Mötet mellan djur och kultur i tre verk av Ernst Billgren

LINKÖPINGS UNIVERSITET Institutionen för kultur och kommunikation Konstvetenskap och kommunikation B-uppsats Mötet mellan djur och kultur i tre verk av Ernst Billgren VT 2015 Författare: Staffan Rudner Handledare: Gary Svensson

Innehåll 1 Inledning... 3 1.1 Bakgrund och motivering... 3 1.2 Syfte och frågeställningar... 4 1.3 Avgränsning... 4 2 Tidigare forskning... 5 3 Teori och metod... 9 3.1 Posthumanismen... 9 3.2 Metod... 11 4 Bakgrundsteckning... 13 4.1 Ernst Billgren, djuren och kulturen... 13 5 Beskrivning av de tre verken... 15 5.1 Hemfärd... 15 5.2 Diana... 15 5.3 Eget hem... 16 6 En posthumanistisk analys och tolkning... 17 6.1 En and byter miljö... 17 6.2 Nya tider kräver nya gudar... 19 6.3 Finns det ett hem för oss alla?... 20 7 Avslutande diskussion... 23 8 Käll- och litteraturförteckning... 26 9 Bildbilaga... 28 2

1 Inledning 1.1 Bakgrund och motivering Konsthistorien är full av djur. Ofta har djuren i dessa verk en relation till människan. Det kan handla om djur som symboliserar mänskliga egenskaper eller religiösa föreställningar och gudar, bytesdjur som jagas ute i naturen eller husdjur som finns med som en del av den mänskliga kulturmiljön. Ett typiskt exempel på det sistnämnda motivet är Michael Dahls porträtt Carleton Stone Esqr. (se figur 1) som finns på Östergötlands museum. Målningen visar en välklädd man som självsäkert håller vänster hand på höften samtidigt som han håller höger hand på en vinthunds huvud. I bakgrunden visas ett inbjudande kulturlandskap. Betraktaren av konstverket möter mannens blick medan hunden undergivet tittar på dennes ansikte. Verket ger uttryck för den traditionella humanismens antropocentriska hållning till djuren och naturen. Människans särställning var för en humanistisk tänkare som René Descartes självklar liksom hennes rätt att utnyttja och dominera naturen. Det var människan som hade en själ, ett språk och en kultur medan djuren sågs som själlösa automater som saknade rättigheter. 1 Den vetenskapliga utvecklingen har under de senaste decennierna medfört att denna särställning för människan blivit allt svårare att upprätthålla. Det finns idag inom forskningen en växande konsensus kring att många djur (till exempel primater, delfiner och andra däggdjur men också vissa fåglar) har ett självmedvetande och en förmåga till kommunikation. 2 Posthumanistiska filosofer som till exempel Donna Haraway, N. Katherine Hayles och Cary Wolfe menar därför att vårt förhållningssätt till olika djur behöver ses över och att vi inte bara kan se dem som objekt. Detta nya synsätt har också påverkat konsten och hur vi ser på konst. I dagens konstvärld problematiserar många konstnärer relationen mellan människor och djur och mellan natur och kultur. I museer och gallerier kan vi möta allt ifrån den brittiske konstnären Damien Hirsts hajkroppar i formalin och den amerikanske konstnären Eduardo Kacs kaniner som genom en genmodifiering blivit självlysande till uppstoppade djur som fotograferats i de fina salongerna av den amerikanska konstnären Karen Knorr. 3 Ernst Billgren (1957-) är en av flera svenska konstnärer som i målningar och skulpturer gestaltat mötet mellan natur och kultur 1 Marie Öhman, Från humanism till posthumanism, i Litteratur och språk, Nr. 5 2009, s. 76ff, Linköpings universitetsbibliotek, Linköping, http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mdh:diva-9569, hämtad 2015-05-10. 2 Se till exempel Louis M. Herman, Body and self in dolphins, i Consciousness and Cognition, Vol. 21 2012, s. 526-545. 3 För en överblick se till exempel Giovanni Aloi, Art and animals, I. B. Tauris, New York 2012. 3

på nya sätt. Det är ett intresse för de etiska frågor som posthumanismen ställer och en nyfikenhet inför olika sätt att gestalta dem konstnärligt som motiverat denna uppsats. 1.2 Syfte och frågeställningar I denna uppsats används ett posthumanistiskt perspektiv för att analysera och tolka tre verk av Ernst Billgren som alla gestaltar relationen mellan djur, natur och kultur. Det övergripande syftet är att utforska om det utifrån en sådan analys och tolkning av verken går att hitta ett eller flera underliggande posthumanistiska tema eller budskap i verkens olika skildringar av mötet mellan djur och kultur. Tolkningen av verken som helhet utgår ifrån delanalyser baserade på tre olika frågeställningar: Hur framställs villkoren för djur som finns i naturen? Hur gestaltas den mänskliga kulturmiljön och människornas relation till den? Hur gestaltas djurs möte med mänskliga miljöer, artefakter och mytologier? 1.3 Avgränsning Ernst Billgren har producerat ett stort antal verk av intresse för denna uppsats. De skildrar alla på olika sätt mötet mellan natur, djur och mänskliga kulturmiljöer eller artefakter. Ganska få av dessa målningar, skulpturer och filmer är dock offentligt tillgängliga. De tre verk som valts ut för analys i denna uppsats finns alla i offentliga miljöer eller muséer. De delar också några karakteristiska drag. De inkluderar alla djur som är agenter och låter djuren överskrida gränser mellan natur och mänsklig miljö. Ernst Billgrens verk har, som visas i kapitel 2, studerats och tolkats på flera olika sätt. I denna uppsats görs för första gången en tolkning i ett posthumanistiskt perspektiv. Även andra tolkningar kan givetvis vara intressanta men av utrymmesskäl har sådana analyser inte inkluderas i denna begränsade studie. 4

2 Tidigare forskning Ernst Billgrens konst har analyserats i några böcker och vetenskapliga artiklar samt i ett antal essäer eller recensioner i olika tidningar. I detta kapitel behandlas endast de artiklar (och avsnitt i dessa) som tar upp frågor relaterade till mötet mellan djur och kultur i Billgrens konst. En tidig insats på detta område gjordes av konstvetaren och curatorn Bo Nilsson i boken Svensk Nutidskonst 2. Ernst Billgren från 1993. 4 Nilsson kommenterar bland annat Billgrens utnyttjande av stilelement och motiv från det som ofta benämns hötorgskonst eller kitsch i samband med hans gestaltning av mötet mellan natur och kultur. För honom tycks istället hötorgskonsten handla om vårt sätt att se på naturen. Det finns ingen äkthet kvar, utan bara oändliga upprepningar och stereotypa framställningar. Man kan överhuvud fråga sig om det är möjligt att ha kvar en äkta naturkänsla idag. Naturen är överlagrad av en mångfald olika föreställningar som gör det svårt att tro att man kan ha ett autentiskt förhållande till den. Billgren synliggör på ett mycket tydligt sätt naturen som en kulturell föreställning. 5 Nilsson menar alltså att Billgren ser vår bild av naturen som falsk och färgad av en mängd kulturella föreställningar. När vi skildrar naturen blir det som mänsklig föreställning snarare än ur ett objektivt perspektiv. Enligt Nilsson är Billgrens användning av hötorgskonstens stilgrepp ett sätt att visa på vårt förljugna sätt att se på naturen. Vi ser på djuren som de andra snarare än som de egna subjekt som posthumanisterna menar att de är. Nilsson kommenterar också den obetydliga närvaron av människor i några av Billgrens tidiga målningar. Det framstår som en mycket medveten vilja att komma bort från allt som förknippas med en humanistisk hållning, där människan och de mänskliga känslorna befinner sig i centrum. 6 Nilsson menar alltså att Billgren redan tidigt i sina verk distanserar sig från en antropocentrisk världssyn där människan självklart är alltings mått. Verken har i Nilssons ögon ett budskap om att den humanistiska synen på människan och naturen måste revideras. Ett exempel på en gestaltning av ett sådant budskap är, enligt Nilsson, de verk av Billgren som tydligt visar att djur har känslor. En sådan uppfattning om djurs förmåga går, enligt Nilsson, stick i stäv med våra gängse föreställningar. 7 Nilsson kommenterar också Billgren gestaltning av de djur som fungerar som gränsöverskridare mellan natur och kultur. 4 Bo Nilsson, Svensk Nutidskonst 2. Ernst Billgren, Förlaget Sören Fogtdal, Löddeköpinge 1993. 5 Nilsson, s. 8f. 6 Ibid., s. 9. 7 Ibid., s. 13. 5

Övergången eller gränsöverskridandet sker på ett överfört plan, där djuren blir ställföreträdare och bärare av egenskaper som vi vanligen förknippar med mänskligt liv. Detta är förvisso inget nytt i sagans värld och andra folkliga framställningar. Skillnaden mellan fabeln och Ernst Billgrens verk är att det inte finns någon sensmoral och därmed inte något sedelärande i hans verk. 8 Nilsson menar alltså att Billgren låter djuren vara bärare av ställföreträdande mänskliga egenskaper snarare än att representera sig själva och att Billgrens verk inte förmedlar någon konkret moral eller budskap. I denna uppsats undersöks om en posthumanistisk tolkning av några verk av Billgren kan leda till en annan slutsats. En sådan ansats kan hämta stöd från konstvetaren Adriaan van der Hoevens slutsats i hans jämförelse mellan Billgrens och Edelfelts illustrationer av J. L. Runeberg's Fänrik Ståls sägner: [ ] we cannot read and see the poetry of Runeberg as we did before. The old ideologies and ways of thinking have been changed. We must read with fresh eyes. Maybe that is the most important message Billgren conveys. 9 Van der Hoeven ser alltså ett budskap i Billgrens illustrationer om att vi måste se Runebergs diktning på nya sätt. Gamla ideologier och tankesätt måste ersättas. Men van der Hoeven är fortfarande undrande inför Billgrens flitiga användning av djur i sina bilder: The ducks are a returning element throughout his other free work. [ ] Billgren quotes himself, uses his own pictorial language, but is not at all unambiguous as to what this language means or symbolizes. 10 Även för van der Hoeven är det rimliga alltså att söka en tolkning av Billgrens verk där djuren symboliserar något annat än sig själva. En intressant tolkning av detta slag görs i Ingamaj Beck recension av Billgrens utställning Nödskott och hembesök 1999 i Lunds konsthall: När jag ser Sista målningen, en guds suddiga ansikte bland molnen, blir jag nästan säker: Ernst Billgrens Nödskott och hembesök är ett slags modern variant på Ovidius metamorfoser; gudarna har för länge sedan övergett människornas och deras öden men då och då drivs de av nyfikenhet att gästa jorden i någon oväntad och mindre heroisk form än tidigare, kanske som ett rådjur, kanske som just en anka. 11 Beck ser alltså mytologiska teman och referenser i Billgrens verk. De gamla gudarna och mytologierna är borta men finns fortfarande kvar om än i förvandlad form. Det är inte längre 8 Ibid., s. 12. 9 Adriaan Van Der Hoeven, Billgren versus Edelfelt: The illustrations for J. L. Runeberg s Fänrik Ståls sägner, Scandinavica, Vol. 47, Nr. 2 2008, s. 162. 10 Van der Hoeven, s. 158. 11 Ingamaj Beck Om du får oväntat besök, Aftonbladet, 17.8.1999. 6

maktfullkomliga människolika gudar som besöker oss utan det gudomliga finns i naturen och kan anas vid ett möte med ett rådjur eller en anka eller i molnens skiftande former. Det finns många internationella konstnärer som idag gestaltar mötet mellan djur och den mänskliga världen. Många av dem använder likt Ernst Billgren ibland antropomorfa uttrycksätt i gestaltningen av djur. Konstvetaren Giovanni Aloi konstaterar att: Anthromorphism has long been guarded against in the field of zoology as an impediment to understanding animal behaviour in their own context. While a pitfall in ethology, artists may find the rich tradition of Anthromorphism too powerful a tool to surrender, particularly when probing the boundaries between humans and other animals. 12 I en konstnärlig undersökning av gränsområdet mellan djur och människor kan förmänskligande av djuren alltså vara ett kraftfullt stilgrepp trots att det i många andra sammanhang har missbrukats. Men det är inte bara konsten som vill utnyttja mänskliga djur i sin undersökning av vår samtids utmaningar. Populärkulturen når oss idag med ett överflöd av förmänskligade djurbilder. Det rör sig om allt från barnböcker och tecknade serier till reklambilder. Konsten och populärkulturen kan utnyttja många gemensamma stilgrepp. Aloi har kommenterat de olika sätt som djur kan göras mer människolika: In visual representation, anthromorphism can be channelled through different mutational paths. The most visible is a morphological alteration of the animal body in order to incorporate some humanlike qualities: human-like eyes, upright walking position, or the addition of clothing. 13 I sin konst förändrar inte Billgren djurens kroppar eller utseende i mänsklig riktning (till exempel genom att ge dem mänskliga ögon) men där uppträder i olika målningar och skulpturer både djur i upprättgående positioner och djur med kläder eller andra mänskliga hjälpmedel. I många målningar för han också in djur i mänskliga kulturrum. Det kan röra sig om slottsmiljöer i 1700-tasstil, borgliga våningar eller folkhemmets miljöer. 14 Sådana möten mellan djur och ikoniska svenska kulturmiljöer gestaltar Billgren ofta på ett sätt som påminner om det sätt som Karen Knorr (1954-) använder i sitt verk Fables. 15 Aloi beskriver dessa verk av Knorr som ett möte mellan naturen och kulturens rationalism i upplysningens gestalt: In the photographic work Fables (2005-9) by Karen Knorr, taxidermied specimens have escaped the diorama and have claimed the sumptuously decorated interiors of the Musée Carnavalet in Paris. 12 Aloi, s. 141. 13 Ibid., s. 101. 14 Se till exempel Carl Johan De Geer, Ernst Billgren, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2000. 15 http://karenknorr.com/photography/fables, hämtad 2015-05-10. 7

[ ]. Within the architectural space, animals become part of the rationality and order of the Enlightenment [ ]. 16 Djuren har tagit sig in i för dem förbjudna miljöer som symboliserar mänskliga kulturella hållningar till naturen och därmed tvingat oss till ett omtänkande om rationalitetens gränser. Konstvetaren Lucy Soutter har också tolkat in ett liknande kritiskt budskap i Knorrs bilder: Knorr leads us to reflect on our ongoing relationship to the spaces and artefacts depicted, and also on the Enlightenment values that they represent: rationality, order and an elegant austerity on the one hand, and a darker tradition of elitism, exploitation and control on the other. 17 Soutter tolkar alltså också in en kritik mot den traditionella humanismen i Knorrs bilder. Genom att låta vilda djur träda in i upplysningstidens salonger påpekas det orimliga i att vi skiljer mellan den rationella människan och en natur som skall exploateras. I denna uppsats görs en posthumanistisk tolkning av Billgrens gestaltning av mötet mellan natur och kultur som inspirerats av Alois och Soutters synsätt. 16 Aloi, s. 29. 17 Lucy Soutter, Karen Knorr s Fables, Antennae, Nr 4 2007, s. 5. 8

3 Teori och metod I detta kapitel introduceras inledningsvis den filosofi och konstteori, posthumanismen, som utnyttjas i analysen av verken. Därpå presenteras kortfattat den metod som valts för att beskriva analysera och tolka verken. 3.1 Posthumanismen För den traditionella humanismen och den västerländska kulturen har det länge varit självklart att människans förnuft och känslor är unika och skiljer henne från allt annat levande. Människan ansågs därför också ha en moralisk rätt att utnyttja djur och natur efter sina egna syften. Ny kunskap inom områden som genetik och kognitionsvetenskap gör nu att vi måste ifrågasätta människans absoluta särställning visavi många djur (t.ex. avseende självmedvetande och kommunikativ förmåga). Filosofen Cristoph Cox konstaterar i sin artikel Of humans, animals and monsters att vi måste se på människans relation till maskiner och djur på nya sätt: We are now fusions of flesh and machine, wetware and software. But this combination is not like the others. For, instead of separating human beings from the rest of nature, it places us firmly within it, suggesting that we are akin not only to animals but also to vegetables and minerals. 18 Genom mobiltelefoner och internet har vi fått nya hjälpmedel (eller proteser som posthumanister ofta väljer att kalla det) som förstärker våra förmågor men också gör gränsen till maskinerna mer otydlig. Samtidigt måste vi nu inse att djuren är mer lika än olika oss och vi måste till och med se att vi har en relation till växterna och själva materien. Som en respons på denna dubbla förändring har en rad olika posthumanistiska teorier formulerats sedan litteraturvetaren Ihab Hassan lanserade begreppet 1977. 19 De olika posthumanistiska inriktningarna förenas i en förändrad, mindre antropocentrisk, syn på människan och hennes relation till sin omgivning. Litteraturvetaren Marie Öhman har i sin artikel Från humanism till posthumanism undersökt skillnaderna mellan ett humanistiskt och ett posthumanistiskt synsätt. Hon menar att det i traditionellt humanistiskt tänkande ofta betraktas som en naturgiven sanning att en människa är något annat än ett djur, att människan styrs av rationalitet och att tillvaron dualistiskt kan delas in i en mänsklig och en icke-mänsklig del, i en natursfär och en kultursfär, 18 Cristoph Cox, Of humans, animals and monsters, in Becoming animal Contemporary Art in the Animal Kingdom, red. Nato Thompson, The MIT Press, Cambridge, Massachusetts 2005, s. 18. 19 Ihab Hassan, Prometheus as Performer: Toward a Posthumanist Culture? A University Masque in Five Scenes, i Georgia Review, Vol. 31, Nr 4 1977, s. 843. 9

i kroppslighet och själslighet. 20 Hon försöker också definiera vad som skulle karakterisera en posthumanistisk konst: Om djurparken är en typisk humanistisk praktik eller kulturyttring, vad skulle då en typisk posthumanistisk sådan vara (om man undantar representationer av cyborgen)? Den mest näraliggande tanken är kanske att man inte skulle kunna uppfatta några kulturyttringar alls eftersom posthumanismen per definition innebär ett upplösande av dualism och dikotomier såsom indelningen av världen i en natur- och en kultursfär. Men om man frångår ett sådant övergripande och revisionistiskt synsätt så kan man tänka sig att konst som i något avseende för fram sådana tankemönster som skisserats ovan skulle kunna betecknas som posthumanistisk. 21 En posthumanistisk konst behöver alltså inte vara begränsad till icke-mänskliga motiv som till exempel den sammansmältning mellan människa och maskin som representeras av cyborgen. Vi kan enligt Öhman istället betrakta all konst som problematiserar humanismens strikta uppdelningar mellan natur och kultur eller mellan djur och människor som posthumanistisk. Som en grund för den posthumanistiska analysen i denna uppsats används analysen i litteraturvetaren Cary Wolfes essäsamling What is posthumanism?. Wolfe ser den posthumanistiska realiteten som en utmaning för förståelse av oss själva och världen: This is simply to say that it will take all hands on deck, I think, to fully comprehend what amounts to a new reality: that the human occupies a new place in the universe, a universe now populated by what I am prepared to call nonhuman subjects. And that is why, to me, posthumanism means not the triumphal surpassing or unmasking of something but an increase in the vigilance, responsibility, and humility that accompany living in a world so newly, and differently, inhabited. 22 Wolfe menar alltså att det är ett stort intellektuellt och känslomässigt språng att inkludera medvetna djur som subjekt och att det leder till en helt ny syn på världen och vår plats och vårt ansvar i den. Det finns ingen entydig definition av vad som kännetecknar ett posthumanistiskt perspektiv eller synsätt på konst. I denna uppsats används Carey Wolfs kategorisering av olika sorters posthumanism. 23 Wolfe analyserar spänningsfältet mellan humanism och posthumanism och identifierar fyra olika slags förhållningssätt där den humanistiska humanismen får representera den traditionella humanistiska hållning som ser djur som ting. Den humanistiska posthumanismen tar tag i t.ex. djuretiska frågor, men förutsätter alltid blicken och förståelsen hos ett avgränsat och överordnat subjekt. Därför kan man aldrig heller i reell mening ta sig 20 Öhman, s. 80. 21 Öhman, s. 88. 22 Cary Wolfe, What is posthumanism?, University of Minnesota Press, Minneapolis 2010, s. 47. 23 Wolfe, s. 123-126. 10

utanför den centreringen och frambringa ett posthumanistiskt perspektiv. Den posthumanistiska humanismen å andra sidan avvisar dagens humanistiska kunskapsgrund men bibehåller distansen till de posthumana andra i sin verksamhet. En posthumanistisk posthumanism förstår innebörden och konsekvenserna av att överge den humanistiska subjektiva människosynen. Man inte bara talar om eller påvisar utan också är det andra. 3.2 Metod För att beskriva, analysera och tolka Billgrens verk används i denna uppsats den konstvetenskapliga metodik som presenteras i Yvonne Erikssons och Anette Göthlunds bok Möten med bilder. 24 Metoden är en moderniserad variant av Erwin Panofskys klassiska ikonologiska metod. Denna metod delar upp bildanalysen i tre steg. Inledningsvis görs en formal- och stilanalys som noggrant beskriver hur konstverken ser ut. I denna uppsats redovisas en sådan beskrivning av de utvalda tre verken av Billgren i kapitel 5. I nästa steg görs en ikonografisk analys där betydelsen av konstverkens olika element och deras relation till helheten studeras följt av en ikonologisk tolkning av verken i sin helhet där betydelsen av olika symboler undersöks i olika perspektiv för att avläsa eventuella budskap i verken. I denna uppsats görs den ikonografiska och ikonologiska analysen och tolkningen i ett posthumanistiskt perspektiv. En sådan läsning och tolkning av verken bör, som Marie Öhman påpekar, grundas på en omvärdering av hur tanke, kunskap, moral och språk relaterar till varandra. 25 I ett konstperspektiv är det alltså i detta perspektiv viktigt att beakta hur form och innehåll samspelar och att tolka öppna eller dolda budskap i relation till moraliska förhållningssätt eller vår kunskap om samhället och naturen. I analysen av verkens formspråk läggs i denna uppsats särskild vikt vid hur materialval, bildkonstruktion, form- och färgmässiga uttryck samt effekterna av den inbyggda belysningen kan stärka eller försvaga en posthumanistisk tolkning av innehållet i verken. Den tolkning av verken som görs i denna uppsats är helt och hållet relaterad till de tre verken och den samhälleliga kontexten och historien. Eftersom Billgrens egna intentioner med verken inte är kommunicerade publikt är den analys och tolkning som presenteras utan biografisk koppling och endast min egen. 24 Yvonne Eriksson och Anette Göthlund, Möten med bilder. Att tolka visuella uttryck, Studentlitteratur, Lund 2012, s. 31-41. 25 Öhman, s. 88. 11

Den ikonografiska analysen och ikonologiska tolkningen av de tre verken redovisas separat för varje konstverk i kapitel 6. Analysen har strukturerats tematiskt efter uppsatsens tre frågeställningar. 12

4 Bakgrundsteckning 4.1 Ernst Billgren, djuren och kulturen Ernst Billgren föddes 1957 i Stockholm och utbildades 1979-81 på Birkagårdens folkhögskola och 1982-87 på Valands konsthögskola i Göteborg. Hans konstnärliga produktion spänner över vitt skilda discipliner och omfattar allt ifrån måleri, skulptur, scenografi, möbeldesign till skönlitteratur, film och musik. Konstvetaren Douglas Feuk beskriver i sin artikel Hembygdens ikoner Billgrens konstnärliga formspråk och uttryckssätt: Obesvärat närmar han sig och införlivar i sina målningar de mest skilda typer av bildvärldar och visuella idiom. Det kan röra sig om stilgrepp och former hämtade ur konsthistorien: nationalromantik, abstrakt expressionism, fornnordisk design. Men också olika sorters banal ikonografi: populärkultur, vardagsornamentik. Resultatet är ofta lika skamlöst eklektiskt som tvetydigt. 26 De tolkningsmöjligheter som denna tvetydighet erbjuder är, i denna uppsats, av särskilt intresse för analysen av hur innehåll och form samspelar i verken i ett posthumanistiskt perspektiv. Idag är Billgren sedan länge ledamot i Kungliga Konstakademien men också en av de för en bred publik mest kända och uppskattade konstnärerna i Sverige. Det är kanske ingen tillfällighet att han har valt att sedan 2013 verka i den ateljé på Södermalm i Stockholm som Anders Zorn lät bygga. För den biografiskt intresserade finns på konstnärens hemsida fler biografiska detaljer samt bilder på en stor del av hans produktion. 27 I konstnären Carl Johan De Geers intervjubok Ernst Billgren från år 2000 ges en personlig bild av konstnären och hans verk. Mötet mellan djur och kultur har varit ett stående tema sedan studietiden och Billgren kommenterar i boken sina uttrycksätt i form av ett samtal mellan konstnären och Carl Johan De Geer där den senare är berättare: Han släpade fram en målning ur bråten och försökte hålla den så att jag kunde titta. Några tragikomiska änder befolkade ett vardagsrum som såg ut att vara från 1950-talet. Jag ställde en fråga som han förmodligen fått hundra gånger: Är detta ironi? Inte ironi, sa han. Humor. Det är en helt annan sak. Ironi är att markera avstånd. Humor är ett sätt att närma sig något. 28 Billgren indikerar här att inte vill vara ironisk utan att han med humorn som vapen vill hitta ett sätt att gestalta mötet mellan natur och kultur på ett sådant sätt att vi som betraktare lockas in i 26 Douglas Feuk, Hembygdens ikoner, Siksi: Nordic Art Review, Vol. 1 1989, s. 20. 27 http://ernstbillgren.se, hämtad 2015-05-10. 28 Carl Johan De Geer, s. 10. 13

scenen. Billgren har sällan presenterat mer konkreta tolkningar av sina verk än så. Ett undantag är verket Kommer framtiden eller ska vi gå dit? som Billgren presenterade inför en utställning Install hope på Landvetter flygplats 2014. Billgren tolkar i en video och en följetext sitt verk: Framtidsvisioner är ett i töcken höljt skådespel med oss i publiken och den lilla föregångaren, träroboten, naturen och den varma snögubben på scen. [ ] Misstag har tidigare begåtts och fabrikers rök har grumlat vår tilltro till förbättring men idag finns faktiskt en primat kapabel till omtanke. Naturen själv har aldrig brytt sig eller visat hänsyn [ ] Med hjälp av tekniken kan vi se framtidens töcken klarna och vi kan bli den jordens väktare som vi är satta här att vara. Det finns hopp. 29 I Billgrens beskrivning framställs både människan och naturkrafterna som farliga för vår framtid. Livet är alltid hotat. Människan beskrivs som en primat, det vill säga ett djur bland andra men med tillgång till teknikens oerhörda möjligheter. Bredvid människan står i posthumanistisk anda en robot och betraktar framtiden tillsammans med oss människor och djuren. Billgren menar också att vi människor nu för första gången har kunskap och förmåga att visa omtanke om helheten. Att Billgren på detta sätt ger uttryck för posthumanistiska tankar och idéer när han kommenterar just detta verk är givetvis intressant men säger inte att liknande tankar fanns när han gjorde verken som analyseras i denna uppsats. Men det visar på en möjlighet. 29 Presentation av Kommer framtiden - eller ska vi gå dit?, http://www.installhope.com/start/billgren, hämtad 2015-05-10. 14

5 Beskrivning av de tre verken 5.1 Hemfärd Ernst Billgrens verk Hemfärd är från 1989 och inköptes samma år av Norrköpings Konstmuseum i samband med en utställning. Verket är utfört i blandteknik på pannå och har måtten 87 x 138 cm. Verket består av tre delar. I fokus befinner sig en vandrande anddrake som gestaltats i halvrelief i en mångfärgad mosaik. Anden rör sig från en kvadratisk naturscen mot en rund interiörmålning med blå ram (se figur 2). Naturscenen har mosaiker som visar en flygande fågel samt två hjortar som jagas av tre hundar varav en med en lång krökt svans allt sett genom en fond av gröna strukturerade ytor (inklusive en grön andfigur på toppen av tavlan). Långt upp till väster, på kanten av mosaiken finns en mörk rund skiva inlagd. Interiörmålningen visar på ett ganska skissartat sätt ett tomt rum med en enkel matgrupp i femtiotalsstil där det är uppdukat för två personer. Rummet ses snett uppifrån och visar två väggar i bakgrunden och en tänd taklampa som hänger ner i bilden. I fönstret finns en blomma på fönsterbrädan och gardinerna är fråndragna men vi får trots det ingen vy av omgivningen utan ser endast en gulaktig utsikt eller reflex i samma färg som gardinerna. 5.2 Diana Ernst Billgrens skulpturgrupp Diana från 2009 är placerad i Kungsparken i Malmö och beställdes av Malmö kommun när den ville ersätta en försvunnen kopia av en klassisk grekiskromersk staty, Diana i badet som tidigare hade stått i parken. Billgrens skulpturgrupp täcker en yta på cirka 3 x 5 meter och är tillverkad i brons och sten. Den består av en central Dianabild omgiven av 15 hjortar (se figur 3). I utkanten av skulpturgruppen är en sköld och ett pilkoger i brons fastsatt på ett brunnslock på marken (se figur 4). Hjortarna är framställda som en flock av djur som kommer fram ur marken i periferin runt statyn men som löper och hoppar nära dess centrum. Dianabilden står på en stor sten som försetts med ormögon. Statyn är nattetid upplyst av fyra lampor som placerats i stenar runt den. I statyns bas finns en krans av lampor som belyser hjortarna. Dianabilden i brons består helt av olika djur som klättrar på varandra. En delvis gyllne svan sitter högst upp på ryggen av ett svin som i sin tur klamrar sig fast på två rävar, som i sin tur sitter uppkrupna ovanpå en stor björn som kramar en liten björn. Djuren formar tillsammans en människoliknande figur där svanens kropp och hals bildar ett huvud med en hästsvans. 15

5.3 Eget hem Ernst Billgrens skulptur Eget hem från 2013 är ett beställningsverk till Norrköpings kommun finansierat av Mikael Ståhl tillsammans med systrarna Pia Althin och Ann-Christine Ståhl. Verket är placerat mitt emot huvudkontoret för Henry Ståhl Fastigheter AB på Drottninggatan i Norrköping och intill Olaiparken. Skulpturgruppen är uppbyggd av tidståliga material som granit, tegel och brons. Dess centrala del består av en rektangulär sockel eller låda i murad granit. Ovanpå denna finns ytterligare en låda i tegel som på ena sidan har en stor infälld mosaik som visar olika djurbilder. Tegellådan kröns med ett plåttak (se figur 5). Flera djur kan ses i mosaiken. Överst ses något som kan vara två vesslor eller mårdar mot ett kantigt vågmönster i flera färger men där blått dominerar. Därunder ses ett par valar i svartvitt mot en rutmönstrad bakgrund i bruna färger. Infällda i granitlådan finns ett antal blekt gröna bronsbilder som gestaltar ekorrlika rävar som samlar ekollon och kottar omgivna av mänskliga kultursymboler som en utsmyckad bägare (se figur 6). Tegellådan står lite snett på granitlådan och med ena kanten utanför. Bredvid den finns en grön lampa i brons. Runtomkring och på lådorna finns fler små rävar varav en del bär kontar på ryggen för att samla ekollon. De finns också nere på marken där de kilar under och vid de bänkar med inbyggd belysning som omger den centrala delen av skulpturgruppen (se figur 7). 16

6 En posthumanistisk analys och tolkning De tre verk av Ernst Billgren som analyseras och tolkas i denna uppsats gestaltar mötet mellan natur och kultur på olika sätt. I detta kapitel analyseras verken vart och ett för sig utifrån ett posthumanistiskt perspektiv där djuren inte representerar något annat är sig själva. Analysen är strukturerad efter de tre forskningsfrågorna och fokuserar därför på Billgrens gestaltning av en natur som både är hotad och hotande, en mänsklig kultur där människorna inte längre är hemma och som djuren och naturen är på väg in i. Utifrån resultaten av dessa analyser av olika delmotiv i verken görs avslutningsvis en helhetstolkning och en värdering av det posthumanistiska perspektivet i respektive verk. 6.1 En and byter miljö Den natur som gestaltas i Hemfärd (figur 2) framstår på många sätt som inbjudande och livsbejakande. Naturscenen är inramad av en frodigt grön växtlighet och i bakgrunden finns en molnfri blå himmel mot vilken siluetterna av de olika djuren framträder. Bilden är i ljusa färger och fylld av liv och rörelse och skulle vid en hastig blick kunna ses som en sådan oförstörd och idyllisk natur som ofta är motiv för så kallad hötorgskonst. Men i Billgrens verk betar inte hjortarna i lugn och ro i en natur som är opåverkad av mänsklig påverkan. Själva grönskan ger istället ett parkliknande intryck. Detta gäller inte minst den figurklippta and som kröner tavlan. En dold mänsklig närvaro av mer hotande slag indikeras av att hjortarna jagas av ett antal hundar. Hjortarna flyr för sina liv undan hundarnas käftar och jägarens kulor. Kanske gäller det också den and som flyger över dem. På himlen finns också en fullmåne eller sol som mist sin glans. Vi ser alltså en domesticerad natur där djuren och naturen självklart står till människan förfogande. Detta är en skildring som inte är så skild från den idealbild av hur naturen behärskas och utnyttjas av människan som visades i Dahls verk (figur 1). Agenten i Hemfärd är en färggrann anddrake som lämnat naturen och nu är på väg till sitt nya hem. Övergången mellan natur och kultur gestaltas av Billgren som ett bokstavligt gränsöverskridande mellan de två delmotiv som ingår i verket. Människor har i alla tider använt sig av naturen för egna syften, men i Hemfärd vänds på perspektiven. Vad händer om djuren tar sig in i våra hem? Anden har redan huvudet i sin nya miljö, en klassisk folkhemsinteriör, som emellertid verkar övergiven av människorna och där vi inte kan se vad som finns utanför rummet. Möbleringen i rummet är funktionalistiskt praktisk och kan ses som en symbol för den starka nostalgi som många idag känner för en tid vars ideal var att, på upplysningen grund, skapa ett samhälle som skulle vara ett gott hem för alla. I detta alla räknades dock bara svenska 17

medborgare som skötte sig eller sågs som fullvärdiga och ekonomin byggde på ett bitvis hänsynslöst utnyttjande av naturen där gifter förödde fågellivet. Det rådde då fortfarande ett synsätt att naturen och djuren var en outtömlig resurs för människan att utnyttja. Verket skulle mot bakgrund av analysen ovan kunna tolkas som en kritik av några centrala moderna svenska myter. I sin gestaltning av två sekulära sådana, den om den goda naturen och den om det goda folkhemmet, problematiserar Hemfärd vår bild av båda två. Naturen är inte längre orörd och oförstörd utan starkt påverkad av människan. Människorna verkar å andra sidan ha övergivit ett rationellt folkhem som visserligen framstår som praktiskt men också som instängt och trångt. Det är övergivet och vi vet inte för vad. Om vi väljer det posthumanistiska synsätt som föreslogs av Lucy Soutter kan vi också tolka verkets motiv, att en vild and träder in i folkhemmets rum, som ett sätt att påpeka det orimliga i att vi skiljer mellan den rationella människan och en natur som skall exploateras. 30 Billgrens sätt att utan stora gester gestalta detta motiv har stora likheter med uttrycksättet som konstnären Karen Knorr har när hon senare i Fables fotograferar uppstoppade rävar i upplysningstidens salonger. 31 Som Bo Nilsson påpekat har Billgren i många verk distanserat sig från en antropocentrisk världssyn genom att inte inkludera människor i dem. 32 Fågeln och naturen dominerar visuellt konstverket genom sina starka färger medan kulturmiljön framstår som sekundär. Naturen framstår som mer livskraftig än kulturen. Genom att anddraken i Hemfärd är agenten och gränsöverskridaren underlättas en läsning av verket där andens vandring kan ses som en symbol för att gränsen mellan djur och människa löses upp. Genom gränsöverskridandet har anden tillägnat sig den mänskliga kulturmiljön och förändras därmed i betraktarens ögon. Effekten kan jämföras med den som uppstår när konstnären Yinka Shonibare 1998 i Diary of a victorian dandy: 19.00 hours problematiserar bilden av den afrikanske mannen som den andre genom att låta honom vara den välklädda och självsäkra centralfiguren i en engelsk salong från kolonialtiden. 33 När de som varit utestängda från en viss kulturmiljö i olika konstverk visualiseras som miljöns herrar skapar det hos betraktaren en kollision mellan olika känslor. Något känns fel samtidigt som vår känsla för rättvisa måste bejaka det. På detta sätt 30 Soutter, s. 5. 31 Karen Knorr, Fables, http://karenknorr.com/photography/fables, hämtad 2015-05-10. 32 Nilsson, s. 9. 33 Yinka Shonibare, Diary of a victorian dandy: 19.00 hours, http://www.yinkashonibarembe.com/artwork/photography/?image_id=50, hämtad 2015-05-10. 18

kan kulturellt konstruerade gränser som de mellan olika etniciteter eller mellan djur och människor problematiseras och kanske också med tiden lösas upp. I en posthumanistisk synvinkel kan verket, om vi följer Carey Wolfs kategorisering, ses som en representant för en posthumanistisk posthumanism eftersom Hemfärd, i denna tolkning, är ett verk som har övergett den antropocentriska synen på människor och djur. Verket inte bara påvisar problemen med den traditionella humanistiska världsbilden utan löser också upp gränslinjerna mellan natur och kultur och låter oss se en värld där djuren är målmedvetna agenter. 6.2 Nya tider kräver nya gudar Historiskt sett har människan sett sig som naturens herre och både tagit för sig av dess resurser och vårdat den (i någon mån i alla fall). På ett mytologiskt plan har denna dubbla roll symboliserats av gudinnan Diana (eller Artemis som hon kallas i den grekiska mytologin). Hon sågs som de vilda djurens och jaktens gudinna men också som beskyddare av unga djur och den vilda naturen (speciellt skogen). 34 I dagens Sverige finns en mångfald organisationer som säger sig företräda Dianas bägge sidor. Både skogsbolag, jägare och miljörörelsen vill se människan som både vårdare och utnyttjare av naturens överflöd (om än på olika sätt). I ett traditionellt humanistiskt perspektiv är det självklart att vi har denna rätt. Ernst Billgrens Diana är som framgår av figur 3 placerad på ett gräsfält i nära anslutning till Kungsparkens lövträd. Naturskildringen i verket är därför en sammansmältning av parkens lövträd och gräsmattor med skulpturens stenar och hjortar. Hjortarna träder fram ur marken, strömmar förbi Dianastatyn och försvinner ner i marken igen i en stor vågrörelse som påminner om hur hjortar i det fria löper och hoppar. I gudinnans närhet och under hennes beskydd vågar de bli synliga och vistas i parken. Inte minst eftersom hon inte längre har jaktvapen. Men i centrum finns inte längre den klassiska Dianabilden i form av en ung kvinna utan en gudinnebild uppbyggd av olika levande varelser. I verket finns såväl djur kopplade till myter om Diana som björnar och vildsvin som andra levande varelser som en orm, en svan och de för Billgren typiska rävarna. På det sättet har en ny gud skapats som ersätter den människoliknande och som i stället representerar djurriket. I den nya mytologin är det naturen själv som står för det gudomliga och människan verkar vara reducerad till rollen av åskådare. Men vi kan kanske också bli deltagare om vi accepterar de nya villkoren. Genom att hjortarna i utkanten av 34 James Frazer, The golden bough, Wordsworth Editions, Ware 1995, s. 3 och s. 140f. 19

skulpturgruppen är nersänkta i marken bildas ingen barriär mellan dem och betraktarna och de senare kan fritt ströva omkring bland hjortarna och betrakta den nya Diana. Denna nya sammansatta Diana är gestaltad i grovt tecknade djurporträtt. Endast svanen framträder riktigt tydligt i kraft av sin fristående position och förgyllningen av överdelen av kroppen, halsen och huvudet. Det som i dagsljus framstår som en totempåle med olika djur förändras emellertid i skymningen. Den sammansatta samlingen av djur formar nu siluetten av en kvinnogestalt där svanens kropp, hals och huvud formar ett människohuvud med hästsvans. Djuren formar nu en människa som är omgiven av djur. I en posthumanistisk tolkning visar verket alltså hur gränserna mellan människa och djur har lösts upp och det ena kan tas för det andra. Vi människor är också djur och vi kan umgås med dem på ett jämlikt sätt. Genom skulpturens inbyggda belysning, som tänds när det skymmer och då belyser hjortarna och marken runt dem, blir vi inbjudna att förena oss med en natur där Diana har förvandlas från en samling djur till att bli en människoliknande gudinna. Ett möjligt budskap som framträder ur tolkningen ovan skulle kunna vara att om människan gör sig av med sina föreställningar om överlägsenhet gentemot djuren och kastar sina vapen så kan vi se en gemensam framtid för oss alla. Naturen kan då själv, som en helhet vilken inkluderar också människorna, klara av att skydda vildmarken och de unga djuren. I en posthumanistisk synvinkel kan Diana ses som en representant för en posthumanistisk posthumanism eftersom det även i detta verk saknas tydliga antropocentriska uttryckssätt och gränslinjer mellan djur och människor. På det sättet kan vi se en värld där djuren är målmedvetna agenter och delar av, en med människan gemensam, natur som kan ta vara på sig själv. 6.3 Finns det ett hem för oss alla? Ett eget hem är något väldigt centralt i människans tillvaro. På samma sätt är en skyddad boplats och ett med föda välförsett revir viktiga för vilda djur. Ernst Billgrens Eget hem får genom sin placering i utkanten av Olaiparken en nära kontakt med parkens stora lövträd men den av människor ostörda naturen beskrivs i verket ändå som hotad. I den mosaikbild som formar den TV-liknande tegellådans bildskärm gestaltas en natur som inte kan freda sig mot människans intrång. Valarna har förlorat sitt vatten och mårdarna sin naturomgivning. I stället tränger mänskliga artefakter eller fenomen som en elektronisk störning av TV-bilden eller en mänsklig kulturmiljös inredningsdetaljer fram i bilden. Människans teknik och expansion på jorden berövar djuren deras hem. 20

Men även människan verkar ha lämnat sitt hem. De lådliknande tegel- och stenstrukturerna liksom de intilliggande bänkarna skulle tillsammans med enskilda artefakter som lampan kunna tolkas som delar i ett flyttlass som lämnats på gatan. Någon eller några har kanske lämnat sitt tidigare hem för att flytta till en ny, kanske bättre, bostad. Eller också har de blivit vräkta och lämnat sina saker vind för våg. Att TV-apparaten som tronar högst upp på flyttlasset är på verkar indikera att ägarna snart kommer dit med nya saker eller för att hämta dem som står där. Men kanske är det någon annan som satt på TV-apparaten för att informera sig om tillståndet i världen. I människornas frånvaro har nämligen en grupp djur flyttat in och gjort flyttlasset till sitt. Men de djur som Billgren gestaltar är inte längre sina vilda jag utan har förändrats. Det som vid en hastig blick verkar vara ekorrar visar sig vid en närmare granskning vara antropomorft gestaltade små rävar. Rävarna har övergett sin normala kost och samlar ekollon och kottar. För att underlätta insamlandet utnyttjar de till och med mänskliga hjälpmedel. Nära TV-apparaten har Billgren till exempel placerat en av dem med en kont full med ekollon på ryggen. En annan har omvandlat något som kan tolkas som ett nattvardskärl till ett matförråd (se figur 6). Vinet som skulle hjälpa människor till ett evigt liv har ersatts av mat för dagen för djuren. Naturen och dess behov har ersatt mänskliga myter och trosföreställningar. Flera av rävarna verkar också ägna sig åt tidsfördriv som känns mänskliga. Högst upp på taket till tegellådan/tv-apparaten har Billgren till exempel placerat en räv som sitter på baken och balanserar ett ekollon på nosen. Uppe på granitlådan finns en annan som plockar blommor. I ett posthumanistiskt perspektiv löses på detta sätt den strikta gränsen mellan djur och människor samt mellan natur och kultur upp. Djur med mänskliga drag använder mänskliga hjälpmedel och kulturföremål och förvandlar på så sätt den mänskliga kulturmiljön till sitt hem. I verket framstår rävarna som gränsöverskridande också på ett annat sätt. Djur som uppskattar vackra blommor och en intresselös lek är inga själlösa automater utan måste ses som fyllda med känslor. I sin undersökning av mötet mellan natur och kultur i verket Eget hem använder Billgren alltså flera av de sätt som Aloi identifierat som verkningsfulla när det gäller att ge djur mänskliga drag. 35 Det Billgren konsekvent undviker är att ge djuren förmänskligade kroppar eller ögon. På detta sätt undviker han en tolkning som gör djuren till förklädda människor som kan representera det mänskliga snarare än sig själva. 35 Aloi, s. 101. 21

I ett posthumanistiskt perspektiv kan Eget hem tolkas som en gestaltning av ett budskap om att världen är odelbar och att naturen och kulturmiljön därför påverkar varandra. När vi berövar de vilda djuren deras naturliga miljö och hemvist kommer de att förändras och söka sig nya hem i det vi idag betraktar som den mänskliga kulturmiljön och våra hem. Om vi inte förändrar oss kan det bli vi som står i tur att bli hemlösa. Men vi kan fortfarande ändra på saker och ting. Ett första steg kan vara att möta djuren som jämlikar till exempel genom att sätta sig på bänkarna och se att vi delar världen som hem med dem (se figur 7). Genom de integrerade sittplatserna i skulpturen kan vi, om än bara för en stund, dela ett temporärt hem med djuren i skulpturen. Människor och djur blir delar av samma natur- och kulturvärld. Detta intryck blir särskilt stark när det blivit mörkt och skulpturens inbyggda belysning tänds. Då skapas en tydlig hemmiljö där vi kan dela ljuset med djuren. I en posthumanistisk synvinkel kan också Eget hem ses som en representant för en posthumanistisk posthumanism. Även i detta verk är gränslinjerna mellan djur och människor upplösta och vi kan se en värld där djuren liksom människorna är tvingade till förändring. I frånvaron av människor i verket blir djuren ställning som egna subjekt och självständiga aktörer tydlig. Men vi kan gå in i verket och bli en del av det genom att utnyttja de många bänkarna. På detta sätt framträder det posthumanistiska budskapet om att vi människor måste inse att vi inte kan separera oss från naturen utan att vi måste se världen utan falska gränser mellan djur och människor eller natur och kultur. På så sätt kan också vårt nya gemensamma hem bli ett bättre alternativ för alla. 22

7 Avslutande diskussion Som vi sett i kapitel 2 anser många att Billgrens konst saknar ett djupare samhällsengagemang och budskap. Kanske är det hans flitiga användande av äldre tiders motivval och den folkliga bildkulturens uttrycksätt som gjort att hans konst ansetts vara enbart en vacker och intagande yta. Ingela Lind formulerar till exempel sådana tankar i sin recension av en utställning med Billgrens konst på Liljevalchs år 2000: I denna kyska konst finns inte heller några spår av sexualitet, våld eller akuta samtidsproblem. I stället handlar det om Landet Längesen, om bokmärkesnatur, spets, girlander, broderade västar, hårflätor och maffiga idolskulpturer av små rävar, grävlingar och hjortar som tidigare befolkat sagorna. [ ] Jag tror inte att Ernst Billgren vill något särskilt, bortsett från att vinna, överrumpla och slå ett slag för det dekorativa arvet, underhållningen och berättelsen i bildkonsten. Och varför skulle existensen behöva komma på tal inför ett Billgrenverk när den ter sig löjligt ovidkommande inför en intarsiabyrå. 36 Lind ser alltså Billgrens konst som rent dekorativ. Ett nostalgiskt återvändande till ett folkligt konstuttryck långt från modernismens. Hon kan inte se en närvaro av varken existentiella frågeställningar eller kommentarer till samhällsproblem. Mot bakgrund av den posthumanistiskt färgade analysen av de tre verken i denna uppsats framträder en annan tolkning som möjlig. Som visas ovan återkommer i de olika verken ett antal teman som problematiserar den traditionella humanistiska separationen mellan djur och människor och natur och kultur. I denna tolkning framträder en natur där människan alltid finns alltid i bakgrunden som jägare, förorenare eller förstörare. Naturen kan ses som utsatt och hotad som när djuren likt mårdarna och valarna i Eget hem förlorar sina naturliga habitat eller som hjortarna i Hemfärd jagas hänsynslöst. Inte heller den mänskliga kulturmiljön framställs som inbjudande. Den gestaltas genomgående som övergiven. Vi människor verkar ha tröttnat på våra hem och ideologier och flyttat. Till och med våra gudar verkar ha försvunnit från scenen. I denna tolkning av verken står både sekulära och religiösa myter svarslösa inför dagens och framtidens utmaningar och nya frågeställningar. Finns då inget hopp? I den tolkning av verken som görs i denna uppsats framträder ett möjligt hoppfullt budskap om en ny världsordning. När djuren träder in i den mänskliga miljön och 36 Ingela Lind, Konst: Billgren en lyckad kleptoman, Dagens Nyheter, 31.10.2000. 23

mytologin och därmed spränger gränserna mellan natur och kultur samt mellan djur och människa öppnas för nya möjligheter. I verken framträder ett underliggande posthumanistiskt budskap om att vi i framtiden måste se likheterna mellan oss människor och djuren och behandla djur som subjekt i egen rätt. I denna tolkning visar verken också att det inte går att isolera den mänskliga kulturmiljön från naturen. Gamla myter (religiösa och sekulära) som ser människan som naturens herre måste överges. Annars slår naturen tillbaka och tar sig in i människans miljö på samma sätt som människan invaderat naturen. Inte minst finns ett underliggande budskap om att vi måste hitta ett en framtid baserad på posthumanismen etos om att vi måste utvidga vår omsorg om andra till att gälla alla levande varelser. Genom att utnyttja populärkonstens möjligheter kan Billgren gestalta djuren som tilldragande och ofarliga. De blir lätta att tycka om och vilja skydda även när de tränger in i våra miljöer. I flera av verken inbjuds vi också att dela den nya världen med djuren. Inte minst skapar de inbyggda belysningarna i skulpturerna ett sådant budskap när det blivit mörkt. Vi behöver ge alla, människor såväl som djur nya goda hem tycks alla de tre konstverken hävda. Denna tolkning stämmer väl med Billgrens egna kommentarer till verket Kommer framtiden eller ska vi gå dit? (se ovan på sidan 12). Han menar där att människan är ett djur bland andra men med tillgång till teknikens oerhörda möjligheter men säger också att det finns hopp om framtiden om människan lär sig att visa omtanke om helheten. En sådan etik baserad på medkänsla och omtanke är också i linje med Wolfes syn på ett posthumanistiskt förhållningssätt: Such a project points us toward the necessity of an ethics based not on ability, activity, agency, and empowerment but on a compassion that is rooted in our vulnerability and passivity this nonpower at the heart of power, as Derrida puts it. In this light, the ethical force of our relation to the disabled and to nonhuman others is precisely that it foregrounds the necessity of thinking ethics outside a model of reciprocity between moral agents [ ] 37 Eftersom medvetna djur och maskiner inte kommer att ha samma förmågor som vi människor vill Wolfe se en ny moral baserad på medkänsla snarare än på förmågor. Som vi har sett är detta också ett av de budskap som går att utläsa från en posthumanistisk tolkning av de tre verk som studerats i denna uppsats. Sammanfattningsvis blir, genom den posthumanistiska analys och tolkning av Billgren verk som görs i denna uppsats, ett för alla tre verken gemensamt underliggande budskap synligt. 37 Wolfe, s. 141. 24