Årgang 69 Nr. 1 2011 98 107 ISSN 0020-577X Universitetsforlaget NUPI www.idunn.no/ip FOKUS: RESPONSIBILITY TO PROTECT (R2P) «Collective action»-problemet och komplexa fredsoperationer kollektiv säkerhet med förhinder MIKAEL BAAZ Handelshögskolan, Göteborgs universitet NICLAS LANTZ Lunds universitet Järnridåns fall i Europa 1989 markerade början till slutet på det Kalla kriget och den bipolära världsordningen som genom sin politisk-militära struktur handlingsförlamat FN:s säkerhetsråds operativa förmåga. Enigheten inom FN ökade, vilket i sin tur skapade förväntningar om en kollektiv geopolitisk analys, en multilateral världsordning baserad på den internationella rättens principer samt Säkerhetsrådet som ett «vehicle for true collective action». Den 2 augusti 1990 invaderade Saddam Hussein Kuwait. FN reagerade omedelbart och Säkerhetsrådet fördömde interventionen. Fördömandet följdes av antagandet av resolution 678 i vilken rådet öppnade för militärt angrepp, Operation Desert Storm, i syfte att fördriva den irakiska invasionsarmén från Kuwait. Denna händelse, att Säkerhetsrådet enades och vidtog kollektiva åtgärder mot en medlemsstat som bröt mot internationell rätt, var unik. För första gången sedan FN bildades kunde doktrinen om kollektiv säkerhet realiseras fullt ut i praktiken (Malanczuck 1997: 396). Säkerhetsrådets snabba respons samt rådets påföljande aktivering av stadgans kapitel VII hyllades som en framgång och kom att uppfattas som ett tecken på att den handlingsförlamande effekt som de permanenta medlemsstaternas vetorätt haft på Säkerhetsrådet nu skulle vara till ända. En vilja att agera kraftfullt genom internationella interventioner för att implementera FN-stadgans primära syfte, internationell fred och säkerhet, tycktes nu vara för handen. I sin An Agenda for Peace (1992) lät FN:s dåvarande
Fokus: Responsibility to Protect (R2P) 99 generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali också optimistiskt meddela att med slutet på det Kalla kriget hade det internationella samhället givits en andra chans att förverkliga FN-stadgans föresatser (Boutros-Ghali 1992). Känslan av återupplivat samarbete i den internationella politiken visade sig emellertid vara en illusion. Säkerhetsrådets förmåga att upprätthålla och återställa fred och säkerhet i situationer av konflikt och humanitär kris komplicerades kraftigt av händelseutvecklingen kring före detta Jugoslavien, Somalia, Rwanda, Kosovo och Afghanistan, (återigen) på grund av vetoförfarandets handlingsförlamande effekt på Säkerhetsrådets operativa förmåga, men även på grund av en tilltagande trend av delegering ad hoc av FN:s våldsutövande mandat till militära allianser, regionala organisationer och/eller «koalitioner av villiga» eller enskilda länders krigsmakter i lägen av oenighet i Säkerhetsrådet, eller i samband med operativt komplexa och finansiellt betungande interventioner. De fall av (humanitära) interventioner som företogs under resterande 1990-tal, med undantag av Kosovo 1999, sanktionerades av Säkerhetsrådet men kom att stå helt eller delvis utanför FN:s kontroll. Sprickor i det kollektiva säkerhetssystemet Den 21 februari 1992 utplacerades FN-missionen UNPROFOR på Balkan. Brist på politisk vilja och enighet i Säkerhetsrådet kring missionens fortsatta mandat, samt medlemsstaters oförmåga att tillhandahålla väpnad trupp och militära medel, i synnerhet flygstridkrafter för att övervaka de «safe areas» och «no-fly zones» som etablerats, gjorde emellertid att folkmord och konflikt fortsatte i regionen tills en avtalad vapenvila effektuerades 1995. Som ett resultat av de bekymmer UNPROFOR omgavs av kom FN:s våldsutövande mandat efter Dayton-avtalets undertecknande i december 1995 att delegeras till NATO-ledda IFOR. För första gången i FN:s historia hade en militärallians anlitats som «underleverantör» i återställandet av internationell fred och säkerhet (Gray 2004: 217ff; Findlay 2002: 232). Utplaceringen av FN-missionen UNOSOM till det hungersnödsdrabbade Somalia understryker på liknande sätt den handlingsförlamande effekt som vetoförfarandet fortsättningsvis skulle komma att ha på Säkerhetsrådets operativa förmåga. I januari 1991 störtades diktatorn Siyad Barre av klanledda rebeller, varpå den alltmer våldsamma och kaotiska situationen i Somalia utvecklades till vad FN:s dåvarande generalsekreterare Javier Pérez de Cuéllar kallade «den allvarligaste humanitära krisen i våra dagar» (Weiss & Collins 2000: 83). I takt med att konfliktkomplexet i Somalia ändrade karaktär skiftade FN-närvaron i Somalia från att vara (relativt) framgångsrik till att bli (alltmer) misslyckad. Återigen fann sig
100 Mikael Baaz og Niclas Lantz FN tvunget att delegera återställandet av fred och säkerhet, denna gång till den USA-ledda (men av FN sanktionerade) multinationella styrkan UNI- TAF, även benämnd Operation Restore Hope. När väl styrkan kom på plats i december 1992 hade hungersnöden kulminerat och Somalia drabbats av klankonflikter och «warlordism». Operationen kom därefter att präglas av alltmer specifika politiska syften. Exempelvis sanktionerade Säkerhetsrådet arresteringen av klanledaren Aidid, vilket ledde till att 18 amerikanska soldater dödades och skändades i Mogadishu i oktober 1993. Kort därefter drog USA tillbaka sina trupper. Med förlusten av de amerikanska soldaterna följde en minskad vilja från USA:s sida att bidra med marktrupp till internationella uppdrag under FN:s ledning. Övriga länder följde snart det amerikanska exemplet (Mohamoud 2008). Följaktligen hade det internationella samhällets ingripande i Somalia föranlett ett illavarslande trendbrott; den nyfunna politiska viljan att agera kraftfullt i situationer av konflikt och humanitär kris var nu i avtagande. Något som med smärtsam tydlighet visade sig i samband med folkmordet i Rwanda 1994. Säkerhetsrådets hantering av krisen i Rwanda utgör kanske det främsta exemplet på ambivalens tillika brist på politisk vilja från det internationella samhällets sida, då praktiskt taget samtliga FN-medlemsstater valde att inte agera inför det folkmord som utspelade sig i Rwanda i juni 1994. Eftersom Säkerhetsrådet redan var involverat i krisen i Bosnien och Somalia misslyckades rådet med att mobilisera personal för att stoppa det folkmord som kom att kräva mellan 800 000 till 1 miljon dödsoffer inom loppet av hundra dagar (Thompson 2006). Återigen fann sig FN tvunget att delegera återställandet av fred och säkerhet, denna gång till Frankrike Opération Turquoise. «Of all states in the world», skriver professor John B. Quigley, «France was probably the worst choice for intervention», men, fortsätter han, «it was France that was willing to act» (Quigley citerad i Malanczuck 1997: 407). Frankrike var synnerligen involverat i Rwanda, såväl under som efter kolonialiseringen. På det hela taget präglades hanteringen av krisen i Rwanda, efter erfarenheterna från Somalia, av en ovilja att sätta in marktrupp, men även av det bristfälliga delegeringsförfarandet. Det senare kom med tydlighet att manifesteras i samband med NATO:s inblandning i Kosovo 1999 och Afghanistan 2003. Den spänning som länge förekommit mellan serber och etniska albaner i provinsen Kosovo i federala Förbundsrepubliken Jugoslavien kulminerade 1998 sedan Belgradregimen inlett en omfattande våldsanvändning för att bekämpa den kosovoalbanska UCK-gerillan. Säkerhetsrådet erkände, genom antagandet av resolution 1199, «allvaret och omfattningen» i det ökade våldet i Kosovo. Men eftersom det (även) vid denna tidpunkt inte rådde någon enighet bland rådets fem permanenta medlemmar antogs aldrig en resolution som explicit auktoriserade våldsanvändning i syfte att återställa fred och säkerhet i regionen. Den 23 mars 1999
Fokus: Responsibility to Protect (R2P) 101 inledde NATO flygbombningar av Serbien och serbiska mål i Kosovo, Operation Allied Force, för att få stopp på våldet. Den 25 mars sammanträdde Säkerhetsrådet för att rösta om legaliteten i interventionen. Utkastet till den resolution som framlades fastställde att interventionen, utifrån en strikt läsning av FN-stadgan, utgjorde en kränkning av våldsförbudet i art. 2(4) och art. 24 (vilken stipulerar att Säkerhetsrådet tilldelats det primära ansvaret för upprätthållande av internationell fred och säkerhet). Därtill accentuerades behovet av en multilateral implementering av våldsanvändningens folkrätt, samt att det militära våld NATO utövade i egenskap av «regional organisation» borde ha föranletts av en Säkerhetsrådsauktorisation i enlighet med stadgans art. 53 (Gray 2004: 39f). NATO:s intervention var följaktligen illegal. Vid tiden för omröstning visade sig emellertid en klar majoritet av Säkerhetsrådets medlemmar (12 3) vara ovillig att fördöma NATO:s våldsanvändning som en aggressionshandling utan explicit stöd i FN-stadgan. Det stod klart att Säkerhetsrådet hade satt Kosovo i sitt humanitära sammanhang; «illegalt, men (moraliskt) legitimt» (Chesterman 2002: 294). I Kosovo kom två i grunden separata normativa system humanitära överväganden och våldsanvändningens folkrätt att kollidera eftersom Kosovo-interventionens politisk-legala kontext inte ansågs kunna fångas inom ramen för den formella juridiken, stricto sensu. «Collective action»-problemet I sin nuvarande form är den internationella regimen för kollektiv säkerhet ineffektiv, orepresentativ och «selektiv» när den ställs inför situationer av konflikt och humanitär kris, främst på grund av tre orsaker: (i) Den makt att tillämpa vetot som åtnjuts av Säkerhetsrådets fem permanenta medlemsstater skapar ett «collective action»-problem som gör att Säkerhetsrådet fungerar effektivt endast i saklägen där rådets mandat inte kolliderar med de permanenta medlemsstaternas egenintressen och/eller (brist på) politisk vilja; upprätthållandet av den internationella freden och säkerheten riskerar att villkoras av, eller i värsta fall avgränsas till situationer där Säkerhetsrådet uppvisar en politisk vilja att bära kostnaderna för densamma. (ii) Säkerhetsrådet är orepresentativt och saknar geografisk mångfald. Rådet saknar exempelvis adekvat representation från utvecklingsländerna, den kategori av länder som utgör mer än hälften av jordens befolkning. De privilegier som Säkerhetsrådets fem permanenta medlemsstater i dagsläget åtnjuter, samt oföränderligheten i detta system, kan inte längre rättfärdigas. Den oproportionerliga representationen ger de icke-permanenta medlemsstaterna mindre ägarskap i upprätthållandet av internationell fred och säkerhet. (iii) Att FN via delegeringsförfarandet sanktionerar andra aktörers militära våldsanvändning, utanför dessa aktörers geogra-
102 Mikael Baaz og Niclas Lantz fiska territorium (jfr Frankrike i Rwanda; NATO och USA i Afghanistan) ökar inte bara politiseringen av utan också selektiviteten i våldsanvändningens folkrätt; potenta aktörer andra än FN kan sätta i verket militära interventioner baserat på egenintresse snarare än utifrån ett genuint intresse av att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Hur kan då «collective action»-problemet överkommas? En möjlig lösning vore förstås att underkasta FN-organisationen reformer, vilket också har varit ett av de krav som förekommit alltsedan FN bildades 1945. Tanken hos grundarna av FN var att organisationen skulle vara föremål för en kontinuerlig reformering. Reformtanken i sig är sålunda inte så revolutionerande som den kan förefalla, åtminstone inte i teorin. Men alldeles oavsett hur det förhåller sig med detta så visar den samlade erfarenheten att reformer av detta slag är mycket svåra, för att inte säga omöjliga, att genomföra i praktiken. Den nödvändiga politiska viljan att åstadkomma detta förefaller saknas. I dagsläget råder exempelvis ingen konsensus kring hur, samt i vilken omfattning ett sådant reformarbete skall ske. Skall FN-stadgans regim för kollektiv säkerhet underkastas omfattande reformer, eller är delvisa modifieringar av den befintliga regimen tillfyllest? Under den tid som förlöpt sedan regimen slutförhandlades 1945 har mycket få förändringar skett, och de förändringar som faktiskt har skett har i stort sett varit okontroversiella. Majoriteten av reformförslag har primärt fokuserat på hur Säkerhetsrådets medlemskrets skulle kunna utökas för att göra rådet mer representativt, geografiskt mångfaldigt och därigenom mer effektivt. Förslag likt dessa misslyckas emellertid med att påvisa det faktum att «collective action»-problemet förorsaka(t)s av just vetoförfarandet. En utökning av Säkerhetsrådets medlemskrets är inte nödvändigtvis liktydigt med effektivitet och fredspolitiska framsteg. Delegering av våldsanvändning till militära allianser och regionala organisationer Ett angreppssätt som inte har elaborerats tillräckligt är på vilket sätt delegeringen av militär våldsanvändning skulle kunna reformeras. I lägen där Säkerhetsrådet är oenigt, som i Kosovo 1999, eller i samband med operativt komplexa och finansiellt betungande operationer, likt dagens Afghanistan, kan en trend av delegering ad hoc av FN:s våldsutövande mandat skönjas. FN-stadgan påkallar uttryckligen delegering av militär våldsanvändning och/eller samverkan mellan FN och andra aktörer när så är lämpligt. Men såväl delegering av FN:s våldsutövande mandat som aktörssamverkan förutsätter en tydlig arbetsfördelning, något som exempelvis inte kan påstås gälla den (med FN-mandat) NATO-ledda ISAF-insatsen i Afghanistan. Förutom avsaknad av konkreta fredspolitiska framsteg i denna
Fokus: Responsibility to Protect (R2P) 103 samverkan har FN:s möjlighet att utöva inflytande på insatsen successivt minskat i takt med att NATO:s inflytande ökat. Därtill inryms i det befintliga delegeringsförfarandet en latent risk för missbruk av FN-stadgans kardinalprinciper: våldsförbudet, icke-inblandning och statssuveränitet (jfr NATO i Kosovo). En fördelaktigare reform än den om en utökning av Säkerhetsrådets medlemskrets vore att sörja för att beslut avseende civil och militär krishantering istället fattas av de medlemsstater som har ett genuint intresse av att upprätthålla deras «egen» regionala fred och säkerhet. Med nödvändighet bör delegeringen av FN:s våldsutövande mandat inkludera omsorgsfullt utarbetade «safe guards» innan någon form av delegeringsförfarande kan anses alltigenom legalt inom ramen för våldsanvändningens folkrätt. «Skyldigheten att skydda» Med NATO:s «olagliga men moraliskt försvarbara» intervention i Kosovo 1999 kom frågan om Säkerhetsrådets icke-agerande vid internationell konflikt och humanitär kris att ställas på sin spets. Att finna svar på frågan om när omvärlden kan ingripa, utan att begå en olaglig handling i folkrättslig mening, var således vid millennieskiftet alltmer akut. Ett svar på frågan «skyldigheten att skydda» presenterades i en rapport, publicerad i december 2001 av en internationell kommission, The International Commission on Intervention and State Sovereignity (ICISS), tillsatt av den kanadensiska regeringen (ICISS 2001). Syftet med rapporten är att erbjuda såväl legal som moralisk grund för humanitära interventioner. Utgångspunkten i rapporten är att det är de suveräna staterna som har (det primära) ansvaret för att skydda sina egna medborgare och deras mänskliga rättigheter. Men i händelse av att stater inte kan eller vill upprätthålla denna skyldighet bör/skall principen om icke-inblandning stå tillbaka till förmån för principen om «skyldigheten att skydda». Med denna princip förstås att om den enskilda staten inte tar sitt ansvar så övergår (det sekundära) ansvaret till det internationella samhället, först och främst genom Säkerhetsrådet. Det internationella samhället skall således, om situationen så kräver, reagera och intervenera militärt vid allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter, i extrema situationer. Humanitära interventioner är, enligt rapporten, försvarbara om beslutet har fattats av rätt auktoritet, är rättfärdigt, har rätt uppsåt, används som en sista utväg, samt om själva interventionsförfarandet är proportionellt och har en rimlig förutsättning att lyckas (ICISS 2001: 32); eller med andra ord, om interventionen uppfyller kraven för vad som traditionellt anses utgöra ett «rättfärdigt krig» (se Baaz 2009 passim). Vad avser humanitära inter-
104 Mikael Baaz og Niclas Lantz ventioner förstås, enligt rapporten, «med rättfärdiga skäl» interventioner som avser att undvika eller förhindra: [L]arge scale loss of life, actual or apprehended, with genocidal intent or not, which is the product either of deliberate state action, or state neglect or inability to act, or a failed state situation, or: [L]arge scale «ethnic cleansing», actual or apprehended, whether carried out by killing, forced expulsion, acts of terror or rape (ICISS 2001: 32). Om ett eller båda av dessa kriterier är uppfyllda är en humanitär intervention att betrakta som rättfärdig. Utöver att det internationella samhället först och främst genom Säkerhetsrådet har ett (sekundärt) ansvar att reagera och intervenera militärt vid allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter i extrema situationer, så föreligger det enligt rapporten dessutom en skyldighet att förebygga att sådana situationer uppstår, samt en skyldighet att återuppbygga sönderfallna stater (failed states). Det internationella samhällets ansvar är, enligt den syn som förs fram i rapporten, således mycket långtgående (ICISS 2001: kap. 3, 5 och 6). Av krisen i Kosovo följde således (i) att den nationella suveräniteten inte längre ansågs kunna användas som ett ovillkorligt skydd mot yttre inblandning samt (ii) att det internationella samhället nu inte bara hade en rätt utan också en skyldighet att ingripa vid systematiska kränkningar av mänskliga fri- och rättigheter. Exempelvis tog dåvarande generalsekreteraren Kofi Annan fasta på de progressiva idéer som «skyldighet att skydda»-ansatsen formulerade när han på det så kallade Millenniemötet i september 2000 drog upp riktlinjerna för sin vision om FN:s framtida roll inför 2000-talet. Endast ett år efter Millenniemötet kom emellertid en genomgripande attitydförändring avseende internationell våldsanvändning att äga rum, detta till följd av terrorattackerna mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001, men även som en konsekvens av USA och NATO:s efterföljande intervention i Afghanistan, och kort därefter Irakkriget som bröt ut i mars 2003. I september 2005 hölls ett nytt toppmöte i FN, ett uppföljningsmöte till det supra omnämnda Millenniemötet i september 2000. Ett av toppmötets syften var att få Generalförsamlingen att formellt anta principen om skyldigheten att skydda i form av en resolution. Men resultatet, Generalförsamlingsresolution A/RES/60/1, 16 september 2005, får, i jämförelse med det ursprungliga förslaget från ICISS, betraktas som en ganska urvattnad version av «skyldigheten att skydda». Exempelvis försöker ICISS i den ursprungliga rapporten medvetet att komma bort från den komplicerade diskussionen om hur folkmord skall definieras genom att istället lyfta fram en skyldighet att intervenera vid «förlust av människoliv eller etnisk rensning i stor skala». Detta accepterades inte av Generalför-
Fokus: Responsibility to Protect (R2P) 105 samlingen som istället valde att använda begreppet «folkmord» vilket definitionsmässigt är svårare att uppfylla kriterierna för (se exempelvis The Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide, A/RES/260, III 1948). Resolution A/RES/60/1, 16 september 2005, som den formulerades, kom endast att innebära en kodifiering av den sedvanerätt som etablerats under 1990-talet; dvs. allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter kan i enskilda fall utgöra ett hot mot internationell fred och säkerhet och kan, om politisk vilja finns, således föranleda en laglig militär intervention från det internationella samhällets sida om, men endast om, Säkerhetsrådet beslutar så i enlighet med kap. VII i FN-stadgan (1945). Skyldigheten att skydda, såsom Generalförsamlingen accepterade principen, bär i förhållande till begreppet humanitär intervention således prägel av kejsarens nya kläder. I praktiken föreligger nämligen ingen eller åtminstone mycket liten skillnad i förhållande till den praxis som kom att utvecklas avseende humanitär intervention under 1990-talet. Paradoxalt nog misslyckas «skyldighet att skydda»-ansatsen att ta i beaktande vetoförfarandets handlingsförlamande effekt på Säkerhetsrådet, med resultatet att «collective action»-problemet kvarstår. «Samverkan för fred»-processen En mer konstruktiv lösning på «collective action»-problemet vore att argumentera för en «tertiär» skyldighet att skydda, det vill säga en skyldighet att skydda som blir aktuell i händelse av att vare sig den suveräna staten (primär skyldighet) eller Säkerhetsrådet (sekundär skyldighet) fullgör det man förväntas göra. En sådan tertiär skyldighet att skydda fullgörs bäst av FN:s generalförsamling i enlighet med den så kallade «samverkan för fred»-resolutionen. Genom detta erhålls legitimitet samtidigt som handlingsförlamning undviks. Denna process, även känd som Acheson-planen, initierades av USA som ett resultat av bland annat Koreakriget och antogs av Generalförsamlingen i form av en resolution den 3 november 1950 (A/RES/377/A, 3 november 1950). Syftet med resolutionen var att vid fall av fredsbrott eller angrepp där Säkerhetsrådet inte kunde fullgöra sin huvuduppgift, att upprätthålla internationell fred och säkerhet, skulle Generalförsamlingen omedelbart gripa in och rekommendera medlemsstaterna att vidta lämpliga kollektiva tvångsåtgärder (Stridsman 2008: 132ff). Detta förslag ligger också i linje med ICISS:s ursprungliga förslag, The Responsibility to Protect. Vid det uppföljande FN-toppmötet i september 2005 avstod emellertid Generalförsamlingen från att ytterligare elaborera kring «samverkan för fred»-förfarandet. ICISS:s ursprungliga förslag ansågs alltför genomgripande. Återigen slog Generalförsamlingen fast att det är Säkerhetsrådet,
106 Mikael Baaz og Niclas Lantz och ingen annan auktoritet, som kan/bör ta de avgörande besluten kring humanitära interventioner. Faktum kvarstår; Generalförsamlingens resolution A/RES/60/1, 16 september 2005, som endast kodifierade under 1990-talet utvecklad sedvanerätt avseende humanitär intervention, är otillräcklig som heltäckande skydd i de fall då Säkerhetsrådet inte uppfyller sina förväntade åtaganden då en stat dödar eller terroriserar sina egna medborgare. Men alldeles oavsett hur det förhåller sig med detta skulle «samverkan för fred»-förfarandet kunna utgöra nyckeln till lösningen, eller åtminstone en del av lösningen, på såväl (o)förenligheten mellan statssuveränitet och globalt skydd av mänskliga rättigheter som «collective action»-problemet. Ett stöd från Generalförsamlingen legaliserar förvisso inte, under nu rådande omständigheter, militär våldsanvändning i humanitära syften utan explicit mandat från Säkerhetsrådet per se. Men ett stöd från Generalförsamlingen kan icke desto mindre betraktas som en tydlig indikator på ett existerande opinio juris, och därmed som ett uttryck för vad det internationella samhället anser vara nyttigt och därmed önskvärt. Ett sådant stöd genererar inte bara avsevärd legitimitet utan också legalitet genom det sätt på vilket samtliga FN-medlemsstater får en möjlighet att förhandla om tolkningen av vad som bör uppfattas som gällande rätt, med resultatet att handlingsförlamning i den befintliga regimen för kollektiv säkerhet kan undvikas. Vid en ytlig granskning förefaller cirkeln sluten. Idag är den internationella regimen för kollektiv säkerhet tillbaka vid samma position som under det Kalla kriget; internationellt ingripande i «humanitära syften» betraktas som olagligt men är, åtminstone delvis, möjligt att rättfärdiga på moralisk grund. Ett sakernas tillstånd som accentuerar problematiken mellan å ena sidan FN-stadgans kardinalprinciper, och å andra sidan, värnandet om humanitära ideal. Det visade sig även att den politiska enighet som det internationella samhället mobiliserat i samband med Kuwaitkrisen 1990 inte var möjlig att uppbringa vare sig under resterande 1990-tal eller under 2000-talets första decennium. Idag lever den gamla ordningen delvis kvar, parallellt med det internationella samhälle och den globala (o)ordning som håller på att ta form. Tiden har inför 2010-talet i många avseenden sprungit ifrån världsorganisationen och dess regim för kollektiv säkerhet, ett faktum som diskussionen ovan tydligt visar. «Collective action»-problemet i situationer av internationell konflikt och humanitär kris, i synnerhet sambandet mellan komplexa fredsoperationer och delegeringen av militär våldsanvändning, «skyldigheten att skydda» samt «samverkan för fred», är ett underforskat område. Huruvida, samt i vilken omfattning den internationella regimen för kollektiv säkerhet skall reformeras bör rimligen vara föremål för framtida forskning.
Fokus: Responsibility to Protect (R2P) 107 Referenser Baaz, Mikael (2009) The Use of Force and International Society. Stockholm: Jure Förlag. Boutros-Ghali, Boutros (1992) An Agenda for Peace, A/47/277, 17 juni. Chesterman, Simon (2002) «Legality Versus Legitimacy: Humanitarian Intervention, the Security Council, and the Rule of Law», Security Dialogue, 33(3): 293 307. Findlay, Trevor (2002) The Use of Force in UN Operations. Oxford: Oxford University Press. Gray, Christine (2004) International Law and the Use of Force. Oxford: Oxford University Press. ICISS (The International Commission on Intervention and State Sovereignty) (2001) co-chaired by Gareth Evans & Mohamed Sahnoun The Responsibility to Protect. Ottawa: International Development Research Center. Malanczuck, Peter (1997) Akehurst s Modern Introduction to International Law. London: Routledge. Mohamoud, Abdullah (2008) State Collapse and Post-Conflict Development in Africa: The Case of Somalia 1960 2001. West Lafayette: Purdue University Press. Stridsman, Jacob (2008) Sverige och Koreakriget: En studie av Sveriges hållning till Koreakonflikten 1947 1953. Umeå: Umeå universitet. Thompson, Allan (2006) The Media and the Rwanda Genocide. London: Pluto Press. Weiss, Thomas G. & Cindy Collins (2000) Humanitarian Challenges and Intervention. Boulder: Westview Press.