Idrottsledarskap ett lyft för ungdomar Av Karin Redelius 1
STOCKHOLM JUNI 2007 ANDRÈN & HOLM OMSLAGSFOTON: Bildbyrån
Skriftserie om idrottens ledarskap I projektet Idrottens ideella ledare erbjuder vi en verktygslåda med bland annat kunskapsöversyn, inspirationsmaterial och pedagogiska hjälpmedel. Denna skrift är en del i denna kunskapsöversyn. Karin Redelius arbetar som lärare och forskare på GIH i Stockholm. Hon har genomfört flera studier om idrottsledare för barn och ungdomar och också utvärderat projektet Unga ledare. Karin är även ledamot i Riksidrottsstyrelsen och har tidigare varit verksam i Svenska Bandyförbundets styrelse. Övriga skrifter i denna serie behandlar: Idrottsrörelsens ideella kraft? (utvecklingen av idrottens ideella ledare), Sten Eriksson, 2006 Idrottsledarskapets genus (jämställdhet), Håkan Larsson, 2006 Är de ideella ledarna de ideala? Jesper Fundberg, 2007 Planerade skrifter: Idrottens värdegrund Värdet av det ideella ledarskapet Idrottens ideella ledare är ett projekt i regi av Riksidrottsförbundet och SISU idrottsutbildarna under 2005-2008 för att utarbeta långsiktiga strategier och handlingsplaner för ledarförsörjning. Medverkande specialidrottsförbund ingår i ett nätverk som samverkar för att utbyta erfarenheter men även ta in impulser från andra ideella organisationer. Några axplock bland projektets mål: utveckla strategier för att rekrytera och behålla ledare visa de ideella ledarnas betydelse för samhället det ideella ledarskapet ska värderas även utanför idrotten finna nya former för ledaruppdrag. För mer information kontakta: Maja Uebel, tel: 08-699 66 37, 070-819 66 37, e-post: maja.uebel@rf.se. Idrotten landets ledande ledarskola 3
4
Inledning Ungdomar har mycket att ge idrottsrörelsen men har idrottsrörelsen något att ge ungdomar? Frågan är berättigad, eftersom så många väljer att sluta med föreningsidrott när de kommit en bit upp i tonåren. Inom idrotten är vi bra på att rekrytera nya barn till vår verksamhet nästan alla är någon gång med i en idrottsförening under sin uppväxt men att behålla ungdomar är vi alltså sämre på. Man kan fråga sig varför, eftersom ungdomar borde ha mycket att vinna på att vara med. De som är aktiva får möjlighet att lära sig en idrott, de får bra träning, de träffar kompisar och ingår i en social gemenskap. De som är med i en förening får även möta vuxna ledare som ofta tjänar som goda förebilder och många unga får själva också chansen att vara ledare. Listan kan göras lång på de positiva effekter föreningsidrott kan ha för ungdomar. Uppenbarligen måste det dock finnas en del som upplevs som negativt och som inte tilltalar ungdomar. Hur ska man annars förstå att inte fler ungdomar vill fortsätta? Skälen till att ungdomar inte tycker att föreningsidrott är kul kan förstås vara flera. Ofta anges faktorer utanför idrotten som förklaringar till att ungdomar slutar. Det är naturligt att få andra intressen i tonåren, brukar det heta. Skolan tar mer och mer tid, pojk- eller flickvänner lockar, ungdomar vill göra andra saker helt enkelt, är andra skäl som nämns. Vi har med andra ord en tendens att söka orsaken till ungdomars idrottsavbrott i externa och utomidrottsliga faktorer. Mer sällan riktar vi blicken inåt för att granska vår egen verksamhet, trots att en möjlig orsak till att ungdomar inte längre vill hålla på mycket väl kan ha att göra med själva idrottsaktiviteten och hur den organiseras. En angelägen fråga att besvara är därför varför föreningsidrott inte ter sig lika spännande och meningsfullt för äldre barn som för yngre. En annan viktig fråga att fundera över är hur vi skapar en idrottsverksamhet som bättre tilltalar ungdomar. När tonåringar tröttnar på att träffas varje helg på olika platser i landet för att se vem som hoppar längst i en sandgrop till exempel, vilka alternativ har vi att erbjuda dem då? Hur ska idrottsrörelsen på allvar kunna utmana de kommersiella krafterna som lockar många unga att vara idrottsaktiva utanför den etablerade idrottsrörelsen? Vad kan föreningsidrotten erbjuda som gym och liknande träningsinstitut inte kan på samma sätt? Och hur kan vi ge de unga ett reellt inflytande över sitt idrottande? Ett enkelt om än inte fullödigt svar på ovanstående frågor är ledarskap. Att sluta som idrottsaktiv skulle i högre grad kunna innebära att fortsätta som idrottsledare. Studier har visat att många ungdomar gärna skulle vilja vara ledare om bara någon frågade. Att bli tillfrågad är att bli bekräftad och sedd, och det verkar många gånger räcka för att man som ung ska tacka ja och ställa upp som ledare. Om vi ger de unga förtroende att vara ledare får de en meningsfull uppgift, deras känsla av delaktighet ökar och de får erfarenheter som de kan ha nytta av hela livet. Många idrottsförbund är bra på att rekrytera unga ledare, men de flesta skulle kunna vara ännu bättre på att tillvarata ungdomars intressen och kunskaper. 5
Tanken med artikeln I denna artikel kommer följande tre frågor att redovisas: 1) Vilka ungdomar blir idrottsledare? 2) Vad anser ungdomar själva är viktigt för vilja åta sig ett ledaruppdrag? och 3) Hur värderar de idrottsledarskapet, det vill säga vad tycker ungdomar är det sämsta och det bästa med att vara ledare? Mot bakgrund av redovisningen kommer jag att peka på några angelägna utmaningar som idrottsrörelsen står inför i arbetet med att rekrytera och stödja unga idrottsledare. Dessa utmaningar bygger på resultatet från ett antal studier om ungdomar och ledarskap. De bygger också på ett särskilt antagande, nämligen att i vilken utsträckning ungdomar vill vara ledare och hur väl de finner sig tillrätta i rollen som ledare i hög grad handlar om deras känsla av sammanhang, det vill säga om de finner ledarrollen begriplig, hanterbar och meningsfull. För att så ska vara fallet, behöver vi som står i begrepp att rekrytera ungdomar i större utsträckning ha kunskap om hur vi kan vara till hjälp och stöd. Förhoppningen är att denna artikel ska bidra till ökad kunskap om just det. Artikelns underlag Artikeln tar sin utgångspunkt i tre olika forskningsrapporter som alla på något sätt behandlat ungdomars medverkan i idrottsrörelsen. För det första är det doktorsavhandlingen Ledarna och barnidrotten, som bygger på enkätsvar från 525 idrottsledare, av vilka många var ungdomar eller unga vuxna1. För det andra är det rapporten Ung ledare sökes som är en utvärdering av RF:s projekt Unga ledare. Materialet bygger 1 Redelius, K (2002) Ledarna och barnidrotten. Idrottsledarnas syn på idrott, barn och fostran. även i denna studie på enkätsvar, i detta fall från drygt 760 ungdomar i åldern 16-25 år2. I den tredje studien har 15 ungdomar och ett 20-tal projektledare intervjuats och den är också en utvärdering av ett centralt projekt kallat Ungdomsinitiativ från idé till aktivitet.3 De tre olika studierna behandlar visserligen skilda frågeområden men de har flera beröringspunkter som sammantaget ger ett gott underlag för att diskutera och problematisera de utmaningar som är förknippade med att rekrytera unga idrottsledare. Vilka ungdomar blir idrottsledare? I studien Ledarna och barnidrotten var syftet bland annat att ge en beskrivning av hur idrottsledarkåren är sammansatt och vad som kännetecknar ledare från olika idrotter, med avseende på kön, ålder, socioekonomisk ställning, socialt ursprung, etnicitet och idrottserfarenhet. Av de dryga 500 ledare från sex olika idrotter (basket, fotboll, golf, gymnastik, ridsport, simning) som ingick i studien, var nästan var fjärde ledare tonåring. Spridningen var dock stor mellan olika idrotter och mellan unga män och kvinnor. Bland de kvinnliga ledarna var ungefär var tredje 20 år eller yngre, medan detsamma gällde var tionde man. Medelåldern bland ledarna var betydligt högre i exempelvis golf och fotboll, än i basket och gymnastik. Vid en jämförelse mellan yngre och äldre ledare visade det sig också att de unga ledarna, de under 23 år, i större utsträckning än de äldre framför allt rekryterades 2 Redelius K. & Auberger, G. & Bürger Bäckström, C. (2004) Ung ledare sökes. En studie av Riksidrottsförbundets satsning på unga ledare. 3 Redelius, K. & Sandahl, B. & Thedin Jakobsson, B. (2005) När ungdomar själva får välja. En studie av Riksidrottsförbundets Ungdomsinitiativ från idé till aktivitet. 6
från högre tjänstemannahem. Bilden som framträdde var att de ungdomar som blir ledare inte är vilka ungdomar som helst. Detsamma gällde de ungdomar som rekryterades till projektet Unga ledare. De kom från förhållandevis resursstarka hem. Merparten bodde i villa och hade tillgång till bil och dator. Av dem som gick på gymnasiet följde många ett studieförberedande program, i än högre grad flickorna (63%) än pojkarna (54%). Bland gymnasieungdomar i allmänhet råder annars det omvända förhållandet, då endast cirka 35 procent följer ett studieförberedande program. Det stora flertalet av de deltagande ungdomarna hade svensk bakgrund. Över hälften hade föräldrar som var eller hade varit engagerade i idrottsrörelsen. De unga var också en mycket idrottsligt aktiv grupp. Tre fjärdedelar höll fortfarande på med tävlingsidrott, trots att de också hade ett ledaruppdrag, och bara en av tio hade slutat helt med idrott. Hur ska man förklara den sociala sammansättningen av den grupp som rekryteras som ledare? Har ungdomar med annan bakgrund slutat med idrott när de når de äldre tonåren, så att de därför inte utgör en tänkbar rekryteringsbas? Det kan vara en orsak, eftersom det av allt att döma är svårt att nå ut till ungdomar som lämnat idrottsrörelsen. Å ena sidan kan man därför tänka sig att ungdomar från andra sociala miljöer än de som generellt sett är representerade inte blir utvalda, å andra sidan kan man tänka sig att de helt enkelt inte lockas av att vara ledare. Det verkar med andra ord som om vissa villkor behöver vara uppfyllda för att man som ung både ska komma i fråga för, och vilja anta ett ledaruppdrag. Att vara ledare är en utsatt position och vem som helst räcker inte upp handen för att säga: Ja, jag vill vara ledare och bestämma och stå inför en grupp, välj mig! Möjligen framstår ett ledaruppdrag som ett mer naturligt åtagande om man exempelvis har föräldrar med ledande positioner i arbetslivet. Det faktum att hälften av ungdomarna hade en förälder som hade eller hade haft ett ledaruppdrag inom idrottsrörelsen, tyder också på att rollen som ledare inte sällan går i arv. Vad får ungdomar att bli ledare? Ibland hörs röster som gör gällande att det ideella ledarskapet skulle vara en utdöende företeelse. Att döma av ungdomars svar på en fråga som handlade om vad de ansåg viktigt för att de skulle åta sig ett ledaruppdrag, verkar det inte vara så. I frågan fick de unga ta ställning till hur viktiga följande aspekter var, för att de skulle vilja bli ledare: Att jag får betalt Att jag har andra kompisar som är ledare Att det ger viss status Att jag får gå på ledarutbildningar Att mina föräldrar tycker det är bra att jag är idrottsledare Att mina aktiva/mitt lag gör bra resultat Att jag i framtiden kan ha fördel av att ha varit idrottsledare Att jag har bra stöd från föreningen Ungdomarna ombads värdera påståendena enligt en fyrgradig skala från Mycket viktigt till Inte alls viktigt. I nedanstående diagram redovisas vad ungdomarna ansåg vara mycket viktigt för att de skulle åta sig ett ledaruppdrag alternativt fortsätta som ledare. 7
0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 Stöd från föreningen Framtida fördelar Får utbildning Kompisar är ledare Bra resultat Får betalt Ger status Föräldrars uppskattning Flickor Pojkar Diagram 1. Flickors och pojkarnas värdering av vad de ansåg vara mycket viktigt för att åta sig ett ledaruppdrag alternativt fortsätta som ledare. Procent (n= 754). Av diagrammet att döma kan vi se att det ungdomarna ansåg var mycket viktigt för deras framtida respektive fortsatta ledarskap framför allt var att de fick stöd från sin förening. Att få gå utbildningar liksom att ledaruppdraget kunde ge fördelar framöver ansåg cirka en tredjedel av ungdomarna vara mycket viktigt. Däremot ansågs det inte särskilt viktigt att få betalt, föräldrarnas uppskattning eller att göra bra resultat. Vi kan också notera att unga kvinnors och mäns värdering av dessa påståenden var likartad. Endast mindre skillnader i svaren förelåg; bland annat värderade pojkar betydelsen av att ha kompisar som också var ledare något högre än vad flickorna gjorde. Hur värderar ungdomar ledarskapet? Ungdomar har i de nämnda studierna fått svara på vad de tycker är det bästa respektive det sämsta med att vara ledare. Ett återkommande svar på båda dessa frågor om än med olika betydelse var Barnen. Svaret behöver förstås en förklaring. Å ena sida menade ungdomarna att glädjen och samvaron med barnen var det bästa. Att se barn ha kul, Roligt att jobba med barn, Att leka med barnen, är exempel på beskrivningar av vad som var det bästa med att vara ledare. Ungdomarna uppskattade också barns spontanitet och öppenhet. De gav också uttryck för att det kändes meningsfullt att ge något till andra att vara med och bidra och att vara någon som betyder något. Å den andra sidan, var det även många unga som beskrev att det sämsta med ledaruppgiften var barnen, det vill säga barn som inte gjorde som ledaren ville. Det vanligaste svar som förkom var: Det sämsta är barn som inte lyssnar. Andra svar handlade om barn som var negativa och ointresserade eller som, med ungdomarnas ord, hade dålig attityd. Det är uppenbart att unga ledare (liksom förstås många äldre) har svårt att veta hur man ska motivera barn som inte självklart vill vara med. Det finns anledning att återkomma till detta senare i artikeln. En fråga som tangerar det som handlar om hur ungdomar värderar ett idrottsledarskap är om verksamheten på något sätt blir annorlunda när de unga har ansvar, jämfört med när äldre har det. Ungdomar själv menar att det blir annorlunda, vilket följande citat är exempel på: Ja, det är inte lika seriöst när en ungdom håller i det... det blir liksom ett annat lugn... det är inte samma press... det blir lite mer lek vilket annars försvinner för tidigt. Ung man, 18 år Ungdomar tar inte så himla allvarligt på det hela. När vuxna är med är det så mycket regler, eller i alla fall mer upp- 8
styrt. När ungdomar styr är det lite mer avslappnat. Ung kvinna, 21 år Vi försöker styra det så att alla ska ha kul. Det är inte prestation och så vi ska främst ha kul. Inte tänker vi tvinga de där barnen att träna en massa vi leker ju! Ung man, 18 år De ungdomar som intervjuats var alla i äldre tonåren eller något äldre. De har hållit på med idrott länge och de flesta är fortfarande aktiva. Sannolikt är de vana vid att den träning de annars bedriver är prestationsorienterad och inte så lekfull, som den möjligen var när de var yngre. Att det inte blir något nytt när ungdomar får välja, som en del äldre som också intevjuades påtalade, är således inte ungdomarnas erfarenheter. Flera framhöll istället att det visst blir annorlunda när vuxna inte är med. Framför allt blir genomförandet inte så prestationsinriktat och seriöst, utan mer avslappnat och lekfullt. Vi vill ju ha kul, var ett uttryck som återkom. Slutligen ska jag diskutera några utmaningar som idrottsrörelsen står inför i arbetet med att rekrytera fler ungdomar som ledare, liksom att i än högre grad verka för att de unga klarar av sin roll och vill fortsätta med idrottsledarskapet. Fråga och fråga fler än de självklara Resultaten från de tre refererade undersökningarna ger dels vid handen att en del specialidrottsförbund är bättre än andra på att ge sina ungdomar chansen att fortsätta som ledare, dels att inte vilka ungdomar som helst tillfrågas om de vill vara ledare. Innan du som är äldre och erfaren ledare riktar ditt finger mot den skötsamma, positiva, pålitliga tonåring som du har så stort förtroende för och gillar så bra, för att fråga om inte han eller hon vill bli ledare, tänk då efter en stund. Finns det möjligen någon annan som du också skulle kunna välja? Är det någon annan som också skulle kunna bli ledare, trots att han eller hon inte passar in i den gängse mallen för vilka som anses som ledarbegåvningar. Vi behöver inte välja bort dem vi tror på, men vi skulle kunna välja till dem vi kanske inte i förstone tror på men som också skulle kunna bidra. Vi har en tendens att peka på dem som liknar oss själva och som vi känner igen oss i. Det är naturligt, men måhända finns det nytänkande vi gärna vill att ungdomar ska bidra med främst bland de grupper av ungdomar som inte självklart kommer ifråga för ett ledaruppdrag. Kanske är det de som i högre grad än andra kan tillföra nya synsätt, vara kreativa och nyskapande. De ungdomar som vanligtvis väljs ut som ledare idag, är inte sällan de som fortfarande är aktiva själva. Risken med att enbart rekrytera de skötsamma, är dels att stora grupper lämnas utanför rörelsen, dels att vi riskerar att gå miste om andra synsätt än de dominerande. Uppmuntra och bekräfta unga ledare De unga ledarna gav inte uttryck för att de måste ha betalt, men de vill gärna att ledaruppdraget ska vara av betydelse för deras framtid, kanske ge viss status, och framför allt vill de känna att de får stöd och uppbackning från sin förening. Det är inte så konstigt att vara ledare är förvisso utvecklande och stimulerande men det inne- 9
bär också ett stort ansvar och positionen är utsatt. Att finna former för hur man bäst kan stödja de ungdomar som blir ledare, är därför en angelägen uppgift för varje förening. Att låta ungdomar få utbildning är en del av det stöd de behöver, men de har även behov av att känna att andra ledare i föreningen uppskattar deras insats och de behöver få möjlighet att prata om det som är svårt i ledarskapet. Att vara ett gott stöd till unga ledare kostar en del inte i reda pengar men i tid och engagemang. Den som satsar sin tid och sin energi på att hjälpa ungdomar att lyckas som ledare, får dock mycket igen. Att utveckla andra är oftast att utveckla sig själv. Lär av de unga Att många ungdomar tröttnar på föreningsidrott kan bero att det tycker det är för allvarligt. Mycket tyder i alla fall på att när de själva organiserar det hela så blir det mer avslappnat och mer lekfullt. Här har vi som är äldre mycket att lära. Samtidigt som vi ska uppmärksamma dem och ge stöd, är det också viktigt att vi vågar släppa taget och ge ungdomarna fria tyglar att forma verksamheten efter eget huvud. Det är dock inte fel att vi sneglar lite på hur de gör för de har mycket att lära oss. Ungdomars känsla av sammanhang Slutligen ska jag diskutera en förutsättning som jag tror är viktig om vi ska få ungdomar att stanna kvar inom idrotten, oavsett om det rör sig om att vilja fortsätta som aktiv eller som ledare. Till stor del handlar det om hur väl idrotten lyckas tillfredsställa ungdomars behov och får dem att tycka det är meningsfullt. Det låter självklart, men vad innebär det? Många, inte minst så kallade framtidsanalytiker, vill gärna ge en generell bild av hur ungdomar är idag. De hävdar till exempel att nutidens ungdomar inte vill binda sig på samma sätt som tidigare. Att lova att vara tränare varje måndag, tisdag och torsdag en hel säsong kan känns som en evighet, och ett alltför stort åtagande för en del. De som är unga idag vill ha så många dörrar som möjligt öppna och kunna gå igenom den dörr som för stunden verkar mest lockande. Därför måste föreningslivet anpassas och också förändras för att möta de ungas behov. Om man vill hålla kvar ungdomar måste man kanske därför dra ner på krav om närvaro och komma överens med ungdomarna om vad som kan vara rimligt. Säkert ligger det en hel del i dessa iakttagelser att ungdomar av idag är annorlunda och att de inte ser likadant på tillvaron som tidigare ungdomsgenerationer gjorde. Å andra sidan, kan man fundera över om det kan tänkas finnas några behov som faktiskt är tidlösa och därför inte ändras, trots att samhället runt omkring oss gör det. Sannolikt har vi alla, oavsett om vi är barn, tonåringar eller vuxna, behov av att bli omtyckta, sedda och bekräftade. Vi har även behov av att ingå i en gemenskap som är meningsfull och där vi känner att vi betyder något. De allra flesta finner också en drivkraft i att lära sig nya saker och har ett behov av att utveckla nya färdigheter och förmågor. Föreningsidrotten har alla möjligheter att svara upp mot dessa mer eller mindre grundläggande mänskliga behov, men det sker inte av sig självt. Då måste ungdomars behov styra idrottsaktiviteten, och inte tvärtom. Det krävs en genomtänkt verk- 10
samhet för att skapa en miljö, där alla kan bli bekräftade och sedda och som stimulerar till lärande och utveckling. För många ungdomar har idrotten en viktig roll som identitetsskapare. Unga identifierar sig med andra ord ofta genom sitt idrottande och får därmed ett värde, både i sina egna och i omgivningens ögon genom att de är basketspelare, gymnaster, friidrottare eller vad det nu kan vara. Omvänt har det också visat sig att ungdomar som har låg tilltro till sin egen fysiska förmåga och som inte är idrottsaktiva identifierar sig som en som inte är så sportig. Forskaren Aaron Antonovsky har intresserat sig för vad som gör att människor upplever sig ha god hälsa trots att de är utsatta för stor press. I sina studier har han funnit att de som trots en svår situation känner att tillvaron är begriplig, hanterbar och meningsfull också känner sig friska. Utmärkande för dessa är att de har en större känsla av sammanhang i tillvaron. Min uppfattning är att hans resonemang går att överföra på idrott och på ungdomars deltagande i idrott. Med detta synsätt är det de ungdomar som känner att idrotten är begriplig, hanterbar och meningsfull som vill stanna kvar i sin förening och fortsätta idrotta. Om detta antagande är riktigt, kan vi på olika sätt hjälpa dem så att de får en större känsla av sammanhang för verksamheten eller för, i detta fall, ledarskapet. Det handlar alltså om att göra ledarskapet begripligt, de ska förstå vad det handlar om och går ut på, mer hanterbart, de behöver hjälp och stöd att handskas med exempelvis omotiverade barn och krävande föräldrar. Om vi lyckas, kommer de att känna att rollen är än mer meningsfull. Att vara ledare kan innebära rena idrottslyftet för ungdomar! Referenser Redelius, K (2002) Ledarna och barnidrotten. Idrottsledarnas syn på idrott, barn och fostran. (Stockholm: HLS Förlag) Redelius K. & Auberger, G. & Bürger Bäckström, C. (2004) Ung ledare sökes. En studie av Riksidrottsförbundets satsning på unga ledare. (Stockholm: Idrottshögskolan & Riksidrottsförbundet & SISU Idrottsutbldarna) Redelius, K. & Sandahl, B. & Thedin Jakobsson, B. När ungdomar själva får välja. En studie av Riksidrottsförbundets Ungdomsinitiativ från idé till aktivitet. (Stockholm: Idrottshögskolan & Riksidrottsförbundet). 11
Idrotten landets ledande ledarskola 12