Statsstöd och egenansvar en karakteristik av statens idrottspolitik

Statsstöd och egenansvar en karakteristik av statens idrottspolitik Ända sedan början av 1900-talet har idrottsrörelsen åtnjutit statsunderstöd. Utan tvekan har detta varit av stor betydelse för dess utveckling till en av Sveriges största massrörelser. Men samtidigt aktualiserar statens stöd ett frihetsproblem. Hur stort inflytande har egentligen staten över svensk idrott? Ja, vad är statens idrottspolitiska intressen och motiv, och är de förenliga med tanken på en fri och självständig folkrörelse? Johan R Norberg Historiska institutionen, Stockholms universitet Idrottsvetenskapliga programmet, Malmö Högskola Statens relation till idrottsrörelsen ett omdebatterat ämne I svensk idrottshistorisk forskning har relationen mellan staten och idrottsrörelsen sedan länge varit ett framträdande debattämne. Detta är inte konstigt. Ända sedan början av 1900- talet har idrottsrörelsen uppburit ett regelbundet och med tiden synnerligen omfattande - statligt stöd. Dessutom har kontakterna mellan staten och Riksidrottsförbundet, RF, varit nära och intensiva. Visserligen är just samverkan och en samförståndsanda mellan staten och frivilliga organisationer vanligt förekommande i svensk politik. Det är något som i internationella jämförelser brukar framhållas som typiskt för den svenska modellen. Men även med svenska mått kan förhållandet mellan staten och idrottsrörelsen betraktas som exceptionellt. De forskare som studerat svensk idrottspolitik har framförallt frågat sig om statens stöd påverkat idrottsrörelsens självständighet. Problemställningen aktualiserades redan 1953 av statsvetaren och folkrörelseforskaren Hilding Johansson. Hans slutsatser blev försiktiga. Visserligen noterades att idrottsrörelsen hamnat i ett beroendeförhållande till staten på grund av det statliga stödet. Men samtidigt underströk Johansson att detta beroende inte på något sätt kunde jämföras med den statsdirigering som under mellankrigstiden präglat idrotten i vissa av Europas diktaturstater. 1 Drygt 30 år senare, 1987, gjorde historikern Jan Lindroth en liknande bedömning. Visserligen påpekade han att RF:s funktion som ställföreträdande myndighet på idrottens område kan ses som det slutliga resultatet av den utvecklingsprocess som lett till en symbios mellan fri folkrörelse och statsmakt. Men samtidigt konstaterade han att samarbetet mellan RF och staten - åtminstone på ytplanet - fungerat väl, samt att en bedömning i sista hand blir avhängig vilken typ av folkrörelser man vill ha, sammanvävda med och ekonomiskt beroende av statsmakterna eller självständiga och i hög grad privatfinansierade. 2 Betydligt mer kritisk är statsvetaren Hans-Erik Olson. Enligt Olson måste en organisation stå helt fri från staten för att förtjäna epitetet folkrörelse. Inte förvånande menar han vidare att RF redan på 1930-talet framträdde som ett statligt ämbetsverk i den ideella organisationens klädsamma dräkt. 3 Forskarna skilda bedömningar har flera orsaker. Först och främst finns alltjämnt mycket få explicita studier av idrottsrörelsens relation till staten. Framförallt utvecklingen under efterkrigstiden är till stor del outforskad. Dessutom har analyserna påverkats av att forskarna varit oense om hur självständig idrottsrörelsen egentligen bör vara. För Lindroth är självständighet ett av flera kriterier som en rörelse måste uppfylla för att kunna betraktas som en folkrörelse. Och även om han påpekar att relationen till staten skapar vissa problem, avfärdar Lindroth inte 28

antyder, alltid detsamma som statlig styrning? Rimligtvis inte. Annars står vi med den något oangenäma slutsatsen att även merparten av Sveriges forskarkår, konstnärer och politiska partier står under statlig kontroll. Mitt argument är inte att relationen mellan staten och idrottsrörelsen är ointressant, eller i avsaknad av komplicerade maktrelationer. Däremot får frågan inte avgöras redan på teoretisk nivå. Det intressanta är ju hur den statliga idrottspolitiken sett ut, varför staten beviljat bidrag samt på vilka sätt och i vilken omfattning som idrottsrörelsen låtit sig påverkas av staten till följd av det offentliga stödet. Men detta är empiriska frågeställningar som den idrottshistoriska forskningen ännu inte tillräckligt belyst. Idrottsrörelsen får ett omfattande ekonomiskt stöd från staten. Detta innebär givetvis ett ömsesidigt beroende. Foto: Artur Forsberg slutsatsen att idrottsrörelsen sammantaget väl uppfyller dessa kriterier. För Olson är däremot självständighetskriteriet ett oeftergivligt krav. Eller som han själv formulerar saken: en folkrörelse kan endast finnas i samhället, inte i staten. Finns den även inne i staten, ja då har den upphört att vara en folkrörelse. För egen del är jag tveksam till värdet av att analysera relationen mellan staten och idrottsrörelsen ur ett folkrörelseperspektiv, det vill säga utifrån frågeställningen om idrottsrörelsen lever upp till forskarnas olika kriterier för hur en folkrörelse bör vara och agera. Särskilt problematisk är tanken att en folkrörelse måste stå helt fri från staten. Det innebär nämligen att vi tillskriver idrottsrörelsen mål som inte har stöd i empirin. Naturligtvis har idrottsrörelsen alltid värnat om sin autonomi men samtidigt har man ju även haft ett intresse av statens ekonomiska stöd. Lika problematiskt är folkrörelseperspektivets bild av staten. Är statsstöd, som folkrörelseperspektivet Ett forskningsprojekt om statlig idrottspolitik Mot denna bakgrund har min egen forskning som mål att skapa en djupare förståelse och karakteristik av statens relation till idrottsrörelsen. Mer konkret arbetar jag på en avhandling i historia, vars syfte är att analysera hur statsmakternas företrädare förhållit sig till, och i praktiken löst, idrottspolitikens inneboende spänning mellan statlig styrning och den frivilliga rörelsens autonomi. Har målet varit att styra idrottsrörelsen eller tvärtom att stärka dess oberoende? Undersökningen tar sin början med idrottsrörelsens första statliga kontakter under 1800-talets sista decennier. Därefter följs utvecklingen fram till 1970 års idrottspolitiska riksdagsbeslut, idrott åt alla. Detta beslut kan ses som det definitiva steget för idrottsrörelsen in i det svenska välfärdsbygget. I mångt och mycket utgör det än idag grunden för statens idrottspolitik. Avhandlingens empiriska undersökningar är tematiskt fördelade över tre områden. Den första studien är en kartläggning av det generella idrottsanslagets omfattning och utveckling. Redogörelsen inleds med turerna kring anslagets tillkomst 1913. Därefter följs bidragets utveckling och förändring fram till 1970. Den andra studien behandlar RF: s roll som förvaltare och beredande instans i anslagsfrågor något som vanligtvis brukar benämnas RF:s myndighetsroll. Ett centralt tema i denna undersökning är varför statsmakterna föredrog en korporativ förvaltningsmodell med RF i myndighets ställe istället för att inrätta en regelrätt statligt idrottsmyndighet. Viktigt är även hur 29

RF:s inflytande i anslagsfrågor orsakat interna motsättningar inom idrottsrörelsen. Inte minst under 1950- och 1960-talet var RF:s inflytande över statsanslagets fördelning en känslig fråga, eftersom två utomstående organisationer Korpen och Friluftsfrämjandet ansåg att RF medvetet gynnade sina egna specialförbund på konkurrerande gruppers bekostnad. Den tredje studien behandlar idrottens skattefrågor. Mer konkret studeras idrottsföreningarnas inkomstoch förmögenhetsbeskattning under perioden 1928-1948 och den s.k. nöjesskatten åren 1919-1961. Det övergripande temat är statsmakternas inställning till idrottsrörelsens marknadsinkomster i form av tävlingsintäkter, märkesförsäljning och olika former av nöjesevenemang och det skattepolitiska problemet att riksdag och regering visserligen hade förståelse för att beskattningen var betungande för idrottsrörelsens mindre och fattiga föreningar, samtidigt som man ogärna beviljade skattelättnader eftersom det i praktiken vore en stödform som främst skulle gynna publikdragande sporter och redan rika storklubbar. Avhandlingsprojektet befinner sig för närvarande i sitt slutskede, och i fortsättningen av denna artikel presenteras några preliminära forskningsresultat. En karakteristik av statens idrottspolitik: statsstöd under egenansvar Hur skall då statens idrottspolitik under åren fram till 1970 karakteriseras? Ja, innan diskussionen koncentreras till den statliga idrottspolitikens mål och utformning, måste några självklarheter understrykas. Först och främst har det offentliga stödet naturligtvis varit oerhört viktigt för svensk idrotts utveckling under hela 1900- talet. Inte minst tidiga och omfattande satsningar på anläggningsbyggande och förvaltningsbidrag till idrottens olika nationella förbund har varit av stor strategisk betydelse och underlättat idrottsrörelsens närmast obrutna expansion till en av Sveriges största massrörelser. I denna vida mening kan konsekvenserna av statens idrottspolitik inte överskattas. Lika självklart är det att det offentliga bidraget ökat närheten mellan staten och idrottsrörelsen, liksom det skapat ett ömsesidigt beroendeförhållande. Med det senare avses det faktum att idrottsrörelsen tidigt blev och är än idag - beroende av fortsatt ekonomiskt stöd från staten för att I början av 1900-talet hade Sveriges centralförening för idrottens främjande en viktig roll i svensk idrottspolitik. Centralföreningen har fortfarande kvar sina lokaler i Stadion, som de lät bygga inför Stockholms-OS 1912. Foto: Artur Forsberg kunna bedriva en verksamhet i rådande omfattning, liksom att staten i sin tur gjort sig beroende av idrottens ideella krafter och aldrig utformat en motsvarande idrottsverksamhet i offentlig regi. Statens idrottspolitik - en hjälp till självhjälp Mot denna bakgrund kan vi närma oss frågan vad staten har velat uppnå med den förda idrottspolitiken och hur det offentliga stödet inverkat på idrottsrörelsens autonomi. I detta avseende är mina forskningsresultat entydiga: sett ur ett övergripande perspektiv har statsmakternas främsta idrottspolitiska mål inte varit att styra, utan att främja svensk idrott som en frivillig rörelse i den ideella sektorn. Detta mål låg bakom statsanslagets tillkomst, utgjorde ett fundament i 1970 års idrott åt alla -politik och är än idag ett axiom i statens relation till idrottsrörelsen. Ett sätt att precisera statsmakternas övergripande idrottspolitiska mål är att börja från början, det vill säga beskriva de resonemang och överväganden som ledde till att idrottsrörelsen 1913 bevil- 30

Viktor Balck jades ett permanent statsanslag. Initiativet till statsstöd togs av idrottens egna led. Under 1900-talets första decennium hade den frivilliga idrotten långsamt men säkert börjat utveckla en folkrörelses former. Ett viktigt led i denna process var bildandet av Riksidrottsförbundet, RF, 1903. Förbundet lyckades i det närmaste omedelbart axla rollen som svensk idrotts samlande paraplyorganisation, med resultatet att det tidigare så brokiga och splittrade idrottslivet snabbt vann stadga och sammanhållning. Även Sveriges centralförening för idrottens främjande, CF, bör nämnas. Föreningen hade bildats redan 1897 och med målet att allmänt understödja och propagera för idrott i olika former. Med en handlingskraftig och socialt exklusiv styrelse under Viktor Balcks ledning var CF en viktig maktfaktor under dessa tidiga år i idrottsrörelsens historia. Men även om idrottsrörelsen var på frammarsch, uppfattade varken RF eller CF situationen som tillfredsställande. Med sina drygt 600 föreningar och cirka 58.000 medlemskap 1912 var den RF-ledda idrottsrörelsen på inga sätt en massrörelse. Därtill var stadsdominansen alljämnt påtaglig, liksom avsaknaden av arbetar- och landsbygdsungdomens breda uppslutning. Behovet av ekonomiskt stöd var stort, och varken det civila samhällets bidrag - i form av idrottsutövarnas ideella insatser och medlemsintäkter - eller marknadens ännu blygsamma summor uppfattades som tillräckligt för att säkerställa idrottens fortbestånd och utveckling. Mot denna bakgrund riktades förhoppningarna till staten. Och förutsättningarna var goda. Visserligen hade alla tidigare försök att få generella statsanslag misslyckats till följd av riksdagens hårdnackade motstånd. 1908 hade dock regeringen beviljat idrotten ett större lotteri. Därtill hade sommarens olympiska spel i Stockholm 1912 utfallit väl och blivit ett strålande propagandainstrument för idrotten som kultur- och samhällsfenomen. Det rådande idrottsvänliga klimatet utnyttjades till fullo, och i den nya anslagsansökan som nu utformades karakteriserades den frivilligt organiserade idrotten som en stor samhällelig tillgång som dessvärre riskerade att stagnera eller gå helt om intet utan statens hjälpande hand. Denna gång bevekades även riksdagen, och i mars 1913 beviljades idrottsrörelsen sitt första årliga och generella statsbidrag. Beslutet kan ses som ett uttryck för att statsmakterna accepterade såväl tanken på idrottens samhällsnytta som beskrivningen av rörelsens ekonomiska problem. Men därmed inte sagt att statsmakternas mål var att föra en övertagandets politik, det vill säga lösa den ideella idrottens svårigheter genom att överföra verksamhet till offentlig regi. Ambitionen var snarare den rakt motsatta: att med statliga medel bistå idrottsrörelsen i de problem som följde av att verksamheten byggde på frivillig grund. Detta innebar inte att idrottsrörelsen helt skulle befrias från sitt beroende av varken ideella insatser eller marknaden. Det handlade snarare om att skapa en balans mellan idrottsrörelsens olika finansieringskällor - att genom offentligt stöd åstadkomma en ekonomisk riskspridning mellan stat, marknad och det civila samhället och därigenom stärka rörelsens oberoende och förankring i den ideella sektorn. Statens stöd var, kort sagt, en hjälp till självhjälp. Mot denna bakgrund är det inte förvånande att staten visserligen axlade ett övergripande ansvar för idrottsrörelsens existensvillkor, men samtidigt delegerade såväl anslagets förvaltning som merparten av fördelningsfrågorna till idrottens egna led. Målet var ju att uppmuntra en frivillig och självständig idrottsrörelse. Principen om idrottsrörelsens autonomi var med andra ord 31

en självklarhet eftersom idrott inte betraktades som ett primärt statligt ansvarsområde. Ett implicit kontrakt mellan staten och idrottsrörelsen Men samtidigt kan det inte förnekas att statsmakterna såg vissa risker förknippade med att bevilja offentliga medel till icke-statliga organisationer. En första fråga var helt enkelt om idrottsrörelsens ledning var kapabel att hantera dessa bidrag. Det fanns med andra ord ett naturligt intresse hos statsmakterna att kunna övervaka RF:s och CF:s anslagshantering, och därmed försäkra sig om att pengarna inte utnyttjades på fel sätt (till exempelvis för lyxiga utlandsresor eller överdådiga tävlingsarrangemang). Viktigt var även att bidragsgivningen var effektivt och rationellt uppbyggd. Men dessutom fanns det ett intresse av att bevaka det statliga stödets långsiktiga konsekvenser. Bidraget var ju till för att uppmuntra idrottsrörelsens ideella krafter, och fick därmed inte utmynna i en passiviserande understödsanda eller ständigt höjda och orealistiska bidragskrav. Den statliga idrottspolitiken kan därför ses som ett försök att förena två parallella mål. Det första var, som visats ovan, att uppmuntra idrottsrörelsen och dess samhällsnyttiga strävanden. Det andra målet var att säkerställa att även idrottsrörelsens egna organisationer verkade i samma riktning. För statsmakterna föranledde dessa parallella mål två åtgärder. För det första behövde tekniker utformas för att få insyn i - och ett visst mått av inflytande över - idrottsledningens anslagshantering. För det andra gällde det att markera principen att statens stöd inte var en gåva för idrotten att fritt förfoga över: att idrottsrörelsens rätt till statsanslag tvärtom förutsatte en motsvarande plikt till egenansvar. Statens stöd till idrottsrörelsen kan således inte betraktas som en enkelriktad process, med staten som bidragsgivare och idrottsrörelsen som mottagare. Det bör snarare karakteriseras som ett samarbetsavtal. Man kan säga att staten och idrottsrörelsen upprättade ett implicit kontrakt, innehållande såväl uttalade som outtalade rättigheter och skyldigheter för båda parter. För statsmakternas del kan kontraktet beskrivas på följande sätt. Först och främst åtog sig riksdag och regering ett övergripande ansvar för idrottsrörelsens utveckling och existensvillkor. Detta ansvar utgick från en 32 grundtanke att idrottsrörelsen utförde en samhällsnyttig insats på folkhälsans och ungdomsvårdens område. Därtill baserades det på en bedömning av att varken de frivilliga organisationernas egna insatser eller marknaden kunde garantera den frivilliga idrottens fortsatta expansion och sunda utveckling. Detta ansvar uppvägdes dock av vissa rättigheter. Inte förvånande förbehöll sig statsmakterna all slutgiltig bestämmanderätt i frågor rörande bidragets omfattning och fördelning (det handlade ju trots allt om skattemedel). Men därtill krävdes full insyn i idrottsrörelsens anslagshantering. Statligt utsedda revisorer skulle årligen och ingående granska RF:s och CF: s räkenskaper. Dessutom, och mest kontroversiellt ur ett föreningsdemokratiskt perspektiv, begärde regeringen att ett eget ombud skulle givas säte i idrottsrörelsens högsta ledning och med befogenheten att kunna föra alla frågor av direkt eller indirekt ekonomisk innebörd till Kungl. Maj:t för slutgiltig prövning. Under åren fram till 1930 verkade detta ombud i CF. Därefter, och i samband med att föreningen lämnade idrottsrörelsens ledning, övergick ombudet till RF:s styrelse och verkställande utskott. Det kan tilläggas att systemet med regeringsombud i RF avskaffades så sent som 1993. För idrottsrörelsens vidkommande stadgade det implicita kontraktet först och främst en rätt till statsunderstöd förenat med relativt stort självbestämmande. Detta har visserligen inte inneburit att idrottsrörelsen själv kunnat besluta över det statliga stödets omfattning. Däremot har man kunnat räkna med staten som stöd i det ideella föreningsarbetet samt som motvikt till marknadskrafternas alltför styrande inverkan. Dessa rättigheter balanserades av idrottsrörelsens motsvarade egenansvar att eftersträva en fortsatt samhällsnyttig utveckling i den ideella samhällssektorn. Som formuleringen visar, var detta ett ansvar med flera dimensioner. Först och främst hade idrottsrörelsen ett grundläggande egenansvar att utnyttja statens bidrag till att främja den egna rörelsens frivilliga karaktär. I statsanslagets riktlinjer stadgades uttryckligen att statens stöd skulle utgöra en sporre till självverksamhet samt underlätta rörelsens fortsatta sociala och geografisk expansion. Vidare skulle anslaget främst riktas till de idrottsgrenar där utövarna tillhörde mindre bemedlade grupper, medan för sådana grenar av idrott, vilkas utövare huvudsakligen tillhörde de burgnare samhällsklasserna, som regel den enskilda offervilligheten borde anlitas. Detta egenansvar fastslogs även i principer som att statens anläggningsstöd inte fick överstiga de kostnader som föreningarna själva kunde åstadkomma, antingen i form av ideellt arbete eller kontanta insatser, samt att det fanns garantier för anläggningarnas framtida vård. Men i ett vidare perspektiv var idrottsrörelsens egenansvar större än så. Med missnöje betraktade statsmakterna idrottens tilltagande kommersialisering under mellankrigstiden, med inslag av stjärnhysteri, rekordhets och prestationsdyrkan. Professionell idrott och olika former av brott mot amatörstadgan uppfattades som oroväckande utvecklingstendenser och den sunda amatöridrottens raka motsats. Likaså ogillades föreningarnas nöjesbetonade sidoaktiviteter, såsom tips, basarer och danstillställningar. I riksdagen var även idrottsutövarnas bristande skötsamhet i form av superi och stökigt leverne i samband med tävlingar ett ständigt återkommande ämne. Dessutom beklagade man att tävlingar anordnades på de kyrkliga högtidshelgerna samt att idrotten tog tid från studier och andra kulturella fritidsaktiviteter. Dessa många och vitt skilda synpunkter på idrottsrörelsens karaktär och utveckling bildade tillsammans ett mycket tydligt budskap. Idrottsrörelsen hade ett brett egenansvar att hålla den egna medlemskåren i strama tyglar, att vara och förbli en samhällsnyttig, skötsam och ansvarstagande rörelse där idrotten inte blev ett självändamål utan ett medel för större och sociala strävanden. Statsmakternas synpunkter har även rört idrottsrörelsens organisationsstruktur. Och kanske tydligare än någon annanstans framträder här hur den offentliga idrottspolitiken fått formen av uttryckta förväntningar snarare än regler och krav. I början av 1920-talet föreslog till exempel en statlig utredning frankt men resultatlöst att CF skulle träda tillbaka från idrottsrörelsens ledning till RF: s förmån. På 1950-talet togs politiska initiativ till att försöka locka in Korpen och Friluftsfrämjandet i RF-komplexet i syfte att öka effektiviteten och legitimiteten i den statliga bidragsgivningen. Inte heller detta lyckades. Däremot visar exemplen hur förekomsten av statligt stöd även öppnade upp för en dialog mellan staten och idrottsrörelsen i frågor där den senare parten med fog

kunnat åberopa sin föreningsdemokratiska rätt till självbestämmande. Betraktat på detta sätt som ett implicit kontrakt - framträder komplexiteten i frågan om statens idrottspolitiska intressen och idrottsrörelsens föreningsdemokratiska rätt till självbestämmande. Statens överordnade politiska ambition har visserligen varit att uppmuntra idrottsrörelsens ideella karaktär - och därmed även att värna om dess oberoende. Men detta mål har byggt på en idealbild av hur den goda idrottsrörelsen ska vara och agera. Statens politik har med andra ord alltid innehållit värderande inslag. Man kan säga att statsmakterna endast varit villiga att förverkliga idrottsrörelsens mål ett omfattande statligt stöd med bibehållen hög grad av självbestämmande under förutsättningen att idrottsrörelsen själv upprätthållit sin karaktär av samhällsnyttig och ansvarstagande massrörelse i den frivilliga samhällssektorn. Idrottsrörelsens rätt till autonomi har förutsatt en plikt till samhällsnyttigt egenansvar. Det kan tilläggas att idealbilden av den goda idrottsrörelsen löper som en röd tråd i hela 1900-talets idrottspolitik. Långt viktigare än statsmakternas olika försök att konkret och handgripligt försöka styra idrottsrörelsen genom förändringar i anslags- och skattepolitiken, med statliga ombud i RF:s ledning o. s. v. är således det implicita kontraktets dubbla karaktär av rättigheter och skyldigheter, av frihet under egenansvar. Idrottsrörelsen har visserligen haft statsmakternas förtroende att självständigt utforma sin verksamhet men samtidigt en förpliktelse att lyssna till statsmakternas förväntningar samt utforma mål som harmonierat med statsmakternas intressen. Vinnare och förlorare? En följdfråga är naturligtvis på vilka sätt som den statliga politiken påverkat svensk idrott? Vilka utvecklingsscenarion och grupperingar har gynnats, och vilka har det inte? Svaren måste av utrymmesskäl begränsas till några kortfattade reflektioner. Först och främst måste staten i sig ses som en vinnare. Även om det statliga stödet varit omfattande har nämligen idrottsrörelsen alltid i första hand varit egenfinansierad genom medlemsintäkter, brukaravgifter och frivilligt arbete. I ett övergripande perspektiv har statsmakterna således med förhållandevis små medel lyckats uppmuntra en verksamhet som man uppfattat som samhällsnyttig men samtidigt till övervägande del bedrivits på frivillig och ideell grund. På motsvarande sätt måste den föreningsmässigt organiserade idrotten ses som en segrare. Med detta avses det faktum att statens stöd till just föreningsidrotten rimligtvis försvårat för andra former av idrottslig organisering. I Sverige har det till exempel aldrig skapats en stark koppling mellan idrotten och undervisningssystemet något som däremot kännetecknar brittiska och amerikanska förhållanden. Likaså lyste den professionella idrotten med sin frånvaro ända tills amatörreglerna avskaffades 1967. Inte heller har vi haft en motsvarighet till den offentligt bedrivna idrott som utformades i öststaterna under efterkrigstiden. I ett land med en så grundmurad folkrörelsementalitet som Sverige kan det måhända uppfattas som självklart att statens idrottspolitik skulle ta formen av just bidrag till frivilliga föreningar. Men i ett internationellt perspektiv är detta inte lika självklart. Den svenska idrottsmodellen, med föreningar och förbund samlade i en och samma organisation, är tvärtom mycket ovanlig. Och statens stöd har otvivelaktigt bidragit till denna utveckling. Men även inom idrottsrörelsen finns det organisationer som gynnats och missgynnats av statens agerande. Här måste först och främst RF betraktas som den stora segraren. Organisationen har nämligen lyckats förena två ytterst oförenliga mål ett intresse av statligt stöd med relativt bibehållen autonomi. Förbundets oberoende har naturligtvis inte varit fullständigt. Som påpekats ovan skapade det offentliga stödet ett statligt beroende. Dessutom har RF både tvingats acceptera ett visst mått av statlig kontroll samt levt med kravet att självmant axla ett samhällsnyttigt egenansvar. Dessa begränsningar är dock ett pris som RF villigt betalat, eftersom man med statens stöd kunnat utveckla sin verksamhet och samtidigt motverka ett hämmande inflytande av andra samhällssektorer, det vill säga marknadskrafternas inverkan och de problem som uppstår när verksamheter skall utformas av ideella krafter. Därtill har statsmakterna vanligtvis givit RF förhållandevis fria ramar att självständigt utforma och fördela det offentliga bidraget. Ur detta perspektiv kan det offentliga stödet snarare ses som en förutsättning för, och inte ett hot mot, RF-idrottens folkrörelsekaraktär. Statens stöd har även stärkt RF:s maktställning i svensk idrott. Framförallt det faktum att statsmakterna överlåtit såväl statsanslagets förvaltning som fördelning till RF, har främjat förbundets möjligheter att samla idrotten inom det egna organisationskomplexet. Vi kommer osökt in på de grupper som rimligtvis inte varit lika positiva till statsmakternas agerande. Ett exempel utgör Centralföreningen, som under 1920-talet tvingades konstatera att den självpåtagna rollen som idrottens egen regering blev allt svårare att försvara i takt med att statsmakterna markerade sin önskan av att ha RF som ensam organisation i idrottsrörelsens ledning. Två andra exempel är Korpen och Friluftsfrämjandet, som under efterkrigstidens första decennier försökte etablera sig som idrottsliga alternativ till RF och dess starka tävlingsprofil. RF:s strävan att inlemma dessa konkurrenter i det egna förbundet hade statens odelade stöd, och bidrog till att åtminstone Korpen 1976 valde att bli ett av RF:s många specialförbund. Resonemanget ovan leder även till iakttagelsen att statens idrottspolitik blivit tävlingsidrottens seger. Visserligen utgjorde idrottens tävlingsmoment länge en akilleshäl i idrottsrörelsens relation till staten. Men samtidigt kan det inte förnekas att statsmakterna valde ett nära samarbete med en organisation, RF, som alltid haft just tävlingsidrotten som främsta signum. Förbundet har sällan varit drivkraft bakom andra idrottsliga inriktningar. Under till exempel 1900- talets första hälft var Svenska gymnastikförbundet, med sin tävlingsfria och folkhälsoinriktade linggymnastik, en minst sagt udda fågel bland RF: s specialförbund. Även den moderna motionsidrottens snabba frammarsch under efterkrigstiden skedde i huvudsak utanför RF. Att statsmakterna såväl ekonomiskt som politiskt givit RF förhållandevis fria ramar har således förstärkt förbundets hegemoni inom svensk idrott. Det har främjat en utveckling i enlighet med förbundets synsätt och intressen. Följden har blivit en idrottsrörelse som främst expanderat under RF:s organisatoriska vingar och enligt principen en tävlingsform ett specialförbund. Här kan för övrigt danska förhållanden bli ett belysande exempel för utvecklingsscenarion vi har saknat. Till skillnad från Sverige har den danska idrottsrörelsen alltid varit såväl organisatoriskt som ideologiskt splittrad. Vid sidan av DIF den danska motsvarigheten till RF har det funnits en lika livskraftig folklig idrottsrörelse med nedtonat tävlingsmo- 33

ment till fördel för en bredare, kulturell och motionsinriktad idrottsideologi. Nu kan man visserligen hävda att det finns historiska och politiska förklaringar till varför en sådan idrottsrörelse aldrig sett dagens ljus i Sverige, liksom varför svensk idrott aldrig organiserades efter klassmässiga grunder (vilket till exempel präglade norsk idrott under mellankrigstiden). Men man får inte bortse från konsekvenserna av att staten så tydligt markerat och upprätthållit RF:s centrala roll i svensk idrottsrörelse, och hur detta begränsat förutsättningarna för andra, konkurrerande idrottsmodeller. Den statliga idrottspolitikens utvecklingen efter 1970 Avslutningsvis kan det vara lämpligt att kortfattat kommentera utvecklingen efter 1970. Utan tvekan har svensk idrott genomgått stora förändringar. Med motionsidrottens etablering har många idrottsutövare ersatt sina föreningsmedlemskap med årskort på kommersiella gym eller oorganiserat motionerande i skog och mark. Resultatet har blivit att breddidrottens tidigare så naturliga förankring i den ideella samhällssektorn fått konkurrens av idrott i marknadens eller i föreningslös regi. Samtidigt har idrotten och i synnerhet elitidrotten - fått uppleva en snabbt tilltagande professionaliseringsoch kommersialiseringsprocess. Inte minst en begynnande bolagisering av elitidrottsklubbar i grenar som fotboll och ishockey vittnar om organisatoriska förändringar som på sikt kan förändra idrottsrörelsen i grunden och därmed även statens idrottspolitik. Men än så länge har den statliga idrottspolitiken inte genomgått några större förändringar. De riktlinjer som fastlogs med idrott åt alla -politiken 1970 är påfallande aktuella drygt 30 år senare. Principen om idrottsrörelsen självständighet har alltjämnt en framträdande plats i budgetpropositioner och liknande statliga dokument. Systemet med statliga ombud i RF avskaffades dessutom 1993 med motiveringen att stärka detta oberoende. Därtill kan nämnas att idrottspolitiken inom regeringskansliet sedan några år tillbaka sorterar under politikområdet folkrörelsepolitik vars grundläggande värde är föreningarnas självständighet och oberoende, såväl gentemot det offentliga som det privata näringslivet. Tydligare än så kan inte statens övergripande idrottspolitiska mål karakteriseras. Men samtidigt finns det motbilder. RF arbetar aktivt med integrationsfrågorna som en del av Idrottens trovärdighet. Som exempel tillsattes en ny statlig idrottsutredning 1996 med bland annat målet att pröva möjligheterna och lämpligheten för regering och riksdag att närmare styra anslagets inriktning. Även om det följande resultatet inte innebar någon större idrottspolitisk förändring, vittnar utredningsdirektiven om att statens och idrottsrörelsens intressen inte alltid är helt förenliga. Dessutom går det att skönja en mer allmän tendens att statens idrottsstöd får formen av ersättning istället för bidrag. Under senare år har nämligen målformuleringarna i den statliga bidragsgivningen både breddats och blivit mer explicita, samtidigt som redovisningskraven har ökat. Som särskilt viktiga områden idag kan nämnas dopingproblematiken och insatser för kvinno-, invandrar- och handikappidrott. Här kan tilläggas att andra forskare noterat liknande förändringar i statens generella inställning till den ideella sektorn. 4 I statens idrottspolitik märks dessa nya tendenser inte minst i de s.k. handslagspengarna, det vill säga regeringens löfte om ytterligare en miljard kronor i anslag till idrottsrörelsens barn- och ungdomsverksamhet under en fyraårsperiod under förutsättning att idrottsrörelsen tar på sig att öppna dörrarna för fler, hålla tillbaka avgifterna, satsa mer på flickidrotten, delta i kampen mot droger och intensifiera samarbetet med skolorna. Kanske indikerar formuleringar som dessa att relationen mellan idrottsrörelsen och staten håller på att förändras? Endnotes: 1 Hilding Johansson, Idrotten och samhället i Svensk idrott. En ekonomisk, historisk och sociologisk undersökning utförd på uppdrag av Sveriges riksidrottsförbund med anledning av dess femtioårsjubileum (Malmö 1953). 2 Jan Lindroth, Idrottens fyra samhällsroller. Ett diskussionsunderlag. Fritidspolitiska studier 7 (Stockholm 1994). 3 Hans-Erik Olson, Är idrotten en folkrörelse? i Sveriges centralförening för idrottens främjandes årsbok 1992, samt dens. Idrottsoch friluftslivets politiska ekonomi i Johnny Andersson (red), Turbulens i rörelsen (Stockholm 1991). 4 Filip Wijkström & Tommy Lundström, Den ideella sektorn. Organisationerna i det civila samhället (Stockholm 2002). 34