BENGT AHLFORS Hissvägraren MONOLOG 2006 BENGT AHLFORS COMEDIA KB Eriksgatan 9, FIN-00100 Helsingfors Tfn & fax +358 (0)9-694 8037 E-post: bengt.ahlfors@comedia.inet.
Han är en ensam man, född den 12 november 1929. Han kommer in med manuskriptet i handen, bläddrar i det, betraktar åskådarna en stund, och säger sedan: Problemet med en monolog är att man måste föreställa sig en motspelare. Som inte finns. Nån som lyssnar, fast den ingenting säger. Varför skulle man annars prata? Jag talar naturligtvis till er nu, men ni är ju inte med i min historia. Så vem talar jag riktigt med? 1. HUNDEN Förr talade jag med en hund, Kafka. En släthårig terrier, utan dess finare stamtavla, men gladlynt och intelligent. Han var väldigt bra på att lyssna, och på att förstå mig. Ska vi gå på en promenad i parken? Javisst, viftade svansen. Skulle det smaka med en bit leverkorv? Om! viftade hela hunden. Det är klart att när jag berättade för honom om filmer jag hade sett, eller böcker jag hade läst, så var det väl en och annan nyans som gick honom förbi, men det störde inte vår konversation. Han lyssnade lika tålmodigt för det. Jag läste faktiskt högt för honom ibland. Han var speciellt förtjust i dikter, bara de inte var alltför långa, och helst skulle de vara rimmade. När man har hund, träffar man dessutom andra människor, som också har hund, och som man kan prata med, i parken till exempel. Först säger man nånting om hundarna och sen kan man prata om vad som helst. Om man inte har hund, så är det svårare att börja prata med främmande människor, det kan lätt bli missförstånd, pinsamt. Kafka blev elva år gammal och sen blev han lite döv. Det gick lika bra att prata med honom för det, han förstod mig lika bra som förut, fast han ingenting hörde. Inte heller bilarna hörde han, så en dag rusande han rakt över Mechelingatan, mot rött ljus och Han hade fått springa fritt på begravningsplatsen, och jag gick i mina tankar och märkte det inte förrän Jag kommer aldrig att förlåta mig själv. Han dog i mina armar, där på gatan, och jag lovade honom att jag aldrig skulle skaffa nån annan hund. Det är 16 år sen. Sen dess vet jag inte riktigt för vem jag ska berätta om sånt som har hänt mig. Att prata med en död hund, det går inte. En död hustru skulle kanske gå an, men det har jag ingen. Jag har aldrig varit gift, det blev nu så Och jag är inte den typen som kan prata med krukväxter, det är kanske en mera kvinnlig vana, jag vet inte. Dessutom har jag inga krukväxter heller. Men jag fortsätter att prata, fast jag inte vet vem jag pratar med. Kanske pratar jag med Enok. 1
2. HISSEN Det är lite svårt att förklara det här, men Enok är en hiss. Det låter tassigt att man skulle prata med en hiss, men faktum är och det här är nu oss emellan att sen Kafka dog, har jag pratat mera med hissen än med nån annan. Det är inte det att jag skulle vara en enstöring till min natur. Nog hade jag ju vänner under skoltiden, arbetskamrater på Posten och på bokbinderiet. Men sen försvann de, dog eller vad de nu gjorde. Och Enok är inte vilken hiss som helst, utan mycket speciell. Mina föräldrar flyttade in när huset var nytt, det var på 1920-talet. Det har aldrig bott andra människor i den lägenheten, det har aldrig stått något annat namn på dörren, och själv har jag aldrig bott någon annanstans. En dubblett på Caloniusgatan i Tölö i Helsingfors, högst upp, sjunde våningen, det är därför det här med hissen har sin betydelse. När jag var barn var jag lite rädd för den. Den hade ett skrämmande ljud när den kom smygande ner, den var stor och mörk, hade en svart järngrind som blev som ett galler när man stängde den. Och en uppfällbar sits. Om man satte sig på sitsen och lyfte upp fötterna, så slocknade lampan, och det blev kolmörkt, men det vågade jag aldrig göra. Det dröjde ganska länge förrän jag alls vågade åka med den, ensam. Jag gick upp till sjunde våningen, det var 128 trappsteg, jag räknade dem varje gång och de var alltid 128. Men en gång var de en tant som hade kommit ner med hissen just när jag hade kommit in utifrån, och så höll hon upp hissdörren för mig. Och jag kunde ju inte säga att jag inte vågade åka ensam, det hade varit hemskt pinsamt, så jag måste stiga in och åka upp. Och det gick alldeles bra, jag märkte att det inte alls var så farligt. Men på den tiden nådde jag bara upp till femte våningens knapp, om jag stod på tå, så jag fick lov att gå två trappor upp. Egentligen borde jag inte ha fått åka alls, det stod på en mässingsplåt: Förbjudet för barn under 12 år att allena använda hissen. Men det var ingen i huset som brydde sig om det, ifall inte gårdskarlen råkade vara i närheten. Där stod annat också: Personhiss, högst fyra personer, 320 kg. Och: Kone. Kone. Men den plåten var placerad så att man såg den genom spegeln när man steg in i hissen, och då stod där Enok. Med lite felvända bokstäver, men det förstod jag inte när jag var barn, jag tyckte bara att det var lustigt att hissen hette Enok. Jag kallade den Enok, så där för mig själv, den blev lite mindre skrämmande då. Enok, jag befaller dig att lyfta mig till femte våningen! Och så tryckte jag på knappen, en rund benfärgad knapp på en knottrig och fyrkantig svart liten låda, om ni minns? Ibland stod det nån och väntade när jag kom in i trappan och det fanns ingenting så pinsamt när man var barn som att åka tillsammans med nån annan i en hiss. Det är ju fortfarande pinsamt. Vartåt ska man titta? Vad ska 2
man säga, eller vad ska man göra för att dölja att man ingenting säger? Som barn kunde man ju inte börja prata om vädret. Om jag märkte det i tid, om jag hörde hissljudet när jag öppnade ytterdörren och förstod att det stod nån tant eller farbror och väntade på hissen, då gick jag alltid uppför trapporna. Jag halvsprang de första stegen, för att det skulle se ut som om jag hade beslutat mig för att gå redan tidigare, att jag inte gick bara för att slippa åka med den där andra. Fast det var just så det var, men det fick ju inte märkas, det skulle ha varit hemskt pinsamt. Så om jag inte i tid märkte att det stod nån och väntade, då måste jag stanna och sen åka med. Men då hade jag en strategi, för att inte den där andra skulle märka att jag tyckte att det var pinsamt. När hissen hade passerat andra våningen, stack jag nonchalant handen i fickan och skramlade lite med nyckelknippan, och mellan tredje och fjärde tog jag fram nycklarna och valde långsamt och liksom i tankarna ut nyckeln hem och så såg jag alldeles oberörd ut. På det sättet fick jag tiden att gå. Jag hade en fin nyckelring, med en liten Mercedes Benz-stjärna, jag hade fått den i födelsedagsgåva av min moster när jag fyllde 10 år, det var just innan vinterkriget bröt ut. 3. GRACE Jag föddes den 12 november 1929. Säger det datumet ingenting? Nej, jag kunde tänka mig det, men samma dag föddes också Grace Kelly. I Philadelphia i USA, medan jag föddes på Barnbördshuset vid Fabriksgatan i Helsingfors, men i alla fall, samma dag, tänk det! Grace Patricia Kelly. Jag såg henne första gången i Sheriffen 1952, på Rex, med Gary Cooper, och jag tyckte hon var så vacker. Så förfinad och aristokratisk, något helt annat än de vulgära pinuppor som filmstjärnorna var på den tiden. Hon hade klass. Och så råkade jag se i en tidskrift att hon var född exakt samma dag som jag, är det inte fantastiskt? Det kan inte vara en slump, det måste finnas en innebörd i det. Sen såg jag alla hennes filmer. Mogambo, Det perfekta brottet, Mannen du gav mig, som hon fick Oscar för, Fönstret mot gården Vi hade många biografer i Tölö på den tiden, Ritz, Adlon, lilla Hesperia Så jag följde med hennes karriär, hennes liv, på avstånd. Jag läste våra horoskop i olika tidningar, vi var ju båda skorpioner. Tänk om det stod skrivet i stjärnorna att samma saker skulle hända oss samma dag, man kunde aldrig veta. Jag skrev till henne också, och bad om hennes porträtt. Men jag var ju ingen tonåring längre, så jag ljög om min ålder. Hon fick inte veta att jag var lika gammal som hon, det skulle ha varit hemskt pinsamt, så jag låtsades att jag var tolv år. Och flicka, för säkerhets skull. Jag fick hennes foto, med 3
autograf, och ett brev från hennes sekreterare, som beklagade att Miss Kelly inte hann svara personligen. När hon gifte sig med furst Rainier av Monaco, det var i april 1956, i en elfenbensfärgad taftklänning och en brudslöja som var 125 år gammal Jag var naturligtvis inte svartsjuk, jag tyckte det var så rätt att hon blev furstinna, men nog stack det lite i hjärtat, om jag ska vara ärlig. 4. MATTI Men det var inte Grace jag skulle berätta om, utan Enok, och om att åka upp tillsammans med någon annan. Det hände en gång att Pajunens Matti Pajunens bodde i tredje våningen, och de hade en son som var några år äldre än jag, och starkare, Matti. Honom var jag ännu räddare för än för Enok. Mitäs hurri? brukade han ropa efter mig på gården. Det betyder ungefär: jävla finlandssvensk! Jag talade nämligen svenska med min mamma, vi var de enda i hela huset som talade svenska. Jag bad henne flera gånger att hon skulle tala finska med mig, när andra människor hörde på, när vi åkte upp i hissen, men hon förstod inte alls vad jag menade. Varför skulle jag prata finska med dig? Det skulle ju vara idiotiskt. Hon var barnträdgårdslärarinna vid Sedmigradzkys småbarnsskola på Sturegatan, men hon förstod sig inte alls på hur det kan kännas för ett barn: Mitäs hurri? Och de andra pojkarna skrattade med, de som stod omkring Matti, och flickorna också. De som annars var alldeles hyggliga och mina vänner, de skrattade med. Och då måste jag också försöka skratta, men det gick inte så bra. Pajunens bodde i tredje våningen och Matti brukade gå uppför trapporna, men en gång kom han in när jag stod och väntade på Enok, och då fick han för sig att åka med. Jag blev rädd förstås, men jag försökte min vanliga metod, tog fram mina nycklar, så där nonchalant som jag brukade. Då blev Matti intresserad av min nyckelring med Mercedes-stjärnan, och han frågade vänligt om han fick titta på den, och det fick han naturligtvis, jag var ju stolt över den. Och så tog han den och sträckte ut handen genom hissgrinden, och så fällde han ner den i hisstrumman. Det hördes ett litet klirr där nerifrån. Åhå! sa Matti, där föll en stjärna. Jag försökte låta bli att gråta, men det gick inte. Mamma var inte hemma, jag kunde inte komma in utan mina nycklar, och hur skulle jag sen förklara för henne att jag hade gett dem åt Matti så jag började gråta. Och så skämdes jag för att jag grät. Ska du skvallra för din pappa nu? sa Matti. Han visste att jag inte hade nån pappa, att han hade lämnat mamma och mig när jag var fyra år gammal, det visste han, och det var därför som han sa så där. 4
Ta det lugnt, sa han sen. Om du ger mig fem mark så ska jag visa hur du får tillbaka dina nycklar. Fem mark, det var hela min veckopeng, men vad kunde jag göra? Jag lovade honom fem mark, och då drog han upp grinden, så att hissen stannade, och så tryckte han ner den till första våningen. Men sen, när den var nästan nere, så stannade han den igen, böjde sig ner och öppnade dörren och så sa han: hoppa dit ner nu och plocka upp din stjärna! Jag sa att han skulle göra det själv, det var ju han som hade slängt dit nycklarna. Aj, vågar du inte hoppa? svarade han. Så jag måste kravla mig ut och ner till första våningen och sen ner under hissen. Där var mörkt och det luktade olja och hängde svarta kablar och jag var rädd för att jag inte skulle hitta mina nycklar, och för att gårdskarlen skulle komma och ta fast mig. Där uppifrån ropade Matti: Skynda på nu, annars trycker jag ner hissen och då blir du krossad. Det kunde han ju inte ha gjort, så länge dörren var öppen gick inte hissen, men det tänkte jag inte på, så jag blev ännu räddare. Det var som om Matti och Enok hade gaddat ihop sig mot mig, de var där båda två ovanför mig och när som helst kunde de krossa mig. Nå, jag hittade mina nycklar, och så kravlade jag mig upp igen till första våningen, men i stället för att krypa tillbaka upp i hissen, så började jag springa uppför trapporna så fort jag kunde. Perkele, skrek Matti, hit med fem mark, du är skyldig mig fem mark! Men jag bara sprang. Jag hörde hur hissen närmade sig, och medan jag sprang mumlade jag hela tiden: Snälla Enok, gå riktigt långsamt, låt inte Matti få fast mig. När jag kom till sjunde våningen, såg jag ljuset från hissen som närmade sig, och just när jag fick in nyckeln i låset hörde jag hur den stannade, och Matti rusade ut Hänger ni med? Eller talar jag för snabbt? Det är viktigt med tempo i en monolog, men om man är alltför snabb, så finns det alltid de som inte kan följa med. Vem ska man anpassa sig efter? Om man försöker tala långsamt och tydligt, så att alla förstår vad man säger, då blir de fiffigare uttråkade. Och om man kör för hårt, så blir de trögtänkta på efterkälken. Det är inte lätt att hitta en medelväg. Nå, jag fick upp låset och smet in och stängde dörren en halv sekund innan Matti var framme och ryckte i den. Perkele, du är skyldig mig fem mark, ropade han, och bultade på dörren. Men nu var jag hemma, så jag svarade bara: Det är jag inte alls, alltihop var dit fel. Vänta bara, ropade han, och så försvann han. Efter det var jag rädd att möta Matti. Varje gång när jag kom från skolan och in på vår gård, tänkte jag: gode Gud gör så att jag inte möter 5
Matti. Jag vet inte vad han skulle ha gjort om jag hade stött på honom, och jag ville inte ta reda på det heller. Några år senare flyttade de bort, Pajunens. Lyckligtvis. Och Matti innan han fyllde trettio körde han ihjäl sig i fyllan och villan, och det förvånar mig inte alls. Men före det blev han konstnär, skulptör, ganska känd faktiskt. Det hade man nu aldrig väntat sig. 5. GRACES DÖD Det gjorde ju faktiskt Grace Kelly också Körde ihjäl sig. Kanske i fyllan, man vet inte riktigt. Det var en svart dag, måndagen den 13 september 1982, jag glömmer det aldrig. Varje år den dagen brukar jag klä mig i mörk kostym och köpa en blomma. Jag kan ju inte lägga ner den på hennes grav, men jag ställer den i en vas på köksbordet och så sitter jag en stund, tittar på hennes porträtt och tänker på vad hon har betytt för mig. Hon hade ännu inte fyllt 53 år. Hon kom körande på de smala serpentinvägarna i södra Frankrike på väg hem till Monaco tillsammans med sin dotter Stéphanie, och plötsligt slirar bilen av vägen och störtar ner i en ravin. Stéphanie undkom med lindriga skador, men Grace återfick aldrig medvetandet, hon dog följande dag. Officiellt antar man att hon fick en infarkt, och det kan ju hända. Men det har också spekulerats om att hon var berusad. Man vet inte ens med säkerhet vem av dem som körde bilen. Jag har läst massor av artiklar om det, det finns en del oklarheter kring hela olyckan, och det ledde till alla möjliga rykten. Det har pratats om att hon hade en älskare i Frankrike Jag bryr mig inte om smutsigt förtal, jag vill inte tro på det. Och också om det skulle vara sant så, än sen? Det gör inte henne en millimeter mindre i mina ögon. 6. HISSVÄGRARE Men Enok alltså. Det är en vacker hiss, han har stil. Och med åren har vi blivit vänner. Vi är de enda som är kvar från husets barndom, vi har växt ihop med varandra. När jag åker ner med honom på morgnarna brukar jag säga: Vad tror du Enok, finns det nån rolighet i dag att se fram emot? Nå, oftast finns det ingen, men det är trevligt att prata med Enok om det. Och på kvällen när jag kommer hem, brukar jag berätta för honom vad som har hänt under dagen. Det är underligt hur mycket man hinner berätta under en resa upp till sjunde våningen. Jag jobbade på Posten i några år, innan jag utbildade mig till bokbindare, och som brevbärare träffar man många hissar; gamla, moderna, snabba, långsamma, och jag brukade berätta för Enok om dem, och jag poängterade alltid att han nog hörde till hissarnas adel. Han hade klass. 6
Men med tiden började han krångla. När man tryckte på knappen så tvekade han först i några sekunder, sen startade han med en trött suck, men han orkade inte högre upp än till femte våningen, där stannade han, vägrade att fortsätta. Så jag fick gå de två sista våningarna, det var precis som när jag var barn, fast den här gången berodde det inte på mig utan på Enok. Han var ju gammal, långt över pensionsåldern. Nå, det beslöts att Enok skulle få nytt maskineri. Det går att göra så med hissar, liksom med människor, man byter bara ut några delar. Det blev en dyr affär, och husbolaget bestämde att vi som bor högst upp, vi måste betala en större andel. De som bor i bottenvåningen eller i andra, de behövde inte betala nånting alls. Men jag har nog sett att fru Saarela i andra våningen alltid åker upp, fast hon inte har betalat en cent. Jag brukar titta lite menande på henne, men hon låtsas inte förstå. Gudskelov fick Enok behålla sin inredning, det var bara maskineriet som var nytt. Och i samma veva kom det upp små ljustavlor vid knappen i trappan, och där kan man se i vilken våning Enok är just nu, med gröna siffror. Och det här, det förändrade mitt liv. Det var nämligen så att ungefär samtidigt var jag på hälsokontroll till Maria sjukhus. En årlig rutinundersökning, men jag kom att nämna för läkaren att vår hiss hade fått nytt maskineri och att jag nu slapp gå uppför trapporna. Aj aj, aj! Nej nej nej! I er ålder och med er övervikt! måste ni göra ert yttersta för att upprätthålla er fysiska funktionsförmåga. Det är det enda som kan rädda er från benskörhet, brott på lårbenshals och ett totalt fysiskt och andligt förfall. För att inte tala om hjärtat! Hissen är er värsta fiende. Värre än fläskkotletter, nästan lika farlig som tobak. Min värsta fiende! Enok? Som var min enda vän! Om ni vill upprätthålla en sund livskvalitet, så måste ni gå. Så fort ni ser en trappa, gå! Så fort ni ser en hiss, gå förbi! Bli hissvägrare! Vilket ord! Som vapenvägrare, eller matvägrare. Men hon predikade så länge och utförligt om de jävligheter som lurade på mig, så jag var helt enkelt tvungen att göra som hon sa. Jag började gå upp för trapporna, och det gav mig en sån hjärtklappning att det helt enkelt måste ha varit hälsosamt. Men jag kände mig duktig, och det var ju trevligt. Jag gick. Kastade en lite överlägsen blick på Enok: Nej tack, jag behöver inte längre dina tjänster. Han glodde lite misstroget på mig, men jag vinkade bara glatt: Hej då! Och så gick jag. Varje dag, nerför trapporna och uppför trapporna, 128 steg. Och kände mig duktig. Så höll jag på i nån månad. Men en fredag när jag kom från butiken hade jag en väldigt tung kasse, jag hade mat för hela veckoslutet och dessutom en kartong rödvin. Ja, rödvin är bara bra för mig, det sa hon också läkarn, rödvin i måttliga mängder. Men 7
kassen var tung och när jag kom in i trappan stod Enok där nere och bara väntade på mig: Stig in nu bara! Nehej, sa jag, jag är en glad hissvägrare! Bah! Du som har betalat mest för mitt nya maskineri, och så skulle du inte få njuta av det? Vad är det att vara glad för? Jag mår bättre om jag går Det gör du inte alls! Du blir andfådd. Men det är hälsosammare Med den där tunga kassen? Försök inte! Men, men För en gångs skull! Så jag lät mig övertalas. Jag åkte upp. Jag satte mig till och med på sitsen och lyfte upp fötterna, och så åkte jag i mörker. Och det kändes skönt, och som en ganska liten synd. En gång är ingen gång. Men det var det första syndafallet, sen blev det lättare att falla. Det blev allt oftare så att jag föll, åkte upp alltså. Neråt gick jag alltid, varenda gång! Men uppåt Då insåg jag att jag måste ha regler, annars skulle jag snart förfalla helt och hållet. Jag började redan känna av benskörhet och brott på lårbenshals. Så jag gjorde upp vissa regler: Om Enok står och väntar i bottenvåningen när jag kommer, då får jag åka med honom. Det är bara rimligt, inte sant? Det skulle vara direkt oartigt att låta bli. Om han däremot är uppe i femte eller sjätte eller sjunde, och det ser man på den lilla ljustavlan, då går jag hela vägen upp, alltid. Ja, ifall jag inte råkar ha nånting tungt att bära, då blir det att väga och välja. Om kassen är mycket tung, då får jag ta Enok också om han är uppe i sjunde när jag kommer. Men och nu blir det komplicerat hur tung är mycket tung? Helst borde man ha en exakt vikt att hålla sig till, men jag kan ju inte gå omkring med en våg i kassen. Då skulle den bli ännu tyngre. Och hur väger man vågen? Det är inte lätt det här med principer. Om kassen är sådär halvtung och Enok är i fjärde våningen, hur ska man göra då? Det är omöjligt att ha entydiga regler i livet, man måste alltid göra ett val. Och hur fritt är mitt val? Är det verkligen jag som väljer, eller är det omständigheterna som väljer i mig? Isaac Bashevis Singer, en judisk författare, han säger att vi måste tro på den fria viljan vi har inget val. Det var fiffigt sagt, och han fick ju också Nobelpriset i litteratur, men inte hjälper det mig när jag står där framför Enok. Problemet är nånstans mellan fjärde och femte våningen. Andra, det är ju nästan som första, när man ska ända upp till sjunde, inte sant? Ofta tar jag Enok om han är i andra, det måste jag erkänna. Och ibland också om han är i tredje. Men å andra sidan: ibland låter jag bli att ta honom fast han är i 8
första, och då får jag liksom en extra bonus, då får jag åka nästa gång, till och med om han är allra högst upp, det jämnar ju ut sig, inte sant? Men fjärde våningen Ibland känner jag mig så spänstig att jag stolt marscherar förbi: Jaså Enok, du är i fjärde du, då går jag! 7. ÄLSKAD. SAKNAD. Nog begriper jag att det är fånigt att prata med en hiss, nog begriper jag det. I ett av Anton Tjechovs skådespel är det en som håller tal till ett skåp, men det är ett teaterstycke och där får man kanske vara lite fånig. Å andra sidan, varför skulle jag inte få prata med Enok, det skadar ju ingen. Jag har inga människor att prata med. Folk i vårt hus pratar inte med varandra, det hör inte till stilen. Jag känner inte dem heller, knappt en enda en till namnet, folk flyttar bort och nya flyttar in. De skyndar förbi en i trappan, och några mumlar en hälsning, de flesta inte ens det, och ingenting vet jag om deras liv. Fast de bor bara några meter ifrån mig. Och ingenting vet de om mig och mitt liv, och inte bryr de sig heller. Och så en dag är man borta, och efter några veckor är det kanske nån som frågar: Den där gamla mannen i sjunde våningen, han har inte setts till på ett tag, jag undrar om Och så rycker de på axlarna och skyndar vidare. Medan jag kanske ligger inne hos mig och Det var det som hände en fru i B-trappan, för några år sen, jag minns inte vad hon hette. Hon hittades först två veckor senare, det var brevbäraren som ringde på hos gårdskarlen och sa att det kom en lukt när man öppnade postluckan. Ingen annan hade märkt nånting. Man skulle inte vilja sluta på det sättet. Vi färdas alla ensamma genom natten, utan att veta varför I och för sig är jag inte rädd för att dö. Jag har ju alla chanser att klara mig undan pensionsboomen, välfärdssamhällets sammanbrott, den stora miljökatastrofen, hela syndafloden. Det ska man väl vara tacksam för. Men det skulle vara trevligt om nån saknar en. Eller åtminstone kommer ihåg att man har funnits. Grace kommer alltid att bli ihågkommen, inte bara av mig, utan av hela världen. Visste ni att hennes fanclub fortfarande har nästan 500 medlemmar, mer än 20 år efter hennes död. Och hennes grav, i S:t Nicolaskatedralen i Monaco, den har alltid fräscha blommor. Jag aldrig varit där, men jag har sett bilder. Jag gick en datorkurs på Arbis för några år sen, för att hänga med i utvecklingen, och häromdan var jag till biblioteket och klickade in Grace Kelly på Google. Vet ni hur många träffar jag fick? 19 800 000! Jag är inte den enda som minns henne. Nitton miljoner! Då är man verkligen inte bortglömd. Då är man Älskad. Saknad, som det brukar stå i dödsannonser. Det satte jag dit också när min mamma dog: Älskad. Saknad. Och det menade jag alldeles ärligt. Jag har mycket att vara henne tacksam för. Hon uppfostrade mig ensam på sin lilla lön från barnträdgården, bekostade mig 9
genom mellanskolan. Det var hon som visade mig vägen till biblioteket, till böckernas värld, jag har först senare förstått vad det betydde. Med en god bok är man aldrig ensam, brukade hon säga. Nå, det kan diskuteras. Men jag saknade henne. Det var när hon dog som jag skaffade Kafka, och när han också dog Det var strax efter det att det lilla bokbinderiet vid Lönnrotsgatan hade gått omkull. Jag hade arbetat där i 23 år och när det sen tog slut så visste jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Det var det jag gick och funderade på, när Kafka blev överkörd. 8. BEGRAVNINGAR Det var då jag började gå på begravningar, i Krematoriekapellet och i Tölö kyrka och Sandudds kapell. Jag klär upp mig i mörk kostym och sätter mig alltid längst bak. Det är stämningsfullt och vackert och jag blir ofta riktigt rörd, fast jag inte har en aning om vem det är som ligger där i kistan. Ofta tänker jag på min egen begravning, och jag hoppas att det då kommer in någon från gatan, vem som helst, till, så slipper prästen stå där alldeles ensam. Men en gång kom det fram en dam till mig när vi var på väg ut och hon frågade lite dämpat: Hör ni också till logen? Nej. Men ni kände honom...? Från skoltiden. Länge sen. I Uleåborg? Ja, just det. Jag hoppades att hon skulle nöja sig med det, men hon fortsatte att prata på, berättade om sina minnen av den avlidna, och gudskelov frågade hon inte mig mera, men plötslig märkte jag att vi hade gått hela vägen till minnestillställningen på restaurang Perho. Där bjöds på kaffe och smörgåstårta och många sorters småbröd, men nog kändes det lite pinsamt. Första gången. Efter det följer jag ofta med till minnesstunderna, och jag har lärt mig att ta på mig en min av inåtvänd sorg som gör att folk drar sig för att störa mig med frågor. Där emellan låter jag mig väl smaka av vad som bjuds. Men det är inte därför jag går dit, utan för att känna att jag rör mig bland människor. Jag går på vigslar också. Det är bättre traktering, champagne och bröllopstårta, men sämre tal, inte så underhållande som på begravningar. Och större risk att bli avslöjad, det skulle vara fruktansvärt pinsamt. Inför brudens släktingar försöker jag alltid framstå som en avlägsen farbror till brudgummen, och tvärtom, och hittills har det lyckats. 10
Men servitriserna på restaurang Perho började titta lite misstänksamt på mig, de undrade väl hur en människa kan ha så vidlyftig bekantskapskrets att han dyker upp ideligen. Så nu har jag börjat ransonera både bröllop och begravningar. Högst en gång var tredje vecka, inte oftare. Man måste ha regler. Röda Korset har en Väntjänst. Människor som besöker ensamma och sjuka, går och promenerar med dem och så där. Jag tänkte att jag kunde ställa upp på det, så jag ringde till Röda Korset. Där var en dam som frågade mig allt möjligt, bland annat hur gammal jag var, och när jag sa det så frågade hon: önskar ni att det är en man som kommer och besöker er? Hon trodde att jag behövde nån som... Att nån skulle komma hem till mig, för att den tycker synd om mig. Man skulle stå i tacksamhetsskuld till en främmande människa. Nej tack! Så jag bara la på luren. 9. DIANA Det finns ju också annorlunda tjänster. Som man betalar för. Jag gick förbi ett sånt ställe på Stora Robertsgatan några gånger, och en dag beslöt jag mig för att gå in, på försök, av nyfikenhet. Eller nu minns jag hur det var. Jag var lite upprörd den dagen. När jag kom ut på gatan på förmiddagen, så försiggick det en ceremoni vid vår ytterdörr, där avtäcktes en minnesplatta i granit, och på den stod det: Matti Pajunen bodde i detta hus 1936 1942. Med så här stora bokstäver. På finska, svenska och till och med på engelska: Matti Pajunen lived in this house Han ska alltså bli ihågkommen för tid och evighet, bara för att han var nån sorts skulptör. Ska det verkligen vara nödvändigt? Jag bodde här, in this house, långt före Matti, och jag bor kvar fortfarande, men ingen sätter upp en minnesplatta över mig. Nå, jag är ju inte död ännu, och det är Matti, gudskelov. Hur som helst, den där plattan gjorde mig lite upprörd, och när jag kom förbi det där stället på Stora Robertsgatan, så beslöt jag mig för att gå in. För att glömma Matti och hans förbannade platta. Där var en man som tog emot mig, artigt, och visade bilder av olika fruntimmer och så bad han mig välja. Jag sa att det inte spelar nån roll, och då föreslog han en, Diana. Och så visade han in mig i ett litet rum. Privat stod det på dörren. Där var ganska mörkt, det fanns en stol och ett litet bord med en rulle hushållspapper, och så fanns det en låg divan med rött sängöverkast på. Det började höras musik och så kom hon då in, Diana. Hon var yngre än jag hade väntat mig, kunde ha varit mitt barnbarn, om jag skulle ha något barnbarn. Hon hade en blond peruk, det såg jag genast, och bara underkläder på sig, svarta underkläder. Och så la hon sig på divanen och började åbäka sig till musiken där framför mig. 11
Meningen var ju att hon småningom skulle klä av sig, och jag skulle bli upphetsad och så skulle jag masturbera, det var därför pappersrullen fanns där. Det kan ju hända att jag hade fantiserat om det också, men när jag sen såg på henne, såg hur ung hon var, så Nej, det kunde jag inte. Så jag bad henne sluta med det där hon höll på med. Och då frågade hon: Vad vill du då? Bara prata. Då satte hon sig där på divanen och jag frågade: Vad heter du? Diana. Men på riktigt? Vad vill du att jag ska heta? Jag vill veta vad du heter på riktigt. Men det ville hon inte säga. Sen satt vi där och jag berättade lite om mitt liv och hur jag hade det. Och just för att hon inte alls visste vem jag var, så gick det underligt lätt att prata med henne, i förtroende. Jag berättade till och med om Enok, att jag brukade prata med en hiss, det hade jag aldrig berättat för någon människa. Och hon skrattade inte ens, utan sa: Det är bra, det är bra att du har nån. Och så smålog hon, vänligt och lite sorgset. Sen satt vi där och pratade, eller det var nog bara jag som pratade, och hon som lyssnade. Så tog musiken slut, när femton minuter hade gått, det var den tid jag hade betalat för, 20 euro. Jag sträckte fram handen mot henne för att säga adjö, och hon tvekade lite, men sen sa hon: Jag får inte röra kunderna. Så hon vinkade bara, och jag vinkade tillbaka. Sen gick hon in till sig och jag gick min väg. Det är två år sen, och jag försökte glömma hela saken. Men man kan inte alltid välja vad man glömmer och vad man minns. Jag jobbade på Posten i några år, innan jag utbildade mig till bokbindare Men det sa jag visst redan? Det är inte så lätt att komma ihåg vad man har sagt. Det är mycket att lära sig utantill i en sån här monolog, och i min ålder. Det kan lätt gå så att man säger nånting som man redan har sagt, eller hoppar över ett stycke, eller kommer av sig och inte vet hur man ska fortsätta. Det är därför jag har texten här, för säkerhets skull. 10. KATTUNGARNA Den där läkaren på Maria, hon hotade mig med minnesförlust också, och med allmän demens, om jag inte blev hissvägrare. Men det är egentligen inget fel på mitt minne. Jag kommer inte ihåg vad som hände i förgår, för det hände ingenting i förgår, men jag minns tydligt en sak som hände när jag var fyra år gammal. Min moster bodde i Åggelby och hos henne var vi ibland på somrarna, mamma och jag, vi hade inget eget sommarställe. Och en dag kom mosters 12
man hem, Janne, han hade varit till sjöss hela vintern, och nu kom han hem, stor och stark och brunbränd. Han hade ett stort och starkt skratt också, och en örn tatuerad på överarmen. Jag beundrade honom och önskade att han hade varit min pappa. Och han tyckte om mig också, han lyfte upp mig på sina axlar, och så bar han omkring mig, hoppla. Och sen sa han: Kom med ska du få se nånting! Och så tog han med mig till ett skjul bakom stugan, och där hade katten fått ungar, fyra stycken, två svarta och en grå och en spräcklig. De kan inte ha varit mer än några dagar gamla, de var blinda och kröp omkring där och pep. Så tog Janne upp en av dem i sin stora bruna näve, och så slängde den mot en stor sten. Platsch sa de bara, och den blev liggande, livlös. Så tog han nästa. Jag stod bredvid och jag kunde inte röra mig, jag vågade inte blunda och jag vågade inte gråta, jag kunde inte göra nånting, bara stå där tills det var över. Sen skrattade Janne sitt stora starka skratt. Jag försökte skratta jag också, men det gick inte så bra. Min mamma blev arg på honom när hon fick höra om det. Inte för vad han hade gjort mot kattungarna, utan för vad han hade gjort mot mig. Det tyckte jag var så fel, och jag skämdes, fast jag inte riktigt visste för vad jag skämdes. Mest kanske för att jag hade försökt skratta. Men det underliga är att det fortfarande knappt går en månad utan att jag tänker på de där kattungarna. Jag minns dem. Nog är det märkligt hur ett liv kan se ut: födas i ett skjul, krypa omkring blind i några dagar, slängas genom luften, krossas mot en sten, och sluta andas. Vad är det för mening med ett sånt liv? Och sedan, ännu sjuttio år senare, leva i någons medvetande, som ett minne. Men det är ju bara jag som minns de där fyra kattungarna, ingen annan. Och när jag är död, så kommer ingen i hela Universum att veta att de någonsin har levat. Vi färdas alla ensamma genom natten, utan att veta varför Lång paus. Hur länge kan man hålla en paus, utan att publiken tror att man har somnat? Eller utan att publiken somnar? Det är först när pausen är slut, som man vet om den har hållit, eller om den har varit för lång. Ibland kan en alldeles kort paus kännas för lång, men om man förlänger den, så håller den, då är den varken för lång eller för kort. 11. TIDNINGSUTBÄRAREN Kafka brukade alltid väcka mig när tidningen kom på morgonen, vid fyratiden. Han vaknade när han hörde hur Enok stannade i vår våning, och så sprang han ut i tamburen och tog tidningen försiktigt mellan tänderna och så kom han in till mig och buffade till mig, och så nojsade vi en stund, 13
och sen somnade jag om. Efter det Kafka dog vaknade jag aldrig när tidningen kom. Men när Enok fick sitt nya maskineri, så fick han också ett nytt ljud. Det var inte högre än det gamla, men annorlunda, ungdomligare. Och det väckte mig. Varje morgon när tidningsutbäraren kom, och han började alltid uppe hos mig i sjunde våningen, så vaknade jag när hissen stannade. Jag hörde hur dörrarna öppnades och stängdes, han steg ut, och efter några sekunder damp tidningen ner på tamburgolvet. Och en morgon i somras steg jag upp när jag hörde hissen och gick till tamburen. Jag såg att tidningen stacks in, men så stannade den tveksamt på halva vägen, och jag förstod ögonblickligen hur det var. Jag kommer ihåg från min tid som brevbärare att man gick där i sina tankar och så stannade man plötsligt upp: gör jag rätt nu? Är det den här luckan som ska ha just det här? Så jag tog tag i min tidning och ryckte in den. Och samtidigt morrade jag lite, mrrr. Inte vet jag varför jag kom att göra det, men det kom ett förvånat ljud där utifrån, sen blev det tyst några sekunder och så hördes steg bort, nerför trapporna. Nå, jag gjorde samma sak följande morgon, smög mig ut i tamburen, väntade på att tidningen skulle stickas in, och så ryckte jag in den, mrrr. Så där fortsatte det några veckor, och det var lite roligt, jag fick liksom en kontakt med den där människan där på andra sidan dörren, fast vi aldrig såg varandra, och fast han trodde att jag var en hund. Men sen en morgon, jag hade smugit till tamburen som vanligt, och jag såg hur tidningen stacks in, liksom förväntansfullt och då lät jag bli att rycka in den. Inte morrade jag heller, jag gjorde ingenting, knappast ens andades. Det blev alldeles tyst, i några sekunder var det alldeles tyst, och sen hördes steg som gick nerför trappan. Nästa morgon gjorde jag samma sak, det vill säga ingenting, och nu kunde jag förnimma en besvikelse där på andra sidan dörren. Så jag fick lite ont samvete, det kändes på något sätt som om jag skulle ha lurats, och följande morgon beslöt jag mig för att återgå till den vanliga leken. Jag vaknade av mig själv, i god tid, och stod i tamburen och väntade på hissen. Jag hörde att den kom, jag hörde stegen som stannade utanför min dörr, men det kom ingen tidning. Det ringde på dörrklockan! Vad ska jag göra, tänkte jag. Men sen tog nyfikenheten överhand, så jag öppnade dörren. Och där stod en kvinna, en ung kvinna med tidningsbunten i ena handen och ett paket i den andra. Hon såg lite generad ut, och det gjorde jag antagligen också. Vi tittade på varandra några sekunder och så sa hon: God morgon. God morgon 14
Förlåt om jag väckte er, men jag undrar Är er hund sjuk? Den brukar ta emot tidningen varje morgon, det har varit så roligt, och nu den har väl inte dött? Nej, den Jag tog med mig några ben åt den. Min pappa jobbar i en köttbutik i Hagnäshallen och den tycker väl om ben? Ja, jo Jag tycker så hemskt mycket om hundar, fast jag inte har nån själv. Jag kan gärna gå och rasta den om det skulle behövas. Vad skulle jag göra? Säga som det var, att jag inte heller hade nån hund, att det var jag själv som hade ryckt åt mig tidningen varje morgon? Vad skulle hon då tro? Att jag var en senil och oförskämd gubbfan? Fruktansvärt pinsamt. Jag stod där och tvekade lite, och då såg jag att vi hade träffats förr. Det var Diana. Hon hade ju inte den blonda peruken på sig, men jag är säker på att det var hon. Så jag sa bara tack och stängde dörren. Och då märkte jag att jag hade tagit emot paketet med ben, där stod jag med det i handen. Men nu kunde jag inte öppna dörren och ge det tillbaka, så jag bara stod där. Och hörde att hon gick, nerför trappan. Jag blev stående länge i tamburen: Hade hon känt igen mig? Nej, det var ju över två år sen och hon hade säkert haft så många kunder att hon omöjligt kunde komma ihåg just mig. Men jag hade burit mig idiotiskt åt. Ohövligt och idiotiskt. Och vad skulle jag göra med benen? Jag kände ingen hund. På natten låg jag länge vaken och tänkte, och på morgonen hade jag fattat mitt beslut. Det får bära eller brista, jag ska säga sanningen, jag ska berätta för henne precis som det är. Kanske hon inte alls tycker att jag är senil och oförskämd, kanske hon tycker att jag är en pigg och skojfrisk farbror? Hon var ju så förståelsefull då för två år sen, när hon var Diana. Det var under lite andra omständigheter förstås, men På morgonen stod jag färdigt i tamburen med benpaketet i handen, och så fort jag hörde att Enok stannade, öppnade jag dörren. Då stod där en karl, en alldeles obekant karl, som såg förvånad ut och sträckte fram tidningen mot mig och sa God morgon. God morgon. Var är hon som var här i går? En sommarvikarie. Hon har burit ut tidningarna i tre veckor, men nu är jag tillbaka från semestern. Har ni nånting att klaga på? Nej Folk ringer ganska ofta och klagar på att de får sin tidning för sent, eller inte alls. Har hon misskött sig? Nej, inte alls, tvärtom. Jag undrar bara, vad heter hon? Var bor hon? Då tittade han misstänksamt på mig: Hur så? 15
Hon glömde ett paket, som Jag visste inte hur jag skulle fortsätta. Jag kunde inte dra hela historien för honom, det skulle ju ha varit pinsamt. Jag kan ta det till distributionen så får de försöka hitta henne. Är det något värdefullt? Och han sträckte fram handen för att ta paketet av mig. Nej, sa jag och stängde snabbt dörren. Och kände mig precis lika fånig som morgonen innan. 12. SLUMPEN Men efter det ville jag hitta henne, Diana. Jag blev liksom besatt av tanken. Hon var ju den enda som hade lyssnat på mig på flera år, verkligen lyssnat. Ja utom Enok, men det var inte samma sak. Det måste ha funnits en mening i att hon kom till min dörr. Men varför hade jag inte öppnat den tidigare? I tre veckor hade hon stått där, varje morgon, bara 30 centimeter ifrån mig. Jag hade känt liksom en kontakt genom dörren, men varför kände jag inte på mig att det var hon? Hur skulle jag nu hitta henne? Jag visste inte vad hon hette, jag visste inte var hon bodde, jag visste ingenting. Utom att hennes pappa jobbade i Hagnäshallen, vid en köttdisk. Jag stod där länge i mitt kök och tittade och luktade på paketet med ben, som om de kunde ha innehållit nån ledtråd, men inte blev jag klokare av det. Inte kunde jag avläsa fingeravtryck eller dna. Så jag slängde benen i slaskämbaret. Samma dag tog jag trean till Hagnäshallen, till köttavdelningen, och försökte titta på varje försäljare i lämplig ålder. Fanns det nån som på något sätt påminde om? Nej, ingen. Inte kunde jag gå till varenda en och fråga: är ni möjligen far till till vem då? Till Diana? Han visste antagligen ingenting om Diana. Är ni möjligen far till en ung dam som dubbeljobbar som strippa och tidningsutbärare? Vad skulle han ha trott om mig? Nu måste jag påpeka en sak: slumpen, osannolika sammanträffanden får egentligen inte spela nån avgörande roll i ett skådespel. I det verkliga livet inträffar sånt hela tiden, livet är fullkomligt osannolikt. Men i ett skådespel kan det verka lite dåligt om slumpen spelar in. Det måste vara trovärdigt, och det trovärdiga, det är det som inte liknar verkligheten, men som ser ut att likna verkligheten. Hur som helst, den 14 september ni kommer ihåg vad det var för en dag jag hade min årliga undersökning på Maria sjukhus klockan 11, och när jag kom ut därifrån gick jag till blomsterhandeln i Lappviksgatans hörn och köpte 25 ljusröda rosor, för det var precis 25 år sen hon hade dött, Grace. Jag var på väg över gatan när jag såg att människor gick in i Gamla kapellet, till en jordfästning. Det var en månad sedan mitt senaste bröllop, så jag gick in där och satte mig längst bak. Där var ganska mycket folk, men 16
ingen som jag kände. Orgeln satte igång med Härlig är jorden, prästen kom in och ritualerna rullade på som vanligt. Jag kunde dem utantill och fäste mig inte så mycket vid dem. Jag tänkte på Grace, på vad hon hade betytt i mitt liv och på att det redan var tjugofemte gången som jag hedrade hennes minne. Sen blev det blomsterhyllning av den avlidna. Eller avlidne; jag hade inte ens lyssnat så pass att jag visste om det var en karl eller en kvinna. Men jag fick plötsligt för mig att gå fram och lägga ner mina blommor. Och det gjorde jag, för Grace. Jag slöt ögonen och föreställde mig att jag var i S:t Nicolaskatedralen i Monaco, och att det var på hennes grav jag lade ner mina rosor. Och när jag hade gjort det vände jag mig mot de närmast sörjande och bugade mig, och jag föreställde mig att det var furst Rainier och deras barn, som satt där på främsta bänken. Men när jag lyfte blicken, så var det inte de, utan en ensam kvinna. Diana. Och det är sant. Osannolikt, obegripligt, fruktansvärt pinsamt, men sant. Hon kände ögonblickligen igen mig, såg lite förvånad ut, men smålog vänligt. Och när det hela var slut, så kom hon fram till mig innan jag hann försvinna och sa: Jag visste inte att du kände pappa. Bara som kund. Jag handlade hos honom ibland. Han var en fin människa. Det var rart av dig att komma. Och så storartade blommor! En fin människa. Jag ville gärna vara med när han Och hur mår din hund? Tyckte den om benen? En svindlande sekund föresvävade det mig att klämma fram med sanningen. Men där, på begravningsplatsen, med främmande människor omkring oss det kändes omöjligt. Jag vet inte riktigt vad jag sa, men när vi skildes åt hade jag lovat henne att hon skulle få gå och rasta min hund. Jag vet ju var du bor, sa hon. Passar det på torsdag? Så nu har jag brutit mitt löfte till Kafka, jag har köpt en tax. Jag tänkte att hon kanske inte springer så fort, så jag orkar hänga med. Det kan verka ansvarslöst att köpa hund vid min ålder, hon kommer säkert att överleva mig, och vem ska sen ta hand om henne? Men kanske hittar vi nån. Grace! Grace! Han går ut, och när han kommer tillbaka för applådtacket har han en tax i famnen. =================== 17