HUSHÅLL och BOSTÄDER. En passformsanalys

HUSHÅLL och BOSTÄDER En passformsanalys Anna-Lisa Lindén Sociologiska institutionen Lunds universitet 2007

Inledning Forskning kring bebyggelse och boende var under många decennier ett stort forskningsfält inom flera samhällsvetenskapliga discipliner i Sverige. Det fanns flera skäl till detta. Sedan länge har nationella statistiska databaser varit tillgängliga för forskning. Befolkningsstatistiken har en lång historia tillbaka till stormaktstiden vid mitten av sjuttonhundratalet. Kunskap om befolkningssammansättning och inte minst antalet medborgare var väsentliga för samhällets utveckling och försvar. Ett par hundra år senare var befolkningen som resurs återigen viktig kunskap inte minst för efterkrigstidens behov av kunskap om befolkningens levnadsförhållanden. Inrättandet av folk- och bostadsräkningar från och med 1960 syftade till att kartlägga befolkningens bostadsförhållanden som underlag för planering av bostadsbehov samt utveckling och uppföljning av bostadspolitiken. Samtidigt blev de databaser som byggdes upp vart femte år till och med 1990 värdefulla databaser för forskning inom området. Bebyggelsens sammansättning till hustyper, upplåtelseformer, lägenhetsstorlekar och standard kunde kopplas samman med hushållens demografiska, sociala och socioekonomiska sammansättning. Figur 1. Hushåll och boende under 1980-talet. Källa: Lindén,1991. Med folk- och bostadsräkningarna som databas kunde man analysera hushållens boendeförhållanden och boendeformer under livscykeln (figur 1). Redan den översiktliga analysen av hushållens boendeformer i Sverige visar att unga, små hushåll oftast bor i lägenheter i flerbostadshus, barnfamiljer, dvs. stora hushåll i småhus och åldrande hushåll med utflugna barn i lägenheter i flerbostadshus med 2

bostadsrätt eller hyresrätt. Sedan den sista folk- och bostadsräkningen år 1990 finns inte samma möjligheter att analysera hushållens sammansättning och boendeform. Man behöver använda flera databaser för att lokalisera hushållstyper i olika typer av bostäder. Hushållens demografiska struktur År 1990 hade Sverige 8 590 630 invånare (www.ssd.scb.se). Femton år senare hade befolkningen ökat med nära 500 000 personer till 9 047 752 invånare. År 1990 fanns cirka 3 905 000 hushåll där hushållsföreståndaren var över 18 år. Medelantalet personer per hushåll var samma år 2,2 personer. De beräkningar som kan göras för år 2005 visar att antalet hushåll har ökat med drygt en miljon till 5 300 000. Medelantalet personer per hushåll är cirka 1,7 personer. Det ligger nära till hands att föreställa sig orsaker som att det numera föds färre barn eller att barnafödandet skjutits allt högre upp i kvinnors ålder. Den minskande hushållsstorleken har emellertid i första hand andra bakomliggande orsaker. Den största bidragande orsaken är att medellivslängden ökat kraftigt, särskilt under de båda senaste årtiondena. Numera ligger medellivslängden för män p drygt 78 år och för kvinnor nära 83 år jämfört med 74 respektive 80 år 1990. Detta för med sig att antalet sammanboende och ensamstående hushåll ökat i höga åldrar, vilket får som konsekvens att även antalet hushåll utan barn ökat, men även att antalet ensamstående hushåll ökat (tabell 1). Tabell 1. Befolkningens (18 år - ) civilstånd åren 1990 och 2005. Civilstånd 1990 2005 Ensamstående 60 66 Gifta 40 34 Procent 100 100 Antal personer 8590630 9047752 Källa: www.ssd.scb.databaser En andra förklaring ligger i att andelen barnfamiljer med få barn har ökat något genom att andelen ensamstående föräldrar med barn ökat. Perioden som ensamstående med barn är emellertid vanligen en kortare period under hushållets livscykel. Efter ett antal år har den ensamstående fadern eller modern med barn bildat ny familj. En tredje bidragande orsak är att andelen barn i hushåll med såväl sammanboende som ensamstående föräldrar i absoluta tal år 1990 (ca.1 112 000) minskat något fram till år 2005 (ca.1 100 000), vilket är ytterligare en faktor som bidrar till ett något lägre antal barn per hushåll. 3

Figur 2. Familjetyp, samlevnadsform och kön, 20-84 år. Källa: www.ssd.scb.se/databaser Den allra vanligaste familjetypen i åldersgruppen 20-84 år är sammanboende hushåll, ca 3 200 000, medan ensamstående familjer med eller utan barn är något färre, ca. 2 000 000 (figur 2). Ensamstående föräldrar med barn utgör enbart 4,5 % av alla familjer när man genomför en tvärsnittsanalys. Betraktat över en familjs livscykel har dock en betydligt större andel föräldrar någon gång levt som ensamstående förälder med ett eller flera minderåriga barn. Ombildade familjer, dvs. familjer med sammanboende föräldrar där ett eller flera barn är enbart kvinnans eller enbart mannens inklusive eventuella gemensamma barn, omfattar 15 % av alla barnfamiljer (SCB, 2006b). Ombildade familjer innehåller ofta barn med större åldersspann än familjer med båda föräldrarnas biologiska barn, vilket kan göra att man har speciella bostadsbehov, exempelvis behov av flera sovrum. Av alla barn bor 72 % med sina biologiska föräldrar, 22 % bor med sin biologiska mor och styvfar samt 5 % med sin biologiske far och styvmor (figur 3). 4

Figur 3. Barn i ombildade familjer och hushållsstruktur. Källa: www.ssd.scb.se En generalisering av barnfamiljer är indelningen småbarnsfamiljer, tonårsfamiljer och vuxenbarnsfamiljer. Spridningen på antalet barn i de olika familjetyperna hänger samman med det äldsta barnets ålder. En gemensam nämnare är emellertid att familjer med ett eller två barn är den allra vanligaste typen av barnfamilj (tabell 2). De större barnfamiljerna har i större utsträckning barn som befinner sig i tonåren eller däröver. Det är också vanligen i dessa båda barnfamiljstyperna man finner de ombildade familjerna. Tabell 2. Antal barn i familjer med hemmaboende barn i olika åldersgrupper, 2005. Procent. Hemmaboende barn Antal barn Procent/ i åldersgrupper 1 2 3 4+ antal barn Äldsta barnet 0-5 år 70 28 2 0 100/445 321 Äldsta barnet 0-17 år 42 42 12 3 100/1087116 Äldsta barnet 0-21 år 40 43 14 4 100/1228595 Källa: www.ssd.scb.se/databaser Befolkningen under femton år från den sista folk- och bostadsräkningen år 1990 har åldrats. Både män och kvinnor lever längre, vilket leder till att hushållsstrukturen förändrats. Det statistiska medelantalet barn per familj har minskat kraftigt, genom att både högre andel äldre hushåll och högre andel ensamstående hushåll bildar beräkningsunderlag. Dessutom har andelen yngre ensamstående hushåll med barn ökat något. Den allra största andelen barn, 95 procent, bor tillsammans med två vuxna personer, varav 72 procent med de båda biologiska föräldrarna. De övriga sammanboende barnfamiljerna har antingen en biologisk mor eller far i hushållet. Enbart 4,5 procent av alla hushåll är ensamstående förälder med barn. 5

Bebyggelse och bostäder Bostadsbyggandet efter år 1990 fram till idag har varit av betydligt mindre omfattning än under de tre förgående decennierna. Under hela perioden tillkom sammanlagt cirka 400 000 lägenheter, dvs. nybyggnation med reduktion för avgångar (tabell 3). Fortfarande är den relativa fördelningen av lägenheter i småhus respektive flerbostadshus densamma i dag som för 15 år sedan, dvs. 46 och 54 procent. Tabell 3. Lägenheter i olika hustyper åren 1990 och 2005 Hustyp 1990 2005 Småhus 1874233 46 2007097 46 Flerbostadshus 2170535 54 2396962 54 Totalt 4044768 100% 4404059 100% Källa: www.ssd.scb.se/databaser/ Under de första åren på 1990-talet var nyproduktionen relativt stor, men har därefter legat på cirka 20 000 lägenheter per år fördelade på småhus respektive flerbostadshus (figur 4). Nybyggnationen har framför allt skett i städer och särskilt stora städer (SCB, 2006a). Byggandets omfattning och relationerna mellan hustyper hade före 1990 helt andra proportioner (figur 4). Under 1960-70 talet dominerade byggnationen av lägenheter i flerbostadshus och under andra delen av 1970 talet och början av 1980-talet dominerade småhus. Antal lägenheter Figur 4. Lägenhetsproduktionen fördelad på småhus och flerbostadshus åren 1965-2005. Källa: SCB, 2006a. Ägarkategorier till bostadsbebyggelsen förhöll sig fram till 1990-talet tämligen konstant. Allmännyttiga bostadsföretag ägde 22 procent av lägenheterna (tabell 4). 6

Dessa hyresrättslägenheter ligger fortfarande huvudsakligen i flerbostadshus. Bostadsrättslägenheter utgjorde 17 procent av alla lägenheter på bostadsmarknaden och låg i störst utsträckning i flerbostadshus. Privat ägda lägenheter låg antingen i småhus eller i flerbostadshus där de vanligen upplåts med hyresrätt (tabell 4). Även nybyggnationen av lägenheter efter 1990 fördelar sig på de olika ägarkategorierna i ungefärligen dessa proportioner (SCB, 2006a). Tabell 4. Lägenheter efter ägarkategori åren 1990 och 2005. Ägarkategori Hustyp Småhus Flerbostadshus Alla 90 05 90 05 90 05 Allmännyttan 3 3 38 38 22 22 Bostadsrätt 4 4 28 30 17 19 Privat person 91 93 13 11 47 45 Övriga* 2 2 21 21 14 14 Procent 100 100 100 100 100 100 *) Ägarkategorier Stat, landsting, kommuner; Privata företag: Övriga. Källa: Byggnadsstatistisk Årsbok 2007; www.ssd.scb.se Sedan 1990 har trots detta ägarstrukturen på bostadsmarknaden ändrats något. Framför allt har privatägda mindre och medelstora äldre flerbostadshus omvandlats från hyresrätt till bostadsrätt. Under en femtonårsperiod har cirka 2 procent av det privatägda beståndet av lägenheter med privata hyresvärdar omvandlats på detta sätt, vilket gör att andelen bostadsrätter på bostadsmarknaden ökat något (tabell 4). De stora lägenheterna på bostadsmarknaden ligger i småhus, vilka vanligen är privat ägda, 93 procent (tabell 4). Lägenheter i flerbostadshus har mindre boendeyta och färre rum, dvs. största andelen är tre- och tvårumslägenheter. År 1990 var antalet rumsenheter per lägenhet 4,18, vilket uppdelat på småhus och flerbostadshus var 5,24 respektive 3,2 rumsenheter/lägenhet. Under senare år har antalet rumsenheter ökat i småhus och varit konstant i flerbostadshus (SCB, 2006a). Nyproduktionen är emellertid så liten att det inte nämnvärt på verkar beräkningen av rumsenheter/lägenhet från 1990 år Folk- och bostadsräkning. Hushållens boendemönster Nära hälften av alla lägenheter på bostadsmarknaden låg i småhus år 2005 och 54 procent i flerbostadshus. Målsättningen är nu att undersöka hushållens boendemönster, dvs. vilka hushållstyper vi finner i skilda lägenhetssegment. Åldersfördelningen bland småhusboende och boende i flerbostadshus i den vuxna befolkningen visar att småhusboendet genomgående ligger över 60 procent i åldersgrupper mellan 35 till och med 74 år (tabell 5). I åldersgrupperna 16-24 år och över 75 år är den vanligaste boendeformen lägenhet i flerbostadshus. 7

Tabell 5. Andel boende i flerbostadshus respektive småhus efter åldersgrupp, 16 år och äldre. Procent. 2005. Åldersgrupp Flerbostadshus Småhus Uppgift saknas Procent 16-24 48 57 5 100 25-34 63 36 1 100 35-44 33 66 1 100 45-54 33 66 1 100 55-64 32 67 1 100 65-74 36 63 1 100 75-84 48 44 8 100 85+ 53 27 0 100 Samtliga 58 41 1 100 Källa: www.ssd.scb.se/databaser; SCB, 2007. En förklaring till detta är flyttningsmönster över livscykeln. Under vissa faser av livscykeln är flyttningar vanligare än under andra. I åldersgrupper mellan 20 och trettio år är flyttningar allra mest frekventa (Lindén, 1994). Det gäller alla typer av flyttningar, dvs. över länsgränser, inom län, kommuner eller församlingar. Unga män och kvinnor i dessa åldersgrupper flyttar från föräldrahemmet till eget boende eller till familjeboende när hushållet växer, motsvarande trappstegen 2, 3 och 4 i figur 1. Nästa större flyttningsperiod infaller i åldersgrupper över 70 år. Hushållet lämnar småhusboendet och flyttar till lägenhet i flerbostadshus. I äldre åldersgrupper är långväga flyttningar ovanliga (figur 5). En liknande flyttningsundersökning år 2005 visade tjugo år på samma flyttningsmönster (SDS, 2007.05.22). Figur 5. Flyttningar inom församlingar, inom kommuner, inom län och över länsgränser år 1987. Flyttningsintensitet i promille. Källa. Bengtsson & Johansson, 1992. En andra förklaring till fördelningen av åldersgrupper i boendeformer handlar om hushållens valmöjligheter på bostadsmarknaden, dvs. hushållens ekonomi, kunskap och värderingar om boendekvaliteter och svensk bostadsmarknad. Dessa 8

boendemönster avläses oftast genom studier av hushållens särboende på bostadsmarknaden, dvs. segregation. Undersöker man boende i olika boendeformer efter socioekonomisk grupp finner man inga tydliga segregationstendenser (tabell 6). Inte heller i 1985 års Folk- och bostadsräkning fanns entydiga segregationsmönster i det avseendet (Lindén, 1989a-b). Däremot fann man tydliga skillnader i hushållsinkomst mellan hushåll i småhus och flerbostadshus när man hållit antalet förvärvsarbetande i hushållet konstant (Lindén, 1989b). Hushållen i småhus hade betydligt högre medelinkomst. Likaså hade pensionärer i småhus högre inkomst än pensionärshushåll i flerbostadshus. Man kunde även konstatera att hushåll i hyresrätt hade de lägsta hushållsinkomsterna, följt av hushåll i bostadsrättslägenheter. Högst hushållsinkomst hade hushåll i privat ägda småhus. Socioekonomisk grupptillhörighet särskiljer inte längre hushållens boendemönster, medan däremot inkomst är en faktor som ger tydliga segregerande boendemönster. Tabell 6. Socioekonomiska grupper boende i flerbostadshus och småhus, 2005. Procent. Hustyp Socioekonomisk grupp Arbetare Tjänstemän Företagare Studerande Jordbrukare Flerbostadshus 43 41 26 47.. Småhus 54 58 72 47 81 Ej klassificerad 3 1 2 6 9 Procent 100 100 100 100 100 Källa: www.ssd.scb.se/levnadsförhållanden En annan viktig fråga för hushållens boendemönster är hushållstyp, dvs. antalet vuxna personer i hushållet och eventuella barn. Generellt kan man konstatera att ensamboende hushåll med eller utan barn oftare bor i flerbostadshus, medan sammanboende hushåll med eller utan barn i betydligt större utsträckning bor i småhus (tabell 7). Antalet vuxna i hushållet har starka samband med hushållsinkomst, vilket är en av förklaringarna till att man finner många ensamstående med barn i flerbostadshus. Ensamstående utan barn består av en stor andel unga som ännu inte bildat familj samt ensamhushåll i hög ålder. Tabell 7. Hushållstyper i flerbostadshus och småhus, 2005. Procent. Hustyp Hushållstyper Ensamstående u. barn/ensamstående m. barn/samboende u. barn/samboende m.barn Flerbostadshus 57 63 36 24 Småhus 36 37 64 76 Procent 93* 100 100 100 *) Ej uppgift 7% Källa: www.ssd.scb.se/levnadsförhållanden 9

Även hushållstyper i bostäder med olika upplåtelseform visar att antalet vuxna i hushållet är betydelsefullt för vilken boendekostnad man kan tillåta sig. I synnerhet ensamstående med barn bor i stor utsträckning i hyresrättslägenheter i flerbostadshus, medan sammanboende barnhushåll med eller utan barn vanligen bor i småhus (tabell 8). I lägenheter med hyresrätt var boendeutgiften år 2002 26 procent av hushållets disponibla inkomst, i bostadsrätt 21 procent och i äganderätt 20 procent (SCB, BHU, 2002). Antalet vuxna förvärvsarbetande i hushållet är en mycket viktig faktor bakom boendeutgiftens relativa andel av disponibel hushållsinkomst. Tabell 8. Hushållstyper i olika upplåtelseformer, 2005. Procent. Hushållstyp Upplåtelseform Hyresrätt Bostadsrätt Äganderätt Okänt Ensamstående u. barn 47 19 31 3 Ensamstående m. barn 52 22 24 2 Samboende u. barn 24 17 57 2 Samboende m. barn 20 10 70 0 Källa: www.ssd.scb.se/levnadsförhållanden En annan variabel bakom hushållens särboende är etnisk bakgrund. I en tidserieanalys över invandrarnas boendeförhållanden konstaterades inte bara att segregation av invandrare till hyresrättslägenheter och ofta till bostadsområden inom allmännyttans bostadsbestånd utan även flera andra dimensioner (Lindén, 1989b). Mest segregerat bodde tämligen nyanlända invandrare. Invandrare från nordiska och europeiska länder skaffade sig inom ett begränsat antal år i Sverige ett bosättningsmönster för sitt hushåll som blev alltmera likt svenskarnas boendemönster, vilket tyder på att för många invandrarhushåll i landet är åtminstone den etniska dimensionen av segregation ett tidsbegränsat boendemönster, vilket dock varierar med det land man kommer ifrån. Genom en fördjupad analys kan man konstatera att segregation efter etnisk härkomst är som störst i barnhushåll där barnen och båda föräldrarna är födda utomlands (tabell 9). Segregationen är däremot betydligt lägre om barnen och åtminstone en av föräldrarna är födda inom landet och är som lägst i familjer där både barn och föräldrar med utomsvenskt ursprung är födda i Sverige. Tabell 9. Barn med olika etnisk bakgrund i skilda upplåtelseformer, 2005. Procent. Etnisk bakgrund Upplåtelseform Hyresrätt Bostadsrätt Äganderätt Okänt Utrikes födda 45 17 33 0 Inrikes födda med 2 utrikes födda föräldrar 43 20 37 0 Inrikes födda med 10

1 utrikes född förälder 31 21 46 2 Inrikes födda 30 16 53 1 Källa: www.ssd.scb.se/levnadsförhållanden Hushållens boendeutrymme skiljer sig åt inom olika upplåtelseformer. Inom lägenheter med äganderätt, dvs. i huvudsak småhus var år 2002 antalet rumsenheter/boende 2,19, i bostadsrättslägenheter 1,20 och i hyresrättslägenheter 1,98 (SCB, 2007). År 1990 kunde man dessutom visa att trångboddheten var högst i invandrarhushåll och i synnerhet bland de invandrarhushåll som invandrat under de senaste fem till tio åren (Lindén, 1989b). Tabell 10. Hushållens boendeform i faser av familjecykeln, 2005. Livscykelfas Småhus Flerbostadshus Annat Procent Antal hushåll 16-44 år Kvarbor hos föräldr. 70 30 0 100 597 000 Samboende 52 48 0 100 527 000 Ensamstående 15 76 9 100 771 000 Småbarnsföräldrar Yngsta barnet 0-6 år Samboende 71 29 0 100 894 000 Ensamstående 19 81 0 100 44 000 Vuxna med äldre barn Yngsta barnet 7-18 år Samboende 81 19 0 100 944 000 Ensamstående 40 60 0 100 545 000 Äldre barnlösa (45-64 år) Samboende 76 23 0 100 1 156 000 Ensamstående 35 65 0 100 545 000 Pensionärer (65-84 år) Samboende 64 33 0 100 796 000 Ensamstående 36 54 10 100 537 000 Samtliga 16-84 år 58 40 2 100 7 046 000 www.ssd.scb/levnadsförhållanden Sammanfattningsvis kan man konstatera att valet av boendeform, dvs. lägenhet i småhus eller flerbostadshus hänger nära samma med livscykelfas (tabell 10). Hushåll bor i småhus i störst utsträckning om man har hemmaboende barn och är samboende. Tidigare har vi visat att ensamstående hushåll med barn oftast bor i hyresrättslägenhet i ett flerbostadshus. Samma boendeform och upplåtelseform har i hög utsträckning hushåll där samtliga eller någon är född utomlands, dvs. vanligen hushåll med tämligen kort boendetid i Sverige. Unga ensamstående hushåll bor 11

oftast i hyreslägenhet i flerbostadshus. Äldre ensamstående bor i flerbostadshus antingen med hyresrätt eller bostadsrätt. Refererad litteratur och databaser - Litteratur Bengtsson T & M Johansson, 1992. Befolkningen geografiska rörlighet Minskar den? I L O Persson & M Wångmar (red). 90-talets befolkningsfrågor. Arbetsmarknadsdepartementet Ds 1992:16, Stockhom. Lindén A-L, 1989a. Vem bor i bostadsområdet? Bostadsutbud - befolkningsstruktur - förändringsmönster. Forskargruppen Boende och bebyggelse, Sociologiska institutionen, Lund. Lindén A-L, 1989b. Bostadsmarknadens ägarstruktur och hushållens boendemönster. Förändring och utveckling 1975-1985. Forskargruppen Boende och bebyggelse, Lund. Lindén A-L, 1990. De första åren i boendekarriären. Ungdomar på bostadsmarknaden. Byggforskningsrådet R33:1990, Stockholm. Lindén A-L,1991. Nittiotalets ungdomar slipper bostadsbrist? Forskning och Framsteg 1991:3 Lindén A-L, 1994. Framtidens pensionärer och deras boendeplaner. Forskargruppen Boende och bebyggelse, Sociologiska institutionen, Lunds universitet, Lund. SCB, 2002.BHU. Stockholm. SCB, 2006a. Byggande. Nybyggnad: Färdigställda bostadshus 2005. Sveriges officiella statistik, Statistiska meddelanden BO20SM0601. Stockholm. SCB, 2006b. Barn och deras familjer. Demografiska rapporter 2006:3, SCB, Stockholm. SCB, 2007. Byggnadsstatistisk årsbok 2007. Stockholm. SDS, Sydsvenska Dagbladet, 2007.05.22. Lundabor flyttar helst inom Lund. - Databaser www.ssd.scb.se 12