Gällivare-Tysfjord. Samverkan för tillväxt

Gällivare-Tysfjord Samverkan för tillväxt

SAMMANFATTNING I föreliggande utredning har vi undersökt förutsättningar för ett utökat samarbete mellan Tysfjords och Gällivare kommuner. Vi har kartlagt näringslivet i Gällivare, Tysfjord och Jokkmokk och vi har undersökt förutsättningarna för samverkan mellan företag. Speciellt har vi då beaktat turismens utvecklingsmöjligheter. Därutöver har vi undersökt möjligheterna att förlänga Ritsemvägen fram till norska kusten och olika alternativa vägsträckningar och tekniska lösningar har diskuterats. Vi har då utgått från att E 6 kommer att byggas om i en östligare sträckning förbi Tysfjorden. Konsekvenserna för de olika alternativen har undersökts och vi har särskilt beaktat vägens inverkan på natur, rennäring och turism. I samband härmed har vi även undersökt möjligheter att exploatera vattenkraft, vindkraft och mineraler i vägens närområde. Vi har då identifierat och undersökt fyra tänkbara vattenkraftsobjekt. De olika alternativa vägsträckningarnas betydelse för vägens tillgänglighet/ framkomlighet har diskuterats och vi har funnit att vägen bör gå fram längs stora Luleälvs dalgång och korsa gränsen väster om Sårgåjávrre. Strax innan gänsen ska den gå in i tunnel som på norsk sida utmynnar på Eidryggen mellan Grunnfjord och Mannfjord, därefter in i ny tunnel som utmynnar i Råna vid Grunnfjorden varefter den följer tidigare anlagd väg fram till Tjårnes. Trafikunderlaget är litet och det blir en förhållandevis omfattande investering. Det ekonomiska utfallet visar ett samhällsekonomiskt underskott på åtminstone 1,6 miljarder SEK. Om man som en följd av vägbygget även tillvaratar möjligheterna att exploatera vattenkraften i området minskar underskottet till 1,2 miljarder SEK. Då ska observeras att beloppen inte inkluderar kostnaden för intrånget i tidigare orörd natur och inte heller kostnaden för störningar på rennäringen. 2

1 Bakgrund... 6 2 Rapporten... 8 2.1 Projektets organisation... 8 2.2 Syfte... 8 2.3 Metod... 9 2.4 Avgränsning... 9 3 Områdets Naturmiljö... 10 3.1 Geologi... 10 3.2 Topografi... 15 3.3 Områdets vegetation... 18 3.4 Djurlivet i området... 20 4 Områdets Kulturmiljö... 23 4.1 Historik med arkeologisk översikt... 23 4.2 Reindrift i Nordland... 23 4.2.1 Naturgrunnlaget... 23 4.2.2 TYSFJORD... 24 4.3 Rennäringen i Sverige... 25 4.3.1 Renen... 26 4.3.2 Andra markanvändare... 28 4.4 Samebyarna i Sverige... 29 4.4.1 Sörkaitums sameby... 29 4.4.2 Sirges sameby... 30 4.4.3 Baste sameby... 31 4.4.4 Girjas sameby... 32 4.5 Reinbetesdistrikten i Norge... 33 4.5.1 Frostisens reinbetesdistrikt... 33 4.5.2 Stájggo-Hábmer reinbetesdistrikt... 34 4.6 Samebyarnas markanvändning i området... 34 5 Områdets energitillgångar... 35 5.1 Vattenkraften i Luleälven. Historik... 35 5.2 Nu aktuella vattenkraftsobjekt... 38 5.2.1 Kraftstationen vid Sievgokjavrre... 38 5.2.2 Kraftstationen vid Sårgåjávrre... 39 5.2.3 Energikonsumtionens miljökonsekvenser... 40 5.2.4 Vattenkraftens miljökonsekvenser...41 5.3 Vattenkraftsutbyggnadens effekter på befolkning och lokalsamhälle... 43 5.3.1 Utbyggnad av Sievgoks kraftstation...44 5.3.2 Utbyggnad av Sårkåjåhkå kraftstation... 45 5.4 Vindkraft... 47 5.4.1 Vindkraftens miljöeffekter... 48 3

5.5 Mineraltillgångar...49 5.5.1 Mineraltillgångar på norsk sida... 49 6 Turismen... 50 6.1 Turismen i Sverige.... 50 6.1.1 Norsk turismen i Norrbotten... 51 6.2 Turismen i Norge... 52 6.2.1 Turismen i Gällivare... 52 6.2.2 Turismen ijokkmokk... 55 6.2.3 Utvecklingsmöjligheter Vägen Västerut... 55 6.3 Världsarvet Laponia... 56 7 Handel och näringsliv... 58 7.1 Handel på svensk sida... 58 7.1.1 Handeln i Gällivare... 59 7.1.2 Scenario för en möjlig handelsutvecklin i Gällivare... 60 7.2 Näringslivet i Gällivare förutom handel... 64 7.2.1 Allmänt om arbetsmarknaden... 64 7.3 Handel och näringsliv på Norsk sida... 73 8 Områdets kommunikationer... 75 8.1 Sjöfarten... 75 8.1.1 Sjöfarten på svensk sida... 75 8.1.2 Sjöfarten på norsk sida... 76 8.2 Järnvägsnätet... 76 8.3 Flygtrafiken i Sverige... 79 8.3.1 Kiruna... 79 8.3.2 Luleå... 79 8.3.3 Arvidsjaur... 79 8.3.4 Gällivare... 79 8.3.5 Pajala... 80 8.4 Flyget i Norge... 80 8.5 Vägnätet... 80 8.5.1 Vägnätet på svenska sidan... 81 8.5.2 Vägnätet på norska sidan... 83 9 Planerad ny infrastruktur... 85 9.1 Planerad infrastruktur på svensk sida... 85 9.1.1 Vägalternativ 1... 90 9.1.2 Vägalternativ 2... 92 9.1.3 Vägalternativ 3... 94 9.2 Planerad ny infrastruktur på norska sidan... 94 9.3 Vägens inverkan på de samiska näringarna... 95 9.3.1 Övergripande betesmässiga förutsättningar... 96 9.3.2 Effekter för rennäringen av en ny väg...97 9.4 Vägens effekter på norsk befolkning och lokalsamhälle... 100 9.5 Vägens betydelse för vattenkraftsexploateringen... 101 9.5.1 Sievgoks Kraftstation.... 101 9.5.2 Sårkåjåhkå Kraftstation... 102 9.6 Vägens betydelse för mineralexploateringen... 103 4

9.7 Vägens betydelse för Turismen... 103 9.7.1 Informationskällor som är viktiga för turismen... 108 9.7.2 Följdinvesteringar i samband med vägbygge... 108 9.8 Vägens betydelse för näringsliv och handel... 110 9.9 Vägens betydelse för framtida näringsliv och handel... 110 9.10 Utvecklingen i Arjeplog och Arvidsjaur... 113 9.11 Vägens betydelse för näringsliv och handel... 115 9.11.1 Fiske og havbruk... 116 9.11.2 Industriprodukter... 116 9.11.3 Kjøpsvik Havn... 116 9.11.4 Andre kulturbaserte næringer... 116 9.12 Vägens miljöpåverkan... 116 10 Samhällsekonomiska konsekvenser av vägförbindelsen... 121 10.1 Samhällsekonomiska kalkylers användningsområden... 125 10.1.1 Samhällsekonomisk kalkylering i byggsektorn... 125 10.1.2 Samhällsekonomisk kalkylering för infrastrukturinvesteringar... 126 10.2 Vägars samhällsekonomiska kostnader... 128 10.2.1 Skatter i samhällsekonomiska kalkyler... 128 10.2.2 Driftskostnader... 129 10.2.3 Miljöpåverkan och barriäreffekter... 129 10.2.4 Olyckor... 131 10.2.5 Fordonskostnader... 131 10.2.6 Tidskostnader... 131 10.3 Samhällsekonomiska intäkter... 132 10.4 Samhällsekonomiska kalkyler för aktuellt vägprojekt... 133 10.4.1 Anläggningsutgiften... 133 10.4.2 Driftskostnad för vägen på svensk sida.... 134 10.4.3 Miljöpåverkan och barriäreffekter... 135 10.4.4 Olyckskostnader... 136 10.5 Samhällsekonomiska intäkter av den nya vägen... 136 10.5.1 Reducerad restid... 140 10.5.2 Ny Trafik... 140 10.5.3 Förbättring av den befintliga Ritsemvägen... 141 10.6 Utbyggnad av vattenkraft... 141 10.6.1 Vindkraft... 143 10.6.2 Förbättrade elnät och bredband... 143 10.7 Turismen och näringslivet... 143 10.7.1 Godstransporter... 144 10.8 Kalkyl... 145 11 Uppnådda resultat... 146 12 Kritisk granskning och analys... 148 13 Referenser... 150 5

1 BAKGRUND Redan 1969 inleddes arbetet i Gällivare kommun med att få till stånd en vägförbindelse till Norge. Frågan aktualiserades i samband med vattenkraftsutbygganden i Ritsem och regleringen av Sitasjaure vilket bl a medförde en vägförbindelse mellan Ritsem och Sitasjaure och en kraftledning på norra sida Sitasjaure till Norge. Den vägsträckning som varit aktuell är således sträckningen Sitasjaure i Sverige till Skjommen i Norge. En översikt över politisk aktivitet visar att 1972 väcktes frågan i Nordiska Rådet som dock bedömde att frågan inte hade ett sådant allmänt intresse att den skulle bli föremål för allmänna vägmedel. 1977 övervägde Gällivare kommun tillsammans med Jokkmokks kommun och Vattenfallsverket att hos regeringen begära att särskilda medel skulle disponeras för byggande av en väg. 1978 svarade Bostadsdepartementet som i proposition avstyrkte vägen med hänvisning till naturvårdsintressen. Riksdagen avstod från att ta ställning i avvaktan på att förutsättningarna utretts. 1978 tillskriver flera samebyar regeringen och kräver att vägen inte får byggas. 1988 motioneras i Gällivare kommunfullmäktige om vägen. Det övervägs om den föreslagna vägen ska tas med ii den kommunala översiktsplaneringen vilket kan innebära att en prövning av tillåtligheten kommer att ske både regionalt och nationellt. 1996 svara Gällivare kommun på kommunikationskommitténs betänkande och anför betydelsen av en ny mellanriksväg. 1996 motionerar norrbottniska riksdagsmän i Sveriges Riksdag om en ny mellanriksväg. motionen lämnas utan åtgärd. 2001 behandlar Gällivare kommunfullmäktige en motion innebärande att fortsatt utredning om en mellanriksväg skulle göras. 1998 har kommunerna Tysfjord och Gällivare samarbetat om Biblioteksprojekt, Interreg Atlas, Saddje och Gränsleden/ Rajdebalges. Dessa projekt har stöttats av Interreg Nordkalotten. År 2002 tecknade kommunerna avtal och blev vänorter. år 2005 inleddes samarbetet kring den luesamiska bokbussen. Kommunerna har också haft utbyte och samverkan mellan skolor, museum och kulturverksamheterna. Dessa samverkansarbeten ledde fram till den gemensamma diskussionen om en ny mellanriksväg, dock med en ny sträckning. Kommunerna bedömde att en sträckning mellan Ritsem, längs Akkajaure in i Norge och ansluta till vägnätet i Tysfjordsområdet på ett bättre sätt skulle tillgodose befolkningens behov och ge bättre utvecklingsmöjligheter. I 6

samverkansarbetet kunde man också konstatera att de tidigare insatserna inte undersökt förutsättningarna för en väg och att man inte tagit ett brett grepp över utvecklingsmöjligheterna i regionen. Dessa gemensamma diskussioner och samverkan med andra parter som Sörkaitums Sameby och Vattenfall ledde fram till en gemensam Interregansökan och denna rapport. 7

2 RAPPORTEN 2.1 PROJEKTETS ORGANISATION Initiativtagare och projektägare till denna utredning har varit Gällivare och Tysfjords kommuner samt Sörkaitum Sameby. Projektets har från svensk sida finansierats av Gällivare kommun, Vattenfall AB, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Vägverket region Norr samt EU:s europeiska regionala utvecklingsfond interreg III A Nord. Finansiärer för den norska delen av utredningen har varit Tysfjords kommune, Innovation Norge, Nordlands fylkeskommune samt EU:s europeiska regionala utvecklingsfond interreg III A Nord. Varje medförfattare har skrivit på sitt eget språk och vi har inte ansett att det varit nödvändigt med någon översättning. För det löpande arbetet har Gällivare kommun köpt konsulttjänster av Staffan Johansson som samtidigt varit projektledare och koordinator för de bägge ländernas gemensamma arbete. Utvecklingssekreterare Bernt Wennström på Gällivare kommun har deltagit i planering och utredningsarbete och samtidigt varit den som haft det ekonomiska ansvaret för den svenska delen av projektet. På norsk sida har Stig Erikssen på Tysfjords kommune haft motsvarande funktion men även planchefen Tor-Svein Skogstad har tagit aktiv del i utredningsarbetet. Ola Pittsa har genomfört den del av utredningen som berör de samiska frågorna på ömse sidor av gränsen. Lars Börge Myklevold vid Museum Nord -Tysfjords museum har svarat för den historiska beskrivningen av den samiska befolkningen i området. På svensk sida har Staffan Johansson och Ola Pittsa tillsammans med Bernt Wennström gjort huvuddelen av utredningsarbetet men Vattenfall och Vägverket har svarat för de delar av rapporten som berört deras respektive områden. Christina Allard vid Luleå tekniska universitet har svarat för den juridiska genomlysningen av vägbyggnadsprojektet och Britt- Mari Persson Gällivare kommun har genomfört intervjuer hos 21 utvalda företag inom kommunen. Hon har även sammanställt och bearbetat intervjusvaren. Ingrid Inga Jokkmokks kommun har använt samma frågor som enkät till företagarna i Jokkmokk. Den norska delen av projektet har organiserats på så sätt att man köpt externa utredningar. Kjell Heggelund på Transportutvikling i Narvik har utrett de delar som avser handel turism och kommunikationer på norsk sida. Kjell har även varit med vid planeringen av projektet och tagit aktiv del i dess utformning. Vägsträckning och teknisk utformning av vägen på norsk sida har utretts av Björn Bostad och Tor Gunnar Pedersen på AT Consult i Narvik. Utredning om naturmiljö och belysning av de regelverk som reglerar exploatering av mark i orörd naturmiljö har gjorts av Catrine Amundsen och Edvard Bring. 2.2 SYFTE Föreliggande utredning ska kartlägga förutsättningarna att utveckla näringslivsprojekt för Gällivare och Tysfjords kommuners gemensamma nytta. I projektet ingår att utreda förutsättningarna för samarbete mellan kommunerna för att främja näringslivet i Gällivare och Tysfjords kommuner, samt att utreda förutsättningar för och konsekvenser av att upprätta en ny vägförbindelse över fjällkedjan så att E6 på norsk sida knyts samman med E 45 på svenska sidan. 8

2.3 METOD Utredningen ska göras gemensamt av Gällivare och Tysfjord kommuner i samverkan med företrädare för de samiska intressena. Utveckling av de samiska näringarna ska utredas och möjligheterna till utvinning av naturresurser ska utredas i samråd med berörda myndigheter i respektive länder. Information och synpunkter ska även inhämtas från övriga intressentgrupper, verk och myndigheter och de legala aspekterna på vägbygget ska utredas. Med beaktande av synpunkter från alla berörda ska de samhällsekonomiska konsekvenserna av ny vägförbindelse beräknas varvid även alternativa vägstandards diskuteras. 2.4 AVGRÄNSNING Rapporten bygger huvudsakligen på sammanställning av redan kända fakta i bägge länder och utgår från den situation som gäller i dagsläget. Utifrån detta görs ett rimligt scenario gällande prisutveckling, näringslivsutveckling och förväntad trafikutveckling om aktuell vägförbindelse upprättas. Den nya vägsträckningen planeras översiktligt som möjlig korridorer där anläggnings och underhållskostnader beräknas med utgångspunkt från tidigare vägbyggnad i fjällterräng. I kalkylen ingår även kostnader för uppgradering av befintlig väg Vietas-Ritsem så att den kan överföras till det allmänna vägnätet. 9

3 OMRÅDETS NATURMILJÖ 3.1 GEOLOGI För 500 miljoner år sedan var den skandinaviska berggrunden nednött till stora slättområden, sk peneplan, som bara avbröts av enstaka låg bergformationer. Hav täckte stora delar av den skandinaviska halvön därmed följde en ganska rikt utvecklad djurvärld med kräftdjur, trilobiter och koraller. Deras skal och skelett sjönk till bottnen och bildade så småningom kalksten. Processen pågick under hundratals miljoner år och under tryck omvandlades sand och lera på bottnarna till sandsten och lerskiffer. I havet utanför nuvarande Norges kust väster om nuvarande Lofoten bildades en svaghetszon i jordskorpan, bottnen sjönk in och bildade en stor trågliknande sänka som fylldes med sediment. Lagren blev allt tjockare och det blev dessa lagrade bergarterna som så småningom kom att bilda byggmaterialet till Kaledoniderna, den skandinaviska fjällkedjan, (Lindberg, H. Rask, L. 1965). Processen startade mellan 430 och 380 miljoner år sedan när kontinentalplattan Laurentia (nuvarande Nordamerika) kolliderade med kontinentalplattan Baltica. (Öberg 2006). Havet som före kollisionen låg mellan plattorna trycktes samman. Sedimenteringen i havet och de skandinaviska (förskandinaviska) floderna hade då fört ut sediment västerut i havet och fyllt upp sänkan med sedimentbergarter av 5 000 10 000 meters tjocklek. Denna havsbotten, öarna, kontinentalsocklarna och kustområdena veckades nu samman, restes på kant och försköts flera hundra kilometer österut över den skandinaviska kontinentskorpan. De sammanpressade lagren av sten, sand lera och sediment veckade sig och bildade därmed sk skållor. Dessa kan variera i tjocklek från något tiotal meter till flera hundra meters tjocklek. Ur geologisk synpunkt är området intressant därför att det är ett av de få områden där man kunnat fastställa hur långt skållorna transporterats vid kollisionen mellan kontinentalplattorna. Vid Ritsem finns skollor som man konstaterat kommer från ett område som ligger 58 mil väster om den plats där de nu hamnat. De har alltså bildats i havet väster om nuvarande Lofoten. De understa skållorna som därmed även är de äldsta sträcker sig längst mot öster och når i Luleälvsområdet ner till Stora sjöfallet. Där tar också skollberggrunden slut. De översta och därmed yngsta skållorna finner man längst i väster. Skållorna sluttar svagt mot väst eller nordväst men i öster avslutas skållberggrunden ofta med ett brant parti den sk Glinten (Melander 1976). Den fjällkedja som därmed bildades beräknas ursprungligen ha nått en höjd av 5 000 7 000 meter. Den har därefter under tidens gång eroderats av is, regn och frost och vind för att åter höjas i nya geologiska processer i flera omgångar. De understa partierna i skollberggrunden, de som ursprungligen bildades i en omvandlingsprocess långt under markytan har nu kommit i dagen (Laufeld 1980). De yngre västligaste skållorna bär spår av havsbotten med stort inslag av kalkhaltiga bergarter. Det är gott om mjukare bergart som glimmerskiffer vilken varierar starkt i sammansättning med innehåll av marmor och grafitskiffer. Längre i öster, i den mellersta och östliga skollberggrunden dominerar magrare urbergsarter som syeniter, graniter och hårdskiffer. Berggrunden i Suorvadalen längre mot öster och på lägre höjd består av röd kvartsit som är en mycket hård bergart och följaktligen starkt resistent mot nednötning. 10

Längs Áhkájavrre och i dalgångens förlängning fram till norska gränsen rör man sig på det mellersta lagret av skollberggrunden. Här är stora delar av den övre skollberggrunden borteroderad och här dominerar hårda bergarter som granit och syenit (Melander 76). Figur 1 Bilden visar den något karga miljön uppe på Stuor-Seukok I den västliga delen av dalgången, sydväst om Sårgåjávrre ligger ett urbergsområde med granit, syenit och gabbro 1. Söder därom men även norr om dalgången kommer bergsområden med yngre skållor i dagen. I området som ligger norr om de tre sjöarna Upmas, Gättsak och Sievgokjávrre och söder om Sitojaure går den så kallade Seve-köliskållan i dagen. Bergarterna vid fjället Rávdoajvve och vid Gálavárddo Márggo massiven domineras således av glimmerskiffrar med ett större sammanhängande område av den mycket hårdare och motståndskraftigare bergarten amfibolit insprängt bland glimmerskiffrarna söder om Kåbråjaure. Väster därom vid Skuogetjåhkkå och västerut mot gränsen ligger ett större sammanhängande område med gnejsbergarter. Förutom dessa något så när sammanhängande större områden ligger insprängt även mindre områden med andra bergarter. I västra ändan av Sievgokjávrre och ner mot Áhkájávrre ligger ett område med hårdare bergart som kvartsit och hårdskiffrar. Samma bergart omger i en bård den norra stranden av Ubmasjaure och den västligaste delen av urberget som ligger sydväst om Sårgåjávrre. I dalgången finns även ett mindre område med kalksten längs sydsluttningen 1 Granit, syenit och gabbro är eruptiva bergarter som bildats djupt ner, svalnat långsamt och därför bildat stora kristaller. Gabbro som även kallas grönsten är basisk. Graniten är sur och syeniten ligger i surhetsgrad mellan de två övriga. 11

av fjället Gálavárddo (Kalavarta) som ligger sydöst om sjön Sårgåjávrre. Samma bergart återfinns även insprängt som två mindre körtlar norr om sjön Gättsaks (Kätsaks) östra ände. Det finns även och ett litet område av kalksten insprängt i ett område av glimmerskiffer, söder om den östra ändan av samma sjö. Figur 2 Berggrundskarta över området mellan Ritsem och norska gränsen. Källa Melander Områdets naturvärden har klassificerats från geomorfologisk synpunkt (Melander 1976). Norr och nordväst om Ritsem har sjön Siiddasjávri (Sitasjaure) högt skyddsvärde på grund av att terrängen medger en rekonstruktion av den ursprungliga Sitasjaureissjön så att den blir en av de bäst dokumenterade issjöarna i de norra fjälltrakterna. Området väster om Áhkájavrre utmärks inte av några speciellt skyddsvärda formationer och vid Ritsem och vid Áhkájavrre stränder är terrängen så påverkad av vattenkraftsexploateringen att den inte länge bedöms som intressant ur geomorfologisk synpunkt. Vid mitten av 1970-talet inventerades området av Melander (Melander 1976) och speciellt skyddsvärda områden (klass 1) som är av betydelse för den geovetenskapliga 12

naturvården inom hela fjällkedjan markerades med mörk färgton. Inom det område som visas av kartan i fig 3 finns endast ett område av denna skyddsklass och det är de sk Akkaterasserna. Det är de stora glacifluviala terrasserna mellan Akka och Sjnjuftjutis som ligger i nedre kant av kartbilden Områden med något lägre skyddsklass är av regional betydelse för den geovetenskapliga naturvården (klass 2) markerades i något ljusare färgton. Områden med ännu något lägre skyddsklass, (klass3) markerades i ytterligare ljusare färgton. De är enligt Melander av lokal betydelse för den geovetenskapliga naturvården. De skyddsvärda områdena framgår av karta fig 3. Där framgår även var den mänskliga påverkan varit som störst i området. Av kartan framgår att stränderna runt Áhkájavrre men även dalgången från Ritsem upp mot Sitasjaure var utsatta för kraftig mänsklig påverkan redan i mitten av 1970-talet. 13

Figur 3 Områden med olika grader av skyddsbehov enligt Melander Klass 1-område Klass 2-område Klass 3-område Område starkt påverkat av mänsklig aktivitet Område påverkat av mänsklig aktivitet Område med ännu ej färdigställt exploateringsföretag Melander gör bedömningen att området som helhet är tåligt mot extensiv markanvändning som renskötsel, jakt och rörligt friluftsliv men att man måste vara uppmärksam på risken för markskador på myrmark och glacifluviala avlagringar. 2 2 Avlagringar som bildats av glaciärernas smältvatten 14

3.2 TOPOGRAFI Lule älv som är ett av landets största vattenflöden består i sitt övre lopp av två grenar, stora och lilla Lule älv. De bägge grenarna flyter samman i Vuollerim och fortsätter ner mot havet som ett vattendrag. Den norra grenen, Stora Luleälv, kommer från Sjön Áhkájavrre ca 100 km väster från Porjus. På platsen där den nuvarande sjön Áhkájavrre nu ligger fanns tidigare sjökedjan Suorvajaure-Alemusjaure-Luoktanjarkajaure-Råtjajaure (Melander 1976). De sjöarna har överdämts i etapper. Den första påbörjades 1919 då vattenytan höjdes 8,5 meter. Därefter har dämningshöjden ökat i tre omgångar så att regleringshöjden efter den senaste regleringen år 1972 uppgick till 30 meter. Den sjö som då bildades ligger ungefär 450 meter över havet och är mer än 60 km lång. Den är samtidigt vattenmagasin för kraftverket vid Stora Sjöfallet. Den är näst Vänern landets största vattenmagasin, och amplituden mellan högsta och lägsta dämningsgräns kan som framgått fluktuera 30 meter. Dalgången har här en sydostnordvästlig riktning vilket är den vanliga orienteringen för nordsvenska älvdalar med ursprung i den skandinaviska fjällkedjan. Den norra sidan av sjön är förhållandevis brant och randbergen går mestadels ända fram mot vattnet. På den södra sidan ligger randbergen lite längre från vattnet och ger på några ställen utrymme för viss platåbildning. I sitt nedre lopp är sjön smalare och stränderna över lag brantare. I den övre delen av sjön, från ungefär 40 km väster om utloppet i Stora Sjöfallet vidgas sjön från ca 4 km bredd till 7 km för att åter smalna av i den översta delen. På södra sidan av sjön och väster om den vidgade delen ligger de flackaste partierna med en bredd av ca 5 km mellan sjön och omgivande randberg. Det flacka partiet fortsätter i sjöns förlängning västerut med en bredd av ca 5 km. Detta förhållandevis flacka parti av den övre älvdalen omfattar sjön Sårgåjávrre som skulle kunna betraktas som Áhkájavrres källsjö. Den förhållandevis flacka terrängen sträcker sig från Áhkájavrres västra ända och västerut nästan fram till norska gränsen. På Áhkájavrres norra sida går randbergen fram till sjön i nästan hela dess sträckning, från utloppet i Suorva och västerut fram till ca 10 km väster Ritsem. Det västligaste av randbergen, Stuor Sievgok faller brant i sin västligaste del och på den flackare terrängen väster och norr om Stuor Sievgok ligger tre större sjöarna, Ubmas, Sievgokjávrre och Gätsak som samtliga avvattnas i Áhkájavrre. Sjöarna ligger ca 100 meter högre än Áhkájavrre. Väster om de tre sjöarna, och nordväst om Áhkájavrre ligger fjället Gálavárddo (Kalavartta) och här stiger landet vid pass 200 meter till ca 700 meters höjd. På den nivån har man överskridit trädgränsen och helan sträckan ligger terrängen västerut fram till norska gränsen ligger i sin helhet ovanför trädgränsen. 15

Figur 4 Kartutsnitt som visar dalgången väster om Áhkájavrre (Akkajaure) I den västligaste delen av dalgången, på ett avstånd av ett par km från gränsen mot Norge stiger emellertid terrängen brantare. Från ca 500 meter till ca 700 på en distans av ungefär 2 km. På bilden figur 5 nedan kan man se den flacka terrängen och även de brantare gränsfjällen längst i väster 16

Figur 5 Utloppet från Sårgåjávrre (Sårkåjaure). I bildens bakgrund gränsfjällen mot Norge. Sammantaget kan man säga att älvdalen i sin västligaste del är förhållandevis flack för att vara fjällterräng. Norra stranden av Áhkájavrre visserligen är brant med kalfjäll till 1 à 2 km från sjöstranden men branten är inte värre än att björkskog kan växa i hela sluttningen mellan kalfjäll och vatten. Sluttningen av Stuor-Seukok ner mot Áhkájavrre är delvis storblockig på samma sätt som sluttningarna ner mot Áhkájavrre i området närmast öster om Ritsem. 17

Figur 6 Nordvästra stranden av Áhkájavrre (Akkajaure) väster om Ritsem. Utsikt mot väster 3.3 OMRÅDETS VEGETATION. Området öster om den svenska fjällkedjan är ju den västligaste utlöparen av jordens största sammanhängande barrskogsområde, den sibiriska Tajgan. Den inträffar i Luleå lappmark vanligen på 400-600 meters höjd över havet (Lindberg, H. Rask, L. 1965). Det finns stora lokala variationer beroende på skillnader i det lokala klimatet. Ovanför barrskogen breder fjällbjörksregionen ut sig med en vertikal utbredning av 200 300 meter. Fjällbjörken upphör att bilda slutna bestånd på 600 800 meters höjd över havet och därefter övergår terrängen successivt till fjällhed. I flacka områden som vid Stora Luleälv kan fjällbjörkskogen täcka mycket stora arealer. Ovanför fjällbjörkskogen vidtar fjällheden som kan ha en vertikal utbredning på uppemot 1 000 meter. Man brukar dela in fjällheden i de tre växtzonerna låg, mellan och högfjällbältet. Vegetationen består av köld och torrhetshärdiga växter som kräver mycket ljus. Hur floran är sammansatt beror främst av markens kalkhalt. Det område som avvattnades av Stora Luleälv via Stora sjöfallet bestod ursprungligen av nästan 5 000 km 2 och inom området fanns ursprungligen 589 sjöar (Hammar, J). Eftersom denna dalgång är djupt nedskuren har barrskogen här kunnat tränga länge upp mot den alpina zonen jämfört med vad som är fallet i övriga delar av fjällkedjan. Vegetationen i området domineras på samma sätt som i övriga delar av de svenska fjällen av klimat, topografi, bergrund och jordart. Till följd av att berggrunden domineras av hårda svårvittrade bergarter så har den generellt sett mager vegetation. Innan man helt dämde över dalgången fanns emellertid smärre områden med rik vegetation. Sålunda kunde Björkman (Björkman 1939) lokalisera inte mindre än 532 arter av växter i området. Då hade han ändå inte räknat med alla artvarianter och hybrider. 18

Det går en skiljelinje mellan två klimattyper genom den svenska fjällkedjan. Väster om fjällen råder maritimt klimat med hög fuktighet, milda vintrar och svala somrar. Östra delen av fjällkedjan har däremot kontinentalt klimat med motsatt klimattyp. Avgörande för var och hur de olika klimattyperna dominerar beror på avståndet till Atlanten och bergskedjans höjd. I området väster om Stora Sjöfallet har den maritima klimattypen stark inverkan. Fjälltopparna på norska sidan når ca 1000 meter över havet och det är inte tillräckligt för att avskärma de västliga luftströmmarna. Dessutom är det nära till Atlantkusten. Där Norge är som allra smalast, vid Hellemofjordbotten är det inte mer än 6 km mellan havet och svenska gränsen. Den rika nederbörden är gynnsam för ängsmark som också förekommer rikligt i områdets västligaste delar. I låglandet inom björkskogsregionen förekommer även en hel del myrmark till följd av den rika nederbörden. Myrmarkernas vegetation är emellertid sparsam och den dominerande vegetationen är gräs, halvgräs och starr med inslag av buskvegetation. Terrängen är lättframkomlig eftersom jordtäcket mestadels är tunt. Våtkärr med svårframkomlig vegetation finns i området bara längs Valdajåhkås dalgång. Vegetationen längs ständerna av Áhkájavrre och dalgångens förlängning väster om Áhkájavrre består i huvudsak av björkskog och mager rished. Närmast vattennivån fjällbjörk och där ovanför rished med dvärgbjörk, en, blåbär, lappljung och i svackorna snölegevegetation med dvärgvide. Väster om Áhkájavrre upp mot Sårgåjávrre är fjällbjörkskogen förhållandevis reslig (Öberg 2006) men björkskogen ödelades vid senaste sekelskifte av björkmätarlarver. Förekomsten av örter är sparsam beroende på berggrundens sammansättning med hårda svårvittrade mineraler. Björken, som är det trädslag som når högst över havet når i dalgångens östliga delar upp till 650-700 meter över havet i öst och sydsluttningar. I den västliga delen av dalgången där den maritima klimattypen dominerar går inte trädgränsen högre än 500 600 m ö h. Till följd av den pågående klimatförändringen har men emellertid kunnat notera att trädgränsen börjat röra sig uppåt. SMHI har sen 1948 vid sin nordligaste mätstation, Naimakka konstaterat en ökning av medeltemperaturen sommartid med 0,6 o C. Om medeltemperaturen stiger med 3 o C skulle det ge samma effekter för det biologiska livet som en förskjutning av latituden med 60 mil. Trädgränsen skulle då krypa 300 m högre än vad den gör idag och områdets hela karaktär skulle förändras. Att medeltemperaturen höjts med 0,6 o C på 60 år behöver inte betyda att det tar 300 år innan den stigit med 3 o C. Om förändringen beror på växthuseffekten kan det gå mycket snabbare än så. Högre upp på fjället där berggrunden är kalkhaltigare och jordlagret tjockare finns rikare vegetation. Här kan man hitta fjälltorta, smörboll, kvanne, midsommarblomster och ormbunkar. På myrmarker med kalkrik berggrund finns orkideer som jungfru marie nycklar och brudsporre. På torrare marker med kalkrik berggrund sk dryashedar 3 finns en rikare örtbestånd. Förutom fjällsippa kan man här hitta lapsk alpros, fjällglim, purpurbräcka, kantljung, fjällklocka, flera olika spiror och orkideer. Den här vegetationstypen återfinns i området på fjällhedarna uppe på Gálavárddo (Kalavartta) 3 Benämningen Dryashed har uppkommit av att fjällsippan (Dryas ocopetala) är vanlig på dessa kalkhaltiga terrängavsnitt 19

Figur 7 Vegetationskarta som visar västra delen av Áhkájavrre (Akkajaure) med omgivningar. 3.4 DJURLIVET I OMRÅDET Även om djurlivet tidvis och temporärt kan vara rikt på individer så föreställer man sig i allmänhet fjälltrakterna som tämligen artfattiga. Insektslivet är ju definitivt rikligt under vissa perioder och det gäller inte enbart blodsugarna. Närmare 1 500 av landets 4 000 skalbaggsarter har påträffats i fjällen och av dessa finns ca 50 arter enbart där. I området förekommer även de flesta av fjällens djur. Älg vistas i här framförallt under sommar och höst. Den föredrar örtrik vegetation i fjällbjörksskogen men går gärna upp på kalfjället, förmodligen då för att få omväxling i dieten. Sommartid kan den även behöva ta sin tillflykt ovan trädgränsen för att komma från värsta insektsplågan. Björn förekommer regelbundet i området i ungefär samma lokaler som älgen. Den söker sig gärna till fjällbranterna framförallt då sydsluttningar på vårarna för att beta kvanne och tolta. Sensommaren/hösten söker den sig gärna upp på fjällhedarna för att äta kråkbär och hjortron, och längre ner i sluttningarna blåbär. Björnen är ju i likhet med älgen främst ett skogslevande djur men den kan mycket väl klara sig i ren fjällterräng. Som den allätare den är försummar den inget tillfälla att ersätta den vegetariska kosten med kött. 20

Järv och lo har fasta stammar i områdets nordligare del och givetvis förekommer här också rödräv, hare och flera sorter av smågnagare, bland annat fjällämmel. Varg förekommer inte annat än möjligen som sporadisk besökare. Det går inte att förena förekomst av varg med aktiv renskötsel inom samma område. Alla de fyra stora rovdjuren som förekommer i fjällen har tidigare jagats hårt och vissa av dem har balanserat på gränsen till utrotning. Rovdjurstammarna har nu återhämtat sig och spritts till områden där de inte funnits på mycket länge varför utrotningshotet för björn och lo för närvarande kan anses undanröjt. Vargen har ju kommit igen i andra delar av landet men dess ankomst har inte väckt någon odelad entusiasm i de områden där den är mest talrik. Vargstammens framtid är inte lika säker som för björn och lo. Den genetiska basen är smal och den är beroende av gentillförsel utifrån. Största frågetecken gäller dock för järven. Den sprids inte geografiskt på samma sätt som lo och björn eftersom den är starkt bunden till fjällterräng. Den art som nu kanske är mest hotad av fjällens däggdjur är fjällräven. Den har alltid jagats för sitt vackra skinn och med de långskjutande gevären som kom vid 1900-talets början blev jakten förödande effektiv. Särskilt vintern 1911-1912 dödades ett stort antal fjällrävar. Därefter minskade stammen markant och priserna steg dramatiskt. Ett skinn kunde betalas med upp till 1000 kronor vid mitten av 1920-talet och fjällräven jagades därför näst intill total utrotning innan den fridlystes 1928. Antalet överlevande fjällrävar var då så få att stammen trots fridlysningen aldrig har återhämtat sig. Om det nu förekommer tjuvjakt på fjällräv så är den förmodligen försumbar men det finns andra och värre hot. Färre rovdjursdödade renar uppe på kalfjället innebär mindre födotillgång för fjällräven vintertid. Stapelfödan fjällämmel förekommer inte så rikligt nu som tidigare och dessutom har den starkare rödräven i allt större utsträckning inkräktat på fjällrävens territorium. Den konkurrerar framgångsrikt om födan och dessutom är den en av fjällrävens farligaste predatorer. Den dödar fjällrävsvalpar men kan även döda vuxna fjällrävar eftersom den är ungefär dubbelt så stor som denna. Förutom denna direkta predation finns även risk att rödräven för rävskabb vidare till fjällräven. Sorkbestånden fluktuerar ju drastiskt mellan olika perioder och detta cykliska förlopp förorsakar matbrist bland deras predatorer under de år bestånden kraschat. Då drabbas även nästa nivå i näringspyramiden och hårdast slår det mot arter som är starkast specialiserade på smågnagare. Sådana år kraschar bestånden av fjälluggla och fjällräv eftersom föryngringarna kan utebli helt. Särskilt tydliga blir dessa variationer i fjällen eftersom faunan visserligen kan vara individrik ändå är artfattig i jämförelse med skogs och ängsmark. Normalt är det en ganska regelbunden periodicitet i gnagarförekomsten och sådana år kan fjällräven föda upp till 16 ungar. Det finns till och med uppgifter om att det förekommit 22 ungar i samma kull (Projekt fjällrävens hemsida 2007.) Det har emellertid inträffat någon förändring som gjort att de regelbundet återkommande toppåren av gnagare har upphört i den norra delen av fjällkedjan. Där har inte förekommit något toppår för gnagarna sen 1982. De år då det blir fjällrävsföryngring så sker det alltid i fjällterräng och eftersom fjällräven blivit så sällsynt finns det inte särskilt många yngelplatser kvar. Ett av de områden där föryngring sker är emellertid fjällterrängen i området mellan Áhkájávrre dalgång och norrut upp mot Sitasjaure (Angerbjörn). Sommaren 2007 har man konstaterat 23 fjällrävsföryngringar i Sverige men bara två av dessa i Norrbotten. De rapporter som nu inkommit tyder emellertid på att valparna i den ena kullen har dött i brist på föda. 21

I den höglänta terrängen ovan odlingsgränsen finner man fåglar som fjällripa, snösparv stenskvätta och här hittar man även jaktfalken som främst livnär sig på fjällripor. Snäppor och pipare hittar man på högplatåerna och även vid vattendragen nedanför kalfjället. I örtrik vegetation på fuktig dvärgbjörksluttning förekommer även häckning av dubbelbäckasin. I fjällbranterna häckar korp, kungsörn och fjällvråk och här finner man även den svarta ringtrasten. Havsörn förekommer frekvent i området men den häckar inte här. Den är beroende av grovgrenig tallskog för att häcka och sådan skog finns bara längre mot öster, nedanför den egentliga fjällkedjan. En annan mindre vanlig fågel som sporadiskt påträffas i de här trakterna är fjällugglan. Innan vattenkraftsutbyggnaden fanns i Stora Luleälvs dalgång ett stort antal sjöar varav några var helt fisktomma. Sådana sjöar har speciellt insektsliv och där kunde man finna bestånd av sim och vadarfåglar som var särskilt beroende av god insektstillgång. Bland annat häckade tidigare här alfågel. Figur 8 Fjällräv. Foto Edvin Nilsson Naturmiljön på den norska sidan finns beskriven i bilaga 6 22

4 OMRÅDETS KULTURMILJÖ 4.1 HISTORIK MED ARKEOLOGISK ÖVERSIKT Området bär spår av gammal samisk bosättning och man har bland annat gjort fynd i Hellemobotten som visat sig vara 4000 år gamla. Från järnålderstid finns ett antal fyndplatser av samiska bosättningar och övriga lämningar längre ut mot fjordmynningen. Däremot är det få fynd i det inre av fjordarna vilket antas bero på att fyndplaterna varit svåra att finna. Från något senare datum finns däremot fyndplatser. Bland annat har det funnits en samisk bosättning i Tjårnes med fynd från medeltiden. Samisk bosättning med jordbruk och fiske har alltså under mycket lång tid samexisterat med samisk renskötsel i fjällområdet. Först under relativt sen tid, 1800-talet inträder en mer markant förnorskning av Tysfjordområdet. Se vidare bilaga 12 4.2 REINDRIFT I NORDLAND Nordland reinbeiteområde følger litt andre grenser enn Nordland fylke. Kommunene nord for Ballangen og Narvik ligger i Troms reinbeiteområde. I sør ligger tre av kommunene i Nord- Trøndelag delvis innenfor Nordland reinbeiteområde. Bortsett fra et par mindre øyer samt Lofoten og Andøya betraktes hele Nordland fylke som reinbeiteområde. Fire av reinbeitedistriktene i Nordland har også tilgang på vinterbeiter (konvensjonsbeiter) i Sverige. Til gjengjeld blir ni områder i Nordland benyttet til sommerbeite for svensk rein. Totalt dekker Nordland reinbeiteområde 34 kommuner fordelt på 12 reinbeitedistrikt. 4.2.1 Naturgrunnlaget De kystnære områdene har milde vintrer med stadig skifte mellom mildvær og frost. Dette gjør at beitene er utsatt for nedising ("låste beite"). Mye nedbør og varierende topografi fører også til store lokal variasjoner i snøforholdene. Dette betyr ustabile vinterbeiteforhold for reinen langs kysten. Viktige unntak er de ytterste kystområdene og øyene hvor snøen i liten grad legger seg om vinteren. Bortsett fra Skjomen består grunnfjellet i Nordland av kambrosilurske bergarter. Dette er bergarter som er næringsrike, forvitrer lett og gir et fruktbart jordsmonn. Sammen med mye nedbør gir dette forhold for rik grønnvegetasjon. I Skjomen kommer grunnfjellet fram. Grunnfjellet består av sure bergarter som gir et jordsmonn som er fattig på næringsemner for grønne planter. Denne berggrunnen gir derimot gode vekstvilkår for lav og dermed gode vinterbeiter. 4.2.1.1 Flyttemønster og beitebruk Tradisjonelt har flyttemønsteret i Nordland variert med reinbeitedistriktenes tilgang på vinterbeiter ved kysten eller i fjellområdene i grensetraktene mot Sverige. Dagens reindrift har opprettholdt hovedtrekkene i dette mønsteret. Reinbeitedistriktene som har tilgang til kystnære vinterbeiter flytter vanligvis vestover, ofte ved hjelp av bil og ferge. Distriktene som ikke har tilgang på kystbeiter flyttet innover i landet mot svenskegrensen. De to nordligste reinbeitedistriktene har en mer stasjonær driftsform med korte flyttinger mellom årstidsbeitene. Distriktene som har vinterbeiter i Sverige bruker biltransport ved flyttingen. Dette fordi det er lange avstander mellom sesongbeitene, men også på grunn av inngrep og forstyrrelser i de tradisjonelle flyttleiene. 23

4.2.1.2 Driftsformer Reindriften har siden 1960-årene gjennomgått betydelige driftsmessige endringer. En stor del av endringen skyldes omfattende mekanisering. I Nordland gjelder dette først og fremst økt bruk av snøscootere og barmarkskjøretøy, men også helikopter. Mekanisering og strengere hygienekrav har også ført til at den tradisjonelle reinslaktingen er endret. De nye kravene har gjort det nødvendig å bygge nye slakteanlegg i flere distrikt. Av andre tekniske installasjoner i reindriften er det behov for gjeterhytter og gjerdeanlegg i forbindelse med flytting, merking og slakting. 4.2.1.3 Arealkonflikter Økt hyttebygging er et av de største problemene for mange av distriktene i Nordland. Hytter og hytteområder beslaglegger viktige beitearealer og fører til større ferdsel i utmarka. De siste ti årene har det vært en eksplosiv økning i bruk av snøscootere. Når snøscooterløypene legges gjennom vinterbeiteområder hindres den naturlige bruken av beitene. Dette øker behovet for samling og driving av reinen i en periode hvor dyrene er spesielt sårbare for påkjenninger (seint på vinteren og vår). Økt trafikk i utmarka fører også til flere konflikter med løse hunder. 4.2.1.4 Reindriften i kommuneplanleggingen Reindriften i Nordland er arealkrevende. Alle distriktene bruker beiteland i flere kommuner. Arealinngrep i en kommune fører derfor ofte til omlegging av arealbruken i en annen. Det er fortsatt en del kommuner i Nordland som ikke har vedtatt arealdelen av kommuneplanen. Når dette arbeidet er sluttført vil det bli enklere for næringen å forutsi arealbruken i kommunene og være med å påvirke beslutningsprosessene. I kommuner hvor arealdelen er vedtatt har saksbehandlingen blitt enklere og kommunikasjon mellom næringen og kommunene blitt bedre. Tabell 1 Oversikt over reinbeitedistriktene i Nordland og tilhørende kommuner. Reinbeitedistrikt Kommuner med reinbeite Voengelh-Njaarke Nærøy 1, Leka 1, Namsskogan¹ Bindal, Brønnøy, Grane Jillen-Njaarke Bindal, Sømna, Brønnøy, Vevelstad, Alstadhaug, Vefsn, Grane, Hemnes, Hattfjelldal Byrkije Grane, Hattfjelldal, Røyrvik 1 Røssåga/Toven Hemnes, Vefsn, Leirfjord, Alstadhaug, Dønna, Herøy Hestmannen/Strandtindene Radøy, Lurøy, Nesna, Meløy, Rana Ildgruben Rana Saltfjellet Rana, Saltdal, Beiarn, Gildeskår, Bodø, Skjerstad, Meløy, Balvatn Saltdal, Fauske Storskog/Sjunkfjell Fauske, Sørfold, Bodø Stájggo - Hábmer Sørfold, Hamarøy, Steigen, Tysfjord Frostisen Tysfjord, Ballangen Skjomen Ballangen, Narvik Kilde: Reindriftsforvaltningen i Norge. 4.2.2 TYSFJORD Reindriftsforvaltningen har et regionskontor for Nordland på Fauske med 4 ansatte. Ing-Lill Pavall er fungerende reindriftsagronom i 2008 i anledning Harald Rundhaugs permisjon. Det pågår et forhandlingsarbeid med reindriftskonvensjonen mellom Norge og Sverige. Dette arbeidet sies å være snart sluttført. 24

Tysfjord kommune er delt inn i to reinbeitedistrikt Stájggo-Hábmer (Tysfjords vestside mot Hamarøy) og Frostisen (Tysfjords østside mot Ballangen). Distriktsleder for Stájggo-Hábmer er Mahtte Ande Eira, Saursfjord i Leinesfjord og Distriktsleder for Frostisen er Per Olav Sara i Ballangen. Isak Vars har drevet reindrift noen år på Hulløy i Tysfjord. Denne siidaandelen har nå flyttet til Skarbergtraktene denne enheten har helårsdrift i Frostisdistriktet og vinterbeite rundt Skarberget. Det er 6 siida andeler på Tysfjord vestside / Hamarøy, tilknyttet Labba-familien. Det er om lag 4-500 dyr i Tysfjord totalt sett. Reinen flyttes vår og høst. Kyststrøkene er i bruk som vinterbeiteområde, mens deler av de høyereliggende områdene benyttes til sommerbeiteområde. Vinterbeiteområde på Tysfjord vestside / Hamarøy er i hovedsak knyttet til ytre deler av beitedistriktet. Det er store tap av dyr hvor rovdyr er kilden til tapet i begge distriktene men særlig knyttet til Stájggo-Hábmer distriktet. Det har vært gjort enkelte forsøk med å ha reinen mer stasjonær på vinterbeiteområdet for å redusere reintapet. Når det gjelder arealkonflikter mellom reindrift og annen virksomhet i disse to distriktene er antall konfliktområder få i antall. I Efjord i Ballangen pågår det et arbeid med hyttebygging noe som skaper problemer for reindriften. I forbindelse med arbeidet med Drag Aktivitetspark i Tysfjord ble det klart at et av trekkledene til rein går tvers igjennom Drag sentrum. Dette kan medføre noen utfordringer når det gjelder stedsutvikling i sentrum av Drag. Det er for øvrig ellers få konfliktområder mellom reindrift og annen drift. For ytterligere informasjon kan man gå inn på Reindriftsforvaltningens hjemmeside www.reindrift.no eller kontakte det regionale Reindriftskontoret på Fauske. 4.3 RENNÄRINGEN I SVERIGE Renskötsel bedrivs i 51 samebyar från Karesuando i norr till Idre i söder. Av samebyarna är 33 stycken fjällsamebyar vilka har sina åretruntmarker ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen och sina vinterbetesmarker nedanför odlingsgränsen eller utanför renbetesfjällen. Tio av samebyarna är skogssamebyar som har sina året-runt-marker ovanför lappmarksgränsen och sina vinterbetesmarker nedanför denna gräns. Åtta av samebyarna är koncessionssamebyar vars gränser och fortsatta renskötsel fastställs av Länsstyrelsen i Norrbottens län. Inom samebyarna finns ett varierande antal renskötselföretag och varje företag består i sin tur av en eller flera renägare. Totalt fanns år 2000 ungefär 900 renskötselföretag. Antalet renägare var samma år cirka 4 700 varav 3 700 var samiska renägare och 1 000 renägare var fastighetsägare i koncessionsområdet. Antalet renar i vinterhjorden var cirka 220 000. Renantalet har dock under hela 1900-talet kännetecknats av variationer mellan 160 000 och 300 000 i 20-30-årsintervall. Renskötseln är beroende av stora betesarealer. Renskötseln bedrivs genom att renskötaren utifrån renens naturliga vandringsmönster och beteskrav väljer betesområden genom att ta hänsyn till faktorer som påverkar renens bete, t.ex. vegetation, terräng, väderförhållanden och störningar, för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för renarna att beta. För renens vandringar eller flyttningar mellan olika betesmarker nyttjas flyttleder som använts sedan gammalt. I anslutning till lederna kan finnas mindre betesområden, rastbeten där renarna kan beta och vila under flyttningen. Den tillväxt av renhjorden som betet ger tas tillvara genom slakt. Under slaktsäsongen 2000/2001 slaktades knappt 50 000 renar, men slakten har tidvis varit det dubbla. Den del av tillväxten som är möjlig att slakta påverkas också av det antal renar som rivs av rovdjur. Rovdjursutredningen (SOU 1999:146) bedömde att mellan 20 000 och 30 000 renar årligen rivs av rovdjur. Renskötselföretagarna kan också påverka 25

renhjordens tillväxt eller avkastning genom att förändra det renantal som finns på en viss betesareal och genom att förändra hjordstrukturen dvs. renhjordens köns- och ålderssammansättning. 4.3.1 Renen Renen är ett hjortdjur som lever i flockar i de nordliga delarna av Europa, Asien och Nordamerika. Renen är anpassad till att leva i en miljö som präglas av stora skillnader mellan sommar och vinter. Det finns olika underarter av ren men det är bara den eurasiska tundrarenen som har domesticerats av människan. Renen är liksom andra hjortdjur en idisslare. Det innebär att den har en särskild förmåga att med mikroorganismers hjälp smälta eller bryta ner växter som den betar. Nackdelen är att den har svårt att klara snabba byten av föda eller perioder av svält. Renen strövar omkring när den betar och söker selektivt späda växtdelar i vegetationen. Renens nedbrytning av gröna växter är störst när växterna är späda och lättsmälta. Samtidigt ökar födans hastighet genom mag-tarmkanalen. Sammantaget innebär detta att renens förmåga att tillgodogöra sig näring under den korta sommaren är god. Jämfört med andra idisslare har renen en unik förmåga att bryta ner och tillgodogöra sig energiinnehållet i lavar. Frånvaro av lav i betet måste kompenseras med större mängder av andra växter, men deras näringsmässigt sämre kvalitet under vintern begränsar renens totala konsumtionsförmåga. Även om renen har tillgång till ett gott lavbete innehåller inte lav tillräckligt mycket protein för renen. Det innebär att den, för att klara vintern behöver utnyttja det förråd av protein i musklerna som den byggt upp under sommaren. Renar har fysiologiskt stor säsongsbundenhet både vad gäller tillväxt och näringshushållning. Renens födointag sommartid är två till tre gånger så stort som under vintern. Under sommaren bygger renen upp fettdepåer och muskler. De unga renarna utnyttjar energi och protein för att växa och vajorna för att ta hand om sina kalvar. Det innebär att tillväxt, mjölkproduktion till kalven och uppbyggnad av egna kroppsreserver av fett och protein sker under en kort tid på sommaren. Övriga tider på året är renen inställd på liten eller ingen produktion. Det minskar renens aptit och därmed stressen att finna föda. Betesintaget kan på grund av yttre omständigheter vara så lågt att renen tvingas förbruka kroppsreserver av fett och protein för att klara sin överlevnad. Barmarksbetet har därför större betydelse för renhjordens tillväxt eller avkastning än vinterbetet, förutsatt att vinterbetet täcker renens minimibehov för överlevnad. En renkalv väger 4-6 kg när den föds och ökar i vikt till mellan 35 och 55 kg under sommaren. Hondjuren, vajorna är fullvuxna vid 4-7 års ålder och har då en levande vikt av 60 till 90 kg på hösten. Vikten varierar över året och vajorna förlorar ofta upp till 15 procent av sin vikt under vinter och vår. Vuxna handjur, sarvar kan väga upp till 150kg levande vikt före brunstperioden. Under brunsten i september tappar sarvarna i vikt och de behöver en period av betesro efter brunsten för att överleva en besvärlig vinter. 4.3.1.1 Renen och betet Renens bete varierar både över året och från region till region beroende på klimat och vegetation. För att fylla sina behov behöver renarna beta selektivt och växla mellan olika betestyper, vilket för med sig att renskötseln kräver stora betesarealer. Betesmarkerna har skilda egenskaper som gör dem värdefulla för renskötseln vid olika tider på året. Under sommaren är områden med späda gröna växter betydelsefulla. Under vintern är lavbetesområden med ett stabilt vinterklimat en förutsättning för renarnas överlevnad. Renarnas samlade behov kan göra att ett område som bara används någon dag om året eller något enstaka år kan vara viktigt i ett större sammanhang. En väl fungerande och långsiktigt hållbar renskötsel är beroende av ändamålsenliga kalvningsland, fungerande flyttleder med rastbeten och sammanhängande säsongbetesområden för varje årstid. 26