/l) vid samtliga provtagningar under perioden 1992-21. Syre (mg/l) 5 1 15 2 25 Temp ( C) 5 1 15 Temp 2 Djup (m) Syre Figur 3. Temperatur- och syreprofil i sjön Bunn (station 125) vid provtagning 18 augusti 21. Edeskvarnaåns avrinningsområde Jordbruk gav mycket höga till extremt höga fosforhalter i Lyckåsån och Landsjön I den jordbrukspåverkade Lyckåsån bedömdes medelhalterna av både fosfor och kväve som mycket höga (8 respektive 1583 µg/l) år 21. Årets högsta fosforhalt uppmättes i augusti (2 µg/l), sannolikt beroende på stor erosion i samband med regn. I Landsjön var fosforhalten extremt hög i både yt- (21 µg/l) och bottenvattnet (28 µg/l) vid provtagningen 18 augusti, varav cirka hälften var fosfatfosfor. Vid samma tillfälle var kvävehalten mycket hög i ytvattnet. Bedömt enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) var näringsstatusen dålig i både Lyckåsån och Landsjön. Tidsseriens högsta kvävehalt i Landsjön I Lyckåsån ökade medelhalterna av kväve inom klassen mycket höga halter under perioden 1999-26. Under de senaste fyra åren har halterna emellertid åter varit lägre och 29 och 21 års halter var de lägsta sedan 1996. I Landsjön ökade av okänd orsak fosforhalterna i ytvattnet dramatiskt vid millennieskiftet till extremt höga halter från att ha varit mycket höga un- 4

VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 21 Textkommentar der 199-talet, men minskade sedan lika drastiskt mellan åren 22 och 23 (Figur 4). Därefter har halterna varit lägre, men fortfarande inom klassen extremt höga halter. År 21 var dock fosforhalten (augusti) återigen på samma höga nivå som vid millennieskiftet. Kvävehalterna minskade från höga till måttligt höga under 2-talet. Under de senaste tre åren har kvävehalterna ökat igen och 21 års halt (augusti) klassades som mycket hög och var den högsta som uppmätts sedan mätningarna startade år 1992. De kraftigt förhöjda näringsämneshalterna i Landsjön vid provtagningen i augusti 21 kan bero på mycket regn dagarna innan provtagningen, vilket orsakade erosion från omgivande jordbruksmarker. Antagandet styrks av att även värdena för grumlighet (34 FNU) och organiskt material (TOC: 16 mg/l) var kraftigt förhöjda. Fosfor (µg/l) 25 2 15 1 5 1992 1994 1996 1998 2 Fosfor 22 24 26 28 Kväve Kväve (µg/l) 21 2 15 1 5 Figur 4. Medelhalter av fosfor och kväve i Landsjön (station 25,,5 m) åren 1992-21. (Provtagning 2-4 gånger per år 1992-23, 1 gång per år 24-21.) Högsta uppmätta klorofyllhalten någonsin Landsjön hade den lägsta kvoten mellan näringsämnena kväve och fosfor (N/P-kvot 7) av alla undersökta sjöar i augusti 21. Detta bedöms som stort kväveunderskott, vilket påvisar stor risk för blomning av potentiellt giftiga blågrönalger. Klorofyllhalten (mått på algmängd) var mycket hög (74 µg/l). Detta var den högsta uppmätta klorofyllhalten i tidsserien med startår 1992. Vid bedömning enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) uppnåddes inte god status för klorofyll. Som en följd av koldioxidupptaget vid fotosyntesen orsakade algblomningen ett högt ph-värde (8,7) i ytvattnet. Växtplanktonsamhället påvisade otillfredsställande näringsstatus i Landsjön Undersökningen av växtplankton bekräftade näringsrika förhållanden i Landsjön i augusti 21. Enligt både Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) och Medins expertbedömning klassades näringsstatusen som otillfredsställande. Under senare år har mängden blågrönalger varit mindre än tidigare, men år 21 var biomassan mycket stor. Risken för långvarig blomning av potentiellt giftiga alger bedömdes liksom tidigare som tydlig på grund av sjöns näringsrikdom. Starkt grumligt och starkt färgat vatten i Lyckåsån i augusti Vattnet i Lyckåsån bedömdes år 21 som starkt grumligt (medel: 12 FNU) till följd av erosion från omgivande jordbruksmark. Särskilt höga värden noterades i augusti (41 FNU), vilket kan bero på kraftigt regn och ökad vattenföring (drygt 8 %) dagarna innan provtagningen. Stor tillförsel av organiskt material (främst humusämnen) medförde även mycket hög halt av organiskt material (TOC: 2 mg/l) samt starkt färgat vatten (16 mg Pt/l) i augusti. Liksom vid många andra provplatser har TOC-halterna ökat mer än vattenföringen under 199- och 2-talet. 5

VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 21 Textkommentar Syrerikt tillstånd i Lyckåsån, men syrefritt eller nästan syrefritt i Landsjön Lyckåsån hade tillfredsställande syreförhållanden vid samtliga provtagningar under år 21. Syrehalten i bottenvattnet i Landsjön varierade under perioden 1992-21 från syrerikt till syrefritt eller nästan syrefritt tillstånd. Vid årets provtagning var det syrefritt eller nästan syrefritt tillstånd i bottenvattnet på 9 meters djup. Vid samma tillfälle var fosforhalten förhöjd i bottenvattnet, vilket påvisar interngödning (utlösning av fosfat som annars är bundet till järn i sedimentet). Detta har varit vanligt förekommande även tidigare år vid syrefria eller nästan syrefria förhållanden i bottenvattnet. Huskvarnaåns avrinningsområde Dålig näringsstatus i Nässjöån, Ryssbysjön, Huluån, Lilla Nätaren och Lillån vid Huskvarna Fosforhalterna bedömdes som måttligt höga till höga vid flertalet provplatser i delområdet år 21. I Nässjöån, Ryssbysjön och Lillån (Huskvarna) var halterna mycket höga. Jämfört med referensvärdet 16 µg/l i Lanån var avvikelsen mycket stor vid dessa provplatser. De lägsta halterna (måttligt höga halter) uppmättes i Ällingabäcken, Fredriksdalaån, Lanån, Huskvarnaån vid Ylens utlopp respektive Lekeryd, Stensjöån och Stensjön. Bedömning enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) gav god eller måttlig näringstatus vid flertalet provplatser. Runnerydssjöns utlopp hade otillfredsställande status medan statusen var dålig i Nässjöån, Ryssbysjön, Huluån, Lilla Nätaren och Lillån vid Huskvarna. Jordbrukspåverkan och fosforläckage De mycket höga fosforhalterna torde främst orsakas av jordbrukspåverkan. I Ryssbysjön och den strax nedströms belägna Huluån och sjön Lilla Nätaren bidrog sannolikt fosforläckage från sjösediment. Extremt hög kvävehalt i Nässjöån Flertalet provplatser hade höga medelhalter av kväve. I Ryssbysjön, Huluån, Lillån vid Huskvarna och Huskvarnaån vid utloppet i Vättern var 21 års kvävehalter mycket höga, medan det i Nässjöån uppmättes extremt hög kvävehalt (9617 µg/l). Jämfört med referensvärdet 597 µg/l i Lanån klassades avvikelsen som extremt stor i Nässjöån. Vid övriga nämnda provplatser klassades avvikelsen som stor. Nässjöån kraftigt påverkad av reningsverket Haltförhöjningen av kväve i Nässjöån orsakades främst av utsläpp från Nässjö reningsverk. För år 21 redovisades utsläpp av 467 kg fosfor och 81 ton kväve, att jämföra med transporten i Nässjöån vid utloppet i Ryssbysjön som för år 21 beräknades till 129 kg fosfor och 144 ton kväve. Av siffrorna framgår att Nässjöån var kraftigt påverkad av reningsverket som bidrog med nästan 6 % av kvävetransporten och 4 % av fosfortransporten. Ökande och minskande näringsämneshalter Vid flertalet provplatser i vattendrag finns tendenser till svagt ökande medelhalter av kväve under perioden 1992-21. Under samma period minskade i flera fall fosforhalterna, särskilt i sjöarna. Vattenföringen uppvisar generellt ingen tydlig upp- eller nedåtgående tendens, varför de minskande fosforhalterna kan tolkas som minskade utsläpp från punktkällor, till exempel reningsverk. Vid några provplatser i rinnande vatten ökade emellertid fosforhalterna. Detta gäller främst Ällingabäcken och Fredriksdalaån. I Ällingbäcken var 21 års fosformedelhalt den högsta i tidsserien med startår 1992 (Figur 5). 6

VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 21 Textkommentar Fortsatt ökande fosforhalter i Ällingabäcken I Ällingabäcken ökade kvävemedelhalten kraftigt från hög till mycket hög halt mellan åren 1992 och 26, men därefter minskade halterna och 21 års halt bedömdes som hög. Under samma period ökade fosforhalten från låg till måttligt hög och21 års halt var den högsta i mätserien med startår 1992 (Figur 5). Ökningen var större än förväntat i relation till ökad vattenföring, varför orsaken måste ha varit en annan. Enligt kontrollprogrammet motiveras provpunkten av en deponi (Bodatippen). Minskad påverkan från Nässjö reningsverk i Ryssbysjön I Ryssbysjön minskade istället medelhalten av både fosfor och kväve under perioden 1992-21. Minskningen beror sannolikt på minskad påverkan från Nässjö reningsverk, delvis på grund av högre vattenföring (utspädning), men även på minskade utsläpp. Fosfor (µg/l) 25 2 15 1 5 1992 1994 1996 1998 2 22 24 26 28 21 Figur 5. Medelhalter av fosfor i Ällingabäcken (station 378) åren 1992-21. Linjen anger gränsen mellan låga och måttligt höga halter. Endast Stensjön uppnådde god status för klorofyll I augusti 21 klassades klorofyllhalterna (mått på algmängd) som höga i Ryssbysjön (21 µg/l), måttligt höga (på gränsen till höga) i Lilla och Stora Nätaren samt låga i Stensjön. Särskilt Lilla och Stora Nätaren samt Ryssbysjön hade högre klorofyllhalter än övriga under sökta sjöar i delområdet, vilket återspeglades i siktdjupet som bara var ca 1 m. I alla fyra sjöarna var 21 års klorofyllhalt relativt låg jämfört med tidigare år. Klorofyllstatusen klassades som god i Stensjön, men uppnådde inte god status i Ryssbysjön eller Lilla och Stora Nätaren. Statusen för siktdjup bedömdes som måttlig i Stensjön samt Lilla och Stora Nätaren, men dålig i Ryssbysjön. Växtplankton påvisade näringsrikt tillstånd i Ryssbysjön samt Lilla och Stora Nätaren Undersökningarna av växtplankton påvisade näringsrika förhållanden i Ryssbysjön samt Lilla och Stora Nätaren i augusti 21. Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) var näringsstatusen måttlig i Lilla och Stora Nätaren samt otillfredställande i Ryssbysjön. Enligt Medins expertbedömning nedklassades dock näringsstatusen till otillfredställande i Lilla Nätaren. Risken för långvarig blomning av potentiellt giftiga alger bedömdes som mycket stor i samtliga dessa sjöar. Växtplanktonsamhället i Stensjön påvisade måttligt näringsrika förhållanden. Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) var näringsstatusen god, men klassades enligt Medins expertbedömning ned till måttlig. Risken för långvarig blomning av blågrönalger bedömdes som tydlig. Generellt betydligt grumligt vatten Minst grumligt (måttligt grumligt) var vattnet vid referensstationen i Lanån samt Huskvarnaån vid Ylens utlopp respektive Lekeryd. Vid flertalet övriga provplatser bedömdes vattnet som betydligt grumligt. Undantagen var Nässjöån, Ryssbysjön, Lilla Nätaren och Lillån (Huskvarna), där vattnet var starkt grumligt (8,4, 14 respektive 18 FNU). Det generellt grumliga vattnet beror huvudsakligen på erosion från jordbruksmark, vilket bekräftas av att provplatserna med det grumligaste vattnet hade de högsta fosforhalterna. Till den starka grumlingen i Ryssbysjön och Lilla 7

VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 21 Textkommentar Nätaren bidrog även riklig algproduktion. I bottenvattnet i Lilla Nätaren kan eventuellt även efterfällning av järn i provflaskan beroende på syrebrist ha bidragit. Störst humuspåverkan i samband med stor nederbörd under sensommar och höst Flertalet provplatser i Huskvarnaåns avrinningsområde hade höga eller mycket höga medelhalter av syreförbrukande organiskt material (TOC) år 21. De lägsta halterna noterades vid Runnerydssjöns utlopp samt i Lanån och Lillån (Huskvarna), vilka hade måttligt höga halter. Halterna var generellt något högre längre uppströms i avrinningsområdet, vilket förklaras av större tillförsel av humus från skogs- och myrmark. Längre ned passerar vattnet stora sjöar där det organiska materialet kan sedimentera och nedbrytningen påbörjas. Halterna minskar även på grund av utspädning från mindre humösa vattendrag. De högsta halterna uppmättes oftast under sensommaren och hösten, då mest nederbörd föll, vilket gav stor ytavrinning med påföljande humustillförsel. Ökande TOC-halter kan vara en följd av klimatförändring eller minskad försurning Vid flertalet provplatser finns tendenser till ökande medelhalter av organiskt material (TOC), men 21 års halter var vid flera platser jämförelsevis låga. Utvecklingen kan delvis kopplas till nederbörd och avrinning. Mer nederbörd och därmed större avrinning ger större utlakning av humusämnen. TOC-halterna har dock ofta varit högre än förväntat i relation till vattenföringen, vilket kan vara en följd av klimatförändringar och/eller minskad försurning (se sidan 3). Syrefritt eller nästan syrefritt tillstånd i Lilla och Stora Nätaren samt Stensjön Under år 21 var syretillståndet tillfredsställande vid samtliga provplatser i rinnande vatten samt i Ryssbysjön. Däremot var det syrefritt eller nästan syrefritt tillstånd i bottenvattnet i Lilla Nätaren och Stensjön vid provtagningen 19 augusti. Samma datum var det syrefritt eller nästan syrefritt på 1-16 meters djup i Stora Nätaren. Den främsta orsaken till den dåliga syretillgången var troligen stor tillförsel av organiskt material från omgivande mark samt stor algproduktion. I Stora Nätaren fanns ett tydligt språngskikt på 8-1 meters djup, vilket begränsade omblandningen av vattnet (tillgänglig mängd syre under språngskiktet räcker inte till för nedbrytningen av det organiska materialet). Förbättrad syretillgång i Nässjöån och Ryssbysjön Vid flertalet provplatser i vattendrag har syretillståndet varit tillfredsställande under hela perioden 1992-21. Undantagen är Runnerydssjöns utlopp, Nässjöån och Lanån, där det vissa år varit syrefattigt eller svagt syretillstånd. I Nässjöån ökade syrehalterna från syrefattigt till oftast måttligt syrerikt tillstånd från mitten av 199-talet till mitten av 2-talet. I Ryssbysjön, Lilla och Stora Nätaren samt Stensjön har det ofta varit dålig syretillgång i bottenvattnet under perioden 1992-21. I Ryssbysjön har det dock sedan år 24 varit god syretillgång vid sensommarprovtagningen. (Tidigare provtogs sjöarna även på vårvintern). Huvudsakligen låga, och dessutom minskande, metallhalter i vatten Uppmätta medelhalter av metaller i vatten var huvudsakligen låga eller till och med mycket låga år 21. I Huskvarnaån uppströms Kåvasjön uppmättes dock tillfälligt måttligt höga kopparhalter i juni till och med oktober. Vid samma provplats noterades även måttligt höga halter av zink och bly i oktober. Tillfälligt måttligt höga kopparhalter förekom även i Nässjöån och Malmabäcken. I Tabergsån vid inloppet i Munksjön uppmättes en måttligt hög zinkhalt i december. Flertalet tidsserier går mot minskande metallhalter under 2-talet, vilket åtminstone delvis kan kopplas till ökande vattenföring som medfört utspädning av utsläpp från punktkällor (dagvatten, bräddvatten, avloppsvatten). 8

VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 21 Textkommentar Måttligt höga halter av koppar och krom i vattenmossa i Stensjöbäcken Metallhalterna i vattenmossa varierade år 21. I Lanån var halterna av både koppar och krom på gränsen till måttlig höga. I Lanån uppmättes måttligt höga metallhalter även 25 (krom), 26 (kvicksilver och krom), 27 (krom och kvicksilver), 28 (kvicksilver) och 29 (kobolt). Koppar har frekvent förekommit i måttligt höga halter sedan 1995. Eftersom stationen i Lanån är en referenspunkt, opåverkad av punktkällor, har de förhöjda metallhalterna troligen geologiska orsaker. I Stensjöbäcken uppmättes måttligt höga halter av koppar och krom år 21 medan halterna av nickel och kobolt var på gränsen till måttligt höga. Måttligt höga kobolthalter noterades i Stensjöbäcken även under perioden 24-27 samt 29. Under 2-talet har måttligt höga halter även registrerats för koppar och krom samt kvicksilver (29). Representativa sedimentprover i Ryssbysjön, Stora Nätaren och Stensjön Värdena för torrsubstans och glödgningsförlust visade att sedimentproverna i Ryssbysjön, Stora Nätaren och Stensjön togs på ackumulationsbotten. I Kåvasjön antydde en större andel torrsubstans att provet kan ha tagits på transportbotten, varför uppmätta halter eventuellt är något underskattade. Höga fosforhalter på sedimentnivåerna -2 och 1-12 cm i Ryssbysjön Halterna av näringsämnena kväve och fosfor var oftast mycket låga eller låga. Undantagen gällde främst Ryssbysjön, som hade medelhöga kvävehalter och höga fosforhalter på sedimentnivåerna -2 och 1-12 cm samt medelhöga fosforhalter på 24-26 och 4-42 cm. Jämfört med tidigare undersökningar (1998 och 24) var 21/211 års halter av näringsämnen i ytsedimentet (-2 cm) oftast i nivå med dessa eller lägre än tidigare. Hög kromhalt på sedimentnivån 1-12 cm i Ryssbysjön Som högst noterades hög kromhalt på nivån 1-12 cm i Ryssbysjön (11 mg/kg TS) och måttlig, på gränsen till hög, kromhalt på -2 cm djup (Figur 6). I Ryssbysjön förekom även måttligt höga halter av krom, nickel, zink och kvicksilver på nivån -2 cm, av kadmium, nickel, zink och kvicksilver på nivån1-12 cm samt av krom och nickel på nivåerna 24-26 respektive 4-42 cm. Avvikelsen, det vill säga halterna i ytsediment (-2 cm) dividerade med halterna i det djupaste sedimentet (4-42 cm), bedömdes som tydlig för koppar och kvicksilver (5-6 gånger) och liten för kadmium, krom, nickel och zink (3-4 gånger). I övriga sjöar noterades genomgående måttligt höga halter av krom och nickel på samtliga sedimentnivåer samt måttligt hög arsenikhalt på -2 cm i Stora Nätaren. Jämfört med tidigare undersökningar (1992, 1998 och 24) var 21/211 års metallhalter i ytsedimentet (-2 cm) oftast i nivå med dessa eller lägre än tidigare. I Stora Nätaren hade emellertid arsenikhalterna ökat från låga till måttligt höga halter samtidigt som nickelhalterna ökat inom klassen måttligt höga halter. 1 2 3 4 5 5 1 15 Sedimentdjup (cm) Krom (mg/kg TS) Ryssbysjön Figur 6. Kromhalter på sedimentnivåerna -2, 1-12, 24-26 respektive 4-42 cm i Ryssbysjön vid provtagning 2 februari 211. Streckad linje anger gränsen mellan måttligt hög och hög halt. 9

VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 21 Textkommentar Halten PCB-7 i Ryssbysjön påvisade trolig påverkan från punktkälla PCB, som bara analyserades på sedimentnivån -2 cm i två av sjöarna, uppmättes i Kåvasjön inte i nivåer över rapporteringsgränsen. I Ryssbysjön var halten PCB-7,2 mg/kg TS, vilket påvisar trolig påverkan från punktkälla. Jämfört med tidigare undersökningar (1998 och 24) var 21/211 års PCB-halter på samma nivå. PAH, som analyserades på nivån -2 cm i alla fyra sjöarna, förekom inte i några anmärkningsvärda halter. Halterna var något högre jämfört med 24 års undersökning, men lägre än 1998. Förvånansvärt låg öringtäthet i Stensjöån Vid elprovfisket i Stensjöån (station 33) påträffades två arter: öring och bergsimpa. Antalet öringar har varierat mellan åren, men täthten har alltid varit relativt låg. Eftersom lokalen bedöms vara en mycket lämplig öringbiotop är det förvånande att öringtätheten inte är högre. Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) var den ekologiska statusen god vid samtliga fisken (klassning gjord sedan 24). Dominans av ensomrig öring typiskt för vandrande bestånd I Lillån (station 315) påträffades endast öring i relativt hög täthet, men årets fångsttäthet var bland de lägsta sedan år 24. Den beräknade tätheten av ensomrig öring var 22,9 individer per 1 m 2 år 21, vilket kan jämföras med år 29 då fångsten var 99,4 individer per 1 m 2. Orsaken till denna nedgång är okänd. Lokalen bedöms vara en mycket lämplig uppväxtbiotop för öring. Dominans av ensomrig öring är typiskt för vandrande bestånd. Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) var den ekologiska statusen god vid alla fisken. Tabergsåns avrinningsområde Mestadels måttligt höga fosforhalter Flertalet provplatser hade måttligt höga medelhalter av fosfor år 21. Lillån vid inloppet i Tabergsån, Munksjön och Tabergsån vid utloppet i Vättern hade alla höga halter med stor avvikelse från jämförvärdet 13 µg/l i Vederydssjöns utlopp. Näringsstatusen klassades som måttlig i Munksjön och Lillån vid inloppet i Tabergsån. Vid övriga provplatser klassades näringsstatusen som god. Mycket höga kvävehalter i Kallebäcken, Munksjön och Tabergsån före Vättern I Kallebäcken, Munksjön och Tabergsån vid utloppet i Vättern var 21 års kvävemedelhalter mycket höga. Samtliga övriga provplatser hade höga halter med undantag för Vederydssjöns utlopp, där halten var måttligt hög. Jämfört med referensvärdet 62 µg/l vid Vederydssjöns utlopp bedömdes avvikelsen som mycket stor i Kallebäcken, Munksjön och Tabergsån vid utloppet i Vättern. Haltförhöjningen i Munksjön och Tabergsån förklaras främst av utsläpp från Simsholmens reningsverk och i Kallebäcken av jordbrukspåverkan. Halterna av ammoniumkväve i Munksjön kan vara skadliga för fisk I januari t.o.m. september uppmättes ammoniumkvävehalter >15 µg/l i Munksjöns bottenvatten, vilket bedöms som mycket höga halter (Figur 7). I oktober t.o.m. december var halterna höga, vilket även gällde ytvattnet i april till och med juni samt september och oktober. Vid halter över 2 µg/l anses ammonium vara giftigt för vanliga fiskarter som abborre och gädda. Halter över denna nivå förekom i Munksjöns bottenvatten. Ammonium är även kraftigt syreförbrukande och bidrar därför till syrebristen i Munksjön (Figur 7). 1

VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 21 Textkommentar Ammoniumkväve (µg/l) 1 8 6 4 2 J F M A M J J A S O N D Ammonium Syrgas (mg/l) Syrgas Figur 7. Halter av ammoniumkväve och syrgas i Munksjön (station 45, bottenvatten) vid provtagningar år 21. 12 1 8 6 4 2 Interngödning i Munksjön Som årsmedelvärde var fosforhalten i Munksjöns bottenvatten mer än dubbelt så hög som i ytvattnet. Bidragande till detta var sannolikt interngödning (utlösning av fosfor från sedimentet) vid syrebrist. Kvävehalten i Tabergsån ökade med 15 % efter att ha passerat Munksjön I Munksjön sker ett stort tillskott av kväve och fosfor från främst Simsholmens reningsverk och till mindre del Munksjö pappersbruk. År 21 ökade medelhalten av kväve med 15 % mellan inloppet i Munksjön (station 42) och utloppet i Vättern (station 4) medan fosforhalten ökade med drygt 15 %. Reningsverket tillför Munksjön mer kväve än vad som transporteras med Tabergsån. Ökande kvävehalter i Munksjöns bottenvatten Under perioden 1992-21 minskade medelhalterna av fosfor, medan kvävehalterna ökade svagt, vid flertalet provplatser i rinnande vatten. I Rocksjön och Munksjön minskade fosforhalterna, i Rocksjön även kvävehalterna, i ytvattnet. Detsamma gällde bottenvattnet, frånsett ökande kvävehalter i Munksjön. År 21 var kvävehalten i Munksjöns bottenvatten, med undantag för 26, den högsta som uppmätts sedan mätningarna började 1992. Under samma period uppvisade vattenföringen i Tabergsån ingen trend alls, varför haltvariationerna troligen främst förklaras av varierande utsläppsmängder. Relativt hög klorofyllhalt i Munksjön och Rocksjön år 21 Klorofyllhalten (mått på algmängd) bedömdes som måttligt hög i både Rocksjön och Munksjön i augusti 21. Sedan år 1992 har klorofyllhalterna minskat, vilket kan kopplas till minskade fosforhalter. År 21 var dock klorofyllhalterna relativt höga. Vid bedömning enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) var klorofyllstatusen god i Rocksjön, men uppnådde ej god status i Munksjön. Växtplankton påvisade god näringsstatus Undersökningarna av växtplankton påvisade näringsfattiga förhållanden i Rocksjön och måttligt näringsrika förhållanden i Munksjön. Både enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) och Medins expertbedömning klassades näringsstatusen som god i både Munksjön och Rocksjön. Risken för långvarig blomning av giftiga blågrönalger klassades som ingen eller obetydlig i Rocksjön och liten i Munksjön. Minst grumligt i Rocksjön och Vederydssjöns utlopp Minst grumligt (måttligt grumligt) var vattnet i Rocksjön och Vederydssjöns utlopp. Vattnet vid övriga provplatser klassades som betydligt grumligt. Rocksjöns klara vatten beror på att sjön via pumpning tillförs vatten från Vättern, vilket även kan förklara att siktdjupet bedömdes som måttligt i Rocksjön och litet i Munksjön (augusti). 11

VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 21 Textkommentar Ökande grumlighet i bland annat Munksjön och minskande i Rocksjön Under perioden 1992-21 ökade grumligheten vid några provplatser. Detta gällde särskilt Tabergsån vid inloppet i Munksjön, Vederydssjöns utlopp och Munksjön. Ökningen kan inte kopplas till ökande vattenföring utan har troligen andra orsaker. I Rocksjön minskade grumligheten i ytvattnet från måttligt till svagt grumligt vatten under perioden 1992-29, men ökade 21 åter till måttligt grumligt. Parallellt uppvisade även fosforhalterna en huvudsakligen minskande tendens, beroende på att fosfor ofta är partikelbunden. Från mycket låg halt till mycket hög halt av organiskt material Påverkan av humusämnen från skogs- och myrmark gav högst medelhalter av syreförbrukande organiskt material (TOC) i de övre delarna av avrinningsområdet. Mycket hög halt uppmättes i Sandserydsån och i Vederydssjöns utlopp (18 mg/l). Rocksjön hade mycket låg och Kallebäcken låg halt medan halterna vid övriga provplatser var måttligt höga. Ökande TOC-halter vid många provplatser, men de två senaste årens halter var relativt låga För nästan alla provplatser syns en trend mot ökande medelhalter av organiskt material (TOC) under perioden 1992-21. De senaste två årens halter har dock varit jämförelsevis låga. De senaste årens TOC-halter har dock varit högre än förväntat relaterat till vattenföringen, vilket kan vara en följd av klimatförändringar och/eller minskad försurning (se sidan 3). Frekvent syrebrist i Rock- och Munksjön I Rocksjön var det syrebrist på 8-12 meters djup vid provtagningen 18 augusti 21. I Munksjön var det vid samma tidpunkt syrefritt eller nästan syrefritt på 8-2 meters djup. I Munksjön, som provtogs varje månad, var det syrebrist mellan cirka 1 och 2 meters djup under hela perioden januari till och med september. I båda sjöarna har det varit frekvent syrebrist under hela perioden 1992-21, medan syretillgången varit god vid provplatserna i rinnande vatten. Den dåliga syretillgången i främst Munksjön kan åtminstone delvis förklaras av stora utsläpp av syreförbrukande ämnen från Simsholmens reningsverk (ammonium och organiskt material) och Munksjö pappersbruk (organiskt material). Större delen av belastningen härrör från reningsverkets utsläpp av ammonium. Omvandling av ammonium till nitrat är starkt syrekrävande (1 kg ammonium kräver 4,6 kg syre). Surstötar har bara förekommit i Sandserydsån Motstånskraften mot försurning (buffertkapaciteten mätt som alkalinitet) har vid samtliga provplatser utom en, varit god eller mycket god under hela undersökningsperioden. I Sandserydsån har dock surstötar noterats i samband med höga flöden, men år 21 noterades inga låga värden. Tvärtom var alkaliniteten ovanligt hög i december samtidigt som konduktiviteten och kvävehalten var förhöjda. Detta skulle kunna tolkas som genomslag av avisningskemikalier från Jönköpings flygplats. Den samtidigt låga TOC-halten påvisar emellertid att det troligare handlar om stor grundvattenpåverkan i samband med liten vattenföring. Kalkningsinsatser sker i de övre delarna av Tabergsåns avrinningsområde. Tidsseriens högsta kobolthalt i vattenmossa i Tabergsån I Tabergsån (station 48) uppmättes år 21 måttligt höga halter av flera metaller (koppar, kadmium, bly och arsenik). Dessutom var kobolthalten hög (46 mg/kg TS), vilket även var den högsta halten i tidsserien med startår 1992. Höga fosforhalter i hela sedimentprofilen i Munksjön I Rocksjön var halterna av näringsämnena kväve och fosfor mycket låga eller låga. Munksjön hade högre halter och där klassades kvävehalterna som låga eller medelhöga medan fosforhal- 12

VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 21 Textkommentar terna var mycket höga i hela profilen. Jämfört med tidigare undersökningar (1998 och 24) var 21/211 års halter av näringsämnen i ytsedimentet (-2 cm) oftast lika höga eller lägre. I Rocksjön var emellertid kvävehalten något högre. Minskande halter av bland annat kvicksilver i Munksjön Vad gäller metaller så förekom genomgående måttligt höga halter av krom, nickel och zink i Rocksjön. På den djupaste sedimentnivån (24-26 cm) var även kvicksilverhalten måttligt hög. I Munksjön var halterna av krom, nickel, zink och kvicksilver genomgående måttligt höga. På den djupaste nivån (4-42 cm) uppmättes till och med höga halter av nämnda metaller. Detta gällde även nickel på nivån 24-26 cm samt koppar på samtliga nivåer. I övrigt var även halterna av kadmium och arsenik måttligt höga på 4-42 cm och av arsenik även på 24-26 cm. Jämfört med tidigare undersökningar (1992, 1998 och 24) var 21/211 års metallhalter i ytsedimentet (-2 cm) oftast i nivå med dessa eller lägre än tidigare i båda sjöarna. Det tydligaste exemplet gäller kvicksilverhalten i Munksjön som minskade från höga halter åren 1992 och 1998 till måttligt höga halter 24 och 21 (Figur 8). Kvicksilver användes tidigare som konserveringsmedel i skogsindustrin. I Rocksjön ökade emellertid halterna av krom och nickel inom klassen måttligt höga halter. Kvicksilver (mg/kg TS) 2, Summa 7 PCB (mg/kg TS),25 1,5 1,,5,2,15,1,5, 1992 1998 24 21, 1998 24 21 Figur 8. Kvicksilverhalter i Munksjöns ytsediment (-2 cm) vid undersökningar åren 1992, 1998, 24 och 21. Tunn linje anger gränsen mellan låga och måttligt höga halter. Över den tjockare linjen är halterna höga. Figur 9. Halter av PCB (summa sju kongener) i Munksjöns ytsediment (-2 cm) åren 1998, 24 och 21. Linjen anger gränsen mellan trolig påverkan från punktkälla och stor påverkan från punktkälla. Minskande PCB-halter i Munksjön PCB analyserades bara på sedimentnivån -2 cm i Munksjön. Samtliga sju kongener förekom i mätbara halter, som påvisar trolig påverkan från punktkälla. Halterna har minskat jämfört med tidigare undersökningar, vilka påvisade stor påverkan från punktkälla 1998 och 24 (Figur 9). men ökande PAH-halter PAH, som analyserades på nivån -2 cm, förekom inte i några anmärkningsvärda halter i Rocksjön. I Munksjön påvisade dock flera föreningar (benso(a)antracen, benso(b+k)fluoranten, chrysen, pyren) samt summan cancerogena PAH trolig påverkan av punktkälla. Summavärdet för PAH-hög var högre än Naturvårdsverkets generella riktvärde för känslig markanvändning. Halterna var något högre år 21 jämfört med tidigare undersökningar (1998 och 24). 13

VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 21 Textkommentar Dubbelt så hög halt av alifatiska kolväten inom intervallet >C16-C35 jämfört med år 24 Fraktionerade alifater och aromater mättes bara på nivån -2 cm i Munksjön. Halten alifatiska kolväten med >16 till 35 kolatomer (>C16-C35: 11 mg/kg TS) överskred Naturvårdsverkets generella riktvärde för både känslig och mindre känslig markanvändning. Alifatiska kolväten i intervallet >C16-C35 kan vara till exempel diesel, smörjolja eller någon annan tyngre olja. En del i fraktionen kan vara naturliga humusämnen. Jämfört med 24 års undersökning var 21 års halt dubbelt så hög. Bra öringbiotop i Kallebäcken Vid 21 års provfiske i Kallebäcken påträffades öring och bergsimpa. Lokalen utgör en god öringbiotop för både ensomrig och äldre öring. Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) har den ekologiska statusen varit god vid alla tidigare fisken, men bedömdes i år som måttlig, då en abborre hittades. Enligt Medins expertbedömning kvarstår dock bedömningen god status. Lillåns och Domneåns avrinningsområden Från god till dålig näringsstatus i Lillån nedströms Bankeryd I Lillån ökade medelhalterna av näringsämnet fosfor från måttligt hög halt (god näringsstatus) vid referensstationen Toveryd (station 62, ny sedan 24) till mycket hög halt (dålig näringsstatus) vid utloppet i Vättern (station 6). Medelhalterna av kväve ökade inom klassen mycket höga halter. Avvikelsen bedömdes som mycket stor för fosfor och stor för kväve. Mycket höga kvävehalter, varav drygt 8 % nitrat-+nitritkväve, samt låga halter av organiskt material och låg temperatur, avslöjar att provplatsen vid Toveryd var frekvent grundvattenpåverkad. Detta gör den mindre lämplig som referens. Vid de båda provplatserna i Domneån (71, ny sedan 24, respektive 7) var fosfor- och kvävehalterna lägre (höga halter). Näringsstatusen bedömdes som god för båda dessa stationer. Bankeryds reningsverk bidrog med 2-25 % av näringsämnestransporten i Lillån Haltökningen av näringsämnen nedströms i Lillån beror på inverkan från jordbruk och utsläpp från reningsverket i Bankeryd. Reningsverket bidrog år 21 med 24 % av fosfortransporten och 2 % av kvävetransporten med Lillån till Vättern. Särskilt andelen kväve var mindre än föregående år. Till detta bidrog både 21 års högre vattenföring samt mindre utsläppsmängder. Generellt betydligt grumligt vatten I Lillån ökade grumligheten från svagt grumligt vatten vid referensstationen Toveryd (62) till betydligt grumligt vid utloppet i Vättern (6). Även vid de båda stationerna i Domneån (71 och 7) bedömdes vattnet som betydligt grumligt. Grumlingen orsakades sannolikt främst av erosion från åkermark. Humuspåverkan från myrmark gav hög halt av organiskt material i Domneån Medelhalten syreförbrukande organiskt material (TOC) ökade från låg vid referensstationen Toveryd (62) till måttlig vid Lillåns utlopp i Vättern (6). Domneån med sitt myrrika avrinningsområde hade hög halt vid station 71 och mycket hög vid station 7. Att de höga halterna främst beror på tillförsel av humusämnen var särskilt tydligt vid station 7, där värdena för TOC och färg följde varandra väl under året. 14

VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 21 Textkommentar Flertalet medelhalter av metaller i vatten var de lägsta i mätserien I Lillån vid utloppet i Vättern (6) var samtliga undersökta metallhalter i vatten mycket låga eller låga år 21. Under perioden 1992-21 var medelhalterna för samtliga undersökta metaller mycket låga eller låga med undantag för koppar och bly, som vissa år varit måttligt höga. År 1998 var medelhalten av koppar till och med hög. Medelhalterna av flera metaller uppvisar minskande tendens och för arsenik, kadmium, kobolt, koppar, krom, nickel och zink var 21 års halt mätseriens lägsta. Måttligt höga halter av koppar och krom i vattenmossa i Lillån I vattenmossa utplacerad i Lillån uppströms Bankeryd (61) var halterna av koppar och krom måttligt höga medan övriga metallhalter var låga år 21. Mellan åren 1992-21 har som högst måttligt höga halter uppmätts av arsenik, koppar, krom, kvicksilver, nickel och zink. Två år av mycket positiv utveckling för öring i Lillån efter 28 års bakslag Vid elprovfiske i Lillån nedströms den numera utrivna Sjöåkradammen (6) visade antalet fångade öringar en positiv utveckling till och med år 27, där framförallt flerårig öring ökade i antal. Vid 28 års fiske var emellertid den totala individtätheten låg och i nivå med resultaten från perioden innan dammen revs ut, vilket kopplades till dålig vattenkvalitet nedströms reningsverket i Bankeryd. Därför var det glädjande att 29 och 21 års resultat visade på en förbättrad föryngring av öring. Antalet ensomriga individer (+) var de senaste två åren de högsta som noterats på lokalen. Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27.4) har den ekologiska statusen oftast varit god eller hög. Undantaget var år 28, då stausen bedömdes som måttlig. I år klassades dock den ekologiska statusen som otillfredställande enligt bedömningsgrunderna, huvudsakligen beroende på förekomsten av mört. Enligt Medins expertbedömning bedöms statusen emellertid fortfarade som hög. Avrinningsområden inom Habo kommun Jordbruk gav förhöjda näringsämneshalter i Malmabäcken och Pirkåsabäcken Delområdets högsta fosformedelhalter uppmättes i Malmabäcken, som hade höga fosforhalter och mycket höga kvävehalter. Vid samma provplats var vattnet starkt grumligt (medelvärde: 7,2 FNU), vilket påvisar erosion från jordbruksmark. Även Pirkåsabäcken vid Furusjö respektive Habo uppvisade mycket höga halter av kväve och fosfor. Bedömt enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) hade dessa tre provplatser även den sämsta näringsstatusen dålig i Malmbäcken, otillfredställande i Pirkåsabäcken vid Furusjön och måttlig vid Habo. Extremt höga kvävehalter och förhöjd konduktivitet indikerade genomslag från punktkälla Allra högst var kvävehalterna i Fiskebäcken, där extremt höga halter uppmättes i februari (17 µg/l), april (18 µg/l9, oktober (71 µg/l) och december (88 µg/l). Nästan allt kväve förelåg som nitrit-+nitratkväve. Samtidigt förhöjd konduktivitet indikerade genomslag från punktkälla vid dessa tillfällen. Ökande näringsämneshalter under 2-talet i Pirkåsabäcken och Hökesån I delområdet finns flera exempel på ökande näringsämneshalter under 2-talet, som dock avtagit under senare år. Pirkåsabäcken vid Furusjö (16) uppvisar ökande fosfor- och kvävehalter. Vid Habo (15) ökade främst fosforhalterna. Vid Furusjö ökade grumligheten parallellt, vilket antyder ökad jordbrukspåverkan. Även i Hökesån vid Habo (11) har fosfor- och kvävehalterna ökat. 15

VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 21 Textkommentar Fortsatt positiv effekt av utsläppsflytt I Hökesån vid utloppet i Vättern (1) fördubblades kvävehalterna under senare hälften av 199-talet från höga till mycket höga halter. Det var främst halten ammoniumkväve som ökade från <1 µg/l till maximalt 874 µg/l år 22. Vid halter över ca 2 µg/l kan ammonium vara giftigt för bland annat öring. Under de sju senaste åren har dock kvävehalterna åter varit på samma nivå som tidigare på grund av att utsläppet från Habo reningsverk flyttats till en våtmark med avrinning till Vättern. Små avrinningsområden med liten andel sjöar ger mycket humösa vatten Vid flertalet platser var medelhalterna av organiskt material (TOC) höga eller mycket höga och vattnet starkt färgat år 21. Något lägre värden (måttligt höga TOC-halter) uppmättes i Malmabäcken och Svedån. Vattendragen som mynnar i den sydvästra delen av Vättern har små avrinningsområden med mycket liten sjöprocent, varför förutsättningarna för självrening av det organiska materialet (främst humusämnen från omgivande mark) genom sedimentation och utspädning är små. God syretillgång trots hög humushalt Trots den stora tillförseln av syreförbrukande organiskt material hade samtliga provplatser tillfredsställande syreförhållanden under år 21. Den enda provplats som inte hade tillfredsställande syreförhållanden under perioden 1999-21 var Malmabäcken, där syretillståndet bedömdes som syrefattigt 21 och svagt 26. Tidsseriens lägsta kopparhalter Medelhalterna av metaller i vatten år 21 var mycket låga eller låga i Malmabäcken. Kopparhalterna var de lägsta som uppmätts sedan mätningarna började (Figur 1). Under 2-talet har främst medelhalterna av koppar minskat (från höga till låga halter), men även flera andra metaller. Förutom koppar, har även zink och bly förekommit i måttligt höga halter. Minskande metallhalter kan eventuellt bero på miljöåtgärder vid uppströms liggande ytbehandlingsföretag. Koppar (µg/l) 15 1 5 1999 21 23 25 27 29 Figur 1. Medelhalter av koppar i Malmabäcken (station 9) åren 1999-21. Streckad linje anger gränsen mellan mycket låga och låga halter. Över tunn, heldragen linje är halterna måttligt höga och över tjock, heldragen linje är halterna höga. Fortsatt positiv utveckling av öringtätheten Vid lokal 12 (mynningen) och 15 (Kråkeryd) i Hökesån fångas främst ensomriga öringar. Detta är normalt för en reproduktionslokal med sjövandrande bestånd från Vättern. I Pirkåsabäcken vid Mostugan påträffas öring i betydlig lägre tätheter. Troligen når inte lekfisken upp till dessa delar av avrinningsområdet. Fångsterna vid de tre provfiskade lokalerna inom Hökesåns avrinningsområde visade att tätheten av öring var i nivå, med eller högre än, vad de senaste årens undersökningar visat. Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) var den ekologiska statusen god vid Kråkeryd och Mostugan samt hög vid mynningen. 16