Principer för kommunens och statens kostnadsansvar inom landsvägshållningen

Principer för kommunens och statens kostnadsansvar inom landsvägshållningen

ARBETSGRUPP Ulla Hurmeranta, Finlands Kommunförbund Matti K Hämäläinen, Trafikverket, ordförande Pauli Laivo, Närings-, trafik- och miljöcentralen i Egentliga Finland/Trafik Sari Lajunen, Trafikverket Silja Siltala, Finlands Kommunförbund Kirsi Rontu, Finlands Kommunförbund Minna Weurlander, Närings-, trafik- och miljöcentralen i Nyland/Trafik 1 upplagan ISBN 978-952-213-677-0 (nid.) ISBN 978-952-213-678-7 (pdf) Finlands Kommunförbund Helsingfors 2010 Tryckeri: Tryckeriet i Kommunernas hus, Helsingfors Publikationsförsäljning: www.kommunerna.net/bokhandel Fax 09 771 2331 Beställningsnummer 509325 Finlands Kommunförbund Andra linjen 14 PB 200 00101 Helsingfors Tfn 09 7711 Fax 09 771 2291 www.kommunerna.net

Inledning Trafikverket och Kommunförbundet har uppdaterat rekommendationen från år 2001 om hur kostnaderna för väghållning av allmänna vägar ska fördelas mellan kommunerna och staten. Uppdateringen blev nödvändig till följd av ny lagstiftning och förändringar i de statliga organisationer som svarar för väghållningen. Landsvägslagen ersatte väglagen vid ingången av år 2006. Trafikverket och närings-, trafik- och miljöcentralerna inrättades vid ingången av år 2010. Bestämmelserna om kostnadsansvar bygger på landsvägslagen (503/2005) och markanvändnings- och bygglagen (132/1999). Författningarna går inte till alla delar ut på detaljerade bestämmelser om kostnadsansvar, men de är riktgivande. Samarbetet mellan kommunerna och staten och principerna för kostnadsansvaret behandlas utom i denna rekommendation också i flera fristående riksomfattande policyer vars innehåll och principer denna rekommendation inte upphäver. Rekommendationen behandlar inte projekt som är omfattande, angår flera parter och innehåller specialintressen. Överenskommelser om sådana projekt träffas i allmänhet före projektstarten och fristående avtal ingås. Trafikverket och Finlands Kommunförbund har godkänt dessa allmänna principer, som ska börja tillämpas omedelbart. Helsingfors i september 2010 FINLANDS KOMMUNFÖRBUND TRAFIKVERKET Timo Kietäväinen vice verkställande direktör Juhani Tervala generaldirektör Principer för kommunens och statens kostnadsansvar inom landsvägshållningen 3

4

Innehåll Inledning 3 1 Allmänna principer om kostnadsansvar 7 1.1 Ansvar enligt klassificeringen av trafikleder 7 1.1.1 Administrativ och operativ klassificering av trafikleder 7 1.1.2 Huvudprinciper om kostnadsansvaret 8 1.2 Kommunens ansvar för kostnaderna 8 1.2.1 Kommunens arbeten i anslutning till landsvägsprojekt 8 1.2.2 Tilläggsarbeten i anslutning till ett landsvägsbygge 8 1.2.3 Kommunens deltagande i andra kostnader än sådana som föreskrivs i landsvägslagen 9 2 Kostnadsansvar i specialfall 10 2.1 Utredningar och planering 10 2.2 Leder 10 2.2.1 Allmänt 10 2.2.2 Den administrativa klassificeringen av gator och landsvägar ändras _ 10 2.2.3 Leder för gång-, cykel- och mopedtrafik 11 2.2.4 Reglering av gator och enskilda vägar 11 2.3 Anslutningar och broar 11 2.3.1 Nuvarande anslutningar och broar i anslutning till ett landsvägbygge 11 2.3.2 Förbättring av befintliga anslutningar 11 2.3.3 Nya anslutningar och broar 12 2.3.4 Underhåll och ägande 12 2.4 Vägbelysning 12 2.4.1 Byggande av belysning 12 2.4.2 Förbättring och utbyte av belysning, överföring av äganderätt 13 2.4.3 Användning och underhåll av belysning 13 2.5 Anordningar och utrustning 13 2.5.1 Allmänt 13 2.5.2 Trafiksignaler 13 2.5.3 Centraliserad trafikstyrning 13 2.5.4 Ledningar och anordningar 13 2.5.5 Dränering 14 2.5.6 Hållplatser för kollektivtrafik 14 2.5.7 Matar- och angöringstrafik 14 2.6 Miljö 14 2.6.1 Anpassning till miljön 14 2.6.2 Trafikledsarkitektur 15 2.6.3 Minskning av olägenheter 15 2.6.4 Förorenade jordmassor 15 Principer för kommunens och statens kostnadsansvar inom landsvägshållningen 5

6

1 Allmänna principer om kostnadsansvar 1.1 Ansvar enligt klassificeringen av trafikleder 1.1.1 Administrativ och operativ klassificering av trafikleder Trafiklederna indelas administrativt i landsvägar, gator och enskilda vägar. Det finns inga bygdevägar längre, utan alla vägar som staten upprätthåller och som upplåtits för allmän trafik är landsvägar. Landsvägarna är beroende på sin betydelse för trafiken riksvägar, stamvägar, regionala vägar eller förbindelsevägar (4 i landsvägslagen). Kommunikationsministeriet bestämmer vilka landsvägar som är riksvägar och vilka som är stamvägar samt till vilken del de är nationellt viktiga stomvägar. Trafikverket bestämmer vilka landsvägar som är regionala vägar och vilka som är förbindelsevägar. I detaljplaner kan trafikområden för landsvägar anvisas för riksvägar, stamvägar och regionala vägar samt för vägar som förbinder dessa eller utgör fortsättning på dem och som betjänar i huvudsak annan trafik än lokal trafik (MarkByggL 83 4 momentet). För frågan hur trafikområden anvisas i detaljplaner redogörs i miljöministeriets handbok nr 12: Detaljplanebeteckningar och detaljplanebestämmelser. Vägförvaltningen utarbetade i samarbete med miljöministeriet och Kommunförbundet år 2006 anvisningar om landsvägar i planläggningen, vilka ska klarlägga hur väg- och trafikplaneringen är kopplad till planeringen av områdesanvändningen. En gata kan ändras till landsväg enligt förutsättningarna i 13 i landsvägslagen och 83 4 momentet i markanvändnings- och bygglagen. Ändringen till landsväg sker genom en vägplan som utarbetas för trafikområdet. Då vägplanen är godkänd kan väghållaren ta området i besittning. Om en landsväg i samband med förbättring har fått en ny sträckning och det i vägplanen inte har bestämts att vägen med den tidigare sträckningen kvarstår som landsväg, upphör den till denna del att vara landsväg (88 i landsvägslagen). Om en landsväg inte längre används för allmän trafik kan den dras in. I vägplanen för indragningen ska det bestämmas från och med vilken tidpunkt den väg som ska dras in upphör att vara landsväg (89 i landsvägslagen). En vägplan ska utarbetas och godkännas när en enskild väg eller en gata ändras till landsväg eller när en landsväg dras in utom i det fall att det sker i samband med byggandet av en landsväg (25 i landsvägslagen). En landsväg som i en detaljplan har anvisats som gata ändras genom ett gatuhållningsbeslut av kommunen till gata (MarkByggL 86 a ). Gatuhållningsbesluten ska fattas i lämpliga helheter med beaktande av underhållskraven och den genomförda markanvändningen och det byggda väg- och gatunätet. Landsvägen upphör när gatuhållningsbeslutet träder i kraft och samtidigt övergår vägområdet för landsvägen i kommunens ägo. Principer för kommunens och statens kostnadsansvar inom landsvägshållningen 7

1.1.2 Huvudprinciper om kostnadsansvaret Utgångspunkter i lagen Staten svarar för väghållningen av landsvägar och kostnaderna för den (10 i landsvägslagen). Väghållningen omfattar planering, byggande och underhåll av landsvägar samt trafikförvaltning (9 i landsvägslagen). Med byggande av landsväg avses anläggande av en ny väg och förbättring av en väg (9 i landsvägslagen). Till en landsväg hör körbanor med vägrenar och andra områden som är avsedda för trafik såsom gångbanor och cykelbanor, specialtransportvägar, parkeringsplatser eller parkeringsområden, områden som betjänar kollektivtrafiken och användningen av den eller rastplatser och upplags- eller lastningsområden (5 i landsvägslagen). Då landsvägsnätet utvecklas ska uppmärksamhet fästas vid att vägtrafiksystemet som en del av hela trafiksystemet bidrar till att de riksomfattande målen för områdesanvändningen nås och att områdena utvecklas samt att de mål som vid planeringen av markanvändningen ställs för samhällsstrukturen och miljön uppnås (3 i landsvägslagen). Trafikverket svarar för och utvecklar servicenivån inom trafiken på de trafikleder som staten förvaltar. Genom sin verksamhet främjar Trafikverket hela trafiksystemets funktion, säkerheten i trafiken, en balanserad regional utveckling och en hållbar utveckling (lag om Trafikverket, 862/2009). Närings-, trafik- och miljöcentralerna (lag om närings-, trafik- och miljöcentralerna, 897/2009) är väghållningsmyndighet och sköter de uppgifter som särskilt föreskrivits för dem beträffande bland annat trafiksystemets funktion, trafiksäkerheten, väg- och trafikförhållandena och landsvägshållningen. Det är kommunens uppgift att ordna gatuhållningen (MarkByggL 84 2 momentet). Gatuhållning omfattar planering, byggande, underhåll och renhållning av gator samt andra åtgärder som är nödvändiga för att samordna gatuområdet och ledningar, anordningar och konstruktioner ovanför och under gatuområdet. En gata ska planeras och byggas så att den passar in i sin omgivning enligt detaljplanen och uppfyller kraven på funktion, säkerhet och trivsel (MarkByggL 85 ). Landsvägens ställning i trafiknätet Landsvägens karaktär och utrustning bestäms i hög grad av vägens ställning i trafiknätet. Förutom klassificeringen enligt funktion (riksväg, stamväg, regional väg eller förbindelseväg) påverkar också landsvägens ställning i tätorten vad landsvägen ska omfatta och hur miljön ska behandlas i sammanhanget. Planeringen av samhällsnätet (detalj-, general- och trafiksystemsplanering) ger utgångspunkterna för planeringen av varje led. 1.2 Kommunens ansvar för kostnaderna 1.2.1 Kommunens arbeten i anslutning till landsvägsprojekt Det kan hända att kommunen i anslutning till ett vägprojekt vill bygga eller förbättra gator eller utföra andra arbeten som hör till kommunens uppgifter, exempelvis dra vattenledningar eller avlopp. Kommunen svarar då för kostnaderna till fullt belopp. 1.2.2 Tilläggsarbeten i anslutning till ett landsvägsbygge När det gäller att utrusta en landsväg och anpassa den till miljön ska staten svara för en nivå som är vanlig, som följer normal praxis på orten och som överenskoms i vägplanen. Då en landsväg byggs, eller enligt särskild överenskommelse vid en annan tidpunkt, har kommunen möjlighet att anlägga sådana konstruktioner eller anordningar i an- 8

slutning till vägen som inte kan anses vara föranledda av trafiken på vägen. Om kommunen utnyttjar denna möjlighet ska den stå för kostnaderna enligt 10 2 momentet i landsväglagen där det sägs att Av särskilda orsaker, till exempel om väghållningen sköts så att den till kvalitet eller omfattning håller en högre standard än vad den allmänna trafiken eller anpassningen av vägen till miljön kräver, kan också någon annan än väghållaren enligt avtal delta i kostnaderna för väghållningen eller åta sig att se till att någon åtgärd som hänför sig till väghållningen vidtas. Bestämmelsen tillämpas bland annat i sådana fall där kommunen vill lägga till särskilda konstruktioner, exempelvis för att lyfta fram miljön, eller bygga vägutrustning som inte behövs med tanke på trafiken på vägen, trafiksäkerheten, annan allmän utrustning i tätorten eller miljöfaktorerna. Till sådana orsaker räknas bland andra ovanligt högklassiga planteringar, material och ytor på bullerskydd samt miljökonstverk. Sådana tilläggsarbeten görs och framkallar ett kostnadsansvar för kommunen endast i fall där parterna kommer överens om detta. I överenskommelsen om kostnadsfördelningen preciseras vad som är en sådan särskild orsak enligt 10 2 momentet i landsväglagen som gör att kommunen ska delta i kostnaderna. 1.2.3 Kommunens deltagande i andra kostnader än sådana som föreskrivs i landsvägslagen Kommunerna deltar i kostnaderna för landsvägshållningen också i övrigt än utifrån 10 i landsvägslagen. Om sådana åtgärder som kommunen initierat vidtas, ska särskilda överenskommelser träffas om byggandet, underhållet och kostnadsfördelningen. Åtgärderna får då inte hindra övriga viktiga projekt att fortskrida enligt väghållningsmyndighetens verksamhets- och ekonomiplaner. Kommunens deltagande i kostnaderna för väghållningen får inte ställas som villkor för sådana nödvändiga och påvisat effektiva åtgärder som staten i alla händelser skulle vidta i enlighet med väghållningsmyndighetens verksamhets- och ekonomiplaner. De landsvägskonstruktioner som åtgärderna ovan lett till är i allmänhet statens egendom och staten underhåller dem. Principer för kommunens och statens kostnadsansvar inom landsvägshållningen 9

2 Kostnadsansvar i specialfall 2.1 Utredningar och planering 2.2 Leder 2.2.1 Allmänt Kostnaderna för utarbetande av planer för trafiksystem, trafiknät och trafiksäkerhet som inte hör till planläggningen samt kostnaderna för andra undersökningar och planer som är gemensamma för kommunen/kommunerna och staten och som gäller bådaderas trafikleder delas jämnt mellan staten och kommunen/kommunerna, om exempelvis inte parterna deltar i projektet i en omfattning som föranleder någon annan fördelning. Om utredningarna ovan hör till planläggningen, svarar kommunen för kostnaderna, om inte något annat har överenskommits. Staten planerar landsvägbyggena och landsvägsförbättringarna och står för planeringskostnaderna. Kommunen kan, efter att ha kommit överens om saken med väghållningsmyndigheten, på sin bekostnad låta utarbeta ett förslag till en vägplan som helt eller delvis gäller byggande av landsväg. Väghållningsmyndigheten svarar för den administrativa behandlingen av en sådan vägplan. Staten planerar gator som behövs på grund av ett landsvägsbygge. Kommunen svarar för den administrativa behandlingen av gatuplanerna och godkänner dem. Kommunen svarar för gatuplaneringskostnader som uppstår i anslutning till landsvägbygget och som inte föranleds av åtgärder som gäller landsvägen. Projekteringskostnaderna fördelas på samma sätt som byggkostnaderna, om utarbetandet av projektbeskrivningen ingår i entreprenaden (projektera och bygg). Om projektbeskrivningen utarbetas separat för en totalentreprenad, fördelas kostnaderna enligt det som parterna kommit överens om beträffande utarbetandet av vägplanen. En trafikled omfattar alla konstruktioner och anordningar som väsentligen och varaktigt behövs för den (5 i landsvägslagen och 84 1 momentet i markanvändningsoch bygglagen). Staten bygger och underhåller landsvägarna utom om parterna eventuellt kommit överens om något annat med stöd av 10 2 momentet i landsvägslagen. 2.2.2 Den administrativa klassificeringen av gator och landsvägar ändras Då den administrativa klassificeringen ändras delar kommunen och staten kostnaderna för tillrättaläggandet av väsentliga, gemensamt konstaterade brister i nuläget jämnt sinsemellan, om de av särskilda skäl inte kommer överens om något annat. Alla anordningar och konstruktioner som hör till en trafikled överförs på den nya ägaren utan ersättning då trafikleden överförs. Då en gata ändras till landsväg överförs det område som blir trafikområde för landsvägen utan ersättning i statens besittning med vägrätt. Avtal om ledningar, kablar och anordningar som ägs av utomstående och som finns i landsvägs- och gatuområden binder också den nya ägaren (MarkByggL 161 2 mo- 10

mentet). Den part som överlåter en trafikled ska underrätta ägaren till ledningarna, anordningarna med mera om överlåtelsen. 2.2.3 Leder för gång-, cykel- och mopedtrafik Till en landsväg hör gångbanor och cykelbanor som behövs för trafiken (5 i landsvägslagen). En led för gång-, cykel- och mopedtrafik hör vanligen till landsvägen intill och ligger inom trafikområdet för den, men för denna trafik kan det i detaljplanen anvisas ett trafikområde som är avskilt från det övriga trafikområdet, om detta är motiverat på grund av de lokala förhållandena (MarkByggL 83 4 momentet). En led för gång-, cykel- och mopedtrafik som hör till en landsväg eller ligger i ett avskilt trafikområde byggs och underhålls i regel av staten. Ibland är det bättre att förlägga en sådan led till en intilliggande gata eller park så att den inte hör till landsvägen. Om anläggandet av en led för gång-, cykel- och mopedtrafik är en väsentlig del av ett landsvägsbygge, deltar staten i byggkostnaderna till den del som leden anses tillmötesgå behovet av en led för gång-, cykel- och mopedtrafik som hör till landsvägen. Om kommunen utifrån den tidigare lagen om allmänna vägar (95 1 momentet) underhåller en led för gång-, cykel- och mopedtrafik som hör till en landsväg, befriar väghållningsmyndigheten kommunen från underhållsansvaret på förslag av kommunen och då beaktas avtalen om byggande och underhåll samt planläggningsläget. 2.2.4 Reglering av gator och enskilda vägar Staten bekostar sådana arbeten på befintliga gator och enskilda vägar som behövs på grund av ett landsvägsbygge och som utförs i anslutning till vägbygget (39 i landsvägslagen). 2.3 Anslutningar och broar 2.3.1 Nuvarande anslutningar och broar i anslutning till ett landsvägbygge Om en landsväg byggs så att den skär av en befintlig enskild väg eller att tillträdet till landsvägen från en befintlig enskild väg eller från en lantbruksanslutning försvåras betydligt, ska väghållningsmyndigheten på egen bekostnad utföra de arbeten jämte anordningar som behövs för att dra den enskilda vägen över landsvägen eller ansluta den enskilda vägen eller lantbruksanslutningen till landsvägen. Utom enskilda vägar gäller det också gator och snöskoterleder (39 i landsvägslagen). 2.3.2 Förbättring av befintliga anslutningar Kostnaderna för förbättring av en befintlig anslutning betalar staten när det gäller landsvägar och kommunen när det gäller gator. Kostnaderna för installation av anordningar för styrning av trafiksignaler och för byggande av cirkulationsplatser fördelas mellan påfarterna, om inte parterna av särskilda skäl kommer överens om något annat. Då en anslutning ändras från plankorsning till planskild korsning, tillämpas punkt 2.3.1 då behovet av en planskild korsning dikteras av trafiken på landsvägen. Då ett enskilt byggprojekt gör att behovet att förbättra en anslutning är avsevärt större än vid normal trafikökning, förs underhandlingar om åtgärderna och kostnaderna från fall till fall mellan projektgenomföraren, staten och kommunen. Principer för kommunens och statens kostnadsansvar inom landsvägshållningen 11

2.3.3 Nya anslutningar och broar Kostnaderna för byggande av en ny gatuanslutning betalar staten när det gäller landsvägar och kommunen när det gäller gator. Kostnaderna för en cirkulationsplats och för anordningar för styrning av trafiksignaler fördelas mellan påfarterna. Om anslutandet av en ny gata till en landsväg gör att behovet att bygga en anslutning är avsevärt större än vad som tidigare varit känt och behovet att bygga står i samklang med gemensamt godkända planer, förs underhandlingar om hur byggkostnaderna ska fördelas särskilt från fall till fall Då det byggs en landsväg och det samtidigt för en ny gata eller ett nytt friluftsstråk dras en bro över landsvägen eller en gång under eller över landsvägen, deltar staten i kostnaderna för byggandet av konstruktionen i fråga med 50 procent. En pumpstation som eventuellt behövs hör till konstruktionen. I övrigt svarar kommunen för kostnaderna för byggande av sådana broar över och gångar under eller över en landsväg vilka föranleds av nya gator. 2.3.4 Underhåll och ägande 2.4 Vägbelysning 2.4.1 Byggande av belysning Gränsen för underhållet av en gatuanslutning sammanfaller med körbanans kant på landsvägen. På motsvarande sätt sammanfaller gränsen för underhållet av en landsvägsanslutning med körbanans kant på gatan. Körfälten och mittrefugen i en cirkulationsplats hör till landsvägen som leder genom platsen. Staten underhåller cirkulationsplatsen. Om en landsväg upphör med en cirkulationsplats, är det kommunen som underhåller platsen. Ansvaret för underhållet av ett övergångsställe för en gång-, cykel- och mopedled som korsar en körbana ligger hos den part vars körbana leden korsar, om inte parterna kommit överens om något annat. Vid tolkningsmöjligheter ska gränserna för underhållsansvaret alltid bestämmas och överenskommas från fall till fall. En bro ägs och underhålls av den part som äger och underhåller den trafikled som bron hör till, om det inte är skäligt att komma överens om något annat. En eventuell pumpstation för dränering av en gata som löper under en landsväg används och underhålls av kommunen. Väghållaren av en led som går under en väg svarar för renhållningen av och avlägsnandet av eventuellt klotter på brokonstruktionen kring leden. Om klottraren inte betalar rengöringen, ska kostnaderna drivas in genom en straffprocess som leds av en åklagare. Väghållaren ber då om fullmakt av broägaren och kan efter det komma med skadeståndskrav hos åklagaren och yrka på straffprocess. Staten svarar för byggandet av belysning på landsvägar, om belysning anses nödvändig för trafiksäkerheten eller för den övriga belysningen och utrustningen i området. Om parterna på förslag av kommunen kommer överens om att belysningen byggs så att den håller en avsevärt högre standard än vad Trafikverket påbjuder eller miljöhänsyn kräver, är det kommunen som står för merkostnaderna. Kommunen kan om den vill med väghållningsmyndighetens tillstånd bygga belysning, om myndigheten inte anser att belysning behövs eller är aktuell. Då parterna kommer överens om byggandet ska de också komma överens om vem som äger belysningen. 12

2.4.2 Förbättring och utbyte av belysning, överföring av äganderätt Staten och kommunen svarar i regel för kostnaderna för förbättring och utbyte av den belysning de äger. Om en kommunägd belysning behövs och finns på en led som blir landsväg, övergår belysningen i statens ägo. Om det är befogat att förbättra eller byta ut en kommunägd belysning av trafiksäkerhetsskäl, exempelvis så att anordningen blir krocksäker, deltar staten i kostnaderna i sammanhanget. Hur nödvändigt det är med belysning, om belysningen bör förbättras eller bytas ut eller om äganderätten ska överföras konstateras vid en gemensam syn som kommunen initierat för kommunens och väghållningsmyndighetens företrädare. 2.4.3 Användning och underhåll av belysning Staten svarar för kostnaderna för användning och underhåll av den belysning den äger. Kommunen svarar för kostnaderna för användning och underhåll av den landsvägsbelysning den äger. Om kommunen vill släcka belysningen under lågtrafik, ska kommunen komma överens om saken med väghållaren. 2.5 Anordningar och utrustning 2.5.1 Allmänt Väghållaren äger och underhåller anordningarna för trafikskyltning och trafikstyrning. Byggkostnaderna i sammanhanget ingår i kostnaderna för vägbygget. 2.5.2 Trafiksignaler Staten äger trafiksignalerna på landsvägar och i korsningar av landsvägar och enskilda vägar och svarar för underhållet och användningen av signalerna. När det gäller trafiksignaler i korsningar av landsvägar och gator fördelas ägandet och drifts- och underhållskostnaderna i samma förhållande som byggkostnaderna (se punkt 2.3.2 och 2.3.3). Parterna kommer från fall till fall överens om vilkendera parten som följer upp att anordningarna fungerar samt underhåller dem. Likaså är det orsak att komma överens om de praktiska arrangemangen vid kontroll och reglering. 2.5.3 Centraliserad trafikstyrning Då trafiken i väg- och gatunätet styrs med synkroniserade trafiksignaler, fördelas bygg-, underhålls- och driftskostnaderna inom systemet mellan de berörda anslutningarna. Parterna kommer från fall till fall överens om hur den övriga gemensamma telematiken genomförs och hur kostnaderna i sammanhanget fördelas. Den som äger trafiksignaler eller nätdelar som kopplas till systemet senare svarar för kostnaderna för kopplandet. Parterna kommer överens om regleringen och underhållet från fall till fall. 2.5.4 Ledningar och anordningar Staten svarar för kostnaderna då ledningar och anordningar måste flyttas och skyddas i anslutning till ett landsvägsbygge, om dessa ursprungligen placerades utanför vägområdet. Kommunen svarar för kostnaderna för flytt av sina ledningar och anordningar i ett vägområde, om inte någonting annat har överenskommits i förläggningsavtalet. Då flyttkostnaderna slås fast beaktas ledningarnas och anordningarnas bruksvärde i dag. Principer för kommunens och statens kostnadsansvar inom landsvägshållningen 13

2.5.5 Dränering Staten svarar för dräneringen av landsvägar. När det gäller dräneringskonstruktioner på befintliga gator som installeras på grund av ett landsvägsbygge står staten för kostnaderna, medräknat pumpstationer för dagvatten (se punkt 2.2.4). Båda parter bekostar underhållet av dräneringssystemet på sina respektive leder. Om dräneringsvattnet från en landsväg avleds till kommunens dräneringssystem, står staten för de kostnader som det vatten som den avleder föranleder vid byggandet av kommunens dräneringssystem. Staten deltar också i underhållet på ett sätt som parterna kommer överens om från fall till fall, exempelvis med hjälp av dimensioneringskalkyler. På motsvarande sätt deltar kommunen i kostnaderna för och underhållet av dräneringssystemet i en landsväg när det gäller det vatten som kommunen avleder. Om man senare konstaterar att dagvattenflödena avviker från den ursprungliga uppskattningen, justeras underhållskostnaderna i förhållande till de uppmätta flödena. 2.5.6 Hållplatser för kollektivtrafik Staten bygger och underhåller hållplatsområdena på landsvägar. Staten bygger och underhåller likaså taken över hållplatserna på landsvägar. 2.5.7 Matar- och angöringstrafik 2.6 Miljö 2.6.1 Anpassning till miljön Staten genomför och underhåller matar- och angöringstrafiken med utrustning på landsvägar utanför ett detaljplaneområde. Inom ett detaljplaneområde avgörs utrymmesbehovet för och förläggningen av matar- och angöringstrafiken på landsvägar i detaljplanen. Matar- och angöringstrafiken tillämpar så långt det går samutnyttjande, och då delas kostnaderna för att bygga och underhålla parkeringsområdet från fall till fall med beaktande av hur stora andelar respektive parter utnyttjar. Då infarts- och angöringsparkeringsplatser anläggs i korsningen av en gata och en landsväg som ett samprojekt, delas kostnaderna i regel jämnt mellan väghållarna. Staten svarar endast för att det byggs infarts- och angöringsparkeringsplatser för kollektivtrafik på landsvägar i trafikområdet (5 i landsvägslagen). Ansvaret för underhållskostnaderna för infarts- och angöringsparkeringsplatserna delas i samma förhållande som byggkostnaderna, om inte parterna har orsak att komma överens om något annat. Anpassning till miljön omfattar bland annat landskapsbroar och tunnlar, sänkning av vägytan, grönanläggningar, stenläggningar och landskapsbyggande. Då miljön ställer specialvillkor är det väghållaren som står för åtgärderna. I fråga om vägområden är det staten som står för åtgärderna och underhållet. När det gäller landskapsbyggande, grönanläggningar och stenläggningar kan man vid överenskommelse med kommunen få fram koncept som särskilt poängterar de lokala förhållandena, vilket också ger merkostnader. Kommunen betalar merkostnaderna för byggandet och extra underhållskostnader (se punkt 1.2.2). 14

2.6.2 Trafikledsarkitektur Trafikledsarkitektur betyder koncept som förbättrar estetiken hos ledens olika konstruktioner. Koncepten kan gälla broar, bullerskydd, belysning, övriga konstruktioner, utrustning, bänkar och dylikt samt konstverk i vägmiljön. Staten svarar för åtgärderna och kostnaderna då konstruktioner och anordningar som hör till en landsväg anpassas till miljön. Kommunen är skyldig att betala merkostnaderna om den kräver en arkitektur som håller en ovanligt hög standard eller fristående konstverk (se punkt 1.2.2). Då man bedömer vad som är ett vanligt koncept ska man beakta landskapet kring trafikleden, den nuvarande och kommande markanvändningen och körhastigheten på trafikleden. Kommunens andel av kostnaderna bedöms som skillnaden mellan kostnaderna för ett miljöanpassat koncept och ett specialkoncept. 2.6.3 Minskning av olägenheter 2.6.4 Förorenade jordmassor Bullerbekämpning Då en ny landsväg byggs eller en gammal förbättras är det staten som svarar för kostnaderna för byggandet av bullerskydd som ska eliminera eller dämpa ökande buller. Kommunen betalar 25 procent av kostnaderna för byggandet av bullerskydd som ska bekämpa befintligt buller. Om bullerskydden på kommunens önskan byggs så att de håller högre standard och mera mark kan anslås för att eliminera befintligt buller, står kommunen för merkostnaderna utöver den ovannämnda andelen på 25 procent. Om kommunen nära en befintlig väg planlägger en sådan verksamhet som kräver trafikbullerskydd, bekostar kommunen bullerskydden. Staten äger bullerskydden längs landsvägarna, om ingenting annat överenskoms. Trafikområdesgränsen kan gå mitt genom ett bullerskydd (i allmänhet en bullervall). Den som äger bullerskydden underhåller dem. Om en bullervall ligger helt eller delvis utanför trafikområdet eller gränsar till ett grönområde som kommunen sköter, kan parterna komma överens om att kommunen underhåller den del av vallen som ligger utanför trafikområdet eller slänten mot grönområdet. Skydd av grundvattnet Skyddande vägslänter och övriga nödvändiga specialkonstruktioner skyddar miljön och hör på ett naturligt sätt till vägen, och staten bekostar skyddsanordningarna. Åtgärder för att underlätta djurens rörelser Nödvändiga viltbroar och motsvarande gångar under en väg vilka ska lindra verkningarna av det hinder för djuren som vägen utgör och vilka anläggs i anslutning till ett landsvägsbygge eller en landsvägsförbättring bekostas av staten. Områden med förorenad mark och riskfastigheter ska undersökas och kostnaderna för marksaneringen ska uppskattas under planeringen. Marksaneringskostnaderna kan tas ut vid en landsvägsförrättning i form av en kostnad som sänker fastighetsvärdet. Om alla kostnader inte kan tas ut, räknas de som kostnader för byggande av landsväg. Principer för kommunens och statens kostnadsansvar inom landsvägshållningen 15

16