Utlåtande till expertkommittén

1 Utlåtande till expertkommittén Folktinget har gett ett utlåtande angående Finlands fjärde rapport om tillämpningen av den europeiska stadgan för landsdels- eller minoritetsspråk Allmänt Svenska Finlands folkting (nedan Folktinget), är en lagstadgad (1331/2003) intressebevaknings-organisation för det svenska språket och den svenskspråkiga befolkningen i Finland. I sin verksamhet deltar Folktinget i lagberedningsarbetet och ger utlåtanden till olika myndigheter i frågor som har verkningar för den svenskspråkiga befolkningen. Folktinget fungerar tvärpolitiskt, dvs. alla riksdagspartier med svenskspråkig verksamhet är med i Folktinget. Folktinget vill för expertkommittén betona, att det faktum att Folktinget har en lagstadgad ställning, inte ska tolkas som om Folktinget vore en myndighet. Folktinget är uttryckligen en oberoende intresseorganisation och har inga myndighetsbefogenheter. Vi samarbetar däremot aktivt med många myndigheter och försöker påverka deras arbete gällande de svenskspråkigas språkliga rättigheter och svenskans ställning i samhället. Folktinget gav i november 2008 ett utlåtande till Utrikesministeriet (UM) om tillämpningen av den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk i Finland när det gäller det svenska språket. Vi är väldigt glada över att UM har inkluderat de flesta av Folktingets synpunkter i sin fjärde rapport om tillämpningen av stadgan. Vi vill emellertid betona, att man av rapporten felaktigt kan få bilden av att Folktingets egna åtgärder och aktiviteter för att främja de språkliga rättigheterna, och de positiva resultat som har nåtts den vägen, i själva verket är något som myndigheterna har åtgärdat och fått till stånd, och ber expertkommittén fästa uppmärksamhet vid detta. I Finland är det uttryckligen myndigheternas skyldighet att tillgodose de språkliga rättigheter som ingår i grundlagen och i språklagen, liksom det är myndigheternas ansvar att se till att Finlands åtaganden i förhållande till tillämpningen av Europarådets stadga uppnås. Tyvärr verkar det som om en del av ansvarsmyndigheterna inom olika sektorer inte alls skulle ha gett utlåtanden till UM för Finlands fjärde rapport om de åtgärder som vidtagits inom respektive område, eller gjort det mycket kort och bristfälligt. I många fall (t.ex. för social- och hälsovården) tar man som exempel på åtgärder endast olika utredningar som gjorts inte vad de i praktiken har lett till, eller vad man de facto har åstadkommit för förbättringar. Den finländska språklagstiftningen och speciellt språklagen som trädde i kraft år 2003 är detaljerad och innehåller klara bestämmelser bland annat om domstolarnas och andra statliga myndigheters samt kommunala myndigheters skyldigheter att ge service på finska och svenska. Folktinget vidhåller att de problem som finns i anslutning till säkerställandet av de språkliga rättigheterna inte beror på själva lagstiftningen, utan på att det finns tydliga brister i hur lagarna tillämpas. Folktinget betonade i sitt utlåtande i november 2008, att det krävs ett aktivt, målmedvetet och kontinuerligt arbete från myndigheternas sida för att språklagens bestämmelser ska kunna uppfyllas i praktiken. Statsmaktens roll är att se till att myndigheterna ges tillräckliga redskap och resurser för att klara av detta. Det har sedan dess blivit allt klarare att myndigheterna inte har vidtagit tillräckliga, konkreta åtgärder för att främja de språkliga rättigheterna. Bl.a. hänvisar man i Finlands rapport på s. 8 till regeringsprogrammet av år 2007, som konstaterar att regeringen kommer att

2 belöna sin personal med bonus för språkkunskaper för att garantera att språklagen uppfylls. Folktinget vill poängtera att detta inte har skett, tvärtom har staten som arbetsgivare mer eller mindre frångått språktilläggen. Som komplettering bl.a. till den mycket korta och summariska genomgången av åtgärder som har vidtagits för att främja regionala eller minoritetsspråk (artikel 7, punkt 1c, s. 20-21 i rapporten), vill Folktinget nedan redogöra för vår syn på speciellt de berättelser som statsrådet har lämnat till riksdagen åren 2006 och 2009, och de åtgärder vi anser bör vidtas för att svenskans ställning i Finland ska tryggas i fortsättningen. Vi tar också i de följande kapitlen upp sådana nya skeenden, reformer och beslut som har påverkat de svenskspråkigas språkliga rättigheter sedan Folktingets senaste utlåtande i november 2008. Statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2009 och Folktingets åtgärdsförslag Statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen ges till riksdagen en gång per mandatperiod och är ett viktigt verktyg i arbetet med att säkerställa medborgarnas grundläggande språkliga rättigheter och nationalspråkens jämlika ställning. Berättelsen har publicerats 2006 och 2009. Folktinget har i ett utlåtande till riksdagens grundlagsutskott (4 februari 2010) gett sin syn på berättelsen från mars 2009 och de åtgärder som är nödvändiga till följd av den. I utlåtandet konstaterar Folktinget att det finns språkliga brister inom alla samhällssektorer som berättelsen omfattar. Brister i tillämpningen uppdagas särskilt inom social- och hälsovården samt inom polis- och rättsväsendet. Det är i detta sammanhang viktigt att notera, att de åtgärder som statsrådet föreslog i den första berättelsen år 2006 i allmänhet inte har verkställts. Berättelsen från år 2009 lyfter upp behovet av nya metoder för övervakning, nya utvärderingssystem och nya uppföljningsinstrument, men eftersom rekommendationerna från år 2006 endast upprepas, visar det på att statsrådets uppmaning till myndigheterna inte har gett resultat. Folktinget lägger i sitt utlåtande till grundlagsutskottet fram förslag till åtgärder som statsrådet bör vidta och ber grundlagsutskottet särskilt beakta dessa i sitt betänkande. Folktinget understryker vikten av att grundlagsutskottet uppmanar statsrådet att ta ett aktivt ansvar för att de statliga och kommunala myndigheterna följer språklagstiftningen. Folktinget ber grundlagsutskottet yrka på att statsrådet ålägger de statliga och kommunala myndigheternas ledning en skyldighet att enligt en fastställd tidsplan rapportera på vilket sätt åtgärdsförslagen i statsrådets berättelse har genomförts. Folktinget föreslår vidare, att grundlagsutskottet i sitt betänkande uppmanar statsrådet att utreda möjligheterna att inrätta en språkombudsmannafunktion i anslutning till justitieombudsmannaämbetet, med tillräckliga befogenheter och sanktionsmöjligheter. Språkombudsmannens uppgift vore att övervaka, följa upp och utveckla tillämpningen av språklagstiftningen. Betänkande av riksdagens grundlagsutskott om statsrådets berättelse 2009 Riksdagens grundlagsutskott ger i sitt betänkande (GrUB 1/2010 rd, 11 februari 2010) sin syn på berättelsen och de problem som där tas fram. Berättelsens slutsats om att man på det hela taget inte har skridit till åtgärder 2006-2009 för att verkställa språklagen är enligt utskottets mening alarmerande. Statsrådet tvingas följaktligen på nytt föreslå att de åtgärder

3 som föreslogs 2006 ska verkställas systematiskt. Utskottet anser att statsrådets åtgärdsförslag är motiverade och skyndar på genomförandet. Det är viktigt att de tvåspråkiga myndigheterna ser över huruvida kundservicen och servicekedjorna uppfyller de språkliga rättigheterna och utarbetar konkreta planer för hur dessa rättigheter ska tillgodoses. Dessutom gäller det att inom statsrådet fundera på hur myndigheterna bättre ska kunna övervaka att språklagstiftningen följs inom respektive ansvarsområden, regionförvaltningsmyndigheterna inbegripna. Vidare anser utskottet, att det bör övervägas om det vore på sin plats med en språkombudsman t.ex. i anslutning till justitieombudsmannens kansli. Utskottet understryker också att hänsyn måste tas till de språkliga rättigheterna när administrativa reformer förbereds. En övergripande bedömning av de språkliga konsekvenserna är ett måste, särskilt när de administrativa omläggningarna påverkar språkgruppernas faktiska möjligheter att få tjänster på sitt eget språk. Dessutom anser utskottet det vara viktigt att undersöka om undervisningen i nationalspråken är tillräcklig med tanke på de språkliga rättigheterna. Språkberättelsen visar att det behövs långsiktiga insatser för att myndigheterna i verkligheten ska klara av att erbjuda tjänster också på svenska. Exempelvis kunde resurserna för svenskundervisning ökas på alla skolnivåer. Folktinget konstaterar att grundlagsutskottets betänkande innehåller viktiga linjedragningar gällande svenskan i Finland, och förvånar sig över att ett så grundläggande ställningstagande inte finns omnämnt i Finlands fjärde rapport om tillämpningen av stadgan. Folktingets initiativ till ett nationellt handlingsprogram Eftersom statsrådet inte har vidtagit systematiska och heltäckande åtgärder till följd av berättelsen 2009 och grundlagsutskottets betänkande, har Folktinget initierat ett Handlingsprogram för ett Finland med två levande nationalspråk. Handlingsprogrammet leds av en styrgrupp med president Martti Ahtisaari som ordförande. Med i styrgruppen finns riksdagsledamöter från alla partier med tvåspråkig verksamhet samt nyckelpersoner från statliga och kommunala myndigheter med uppgift att verkställa språklagstiftningen. Bland dessa kan nämnas generaldirektören för Utbildningsstyrelsen och verkställande direktörerna för Finlands Kommunförbund och Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt. Målsättningen med arbetet, som presenteras inför regeringsförhandlingarna under våren 2011, är att få regeringen att ta ett större ansvar för förverkligandet av tvåspråkigheten i landet. Handlingsprogrammet syftar konkret till att få in skrivningar i nästa regeringsprogram om förbättrad övervakning av språklagstiftningen samt ökad aktivitet för att främja svenskan och tvåspråkigheten. Folktingets specifika kommentarer och korrigeringar till olika kapitel i rapporten: DEL I s. 13 om Folktinget: vi vill betona att Folktinget inte är en myndighet, utan en oberoende intressebevakarorganisation. Folktingets lagstadgade ställning innebär emellertid att Folktinget erkänns som företrädare för finlandssvenskarna. Observera att Folktingets adress är fel, den nya adressen är Lönnrotsgatan 3 A 3, 00120 Helsingfors.

4 s. 15 om Finlands fjärde rapport: Angående Finlands periodiska rapportering vill Folktinget än en gång framföra sitt tidigare ställningstagande om att samtliga dokument som hänför sig till Finlands rapporteringsprocess för stadgan för landsdels- eller minoritetsspråk bör översättas till åtminstone svenska och samiska, som är de språk vars ställning Finland har förbundit sig att speciellt främja då man undertecknat stadgan. Det här är angeläget för att de språkgrupper som stadgan gäller ska kunna ta del av dokumenten på sitt eget språk. Översättningarna bör gälla både Europarådets rapporter, rekommendationer och frågor, och Finlands landsrapporter och svar. Hittills har endast ministerrådets rekommendationer (1 sida) funnits på svenska. Finlands fjärde rapport finns på Utrikesministeriets webbplats, men fanns ända till början av december 2010 endast på engelska. Noteras bör att UM denna gång inte sände rapporten till Folktinget, utan vi fick den i elektronisk form av Europarådets expertkommitté inför detta besök. Den finska versionen fick vi heller inte information om (dessutom har UM glömt att sätta in den på sin svenskspråkiga webbplats). DEL II s. 19-20 angående artikel 7, 1 b) och administrativa indelningar: Riksdagens grundlagsutskott tog i september 2009 ställning till 122 1 mom. i grundlagen i ett utlåtande om revideringen av statens regionförvaltning (GrUU 21/2009 rd). Grundlagsutskottets tolkning har en central betydelse för hur bestämmelserna om de grundläggande språkliga rättigheterna i 122 och 17 i grundlagen ska beaktas när statens region- och lokalförvaltning organiseras i landet. Grundlagsutskottet fastställer i sitt utlåtande, att det är viktigt med en grundlig bedömning av olika tänkbara områdesindelningar i beredningen av förvaltningsreformer, så att den finskspråkiga och svenskspråkiga befolkningens faktiska möjligheter att få tjänster på sitt eget språk säkerställs i enlighet med grundlagens krav. De grundläggande språkliga rättigheterna måste alltså vägas in redan när en områdesindelning och ändringar i den bereds. Det beslut som gäller områdesindelningen måste därför baseras på en sakenlig bedömning av vilka språkliga konsekvenser beslutet kommer att få. Beslutsfattandet på denna punkt är laglighetsprövning utifrån de krav som ingår i 122 och 17 i grundlagen. Justitiekanslern i statsrådet gav i oktober 2009 ett avgörande i fråga om de grundläggande språkliga rättigheterna vid revideringen av regionförvaltningen (OKV/1370/1/2009). Justitiekanslern omfattade grundlagsutskottets ställningstagande och konstaterade bland annat att "de språkliga rättigheternas ställning såsom en grundläggande rättighet och skyldigheten att trygga grundrättigheterna ställer de språkliga rättigheterna i en särställning bland de faktorer som påverkar ett regionindelningsbeslut". Grundlagsutskottets och justitiekanslerns linjedragningar hade en avgörande betydelse när statsrådet utfärdade bestämmelser om de nya regionförvaltningsmyndigheternas verksamhetsområden inom statens regionförvaltning i november 2009. Statsrådet fastslog genom förordning (906/2009 och 910/2009) att det tvåspråkiga landskapet Mellersta Österbotten med Karleby stad i västra Finland hänförs till ett tvåspråkigt verksamhetsområde, inte till ett enspråkigt finskt verksamhetsområde i enlighet med det andra alternativet.

5 Statsrådets beslut innebär att de nya regionförvaltnings-myndigheterna har faktiska möjligheter att erbjuda landskapet Mellersta Österbottens närmare 7 000 svenskspråkiga invånare service på svenska i enlighet med grundlagens bestämmelser. s. 21, angående klagomål som medborgarorganisationer får in: Folktinget tar inom ramen för sin språkskyddsverksamhet emot anmälningar och klagomål från allmänheten i fall där medborgarna anser att deras språkliga rättigheter på svenska inte har tillgodosetts. Under år 2009 behandlade Folktinget cirka 100 sådana anmälningar, antalet för år 2010 är till dags dato cirka 70. Antalet varierar en aning år för år, vilket säkert till en del beror på att Folktinget inte är en myndighet och att medborgarna inte känner till vår verksamhet. Folktinget har inte heller möjlighet att mer aktivt informera om denna tjänst, eftersom vi inte har resurser att åtgärda flera anmälningar. Folktinget har för uppgiften en heltidsanställd språkskyddssekreterare, men vi vill betona att denna verksamhet är frivillig och inkluderas inte specifikt i Folktingets lagstadgade uppgifter. Folktinget betonar att laglighetsövervakningen av myndigheternas språkliga förpliktelser bör vara en myndighetsuppgift. Men eftersom övervakningen och uppföljningen brister, och de språkliga rättigheterna inte i nuläget tryggas av de statliga och kommunala myndigheterna som enligt språklagen har ansvar att tillgodose dessa, har Folktinget ansett att dess språkskyddsverksamhet behövs. Anmälningarna hänför sig till alla sektorer av myndigheternas verksamhet (t.ex. social- och hälsovården, polisen och räddningsväsendet, ministeriernas och kommunernas allmänna service) och tar sig olika uttryck (okunskap om enskilda personers språkliga rättigheter, bristfällig muntlig och skriftlig service på svenska, brister i information och skyltning osv.). Problemområdena visar sig ofta vara okunskap om myndigheternas skyldigheter att trygga medborgarnas språkliga rättigheter och/eller bristfälliga språkkunskaper hos offentligt anställda. Det finns därför ett stort behov av att kontinuerligt informera anställda inom stat och kommun om språklagens bestämmelser och att erbjuda dem möjligheter att förbättra sina språkkunskaper. Del III, SVENSKA SPRÅKET Artikel 8: Utbildning s. 38-39 i rapporten om dagvård på svenska: Beslutet om den utlokaliserade grundutbildningen för barnträdgårdslärare i huvudstadsregionen har fattats. Den treåriga utbildningen, som arrangeras av Helsingfors universitet, Åbo Akademi och yrkeshögskolan Arcada, inleds i Helsingfors hösten 2011. Utbildning s. 40 och 41, även s. 52 och 54 om tjänstemännens språkkunskaper: Den finländska bildningsskolan står inför ett vägval (se ovan). Folktinget anser att det bör satsas mera på all språkundervisning. Folktingets uppfattning är att nivån på kunskaperna i svenska inte motsvarar de krav som ställs för att garantera medborgarnas språkliga rättigheter enligt grundlagens 17. För att grundlagens bestämmelser ska kunna följas måste det också finnas en tillräcklig språkreserv i landet. Utbildningsstyrelsens rapporter (Kvalitativa indikatorer för utbildningen) visar att det har skett en klar minskning i intresset för språkstudier i Finland. Av rapporten 2009 framgår att antalet personer som läser tyska nästan har halverats under en tioårsperiod. Intressent för

6 franska har klart minskat medan minskningen för ryskan är marginell. Under slutet av 1980- talet skrev ca 2 000 ryska i studentexamen. I dag är antalet ca 1 000. Vi ser också att svenskans popularitet sjunker i finskspråkiga skolor. Endast 48 procent av finskspråkiga pojkar skrev svenska i studentskrivningarna 2010. Bland flickorna skrev 78 procent. Både erfarenhet och forskning visar att de kunskaper i svenska som eleverna i Finland får under sin grundutbildning inte räcker till för studier på universitets- och högskolenivå. I en undersökning framkommer att 52,9 procent av ett sampel på 490 studeranden nu inte uppfyller kraven (alltså över hälften, inte längre en fjärdedel (år 2008) som det står i rapporten på s. 42!). I år har den av regeringen tillsatta timfördelningsarbetsgruppen lagt fram sitt förslag för hur den grundläggande utbildningen i Finland ska utvecklas (den nya timfördelningen planeras träda i kraft år 2014). Arbetsgruppens förslag är att studier i svenska ska inledas senast i årskurs 6 (ett år tidigare än nu) och att kommunen ska vara skyldig att starta undervisning i ett språk om minst 10 elever är anmälda. Folktinget anser det vara ett positivt förslag, även om vi föreslagit att studierna i svenska ska påbörjas redan i femte klass. De föreslagna åtgärderna gynnar inlärningen av såväl svenska som andra språk. Folktinget ser däremot med stor oro på den samhällsdiskussion som just nu förs och som kräver att den obligatoriska undervisningen i svenska ska avskaffas i skolorna. Hittills har det emellertid funnits en konsensus bland de ledande partierna i Finland om att den obligatoriska svenskan ska hållas kvar och att Finland ska förbli ett land med två nationalspråk. (s. 40) Folktinget ser med uppskattning på de två utvecklingsprojekt TOKI och nationalspråks-utredningen som Utbildningsstyrelsen har fått i uppgift att genomföra. Samtidigt uttrycker vi vår oro över regeringens långsamma agerande med att ta itu med de försämrade språkkunskaperna, som flera undersökningsresultat pekar på. År 2004 godkände riksdagen en lag som stipulerar att endast elevens modersmål förblir obligatoriskt i studentexamen (svenskan var tidigare ett obligatoriskt ämne för de finska eleverna, och tvärtom). I samband med detta bestämdes att regeringen om sex år skulle följa upp hur beslutet påverkat svenskan i studentexamina. Undervisningsministeriet presenterade i december 2010 sin utredning, som visade på att andelen elever som skriver svenska minskat drastiskt. Andelen har sjunkit från 98 till 66 procent, men variationen mellan skolorna och mellan könen är väldigt stor. I vissa skolor skriver endast 20 % av eleverna svenska, och av männen är procentandelen under 50 procent. Men istället för att Undervisningsministeriet skulle komma med konkreta åtgärdsförslag, föreslår man tyvärr endast nya utredningar. Utifrån olika undersökningar som visar att allt färre läser svenska och även att den kvalitativa nivån har gått ner, är det uppenbart att det behövs åtgärder som syftar till att förbättra kunskaperna i svenska. Det är nödvändigt att regeringen presenterar dessa med snabb tidtabell. Artikel 9: Juridiska myndigheter (från s. 45) Allmänt om förvaltningsreformer i Finland Folktinget önskar uppmärksamma expertkommittén på att dispositionen i Utrikesministeriets rapport är oklar till vissa delar, eftersom det under Artikel 9, Juridiska

7 myndigheter (s. 47-49) bland annat finns uppgifter om statens lokalförvaltning (åklagarväsendet, polisförvaltningen). Dessa kapitel bör flyttas under rubriken Artikel 10, Administrativa myndigheter (s. 57) och få en egen rubrik: Statens lokalförvaltning (se s. 10 nedan). Därtill ingår det under rubriken Reformprojekt inom statens regionförvaltning (s. 56-57) information om statens regionförvaltning, statens lokalförvaltning, tingsrättsreformen och kommun- och servicestrukturreformen, vilka alltså är olika reformer. Folktinget har i sin egen disposition separerat dessa strukturreformer. Tingsrättsreformen Folktinget hänvisar till att Utrikesministeriets rapport innehåller information om tingsrättsreformen (s. 46). Folktinget önskar komplettera uppgifterna med att statsrådet genom förordning (tillägg till statsrådets förordning om utnämning av domare 427/2000) har fastställt, att de tvåspråkiga tingsrätterna i landet ska ha ett fastslaget antal tingsdomare med utmärkta skriftliga och muntliga kunskaper i befolkningsminoritetens språk inom domkretsen. Enligt Justitieministeriet är syftet med denna bestämmelse att trygga svenska språkets ställning vid de tvåspråkiga tingsrätterna. Folktinget arbetade aktivt för att tvåspråkiga Pargas tingsrätt med svenska som majoritetsspråk i sydvästra Finland skulle få fortsätta som självständig tingsrätt. Som det framgår av Utrikesministeriets rapport (s. 46) har Pargas tingsrätt emellertid sammanslagits med Egentliga Finlands tingsrätt. Denna strukturreform trädde i kraft år 2010. Av rapporten framgår att Egentliga Finlands tingsrätt till följd av sammanslagningen inrättade en språkavdelning. Språkavdelningen omfattar de tingsdomare med utmärkta kunskaper i svenska som verkar på olika avdelningar inom tingsrätten, men enligt Folktingets uppfattning är omorganiseringen närmast av informell karaktär. I enlighet med den nämnda ändringen av statsrådets förordning har tingsrätten i nuläget fyra tingsdomare med utmärkta kunskaper i svenska. Folktinget önskar att expertkommittén fäster speciell uppmärksamhet vid hur den svenskspråkiga befolkningens språkliga rättigheter säkerställs inom den nya domkretsen efter sammanslagningen av Pargas tingsrätt och Egentliga Finlands tingsrätt. s. 48 Polisadministrationen se s. 10 nedan, om polisens lokalförvaltning. s. 49 om de klagomål om polisens verksamhet som Folktinget har behandlat: Folktinget har under de två senaste åren behandlat flera fall som gällt polisens bristande service på svenska. Folktinget riktade 18.11.2008 ett klagomål till riksdagens justitieombudsman (JO) som gällde polisens agerande gentemot svenskspråkiga ungdomar efter en fest. Polismännen kunde inte tala svenska med de unga, och skrev också ut böter på finska till dem, vilket strider mot språklagens bestämmelser. I sitt avgörande i ärendet i oktober 2010 kritiserade JO starkt att polisen på ett tvåspråkigt område inte självmant tillgodosåg de svenskspråkiga ungdomarnas språkliga rättigheter.

8 Folktinget sände också i september 2008 en skrivelse till polisöverdirektören angående brister i polisens automatiska hastighetsövervakning. Dataprogrammet som används för att skriva ut böter till bilister som överskrider hastighetsbegränsningarna, klarar inte av att skriva ut ordningsboten på svenska, vilket strider emot språklagen. Trots två påminnelser till polisöverdirektören har Folktinget fortfarande inte fått svar på sin skrivelse. Justitieombudsmannen fick hela fem klagomål om samma ärende, och JO kom med sitt avgörande i november 2010. JO gav en anmärkning åt Inrikesministeriets polisavdelning för att den, trots att den flera gånger uppmärksammats på de språkliga bristerna, på tre år inte har lyckats åtgärda problemet. Folktinget är mycket nöjd över de två positiva avgörandena av justitieombudsmannen, som är viktiga prejudikat i fråga om polisens skyldigheter att trygga de språkliga rättigheterna på svenska. s. 50 angående riksdagens justitieombudsmans (JO) verksamhet: som det konstateras i rapporten, får JO i medeltal in 20-30 klagomål per år som gäller språkliga rättigheter. Folktinget vill fästa expertkommitténs uppmärksamhet vid det faktum att antalet är så pass litet. Det finns i Finland ombudsmän för vissa specialområden, bl.a. jämställdhetsombudsmannen (JämO) som behandlar klagomål om könsdiskriminering, minoritetsombudsmannen som sköter ärenden gällande etnisk diskriminering, dataombudsmannen som sköter ärenden relaterade till datasäkerhet osv. Dessa specialombudsmän får in tusentals anmälningar per år. Som vi tidigare i rapporten har konstaterat, så har också Folktinget en omfattande språkskyddsverksamhet och åtgärdar årligen upp till 100 anmälningar om brister i språkliga rättigheter på svenska. Folktinget anser att det definitivt är viktigt att justitieombudsmannen den högsta laglighetsövervakaren i landet tillsammans med statsrådets justitiekansler handhar de språkliga rättigheterna som en del av de andra rättigheterna som tryggas i grundlagen. Det finns emellertid vissa nackdelar med systemet, främst det faktum att JO-övervakningen sker så långt i efterskott, då det för närvarande kan räcka upp till 1,5 2 år innan JO kommer med sitt avgörande (medan t.ex. Folktinget strävar efter att åtgärda ärendena inom 3-4 veckor). Det har också visat sig att många medborgare inte känner till att JO tar emot klagomål om språkliga rättigheter. Folktinget är därför oroligt för att det kan finnas en gråzon av språkliga ärenden, som varken hittar fram till justitieombudsmannen eller kommer till Folktingets kännedom. Detta är en av orsakerna till att Folktinget har tagit initiativ till en diskussion om behovet av en språkombudsman för att specifikt behandla klagomål om språkliga rättigheter. Artikel 10: Administrativa myndigheter och offentlig service (från s. 51) Allmänt om de senaste årens förvaltningsreformer i Finland: Under de senaste 15 åren har reformtakten inom förvaltningen i Finland varit intensiv. De mest omfattande strukturreformerna under de senaste åren gäller kommun- och servicestrukturreformen samt reformen av statens regionförvaltning. Övriga centrala reformer är bland annat omstruktureringen av statens lokalförvaltning och tingsrättsreformen. Folktinget tar i det följande upp vissa frågor av betydelse ur svenskspråkig synvinkel som har anknytning till dessa reformer. Folktinget hänvisar till att regeringen ska sörja för att en bedömning av de språkliga konsekvenserna utförs i samband med förvaltningsreformer och lagprojekt för att utreda om servicen verkligen kan garanteras på båda nationalspråken. Justitieministeriet har utarbetat

9 anvisningar som säger att man i lagberedningen ska bedöma vilka konsekvenser förslaget har för förverkligandet av språkliga rättigheter såväl inom den närmaste framtiden som på en längre sikt som sträcker sig flera decennier framåt i tiden. Resultaten av dessa bedömningar ska beskrivas i regeringens propositioner. Folktinget vill betona att regeringen inte har levt upp till dessa målsättningar. Bedömningar av språkliga konsekvenser saknas trots detta vanligen inom ramen för omfattande förvaltningsreformer i Finland. Detta innebär således, att statsrådets författningsberedning saknar grundlig information om hur olika reformförslag inverkar på ombildade eller nya myndigheters faktiska möjligheter att erbjuda lagstadgad service på svenska på längre sikt. Detta leder i sin tur till att beslutsfattarna inte får en nyanserad uppfattning om huruvida lagförslagen samstämmer med de grundläggande språkliga rättigheterna och skyldigheterna i grundlagen. Många statliga förvaltningsreformer har i praktiken resulterat i att verksamheten vid tvåspråkiga myndigheter med svenska som majoritetsspråk har lagts ner. Folktinget konstaterar att svenska språkets ställning försvagas, när majoritetsspråket inom verksamhetsområdet och arbetsspråket inom myndigheten ändras från svenska till finska. Myndigheternas förmåga att tillhandahålla service på svenska försämras, när personalen inte mera behöver ha utmärkta eller kanske ens goda kunskaper i svenska. Detta leder till, att den svenskspråkiga befolkningens möjligheter att få heltäckande och högklassig myndighetsservice på sitt eget språk försämras på sikt. Folktinget anser att det är synnerligen anmärkningsvärt, att ministerierna underlåter att bedöma språkliga konsekvenser inom ramen för reformprojekt inom förvaltningen, trots att regeringen har gett ett klart ställningstagande om detta. Folktinget har genomgående påtalat den uppenbara bristen på språkliga konsekvensbedömningar i sina utlåtanden till ministerierna och till riksdagens utskott. s. 55 om offentlig upphandling: Folktinget vill starkt betona att den offentliga upphandlingen och problemen med att garantera att de språkliga rättigheterna tryggas också av de privata aktörer som tar över de offentliga uppgifterna, är ett väldigt omfattande och komplext problemområde. Detta betonades också i statsrådets berättelse år 2009. Regeringen har trots detta inte vidtagit åtgärder för att råda bot på problemen. Allt fler av de språkskyddsärenden som Folktinget får in handlar just om situationer där privata aktörer har tagit över verksamhet som tidigare sköttes av statliga eller kommunala myndigheter. Mycket oroande är att en stor del av klagomålen som kommer in om upphandlingsfrågor, gäller social- och hälsovården samt specialsjukvården (se nedan). Det ligger enligt språklagen på de statliga och kommunala myndigheternas ansvar att se till att de språkliga rättigheterna tryggas också då tjänster köps in av privata aktörer, men det förefaller som om myndigheterna i fråga inte övervakar att så sker och/eller inte upplyser serviceproducenterna om deras språkliga ansvar. Vidare vill vi betona att den broschyr som Folktinget har gett ut om offentlig upphandling och språkliga rättigheter inte ska förväxlas med de åtgärder som myndigheterna är skyldiga att genomföra. s. 56 om Kommun- och servicestrukturreformen Folktinget kommenterar i det följande kommun- och servicestrukturreformen (s. 56), som ännu är en pågående process.

10 Folktinget önskar först hänvisa till att riksdagens grundlagsutskott med hänvisning till 122 2 mom. i grundlagen har fastställt, att det är viktigt att beakta att ändringar i kommunindelningen inte får påverka kommunens språkliga ställning eller försämra språkgruppernas möjligheter att klara sig på sitt eget språk (GrUU 33/2009 rd). Eftersom kommun- och servicestrukturreformen fortfarande pågår är det inte ännu möjligt att komma med en heltäckande bedömning av hur reformen har påverkat de språkliga rättigheterna. Enligt statsrådets redogörelse om kommun- och servicestrukturreformen (SRR 9/2009 rd) har det inte skett större omvälvningar i utbudet av service på finska och svenska i tvåspråkiga kommuner. Det har emellertid framkommit, att i synnerhet svenskspråkiga invånare är oroliga över kommunsamgångarna. Folktinget hänvisar till forskningsresultat, som visar att 56 procent av de svenskspråkiga och 27 procent av de finskspråkiga svarande tror att nya storkommuner leder till att den språkliga servicen försämras (Språkbarometern 2008, Institutet för finlandssvensk samhällsforskning, Åbo Akademi, Vasa). Som det framgår av Utrikesministeriets rapport (s. 57) blev den tvåspråkiga kommunen Finby i sydvästra Finland enspråkigt finsk 1.1.2009. Detta innebär att de svenskspråkiga Finbybornas språkliga rättigheter försvagades i hög grad åtminstone på lagnivå på grund av kommunens förändrade språkliga ställning. Däremot noterar Folktinget med tillfredsställelse att den nya staden Salo, där Finby ingår, har avsatt ett särskilt anslag av det statliga sammanslagningsbidraget för att effektivisera den svenska servicen. Det tvåspråkiga landskapet Österbotten med svenska som majoritetsspråk finns i Västra Finland, och den svenskspråkiga befolkningen i landskapet uppgår till 90 222 personer (31.12.2009). Det har förekommit diskussioner om att bilda två storkommuner inom landskapet. Kommunerna omkring centralorten Vasa, som har finska som majoritetsspråk, förhåller sig emellertid skeptiska till förslagen. Omsorgen om det svenska språkets framtid i Österbotten har en framträdande roll i dessa ställningstaganden. I Helsingforsregionen diskuteras som bäst den framtida kommunstrukturen utifrån möjligheten att bilda en metropol av fyra städer inklusive huvudstaden Helsingfors. Servicen för den svenskspråkiga befolkningen på sammanlagt 65 000 personer har en viktig roll i dessa diskussioner på svenskt håll. Det finns inte en gemensam syn på huruvida en centraliserad modell eller nuvarande kommunstruktur med samarbete kring vissa centrala sektorer bättre gynnar den kommunala servicen på svenska i framtiden. Folktinget konstaterar, att behovet av samordnad service på svenska är uppenbar på grund av att den svenskspråkiga befolkningen bor utspridd i huvudstadsregionen. Finlandssvenskarnas möjlighet att få lagstadgad service på svenska är därför mycket varierande och beror på var de bor inom huvudstadsregionen. Till följd av ramlagen om kommun- och servicestrukturen tillsattes en arbetsgrupp för service på svenska i huvudstadsregionen år 2006. Arbetsgruppen framlade år 2007 förslag om att samordna bland annat dagvård, hälsovård, äldreomsorg och utbildning på svenska över kommungränserna. Finlands Kommunförbund har senare lyft fram motsvarande behov. Kommunförbundet har också i samarbete med kommunerna i huvudstadsregionen utarbetat ett koncept för IT-baserad service för den svenskspråkiga befolkningen i huvudstadsregionen.

11 Folktinget betonar det viktiga i att beslutsfattarna i huvudstadsregionen vidtar åtgärder för att säkerställa den lagstadgade servicen på svenska för den svenskspråkiga befolkningen i huvudstadsregionen. Folktinget har inte uppgifter om att de förslag som den nämnda arbetsgruppen och Finlands kommunförbund framlade har lett till konkreta resultat. Folktinget understryker ännu, att det krav på språkliga konsekvenser som ingår i regeringsprogrammet gäller också de största kommunala reformprojekten. Folktinget betonar det viktiga i att samtliga utredningar om kommunsamgångar och samarbetsområden i landet där svenskspråkiga eller tvåspråkiga kommuner ingår innehåller bedömningar av språkliga konsekvenser. Folktinget konstaterar, att ekonomiska faktorer eller ett områdes funktionalitet inte kan tillmätas större betydelse än språkliga rättigheter, eftersom de språkliga rättigheterna är grundlagstryggade. Detta måste stå som grund för beslutsfattandet om kommun- och servicestrukturen. Folktinget understryker ännu det viktiga i att den kommunala självbestämmanderätten respekteras i alla skeden av reformprocessen. Folktinget hänvisar slutligen till att Statsrådets redogörelse om kommun- och servicestrukturreformen (SRR 9/2009 rd, s. 111) anger att nya redskap tas fram så att också kommuner eller regioner där den svensk- eller tvåspråkiga minoriteten är liten kan erbjuda lagstadgad service. Folktinget understryker det viktiga i att dessa redskap utarbetas och tas i bruk med snabb tidtabell. s. 56-57 om statens regionförvaltning (se s. 4 om artikel 7 i detta utlåtande samt den information som Folktinget sänt till expertkommittén i särskilda brev). Statens lokalförvaltning Utrikesministeriets rapport innehåller uppgifter om statens lokalförvaltning, närmast på s. 47-49 (åklagarväsendet och polisförvaltningen). Statens lokalförvaltning har genomgått flera omfattande strukturreformer under de senaste åren, detta gäller bland annat åklagarväsendet, utsökningen och polisväsendet. För närvarande är dessutom en revidering av magistratsväsendet under beredning. En gemensam nämnare för dessa strukturreformer är att statsmakten eftersträvar större ämbetsdistrikt och ökad kostnadseffektivitet. Åklagarväsendet. Reformen av åklagarväsendet genomfördes år 2007. Utrikesministeriet informerar i sin rapport (s. 47-48) om att ett visst antal åklagare inom tvåspråkiga ämbetsdistrikt ska ha utmärkta kunskaper i svenska. Alla tjänster har enligt Statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2009 kunnat besättas. Däremot konstateras det i berättelsen, att de språkliga rättigheterna inte säkerställs fullt ut för alla svenskspråkiga parter, bland annat fördelas till exempel svenskspråkiga parters ärenden och mål inte systematiskt till åklagare som kan svenska. Utsökningsväsendet. Information om utsökningsväsendet saknas i samband med åklagarväsendet och polisförvaltningsreformen i Utrikesministeriets rapport. Reformen av utsökningsväsendet genomfördes år 2007. Enligt statsrådets berättelse

12 godkändes ett åtgärdsprogram för att trygga service på svenska i samband med reformen. Största delen av de tvåspråkiga utsökningsverken hade emellertid inte utarbetat planer för att genomföra åtgärdsprogrammet ännu vid årsskiftet 2007-2008. Huvuddelen av verken uppger att de överför ärenden som förutsätter kunskaper i svenska till tjänstemän som kan svenska inom det egna ämbetsverket. Utgångspunkten är ändå inte i praktiken att ämbetsverket självmant säkerställer medborgarnas språkliga rättigheter i sin verksamhet, utan att dessa själva måste begära service på svenska. Polisens lokalförvaltning. Polisförvaltningsreformen trädde i kraft år 2009, och genom denna lades alla självständiga polismyndigheter i landet med svenska som majoritetsspråk ner. I stället inrättades fyra regionala enheter med svenska som arbetsspråk inom stora polisinrättningar med finska som majoritetsspråk. De regionala enheterna har inrättats för att trygga den svenskspråkiga servicen, och dessa bör därför ha en central ställning när det gäller att säkerställa invånarnas grundläggande språkliga rättigheter inom polisinrättningarna. Folktinget konstaterar att enheterna emellertid saknar regional behörighet, och alla centrala beslut som gäller enheterna fattas inom polisinrättningens centralorganisation. Folktinget konstaterar att de regionala enheterna varken har en rättslig ställning eller befogenheter som tryggar deras möjligheter att garantera en fullvärdig polisservice på svenska. Folktinget ber expertkommittén fästa uppmärksamhet vid detta i sin egen rapportering. Magistratsreformen. Också magistratsväsendet står inför en omfattande strukturreform, som sannolikt avses träda i kraft år 2012. Folktinget vill fästa expertgruppens uppmärksamhet vid att Finansministeriet föreslår att Raseborgs magistrat och Åbolands magistrat med svenska som majoritetsspråk sammanslås med andra magistrater med finska som majoritetsspråk. Magistraterna ombildas enligt förslaget till enheter som saknar regional behörighet. Behörighetskraven gällande personalens språkkunskaper fastställs enligt förslaget i förordning. Konkreta förslag kring hur den svenska servicen tryggas ingår inte i förslaget. Folktinget konstaterar att detta förslag, om det antas, kommer få betydande konsekvenser för de sammanslagna magistraternas möjligheter att erbjuda fullvärdig magistratsservice på svenska på sikt. Folktinget har därför i ett utlåtande till Finansministeriet föreslagit att Raseborgs magistrat och Åbolands magistrat sammanslås, vilket betyder att det i så fall inrättas en magistrat med stark svenskspråkig kompetens i Sydvästra Finland. Artikel 13: Ekonomiskt och socialt liv (från s. 61) Social- och hälsovård: s. 62-64: De språkliga rättigheterna inom social- och hälsovården (som Europarådets ministerkommitté har uppmärksammat både i november 2007 och tidigare) tillgodoses inte tillräckligt väl utifrån språklagstiftningens bestämmelser, vilket är mycket oroväckande. Det visar både Finlands fjärde rapport om stadgan, statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen från 2009 och även Folktingets egen språkskyddsverksamhet. Av alla de

13 anmälningar om brister i tillgodoseendet av medborgarnas språkliga rättigheter som Folktingets får in (ca 80-100 per år), handlar numera cirka en fjärdedel om social- och hälsovården och specialsjukvården. Här finns klagomål om brister i språklig service inom själva vården (läkare och annan personal som inte kan svenska), men också avsaknad av anvisningar och informationsmaterial på svenska som hänförs till vården, bristande skyltning eller allmänna anvisningar på sjukhusen och på hälsostationer på svenska, personalen vid receptionen (både per telefon och vid disken) saknar kunskaper i svenska, patienterna får inte epikriser eller andra vårddokument på sitt modersmål osv. Speciellt dålig är situationen i huvudstadsregionen, och den har tyvärr inte blivit bättre (trots HNS språkprogram och språktillägg för personalen mm.). På s. 62 nämns Folktingets finsk-svenska ordlista för hälsovårdspersonalens behov. Ordlistan har varit en verklig succé, eftersom den nu har sänts ut gratis i över 30 000 exemplar, till hälsovårdsstuderande och -lärare, och personal på sjukhus och hälsostationer över hela landet. Folktingets satsning är mycket viktig som komplement till myndigheternas åtgärder för att trygga språkservicen men ska återigen inte ses som en åtgärd som de ansvariga myndigheterna har vidtagit. Vi har emellertid nyligen hört att Helsingfors och Nylands sjukvårddistrikt kommer att låta trycka upp broschyren för sin personal, vilket är mycket välkommet. Uppgiften på s. 62 om att små kommuner har slutat med specialservice på båda nationalspråken på grund av liten efterfrågan är mycket förvånande (bl.a. eftersom det skulle strida emot finländsk lagstiftning). Folktinget har inte hört om något sådant fall, och ber expertkommittén kontrollera denna uppgift. Ett ökande problem är också att social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster i allt högre grad upphandlas och överförs till privata aktörer. Precis som det konstateras i Finlands rapport, glöms den svenska servicen ofta bort i själva upphandlingsprocessen och som kriterier för vården. Det är myndigheternas ansvar att övervaka att de språkliga rättigheterna tillgodoses också av de privata serviceproducenterna då de köper in tjänster av dem, men detta fungerar väldigt dåligt i praktiken. s. 64, ett direkt fel angående att situationen för service på svenska inom huvudstadsregionen har blivit åtgärdad. Uppgiften stämmer inte! Arbetsgruppen gav år 2007 förslag om att servicen på svenska skulle skötas gemensamt att kommunerna, men förslagen blev aldrig godkända och har inte implementerats. Det pågår nu en diskussion om utökat samarbete mellan huvudstadsregionens kommuner, men framtiden för den svenska servicen är långt ifrån ordnad (se även s. 10 ovan). s. 64, kommentar om de få klagomålen till justitieombudsmannen (JO) om social- och hälsovårdsfrågor: Folktinget anser att klagomålen till JO om social- och hälsovård är oroväckande få, eftersom vi känner till att problemen inom just denna sektor är stora. Det lilla antalet klagomål beror troligen på att JO-processen är lång och byråkratisk (behandlingen av ett ärende kan räcka upp till 1,5 2 år) och för patienterna är det viktigt att verkligen få vården på sitt modersmål, de vill ha ändring genast! Det finns patientombudsmän i kommunerna och i sjukvårdsdistrikten, men de är ofta inte insatta i språkliga rättigheter. Folktinget får in många klagomål om speciellt hälso- och sjukvård på svenska, men inte heller vår verksamhet är tillräckligt känd (troligen är det så att en stor del av fallen aldrig kommer fram). Det är mycket oroväckande, eftersom det erkänt är så, att servicen på ens modersmål är

14 speciellt viktig då man är sjuk (fysiskt eller psykiskt), då man är ålderstigen och då servicen gäller barn (de två sistnämnda grupperna är stora patientgrupper). s. 64 om patientjournaler och språket. Folktinget gav i sitt utlåtande i november 2008 information om ett JO-avgörande i fråga om patientjournaler, där Social- och hälsovårdsministeriet uppmanades precisera bestämmelserna då lagstiftningen ses över. Detta har fortfarande inte gjorts. Folktinget har i juni 2009 lämnat ett klagomål till JO som gäller just patientjournalerna, där vi ber JO granska lagligheten i att vissa kommuner förbjuder sin personal att införa journalanteckningar på svenska, trots att de själva arbetar på svenska och behandlar svenskspråkiga patienter (som dessutom har rätt att få utdrag ur journalerna på sitt modersmål). Ärendet är ännu på hälft. s. 65 om nödcentraler. Nödcentralernas bristande service på svenska har länge oroat Folktinget, och organisationen har flera gånger gett uttalanden i frågan. Folktinget sände i oktober 2008 en skrivelse till inrikesministern, där man uppmanade ministeriet att följa upp hur nödcentralernas service på svenska förverkligas i praktiken, att kartlägga de regionala skillnaderna i den språkliga servicen och att rätta till bristerna. Folktinget föreslog vidare att ministeriet uppgör en konkret språkstrategi för Nödcentralsverket. Folktinget har tidigare påtalat problematiken med att de jourhavande utbildas i Kuopio och att detta sker på finska, vilket på många områden leder till rekryteringsproblem av svenskkunniga jourhavande. Detta har fortfarande inte ändrats. Inte heller språkutbildningen i svenska för finskspråkiga jourhavande vid nödcentralerna tycks ha lett till resultat. Folktinget uppmanade därför i sin skrivelse ministeriet att igen att ta upp frågan om en utlokaliserad svenskspråkig utbildning för jourhavande, vilket inte har skett (däremot kommer en kurs för brandmän att ordnas på svenska år 2011). I ministerns svar i juni 2009 konstaterades att utbildningen för nödcentralsoperatörer auditeras och att läroplanens innehåll ses över under år 2010, vidare har man diskuterat personalens behörighetsvillkor. Man strävar efter att beakta språkkunskapskraven beroende på vilken central som verksamheten gäller, och försöker planera arbetspassen så att det alltid finns personal på plats som kan svenska. Trots dessa goda föresatser har Folktinget inte uppgifter som bestyrker att den svenska servicen vid nödcentralerna har förbättrats. Publicerad 16.12.2010