FÄRJLÄGE Detaljbeskrivning Clements far hette Jan Clementsson. Han arbetade som kolare och skogshuggare, men fann sig illa tillrätta med hårt kroppsarbete. Han tyckte däremot om att läsa, även om han hårdnackat vägrade lära sig skriva, och han var skicklig på att tälja djur i trä. Modern Ottilia passade kanske ännu sämre i sin roll i livet; hon var liten och späd, och närde som ung drömmen om att bli en Guds tjänarinna, kanske abbedissa, men i stället blev hon tidigt en grå och utsliten kolarhustru. Clement är den äldste i en syskonskara om sju. Han är klent byggd, och passar dåligt till kroppsarbete. Han blir därför målare, och har sin första konstutställning i Bonäshamn. Kritiken är inte översvallande, om än välvillig. Man kallar honom ett löfte, och några tavlor blir till och med sålda. När nu Clement har några hundra kronor sedan hyran och andra utgifter är betalda, skriver han och beställer rum för några månader vid ett pensionat i en fjälldal längre upp i Norrland. En av tavelköparna har gett adressen. Drömmen om att åka till Paris förblir en dröm, för hans rädsla och förlamande ångest medger inga utlandsäventyr på lösa boliner och med skral kassa. Någon vacker syn är han inte, inte heller någon välekiperad resenär, världsvan och med väskor i dyrt läder. Nej, han luktar armod lång väg, saknar alldeles ytterplagg och har rödgul skäggstubb och trasiga svarta tänder. Han har klivit av bussen och sitter vid älven och väntar på färjkarlen. Det är en tidig septembermorgon. Vid överfarten berättar de båda männen på färjan för varandra om sina livssituationer; Clement om sitt måleri, om och när han förmår måla vill säga, färjkarlen om sitt värv att forsla människor och fordon över älven. Clement får också veta något om värdparet Björkhammars; om den svartmuskige, bullrige och något fete Petrus Björkhammar, och hans allvarsamma lilla hustru Betty. Färjkarlen berättar också om den egna hustrun som dog för tjugo år sedan, och om dottern som är gift i Amerika. Innan de skiljs åt, bjuder Clement på några värmande supar billig konjak. Det är en mördande uppförsbacke till pensionatet, som ligger på en kulle, inbäddad i björkskogen, och när Clement når gårdstunet är han både varm och trött. Petrus Björkhammar kommer ut och välkomnar honom. Värden är högröstad och lite väl uppsluppen, och hans översvallande vänlighet oroar Clement. Varför måste han gå på så inför en fattig målarkludd, frågar han sig. Petrus visar vägen till det hyrda rummet i en av flygelbyggnaderna. Utsikten är vidunderlig, den bästa, påpekar värden. Lunchen serveras klockan ett, och Clement hinner både sova en stund och fräscha upp sig till dess. Måltiden intar Clement ensam, serverad av en storvuxen kvinna i trettioårsåldern, med ovanligt vackra händer. Hon heter Sonja och talar med finsk brytning. Clement tycker om henne, och han känner sig otvungen i hennes närhet. Senare möter han värden i tamburen, och frågar då efter fru Björkhammar. Värden skrattar men ropar på sin hustru, som svarar irriterat uppifrån trappan. När Clement och Betty Björkhammar presenterat sig för varandra, inser de att de har en del gemensamt. De härstammar från samma trakter, och Bettys far har en gång köpt några tavlor av Clement. Tre dagar senare söker Betty upp Clement i flygelstugan. Han håller på att måla, och hon ber att få sitta och prata med honom en stund. Clement frågar om hon också målar, men Betty svarar att hon ingenting kan och att hon ingenting är. Clement säger då att hon ju är allt elden, natten, gryningen allt. Betty går fram till Clement och de
omfamnar och kysser varandra. Förtvivlat sliter sig Clement loss, och Betty säger att hon aldrig känt så här förr. Vid dörren vänder hon sig om, och säger att han kanske måste resa. Hennes kropp är som ett lockrop. Inför middagen med värdparet styrker han sig med ett helt dricksglas konjak. Clement har alltid talat vitt och brett om sina planer och drömmar och berättat öppenhjärtigt om sina misslyckanden, och en hel del flinande bakom hans rygg har det kanhända blivit. Men nu drar han sig för att resa hem efter bara en vecka. Han vill inte skylta med sin olycka, men han förmår heller inte resa iväg någon annanstans. Han börjar, trots den förlamande känslan, att packa, då Betty knackar på dörren. Hon blir förtvivlad när hon ser resväskan och vill att han ska stanna. Hon låser dörren och går till sängen, Clement tar henne i sin famn. Det som nu sker kan inte ändras, och efteråt berättar Betty att maken rest till Uppsala några veckor. Och Clement vill förbli i den lycka som Betty skänker, han vill stänga ute den mörka ångesten. Det är hela tre mil närmare till Myxviken färjvägen, och Clement föredrar den framför Den Stora bron med sina väldiga betongspann. Han kan, som andra, häpna ibland över teknikens under, men dras inte till dem. På andra sidan står färjkarlens cykel i ett skjul, och den får han låna när som helst, är det sagt. Cykelturen till Myxviken, där såväl järnbod och färghandel som doktor och apotek finns, bjuder på avkoppling och fina motiv. Han behöver mer målarmaterial, och det är därför han gett sig av dit. Det är redan sent i oktober, och Clement har njutit kärlekens frukter deras söta likaväl som bittra smaker i flera veckor. Betty har varit hos honom, de har talat om sig själva, tagit en skidtur ibland, och älskat. Petrus har visserligen kommit tillbaka från Uppsala, och Clement lider alla helvetes kval, trots Bettys bedyranden om att hon bara är hans. De sover ju i samma rum, Petrus och Betty. Det är som en kniv i hjärtat, när tankarna och oron vrider om stålet. Clement känner att hans och Bettys förhållande är fel syndigt kanske. Han vet det fastän de brunnit tillsammans, gett varandra allt man kan ge, och förenats som blåeld och vargblod. Kärleken frågar inte om lov, den har inga avsikter och behöver ingen nåd. Färjkarlen är upptagen med sitt tunga arbete, och ser inte när Clement stiger ner på ena knäet med knäppta händer och ber till Gud att få behålla kärleken. Vistelsen på Björkhammars pensionat drar ut på tiden, trots att pengarna för länge sedan tagit slut. Petrus har visserligen köpt ett par tre tavlor, och dessutom förmedlat försäljningar till några gäster, men sedan helpensionen är betald finns inte många ören kvar. Det kommer ganska många turister till jul, och ännu fler till påsk, men Clement håller sig undan och känner sig illa till mods inför alla människor söderifrån. Betty har fullt upp med så många gäster, och hon måste bistå flickorna i både kök och matsal. Trots att hon besöker Clement i flygelstugan som förr, vill det aldrig bli riktigt som under hösten mellan dem. Rädd för upptäckt är han också, rädd att Petrus ska komma en dag och banka på dörren i vilt raseri. Det är inte roligt att vara Clement Jansson under jul och påsk. Han äter i köket numera, och slipper visa sin eländiga uppenbarelse för de rödkindade kontantbetalarna i matsalen. Pensionatgästerna stör honom med sina käcka tillrop på väg ut i skidspåret. Clement har slitit ont i sin ungdom kolat milor och frusit i vinterkylan och sovit illa på hårda kojbritsar så snö och kyla har inget romantiskt skimmer över sig för honom. Men värre är att hans kärlek till Betty nu håller på att trasas sönder av en förtärande svartsjuka. Hennes omsorger för gästerna ser han som otrohet mot honom. På nyårsaftonen har man bal på värdshuset, och Clement är utom sig av svartsjuka och oro. Han vill hämnas och göra Betty illa. Kvällen är riktigt kall, det knäpper till och blir nästan trettio grader. Betty måste vakna upp nu och se honom, tänker Clement i sitt förvirrade tillstånd. Han går ut och
ställer sig i kylan för att åse nyårsfesten genom matsalsfönstret. Han skall frysa, han ska dra på sig lunginflammation, och han ska visa Betty att han inte drar sig ens för döden. Men till slut orkar han inte längre, utan stapplar bort till sin stuga, kryper darrande ner i sängen och somnar. När han vaknar på nyårsdagen känner han sig friskare och kryare än på länge. En spricka kan anas mellan dem efter nyårsnatten. De möts fortfarande i heta famntag, men tystnaden mellan dem ekar ihåligt, och det finns en dissonans, långt borta, men hörbar. Vintern är sig heller inte lik, blöt och grå, precis som färjkarlen spått. Clement avskyr snön, och särskilt nu då den är tung och sörjig. Det snöar nästan varje dag, regnblandat, och det tycks aldrig ta slut. Betty kommer kanske inte lika ofta, och stannar inte så länge. Hon verkar nervös och säger att personalen tisslar och pratar. Och varför Petrus inte har något att invända mot hustruns herdestunder med gratisgästen, kan Clement inte för sitt liv begripa. Något måste hända. Clement vet att han måste ge sig av, men vill Betty följa honom då? Svaret vet han ju innerst inne. Hur skulle de två kunna leva på hans måleri, han klarar ju sig knappt ensam. Och inte duger han till annat heller. Så Clement frågar inte, han stannar bara. Och dagarna går. Det börjar bli modernt att åka till fjälls vid påsk, och Clement finner det löjligt med dessa lämmeltåg. Påskdagarna fylls pensionatet med gäster. Bland annat den filmproducent som Betty dansade med hela nyårsnatten, och svartsjukan griper åter tag i Clement Han drar sig undan till sitt rum, där han kan hata sig igenom påskbalsnatten. Före detta skogskolningsmedhjälparen Clement Jansson tvivlade kanske inte på att vårsolen några hundra meter över havet var välgörande ungefär som skokräm är det för ett par utblekta och narvskavda söndagskängor. Men han såg på fjällpåskromantiken med en fattige skogsarbetarens nyktra och kanske lite bittert närsynta ögon. Han tyckte att det var något löjligt med den, något barnsligt, skrytbarnsligt som tio hyllmeter olästa böcker i salongen hos en biografdirektör han hade försökt att sälja en liten sketen tavellapp till en sådan hemma i Bonäshamn och hart när blivit utmotad ur tamburen. Där långa raden finpälsar hängt på blanka hyllkrokar och doftat naftalin. För det var i själva vinterbegynnelsen. Nä. Clement kunde inte låta bli att reta sig på den alpina påskhysterin, den var för honom ett tecken på ovärdig flockinstinkt det hundradubblade envargstjutet. Han anade utan att säga det eller förklara det ens för sig själv, att stadscivilisationen kunde vara en fara för kulturen. Lappgubben som hukade sig under röken i sin kåta och varken kunde läsa eller skriva, den yttersta byvägsvindlingens gråa finnbonde, som med en granvidjebandad fjärdingskagge girigt mätte in kornskörden från sina steniga arealer de representerade trygghet för kulturen, de var ankare för den, i björkrissotet under renbellingshosorna och leran under näverskorna fanns kulturens säkerhet; där var själva borgenärsnamnen inristade även om det bara var valhänta bomärken. Den urbana flockmänniskan som hade rutiga golfbyxor och första maj lyssnat till Per Albin Hansson på Gärdet eller på Barnens Dag sålt lemonad till Kronprinsen eller hållit tal för Fosterlandet På Allmänna Bankföreningens eftermöte på Grand med sånt folk var det något osäkert. Med alla som går i flock och står i kö timtal för att på Logårdstrappan få titta på kungen av Siam om det nu finns nån sån är det otryggt för kulturen, det finns ingenting att bygga vidare på ifall det närvarande skulle falla ihop med rutiga golfbyxor och anoraker och allt. Våren kommer plötsligt det här året, som om den legat och lurpassat. Den gråtunga isvinden ger vika för en smeksam sunnan. Det skulle kunna vara passande för en målare, men inom Clement är det som om mörkret och smärtan inte vill ge med sig. Ute sprakar det av växtkraft, men själv kan han ingenting uträtta, bara vanka omkring i sitt inrökta rum som en lusig hund, med målarskrinet stängt på bordet. Betty har inte setts till på tre dagar en evighet.
Betty har tydligen rest sin väg och måste väl ha haft något rimligt skäl till det. Men varför har hon inte talat med honom innan? Petrus sitter vid kontorsbordet om kvällarna, till synes lugn och tillfreds, och Clement intar sina måltider i köket, det känns bättre så för en fattig snyltgäst. Han vågar inte fråga personalen om Betty, men på fjärde dagen går han in till Petrus på kontoret. Där får Clement veta att värden ingalunda varit okunnig om sin hustrus utsvävningar, men att han låtit det hela bero, till viss del därför att kvinnor inte är att lita på! Och nu har hon alltså lämnat honom för en biografdirektör i Paris! Clement blir likblek, men stålsätter sig för att inte visa sin förtvivlan. Han säger att det måste vara lögn, att så gör inte den fina goda Betty. Morgonen efter vaknar Clement i gryningen, och vet genast att han nu måste lämna pensionatet. Han packar hastigt ihop det lilla han äger, men lämnar några tavlor i ett hörn, som en sorts betalning för kost och logi, och skriver ett meddelande till Petrus. Tack för allt, står det, jag reser neråt landet, hälsa flickorna, hälsningar Clement. Därefter lämnar han stugan. Nere vid bryggan rycker han i klocksträngen upprepade gånger, men färjkarlen syns inte till. Efter någon timme blir Clement orolig och börjar gå längs älvkanten. En bit bort hittar han en upp och nervänd snipa, med vilken han med stor möda lyckas ta sig över till andra sidan. Dörren till färjkarlens stuga är olåst, och när Clement stiger in finner han honom liggande i sängen med hög feber. Det behövs både städas och eldas, och när det är gjort tar de båda en kaffekask tillsammans. Färjkarlen vill inte höra talas om någon doktor, men vid tolvtiden ringer Clement ändå till Myxviken, men när doktorn kommer är han redan död. Clement lovar att sköta färjtrafiken så länge. Det är ensamt i färjkarlsstugan. Betty vågar Clement inte tänka på, det gör för ont, men han hittar en halvliter konjak, och spriten tar bort den värsta ångesten. Han lägger sig på köksgolvet för att sova, för sängen vill han inte använda, den är för nära döden. Efter en vecka kommer distriktets vägmästare och frågar om Clement vill åta sig färjningen tills vidare, eller åtminstone över sommaren. Månadslön ska han i så fall få också, och Clement accepterar, med förbehållet att kunna sluta med kort varsel. Om något plötsligt inträffar, om kanske Betty återvänder. Det regnar hela sommaren, ett ihållande hällregn, så älven svämmar över. Allt är blött, och Clement har dragit sig in i sitt skal, grå, tyst och bitter. Han sköter sin färjsyssla utan ett ord och med nedfälld blick men gråter nattetid ut sin ensamhet. Han kan inte måla, och försöker sig på att skriva men har inte förmågan. En dag i juni åker Petrus med färjan, på väg till Uppsala för att hälsa på gamla bekanta. Clement bär hans väskor upp till vägen och känner sig liksom skuldtyngd, inte bara för den obetalda helpensionen. Varför kliver han inte själv på bussen för resten? Varför stanna kvar och pinas? Det är en smula egendomligt att Petrus är så lugn, tänker Clement, med en förlupen hustru och allt. Tänk om hon är kvar och tror att det är han som har rest. Vid kvällningen färjar han över och vandrar uppåt pensionatet. På gården möter han Sonja, som bjuder in honom på kaffe. Clement får veta att Betty rest till sina föräldrar, och att en farbror till henne, en före detta violinist med söndervärkta fingrar, nu bor i flygelstugan. Sonja berättar även om sin hemtrakt i nordvästra Finland, och om sin fattige far som också ville måla. Clement känner sig varm och lugn i hennes närhet, och undrar om Petrus också brukar sitta här. Sonja säger att värden ibland kommer till henne som kamrat, inget annat, och när Clement frågar om han kan sova över får han inget svar Något svårmodigt har kommit mellan dem, som om de sårat varandra. Clement går ut i kylan, tar sig ner för fjället och över älven, i den kalla sommarnatten.
Det står inte rätt till med Clement, det kan vem som helst se. Inte turisterna kanske, som mest bara tycker att han är en kuf, som man ju kan vara där i obygden. Han kan väl lämna färjkarlsarbetet om så är, han har ju hela livet framför sig, unga karln. Men Clement kan inte resa, han är som förlamad.. Pannåerna och staffliet ligger dammiga i hörnet där han lade dem första dagen han kom. Han varken läser eller lyssnar på radio mellan färjturerna, han bara ligger i brädsängen och stirrar i taket. Han gick tungt och säkert, och nacken kunde bli röd av ilska. Det var en arbetsam och sparsam karl, inte tu tal om det, och inte girig på något sätt. Det enda han någonsin läste var smånotiserna i ortstidningen, och familjen lyssnade gärna och storögt. Han kallades Potatisgubben eller Joläppelgubben, och varje kväll kom han till Jan Clementsson en stund, och satt i kökssoffan. Det skadade inte grannsämjan precis. Joläppelgubben var potatisodlare, och ingen dålig sådan, och han åt potatis varje dag på året. Han talade sig varm om potatisens fördelar för sina fattiga grannar, ja han förkunnade faktiskt. Men Clement började tröttna på denna eviga svada, varför var det så fantastiskt att äta potatis, så en kväll brusade han upp, less på sin potatis mosad i sillake, och for ut mot gubben och slängde matkniven i väggen ovanför hans huvud. Gubben bara stirrade på Clement, reste sig och gick ut, och i nackskinnet kunde man se hur arg han var. Det dröjde någon vecka innan gubben kom tillbaka, och då kom propagandan i mer dämpad form. Clement höll sig lugn också och fick inga fler utbrott. Men han hade reagerat i alla fall, en gång i tiden hade han gjort uppror. Under högsommaren strömmar turisterna till, och Clement får mer att göra. Men måla kan han fortfarande inte han varken vågar eller orkar. Det är nu tio månader sedan han först kom hit till fjällen, men han har ännu inte klättrat upp på någon fjälltopp och njutit av den vackra naturen och den klara och friska luften. Sådant är för enkelt, han måste som av ett inre tvång göra livet svårt för sig. En morgon i gryningen återvänder Petrus. Clement är nyvaken, bakfull och illamående, för han beställde tre liter billig konjak från Bonäshamn någon vecka tidigare med bussen. När Petrus brakar in har han just varit ute och spytt, och sitter nu och försöker må bättre med hjälp av en kaffekask. Petrus är klädd i spetsbyxor, jägarhatt och blanka läderstövlar med klackjärn och är rätt lik Adolf Hitler. Clement frågar om han blivit nazist och blir till och med erbjuden att låna Mein Kampf. De dricker i alla fall konjak tillsammans, och när Clement färjat över till fjällsidan, skiljs de som vänner. Kärleken drabbar nästan alla, så gott som ingen undkommer. Värre än alla sjukdomar är den egentligen, för det finns varken bot eller vaccin. Clement sitter och halvsover i västersolen, och drömmar och tankar far om varandra. Bussen tutar ett par gånger uppifrån vägen, och en turist vill tydligen över älven före kvällen. Clement ligger och läser i tidningen om det onda som sker ute i världen, när det plötsligt knackar på dörren. Det är Betty. Han tror inte sina ögon, utan stirrar på henne som på en vålnad. När hon frågar varför han övertagit färjkarlssysslan, han som borde måla, svarar han att förmågan övergav honom när han drabbades av kärleken. Så berättar Betty om hur Petrus tagit henne varje natt, som ett djur. Och det var därför och på grund av Clement som hon var tvungen att resa. Jag älskar dig, säger hon, lika mycket som förr, men jag höll på att brista här. Min farbror såg det och tog mig med till Paris, så jag skulle få vila. Betty berättar också att Petrus beslagtagit hennes dagbok, där hon skrivit ner allt om sin och Clements kärlek. Det har hunnit bli sena kvällen, och det är alldeles svart ute när Clement färjar över Betty. Hon vill lämna väskorna på bryggan för att undvika bråk, och inte låta honom bära upp dem. Clement föreslår att de genast ska resa därifrån tillsammans, men Betty kan inte. Hon försöker förklara att det finns skäl att vänta, juridiska skäl, och att
pensionatet är hennes egendom, men Clement är döv och blind av svartsjuka. Han ber och besvärjer henne att åtminstone säga nej till Petrus i natt, kysser henne häftigt och springer sedan ner till älven. Clement drar färjan i förtvivlan, och vattnet forsar om det gamla virket. Nu är det slut, tänker han, nu måste han lämna detta armodshål, där han stannat så länge. Förresten borde någon ha hämtat honom för länge sedan, någon borde ha sett att han inte var frisk. Det finns en hel liter konjak kvar, och han dricker några kaffekoppar av den. Så får han för sig att göra upp räkningen helt och fullt, plockar ihop staffli och målarskrin och de färdiga pannåerna, livsverket, och går ut och slänger allting i älven. Han står och ser på de flytande masonitskivorna, och fylls plötsligt av panik. Allt han åstadkommit här i livet ligger ju kastat där i de vattenvirvlarna. Han skyndar in i stugan och tar några klunkar, hämtar båtshaken och fiskar upp pannåbunten. Han lägger tavlorna att torka i gräset på strandkanten och vacklar sedan in i stugan till sängen och somnar som klubbad. Nästa morgon väcks han av telefonen. Det är Betty som är orolig och vill veta var han hållit till under natten. Petrus är ute och fjällvandrar med Sonja, så hon har fått vara i fred. Clemens berättar att nu är han redo att ge sig av, och om hon vill komma till honom en dag skall han vänta på henne. Hon undrar om han ska orka vänta, men önskar att det blir så. De tar adjö. Clemens får nu en känsla att någon finns intill honom, en Gud, en kontakt med Gud, äntligen efter alla dessa trasiga stygga år. På bussen söderöver växer en förhoppning inom honom om en framtid. Och på något sätt har han återfått en tro på livet, det finns ett litet ljus i mörkret. Inte var han lycklig det hade varit oärligt att säga. Clement var ändå med sin primitiva kolartorpsbildning vaksamt misstrogen mot känslor andras och mest sina egna. Ville gärna se dem bakifrån och sökte, så långt han räckte till, komma åt det. Hettan i ögonen berodde inte på smärta heller. Och gjorde den det, var det en smärta i det förgångna ömheten efter en svår operation, sårsvedan. Inom honom fanns emellertid gryningen till en morgondag. Förhoppningen bildlös, drömlös förhoppning om framtidsmöjlighet och mening. Gud själv hade givit honom denna inre gryning, detta besynnerliga morgonljus, som färdgåva, som handlykta på en oviss och svår resa. Det var Clement till sist så säker på som helst där han satt och skakade neråt landet med en liten bunt sura masonitpannåer och en omgång skitiga underkläder i sin gamla skogshuggarränsel. [ ] Genom tvivel och förmörkelser intill det outhärdliga och nästan hopplösa gick Clement Janssons resa i dagar och år. Men när det var som värst och han skulle till att slunga allt, hittade han alltid längst in i nån dammig skrubb den lilla handlyktan han fått som färdgåva. Den flämtade och blinkade men det gick att vägleda sig med den. Och det var strängt taget mer än några andra ljuskällor i världen dugde till. Lena Julin