Historiskt vrakgods eller demokratisk hörnsten?

Lina Svärd Historiskt vrakgods eller demokratisk hörnsten? En undersökning av grammatikens roll i svenskundervisningen Historical wreckage or democratic cornerstone? A study on grammar s role in the teaching of the Swedish language Examensarbete 15 hp Lärarutbildningen Datum: 10-06-07 Handledare:... Camilla Grönvall Karlstads universitet 651 88 Karlstad Tfn 054-700 10 00 Fax 054-700 14 60 Information@kau.se www.kau.se

Abstract In this study I discuss and illustrate grammar s role in teaching based on what modern linguistic research says on the matter. I explore how today's grammar teaching is being considered and what forms the basis of it. I also show the common approach it has to grammar teaching, based on the didactic questions Why, What and How. My method of investigation is a comparative Close Reading of three texts all aimed at teacher students and used as course literature. The conclusions I have drawn are that all three texts are critical to today's teaching, which is considered not relating to modern language research findings. Instead it is largely based on the formal skills training of traditional grammar teaching. I have found that there is a consensus on the didactic perspectives you should have when teaching grammar, in some central areas. It is considered that the most important arguments for teaching grammar is meta-linguistic competence, help in learning foreign languages and knowledge of man. Focus ought to be set on students' linguistic intuition and on descriptive grammar by analyses of larger linguistic entities, based on the student's own language and giving proper motives for the operation. This requires a breadth and depth of teacher competence that is regarded as missing today

Sammanfattning I denna undersökning diskuterar och belyser jag grammatikens roll i undervisningen utifrån vad modern språkforskning säger i frågan. Jag tar reda på vad man anser om dagens grammatikundervisning och vad som ligger till grund för den. Jag visar vidare vilka gemensamma förhållningssätt de har till grammatikundervisning utifrån de didaktiska frågorna Varför, Vad och Hur. Min metod för undersökningen är en komparativ närläsning av tre texter som alla riktar sig till lärarstuderande och förekommer som kurslitteratur. De slutsatser jag dragit är att samtliga texter är kritiska till dagens undervisning, som man menar inte förhåller sig till vad modern språkforskning kommit fram till. Istället utgår den till stor del från den traditionella grammatikundervisningens formella färdighetsträning. Jag har funnit att det finns en enighet om de didaktiska perspektiven man bör ha vid grammatikundervisning, på några stora områden. Man menar att de viktigaste argumenten för grammatikundervisning är metaspråklig kompetens, hjälp vid inlärning av främmande språk samt som kunskap om människan. Man bör fokusera på elevens språkliga intuition och på deskriptiv grammatik genom att analysera större språkliga helheter, utgå från elevens eget språk och motivera momentet ordentligt. Detta kräver en bred och djup lärarkompetens som man menar saknas i dag

Innehållsförteckning 1. Inledning... 5 1.1 Syfte och frågeställningar... 6 1.2 Bakgrund... 6 1.2.1 Vad är grammatik?... 6 1.2.2 Vilka argument finns för grammatikundervisning?... 7 1.2.3 Grammatikundervisning i historien... 9 1.2.4 Vad säger styrdokumenten?... 11 2. Metod... 13 2.1 Datainsamlingsmetoder... 13 2.2 Material och Urval... 13 2.3 Procedur... 14 2.4 Databearbetning och tillförlitlighet... 14 3. Analys och resultat... 16 3.1 Grammatiken som frihet och tvång Teleman... 16 3.1.1 Didaktiken i dagens grammatikundervisning och orsakerna till denna.... 16 3.1.2 Varför grammatikundervisning?... 16 3.1.3 Vad grammatikundervisningen bör innehålla... 18 3.1.4 Hur man bör undervisa... 19 3.2 Retoriken kring grammatiken Brodow, Nilsson & Ullström... 19 3.2.1 Didaktiken i dagens grammatikundervisning och orsakerna till denna.... 19 3.2.2 Varför grammatikundervisning?... 20 3.2.3 Vad grammatikundervisningen bör innehålla... 22 3.2.4 Hur man bör undervisa... 22 3.3 Vägar till grammatik Boström & Josefsson... 23 3.3.1 Didaktiken i dagens grammatikundervisning och orsakerna till denna.... 23 3.3.2 Varför grammatikundervisning?... 24 3.3.3 Vad grammatikundervisningen bör innehålla... 26 3.3.4 Hur man bör undervisa... 27 3.4 Sammanfattande och jämförande analys... 28 3.4.1 Didaktiken i dagens grammatikundervisning och orsakerna till denna... 28 3.4.2 Varför grammatikundervisning?... 29 3.4.3 Vad grammatikundervisningen bör innehålla... 30 3.4.4 Hur man bör undervisa... 31 4. Diskussion... 33 4.1 Sammanfattning och slutsats... 33 4.2 Egen kritik av undersökningen... 34 4.3 Slutord... 35 5. Litteraturförteckning... 39

1. Inledning Under en av mina VFU-perioder som svensklärare hade jag för avsikt att genomföra ett undervisningsförsök inom grammatik. Det jag upptäckte i samband med att jag läste forskning om språk, grammatik och didaktik var att man där hävdade att de flesta läromedel och grammatikundervisningsmetoder som används i skolorna idag, strider mot vad man kommit fram till är relevant och effektivt, något jag misstänkt. Jag kunde också se att forskarna länge varit oense om grammatikens roll i undervisningen och blev plötsligt osäker på vilket didaktiskt perspektiv jag skulle utgå ifrån. Att, istället för att undervisa i grammatik, titta närmare på forskningen om den, verkade med ens vara en mer givande utgångspunkt för en uppsats som syftar till att förbereda mig för ett arbete som svensk- och engelsklärare. Grammatik har historiskt sett varit ett mer eller mindre centralt och självklart moment inom svenskundervisningen. Nyttan med det har ofta setts som självklar men har också av olika forskare stärkts med argument för alla de områden där kunskap om grammatik verkar i det närmaste nödvändig. Problemet är att åsikterna om vad, hur och varför man ska undervisa i grammatik ofta gått isär. Språkforskare har studerat de mänskliga språken under mycket lång tid utan att kunna enas om den rätta eller bästa språkbeskrivningen. Genom olika tider har språkforskare kritiserat olika undervisningsformer och vad man i skolan valt för stoff till studier av språket. Men kritiken har också riktats mot nyttan av grammatik. Styrdokumenten med kurs- och läroplaner har förändrats över tid och i viss mån efter vad språkforskningen säger, men också av andra orsaker. Många elever och lärare anser att grammatik är ett viktigt moment i svenskundervisningen. Ute på skolor och bland kollegor har jag själv sett lärares och elevers olika inställning till, och åsikter om ämnet. Vissa elever tycks vara väl motiverade och lyckas väl, andra misslyckas trots god motivation, ytterligare några är omotiverade och misslyckas fullständigt. Vad beror detta på? En del svensklärare och läromedel reducerar ämnet till nästan obefintlighet medan andra låter det helt ta över. Varför är det så? Som Teleman säger är det en stor stoffträngsel i svenskämnet (1991) och man måste som lärare se till alla mål i kursplanen. Jag har själv ett stort grammatikintresse, både för egen del och som del i min undervisning. Men jag vill inte riskera att undervisa för mitt eget höga nöjes skull och på fel grunder, utan vill veta vilket didaktiskt perspektiv min undervisning bör ha. Vad säger modern forskning och kan jag stödja mig på detta, eller finns risken än idag att jag får motstridiga besked? 5

1.1 Syfte och frågeställningar Syftet med detta arbete är att belysa, jämföra och diskutera grammatikundervisningens roll i svenskämnet utifrån språkforskare i kurslitteratur som används inom dagens svensklärarutbildning och som riktar sig till lärare och lärarstuderande. Jag vill studera några teorier som förklarar varför grammatikundervisningen i svenskämnet ser ut som den gör idag. Jag vill också ta reda på om det i dagens språkforskning finns en enighet om grammatikundervisningen roll i svenskundervisningen. De två frågor jag ställer mig är: Vad säger man i de studerade texterna om didaktiken i dagens grammatikundervisning och orsakerna till denna? I vilken utsträckning finns det, i de studerade texterna, gemensamma förhållningssätt till vad som bör vara grammatikundervisningens didaktiska perspektiv? 1.2 Bakgrund 1.2.1 Vad är grammatik? Grammatik handlar om språk och språkförmåga, om språkljud och hur man bildar ord och sätter samman dessa till fraser, satser och meningar. Om man studerar grammatik lite djupare inser man att det inte är så enkelt, utan att grammatik precis som språk, kan betyda många olika saker. Jag anser att det är viktigt att man har en klar uppfattning om vad man menar med grammatik innan man går vidare och diskuterar huruvida grammatik i skolan är viktigt och hur en grammatikundervisning ska läggas upp. Man brukar skilja mellan grammatik i betydelsen språkförmåga och beskrivningen av denna språkförmåga. Man kan vidare skilja mellan beskrivande och normerande grammatik. Följande beskrivningar och förklaringar är hämtade från Boström & Josefsson (2006:9) Den inre grammatiken. Vår språkliga intuition eller språkförmåga, är ingen kunskap vi skaffat oss genom undervisning utan är en kompetens som vi som modersmålstalare byggt upp på egen hand. Denna kunskap kan beskrivas som en stark intuition om ljudoch böjningssystemet i vårt modersmål. Om man har svenska som modersmål vet man hur en svensk mening ser ut utan att kanske kunna beskriva varför eller hur. Språkforskare brukar tala om att vi tillägnar oss vårt språk snarare än att vi lär oss det. Man brukar kalla denna kompetens den mentala eller den inre grammatiken. 6

Deskriptiv grammatik. Detta är en beskrivning av den inre grammatiken. Företeelsen grammatik och beskrivningen av den kallas alltså båda för grammatik. En språklära eller grammatika kan beskriva t ex ett enskilt språk som svenska eller engelska, en dialekt eller sociolekt. Vidare kan den deskriptiva grammatiken beskriva grammatikens olika nivåer i ett språk. Man kan välja att titta närmare på Fonologi läran om ljudsystemet, Morfologi läran om hur ord böjs eller Syntax läran om hur ord och fraser kombineras till större enheter. Det vi vanligen syftar på med grammatika är den språklära som beskriver ett enskilt språk. Då denna ser språket ur ett större perspektiv än ur den enskilde språkbrukarens måste den vara allmän och systematisk. Språk innehåller i regel regional variation och den som skriver en allmän grammatika måste göra avväganden mellan olika former av språket som finns i bruk, och försöka hitta det allmänna. Normativ grammatik. Människor i olika delar av samhället talar olika, och vi värderar olika språkbruk efter mönster vi inte alltid är medvetna om själva. Ett vanligt exempel är valet av pronomen i satser som Jag gillade han. Många reagerar nog på han som objektspronomen och menar att det korrekta är honom. En grammatik som på detta sätt värderar och visar fram en norm för vad som är korrekt kallas en normativ grammatik. Förklarande grammatik. Om den deskriptiva grammatiken har som mål att beskriva ett språkbruk så har den förklarande grammatiken som mål att hitta regelbundenheter i ett språk och försöka härleda dem till en mer allmän princip. Principen skulle kunna vara det sätt på vilket mänskligt språk är uppbyggt. Vissa forskare menar att det mänskliga språket är biologiskt förutbestämt och att vi alltså har en medfödd språklära. Andra principer för grammatiska regelbundenheter skulle kunna vara människans psykiska konstitution eller våra kommunikativa krav. 1.2.2 Vilka argument finns för grammatikundervisning? Som jag tidigare nämnt har det länge funnits en diskussion om grammatikens nytta i skolundervisningen. Åsikterna går isär och man använder olika motiv eller argument för eller emot grammatikundervisning. Om man går igenom de olika åsikterna i forskning och litteratur i ämnet växer fem huvudargument som talar för grammatikundervisning fram. Jag 7

använder i stort sett Boström & och Josefssons (2006:27) rubriker, förklaringar och beskrivningar av argumenten: Kunskap om människan Det humanistiska argumentet i vilket allmänbildnings-, kulturarvs- och formalbildningsargumentet också har sin plats. Genom att studera språket får vi kunskap om oss själva som språkvarelser. Formalbildningsargumentet som har sina rötter i romantikens idéer och har historiskt sett varit ett viktigt argument. Man menar att grammatikstudier i sig bidrar till att höja människans allmänna intelligens. Metaspråklig kompetens. Metaspråklig kompetens innebär att man utvecklar ett språk om språket. Det ger individer lämpliga verktyg som termer och begrepp för att observera och kunna tala och resonera med andra om sitt eget och andras språk. Dessa kunskaper är med andra ord redskap för att nå andra mål. Främmande språk Argumentet bygger på grammatikundervisningens betydelse för inlärningen av främmande språk. Att lära sig ett modersmål är som sagt i normalfallet ganska okomplicerat och en omedveten process. Den som lär sig ett främmande språk inom ramen för formell undervisning måste lära sig ganska mycket på ett medvetet sätt. Att då ha med sig grammatiska redskap från det egna modersmålet skulle därför vara viktigt och värdefullt som stöd för konstruktionen av uttryck på det främmande språket. Språkfärdighet. Kunskaper i grammatik kan bidra till en bättre eller mer funktionell användning av språket. En funktionell användning av språket ger oss möjlighet att uttrycka mer subtila betydelsenyanser. Vilket budskap vi faktiskt förmedlar beror på hur vi väljer ord, böjer dem, sätter ihop meningar och kombinerar meningar. Ett annat funktionellt perspektiv på grammatik är textbindning och textbyggnad. Ytterligare ett perspektiv är kopplingen mellan olika språkliga konstruktioner och stilnivå/genre. Språksociologisk kunskap och praktisk kompetens. Olika individer och socialgrupper skiljer sig åt i hur de använder olika språkliga koder och i vilken utsträckning de kan hantera olika typer av språksituationer. Vi kan också hitta språkliga koder i umgänget i ett avgränsat sällskap t ex ungdomsgäng, politiker och fotbollsspelare. Det språkliga 8

uttrycket har då en annan funktion än den kommunikativa, nämligen att förstärka gruppgemenskapen. Vi kan ha nytta av att lära oss både att de olika koderna finns och hur de fungerar. Grammatikförståelse skulle verka som broar eller barriärer. 1.2.3 Grammatikundervisning i historien Huvuddragen i traditionell grammatik bygger i huvudsak på grekisk och romersk lingvistik. Med traditionell grammatik menar Brodow, Nilsson & Ullström den grammatiska analys som innebär att man lär sig ett begreppssystem med namn på ordklasser, morfologiska kategorier och satsdelar (2000:11) Förr motiverade man detta utifrån behovet av ett metaspråk för att möjliggöra läsningen av t ex Homeros. Så var också fallet med det talade latinet, som några århundraden efter Kristi födelse blivit så distanserat från det skrivna latinet att det i princip var lika svårt att lära sig skriftspråket som det var att lära sig ett främmande språk. Latinets starka ställning gjorde att man uppfattade det synonymt med skrivande och grammatik. Författarna hänvisar till Thavenius som har hävdar att, att lära sig ord och texter var samma sak som att lära in verkligheten, inte ett sätt att se på den (2000:11). Eftersom latinet var skolans undervisnings- och umgängesspråk till omkring mitten av 1800-talet så kom undervisningen att präglas av denna språksyn. Dionysios Thrax är den först kände författaren till ett grammatiskt arbete. Brodow, Nilsson & Ullström hänvisar återigen till Thavenius som beskriver att det utmärkande för Thrax språkbeskrivningsmodell är att ordet urskiljs som den grundläggande enheten och isoleras från sina kontexter (2000:12). Principen var också att kunskap om språket måste föregå användandet av det. I praktiken innebär det att i lärandet gå från namnet på bokstäver till stavelser till ordklasser. När man fullt behärskar detta börjar man skriva och läsa. Thavenius beskriver också att man hade en syn som menade att det fanns en ursprunglig logik i språket och att språkets lagar var identiska med tänkandet. Genom grammatiken skulle man alltså kunna komma åt formens innersta väsen och därmed också tänkandets väsen. Grammatikstudier blev därför samma sak som att utveckla förståndet och öka den allmänna individuella intelligensen. Teleman menar att de skrivna svenska grammatikorna från 1600- och 1700-talet var effektiva redskap till att befrämja riksspråket, vilket var ett mål, eftersom folk lätt fick för sig att det i grammatiken beskrivna språket var det egentliga språket. (1991:118) Han menar också att man kan se de gamla grammatikorna som ett sätt att definiera det egna språket, svenskan, mot andra språk, som trängde sig på. Med grammatiken blev svenska språket synligt, att det som de stora bibelspråken franskan, hebreiskan, grekiskan, 9

latinet och tyskan hade rika möjligheter. Brodow, Nilsson & Ullström hänvisar till en undersökning av Hertzberg som redovisar att mot slutet av 1700-talet fanns också tanken att grammatikstudierna skulle bidra till att skapa moraliskt goda människor. Genom att lära sig rätt och fel i språket skulle det vara lättare att se också vilka handlingar som var rätt och fel (2000:14). När så modersmålsämnet, som genom att det från mitten av 1800-talet i stor utsträckning ersatte latinet som undervisningsspråk, fick en starkare ställning övertog de bara latinets uppgifter och metoder. Argumenten för grammatikundervisningen bygger därför på de argument som gällde för grammatikundervisningen i latinskolan, menar Brodow, Nilsson och Ullström (2000:13). Regler skulle inpräntas och sedan förväntades man kunna använda dem i sin egen språkproduktion. Skolfolket menade att en normerande grammatik var nödvändig då deras mål med undervisningen var att eleverna skulle lära sig de rätta formerna. Man publicerade metodiska läroböcker som talade för en förenkling av grammatikundervisningen vars främsta mål här var språkriktigheten. Men vid mitten av 1800-talet börjar man kritisera allt detta. Unggrammatikerna vände sig emot den normativa uppfattningen som hittills styrt och dominerat. Enligt Brodow, Nilsson & Ullström menade de att språkforskningens uppgift inte var att föreskriva normativa lagar utan istället att beskriva språket, och då språket hela tiden utvecklas måste man tolerera språkliga varianter (2000:15). En annan diskussion under 1800-talet handlade om i vilket ämne grammatikstudierna skulle bedrivas om de också skulle tjäna syftet att lära in ett främmande språk. Kunde man gå via modersmålets grammatik för att lära sig den latinska? Enligt Brodow, Nilsson & Ullström framförde Tegnér åsikten som delades av många, att grammatiken borde läras in med hjälp av modersmålet för att vägen till de gamla språken skulle bli kortare. (2000:16) Modersmålsgrammatiken skulle också kunna underlätta inlärandet av andra främmande språk. En filosofisk grammatik med rötter Frankrike utgick från att det fanns en djupstruktur, en allmän grammatik för alla språk som lättare skulle kunna skönjas om man först lärde sig det egna modersmålets grammatik. Vid början av 1900-talet omvärderades synen på grammatikundervisningens uppgifter delvis då man i samhället hade en förändrad språksituation. Eleverna började i skolan med ett mindre utpräglat dialektuttal då de flesta kom från städerna, från familjer där den äldre generationen talar riksspråk eller från folkskolan där man lyckats slipa av olikheterna med ljudmetoder. Man ansåg sig alltså inte längre vara tvungen att lägga tid på inpluggande av 10

formlära utan kunde lägga vikten vid satsanalys för att hjälpa upp inlärandet av främmande språk, menar Brodow, Nilsson & Ullström (2000:16) Det framgår, menar Brodow, Nilsson & Ullström, att på 1920-talet var realskolans modersmålsämne till störst del utformat som ett språkämne med stark vikt vid formell färdighetsträning, medan litteraturhistoriska studier av en fixerad nationell kanon utgjorde den större delen hos de högre läroverksklasserna. Trots att modersmålsämnet hade så stark ställning under 1920-talet kan man i realskolans kursplan se en syn på kunskap, bildning och språklig kompetens som har sina rötter i just latinskolan och dess formalbildande ideal. Genom uppsatser och översättningsövningar skapades övningsfält för tillämpning, samtidigt som dessa skrivningar kunde utgöra instrument för selektion och gallring (2000:6). I takt med att det humanistiska bildningsidealet bleknade gled också grammatiken ut i periferin i undervisningen. Men i och med vetenskapens framsteg under efterkrigstiden, och skolreformens önskan att komma i takt med dessa kom grammatiken tillbaka, men nu främst som vetenskap och inte kopplad till bildning eller språkträning, menar Teleman (1991:119) Efterkrigstiden hade också inneburit ett uppsving för den liberala pedagogiken och en reaktion mot den var att införa mer lag och ordning i skolan. Att gå tillbaka till multiplikationstabellen och en drillning av grammatikens fasta kunskaper skulle, enligt Teleman, fungera ordningsskapande. 1.2.4 Vad säger styrdokumenten? Utgångspunkten för arbetet i skolan är naturligtvis de nationella styrdokumenten. Vilken inställning man som lärare eller elev än har till grammatik eller grammatikundervisning så kan man inte komma ifrån att läroplanen, Lpo-94, och kursplanerna för svenska inte stödjer att man bortser från grammatikundervisning. Kraven och målen är dock otydliga. Under rubriken Ämnets karaktär och uppbyggnad i kursplanen talar man om att barnet i tidig ålder har stor praktisk erfarenhet av språket och dess komplicerade system. Men man menar att för att kunna gå vidare i sin språkutveckling måste eleverna utifrån denna praktiska erfarenhet få möjligheter att upptäcka dessa kunskaper och med lärarens hjälp och i samarbete med andra elever lära sig om språkets uppbyggnad och system. Man menar att kunskaper om språkets struktur och uppbyggnad och om hur det historiskt har utvecklats fördjupar förståelsen för det. I Mål att sträva mot står att skolan ska sträva efter att eleven tillägnar sig kunskaper om det svenska språket, dess ständigt pågående utveckling, dess uppbyggnad, ursprung och historia samt utvecklar förståelse för varför människor skriver och talar olika. Vi ska också sträva mot 11

att eleven genom eget skrivande fördjupar sin insikt i grundläggande mönster och grammatiska strukturer i språket samt utvecklar sin förmåga att tillämpa skriftspråkets normer i olika sammanhang. Under rubriken Bedömning i ämnet svenska, också den i kursplanen, finns kunskap om grammatik som ett betygskriterium. För betyget Väl Godkänd samt Mycket Väl Godkänd krävs bl.a. att eleven gör enkla analyser av innehåll och form hos olika slags texter och använder och behärskar bland annat ord för olika genrer och berättartekniker samt vanliga grammatiska termer. 12

2. Metod 2.1 Datainsamlingsmetoder För att nå mitt syfte kommer jag att göra en kvalitativ jämförande textanalys av tre moderna texter med didaktiska perspektiv på grammatik och grammatikundervisning. Genom en komparativ närläsning av texterna tar jag fram teorier samt jämför åsikter och forskningsuppgifter om vad, varför och hur man bör undervisa i grammatik. Dessa tre didaktiska frågor är grunden i min analys, då de också är grundläggande för all undervisning. Begreppet textanalys har en bred betydelse i vetenskapliga sammanhang, enligt Johanson & Svedner (2006). Den har en bakgrund i hermeneutiken som betyder förståelse på ett djupare plan. Författarna påpekar att en ordentlig närläsning är grundläggande för all textanalys. Det innebär ett aktivt läsande genom att göra understrykningar och anteckna under tiden. Målet är att försöka klarlägga innehållet så noggrant som möjligt. Vid undersökning av flera texter rekommenderar Svedner & Johansson att man använder sig av ett mindre antal övergripande aspekter (2006). 2.2 Material och Urval De tre texterna har jag valt för att de alla ger ett didaktiskt perspektiv på grammatik och för att de alla riktar sig till lärarstuderande och verksamma lärare i svenska. Utgivningsåren varierar från 1991 till 2006. Jag menar därför att de alla tillhör modern forskning. En av texterna gavs ut före den nuvarande läroplanen men är viktig anser jag, då Teleman är en av våra främsta moderna språkforskare, och då jag får ett lite bredare perspektiv. Samtliga texter för fram forskningsteorier, samt tar ställning till de didaktiska frågorna, vilket är avgörande för att jag ska nå mitt syfte. En annan anledning till urvalet är att man inom lärarutbildningen kan bli hänvisad till samtliga böcker för att få svar på sina frågor om grammatikdidaktik. Boström & Josefsson verk fanns med på litteraturlistan 2008, då jag läste svenska på Karlstads Universitet. De valda texterna är: Grammatiken som frihet och tvång, ett kapitel ur Lära svenska av Teleman. Utgiven 1991 av Svenska språknämnden och Almqvist & Wiksell Förlag AB i Uppsala Ulf Teleman är professor emeritus i nordiska språk vid Lunds Universitet. Han har skrivit vetenskapliga arbeten och akademiska läroböcker om svenskans grammatik, språkvård och svenskundervisning och är medförfattare till Svenska Akademiens Grammatik Retoriken kring grammatiken Didaktiska perspektiv på skolgrammatik av Brodow, Nilsson & Ullström. Utgiven 2000 av Studentlitteratur i Lund 13

Bengt Brodow har varit universitetslektor i svenska vid Karlstads universitet och har skrivit flera läromedel samt böcker om svenskämnet. Nils-Erik Nilsson, universitetslektor i svenska språket och Sten-Olof Ullström, universitetslektor i litteraturvetenskap, är båda verksamma vid Karlstads universitet och arbetar inom fältet svenska med didaktisk inriktning. Vägar till grammatik av Boström & Josefsson. Utgiven 2006 av Studentlitteratur i Lund Lena Boström är fil dr. i pedagogik och har varit svensklärare på gymnasiet. Hon har författat ett antal böcker inom pedagogik och har disputerat på lärstilsmetodik med inriktning på grammatik. Gunlög Josefsson är docent i nordiska språk vid Lunds universitet. Hon har forskat i grammatik och har skrivit läroböcker i grammatik på universitetsnivå. 2.3 Procedur Texterna lästes först i sin helhet för att jag skulle kunna få en första bild av de olika innehållen, temana, i dem. Jag har sedan gjort flera närläsningar av dem där jag strukit under delar som jag sedan nedtecknat och sorterat in under olika rubriker. 2.4 Databearbetning och tillförlitlighet Under min närläsning fokuserade jag först på böckernas beskrivning av dagens grammatikundervisning för att sedan se om böckerna hade någon teori om bakgrunden till den. Vidare tog jag fasta på de större temana Vad, Varför och Hur för att ta reda på vilka förhållningssätt de olika böckerna har till grammatikundervisningens didaktik och vilka argument de tar upp. Under Vad har jag sorterat in utdrag om vilken typ av grammatik man förespråkar, baserat på teorin i bakgrundsavsnittet, och vad man anser att grammatikundervisningen ska ta upp. Under Varför har jag sorterat in utdrag under de temarubriker som, även de, beskrivits i bakgrundsavsnittet: Kunskap om människan, Metaspråklig kompetens, Personlig utveckling, Främmande språk, Språkriktighet, samt Språksociologisk kunskap och praktisk kompetens. Under Hur skapades rubriker efter hand, då jag såg vad de olika texterna tog upp som lämpliga undervisningsmetoder och vad som var viktiga delar i dessa. När samtliga böckers förhållningssätt och argument var analyserade gjorde jag en jämförelse av dem. Naturligtvis gör platsbegränsningen att mycket av böckernas innehåll inte tagits fram och redovisats. Svedner & Johansson menar att ett noggrant klargörande av innehållet i en text, vid en närläsning är problematisk, då man läser med stor subjektivitet. Man uppfattar 14

resonemang och sammanhang beroende på vilket perspektiv man själv har (2006). Detta innebär att jag kan ha gjort val eller tolkat data på ett sätt som någon annan inte skulle ha gjort. Att jag läst mycket språkvetenskap och känner till termer och begrepp inom ämnet minskar risken för missförstånd och feltolkningar, menar jag. Strävan har varit att så objektivt som möjligt ta fram data ur texterna. Jag har efter största möjliga exakthet sökt skilja på allmänna fakta och författarnas attityder när jag genomfört min närläsning. 15

3. Analys och resultat Det jag vill ta reda på i denna analys är för det första vad man i de studerade böckerna säger om didaktiken i dagens grammatikundervisning och orsakerna till denna. För det andra vill jag veta i vilken utsträckning det finns gemensamma förhållningssätt till vad som bör vara grammatikundervisningens didaktiska perspektiv, och vilka argumenten är. Jag redovisar analys och resultat text för text och avslutar sedan avsnittet med en jämförande analys. Vid varje text redovisar jag först vad som sägs om min första fråga för att sedan gå vidare till frågorna Varför, Vad och Hur. I bakgrundens litteraturavsnitt redogjorde jag för de fem huvudargument som använts för att motivera grammatikundervisning. Under respektive temarubrik visar jag vad de studerade texterna säger om dem. 3.1 Grammatiken som frihet och tvång Teleman 3.1.1 Didaktiken i dagens grammatikundervisning och orsakerna till denna. Teleman menar att grammatiken står svagt i skolan och anser denna situation vara både obegriplig och deprimerande, då de flesta bedömare verkar ense om grammatikens värde. Han menar att många svensklärare är dåliga på grammatik och att de har oklara föreställningar om vad grammatik är bra till (1991:122). Lärarna har märkt att det går att bedriva språkriktighetsträning utan att nödvändigtvis använda sig av grammatik, och då grammatikundervisning tar så mycket tid i anspråk har de valt bort den. Teleman ser det också som en stor brist att grammatiken i skolan ytterst sällan fått till uppgift att ge eleverna språkliga aha-upplevelser. Såhär säger han om det tvång han menar präglar dagens grammatikundervisning: Som det är nu lever grammatiken vidare på nåder inom svenskämnet som en pliktskyldig inskolning i ett slags kulturarv, som ska förmedlas. Men portionerna blir allt mindre, budskapet allt obegripligare och eleverna allt håglösare. Resultatet har blivit ett meningslöst tvång, det värsta av alla tvång (1991:123) 3.1.2 Varför grammatikundervisning? Kunskap om människan Teleman vill att vi ska tänka efter och se den frihet som grammatiken ger oss genom att den preciserar betydelser för och själva och andra. Han talar då om den inre grammatiken med dess regler som säger hur vi ska kombinera ord för att säga eller skriva det vi vill. Denna grammatik, menar han, är kärnan i humaniora: 16

Grammatik kan vara insikt om hjärnans grammatik precis som biologi är insikt om människans kropp eller historia om de mänskliga samhällenas utveckling. I denna mening är grammatiken kärnan i humaniora eftersom den berättar om det som gör människa, till en vetande och talande varelse. (1991:117) Han tar avstånd från åsikter som att bilder och kroppsspråk någonsin skulle kunna ersätta det verbala språket. Friheten är dock köpt med ett visst tvång, ett omedvetet tvång där vi anpassat oss till en kommunikationsgemenskap. Då denna kommunikationsgemenskap vi kallar språket är så central i människans liv anser han att det är viktigt att man skaffar sig en insikt om det: Kunskap om språk är en del av vår kunskap om människorna. Det måste vara angeläget att skaffa sig kunskap om sig själv, även om vi inte exakt kan säga hur denna kunskap ska användas. Detta argument kan knappast avvisas, men inte heller det är fritt från problem. Grammatik är ju bara en del av vår kunskap om språket, och all kunskap kan inte läras ut i skolan: vi måste välja vilken nyfikenhet vi vill tillfredsställa. (1991:122) Teleman tar avstånd till att använda kulturarvet som ett argument för att undervisa i grammatik då de som gör det inte har rätt uppfattning om vad grammatik är: Problemet är att kultur kan användas om så många tvivelaktiga saker. Kulturarv kan ju liksom andra arv vara värdelösa eller t.o.m. skadliga. Många av de debattörer som kallar grammatiken ett kulturarv ser kultur som något tämligen ytligt, en behärskning av de signaler som visar att man har gått igenom en lång utbildning. Kunskap i grammatik, ofta synnerligen ytlig och fragmentarisk, blir då väldigt kultiverad, eftersom den kan fungera som lösenord bland de utbildningsprivilegierade. (1991:121) Att grammatiken och lexikonet inte är ett oskyldigt redskap i syftet att förstå oss själva, naturen och samhället visar Teleman med exemplet nedan: Det kan vara nyttigt att komma ihåg exempelvis med vilken envis effektivitet som grammatiken inskärper distinktionen mellan könen. Till våra vanligaste och mest praktiska ord hör 3: e personens pronomen han, hon den/det. Här gör vi på grund av vår grammatik tvångsmässigt en tredelning mellan maskulin varelse, feminin varelse och icke-bekönad företeelse. Denna grundläggande distinktion nöts in i barnet från 2-årsåldern, inte bara med 3: e personens pronomen utan på många andra sätt i språkets grammatiska och lexikala regler. Dvs. barnen får via grammatiken i sig att det är lika stor inbördes skillnad mellan en pojke och en flicka som mellan flicka och en stol. Århundradets kultur finns petrifierad som grammatiskt tvång, och man kan undra vad vi som välmenande liberala uppfostrare kan göra i ett sådant läge genom vårt val av leksaker, kläder, lekar, interaktionsstilar (1991:114) [ ] Språkfilosoferna har länge diskuterat i vilken utsträckning lexikonet och grammatiken tvingar oss att tänka på ett visst vis.(1991:115) Metaspråklig kompetens Teleman uttalar sig inte specifikt om den metaspråkliga kompetensen som argument för grammatikundervisning. Däremot anser jag att det är underförstått då han ser inlärning av främmande språk som ett giltigt argument. Han säger t. ex. följande. Även om således den allmänna grammatiken som praktiskt redskap har sin huvudsakliga användning i de främmande språken, så är det självklart att den bör upptäckas och inbegripas inom ramen för modersmålsundervisningen. Det måste vara en fördel att kunna det språk vars grammatik man ska begripa.(1991:122) 17

Främmande språk Teleman hävdar att han är övertygad om att grammatik är nödvändigt om man ska lära sig ett främmande språk, under ickenaturliga former: Erfarenheterna visar att elever som nått det formelltoperationella stadiet i sitt liv (grovt sett: från tolvårsåldern och uppåt) har ett behov av att klassificera, systematisera och förklara skillnader mellan det egna och det främmande språket. De har ett behov av att kunna tala om dessa skillnader. Säkert behöver de också ett sådant begreppssystem, om de ska kunna lära sig ett främmande språk någorlunda korrekt. (1991:122) Han tycker att grammatikundervisningen hör hemma i modersmålsundervisningen men att grammatiken som praktiskt redskap har sin huvudsakliga användning vid inlärning av de främmande språken. Samtidigt tycker Teleman att de främmande språken fungerar utmärkt som ögonöppnare för grammatikundervisning. Eftersom behärskningen av grammatiken i ens eget modersmål är omedveten, blir lätt grammatiken vår att få syn på, om inte deras regler får avteckna sig mot andra språks. (1991:123) Språkfärdighet Teleman tror att eleverna kan komma tillrätta med de traditionella språkfelen utan egentliga grammatikkunskaper. Han hänvisar till att vi lär oss resten av modersmålet utan att behärska ett grammatiskt metaspråk. Ändå tror han att grammatikkunskap på ett indirekt sätt kan vara till hjälp vid skrivning: Rätt bedriven grammatikundervisning kan öppna elevens ögon för språkets uttryckssida, den kan göra de språkliga formuleringarna synliga och därmed möjliga att bearbeta och byta ut. En sådan insikt är värdefull i den fas av skrivandet då man reviderar den preliminära versionen av sin text. (1991:120) Att skolans grammatikundervisning skulle fungera som ett vapen mot en språkets förflackning vill Teleman inte veta av. Han menar att de som överhuvudtaget ser en språkförflackning vill reducera den språkliga variationsbredden. Han ser argumentet som tillhörande de högutbildade som vill skilja ut sitt finare språk från andra de ser som ovårdade och slappa: Ty det är ju inte vilken som helst variation inom nationalspråket som man vill rädda med grammatikens hjälp. Man vill bevara ett språk med äldre inslag som det är de högutbildades uppgift att hålla vid liv, ett språk som får sin egen betydelse av att det inte är tillgängligt för alla. För att hålla liv i döda språk behövs det grammatikor. (1991:121) 3.1.3 Vad grammatikundervisningen bör innehålla Vad gäller innehållet anger inte Teleman, i denna text, vad han specifikt tycker att man ska ta upp i grammatikundervisningen. Däremot menar han att innehållet måste motiveras: Det som måste göras är att ge grammatikstudiet en anständig motivering, så att det får en mening för lärare och elever. Först då kommer grammatiken fungera inte som ett disciplinärt tvång utan som en befriande insikt och nyttig kunskap. Skolan och vi alla måste 18

erkänna grammatikens två huvudfunktioner: att vara vetenskapen om en central aspekt av det mänskliga och att vara ett oumbärligt instrument vid erövrandet av andra språk. (1991:123) Jag tycker mig också kunna tolka Teleman så att han vill att vi ska fokusera på insikt om den inre grammatiken och på den deskriptiva grammatiken: Grammatikor kan ha två principiellt olika funktioner. De kan för det första vara till för att ge en sann och intressant kunskap om folks grammatik, grammatiken i huvudet, och de kan för det andra vara tänkta som instrument för att uppnå något annat, t.ex. i politiken eller pedagogiken. Grammatik kan vara insikt om hjärnans grammatik precis som biologi är insikt om människans kropp eller historia [ ] I denna mening är grammatiken kärnan i humaniora eftersom den berättar om det som gör människan till människa [ ] Grammatiken som insikt är bra om den är sann och intressant. Ser vi på grammatiken i skolan är det ovedersägligt att den ytterst sällan har fått till uppgift att ge eleverna språkliga aha-upplevelser (1991:117) 3.1.4 Hur man bör undervisa Inte heller här är Teleman specifik, men jag hänvisar till det han säger ovan och till det han är kritisk till i dagens grammatikundervisning. Jag tolkar honom som att han vill att undervisningen motiveras, är sann, riktig och intressant samt att den ger eleverna språkliga aha-upplevelser. För detta krävs god ämneskompetens. 3.2 Retoriken kring grammatiken Brodow, Nilsson & Ullström 3.2.1 Didaktiken i dagens grammatikundervisning och orsakerna till denna. Man är generellt kritisk till dagens grammatikundervisning och läromedlen man använder i den. Brodow, Nilsson & Ullström menar att undervisningen uppfattas som självklar och är ett centralt inslag i svenskämnet. Vidare säger de att det finns en stor spricka mellan språkforskningen och dagens undervisningspraxis (2000:7). De hänvisar till Teleman och Grammatik på villovägar som gavs ut 1987 och redan då uppmärksammade detta fenomen och gav råd till svensklärare. Tyvärr konstaterar de att boken tyvärr inte verkar ha nått lärare eller skolledare i någon större utsträckning. Den resulterade inte i nya diskussioner om ett didaktiskt perspektiv på språkbeskrivning och inte i en nyorientering inom grammatikens undervisningspraxis (2000:7) Bilden är idag alltså oförändrad och man menar att den traditionella skolgrammatiken fortfarande oftast dominerar undervisningen i svenska och att traditionen t.o.m. har förstärkts. Om undervisningen uttrycker Ullström: Grammatiken bedrivs isolerat och med ringa anknytning till det språk eleverna brukar eller tar del av i funktionella sammanhang. Man arbetar med ordklasser och satsdelar under en viss given tid. Inte sällan ingår mer eller mindre fasta skriftliga prov. Den isolerade grammatikundervisningen bedrivs dessutom ofta atomistiskt. Satser analyseras långt ifrån alltid i sin helhet. [ ] Bristen på helhetssyn fördunklar därtill språkets hierarkiska struktur, eftersom förhållandet mellan satser och mellan olika delar av en sats inte kommer att fokuseras. På detta sätt försvinner det utmanande och spännande element ur analysen vilka skulle kunna bilda en lämplig utgångspunkt för metaspråklig reflektion. (2000:64) 19

Om ett läromedel säger Nilsson: Man kan knappast hävda något annat än att läromedlet tillhör den skolgrammatiska traditionen där identifiering av ordklasser och satsdelar är huvudsaken. Den katalogartade framställningen och den totala avsaknaden av problematisering inbjuder till grammatikdrill, vilket därmed blir grammatikundervisningens innehåll, en undervisning som innebär att terminologin ska läras in. Slutsatsen måste bli att på det sätt grammatikavsnittet är presenterat i läromedlet vidarebefordrar det formalbildningstraditionen. (2000:36) Ett av de stora problemen man trycker på är att det är en så stor skillnad mellan det språk man behandlar i grammatikundervisningen och elevens verkliga språk. Perspektivet är ordlistans och eleverna blir dåligt förberedda på att studera sitt eget språkbruk. De lotsas inte närmre den vuxna bruksprosans språkvärld. Man beskriver vad man kallar Skolgrammatikens Akilleshäl: Skolgrammatikens akilleshäl: Med Bengt Brodow kan man nämligen påstå att (skolgrammatikens) grammatikkunskap är förmågan att ta ut ordklasser och satsdelar i konstruerade meningar Dessa meningar konstrueras närmare bestämt för att passa de termer man på förhand bestämt sig att laborera med. Resultatet blir som Brodow påpekar att skillnaden mellan det totala språket och skolgrammatikens ideala språkvärld framstår som avsevärd. (2000:58) En av orsakerna till att dagens grammatikundervisning ser ut som den gör är alltså enligt Brodow, Nilsson & Ullström, att den inte bygger på vad språkforskningen säger. Man skyller också på läromedelsmarknaden där konkurrensen är hög. Företagen levererar efter efterfrågan och i många fall verkar ett gammaldags grammatikavsnitt med tydliga tillrättalagda exempel fungera som ett krav på den lärobok en skola väljer att inhandla. En annan förklaring är att se tillbaka på historien. Författarna menar att undervisning i många fall baseras på traditioner som vi kanske inte alls är medvetna om. De hänvisar till det tidiga 1900-talets skolgrammatiska tradition som syftade till att tjäna undervisningen i tyska och som bestod av formell färdighetsträning. Om detta säger Ullström: Här finns en del av den historiska bakgrunden till att svenskämnet fortfarande så ofta förknippas med nästan enbart språkets mindre byggstenar, dess lexikala och syntaktiska nivåer, under det att den väl så intressanta textnivån i stort sett försummas. Bakom såväl grammatiken som rättstavningen spårar man en stark strävan efter enhetlighet och standardisering av offentligt skriftspråk. (2000:6) 3.2.2 Varför grammatikundervisning? Kunskap om människan Brodow, Nilsson & Ullström hänvisar till Teleman i sitt kapitel om moderna argument och håller med honom om att kulturarvet inte är ett användbart argument. De hänvisar också till den norska forskaren Hertzberg som kallar detta argument Allmänbildningsargumentet och i det ser likheter med Formalbildningsargumentet, även om dagens forskare inte menar att det gör en till en god och moralisk människa. Hennes poäng är att tendensen i Kulturarvsargumentet och Formalbildningsargumentet är densamma dvs. att innehållet 20

sätts åt sidan till förmån från formen. (2000:20). I övrigt lyfter Brodow, Nilsson och Ullström fram vad Teleman säger om vikten av att man skaffar sig en insikt om något så centralt i en människas liv som språket men också att han tar upp att argumentet inte är problemfritt då grammatik bara är en liten del av språket. De tar inte direkt ställning för grammatikundervisning med detta argument som grund, men tar upp det i sin diskussion om det metaspråkliga argumentet. Metaspråksargumentet framstår som det mest rimliga skälet så länge man håller i minnet att det är ett kunskapsmoment som i sig inte leder till ett förbättrat språk, eller till att språkutvecklingen accelererar bara för att det är grammatik man syssla med. Det kan snarare motiveras med Telemans (1991, s, 31) ord: kunskap om språk är kunskap om människan och därför är själva kärnan i en humanistiskt orienterad (ut)bildning. (2000:24) Metaspråklig kompetens Brodow, Nilsson & Ullström lyfter fram metaspråksargumentet som ett enligt forskare giltigt argument. Dock understryker de att forskarna inte förordar en isolerad grammatikundervisning med benämningar av ordklasser och satslösning av förhandskonstruerade meningar. Vidare säger de: Eftersom grammatiken är en del av språkvetenskapen så är det rimligt att den får en plats i undervisningen. Språk och litteratur är svenskämnets centrala innehåll. En svenskundervisning som har fokus på språk och litteratur måste för språkets del dels utgå från vad vi faktiskt vet om språket, dels utgå från det levande språket. (2000:24) Främmande språk Brodow, Nilsson & Ullström erkänner främmandespråksargumentet som giltigt och hänvisar även här till Teleman. Vad gäller frågan om grammatikundervisningen hör hemma i modersmålsundervisningen menar de dock att det finns en problematik då alla svensklärare inte också är språklärare. Svensklärare kan då känna sig som hjälpgummor åt andra ämnen, menar de. (2000:24) De är också tveksamma till att den skolgrammatik som läromedlen presenterar kan tjäna som underlag för inlärning av ett främmande språk. (2000:24) Språkfärdighet Brodow, Nilsson & Ullström hänvisar till Telemans argument om att grammatikundervisning indirekt kan vara till hjälp vid skrivning, men lyfter fram att de kritiska rösterna mot grammatikundervisning främst riktar sig mot detta argument. De tar upp Hertzberg som kommit fram till att grammatik inte har någon påvisbar effekt på elevens språkfärdighet. Hon menar att grammatikundervisning kan vara det minst lönsamma man kan ägna sig åt om det är bättre språkfärdighet man är ute efter (2000:20) Författarna hänvisar också till vad Teleman säger om den metaspråkliga förmågans inverkan på språkutvecklingen. Att man lär sig termer 21

och begrepp innebär inte att man automatiskt utvecklar sitt språk, däremot sker detta genom språkanvändning. (2000:22) De hänvisar också till Anward som uttalar sig om barns språkutveckling och som verkar stödja det metaspråkliga argumentet: Anward (1983) menar också att det är genom språklig interaktion som barn utvecklar sitt språk, men han menar att det råder andra betingelser när barn lär sig läsa och skriva. Den förmågan förutsätter en språklig medvetenhet, en förmåga att medvetet reflektera över sitt eget språk (s.144). [ ] De behöver alltså inte lära sig sitt modersmål via grammatiska regler, däremot saknar de förmågan att analysera det. (2000:23) 3.2.3 Vad grammatikundervisningen bör innehålla Brodow, Nilsson & Ullström menar vad gäller innehållet att man bör koncentrera sig på människans språk och litteratur som sådana, som några av de mest fascinerande och spännande uttrycken för det djupast liggande mänskliga vi känner till. (2006:66) De menar också att man ska öka elevens egen språkliga medvetenhet genom reflektion över det egna språket och skrivandet då skrivprocessen kräver det: En växande medvetenhet om hur språkliga repertoarer kan vara sammansatta och hur texter sätts samman för att skapa mening och kommunicera denna, fordras därför av den skribent som i hög grad medvetet behärskar sitt eget skrivande. Reflektion över språket kan i sin tur inte äga rum utan ett språk om språket. Det metaspråkliga argumentet framstår som ett av få argument med bärkraft. Återigen, detta studium av språket kan inte bortse från enheter större än ord-, sats, och meningsnivå.(2000:151) Vad gäller grammatikens nivå menar författarna att man bör analysera större helheter hellre än satser och meningar. De förespråkar textanalys och hänvisar till Hellspong och Ledin (2000:136) som konstaterar att vad texterna säger och hur de säger det kan vara ett givande sätt att skapa kunskap. Studiet av språk på ljud-, ord-, och satsnivå är naturligtvis inte ointressant eller okomplicerat. Men eftersom språket som företeelse bör knytas till dess funktion, till språket som handling, är det uppenbart att begreppet grammatik, borde knytas till större enheter än meningen.(2000:138) 3.2.4 Hur man bör undervisa Brodow, Nilsson & Ullström förespråkar en funktionell och kontrastiv språkundervisning där man anknyter till elevernas spontana nyfikenhet. Eleverna ska få jämföra texter och se skillnader och likheter. Undervisningen ska ta elevernas eget språk och egna texter som utgångspunkt, med tillägg av professionella skribenters autentiska texter. Detta ska ske på egen hand och tillsammans med andra och under handledning. Författarna menar att en kontrastiv språkundervisning förutsätter en både bred och djup språklig kompetens hos 22

svenskläraren och dessutom läromedel som på olika vis belyser sådana språkliga fenomen, och beskriver utgångspunkterna såhär: Grammatik som abstrakt språkfärdighetsträning utan koppling till hur språket faktiskt ser ut kan knappast hjälpa eleverna att bli bättre språkvarelser [ ] språkundervisningen ska bestå av en orientering om språket, där grammatiken har sin givna men inte- som ofta nudominerande plats. [ ] utgångspunkten måste vara det av eleverna redan erövrade språket. [ ] den egna dialekten, gruppspråket, familjens språk, ungdomarnas språk [ ] naturligtvis texter producerade av elever och professionella skribenter. (2000:27) 3.3 Vägar till grammatik Boström & Josefsson 3.3.1 Didaktiken i dagens grammatikundervisning och orsakerna till denna. Boström och Josefsson menar att grammatiken har en svag ställning i svenskundervisningen. De är inte tydliga i sin kritik om vad som är fel med undervisningen men jag tycker mig se att de jämför den med den traditionella formella färdighetsträningen: Mycket har det stönats över alla termer inom grammatikundervisningen och i grammatikundervisningen ofta säkerligen med rätta. Grammatik har olyckligtvis ibland fått karaktären av en ren termexercis! En viktig uppgift för såväl lärare som forskare vore att rensa i termfloran (2006:14) De verkar också vara kritiska till att det skrivna språket dominerar: Det talade språket i grund och botten är lika värdefullt som det skrivna. Anledningen till att fokus ofta ändå sätts på det skrivna språket är nog att det talade språket är flyktigt till sin natur och därför mer svårfångat. (2006:16) Även beskrivningarna av språket i läromedlen får kritik: Ett språks grammatiska system är mer komplicerat och komplext än vad våra läroböcker ger intryck av; beskrivningar av grammatik i läroböckerna är mycket förenklade versioner av grammatiken sedd som vår grammatiska kompetens. I nyare svensk grammatikdidaktisk forskning påtalas just dessa ofullständigheter och direkta felaktigheter (2006:16) Man tror att detta har att göra med att man i historien började kritisera nyttan med grammatik. Enligt direktmetoden, som började användas, skulle grammatik kunna vara skadligt vid inlärning av främmande språk. Trots att direktmetoden övergavs på 1970-talet menar man att grammatiken har haft svårt att hitta tillbaka till svenskundervisningen. De hänvisar till Teleman som menar att detta också hör ihop med stoffträngseln i svenskämnet. Boström & Josefsson hävdar att lärare och elever fortfarande ser grammatik som ett viktigt moment men ser ändå att vissa lärare reducerar ämnet till nästan obefintlighet. De ställer sig några frågor som de avser att behandla och till viss del besvara i boken: Varför grammatik inte tycks vara ett viktigt moment i vissa lärares ögon är en intressant fråga. Beror detta på inaktuella kunskaper i ämnet, på osäkerhet om hur ämnet kan motiveras eller kanske på uppgivenhet när det gäller att kunna ge undervisningen en form som tilltalar eleverna? (2006:24) 23