Venture Capital -En studie av riskkapitalbolags investeringskrav och engagemang i sina portföljföretag

MAGISTERUPPSATS (61-80 P) I FÖRETAGSEKONOMI VID INSTITUTIONEN FÖR DATA OCH AFFÄRSVETENSKAP 2007:MF22 Venture Capital -En studie av riskkapitalbolags investeringskrav och engagemang i sina portföljföretag David Eliasson Oscar Larsson VT 2007

Swedish Title: Venture Capital En studie av riskkapitalbolags investeringskrav och engagemang i sina portföljföretag. English Title: Venture Capital A study of venture capital companies investment demands and engagement in their portfolio firms. Author: David Eliasson, Oscar Larsson Published: 2007 Tutor: Urban Österlund Abstract: A wide definition of venture capital is all investments in nonpublic companies that raise the equity of the firm. A characteristic is that the investment time is limited and the goal is to sell the investment within three to seven years. The most common reason firms chose to cooperate with venture capitalists is pretty clear, they need more capital. When a firm uses venture capital, it will be affected by the capitalist in many ways. This will lead to an addicted relationship, where the capitalist can force the firm to accept unreasonable terms. There are probably a lot of things the venture capitalist can demand according to the finance and their level of involvement in the firm which can affect the terms. Some things that can affect the terms can be, where in the growth cycle the firm is, the size of the investment, branch of trade and the experience of management. Our questions are: What terms according to the size of the block of share, type of share and number of chairs in the board of directors do venture capitalists demand of their portfolio firms before they make an investment? What engagement do venture capitalists have in their portfolio firms, are they active or passive? Our purpose with this paper is to explain which terms according to the size of the block of share, type of share and number of chairs in the board of directors venture capitalists demand on their portfolio firms before they make an investment. We also want to explain if they are active or passive and in which situations they raise their engagement. 1

We have only looked at venture capitalist companies, which invest in Sweden and have a focus on investments in early to late expansion phase. We have used an abdicative approach and made a qualitative survey. Our conclusion is that venture capitalists which focus on firms in early to late expansion phase mostly invest in common stocks. Usually they demand one or more chairs in the board of directors in the firm they invest in. The venture capitalists demand differentiates a lot according to the size of the block of share. This can depend on which phase of expansion the portfolio firms are in. The venture capitalist we interviewed and which invest in early expansion phase demand between 1-30 % of the portfolio firms shares to invest. Those which invest in late expansion phase demand between 30-50 %. We have come to the conclusion that the venture capitalists increase their engagement when a portfolio firm has a crisis. All of the venture capitalists that we have interviewed answered that they do increase their engagement when their portfolio firms do not run smoothly. The venture capitalists that we have interviewed are all active in their investment part, which seems to be the most common. They are usually trying to develop their portfolio firm s through the board of directors. Key words: venture capital, investment criteria. 2

Sammanfattning I en vid definition är riskkapital alla investeringar i onoterade bolag som bidrar till det egna kapitalet. En annan kännetecknande egenskap är att investeringarna är tidsbegränsade med målet att avyttras inom 3-7 år. Den vanligaste orsaken till att företag väljer att samarbeta med riskkapitalister är ganska given, de behöver kapital till sin verksamhet. När ett företag använder sig av riskkapital hamnar det i en typ av beroendesituation gentemot finansiären, där denna har möjligheten att ställa orimliga krav. Det finns många faktorer som rimligtvis borde påverka vilka krav på finansieringen av företaget som riskkapitalisten kan ställa samt även vilket engagemang de har. Några faktorer kan vara företagets utvecklingsfas, storlek på investering, bransch och företagsledningens kompetens. Våra problemfrågor är: Vilka krav ställer riskkapitalisterna i form av storlek på aktiepost, typ av aktie, styrelseposter för att genomföra en investering? Vilket engagemang har riskkapitalister i sina portföljföretag, är de aktiva eller passiva? Vårt syfte är att beskriva vilka krav riskkapitalister ställer på företagen de ska investera i samt vilket engagemang de har i sina portföljföretag. Vi har valt att avgränsa oss till venture capital-företag som investerar i Sverige och som har fokus på investeringar i expansionsfasen. Vi har använt oss av en abduktiv ansats och gjort en kvalitativ undersökning. Vi har kunnat dra slutsatsen att riskkapitalister som fokuserar på expansionsfaserna vanligtvis investerar i stamaktier. Vanligtvis kräver riskkapitalbolagen styrelsepost/er i de portföljföretag som de skall investera i. Investerarnas krav på aktiepostens storlek skiljer sig ganska mycket mellan våra respondenter vilket kan bero på i vilken expansionsfas portföljföretagen befinner sig i. De investerare som framförallt investerar i tidig expansion kräver mellan 1-30 %. De investerare som inriktar sig på sen expansion kräver mellan 30-50 %. Vi har kunnat dra slutsatsen att riskkapitalbolagen ökar sitt engagemang när något av deras portföljföretag går dåligt eller är i kris. Samtliga respondenter som vi har intervjuat har uppgett att de ökar sitt engagemang i krissituationer. Alla våra respondenter är aktiva i sin investeringsroll, vilket verkar vara det vanligaste. De verkar framförallt genom styrelsen och försöker därifrån att utveckla företagen. Nyckelord: Venture Capital, Investeringskrav. 3

Innehållsförteckning 1 Inledning... 6 1.1 Bakgrund... 6 1.2 Problemdiskussion... 7 1.3 Problemformulering... 7 1.4 Syfte, avgränsning och perspektiv... 8 1.5 Litteraturval och litteratursökning... 8 2 Teoretisk referensram... 9 2.1 Riskkapital... 9 2.2 Investeringsfaser... 10 2.2.1 Tidig utveckling... 10 2.2.1.1 Såddfinansiering... 10 2.2.1.2 Uppstartsfinansiering... 11 2.2.2 Expansion... 11 2.2.2.1 Tidig expansion... 11 2.2.2.2 Sen expansion... 11 2.2.3 Mogna faser... 11 2.2.3.1 Turnaround... 11 2.2.3.2 Utköp... 12 2.3 Finansieringsformer... 12 2.3.1 Stamaktier... 12 2.3.2 Preferensaktier... 12 2.3.3 Konvertibla skuldebrev... 13 2.4 Exit... 13 2.5 Riskkapitalisternas roll i portföljföretagen... 14 2.5.1 Aktiv... 14 2.5.2 Passiv... 14 2.5.3 Riskkapitalisternas styrelsearbete i portföljbolagen... 15 2.5.3.1 Nätverksaktivitet... 15 2.5.3.2 Övervakning... 15 2.5.3.3 Strategiutveckling... 16 2.6 Vad tillför riskkapitalföretaget för värde i portföljföretaget... 16 2.7 Riskkapitalistens kontroll... 17 3 Metod... 18 3.1 Val av slutledningsmetod... 18 3.2 Val av intervjumetod... 19 3.3 Genomförande av intervjuerna... 19 3.4 Utformning av intervjuformulär... 20 3.5 Validitet och reliabilitet... 20 4

3.6 Källkritik... 21 4 Empiri... 22 4.1 Intervju Siem Industrikapital... 22 4.2 Intervju Industrifonden... 22 4.3 Intervju Hakon Invest... 23 4.4 Intervju T-Bolaget... 24 4.5 Intervju Ledstiernan... 25 5 Analys... 27 5.1 Riskkapitalbolagens investeringskrav... 27 5.2 Riskkapitalbolagens engagemang, aktiv eller passiv strategi.. 27 5.3 Vad påverkar engagemanget... 28 6 Slutsatser... 30 6.1 Resultat av studien... 30 6.2 Egna reflektioner... 31 6.3 Förslag på fortsatt forskning... 31 7 Källförteckning... 33 8 Figurförteckning... 34 Bilaga 1 Intervjufrågor... 35 5

1 Inledning I kapitel 1 introducerar vi det ämne vi kommer att behandla i uppsatsen. En problemdiskussion förs som mynnar ut i problemformulering och syfte. Därefter redogörs för rapportens avgränsning. Vi kommer även att redogöra för vår vetenskapliga ansats. 1.1 Bakgrund I en vid definition är riskkapital alla investeringar i onoterade bolag som bidrar till det egna kapitalet. En annan kännetecknande egenskap är att investeringarna är tidsbegränsade med målet att avyttras inom 3-7 år (Nyman, 2002). År 2004 förvaltade de svenska riskkapitalföretagen 230 miljarder kronor. Marknaden består av dotterbolag till storföretag, börsnoterade riskkapitalbolag, fonder där banker och pensionsinstitut investerar samt statliga företag och stiftelser. Branschen har haft en kraftig tillväxt från att 1996 ha förvaltat 16 miljarder kronor till 230 miljarder 2004. Den stora tillväxten kan delvis förklaras med att den årliga avkastningen ligger mellan 12 %-15 % vilket är högre än börssnittet (Svenska riskkapitalföreningen, 2005). Den vanligaste orsaken till att företag väljer att samarbeta med riskkapitalister är ganska given, de behöver kapital till sin verksamhet (Studieförbundet näringsliv och samhälle, 2003). Det har argumenterats runt att det saknas riskkapital i Europa när det gäller nystartade företag i vad som brukar kallas såddfasen. Detta eftersom det innebär en stor finansiell risk att gå in så tidigt i ett företag, där det nästan är omöjligt att avgöra om företaget kommer att generera någon avkastning över huvudtaget. Det är få som är beredda att ta denna risk, gradvis över tiden så ökar möjligheten att få extern finansiering då risken minskar i företaget (Klofsten, Jonsson, Simón, 1999). När ett riskkapitalbolag investerar kan de antingen välja att vara aktiva eller passiva. Om de är aktiva försöker de bidra med mer än bara kapital i portföljföretagen till skillnad från om de är passiva. Det finns dock fler anledningar än bara brist på kapital som gör att företag söker riskkapital. En undersökning har gjorts inom området som visar att bara hälften av företagen motiverade samarbetet med att de var i behov av kapital. Andra motiveringar kan vara att det är ett sätt att köpa ut en passiv delägare eller att bankerna inte varit villiga att låna ut kapital. Ungefär en tredjedel av de företag som tillfrågades i en undersökning gjord av Klofsten och Olofsson 1985 motiverade samarbetet med andra viktiga faktorer. Det fanns en önskan om att ha någon att bolla idéer med, någon som kunde hjälpa till i ledningen, större kontaktnät och mer kunskap om hur bolaget skulle drivas (Småföretaget och kapitalet, 2003). 6

Det finns väldigt få undersökningar som behandlar om och i så fall vilka andra värden som riskkapitalisten tillför företaget förutom kapital. Det är väldigt vanligt att riskkapitalisten sitter med i styrelsen och hjälper företagaren att styra företaget. Vidare har företaget ofta genomgått en ordentlig granskning i form av en due dilligence innan riskkapitalisten investerar i företaget. Granskningen leder ofta till att företaget får en bättre kreditvärdighet och en större trovärdighet av marknadens aktörer (Småföretaget och kapitalet, 2003). 1.2 Problemdiskussion När ett företag använder sig av riskkapital hamnar det i en typ av beroendesituation gentemot finansiären, som har möjligheten att ställa orimliga krav. Enligt Skarin (2002) vore det till exempel rimligt att riskkapitalisten kräver 20 % - 30 % av aktierna. Det är dock inte ovanligt att finansiärerna är giriga och kräver mycket mer, vilket ofta gör att investeringar inte blir av. Det finns många faktorer som rimligtvis borde påverka vilka krav på finansieringen av företaget som riskkapitalisten kan ställa samt även vilket engagemang de har, det är därför svårt att veta vilka krav de har. Huvudmålet när en riskkapitalist investerar är att få så hög avkastning som möjligt. För att uppnå detta finns det enligt teorin två tillvägagångssätt som riskkapitalisterna kan använda sig av, aktiv eller passiv. Som aktiv försöker man tillföra värde i bolaget genom kompetens med mera. En passiv investerare tillför enbart kapital. Enligt en studie i Småföretaget och kapitalet (2003) finns det inget som säger att det går bättre om man engagerar sig i sina portföljföretag. Det kan därför vara intressant att undersöka vilket engagemang svenska riskkapitalister har i sina portföljföretag. 1.3 Problemformulering Utifrån tidigare diskussion har vi kommit fram till våra problemfrågor. Med vår andra fråga vill vi få svar på hur riskkapitalföretagen förvaltar sina portföljföretag, om de är aktiva eller passiva i sin ägarroll med mera. Vilka krav ställer riskkapitalisterna i form av storlek på aktiepost, typ av aktie, styrelseposter för att genomföra en investering? Vilket engagemang har riskkapitalister i sina portföljföretag, är de aktiva eller passiva? 7

1.4 Syfte, avgränsning och perspektiv Vårt syfte är att beskriva vilka krav riskkapitalister ställer i form av storlek på aktiepost, typ av aktie samt styrelseposter för att genomföra en investering. Vi vill även beskriva om de är aktiva eller passiva i sina portföljbolag och i vilka situationer de ökar sitt engagemang. Vi har valt att avgränsa oss till venture capital-företag som investerar i Sverige och som har fokus på investeringar i expansionsfasen. Vi kommer att besvara problemfrågorna utifrån riskkapitalbolagens perspektiv. 1.5 Litteraturval och litteratursökning Den litteratur vi har använt i uppsatsen berör finansieringsteori och riskkapitalmarknaden. Vi har i möjligaste mån försökt hitta så aktuell litteratur som möjligt från pålitliga källor. En stor del av vår litteratur har vi hittat genom att använda sökkatalogen på Borås Högskolas bibliotek. Ytterligare teori har vi hittat genom att söka i olika artikeldatabaser, där vi funnit vetenskapliga artiklar. Vi har sökt i databasen: Business Source Premier. Vi har även använt oss av samsök på bibliotekets hemsida, vilket är ett sökredskap som söker i flera databaser samtidigt. De sökord som vi har använt oss av är: how venture capitalists add value, venture capital, hands off hands on, venture capital in small firms. 8

2 Teoretisk referensram Den teoretiska referensramen innehåller den teori som vi anser vara nödvändig för att få insikt och förstå det resonemang vi ämnar föra i analysen och även för att förstå våra slutsatser. 2.1 Riskkapital Riskkapitalmarknaden i Sverige präglas av utvecklingen i USA och Storbritannien. Svenska begrepp har därför blandats med engelska vilket gör att det lätt uppstår förvirring (Nyman, 2002). Enkelt uttryckt är riskkapital en investering i ett bolag som innebär att investeraren erhåller, eller har möjlighet att erhålla, en ägarandel i bolaget. Det är med andra ord en investering i ett bolags egna kapital, vilket även kan vara ett aktieköp på börsen. Generellt brukar riskkapital jämställas med det engelska uttrycket private equity vilket preciserar att det är investeringar i onoterade företag som avses. En ytterligare precisering är att en private equity investering alltid är tidsbegränsad och avyttras normalt inom 3-7 år (Nyman, 2002). Fig.1 Definition av riskkapital (www.svca.se) Private equity tydliggörs genom ovanstående bild som delar in begreppet i affärsänglar, venture capital och buyout. Affärsänglar är investeringar av privatpersoner i företag utan familjeanknytning. Venture capital är liksom 9

private equity investeringar i onoterade företag. Det finns ingen internationellt vedertagen definition av skillnaden utan begreppen används ofta synonymt. Ibland skiljs de åt genom att venture capital präglas av ett aktivt ägarengagemang vilket saknas i private equity. En annan skillnad är att private equity ibland hänförs till senare utvecklingsfaser och venture capital till tidigare faser (Nyman, 2002). 2.2 Investeringsfaser Varje fas i ett företags utveckling har sina speciella behov och private equity-företag specialiserar sig därför ofta på olika utvecklingsfaser. De huvudsakliga investeringsfaserna är tidig utveckling, expansion och mogna faser. Dessa kan sedan delas in i undergrupper vilket kommer att beskrivas i kommande stycken (Nyman, 2002). 2.2.1 Tidig utveckling 2.2.1.1 Såddfinansiering Innan företag startas och produkt eller tjänst lanseras uppstår en affärsidé efter vilken det sker någon form av tidig utveckling eller utvärdering av idén. Finansiering som tillhandahålls vid denna tidpunkt kallas såddfinansiering. Finansieringen sker i regel till entreprenörer eller uppfinnare men det förekommer även finansiering av forskningsprojekt (Nyman, 2002). Även finansiering av nästa steg i ett företags utveckling räknas för det mesta som såddfinansiering. Här innefattas framtagande av prototyper, marknadsundersökningar och andra liknande åtgärder. Finansiering i detta tidiga stadium är i särklass den mest riskfyllda formen av private equity-investering. Det finns mängder av olika risker, några exempel är: Dålig eller ingen finansiell kontroll på projektet. Produkten fungerar inte på avsett sätt. Den tänkta produkten har en för kort produktlivscykel, det vill säga den når inte marknaden i rätt tid. Avsaknad av medvetenhet om konkurrenter. För tidig lansering, det vill säga marknaden är inte mogen. För sen lansering, det vill säga konkurrenter har redan nått ut på marknaden. Bolagets ledning kan vara goda innovatörer men dåliga entreprenörer. (Nyman, 2002). 10

2.2.1.2 Uppstartsfinansiering Den vanligaste formen av private equity-investeringar under senare delen av 1990-talet och början av 2000 hänförde sig till uppstartsfinansiering. En finansiering i fasen präglas av att det är en investering i ett bolag som precis har startat eller som varit igång ett kort tag. Ibland finns det redan en produkt eller tjänst framtagen, det som saknas är att produkten eller tjänsten inte lanserats kommersiellt. Uppstartsfinansiering används därmed i huvudsak för finansiering av produktlanseringar, marknadslanseringar och liknande (Big Ben Venture Partner AB, 2007). 2.2.2 Expansion Ibland krävs kapital för att ett redan etablerat bolag skall kunna växa vidare. Till exempel kan ett bolag ha behov av att öka sin tillverkningskapacitet eller att utveckla sina marknadskanaler. Investeringar som görs i dessa syften brukar hänföras till en fas som kallas expansion (Nyman, 2002). 2.2.2.1 Tidig expansion En investering i fasen tidig expansion innebär oftast att bolaget är etablerat och är på rätt väg mot ökad försäljning, men det går fortfarande med förlust och det behövs därför mer eget kapital (Big Ben Venture Partner AB, 2007). 2.2.2.2 Sen expansion Vid en investering i fasen sen expansion behövs inget tillskott till det egna kapitalet för att täcka förluster. Företaget visar här oftast kraftig tillväxt, ökande försäljning och går mestadels med vinst. Av olika anledningar behövs ändå mer kapital för att expandera verksamheten. Man kan till exempel ha behov av att expandera till nya marknader. Investeringar i expansionsfasen har i allmänhet låg risk jämfört med en investering i tidigare fas (Nyman, 2002). 2.2.3 Mogna faser De mogna faserna står för en relativt liten del av antalet investeringar, men är de dominerande faserna i investerat belopp. Det är oftast investeringar i bolag som har passerat den första tillväxtperioden och som har en stabil verksamhet. Investeringar i mogna faser är oftast olika former av utköp, men även turnaround - investeringar brukar hänföras till denna huvudgrupp (Nyman, 2002). 2.2.3.1 Turnaround Företag kan med tiden stagnera i utvecklingen. För att vända den negativa spiralen krävs åtgärder för att vända utvecklingen i positiv riktning. Investeringar som görs i detta syfte brukar kallas turnaround-investeringar (Nyman, 2002). 11

2.2.3.2 Utköp I bred mening innebär utköp ett köp av en kontrollpost i ett bolag av dess ägare eller köp av verksamhet. På ett sätt är därför alla typer av förvärv en form av utköp. Typiskt för utköp inom private equity branschen är att förvärvet finansieras av ett private equity företag och att företaget före köpet har en ägarandel i företaget. Eftersom ett utköp kan initieras och finansieras på många olika sätt finns det olika termer för att tydliggöra vilken typ av transaktion som avses. Vanliga utköps varianter är: Management buy-out Institutional buy-out Vendor initiated management buy-out Leveraged buy-out Management buy-in Corporate partnering Public to private Leveraged build-up (Nyman, 2002). 2.3 Finansieringsformer Private equity-företag investerar normalt i portföljföretag genom ägande av aktier. Huvudregeln i Aktiebolagslagen är att alla aktier i ett aktiebolag har lika rätt, men det går att i bolagsordningen bestämma att aktier av olika slag skall finnas eller kunna utges. Normalt används någon av följande tre innehav vid private equity-investeringar (Nyman, 2002). 2.3.1 Stamaktier När ett aktiebolag bildas utfärdas oftast bara ett aktieslag, samtliga aktier har då lika rätt i bolaget. Dessa aktier kallas stamaktier. De flesta private equityinvesteringar sker genom en riktad nyemission av befintligt aktieslag, till överkurs beroende på värdering av bolaget, till investeraren (Olbert, 1992). 2.3.2 Preferensaktier Preferensaktier innebär att ett aktiebolag utfärdar aktier som har olika rätt till bolagets tillgångar och/eller vinst. En särskild rätt till bolagets tillgångar brukar kallas likvidationspreferens och en särskild rätt till bolagets vinst brukar kallas utdelningspreferens (Olbert, 1992). Likvidationspreferens går i huvudsak ut på att i det fall bolaget skulle likvideras, så skall innehavare av preferensaktier erhålla utdelning före innehavare av stamaktier. Utdelningspreferens innebär att innehavare av preferensaktier har företräde till bolagets vinst. Det är inte heller ovanligt att innehavare 12

av preferensaktier ges rätt att ackumulera ej utbetald utdelning om det under ett eller flera år inte är möjligt att lämna utdelning (Nyman, 2002). Det är även möjligt för en investerare som innehar preferensaktier att kräva inlösen genom nedsättning av aktiekapitalet efter en viss tid. Det innebär att bolaget är skyldigt att lösa in utgivna aktier och lämna kontanter istället (Nyman, 2002). Preferensaktier är således ganska fördelaktiga för en investerare. Genom att inneha preferensaktier så kan investeraren ta del av framtida kursuppgång med en mindre risk än om investeraren hade haft vanliga stamaktier. Finns även krav på inlösen sätts extra press på grundare och företagsledning att leda företaget i rätt riktning. Preferensaktier kan ibland upplevas som orättvisa av grundare eller företagsledning. För att lösa problemet kan man sätta olika rösträtt på preferensaktier och stamaktier. För investerare är oftast avkastningen viktigare än att ha kontroll över företaget, medan det oftast är tvärt om för grundarna (Nyman, 2002). 2.3.3 Konvertibla skuldebrev Ett aktiebolag kan utfärda konvertibla skuldebrev. Det utgivande bolaget erhåller ett lån och villkoren regleras i ett löpande skuldebrev som anger lånebelopp, räntevillkor, återbetalningstidpunkt med mera. Utmärkande för ett konvertibelt skuldebrev är att det finns möjlighet att helt eller delvis byta sin fordran mot aktier i bolaget. I regel är ett konvertibelt skuldebrev att betrakta som ett förlagsbevis, vilket innebär att fordran är oprioriterad vid en konkurs (Håkansson, Lundquist, Rydin, 2001). Konvertibla skuldebrev har fördelen för investeraren att de innebär en lägre risk än aktier. Dessutom kan löpande ränta erhållas på konvertibla skuldebrev. För bolaget är det dock en dyr lösning. Dessutom ökas inte det egna kapitalet, såvida inte konvertering eller nyteckning äger rum. De flesta utvecklingsbolag går inledningsvis med förlust vilket innebär att det är nödvändigt att få finansiering som eget kapital för att täcka upp förlusterna. Om finansiering sker på annat sätt blir de skulder i bolaget och en situation där över hälften av aktiekapitalet är förbrukat kan då lätt uppstå (Nyman, 2002). 2.4 Exit Helt avgörande för ett private equity-företag är hur väl avyttringen av portföljbolagen lyckas. Som regel har private equity-företag som mål att avyttra portföljbolag inom 3 7 år från det investeringen gjordes. Det lyckas dock inte alltid utan ofta sker avyttring betydligt senare. För att uppnå bra avkastning på en gjord investering krävs att avyttring sker vid rätt tillfälle (Nyman, 2002). 13

Avyttring kan ske genom industriell försäljning, vilket innebär att portföljbolaget säljs till ett annat företag som är verksamt inom samma bransch som portföljbolaget. Andra avyttringsalternativ är notering, återbetalning av lån, inlösen, refinansiering och återköp (Nyman, 2002). 2.5 Riskkapitalisternas roll i portföljföretagen Riskkapitalinvesteringar brukar ofta delas in i formellt och informellt riskkapital. Det som skiljer de båda investeringarna från varandra är om investeraren är aktiv i sin roll eller inte. Formellt riskkapital är investeringar där ägaren är aktiv och försöker vara med och påverka företaget. Informellt riskkapital är en investering som ofta görs av välbärgade privatpersoner, men där riskkapitalisten enbart går in med kapital utan någon vilja att påverka (Småföretaget och kapitalet, 2003). Om riskkapitalisten är aktiv eller inte brukar även benämnas hands on och hands off, där den första innebär att investeraren är aktiv och den senare att han är passiv. Ett aktivt ägande är ofta kopplat till investeringar i tidiga faser och ett passivt ägande till investeringar i senare faser. Det som till stor del styr riskkapitalistens engagemang i investeringen är hur stor risken är (Bygrave, Hay, Peeters, 1999). 2.5.1 Aktiv Riskkapitalister som väljer att vara aktiva gör det med andra ord delvis för att försöka minimera risken i investeringen. Det är extra viktigt för riskkapitalister eftersom de inte har möjlighet att dra sig ur en investering och få tillbaka sina satsade pengar lika snabbt som andra typer av investerare. Andra investerare kan vara banker och investerare på börsen, båda har möjlighet att snabbt säga upp sina investeringar, och minimera risken genom att flytta pengarna till ett säkrare ställe (Bygrave, Hay, Peeters, 1999). Eftersom riskkapitalisten minimerar sin risk genom företaget de investerat i krävs det en position i företaget som gör det möjligt att påverka företagets utveckling. Om riskkapitalisten lyckas minimera risken i investeringen så har han även möjligheten att maximera vinsten, vilket är den andra anledningen till varför riskkapitalister väljer att vara aktiva i sina investeringar. Det handlar om att vara i en position där investeraren kan ändra saker som påverkar investeringen, från dåligt till bra och från bra till bättre (Bygrave, Hay, Peeters, 1999). 2.5.2 Passiv Ett skäl till att välja den passiva strategin är att intern kompetens för att kunna vara aktiv saknas. I detta fall tjänar man investeringen bättre genom att 14

vara passiv, då investeraren inte kan göra något bättre än vad företaget själv kan. Ett annat argument är att det kan bli dyrt att vara aktiv om investeraren har många små investeringar som kräver intern kompetens (Sweeting, Wong, 1997). De företag som väljer att vara passiva lägger mycket mer tyngd på processen före en investering, det gäller att hitta ett riktigt bra företag med potential eftersom man inte vill bidra med något mer än kapital. Även om man har en passiv roll håller man sig ändå uppdaterad i portföljföretagen. Man kräver in budgetar, affärsplaner och ekonomiska rapporter på månads och årsbasis (Sweeting, Wong, 1997). 2.5.3 Riskkapitalisternas styrelsearbete i portföljbolagen I de flesta fall när ett venture capital-företag gör en investering i ett portföljföretag brukar de kräva poster i företagets styrelse. Det gör att venture capital företaget bidrar med kunskap och ett brett kontaktnät. Ett aktivt styrelsearbete tvingar cheferna i portföljföretaget att utvärdera sina antaganden och strategiska förslag. I de fall venture capital företaget ej är aktivt i portföljföretagets styrelse kan de ändå bidra med den strategiska planeringen, då de kan erbjuda breda kunskaper och bra omdöme (Wijbenga, Postma, Witteloostuijn, Zwart, 2003). Venture capital företagens bidrag till den strategiska styrningen kan delas upp i tre olika typer av aktiviteter. Nätverksaktivitet Övervakning Strategiutveckling 2.5.3.1 Nätverksaktivitet Styrelsen arbetar för en god kontakt med företagets externa miljö och för att underhålla långsiktliga relationer. Vidare arbetar man med att säkra resurser som är och kan bli nödvändiga för företagets överlevnad. En del i det arbetet kan vara att hålla kontakt med andra investerare, företag och professionella och att därigenom till exempel kunna få in mer riskkapital i portföljföretaget om det skulle erfordras (Wijbenga, Postma, Witteloostuijn, Zwart, 2003). 2.5.3.2 Övervakning Styrelsens uppgift är bland annat att godkänna beslut, godkänna investeringsförslag och lämna förslag. Vidare ser styrelsen till att tillrättavisa eller avskeda ineffektiva chefer. Venture capital företagens främsta uppgift i styrelsen är dock att övervaka hur portföljföretaget utvecklas finansiellt och hur den operativa driften fungerar. Andra aktiviteter som är viktiga är att utvärdera portföljföretagets strategi, produkt och marknadsmöjligheter och genom 15

att förbättra dem kunna ändra förutsättningarna för företaget (Wijbenga, Postma, Witteloostuijn, Zwart, 2003). 2.5.3.3 Strategiutveckling Styrelsen deltar i den strategiska planeringen och tar de yttersta besluten. Det är styrelsens uppgift att ta viktiga strategiska beslut som ska hjälpa företaget att anpassa sig efter den föränderliga omgivningen. Venture capital företagen kan spela en viktig roll när det gäller att utforma strategier (Wijbenga, Postma, Witteloostuijn, Zwart, 2003). 2.6 Vad tillför riskkapitalföretaget för värde i portföljföretaget Att samarbeta med en riskkapitalist är i många fall mycket mer kostsamt än att finansiera verksamheten på något annat sätt. En viktig fråga som kan ställas är om riskkapitalisten bidrar med något mer än bara kapital? Två amerikanska studier som gjort visar båda på att det inte resultatmässigt gått bättre för de företag där riskkapitalisten varit väldigt aktiv jämfört med de företag då riskkapitalisten inte spelat någon aktiv roll (Småföretaget och kapitalet, 2003). Studier har gjorts på företag som använt sig av formellt riskkapital. En studie visade att företag som använt sig av riskkapital växer fort. Studien visade även att riskkapitalbolagen var representerade i företagens styrelse i 96 % av fallen och att minst hälften av företagen hade kontakt med riskkapitalbolagen minst en gång i veckan (Småföretaget och kapitalet, 2003). En annan studie som gjorts visar på ett annat resultat, nämligen att kontakten mellan riskkapitalbolagen och deras investeringsobjekt inte alls är så bra och att kontakt i princip bara tas då företaget anser sig ha något större problem (Småföretaget och kapitalet, 2003). Två studier gjordes för att se om det fanns någon skillnad i värdeutveckling mellan företag som hade aktiva respektive passiva finansiärer. Båda undersökningarna kom fram till att det inte gick att se någon sådan skillnad. Den ena forskargruppen kom dock fram till att de aktiva riskkapitalisterna arbetade mycket med att säkra bolagets framtid genom att leta mer riskkapital, rekrytera nyckelpersoner och vara med och planera (Småföretaget och kapitalet, 2003). En studie gjordes 1997 i Sverige, där forskarna undersökte 34 portföljföretag för att se om den ekonomiska och icke-ekonomiska utvecklingen i företagen påverkades av kapitalisterna. Studien kom fram till att det inte fanns någon märkbar skillnad i den ekonomiska utvecklingen mellan portföljföretag som hade en aktiv respektive passiv investerare. Däremot sågs en skillnad i den 16

icke-finansiella utvecklingen såsom ledning och styrning av företaget samt företagsledarens motivation (Småföretaget och kapitalet, 2003). I studien kom forskarna även fram till att i de fall som riskkapitalisterna varit som mest aktiva har portföljföretagen antingen varit på väg att börsintroduceras, stått inför någon större förändring eller haft någon typ av större problem. I dessa fall har riskkapitalisterna mer eller mindre tvingats att agera. Liknande resultat har även kunnat uppvisas av en annan studie. Härav kan sägas att riskkapitalisterna tillför mer än kapital, då de lägger ner mycket energi på de bolag som det antingen går dåligt för eller om portföljföretaget står inför en stor händelse (Småföretaget och kapitalet, 2003). 2.7 Riskkapitalistens kontroll Som nämnts ovan ökar riskkapitalisten sin kontroll dels då portföljföretaget står inför en viktig händelse som till exempel en börsintroduktion eller då företaget har problem. Vidare har studier visat att riskkapitalisten är mer aktiv om portföljföretaget har en VD som har dålig branschvana eller som inte styrt bolaget så länge. En annan faktor som spelar stor roll är portföljföretagets styrelse. Uppfattas styrelsen som aktiv och kompetent minskar riskkapitalisten sin kontroll (Småföretaget och kapitalet, 2003). Vidare nämns att portföljföretagets ålder och utvecklingsfas spelar stor roll för riskkapitalisternas kontrollbehov. Ju yngre företaget är desto större risk är förenat med investeringen, vilket gör att investeraren oftast är mer aktiv. En tidig utvecklingsfas innebär också högre risk till skillnad mot en mogen fas, vilket leder till att riskkapitalisten vanligtvis är mer aktiv (Småföretaget och kapitalet, 2003). 17

3 Metod I detta kapitel kommer vi att förklara den metod vi använt oss av samt vårt tillvägagångssätt när vi samlat in och bearbetat våra data. Vi kommer även att diskutera kring trovärdigheten och tillförlitligheten i vår uppsats. 3.1 Val av slutledningsmetod Induktion som slutledning innebär att tillföra ny kunskap utöver det som finns i premisserna. Den induktiva slutledningen innebär att utifrån ett antal observationer dra generella slutsatser, som antas gälla för fler företeelser än vad som studerats. En blandning av deduktion och induktion som slutledningsmetoder är en förutsättning för empirisk kunskap (Mötesplats inför framtiden, 2001). Deduktion, även kallad bevisföringens väg är ett sätt att dra vetenskapliga slutsatser. Forskaren utgår från en generell teori om någonting och prövar denna på en enskild händelse, utifrån metoden kan han/hon sedan dra vetenskapliga slutsatser (Anderssen, 1998). Den deduktiva slutsatsen härleds från premisser eller axiom som kan sammankopplas. Metoden garanterar inte att de ingående premisserna är sanna utan bara att det finns ett tydligt samband mellan dem. Det är därför mycket viktigt att de ingående premisserna är riktiga annars får forskaren en logiskt ogiltig slutsats (Föllesdal, Wallöhe, Elster, 1993). Begreppet abduktion skapades av filosofen och logikern C. S. Peirce (1839-1914). Sättet att tänka på innebär att man försöker hitta den förklaring, hypotes, som för tillfället bäst förklarar några givna data (Larsson, 1998). Abduktion innebär att man kan utgå från en föreställning om det studerade fenomenet, men att forskaren efter genomgång av materialet kan få en helt ny insikt om olika sammanhang som påverkat fenomenet. Det är viktigt att inte låsa fast sig vid statiska tolkningar. Abduktiva slutledningar inom samhällsvetenskapen är sällan av den typen att vi kan avgöra om de är sanna eller falska utan abduktion visar hur något möjligen skulle kunna vara (Mötesplats inför framtiden, 2001). Vi har använt oss av en abduktiv ansats. Vi utgår ifrån problemfrågor som dels tillkommit genom den teoretiska referensramen och dels genom tidigare empirisk erfarenhet. Vi har sedan undersökt frågorna empiriskt och från empirin dragit våra slutsatser. Utifrån detta resonemang anser vi att en abduktiv metodansats lämpar sig bäst för våran studie. 18

3.2 Val av intervjumetod Inom samhällsvetenskapen brukar skiljas mellan två metodiska angreppssätt kvalitativ och kvantitativ. De viktigaste skillnaderna mellan de båda metoderna är hur siffror och statistik används, samt hur data samlas in och bearbetas (Thurén, 1991). Forskare som använder sig av den kvalitativa metoden är inte intresserade av att testa informationens generella giltighet utan vill uppnå en djupare förståelse. Metoden kännetecknas ofta av en nära kontakt med informationskällan. För att få en djupare förståelse för sitt forskningsobjekt måste forskaren se sitt forskningsobjekt både från insidan och från utsidan. Genom att växla mellan de två olika perspektiven kan forskaren växelvis förstå och förklara fenomenet. Fördelen med en studie som använder kvalitativ metodik är att den tar hänsyn till helheten på ett sätt som inte är möjligt i en studie där kvantitativ metod används (Holme, Solvang, 1997). Den största nackdelen med den kvalitativa metoden är att forskaren gör få studier och därför finns det en risk att generaliseringen inte stämmer överens med verkligheten. Det beror på att forskaren kan ha missat viktiga faktorer eller generaliserat individuella faktorer som av en tillfällighet bara gällt för de undersökta objekten (Andersen, 1998). Vi anser att den kvalitativa metodansatsen har lämpat sig bäst för vår studie. Detta för att våra forskningsfrågor är av en subjektiv karaktär och vårt mål inte är att dra några generella slutsatser. I vår empiriska studie har vi intervjuat respondenter från riskkapitalföretag och därigenom fått en förståelse för vilka krav och vilket engagemang de har i sina portföljföretag, samt hur de påverkar portföljföretagen under investeringstiden. 3.3 Genomförande av intervjuerna I vår empiri har vi intervjuat fem kvalificerade representanter från fem olika riskkapitalbolag. När vi valde vilka företag vi skulle intervjua sökte vi i riskkapitalistföreningens databas över aktiva investerare. De företag som hade störst fokus på investeringar i tillväxtfaserna valdes ut och därefter sorterade vi bort de företag som enbart investerar i läkemedelsföretag och/eller itföretag. Den sista gallringen gjorde vi för att vi vill få en mer allmän syn på hur riskkapitalistföretagen arbetar, och inte begränsa oss till någon enstaka bransch, där man kanske har ett speciellt arbetssätt. När vi valde ut respondenter fick vi stor hjälp av riskkapitalbolagens sekreterare som rekommenderade lämpliga personer som vi kunde intervjua. Av de personer som vi har intervjuat är två stycken VD, två informationschefer och en analytiker. 19

I teorin brukar intervjuerna delas in i standardiserade och ickestandardiserade. Det som skiljer dem åt är graden av standardisering. Vid en standardiserad intervju är frågorna och ordningen förutbestämd till skillnad från den icke-standardiserade. Ibland kan inte intervjuerna kategoriseras efter någon av dessa, utan intervjun är en blandning vilket brukar kallas för semistandardiserad. När semistandardiserad intervjuteknik används bestäms frågorna på förhand och följs upp med följdfrågor för att få tillfredställande svar. En fördel med mindre standardiserade intervjuer är att svaren kan bli mer nyanserade och uttömmande. En nackdel är att möjligheten till en kvantifierad bearbetning minskar (Lundahl, Skärvad, 1982). Samtliga intervjuer som vi har gjort har skett över telefon och samtalen har spelats in med diktafon som kopplats till telefonen. Därefter har vi ordagrant skrivit ned intervjuerna för att utesluta tolkningsfel. Från råintervjuerna har vi sedan sammanfattat det viktigaste som våra respondenter sagt och som är relevant för våra problemfrågor. Vi har använt oss av semistandardiserad intervjuteknik. Frågorna utarbetades i förväg och ställdes likvärdigt till alla respondenter, med något undantag av följden. Det krävdes att vi förklarade någon fråga ibland, då vi medvetet utformat en del av dem öppet, men med följdfrågor som avgränsade frågan. Frågeformuläret finns bifogat i rapporten som bilaga 1. 3.4 Utformning av intervjuformulär När vi utformade vårt intervjuformulär utgick vi från de problemfrågor som vi ville få svar på. Vi delade in de frågor som vi ville ställa i två grupper, en för varje problemfråga och sen hade vi några allmänna frågor. Information om riskkapitalföretagen med mera frågade vi inte så mycket om eftersom en hel del information fanns att hitta på respektive bolags hemsida. 3.5 Validitet och reliabilitet Med validitet menas att man mäter det man avser att mäta. Validitetsbegreppet innehåller två andra begrepp, giltighet och relevans. Giltigheten handlar om hur väl teorin och den valda empirin passar ihop. Relevansen säger något om de variabler som valts och hur bra de passar ihop med forskningsproblemet. (Andersen, 1998) Reliabiliteten handlar om pålitlighet. Den anger i hur hög grad resultaten från en undersökning påverkas av tillfälligheter, eller hur säkert och exakt vi mäter det vi faktiskt avser att mäta. En hög reliabilitet uppnås om resultatet av flera oberoende mätningar är likvärdiga och mätningarna görs på samma fenomen. (Andersen, 1998) Vi har i vårt val av litteratur försökt stärka validitet genom att använda oss av erkänd facklitteratur inom vårt aktuella område. Vi har även försökt an- 20

vända så aktuell litteratur som möjligt. Förutom böcker har vi även använt oss av några vetenskapliga artiklar för att belysa tidigare forskning och viktiga aspekter. Något som kan påverka validiteten i vår rapport negativt är att vi inte använt oss av så många olika litteraturkällor. Det finns gott om litteratur om riskkapital, men mycket av litteraturen är oanvändbar i rapporten. Detta eftersom stor del av litteraturen enbart tar upp finansieringsteori och definitioner av riskkapital och därmed inte belyser de subjektiva aspekterna av riskkapitalbolagens verksamhet. I vår empiriska studie har vi intervjuat fem personer varav två VD, två informationschefer och en analytiker. Vårt val av respondenter har skett på basis av att de ska ha god kunskap och erfarenhet om vad riskkapitalbolagen kräver när de skall göra en investering samt vilket inflytande de senare har på sina portföljföretag. Vi anser att samtliga av våra respondenter uppfyllde kriterierna på ett tillfredställande sätt, vilket vi anser styrker vår validitet. Vi fick något för korta och direkta svar från en respondent. Detta är något som vi kanske kunnat undvika genom att förbereda fler följdfrågor. Reliabiliteten i empirin styrks av att vi metodiskt och konsekvent valt ut och hanterat intervjuerna samt förklarat de val vi gjort och de problem vi stött på under arbetets gång. Hur vi gått tillväga finns beskrivet under rubrikerna 3.1-3.3. 3.6 Källkritik Det har varit ganska svårt att hitta litteratur som belyser de subjektiva aspekterna av riskkapitalbolagens verksamhet som vi valt att skriva om. Det har gjort att vi inte kunnat använda så många olika litteraturkällor. Den litteraturen som har använts har dock varit relativt nyskriven. Vad gäller intervjuerna kunde de ha blivit lite bättre om de hade genomförts vid personliga möten, där man har möjlighet att se respondenternas reaktioner. Dock är det helt klart att de respondenterna vi intervjuade var mycket insatta i de frågor vi ställde till dem. 21

4 Empiri Vi har i vår empiri intervjuat representanter från riskkapitalföretag som gör venture capital investeringar i Sverige. 4.1 Intervju Siem Industrikapital Vi har intervjuat Hans E. Golteus (VD) på Siem industrikapital. Siem industrikapital investerar mest i företag som befinner sig i en mogen fas, men Hans påpekar att de är mycket breda. Siem gör bara investeringar som leder till att de blir den största ägaren och då kräver de även styrelseposter, men inga andra nyckelbefattningar. Vanligtvis är det vanliga aktier som Siem köper när de gör sina investeringar, men preferensaktier har köpts i vissa fall. Vanligtvis går Siem in och köper mellan 30 % och 50 % i en vanlig venture capital investering och beloppsmässigt blir det 10 till 150 miljoner. Siem industrikapital är aktiva i sin ägarroll och påverkar genom styrelsearbetet och då framförallt genom de långsiktiga affärsplanerna. Hans menar på att de blir mer aktiva om det går dåligt för ett portföljföretag och att de ökar kontrollkravet beroende på investeringsstorleken. Kontakten med portföljföretagen sker i snitt minst en gång i veckan, förutom den kontakt de får genom det kontinuerliga styrelsearbetet sker oftast kontakten via telefon eller e-mail. 4.2 Intervju Industrifonden Industrifonden är en stiftelse bildad av staten 1979. Industrifonden får inga statliga anslag, utan drivs helt med egna medel. En förordning anger hur fonden ska arbeta och styrelsen utses av regeringen. Industrifonden investerar, såväl direkt som indirekt, ägar- eller ägarnära kapital i svenska innovativa tillväxtföretag. Industrifonden förvaltar totalt cirka 3,4 miljarder SEK, varav 1,5 miljarder är investerade (Industrifonden, 2007). På Industrifonden har vi intervjuat Maria Montgomerie som är informationschef. Enligt Maria investerar industrifonden i stardub och tidig expansion inom branscherna IT, life sience, clean tech och industri. Vilka krav industrifonden ställer vid en investering skiljer sig lite från fall till fall. Enligt Maria kan Industrifonden både gå in som aktieägare och långivare. Det är även vanligt att de går in med konvertibla lån, som senare kan omvandlas till aktier. De kräver alltid en styrelseplats som någon från industrifonden sitter på eller så hittar de någon bättre lämpad som sitter på man- 22

datet. Ägarandelen de tar är upp till 30 %. Industrifonden investerar även nästan alltid tillsammans med en annan investerare. Enligt Maria ligger investeringsbeloppen mellan 5-75 miljoner per företag och snittinvesteringen ligger mellan 15-20 miljoner. Maria förklarar närmare genom att säga att först går Industrifonden in med 2-20 miljoner, men sedan behöver företagen oftast mer pengar, så det kan gå upp emot 75 miljoner. Enligt Maria är Industrifonden aktiv i sina portföljbolag, men det skiljer sig lite från fall till fall vad man gör. Grunden är att de utifrån styrelseplatsen hjälper till att utveckla företaget. Ibland går de även in operativt under kortare tidsperioder. Speciellt om ett företag går dåligt, man gör vad som krävs i varje situation för att företaget ska gå bra. Går det för dåligt kan det även vara aktuellt att sälja innehavet om man känner att det inte kommer att gå vägen. När vi frågar Maria om kontrollkravet ändras beroende på investeringsstorleken svarar hon att det har mer med företagets situation att göra än investeringsstorleken. Om företaget går dåligt ökar Industrifonden sin kontroll och sitt inflytande över företaget. Maria uppger att de har kontakt med sina bolag varje vecka genom telefon, e-mail och personliga möten. 4.3 Intervju Hakon Invest Hakon Invest, som ursprungligen hette ICA Förbundet Invest, bildades av ICA-handlarnas Förbund inför ägarförändringen i ICA AB år 2000 med uppdrag att utöva en aktiv ägarroll i bolaget samt stärka och utveckla ICAidén. Hakon Invest ska, med ägandet i ICA AB som grund, vara Nordens och Baltikums ledande utvecklingspartner för företag inom handelsområdet. Hakon Invest gör långsiktiga investeringar med god riskspridning inom handelsområdet i Norden och bidrar därmed till att långsiktigt säkerställa ICAidén (Hakon Invest, 2007). På Hakon Invest har vi intervjuat Pernilla Linger som är IR chef. Hakon Invests fokus ligger framför allt på investeringar i onoterade företag. Enligt Pernilla skulle de kunna göra buyout och i viss mån venture capitalinvesteringar, det beror på hur man definierar venture capital. Hakon Invest går in i företag som har en fungerande verksamhet och ett positivt kassaflöde, vilket är en lite mognare form av venture capital. När Hakon investerar kräver de enligt Pernilla alltid en styrelsepost, i övrigt lämnar de det operativa arbetet till ledningen. En vanlig investering är mellan 45-50 %. De flesta investeringarna görs med vanliga stamaktier, både i form av befintliga aktier och nyemitterade aktier. Pernilla säger att de till skillnad från många andra investerare inte kräver majoritet i bolagen. Det är 23

viktigt att ha entreprenören kvar i bolaget och gärna att de fortsatt är ägare i bolaget. Hakon har en stor finansiell styrka och de investeringar som gjorts hittills ligger runt 100 miljoner. Pernilla säger dock att det är bra att få lite variation på investeringsstorleken. Hakon har tänkt investera i 8-10 bolag. Hittills har det varit investeringar runt 100 miljoner men det är inte omöjligt att det kan bli någon investering mellan 0,5-1 miljard. Det finns inget direkt tak. Pernilla säger att de är väldigt aktiva i sina portföljbolag och att de kan öka sitt engagemang ytterliggare under vissa perioder om det går dåligt för ett bolag. Det aktiva arbetet pågår hela tiden i bolagen, även när de går bra. Eftersom Hakon går in i bolag med utvecklingspotential handlar arbetet mycket om att göra något som företaget gör bra ännu bättre. När vi frågar Pernilla om kontrollkravet ändras beroende på investeringsstorleken svarar hon att det beror på fler saker. Hakon har inte automatiskt större kontroll på en större investering, det beror på företaget i sig och hur stor aktieandel de har. En stor investering kan vara en liten aktieandel i ett stort bolag. I övrigt säger Pernilla att de har kontakt med sina portföljföretag på veckobasis och att kontakten då sker via telefon eller personliga möten. 4.4 Intervju T-Bolaget T-bolaget AB är ett privatägt riskkapitalbolag som driver sin verksamhet från Göteborg. Henrik Wingstrand (VD) klargjorde att de förmodligen skiljer sig ganska mycket från andra traditionella riskkapitalbolag. Bolaget tar lite större risker än de andra riskkapitalbolagen och verkar som affärsänglar ibland, men investerar framförallt i tillväxtfaserna. Det är möjligt eftersom de inte har några externa krav från andra investerare. Eftersom T-bolaget AB är privatägt så saknas kravlistor som måste uppfyllas för att bolaget skall investera i ett objekt. I stället görs en samlad bedömning av personerna, affärsidén, patent och rättigheter och marknadspotential. Henrik påpekar att de ibland investerat innan det ens har funnits något färdigt bolag. Han menar att de går mycket på intuition och 12 års erfarenhet i branschen. Om bolaget kräver styrelseposter i sina portföljföretag beror på hur stor andel av företaget de köper eller om de saminvesterar med något annat riskkapitalbolag som vill ha en styrelsepost. Oftast kräver T-bolaget att de eller någon som de saminvesterar ihop med ska ha en styrelsepost. T-bolaget har inget krav på aktiepostens storlek när de investerar i sina portföljföretag. Investeringsstorleken varierar mellan 1 % - 25 % och i medeltal 24