2008-09-19 Harald Niklasson Perspektiv på jobbskatteavdraget I Sverige råder numera ett betydande samförstånd mellan de politiska partierna om huvuddragen i den rådande roll- och ansvarsfördelningen mellan offentligt och privat, mellan politik och marknader. För moderaterna står väl fast vid vad de deklarerade före det senaste valet?!? De har väl inte glömt sin stora kursomläggning den som föranledde en av våra ledande statsvetare, Bo Rothstein, att tala om valet 2006 som en avgörande seger för den socialdemokratiska samhällsmodellen och ett slutligt nederlag för nyliberalismen? Något val mellan planekonomi och nyliberalism är så vitt jag kan se inte på väg att aktualiseras. Ändå präglas den offentliga debatten i våra medier av en fortsatt tydlig polarisering mellan högern och vänstern och av en användning av dessa och liknande etiketter som sätt att pådyvla utpekade motståndare orimliga ståndpunkter eller illasinnade syften. Hur kan detta komma sig? Ett ord som anmäler sig är misstro. Det måste vara tillåtet för en socialdemokrat att misstänka att moderaternas kursomläggning kom till stånd av i huvudsak opportunistiska skäl: De var ute efter att erövra regeringsmakten! De hade drabbats av insikten att det var omöjligt att vinna väljarnas förtroende för det av dem eftersträvade systemskiftet. De bestämde sig då för att gå till val på basis av ett godtagande av de centrala inslagen i den socialdemokratiska samhällsmodellen. Nu gör de vad de kan för att gradvis underminera grundvalarna för vad de sagt sig acceptera. De gör det inom ramen för en allians med de övriga borgerliga partierna, som på köpet förlorat sina respektive själar. Till vad de angriper hör solidariteten mellan å ena sidan dem som har eller vet att de snart nog kan skaffa sig acceptabla arbeten och å andra sidan dem som av olika skäl saknar sådana möjligheter. I den förra gruppen finns somliga som väljer att inte arbeta. Det så kallade jobbskatteavdraget kan förmå en del av dessa att lämna detta sitt frivilliga utanförskap, det vill säga att börja förvärvsarbeta. Men det överlägset största antalet vinnare återfinns bland dem som arbetar också avdraget förutan. För de sämst ställda de som tillhör den senare av de båda ovannämnda grupperna innebär avdraget i sig självt inte
någon tillkomst av nya möjligheter. I sin propaganda försöker regeringen få oss att bortse från dessa förhållande. Den pekar på att jobbskatteavdraget innebär en avsevärd skattesänkning för dem som arbetar och försöker få oss att tro att det inte medför några försämringar för dem som lever i ett ofrivilligt utanförskap, inklusive alla dem som har en av sjukdomar, utslitenhet eller ålderdom nedsatt arbetsförmåga. Den förtiger att jobbskatteavdraget (och en rad andra av dess åtgärder) skapar ökande klyftor mellan de friska, starka och lyckligt lottade och de sjuka, svaga, gamla och otursförföljda. Den angriper den solidaritet mellan människor med olika förutsättningar som är en av hörnpelarna i den samhällsmodell regeringen säger sig hylla. Regeringens företrädare försvarar sig med att förbättringar för dem som arbetar inte behöver medföra några försämringar för andra. Men alla inser att jobbskatteavdraget i sig självt innebär en mycket stor gåva till alla dem som arbetar också avdraget förutan och att varje gåva (i likhet med varje lunch) måste betalas av någon eller några. Regeringen försöker få oss att glömma att det finns alternativa sätt att använda motsvarande stora budgetutrymme. Finns det någon som tror att jobbskatteavdraget, i jämförelse med sådana alternativ, kommer att resultera i en så stor ökning av den gemensamma limpan att de alltid tunna skivor, som tillfaller de sämst ställda, inte måste bli än tunnare? Den primära effekten är ju att miljontals gåvomottagare får sig avsevärt tjockare skivor till livs även om de inte arbetar ett skvatt mer än vad de annars skulle göra! (En del av dem kommer kanske rent av att anse sig få råd att arbeta mindre än vad de skulle göra avdraget förutan!) Den som hävdar att jobbskatteavdraget kommer att ge en betydande ökning av den gemensamma limpan måste basera dessa sina förhoppningar på bestämda föreställningar om dess effekter på lönebildningen. Avdraget gör det mer lönsamt att arbeta. Därmed ökar arbetssökande personers benägenhet att acceptera löneerbjudanden som de annars skulle avvisa. Detta resulterar på olika vägar i en press nedåt på lönenivåerna på i första hand de arbetsmarknader där dessa nivåer redan i utgångsläget är relativt låga och där arbetsgivarna naturligtvis kommer att utnyttja de nya möjligheterna att sänka sina lönekostnader. De lägre lönerna gör det också lönsamt för företagen att inrätta fler arbetstillfällen. En del av dessa kan bli tillgängliga för personer som tidigare befunnit sig i ofrivilligt utanförskap. Sysselsättningen ökar och därmed också den gemensamma limpan. Det är inte så tokigt tänkt! Problemet är bara att sysselsättningsökningen blir betydande endast om också lönesänkningen blir det. Regeringen har avstått från att tydligt klargöra att vad den vill åstadkomma är kraftiga sänkningar av lönenivåerna på arbetsmarknader där dessa nivåer redan i utgångsläget är relativt låga, det vill säga av lönerna för relativt okvalificerat arbete. Samtidigt har det blivit allt mer tydligt att detta är vad den eftersträvar. Då räcker jobbskatteavdraget inte särskilt långt! Men det finns kompletterande sätt att öka lönepressen nedåt. Några av dem är att försvaga såväl fackföreningarna som arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmarknadspolitiken. Regeringen har på olika vägar lyckats åstadkomma en stor medlemsflykt från såväl fackföreningarna som arbetslöshetskassorna och att avveckla stora delar av den aktiva och offensiva arbetsmarknadspolitiken. Att allt detta (och mycket annat) innebär en underminering av betydelsefulla grundvalar för den
samhällsmodell som moderaterna före och under valrörelsen 2006 sade sig hylla är bara alltför uppenbart. Hur djup den lågkonjunktur som vi nu tycks vara på väg mot kommer att bli finns det ingen som vet. Men det finns anledning till oro! Under den högkonjunktur vi nu lämnar har regeringen lyckats allvarligt försvaga sin egen och vår om ett par år tillträdande nya regerings möjligheter att möta de stora svårigheter som väntar på sätt som motverkar uppkomsten av än mer fördjupade klyftor mellan lyckligt och olyckligt lottade samhällsmedborgare. Harald Niklasson Vissa statistiska uppgifter som kan ligga till grund för eftertankar kring det så kallade jobbavdraget Tabell 1: Befolkning, båda könen, förvärvsarbetande och ej förvärvsarbetande i Sverige 2006 Befolkning Förvärvsarbetande Ej förvärvsarbetande Ålder (år) Antal Antal Andel av befolkning (%) Antal 18-19 235 389 81 626 34,7 153 763 20-24 541 577 320 387 59,2 221 190 25 34 1 149 779 882 887 76,8 266 892 35-44 1 287 709 1 079 857 83,9 207 852 45-54 1 165 740 969 062 83,1 196 678 55-64 1 217 706 862 961 70,9 354 745 20 64 5 362 511 4 115 154 76,3 1 247 357 Källa SCB, AMPAC 2006
Tabell 2: Vissa kategorier av ej förvärvsarbetande, båda könen, 2006 Personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, med föräldrapenning, värnpliktiga samt studerande är ej medtagna i tabellen Ålder (år) Arbetslösa Vissa kategorier av ej förvärvsarbetande Långtidssjukskrivna Förtidspension Pensionerade Socialbidrag Inkomst av kapital 18-19 3 819 154 2 077 1 883 3 414 7 708 20-24 14 740 3 417 10 496 1 440 13 110 12 278 25 34 28 899 14 100 22 711 1 603 18 366 13 763 35-44 23 380 17 697 49 598 1 085 16 582 8 141 45-54 17 434 15 695 90 593 863 13 553 8 419 55-64 21 164 21 615 193 108 61 971 8 618 13 220 20 64 105 617 72 524 366 506 66 962 70 229 55 821 KÄLLA SCB, AMPAC 2006 Övrigt: Antalet personer i Sverige, 65 år eller äldre, var drygt 1,5 miljoner (1 541 254) vid utgången av december 2005. (Källa SCB Årsbok 2005, tabell 84, sidan 94).
Tabell 3: Vissa kategorier av ej förvärvsarbetande, i procent av befolkningen, båda könen, 2006 Personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, med föräldrapenning, värnpliktiga samt studerande är ej medtagna i tabellen Vissa kategorier av ej förvärvsarbetande i procent av befolkningen Ålder (år) Befolkning Arbetslösa Långtidssjukskrivna Förtidspension Pensionerade Socialbidrag Inkomst av kapital 18-19 235 389 1,6 0,06 0,9 0,8 1,4 3,3 20-24 541 577 2,7 0,6 1,9 0,3 2,4 2,3 25 34 1 149 779 2,5 1,2 2,0 0,1 1,6 1,2 35-44 1 287 709 1,8 1,4 3,8 0,08 1,3 0,6 45-54 1 165 740 1,5 1,3 7,8 0,07 1,2 0,7 55-64 1 217 706 1,8 1,7 15,8 5,1 0,7 1,1 20 64 5 362 511 2,0 1,4 6,8 1,2 1,3 1,0 Källa: SCB AMPAC 2006. Bearbetning Erik Nyberg. Sammanställningen gjord i september 2008 Erik Nyberg