Skatter i Torahn Bibelstudium nr 25, A Sabbaten den 31 mars 2012 Tsav Befall wx" Torahtext: 3 Mos 6:8 8:36 Haftarah: Jer 7:21 8:3; 9:23, 24 Apostoliska skrifterna: Luk 4:1 6:49 Se till mitt lidande och rädda mig, ty jag glömmer ej din Torah. (Ps 119:153) Hur var det att vara präst i Israel? Föreställ dig hur det skulle vara att vakna varje morgon och ha en hel dag framför dig då du ska stänka blod på ett altare, tvätta inälvor och sedan komma hem varje kväll helt inpyrd av rök. I denna veckas torahavsnitt ska vi se lite på prästernas olika arbetsuppgifter och på det Gud hade kallat dem att göra. Vi gör det enligt följande plan: De dagliga uppgifterna Blod, blod och åter blod Tider av friska vindar Invigningsgudstjänsten De dagliga uppgifterna Eftersom veckans textavsnitt inleds med en repetition av de olika offren som vi studerade i förra avsnittet ger det oss nu en möjlighet att få en närmare inblick i några av de till synes oansenliga sysslor som prästerna hade. 1
Varje morgon skulle prästen ta bort askan från brännofferaltaret. (3 Mos 6:8-10) Han skulle sedan under många av dagens timmar lyssna till människor som lade sina händer på offerdjurens huvuden och bekände sina synder och han skulle få glädja sig över den väldoft som steg upp till Herren från brännoffren. Höjdpunkten på dagen var att få ta del av tackoffret. Men dagen började som sagt inte fullt så fantastiskt! Den första uppgift som alltså beskrivs är, att prästen på morgonen skulle ta bort gårdagens och nattens aska från brännofferaltaret. Om han hittade sådant som inte var helt förbränt, skulle han lägga tillbaka det på altaret igen. Den judiska traditionen berättar om prästernas olika arbetsuppgifter på Yom Kippur (försoningsdagen) och i det avsnitt (Yoma 11:1) som handlar om vem som skulle ta bort askan på morgonen får vi veta, att den präst som uppriktigt längtade efter denna uppgift fick lov att utföra den. Om det var många präster i tjänst blev det ofta kapplöpning till att få ta sig an detta sotiga arbete. Trots att detta var en smutsig och alldaglig uppgift, var det många som ville utföra den. Hur många är det i dag som tävlar om att få tömma papperskorgarna i våra kyrkor och synagogor? Är det kapplöpning till att få städa toaletterna? På samma sätt som prästerna tävlade om att få tömma askan och rengöra altaret, så skulle alla som vill tjäna Herren kunna känna glädje även över de mest alldagliga uppgifter. Vi ser också, att prästen skulle ha sina vanliga prästkläder, när han rengjorde altaret, men att han sedan skulle ta av sig kläderna och klä sig i andra kläder, innan han gav sig iväg med askan utanför lägret. (3 Mos 6:10, 11) Den heliga prästdräkten fick alltså bara användas i tabernaklet. Rabbinerna talar i detta sammanhang om, hur viktigt det är att ha ett anständigt och värdigt förhållande till Gud och om vikten av att vi i ödmjukhet tjänar Herren. 2
Prästen hade också till uppgift att se till, att elden på altaret aldrig slocknade. Men elden på altaret skall hållas brinnande och får inte slockna. Varje morgon skall prästen där antända ny ved. (3 Mos 6:12) Gång på gång möts vi av tanken, att elden inte får slockna på altaret. Det finns många olika tankar om, vad detta kan innebära, men den troligaste orsaken är nog, att den oavbrutna elden skulle påminna Israels folk om deras ständiga behov av försoning. Blod, blod och åter blod Blod omtalas åtminstone tolv gånger i veckans torahavsnitt. Man får känslan av, att prästen en helt vanlig dag ser ett oupphörligt flöde av blod. Det verkar finnas åtminstone två huvudtankar, då det gäller blod. Den första är, att blod inte fick förtäras. Vi läser i 3 Mos 7:27, att var och en som förtär blod skall utrotas ur sitt folk. Längre fram i Torahn (5 Mos 12:23) förklarar Gud varför han inte ville, att de skulle förtära blod. Men ännu så länge fick de helt enkelt i tro bara acceptera, vad Gud hade sagt. 1 Den andra huvudtanken angående blod hjälpte Israels folk att förstå något av, varför de inte fick förtära blod. I stället för att använda blodet som dryck som avgudadyrkarna gjorde skulle blodet vara ett medel till försoning och rening. Men det var endast när blodet användes på rätt sätt i samband med försoning som denna rening ägde rum. Om man av en olyckshändelse kom i kontakt med blod eller använde det på ett felaktigt sätt, blev man tame (rituellt oren) i stället för tahor (rituellt ren). På grund av den ständiga strömmen av offer hade prästen alltid med blod att göra. Ibland bars det in i uppenbarelsetältet (3 Mos 1 Jämför Apg 15:19-21! Övers. anm. 3
6:30), ibland stänktes det på altarets sida (3 Mos 5:9) och vid andra tillfällen (när det gällde fåglar) skulle det kramas ut vid foten av altaret (3 Mos 5:10) och ibland skulle blodet hällas ut vid foten av altaret (3 Mos 4:25). Vid andra tillfällen skulle prästen doppa sitt finger i blodet och stryka det på altarets horn eller stänka det på förlåten. 2 I 3 Mos 8:22-29 berättas det, att när prästerna skulle invigas till tjänst, så strök Mose blod på deras örsnibbar, tummar och stortår. För prästerna var det blod, blod och åter blod hela dagen lång! Vad kunde prästerna lära sig utav all denna kontakt med blod? Enligt Rambam blev de (och därmed också folket) ständigt påminda om, hur fruktansvärt det var med avgudadyrkan och att de skulle hålla sig borta från de andra folkens gudar. Han säger: Torahn förbjöd förtärandet av blod och betonade detta förbud på samma sätt som den betonade förbudet mot avgudadyrkan. [Konsekvenserna var desamma för båda.] 3 Hans tankegång är, att eftersom avgudadyrkarna drack blod i sin gudstillbedjan och på så sätt tog del i sina gudars liv, så förbjuder sann gudsdyrkan inte endast förtärandet av blod, utan förvandlar i stället blodet till något som renar. Prästerna (och därmed folket) blev genom denna dagliga blodskontakt också påminda om vad livet var värt både då det gällde djur och människor. De fick uppleva hur avskyvärd synden är. Att ge försoning för synd innebar ett oskyldigt offers liv. Detta dagliga flöde av blod blev en ständig påminnelse om, att man skulle undvika synden, att synden kostade liv och skilde människan från Gud. Prästerna fick genom detta också lära sig, att kostnaden för försoning och rening från synd kostade blodet från ett oskyldigt offer. Det är därför inte underligt, att Yeshua talade om för sina lärjungar, att Mose hade talat om honom. (Luk 24:13 27) När dessa 2 Draperiet som skilde det heliga från det allra heligaste. 3 Nechama Leibowitz, New Studies in Vayikra, sid 88, 89. 4
lärjungar hade de blodiga scenerna i samband med förhören och korsfästelsen i färskt minne, var det inte svårt för dem att förstå, hur Moses undervisning angående blodsoffren passade in på Yeshuas försoningsdöd. Tider av friska vindar Så här långt har vi följt den ganska negativa sidan av prästernas arbete. Vi har sett på några av de jobbiga uppgifter som mötte dem varje dag. Men det fanns också andra uppgifter. Veckans textavsnitt visar, att ett av de dagliga offren var gemenskapsoffret eller fridsoffret 4 som i själva verket var uppdelat i tre olika typer av offer. Det första var ett tackoffer 5 (3 Mos 7:12), det andra ett löftesoffer och det tredje ett frivilligt offer (3 Mos 7:16). Till skillnad från synd- och skuldoffren var tackoffren frivilliga offer. De offrades därför att man helt enkelt ville komma närmare Herren, tillbe och tacka honom. När man offrade gemenskapsoffret, skulle man också ha osyrat bröd och den som offrade skulle bära fram en kaka av varje offer som en gåva åt HERREN. Denna skall tillhöra den präst som stänker gemenskapsoffrets blod på altaret. (3 Mos 7:14) När gemenskapsoffret bars fram, fick prästen ta del i familjens och vännernas glädjefest i tabernaklets förgård. Huvudrätten i denna gemenskapsmåltid var tacksamhet och osyrat bröd medan oxsteken eller det nystekta lammet bara blev som en dessert! Enligt den judiska traditionen var Ps 107 det stora samtals- och glädjeämnet vid dessa offer. Från inledningen med Tacka HER- REN, ty han är god, ty hans nåd varar i evighet (vers 1) och den fyrfaldiga upprepningen av orden må de tacka HERREN för hans nåd, för hans underbara gärningar mot människors barn (verserna 8, 15, 21 och 31) är denna psalm fylld av tacksägelse över, vad Herren har gjort för sitt folk. I vers 22 anknyter psalmen dessutom 4 Se Shabbat Shalom, nr 24! 5 1917 års översättning, tackoffer från hebreiskans todah. Övers. anm. 5
till tackoffret: Må de offra lovets offer och förkunna hans verk med jubel. Invigningsgudstjänsten Så här långt i Torahn har vi läst om de instruktioner som Mose gav till prästerna och folket. Det var denna undervisning som Herren gav till honom på Sinai. I 3 Mos 7:38 kan vi läsa: HERREN gav denna lag åt Mose på Sinai berg den dag då han befallde Israels barn att de skulle bära fram sina offer åt HERREN i Sinai öken, men från och med kapitel åtta blir det ett avbrott i denna undervisning. Nu är det dags för Mose att tillämpa allt det Gud undervisat om genom att inviga både präster och tabernakel till tjänst. Vi ska ta del av invigningsgudstjänsten av tabernaklet och prästerna i sex olika steg: 1. Dop. Texten säger, att Mose tvättade dem med vatten. (3 Mos 8:6) De flesta judiska bibelkommentatorer räknar med, att detta talar om en fullständig nedsänkning i vatten, en dopform som var aktuell under det andra templets tid i Jerusalem och som är aktuell ännu i dag. Man menar, att denna yttre fysiska handling representerar en längtan efter en inre andlig rening. 6 Eftersom prästerna representerade människorna inför Gud, så kan en tillämpning för oss i dag vara, att eftersom dopet representerar renhet, så tecknar prästens reningsbad bilden av den troende som helig, rättfärdig och ren inför Fadern på grund av, vad Yeshuas försoning inneburit för honom. 2. Kläder. I ett tidigare torahavsnitt har vi lite mer utförligt stannat inför prästernas kläder. 7 Här i veckans avsnitt ser vi, hur Mose 6 Hordon Wenham, Leviticus: NICOT, sid 139. 7 Se Shabbat Shalom, nr 20! 6
själv var med och klädde prästerna inför deras första tjänst i tabernaklet. 3. Smord med olja. Nästa del i invigningen var, att Mose tog smörjelseoljan och smorde tabernaklet och allt som fanns i det och helgade det. (3 Mos 8:10) Genom att stryka lite olja på de olika föremålen avskiljde Mose dem, så att prästerna kunde använda dem i Herrens tjänst. Slutligen blev Aron och hans söner också smorda med olja. Det verkar som att detta var en symbol för, att Guds Ande skulle komma över prästerna och göra det möjligt för dem att utföra sin tjänst. Vi vet exempelvis, att när Saul och David smordes med olja, så kom Guds Ande över dem och gav dem kraft till tjänst. (Se 1 Sam 10 och 16!) Dessutom är det hebreiska grundordet för smörja det ord varifrån ordet Messias kommer. Messias var på ett alldeles särskilt sätt smord och fylld med Guds Ande för att vara vår överstepräst! 4. Syndoffer. En viktig del i invigningsceremonin var bland annat offrandet av en tjurkalv som ett syndoffer. Detta offer visar, att prästerna också var vanliga människor. De syndade precis som alla andra. För att de skulle kunna möta Gud och särskilt med tanke på den uppgift de hade att utföra var det nödvändigt, att deras synd var försonad. För att kunna förmedla försoning till andra, var de därför tvungna att själva vara rena. Det är viktigt att lägga märke till, att Hebreerbrevet undervisar om, att Yeshua är vår store överstepräst. Han kan emellertid inte liknas vid någon annan präst, eftersom han representerade syndfulla människor, samtidigt som han var helt utan synd. Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. (Hebr 4:15) 7
5. Smord med olja och blod. Nästa steg var att stänka både olja och blod på Aron och hans söner. Det låg inte någon slags magi i detta, utan det uttryckte helt enkelt en fullständig överlåtelse till Herren. Den rabbinska traditionen säger, att denna smörjelse uppenbarade två huvuduppgifter för prästerskapet, att sprida godhetens ljus och att förkunna sanningen om, att Gud erbjuder försoning för mänskliga felsteg. 8 Det är intressant att lägga märke till, att Yeshua inte endast kom för att en gång för alla skänka försoning för synd. Han kom även för att undervisa om Guds Torah och enligt ovan citerade rabbinska tanke, uppfyllde han även prästernas båda huvuduppgifter, att sprida godhetens ljus och att erbjuda försoning. 6. Sju dagar. Den sista delen av invigningen innebar för Aron och hans söner, att under sju dagar skall ni inte gå bort ifrån uppenbarelsetältets ingång. (3 Mos 8:33) De nya prästerna skulle vara i tjänst i sju dagar. Texten antyder, att samma invigningsprogram skulle äga rum varje dag under hela veckan. Kanske att detta var ämnat som en utbildningsperiod för prästerna. I nästa veckas torahavsnitt möts vi av problem. Det kommer att visa sig, att två av Arons söner borde ha tagit Herrens ord mer på allvar och lyssnat mer till de råd han gav genom Mose. Men så här långt är allt gott och väl. Och Aron och hans söner gjorde allt som HERREN hade befallt genom Mose. (3 Mos 8:36) Översättning och bearbetning: Föreningen Shabbat Shalom Författare: Ariel Berkowitz, Jerusalem Föreningen Shabbat Shalom Mer info nästa sida! 8 Rabbi J. H. Hertz, The Pentateuch and Haftorahs, sid 429. 8
Mersmak? Du kan också få Shabbat Shalom hemsänd i din brevlåda helt utan kostnad. Utöver kommentarerna till veckans textavsnitt kan du bland annat läsa en aktuell artikel Önskar du ett provnummer? Skicka oss ett mejl med namn, adress och telefonnummer, så kommer intressant läsning i din brevlåda om några dagar! Barn eller barnbarn? Då kanske du är intresserad av ett nummer av Shabbat Shaloms Torahpyssel!? En liten pysselsida för varje vecka i anslutning till veckans textavsnitt! Mejla till: foreningen.shabbat.shalom@gmail.com 9