Välfärdens människosyn Välfärd 1.0 bygger på att människan är ett oskrivet blad som behöver en (anser byggarna det ju de själva som bygger!) klok elit som kan forma henne/honom genom att göra henne/honom till föremål for samhällets omsorg. Den bilden står i strid med vad dagens forskning säger: årmiljoners naturliga urval har format oss till stöttåliga individer som mår väl av att vara självständiga, ha ett meningsfyllt liv, behövas för de andra i flocken. Vårt framtida välbefinnande som individer och som samhälle avgörs av vilken bild vi väljer att bygga på när välfärdssystemet nu måste förändras: Ska vi bygga vidare på Välfärd 1.0 och dess stötskyddsambitioner? eller ska vi börja omorientera oss mot ett Välfärd 2.0 som bidrar till att göra oss stöttåliga, kapabla att hantera de förändringar och kriser som vi oundvikligen kommer att möta? Det här avsnittet redovisar resonemang kring frågorna: 1. För vilken sorts människa ska välfärden byggas? Kan en politisk elit fostra oss till goda undersåtar eller ska vi tvingas ta ansvar för våra egna liv? 2. Vad menas med välfärd? Välfärd betyder inte längre mat för dagen överlevnad. Andra värden tar över, men vilka är de? 3. Social miljö och hälsa Vår hälsa är fortfarande beroende av flockens miljö stabilitet, tillhörighet, meningsfullhet. 4. Vad menas med en bra social miljö? Vi mäter ofta utifrån, men den sociala miljön upplevs inifrån. Det är individens upplevelse av välbefinnande som avgör. 5. Stötskydd eller stöttålighet? Elitens uppifrån-perspektiv: stötskydd ställs mot flockens nedifrån-perspektiv: stöttålighet. Vårt genetiska arv säger stöttålighet. 6. Rättigheter! Vi är mycket för rättigheter, särskilt sådana som gagnar oss själva, men vem bestämmer vilka dessa rättigheter är och hur bestäms de? 7. Får vi vara olika? Den demokratiska ambitionen att (så långt det går) erbjuda alla samma möjligheter i livet har i uppifrån-perspektivets anda förskjutits till att alla ska (och kan!) uppnå samma resultat i livet. Du kan skriva ut artiklarna genom den här länken: Du kan också skriva ut en Power Point-presentation (Office 2016) för eget bruk ARBETE
För vilken sorts människa ska välfärden byggas? Det är i stor utsträckning uppifrån-och-ner-perspektivet den genom eliten formbara människan som givit innehåll åt det vi kallar välfärd. Den beskrivs därför nästan enbart i ekonomiskt mätbara termer. Det stämmer dåligt med dagens bild av hur människan fungerar. Det stämmer inte heller med forskningen kring människans välbefinnande som konstaterar att när vi väl nått en grundläggande materiell trygghet tar andra, subjektiva, aspekter över, inte minst möjligheterna att färdas väl genom livet. År 1930 sa den amerikanske sociologen John B Watson: Ge mig ett dussin friska och duktiga spädbarn, och en miljö enligt mina bestämda specifikationer att uppfostra dem i, så garanterar jag att jag slumpmässigt kan ta vilket som helst av dessa barn och utbilda det till en specialist efter mitt eget val, till läkare, advokat, konstnär, affärsman och, förvisso, även tiggare och tjuv, och detta oberoende av barnets talanger, intressen, böjelser, läggning, fallenhet och rasmässiga härkomst. Han definierade verkligen uppifrån-och-ned-perspektivet! Dagens välfärdssystem präglas fortfarande av tron på att det är möjligt för experter att bygga system som tillgodoser alla människors behov och samtidigt formar dem till goda medborgare. I det bygget är individen ett objekt. Det personliga ansvaret tonas ned. Stötskydd är den gällande normen. Den bilden har ändrats. Som en amerikansk forskare sa för inte så länge sedan: Att fråga vad som är viktigast, arv eller miljö, är som att fråga vad som är viktigast för hur stor en yta är, längden eller bredden! När vårt genetiska arv formades var det viktigaste för överlevnad att se till att avkomman kunde växa upp och överleva i en flock på några dussin individer. Föräldrarna samarbetade med de andra flockmedlemmarna för att jaga och för att skydda sig själva och sin avkomma. I det kontinuerliga samspelet mellan arv och miljö överlevde de individer som var bra på att samarbeta, på att vara solidariska med flocken och på att skaffa tillräckligt mycket mat och trygghet åt sig själva. Tillhörighet och trygghet var överlevnadsfaktorer precis som själviskheten. Det var inom den ramen vi formades, blev stöttåliga. På samma sätt överlevde de flockar som utvecklade sociala strukturer som gjorde flocken stark. Genetiskt är vi fortfarande flockmedlemmar med ett starkt behov av att höra till, att behövas. Behovet av att höra till balanserar i bästa fall den individuella självbevarelsedrift och girighet som också ingår i arvet. Vi behöver fortfarande se belöningar här och nu för det vi gör. Och glöm inte, våra ledare bär på samma arv. De har samma behov av att balansera behovet av acceptans och tillhörighet mot självbevarelsedrift och girighet. Skillnaden mellan ledarna och oss är att deras makt öppnar för större frestelser. Demokratin har växt fram ur behovet att skapa sådana balanser i samhället, att se till att ingen individ eller grupp blir så stark att den kan utnyttja andra.
Och glöm inte att det är vi ledda som ytterst definierar eller förväntas definiera vad som är acceptabelt! Demokratin handlar om hur vi ska kunna hantera att vi fortfarande är i grunden själviska. De två bilderna av människan har en lång historia bakom sig! Vad tycker du? Låt mig veta på mail-adressen john.fletcher@tersen.se Why Nations Fail, Acemoglu, Daron och Robinson, James A. Kalahari-böckerna, Berg, Lasse The World until Yesterday, Diamond, Jared Ett oskrivet blad och andra myter, Pinker, Stephen Hälsans mysterium, Antonovsky, Aaaron Samhällsvisionernas idébas Samhällsdebatten präglas av två olika synsätt: Uppifrån-och ner; bygger på temat jag vet vad som är bra för dig, lille vän! Nerifrån-och-upp; bygger på temat kan själv! Den första, den romantiska traditionen ser människan som en ofullkomlig varelse som kan utvecklas endast genom att en klokare elit ingriper, styr. Alla troende ser att slutmålet är en paradisisk värld där människor omskapats till goda samhällsmedborgare. Här finns: Den socialistiska diktaturen som övergår i sann kommunism där alla bidrar efter förmåga och tar efter behov. Den nazistiska diktaturen som leder till ett tusenårsrike. Olika religioner som utlovar paradis där individen tillförsäkras ett evigt liv, men först efter världens undergång. Alla dessa ideologier förutsätter att det finns en fiende, en kapitalistisk överklass som exploaterar arbetarklassen, en judisk världssammansvärjning, en djävul, avgudar,.... Individen en undersåte, ett objekt som ska bearbetas och omformas för att passa in i elitens bild av det framtida paradiset. Man arbetar med kollektiviseringar i stor skala om en kapitalist, jude, muslim,... beter sig på ett visst (ont) sätt återspeglar detta hela (fiende- )gruppens värderingar och rättfärdigar ännu mer våld. Den människosynen har lett till gigantiska mänskliga tragedier. Sovjets ledare dödat 60 miljoner av sina egna medborgare. Kinas ledare har dödat 75 miljoner och Tysklands 21 miljoner, allt för att gynna uppkomsten av det drömda tusenårsriket. Och glöm inte religionskrigen! Även om många av de krig som förts under religionens täckmantel i praktiken handlade om makt snarare än religion, så blir summan förfärlig. Och så har vi ju också inkvisitionen, häxbål,... Den romantiska drömmen lockar människor att tro att de äger Sanningen, att de och bara de! vet vad som är bra för andra. Oavsett vad dessa andra tycker själva. Sanningsägandet leder till fanatism, till att alla normala gränser för människors handlande utplånas, allt i det godas tjänst.
Nerifrån-och-upp-traditionen (upplysningen) ser människan och världen som i grunden rationell och utforskningsbar och därmed begriplig. Romantikens tydliga slutmål saknas, eftersom det är utvecklingsprocessen i sig som är målet. I den här traditionen står individen tydligt i centrum. Hon/han ansvarar för sina egna beslut och väntas arbeta för sin egen utveckling. Detta utvecklingsarbete leder till att samhället utvecklas, men på individens villkor. Upplysningstraditionens fokus på individen leder i förlängningen till samhällen som betonar demokratiska värden som likhet inför lagen, rösträtt, äganderätt, yttrandefrihet kort sagt, de värden som vi svenskar valt att lägga in i grundlagen. I Europa har de här värdena förankrats i ländernas statsskick/grundlagar i en lång och snårig process med många feltramp på vägen. USA är nog det enda land där man skrev grundlagen innan det fanns ett land! De demokratiska friheterna ger utrymme för många dumheter och för självkritik i rika mått. Faktum är att självkritiken blivit något av ett signum för de demokratiska länderna det leder ibland till att vi betraktas som svaga och veliga. Det försonande är att de fria valen tenderar att plocka bort direkt inkompetenta ledare. Ännu viktigare är att ingen ännu har kunnat föreslå ett styrelseskick som kan väntas leda till färre dumheter, färre inkompetenta ledare. Vad tycker du? Låt mig veta på mail-adressen john.fletcher@tersen.se Ljusets fiender, Johan Lundberg Sapiens, Yuval Noah Harari Så, vad är välfärd? En av de många forskare som arbetat med de här frågorna är Aaron Antonovsky. Han var professor i medicinsk sociologi vid Ben Gurion Universitetet i Israel. I en enkät om något helt annat frågade han en rad slumpvis utvalda kvinnor hur de såg på sin egen livssituation och hälsa. Han frågade dem också om de hade suttit i tyskt koncentrationsläger under kriget (kom ihåg att detta skedde på 70-talet i Israel). Mer än hälften av de kvinnor som inte varit lägerfångar ansåg att de mådde bra, medan en knapp tredjedel av de före detta lägerfångarna svarade samma sak. Antonovsky s spontana reaktion var: Ja, där ser man effekten av fångenskapen, mycket färre mår bra!. Sedan vände han plötsligt upp och ned på begreppen: Nästan var tredje före detta lägerfånge mår faktiskt bra! De har suttit i koncentrationsläger, varit flyktingar efter kriget, emigrerat till Israel och där upplevt ytterligare tre krig och trots detta mår de bra! Hur kan de må bra? I stället för att fråga: Varför är X sjuk och hur ska vi bota X? ställde Antonovsky frågan: Varför är Y frisk och hur ska vi stötta det tillståndet?. Han försökte förstå vad det är som gör att individer hanterar alla de stötar som livet utsätter oss för så olika, att en del färdas väl genom livet medan andra går under. Han utvecklade begreppet känsla av sammanhang. Vi
människor, sade han, behöver ha en grundläggande upplevelse av att det som sker är förutsägbart, begripligt och strukturerat. Vi behöver uppleva att de resurser dessa skeenden kräver finns tillgängliga, att livet är hanterbart. Och vi behöver se att livets utmaningar är värda besväret, att livet är meningsfullt. Det västeuropeiska välfärdsbygget startade i en situation där den stora majoriteten individer fortfarande levde nära existensminimum. Många av de politiska och fackliga rörelser som bidrog i välfärdsbygget hade sina rötter i socialismen där människan sågs som en produkt av sin miljö. De bidrog till att etablera en maktbalans i samhället som gjorde det möjligt för miljontals människor att bryta sig loss ut fattigdomen. Arbetsmetoden var i stor utsträckning att med lagstiftning och kollektivavtal skapa ett yttre skydd för individen, skydd mot exploatering, mot nöd, mot livets stötar. Politikerna/samhällsingenjörerna tänkte i stor utsträckning i materiella termer. Det var ganska naturligt, eftersom de flesta hade små marginaler för sjukdom, arbetslöshet osv. Nu verkar det emellertid vara så, att när människor når en BNP-inkomst per capita på runt 150.000 kronor förskjuts fokus från överlevnad till livskvalitet. Då får att färdas väl genom livet ett annat innehåll. Budskapet Vi tar hand om dig! bidrar dessutom till att de flesta svenskar inte byggt upp några egna reserver, de låter samhället stå för tryggheten. Vårt skattesystem bidrar sannerligen inte heller till att sådana reserver kan byggas upp. Diagrammet nedan visar svenskarnas nettoförmögenhet exklusive fastigheter (= tillgängliga kontanter), med den fattigaste tiondelen längst till vänster och den rikaste längst till höger. Svenskars förmögenhet år 2007 (percentiler, 1.000 kronor) Bara var tionde svensk har en rimlig buffert! Alla de andra är väldigt sårbara. En utebliven lön eller en större oförutsedd utgift leder till en akut kris. Hur lätt är det för dessa sårbara individer att tänka på framtiden? Hur villiga är de att lyssna på den som säger att vi måste ändra på spelreglerna? En sak står nog ändå klart: Individens hälsa är central faktor i välfärdssystemets kostnader. Så låt mig titta närmare på den saken. Hälsans mysterium, Aaron Antonovsky Ett oskrivet blad och andra myter, Steven Pinker Why Nations Fail, Acemoglu, Daron och Robinson, James A
The World until Yesterday, Diamond, Jared Why Nations Fail, Acemoglu, Daron och Robinson, James A The World until Yesterday, Diamond, Jared Social miljö och hälsa Dagens välfärdssystem är kontraproduktivt på grund av ambitionen att skydda människor mot alla tänkbara risker i livet, att ge dem ett ständigt allt mer finmaskigt stötskydd. Det ger oss ett allt mindre ansvar för våra egna liv. Det förtar känslan av sammanhang, av att livet är hanterligt och meningsfullt. Vi blir allt mindre stöttåliga. När pengarna nu sinar blir alltför många offer, offer för omständigheterna, offer för elaka politiker. Offer. Det påverkar vår hälsa. Låt mig ta två exempel, hjärt-/kärlsjukdomar, som står för de största vårdkostnaderna och demens/alzheimers sjukdom, som står för de snabbast växande kostnaderna i Sverige. Professor emerita Kristina Orth-Gomér är en av pionjärerna på området. På 1980-talet startade hon forskning kring sambandet mellan social miljö och hjärt-/kärlsjukdomar. Skriften Sociala relationer redovisar en del av resultaten. Det finns en skillnad i risk för förtidig död i hjärt- /kärlsjukdomar bland män på 20 40 procent för individer som lever i en god respektive en dålig social miljö. Enligt The World Alzheimer Report 2010 kommer antalet demenssjuka människor i världen att fördubblas inom 20 år och tredubblats inom 40 år. Två forskare, Laura Fratiglioni och Eva von Strauss, har på Folkhälsoinstitutets (numera Folkhälsomyndigheten) uppdrag skrivit rapporten Multisjuklighet och demens vad kan förebyggas?. De konstaterade att äldre som ofta deltog i mentala, sociala eller produktiva aktiviteter (trädgårdsarbete, matlagning, handarbete,...) hade 30 40 procent lägre risk för demens. Att delta i aktiviteter som kombinerade två eller tre komponenter halverade risken. De säger sammanfattningsvis att om 10 procent av den äldre befolkningen skulle öka sin sociala aktivitet skulle fyra procent av hela den åldersgruppen kunna undvika att drabbas av demens. Det motsvarar 70.000 av dagens 1,9 miljoner pensionärer. Det kostar över en halv miljon om året att bo på ett vård- omsorgsboende, så dessa undvikbara kostnader för 70.000 vårdplatser blir 35 50 miljarder om året. De svenska forskarna är inte ensamma. Professor J. S. House och hans forskargrupp vid Department of Epidemiology, University of Michigan, säger att dåliga sociala relationer är lika farliga för hälsan som en omfattande tobaksrökning. Storrökare förkortar sina liv med 10 12 år. Professor John T. Cacioppo vid University of Chicago har tacklat samma sorts frågeställning från ett helt annat håll. Hans forskning utgår från ensamhet, snarare än social miljö, och fokuserar på att förstå hur biologiska system påverkas av sociala processer. Cacioppo finner starka samband mellan upplevd ensamhet och en rad former av ohälsa, bl. a. hjärt- /kärlsjukdomar, Alzheimers, fetma, sämre sömn, lägre motståndskraft mot infektioner, alkoholism, depressioner och självmordstendenser.
Låt mig formulera det här på mitt eget sätt: Människor som är aktiva, som upplever sina liv som meningsfulla förblir friska i långt större utsträckning än människor som skyddas, blir omhändertagna. Social Support and Cardiovascular Disease, Kristina Orth-Gomér m fl Sociala relationers betydelse för hälsa och sjukdom, Kristina Orth-Gomér Preventiv Medicin Teori och Praktik, Kristina Orth-Gomér m fl Multisjuklighet och demens vad kan förebyggas?, Laura Fratiglioni och Eva von Strauss Loneliness, Cacioppo, John T och Patrick, William The World Alzheimer Report 2010 Vad menas med en bra social miljö? En bra social miljö är en miljö som bidrar till och stöder individens välbefinnande. Vi är flockdjur och det har format oss. Behovet av att höra till, behövas, vara accepterad, styr mycket i våra liv. Det balanserar den individuella själviskheten, gör att vi kan fungera som sociala varelser. En bra social miljö är med andra ord en miljö som liknar flockens. Det är en miljö där individen är accepterad och behövs för de andra medlemmarna i flocken. Enligt Antonovsky innebär det att individen finner livet förutsägbart, hanterligt och meningsfullt. Det i sin tur är möjligt bara om individen ser sig har kvar befälet i sitt eget liv, är en aktör snarare än ett objekt för någon annans välmening (eller motsatsen). Då behövs: ett socialt kapital i form av mänskliga nätverk där hon/han kan finna bekräftelse och stöd; en ekonomi där man inte lever enbart på senaste lönebetalningen; en färdriktning i livet, något som är värt att arbeta för. Flocken kan hittas i många former: familjen, schackklubben, fotbollsklubben, det politiska partiet, läsecirkeln, gatugänget, klanen,... allt som kan ge ett sammanhang, en struktur. För många, särskilt nyanlända, saknas det kapitalet och försöker man skapa det på egen hand inom ramen för gänget, klanen. Utan en ekonomisk buffert (som man styr över själv) blir man beroende av samhället, av någon annans beslut. Det gör livet oförutsägbart, ohanterligt. Då ligger det nära till hands att bli passiv, förbannad, ett offer. Vi är formade i en miljö där man hela tiden var medveten om vad som krävdes för att överleva. I dag tar vi överlevnaden för given, saknar (i existentiell mening) något att sträva för. Vilka konsekvenser får det här för människors välbefinnande och fysiska och psykiska hälsa?
Den yttre sociala miljön påverkar naturligtvis individens utveckling och livskvalitet. Det gäller bara att komma ihåg att det är individens subjektiva upplevelse av denna miljö som har sista ordet. Folkhälsomyndigheten (f d Statens Folkhälsoinstitut) skriver på sin hemsida: Delaktighet och inflytande i samhället är en av de mest grundläggande förutsättningarna för folkhälsan. Brist på inflytande och möjligheter att påverka de egna livsvillkoren och utvecklingen av samhället har ett samband med hälsa. Välfärd 1.0 stöder inte sådan roll för individen. Den gör oss till mottagare av omsorg, inte aktörer. Jag använder två centrala begrepp: stötskydd och stöttålighet. Nu är det dags att utveckla de begreppen. Folkhälsomyndighetens hemsida Hälsans mysterium, Aaron Antonovsky Stötskydd eller stöttålighet? Våra förfäder överlevde därför att de kunde hantera både de dagliga behoven av mat och skydd för avkomman och det oväntade och kanske farliga. De var stöttåliga. När liberaler och socialdemokrater mot slutet av 1800-talet började använda sin politiska makt för att bygga välfärdssystem var det dominerande behovet att skydda arbetare i jordbruket och industrin mot ohämmad exploatering. Därför blev stötskydd välfärdsbyggets signum. Det var ju också ett naturligt vägval för de politiker som utgick från bilden av människan som oändligt formbar och därför såg samhällsbygget som ett jobb för experter, samhällsingenjörer, ett uppifrån-, snarare än ett nedifrån-bygge. Här dyker den cyniska tanken upp att ett stötskyddsbygge också ger ett bra underlag för att ta och behålla makten. Alternativet, att lämna utrymme för människor att bli mer stöttåliga, och därmed mera självständiga, är inte lika lockande för ledare som vet hur samhället ska utformas. Stötskyddsinställningen är vanligast på vänsterkanten, medan man på högerkanten lutar mer åt stöttåligheten som önskvärd modell för välfärden. Sedan måste jag tyvärr konstatera att inte heller den politiska högern i Sverige tycks vara särskilt intresserade av stöttåligheten som modell. Stötskydd Stötskyddssystemet utgår från att människor kan skyddas mot livets stötar utan att låta sig bli beroende av detta skydd. De väntas ta emot det som behövs (sjukpeng, A-kassa,
föräldraförsäkring, vab-peng, ekonomiskt bistånd,...) och sluta ta emot när det inte längre behövs. Det mest extrema exemplet på den inställningen är nog socialbidraget, eller försörjningsstödet som det kallas numera. Den som får försörjningsstöd och samtidigt lyckas dra in litet pengar på eget arbete förlorar omedelbart lika mycket av stödet. Tanken är att då behöver man ju inte hela biståndet och människan behöver ju inga belöningar för att handla rätt. I den världen behövs inga incitament till ansvarstagande eller kloka livsval. Stöttålighet Mot det omtänksamma stötskyddet står stöttåligheten. Det är inget snällt krav. Det säger: Det är i första hand du själv som har ansvaret för att kunna färdas väl genom livet! Samhällets uppgift är att skydda dina grundläggande fri- och rättigheter, inte att ta hand om dig!. Inom den ramen ska alla få samma möjligheter att utveckla sina talanger samtidigt som olikheterna människor emellan välkomnas! Där olikheterna välkomnas får alla det bättre även om det sker i olika takt. Det är tack vare olikheterna som utveckling alls är möjlig. En prioritering av stöttåligheten leder ganska säkert till ökade skillnader i samhället. Då är det viktigt att fråga sig om de skillnaderna låser individerna inne i en viss situation eller ökar deras möjligheter att utvecklas och skapa ett bättre liv för sig själv och sin familj att se positivt på framtiden. När man jämför de två begreppen är det helt avgörande hur man väljer att beskriva verkligheten: Från vänster talar man ofta om vad jag skulle vilja kalla livets balansräkning. Så här ser det ut nu är det rättvist?. Svaret blir nog ofta nej, det är inte rättvist!. Från höger talar man i stället om livets resultaträkning. Så här utvecklades livet under det här året, är vi på väg åt rätt håll?. Vilken bild stämmer bäst med verkligheten? Stöttålighet är den princip som gällt för människan under större delen av artens existens, och den gäller för alla andra arter. Stötskydd har aldrig ingått i naturens erbjudande. Vårt genetiska bagage har inte ändrats sedan dess. Vi färdas inte bättre genom livet i ett stötskyddat samhälle! Vi är inte fångar i vårt genetiska arv, men vi behöver förstå vilket bagage vi bär med oss, och vi behöver acceptera att det spelar en viktig roll för att vi ska kunna färdas väl genom livet. De här aspekterna återspeglas i vår syn på rättigheter...
Rättigheter Kräv din rätt! har varit ett återkommande tema. Rättigheter finns inte av sig själva! De finns därför att vi, du och jag, har bestämt oss för hur vi vill att vårt samhälle ska fungera. En del regler har vi enats om inom FN, andra inom EU. Andra gäller enbart för oss i Sverige. Om tillräckligt många vill kan alla regler ändras. Vi talar om negativa och positiva rättigheter. Negativa rättigheter låter inte ett dugg lockande jämfört med positiva, men skenet bedrar. De negativa rättigheterna handlar om de grundlagsskyddade rättigheter vi gemensamt beslutat att alla svenskar ska ha som skydd mot att makthavare missbrukar sin makt. Staten får inte begränsa vår yttrande- eller religionsfrihet eller ta ifrån oss vår egendom eller döma oss vid sidan om gällande lag eller ta ifrån oss vår rösträtt eller... Det ska finnas en polis som skyddar oss mot övergrepp och ett rättsväsen som tar hand om de övergrepp som trots allt sker. Samtidigt behövs centralmakten för att garantera just dessa rättigheter. Det är de som utgör basen för vår demokrati. Rättigheterna är negativa i den meningen att de ska skydda oss mot andras intrång i den egna livssfären. De negativa rättigheterna betraktas som så grundläggande att de inte kan ändras genom en enkel omröstning i riksdagen. De måste beslutas av två riksdagar med ett mellanliggande val, så att varje röstberättigad svensk ska kunna sätta sig in i vad det handlar om och genom sin röst tala om vad hon/han tycker. De positiva rättigheterna handlar om de rättigheter vi väljer att ge varandra som skydd mot livets stötar, mot konsekvenserna av sjukdom, arbetslöshet eller barnlöshet. De är inte grundlagsskyddade. De ger mig rätt att få en del av de pengar du betalar in i skatt. Min rättighet blir din skyldighet och tvärtom. Det är viktigt att vi är överens om svaren på frågor som: Var går gränsen för vad makthavare kan göra med mig och min egendom? I vilken utsträckning ska de positiva rättigheterna skydda mig mot konsekvenserna av mina egna livsval även när jag göra dumma val? Båda frågorna är viktiga för hur rättssamhället fungerar. De negativa rättigheterna är fundamentala för ett demokratiskt samhälle. De positiva rättigheterna handlar om vilken stötskyddsnivå vi väljer att lägga oss på, om hur långt vi vill gå för att ta bort olikheterna i människors villkor. Vi föds med olika förutsättningar, olika talanger. Vi växer upp i miljöer som ger olika utrymme för att utveckla dessa talanger. Om vi bestämmer att vi vill ta bort olikheterna får det konsekvenser för människors livskvalitet på en rad olika sätt. Det är viktigt att göra klart för sig vilka dessa konsekvenser blir innan man sätter igång, och det är svårt, blir väldigt ofta fel!
Vad händer till exempel med den sociala (och tekniska) förnyelsen i samhället om olikheter hindras? Min tro är att utvecklingen avstannar. Vilka orsaker till olikheter är acceptabla och vilka är oacceptabla? Vilka konsekvenser av olikheterna är acceptabla och vilka är oacceptabla? Vad tycker du? Låt mig veta på mail-adressen john.fletcher@tersen.se Om det inte vore för olikheterna skulle vi fortfarande vara amöbor Det är olikheterna som leder framåt tack vare de tekniska och sociala förändringar som växer fram ur dessa olikheter. Trots detta betraktas olikheter ofta som orättvisa i den svenska debatten, som om olikheter vore resultatet av att någon har skott sig på någon annans bekostnad. På vänsterhåll argumenterar man ofta som om hela ekonomin, livet, vore ett nollsummespel. Om en företagare gör en vinst på en miljon kronor beror det debattörer på att han har tagit denna miljon från andra. Om en talangfull människa lyckas i det hon/han gör är det därför att hon/han tar ifrån någon annat något. Resultatet av den världsbilden är att entreprenörers satsningar av tid, energi och talang gärna betraktas med misstro och, när de har lyckats, med avundsjuka och höga marginalskatter. Rikedom är snudd på skamligt, och att ta betalt (i form av utdelning) på de pengar man riskerar är omoraliskt. I verkligheten är det för det mesta i stället så, att företagaren genom sina goda idéer och hårda arbete har skapat något som andra är villiga att betala mer än produktionskostnaden för. Företagaren har skapat ett mervärde. Det är det mervärdet som gör oss alla rikare. Ja, jag vet att jag överdriver! Det är sällan någon formulerar sig så brutalt rakt på sak. Ändå finns den här inställningen med mellan raderna i debatten. Kombinationen av ett stötskyddande omhändertagande och kravet på rättvisa leder till att vi alla blir nummer, nummer i bostadskön, nummer i kön till den nödvändiga höftoperationen. Nummer inte självständiga individer som har befälet över och ansvaret för sina egna liv. En annan konsekvens är att samhället lägger en massa kraft på att undvika olikheter (= orättvisor ) genom förebyggande lagstiftning, lagstiftning som ska hindra oss från oönskade beteenden, snarare än att bestraffa saker som skadar andra. Likhetskravet innebär också att alla förväntas kunna nå samma mål i skolan, och att de som inte presterar i nivå med målen därmed betraktas som skolans misslyckade. Då ligger det nära till hands att målen i ett slags bakvänt rättvisetänkande sänks så att fler ska kunna nå dem. Det är ju så, att i stötskyddets samhälle ska alla kunna nå samma mål. Det stötskyddande Välfärd 1.0 har nått vägs ände. Samhällets budskap: Vi har råd att ta hand om dig! gör oss till råga på allt mindre kapabla att hantera det oväntade, mindre
stöttåliga. Det enda säkra med det oväntade är att det kommer, Estonia, tsunamin i Thailand, folkvandringen,... och Sverige har inte visat prov på någon större stöttålighet i de sammanhangen. Det stötskyddande samhället gör oss alla till offer, till någon som ska kräva sin rätt en rätt som ska levereras av någon annan. Det är ingen bra överlevnadsstrategi för individers välbefinnande och det är inte ett bra sätt att bygga ett levande, livskraftigt, utvecklande samhälle.