Jag blev frisk av kärlek Cecilia Johansson 1
Jag blev frisk av kärlek Copyright 2012, Cecilia Johansson Ansvarig utgivare: Cecilia Johansson Framställt på vulkan.se ISBN 978-91-637-1519-8 2
Räddningen Under hela mitt första levnadsår växlar jag mycket mellan att vara hemma hos mamma och på sjukhuset. När jag är tre veckor gammal, får jag min första shunt inopererad. Jag får inte ligga på rygg, de första dagarna efter operationen. Jag får hjälp av personalen på sjukhuset med maten, för att jag äter för lite. Några månader senare ligger jag på golvet hemma i lägenheten i Göteborg. Jag kan inte krypa, trots att jag är ett år gammal. Jag rullar över trösklarna. När jag försöker krypa, kommer jag aldrig riktigt framåt. Jag kryper med ena benet, och styr med det andra. Jag äter bara femtio milliliter välling åt gången. När jag är mätt, markerar jag det genom att spotta ut den. Jag är inte så stor, varken i kroppen eller knoppen. Har en viss tendens att gå in i saker, när jag försöker ta mig framåt. Mamma har därför satt på mig en form av stört kruka, som består av två vita vadderade remmar. Mamma och Ragnar är förresten alkisar, båda två. Ragnar dricker bara i perioder. Mamma dricker nästan varje dag. En dag när jag är lite drygt ett år gammal, kommer en kvinna från Socialtjänsten för att omhänderta mig. Jag får inte bo kvar hos mamma. Mamma är tvungen att lämna över mig till dem, för att kunna få vara kvar som min vårdnadshavare. 3
Jag har varit på barnhemmet några veckor. Rummet jag ligger i, är isolerat från andra rum. Jag får nästan aldrig vara med de andra barnen. Ligger i min säng nästan hela dagarna, utom de dagar som mamma är och hälsar på mig. Jag blir alltmer innesluten i mig själv och börjar stänga ute omvärlden. Litar inte längre på någon människa. Upplever att människor är farliga. Jag skickas runt mellan olika institutioner. Vart jag än placeras, tycker de att jag är för vårdkrävande. Efter att ha varit på ett jourhem under ett dygn, skickas jag tillbaka till Birkahemmet som jag kom från. Hit kom jag i slutet av hösten 1988. Då kommer räddningen för mig. Kvinnan från Socialtjänsten har kontaktat ett par som har ett familjehem. Hon berättade för dem om mig, och bad dem att komma hit. Jag vet inte vilka de är. De kommer in till mig, på förmiddagen. Kvinnan vid namn Gudrun säger: Hon är så liten. Ja, tyvärr är hon inte större. Svarar kvinnan från Socialtjänsten. Nu är jag 17 månader gammal och väger fem och ett halvt kilo. Några dagar senare sitter Pelle, Gudruns man inne hos mig i rummet på en stol. Jag har en känsla av att han inte vill göra något för att göra mig illa, och kravlar mig fram till honom. 4
Kan inte krypa ordentligt men fram kommer jag för att viljan finns. Jag hasar mig fram till stolen där han sitter. Han ser mig och lyfter upp mig. Väl uppe hos honom lägger jag min kind mot hans bröst. Det är det här jag har saknat att känna trygghet. Föreståndaren för Birkahemmet, håller på att svimma när hon får se oss. Gudrun och Pelle besöker mig den dagen. Efter det tar det några dagar innan de kommer tillbaka. När Gudrun vill ta med mig ut, får hon svaret: Det går inte! Cecilia är ju så frusen av sig. Efter mycket om och men, lyckas Gudrun hitta och ta på mig ytterkläder och gå ut en stund. Gudrun stannar hos mig under några dagar och tar hand om mig. Efter att alla papper har skrivits och blivit klara, får jag åka med Gudrun och Pelle hem. De har lovat att ta hand om mig i två år. Bilresan till min nya bostad är lång. Jag har fått på mig några varma kläder. Att åka bil är sövande. Jag somnar inom kort. När vi kommer hem bär de in mig och lägger mig på en färgglad filt i köket. Många nya människor och en ny främmande miljö att lära känna. Det blir mycket för min lilla hjärna att bearbeta. Jag vägrar att ta vällingflaskan. Gudrun och jag hamnar på sjukhuset på grund av uttorkning. De får tips av en läkare att 5