Stöd till anhöriga en god investering

Arbetsrapport 2010:7 Stöd till anhöriga en god investering Kartläggning av anhörigstöd i kommuner och landsting i Gävleborgs län Ingrid Nilsson Handledare: Karin Tillberg Mattsson

Hjälp gärna andra, men när du gör det, glöm inte dig själv! Gammalt ordspråk Arbetsrapport 2010:7 FoU Välfärd Region Gävleborg Grafisk form: Baringo reklam & kommunikation, Gävle Tryck: Backman Info, Gävle

Sammanfattning Kommunerna har fått ett tydligt ansvar för att stödja anhöriga i och med den ändring i socialtjänstlagen som trädde ikraft 1 juli 2009. Ändringen innebar också ett förtydligande om att målgrupperna för stödet återfinns inom hela socialtjänstens verksamhetsområde, både individ- och familjeomsorg, handikappomsorg och äldreomsorg. Samverkan med landstinget för att i ett så tidigt skede som möjligt få kännedom om anhöriga som behöver stöd påpekas särskilt i propositionen inför lagändringen. Med anhörigstöd avses olika insatser som primärt syftar till att fysiskt, psykiskt och socialt underlätta anhörigas situation. Personligt stöd eller deltagande i t.e. anhöriggrupp och utbildning är eempel på stöd, men det kan också handla om bemötande, information, kunskap, råd, avlösning, hjälpmedel m.m. Erkännande, respekt och delaktighet betonas särskilt. I denna rapport redovisas det anhörigstöd som erbjuds idag inom socialtjänsten i Gävleborgs läns kommuner. Rapporten redovisar också det anhörigstöd som ges i landstinget inom de verksamheter som besvarat frågeställningarna. Inom vård och omsorg finns anhörigstöd i länets samtliga kommuner som framförallt är utformat för att stödja äldre, även om ingen formell åldersgräns finns. Träffpunkter med möjligheter till enskilda samtal, gruppaktiviteter, information och underhållning finns i alla kommuner. Fri avlösning i hemmet finns i nio av tio kommuner och Trygghetsplatser som tillhandahålls utan biståndsbeslut finns i tre kommuner. Inom individ- och familjeomsorgen finns stödgrupper för vuna anhöriga till närstående med beroendeproblematik, som kan erbjudas i samtliga kommuner. Alla kommuner som deltagit i kartläggningen, har också gruppverksamheter som riktar sig till barn som lever i dysfunktionella familjer (missbruk, psykisk ohälsa m.m.). Övrigt stöd skiljer sig lite mellan kommunerna, beroende på kommunstorlek och behov. Forum för samverkan mellan kommun och landsting finns i någon form i alla kommuner och inom alla verksamhetsgrenar, men dessa forum har idag inte fokus på anhörigstöd. Landstingets anhörigstöd erbjuds framförallt individuellt i ett akut skede via kontakt med kurator, psykolog eller sjukhuspräst. Vuenpsykiatrin har psykopedagogisk utbildning/- /anhörigstöd för personer med vissa psykiatriska funktionsnedsättningar och enheten för psykosocial hälsa har utbildning/skola för anhöriga till närstående med vissa allvarliga sjukdomar. Kartläggningen visar att de målgrupper som omfattas av lagen, men som i nuläget inte i tillräcklig omfattning kan erbjudas stöd, är framförallt anhöriga i yrkesverksam ålder som vårdar/stödjer en äldre närstående eller en närstående under 65 år som har en funktionsnedsättning. Det är också föräldrar till barn och ungdomar med funktionsnedsättningar, barn med funktionsnedsatta föräldrar och syskon till funktionsnedsatta barn. Enstaka eempel på stödfunktioner för dessa grupper finns dock. Ett närmare samarbete mellan kommunerna, landstinget och frivilligorganisationerna är önskvärt för att skapa möjligheter att komplettera varandra och utveckla en hållbar vårdkedja. Detta samarbete ger ökade förutsättningar för att få ett brett och välfungerande anhörigstöd. Ett väl utvecklat anhörigstöd är en kostnadseffektiv åtgärd och motverkar stora kostnader på sikt. 3

Innehållsförteckning SAMMANFATTNING 3 1. INLEDNING.. 6 1.1 Syfte 6 1.2 Metod.. 6 1.3 Definitioner/ordförklaringar 7 1.4 Förkortningar.. 8 2. BAKGRUND. 9 2.1 Lagstiftarens intentioner med anhörigstöd. 9 2.2 Socialstyrelsens vägledning.. 10 2.3 Identifiering av nya målgrupper 10 2.4 Nationella riktlinjer och andra studier som berör anhörigstöd.. 11 2.5 Den anhöriges ansvar för närstående. 12 3. STÖDFORMER OCH PERSONAL. 13 3.1 Direkta och indirekta stödformer.. 13 3.2 Stödjarnas profession och kompetens... 13 3.3 Utökat ansvar andra kompetensbehov?...,, 14 4. ANHÖRIGSTÖDET I GÄVLEBORGS LÄN 14 4.1 Vård och omsorg.. 14 Direkta stödformer 14 Indirekta stödformer.. 15 Personalresurser.. 16 Upplevt intresse för anhörigstödsfrågor i den egna organisationen 16 Personalutbildning 17 Samverkan med landstinget.. 18 Samverkan med frivillig-/intresseorganisationer.. 19 Samverkan med andra kommuner.... 19 Information och kontaktvägar.. 20 4.2 Landstingets anhörigstöd.. 21 Division Primärvård.. 21 Division Medicin... 22 Division Operation 23 Division Barn- och Kvinnosjukvård, Psykiatri och Habilitering... 24 4.3 Individ och familjeomsorg 25 Övergripande utgångspunkter.. 25 Stödformer vuna... 25 Stödformer barn... 26 Biståndsbeslut eller inte?. 27 Utbildningsinsatser... 27 Delaktighet och stöd.... 28 Stimulansmedel. 28 4

5. DISKUSSION OCH SLUTSATSER 28 5.1 Samverkan mellan kommun och landsting 28 5.2 Jämställdhetsperspektiv 29 5.3 Barnperspektiv.. 29 5.4 Biståndsbedömning eller generell utformning? 30 5.5 Den anhöriges inflytande.. 30 5.6 Behov av utveckling 31 6. REFERENSER OCH LÄSTIPS.. 33 7. BILAGOR 35 Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3 Bilaga 4 Bilaga 5 Intervjufrågor till anhörigkonsulenter/chefer inom vård och omsorg Brev till Socialchefer och Divisionschefer Intervjufrågor till företrädare för individ- och familjeomsorg Brev till verksamhetsutvecklare inom landstinget Personalresurser för anhörigstöd inom vård och omsorg 5

1 Inledning FoU Välfärd, Region Gävleborg har haft Länsledning Närvårds uppdrag att kartlägga stödet till anhöriga inom hela socialtjänsten i länets samtliga kommuner, samt inom landstinget. Länsledningens uppdrag, som gavs i juni 2010, innebar en utökning av det uppdrag som FoU Välfärd haft från FoU-rådet, som då enbart avsåg kartläggning av anhörigstöd inom äldreomsorg. Uppdraget har sin bakgrund i den ändring i socialtjänstlagen som infördes den 1 juli 2009 och som innebar en skyldighet för kommunerna att erbjuda stöd till anhöriga som vårdar eller stödjer någon som är äldre, är sjuk eller har en funktionsnedsättning. Socialstyrelsen har i sin vägledning som stöd för tolkning av lagen särskilt poängterat att målgrupperna återfinns inom hela socialtjänstens verksamhetsområde, både äldreomsorg, handikappomsorg och individ- och familjeomsorg. Vikten av ett nära samarbete med landstinget, för att så tidigt som möjligt upptäcka anhöriga, poängteras särskilt. För att stimulera utvecklingen av anhörigstödet har staten bidragit med stimulansmedel till kommunerna under åren 2009 och 2010. Fr.o.m. 2011 skall de merkostnader som lagändringen kan tänkas medföra, ingå i de generella statsbidragen. De flesta anhörigvårdare i Sverige är mellan 45-64 år, men de som har det tyngsta omvårdnadsansvaret för en anhörig är ofta 65 år eller äldre. En fjärdedel av alla personer över 55 år tar regelbundet hand om en äldre, sjuk eller funktionsnedsatt person, både i det egna hemmet och utanför. Den absoluta majoriteten av alla anhörigvårdare, eller informella vårdgivare som de också kallas, är vuna barn som ger hjälp och stöd till sina föräldrar eller svärföräldrar. (Larsen, Schmidtbauer 2010). Den slutsats som kan dras av detta är att utan anhörigvårdarnas insatser skulle samhällets kostnader för vård och omsorg öka ofantligt. Det är därför angeläget att ge ett kvalificerat, behovsanpassat stöd för dessa informella vårdgivare. 1.1 Syfte Syftet med kartläggningen är att ge en bild av det anhörigstöd som idag erbjuds inom kommunernas socialtjänst i Gävleborgs län, samt inom landstinget. Kartläggningen skall identifiera förbättringsområden och utgöra underlag för en fortsatt utveckling av anhörigstödet. 1.2 Metod I kommunernas vård och omsorg har kartläggningen gjorts med hjälp av halvstrukturerade intervjuer per telefon med kommunernas ansvariga för anhörigstöd. Intervjuerna har skett vid en överenskommen tidpunkt och samtalen har spelats in på band. Intervjufrågorna, (bilaga 1) har skickats ut till intervjupersonerna i förväg. Intervjuerna har nedskrivits i sin helhet och en sammanställning av svaren har därefter kommunicerats med intervjupersonerna för tillrättalägganden och kompletteringar. Totalt har10 intervjuer genomförts. För individ- och familjeomsorgen respektive landstingets verksamheter, där uppdraget att kartlägga anhörigstödet tillkom senare, sändes först ut ett brev till socialchefer och divisionschefer med önskemål om att få förslag på kontaktpersoner som kunde ge en 6

beskrivning av anhörigstödet inom respektive enhet. Så gjordes även till Sandvikens handikappomsorg som är en egen förvaltning, skild från äldreomsorgen (se bilaga 2). Från socialchefernas sida inkom en del svar med namn, dock inte från alla kommuner. Författaren har med hjälp av uppgifter på berörda kommuners hemsida, hämtat namn på lämpliga intervjupersoner, (enhetschefer), i de kommuner som inte själva lämnat namn. Därefter har förfarandet med telefonintervjuer skett på samma sätt som för vård och omsorg, dock med lite andra frågor (bilaga 3). Totalt har 14 intervjuer gjorts. Ljusdals vuenenhet har lämnat svar på en del av frågorna via e-mail. Barn- och familjeenheten har inte gått att nå för en intervju, trots många försök. För både vård och omsorg och individ- och familjeomsorg har den totala sammanställningen för länet inom respektive verksamhetsområde tillsänts intervjupersonerna, för att ge möjligheter att kommentera och komplettera. För Landstingets del inkom inga svar från divisionscheferna efter första utskicket. Efter påminnelse inkom svar från primärvården, men ingen annan. Av det skälet har metoden för kartläggningen kommit att se annorlunda ut i landstinget. Där har två frågor, (bilaga 4), förmedlats till de olika enheterna i fyra av fem divisioner. Detta har skett via divisionernas verksamhetsutvecklare. (Division Diagnostik har undantagits eftersom de inte har så många patientkontakter) Svaren har skickats via e-mail antingen direkt till författaren eller, i Division medicins fall, via verksamhetsutvecklaren. Inkomna svar har sammanställts och förmedlas till verksamhetsutvecklarna, för att identifiera eventuella bortfall. Påminnelse till de som saknats har skickats till enheter inom Division Medicin, Division Operation och Division BKPH (Barn- och kvinnosjukvård, psykiatri och habilitering). Svarsfrekvens I kommunerna har samtliga som tillfrågats, utom Ljusdals individ- och familjeomsorg, låtit sig intervjuas. Inom landstinget finns sannolikt en del bortfall, vars omfattning det inte har gått att få fram p.g.a. den metod som valdes. 1.3 Definitioner/ordförklaringar: Allmänmänskligt stöd: Framförallt stöd via samtal som sker mellan två eller flera personer utan att samtalsledaren behöver ha en beteendeterapeutisk utbildning. Vissa kunskaper i samtalsmetodik kan dock förekomma. Anhörig: är enligt SoL den som vårdar eller stödjer den som är sjuk, är äldre eller har ett funktionshinder. Enligt Socialstyrelsen bör även minderåriga barn räknas som anhörig. Anhörig kan också vara en person utanför familjekretsen, t.e. god vän eller granne, som bistår den närstående. Anhörigcafé: Träffpunkt där huvudsyftet är att träffas och utbyta erfarenheter. Caféet har oftast begränsat öppethållande och drivs ofta tillsammans med, eller helt av frivilligarbetare. Anhörigcafé kan också ibland benämnas Träffpunkt. Anhörigcenter: Mötesplats för anhöriga med tillgång till stödsamtal, anhöriggrupper, information och underhållning m.m. I vissa kommuner kallas Anhörigcenter för Träffpunkt. 7

Anhörigstödjare: Kan antingen vara personal med särskilt uppdrag att stödja anhöriga i hela eller delar av sin tjänst, eller volontärer/frivilligarbetare som ideellt arbetar med att stödja anhöriga. Anhörigvårdare: Kan ha en anhöriganställning och därmed vara avlönad för sitt arbete, men kan också vara den anhörige som vårdar och stödjer helt ideellt. Anhöriganställningar tillämpas inte i alla kommuner i länet. Anhörigombud: Oftast en omsorgs-/vårdpersonal som i sitt ordinarie arbete har ett särskilt uppdrag att uppmärksamma anhörigas behov och förmedla kontakt till anhörigstödjare. Närstående: I denna rapport tillämpas socialtjänstlagens (SoL) definition, vilket innebär den som är sjuk, äldre eller har ett funktionshinder. Till sjukdom räknas även missbruk enligt Socialstyrelsen. Att observera är att i Hälso- och sjukvårdslagen definieras ordet närstående som den som vårdar eller stödjer patienten. Träffpunkt: en lokal som ofta är öppen för alla, inte bara anhöriga. Drivs ofta av eller tillsammans med frivilligorganisationer. Där erbjuds möjligheter att träffas, få information/underhållning, delta i aktiviteter m.m. Omsorgspersonal/omvårdnadspersonal avser undersköterskor eller motsvarande inom äldreomsorgen. Professionellt stöd avser i denna rapport det stöd som ges av personer som specifikt i sitt yrke arbetar med sociala, eistentiella och emotionella stödinsatser, t.e. kuratorer, präster, psykologer, socialsekreterare m.fl. 1.4 Förkortningar BH Biståndshandläggare BKPH Barnsjukvård, Kvinnosjukvård, Psykiatri och Habilitering HO Handikappomsorg HSL Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) Info mtrl Informationsmaterial Kur Kurator SoL Socialtjänstlagen (2001:453) Ssk Sjuksköterska Usk Undersköterska Vpl-ssk Vårdplaneringssjuksköterska ÄO Äldreomsorg 8

2 Bakgrund 2.1 Lagstiftarens intentioner med anhörigstöd 5 kap. 10 SoL Socialnämnden ska erbjuda stöd för att underlätta för de personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjukt eller äldre eller som stödjer en närstående som har funktionshinder. 2 c HSL (Hälso- och sjukvårdslagen) Hälso- och sjukvården skall arbeta för att förebygga ohälsa. Den som vänder sig till hälso- och sjukvården skall när det är lämpligt ges upplysningar om metoder för att förebygga sjukdom eller skada. Lagen ställer alltså kravet på socialtjänsten att svara för anhörigstödet, men betonar vikten av samarbete med landstinget och frivilliga organisationer. Landstinget har också enligt HSL 2 c en skyldighet att arbeta förebyggande, och flera studier pekar på att den som vårdar någon närstående löper ökad risk för ohälsa. Till eempel har makar som vårdar en närstående med Alzheimers sjukdom vid undersökningar visat sig ha nedsatt immunförsvar och bland kvinnor har man funnit förhöjda blodtrycksvärden. De löper också en ökad risk för depression. Andra studier visar att anhörigvårdare använder mer psykofarmaka och att de upplever sitt allmänna hälsotillstånd som sämre än jämförelsegrupperna. Man har också konstaterat att anhörigvårdare löper risk att försumma sig själva med brist på fysisk aktivitet, sömn och möjligheter att upprätthålla ett socialt umgänge. (Prop. 2008/09: 82 sid 8) Av propositionen framgår vidare: Med stöd menas olika insatser som primärt syftar till att fysiskt, psykiskt och socialt underlätta eempelvis den anhörigas situation. Mer konkret lyfter man fram insatser som personligt stöd eller deltagande i t.e. anhöriggrupp. Utbildning kan också vara en angelägen stödinsats. Det finns idag stora resurser och möjligheter att få stöd från samhället för de personer som vårdar eller stödjer närstående. Begreppet stöd kan innefatta bemötande, information, kunskap, råd, avlösning, hjälpmedel och hemtjänst. Erkännande, respekt och delaktighet är kanske det allra viktigaste. I första hand efterfrågar de personer som vårdar eller stödjer närstående information om den närståendes sjukdom, prognos, yttringar samt vilka möjligheter till stöd som finns. Därefter kommer anhörigas önskan om information om stöd för egen del och villkoren för att få del av detta stöd. Målgrupper, utöver anhöriga till äldre, som anges i propositionen (sid 9 och 11) är: anhöriga till personer med psykisk funktionsnedsättning, föräldrar och syskon till barn med betydande funktionsnedsättningar, anhöriga till vuna med funktionsnedsättningar under 65 år, unga anhöriga till demenssjuka föräldrar i yrkesverksam ålder, anhöriga till föräldrar med utvecklingsstörning, anhöriga till äldre invandrare Socialstyrelsen har fått regeringens uppdrag att utarbeta vägledning till stöd för tillämpningen av lagen. I uppdraget ingår även att vägleda hur landstinget kan stödja anhöriga eller andra som vårdar eller stödjer närstående. Samverkan mellan kommuner och landsting bör belysas och vägledningen skall ha ett jämställdhets- och barnperspektiv. 9

2.2 Socialstyrelsens vägledning Några av de nya målgrupperna kan eemplifieras så här: (Lindgren 2010) Anders, make till Monica 47 år som drabbats av en kraftig stroke. Två barn i skolåldern. Emily 21, dotter till Tommy 53 år som fick diagnosen Alzheimers sjukdom för två år sedan. Calle, bror till Märta 25 år som insjuknade i schizofreni i sena tonåren. Ingrid och Göran, föräldrar till Ellinor 28 som nyligen fick diagnosen Aspergers syndrom. Elisabeth, mamma till Hans 34 år som missbrukat droger sedan tonåren. I Meddelandeblad från mars 2010 konstaterar socialstyrelsen att kommunerna under flera år fått stimulansbidrag för att utveckla sitt stöd till anhöriga som vårdar, hjälper och stödjer närstående. Erfarenheterna visar dock att många kommuner framförallt har utvecklat stödet till anhöriga till äldre personer. Eftersom lagen omfattar alla målgrupper måste kommunerna därför fortsätta utveckla stödet så att alla berörda kan erbjudas det. Förbättrad information till allmänheten och till alla målgrupper om kommunernas skyldighet enligt den nya bestämmelsen behöver genomföras, liksom en analys av det stöd man erbjuder idag i relation till de nya målgruppernas behov. Socialstyrelsen betonar särskilt att arbetet måste inrikta sig på att utveckla nya stödformer för anhöriga till långvarigt sjuka personer och personer med funktionsnedsättning under 65 år. Analysen kan sedan bilda underlag för hur kommunen, i samarbete med hälso- och sjukvården och frivillig-, patient och anhörigorganisationer, ska kunna erbjuda ett tidigt stöd till anhöriga. Förhållningssätt och bemötande är viktiga att utveckla så att anhöriga bemöts på ett förtroendeingivande och stödjande sätt. 2.3 Identifiering av nya målgrupper Avgränsningen av målgrupperna som omfattas av anhörigstöd är inte entydig. Lagen talar om anhöriga som vårdar eller stödjer den som är äldre, sjuk eller har en funktionsnedsättning, medan Socialstyrelsen anger att det gäller alla anhöriga inom hela socialtjänstens verksamhetsområde. Hur skall vi tolka målgruppen i förhållande till barn? Skall stödgrupper för barn med dysfunktionella hemmiljöer betecknas som anhörigstöd enligt definitionen? Likaså är det inte självklart att betrakta beroendeproblematik som en sjukdom. Enligt WHO avses med beroende: Psykobiologiskt tillstånd med kulturella och sociala implikationer Enligt socialstyrelsens termbank lades följande definition för funktionshinder/ funktionsnedsättning fast 2007. En funktionsnedsättning kan uppstå till följd av sjukdom eller annat tillstånd eller till följd av en medfödd eller förvärvad skada. Sådana sjukdomar, tillstånd eller skador kan vara av bestående eller av övergående natur. Anhöriga inom individ- och familjeomsorgens ansvarsområde, vars närstående inte kan sägas ha ett funktionshinder eller diagnos enligt ovan, kan ändå ha behov av stöd. Kan annat tillstånd omfatta den gruppen? Till eempel anhöriga till barn och ungdomar som ägnar sig åt kriminalitet, är utåtagerande och okoncentrerade men som inte har neuropsykiatrisk diagnos etc. 10

2.4 Nationella riktlinjer och andra studier som berör anhörigstöd Nationella riklinjer för demensomsorg (2009) anger: Hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör erbjuda anhöriga möjligheter till utbildningsprogram och psykosociala stödprogram, kombinationsprogram och avlösning. De positiva effekterna av stödet tycks kunna förstärkas om det erbjuds tidigt i sjukdomsförloppet, är uthålligt över tid, fleibelt, situationsanpassat, individualiserat samt utformat i dialog med anhöriga. I Nationella psykiatrisamordningens slutbetänkande (SOU 2006: 100) anges att brukaroch anhöriginflytandet behöver stärkas. Kommun och landsting bör i högre grad uppmärksamma närståendes situation genom att bl.a. utarbeta rutiner för information och stöd. I Socialstyrelsens nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård (2007) anges inte specifikt behov av anhörigstöd, men man poängterar anhörigas och nätverkets stora betydelse för den beroendes rehabilitering.(sid:144) Det förutsätter ett omfattande stöd för att dessa anhöriga skall orka finnas kvar i missbrukarens närhet. Sara Wolff vid Dalarnas Forskningsråd, beskriver bl.a. i sin kartläggning Anhörigstödet i Dalarna, Vi vill utveckla inte avveckla (2010), att kommunerna, genom framförallt anhörigsamordnarna, anser att samverkan med främst primärvården men även länssjukvården behöver utvecklas. Kommunföreträdarna ser ett behov av en strukturell samverkan och framhåller särskilt värdet av kontinuitet. I några kommuner finns primärvården representerad i referensgrupper kring anhörigstödet, men även i de fallen anser man från kommunernas sida, att primärvården inte prioriterar frågan tillräckligt. Ett viktigt skäl för en ökad samverkan mellan kommun och primärvård är att de personer som är i behov av anhörigstöd oftast först kommer i kontakt med primärvården, eempelvis en vårdcentral. Vidare påpekar Wolff organisationens betydelse för anhörigstödet. Oftast är stödet placerat inom kommunens äldreomsorgsförvaltning, även om mycket av det stöd och den hjälp som ges till anhöriga kan klassificeras som traditionellt socialt arbete, snarare än som vård och omsorg. Beträffande de organisatoriska frågorna kan tre frågor sägas vara av särskild betydelse: det behövs en huvudansvarig med tillräckligt utrymme för att kunna arbeta effektivt med anhörigfrågorna; det krävs en bred förankring av arbetet i den kommunala organisationen; och det är viktigt med erfarenhetsutbyte över kommungränserna (sid. 20). Skaraborgs kommunalförbund FoU, Anhörigstöd i Skaraborg (Boij, 2009) redovisar i sin slutrapport att man bl.a. utarbetat gemensamma rutiner för samverkan i anhörigstöd mellan kommuner, primärvård och sjukhus i Skaraborg. De har också upprättat en modell för individuell stödplan samt modell för uppsökande verksamhet. En modell för utvärdering av anhörigstödet, gemensamt för hela Skaraborg har också utformats (sid 43). I Örebro län (Backlund 2009) har man bl.a. utarbetat gemensamma riktlinjer för stöd till anhöriga. Riktlinjerna omfattar all personal både i kommunerna och i landstinget. Man har också drivit frågan om att få infört i Meddi (datasystem för informationsöverföring mellan kommun och landsting) att anhörig önskar få kontakt (sid.4 ff.). Regionförbundet i Uppsala län (Lerman/Winqvist 2010) har i en FoU-rapport beskrivit hur man arbetat för att utveckla och pröva metoder för att införa och stärka ett anhörigperspektiv i vård- och omsorgsverksamhet för äldre, både i hemtjänst och på ett äldreboende. Arbetet var processinriktat och gick ut på att utveckla ett anhörigperspektiv (förståelse och medvetenhet) samt formulera en handlingsplan för ett förhållningssätt till 11

och samarbete med anhöriga. Ett genomgående inslag i FoU-cirkeln var gruppdiskussioner och reflektion. Tanken var att deltagarna själva skulle skapa sin verksamhets anhörigperspektiv och inte serveras någon färdig lösning. I en studie som Socialstyrelsen genomfört (Lindgren 2009) framkommer att de flesta anhöriga är yrkesverksamma i åldrarna 45-65 år. Dels är det söner och döttrar till äldre, dels är en stor del anhöriga till personer i yrkesverksam ålder med funktionsnedsättningar och långvariga sjukdomar. En tredje grupp är föräldrar till barn och ungdomar med fysiska och/eller psykiska funktionsnedsättningar/sjukdomar. Vilka anhöriga löper störst risk att själva bli sjuka? En kunskapsöversikt som presenteras av Nationellt Kompetenscentrum Anhöriga (Erlingsson, Magnusson, Hansson, 2010) belyser hälsosituationen för äldre anhörigvårdare. Där framkommer att anhörigvårdarens hälsa påvekas, förbättras eller försämras framförallt utifrån tre faktorer: 1) Anhörigvårdarens föreställningar om anhörigvårdandet, dvs. om vårdandet känns naturligt som en del i livets skeden, eller påtvunget, det är bara jag som kan sköta. 2) Anhörigvårdarens upplevelser av ömsesidighet i både familjestödrelationer och i relation till den närstående. Känslan av gemenskap, jag är inte ensam, mening med situationen och acceptans blir avgörande, 3) Om lämpliga stödinsatser finns att tillgå. Ove Källtorp och Cathrine Uggla vid X-Fokus (idag FoU Välfärd) gjorde 2003 en studie om anhörigstödet i Gävleborgs län. Studien gav en bild dels av anhörigas upplevelser av att vara anhörig, dels deras uppfattning av de stödformer som då fanns att tillgå. Författarna konstaterade bl.a. att all bedömning av stödinsatser till anhörigvårdare måste ske med stor fleibilitet och snabbt kunna anpassas efter behovet. Det är inte säkert att de gängse stödinsatserna lämpar sig och det är nödvändigt att den anhörige själv får vara med och utforma stödinsatsen (Källtorp & Uggla 2003). 2.5 Den anhöriges ansvar för närstående I 6 kap 2 Föräldrabalken framgår att den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets behov av bl.a. omvårdnad blir tillgodosett. Vårdnadshavaren ansvarar också för den tillsyn som behövs med hänsyn till barnets ålder, utveckling och övriga omständigheter. Föräldrarna har således ett ansvar för att ge sina barn en god omvårdnad. Vad som kan anses ingå i ett normalt föräldraansvar är ofta föremål för diskussioner när det gäller funktionsnedsatta barn. I lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och socialförsäkringssystemet finns stödinsatser som huvudsakligen är till för att stötta anhöriga. T.e. avlösarservice i hemmet (LSS 9:5), vårdbidrag enlig lagen om vårdbidrag och handikappersättning. (1998:703) I Äktenskapsbalken (6 kap.1 ) anges att make/maka skall var och en efter sin förmåga, bidra till det underhåll som behövs för att deras gemensamma och personliga behov skall tillgodoses. Denna skyldighet skall ses som en komplettering till de allmänna förhållningsregler som ges i äktenskapsbalkens inledande kapitel om att makar skall samarbeta för vård av hem och barn och fördela uppgifter och sysslor mellan sig. Lagen bygger på uppfattningen att makar skall leva på samma villkor och ha lika levnadsstandard. Detta 12

innebär att makar har ett gemensamt ansvar för ekonomi och skötsel av hemmet, eempelvis tvätt, städning och inköp. Någon omvårdnadsplikt finns inte inskriven i Äktenskapsbalken och varje make avgör själv i vilken omfattning hon eller han vill hjälpa till med personliga omvårdnadssysslor. I Sverige finns inte heller några lagliga skyldigheter för vuna barn att tillgodose föräldrars behov av vård och omsorg. Denna skyldighet upphörde år 1957 när lagen (1956:2) om socialhjälp trädde ikraft. (Prop. 2008/09:82 sid.12). I propositionen nationell utvecklingsplan för vård och omsorg om äldre (prop. 2005/06:115 s. 156) konstateras också att anhörigvård är ett frivilligt åtagande för den anhöriga. 3 Stödformer och personal 3.1 Direkta och indirekta stödformer Anhörigstödet kan indelas i direkta och indirekta stödformer, (Larsen/Schmidtbauer 2009) Direkta stödformer riktar sig till den anhörige, medan den indirekta stödformen riktar sig till den närstående, men har en stödjande funktion för den anhörige. Direkta stödformer Indirekta stödformer a) enskilda stödsamtal a) avlösning i hemmet b) gruppsamtal b) trygghetsplats c) ekonomisk ersättning c) dagverksamhet d) information/utbildning d) korttidsvistelse e) rekreation/underhållning e) särskilt boende f) bekräftelse/bli hörd/bli sedd f) spontan avlösning g) utgöra samarbetspartner g) slutenvård h) Hem för vård eller boende (HVB) Anhörigstöd kan också delas in i Synligt respektive osynligt stöd (Stoltz 2006). Det synliga stödet är de konkreta, handgripliga stödinsatserna som eempelvis avlösning. Det osynliga stödet handlar mer om mellanmänskliga relationer, tillit och kvalitet. 3.2 Stödjarnas profession och kompetens Inom kommunens vård och omsorg är det vanligast att det är undersköterskor/ omsorgspersonal, eventuellt med viss påfyllnadsutbildning som svarar för anhörigstödet, men det kan också vara frivilligarbetare med varierande utbildnings- och kompetensbakgrund. Arbetet leds ofta av en anhörigkonsulent/verksamhetschef med högskoleutbildning. Anhörigstödet betraktas i den formen framförallt som ett allmänmänskligt stöd. Sjuksköterskor, arbetsterapeut, sjukgymnast, handläggare och verksamhetschefer m.fl. stödjer också anhöriga specifikt inom ramen för sina kompetensområden och stödet har då oftast koppling till den närståendes behov. Inom individ- och familjeomsorgen utförs stödet oftast av socionomer eller behandlingsassistenter, alkohol- och drogterapeuter med en systemteoretisk utbildning eller annan utbildning anpassad för uppdraget. Stödet har en mera professionell karaktär. 13

I landstinget utförs anhörigstödet oftast av högskoleutbildad personal, såsom läkare, sjuksköterska, arbetsterapeut, sjukgymnast, kuratorer, psykologer, präst, men även av undersköterskor och vårdbiträden. Stödet sker utifrån stödjarens specifika kompetens och sakkunskap. Spektra av Anhörigstöd är således brett, vilket komplicerar bilden. 3.3 Utökat ansvar - andra kompetensbehov? Av lagstiftarens intention med det utökade ansvaret för anhörigstöd framgår inte vilken profession och kompetens som erfordras. Tonvikten torde dock ligga på ett utökat ansvar att utveckla det allmänmänskliga stödet, utan att för den skull minska på det professionella stöd som behövs. Det individuella stödet, och framförallt samtalsstöd förordas, vilket ställer krav på en god kompetens i samtalsmetodik. 4 Anhörigstödet i Gävleborgs län 4.1 Vård och omsorg Nedanstående uppgifter härrör från de intervjuer som skett med ansvariga för anhörigstöd i samtliga kommuner om inget annat anges. Direkta stödformer Samtliga kommuner utom Ovanåker har ett Anhörigcenter med öppettider som varierar från en dag i veckan till varje dag. Några kommuner har anhörigcenter eller mötesplatser i flera kommundelar, t.e. Gävle, Hudiksvall och Ljusdal. Ovanåker har inget Anhörigcenter, men ett kontor som är öppet på vardagar. Anhörigcaféer finns i Nordanstig, Söderhamn och Ovanåker, som har Anhörigcafé i både Alfta och Edsbyn. Anhörigcaféernas öppettider varierar från en dag/per månad till 3 dagar i veckan. Deras huvudsakliga syfte är att erbjuda ett ställe att träffas på, men där ges också information, vägledning och samtalsstöd. Anhörigcaféernas skillnad i innehåll i förhållande till Anhörigcenter kan därför ibland vara hårfin, men oftast ansvarar frivilligorganisationerna helt eller delvis för öppethållandet. Anhörigcafé är ibland samlokaliserat med Anhörigcenter, som t.e. i Söderhamn. Söderhamn och Hudiksvall har anhörigstöd för anhöriga med närstående på äldreboenden. Inga kommuner har särskilda insatser riktade till anhöriga med annan etnicitet. Flera kommuner har försökt men intresset har varit mycket lågt. Kontakter med invandrarföreningar eller integrationsenheter finns etablerade för att kunna fånga upp behov. Anställningar av anhöriga för att vårda närstående med annan etnicitet, sker i flertalet kommuner, dock inte i alla. 14

Tre kommuner erbjuder specifikt insatser för anhöriga till psykiskt sjuka, Gävle, Hudiksvall och Nordanstig. Gensvaret är lågt och inbjudningarna hörsammas av relativt få deltagare. I Ockelbo kan boendestödjarna inom psykiatrin även stötta anhöriga. Gävle har erfarenhetsgrupper som riktar sig till vuna anhöriga till föräldrar med psykisk ohälsa. De har också samtalsgrupper för föräldrar till barn med ätstörningar eller emotionell instabil personlighetsstörning. (Andrae, 2010), Fokus på anhöriga, nr 18). Indirekta stödformer Avgiftsfri avlösning i hemmet tillämpas i alla kommuner utom en. Se tabell 1. Oftast kan avlösningen anpassas efter behov och kan utföras på de tidpunkter som den anhörige behöver. I de kommuner som inte har någon tidsbegränsning, görs dock en uppföljning för att bedöma om insatsen är adekvat eller om stödbehovet är ett annat. Den avgiftsfria avlösningen skall inte bli en varaktig lösning och därför hålls motiverande samtal för andra stödåtgärder. I Ovanåker görs en uppföljning efter tredje avlösningstillfället. I Ockelbo, som inte har avgiftsfri avlösning förekommer dock att insatsen beviljas som ett bistånd och den enskilde betalar avgift enligt taa. Tabell 1: Avgiftsfri avlösning i hemmet. Kommun Avgiftsfri avlösning - tim/mån Biståndsbeslut krävs Bollnäs Ingen tidsgräns Nej Gävle Ingen tidsgräns Nej Ovanåker Ingen tidsgräns Nej Ljusdal 16 tim/mån Nej Hofors 12 tim/mån Nej Hudiksvall 12 tim/mån Nej Nordanstig 12 tim/mån Nej Sandviken ÄO 12 tim/mån Nej Sandviken HO 12 tim/mån Ja Söderhamn 10 tim/mån Ja Ockelbo Ingen avgiftsfri avlösning - I Söderhamns kommun kan den avgiftsfria avlösningen i hemmet bytas mot ett dygn på korttidsvistelse, och i Hofors går den att omvandla till spontanavlösning på träffpunkten Droppen, medan den anhörige t.e. uträttar ärenden. Trygghetsplatser, dit den anhörige kan vända sig för att få akut eller planerad avlösning, finns i Ovanåker och Bollnäs. I Gävle finns Villa Milbo. Där erbjuds vistelse/avlösning dels under dagtid men också upp till 10 dygn. Spontanavlösning på anhörigcenter eller dagverksamheter finns att tillgå i bl.a. Hofors, Hudiksvall, Ovanåker och Gävle. Öppna dagverksamheter, som inte kräver biståndsbeslut, finns i Bollnäs, Sandviken, Ockelbo, Ovanåker. Deras inriktning är inte primärt att utgöra ett anhörigstöd, men innebär ett indirekt stöd. 15

Korttidsvistelse och biståndsbedömd dagverksamhet används i samtliga kommuner som en form av avlösning för anhöriga. I Söderhamn håller man etra öppet vissa lördagar och storhelger. Sandviken har helgöppna dagverksamheter för dementa. Gävle och Sandviken har dagverksamhet för yngre dementa under 65 år. Personalresurser Resurser för ledning av anhörigstödet ser olika ut i länets kommuner. I Gävle, Hudiksvall, Bollnäs och Nordanstig jobbar enhetscheferna heltid med anhörigstödsuppdraget, medan man i Sandviken, Hofors, Ockelbo, Ovanåker, Söderhamn, och Ljusdal har kombinationstjänster, där ansvaret för anhörigstöd är en del i två eller flera chefsuppdrag. Att ha kombinationstjänster kan vara på både gott och ont. Till det goda räknas att man då har kopplingar till övrig verksamhet och kan få med anhörigperspektivet som en naturlig del i verksamhetsutvecklingen. Man har också, även om undantag finns, ett samarbete med primärvården och behöver inte upprätta nya konstellationer för att skapa förutsättningar för samverkan kring anhörigfrågorna. Till nackdelarna hör att de övriga chefsuppdragen ofta prioriterar sig själva, vilket gör att anhörigstödet får för lite tid och utrymme. Övriga personalresurser som är knutna direkt till anhörigstöd varierar mellan kommunerna, se bilaga 5. Utöver dessa stödformer och resurser ges anhörigstöd både inom äldre- och handikappomsorg individuellt via handläggare och verksamhetspersonal. Stödet är då ofta kopplat till den närståendes situation och behov. Upplevt intresse för anhörigstödsfrågor i den egna organisationen I Söderhamn finns utvecklingen av anhörigstödet med i den strategiska planen för äldreoch handikappomsorgen 2009-2020. Ovanåker har i verksamhetens handlingsplan lagt fast att utveckla anhörigstödet. I Gävle har ledning och nämnd lagt stor vikt vid anhörigstöd under en lång följd av år, vilket bl.a. visat sig i att verksamheten har fått leva kvar, trots stora besparingskrav inom Omvårdnad Gävle och trots att anhörigstöd tidigare varit ett mera frivilligt åtagande för kommunen. Utbildningen av anhörigombud har medfört att det finns en länk in i verksamheterna, vilket ökat medvetenheten. Hudiksvall har satsat mycket på information, vilket har medfört ett ökat intresse. Se tabell 2. Ovanåker, Nordanstig, Bollnäs och Ljusdal upplever att intresset ökar. Dock tycker man i Ovanåker och Nordanstig att man hela tiden måste jobba för att få in tänket och få upp intresse och engagemang. Lagändringen har bidragit till att anhörigstödet kommit mera i ropet. Sandvikens handikappomsorg anger att LSS genomsyras av en helhetssyn där anhöriga är en självklar del. Sandvikens äldreomsorg, Hofors och Ockelbo upplever ett lågt intresse. I Sandviken är man inte intresserad, framförallt inte ute i verksamheterna. Även från nämnds- och ledningsnivå är intresset svalt. I Hofors är målet hos intervjupersonen ett anhörigtänk i alla delar, men där är man inte. Det känns lättare att bearbeta frivilliga organisationer än den egna organisationen. Ockelbo upplever att intresset generellt sett är lågt. Det är väldigt många andra frågor som man måste rodda i. Nämnd och ledning är intresserade, 16

men Ockelbo är så litet, så det är svårt att avsätta mer resurser för anhörigstöd än som redan sker. Det måste vara någon som driver frågan hela tiden och har tid för det, vilket är begränsat i Ockelbo. Tabell 2: Upplevt intresse för anhörigstödsfrågorna i den egna organisationen. Kommun Högt Ökar Lågt Gävle Hudiksvall Sandvikens handikappomsorg Bollnäs Ljusdal Nordanstig Ovanåker Hofors Ockelbo Sandvikens äldreomsorg Personalutbildning De flesta kommunerna, dock inte alla, har haft någon form av utbildningsinsatser för personal som i varierande grad haft fokus på anhöriga. Gävle har inom ramen för Kompetensstegen 1 haft en tre timmar lång utbildning för all omsorgspersonal inom äldreomsorgen och därutöver utbildat 60 personal inom äldreomsorgen till att bli anhörigombud. Under 2010 kommer personal inom handikappomsorgen att utbildas på likartat sätt. 10 personer på länssjukhuset har fått samma utbildning, som en del i projektet Anhörigstödjare på sjukhuset i Gävle. Sju personer från olika delar av Omvårdnad Gävle, samt landstinget har gått en 7,5 poängs högskolekurs Att leda förbättringsarbete ur ett hälsofrämjande perspektiv. Dessa personer bildar nu ett anhörigteam. Kursen avslutades med att de besökte Anhörigriksdagen i Varberg. Ljusdal har haft en halvdagsutbildning för 380 personal med temat Att möta och bemöta anhöriga. Hudiksvall har gett alla som arbetar med anhörigstödet (10 personer) en grundutbildning som bland annat innefattade krisens olika faser, bemötande och förhållningsätt. Vägledande principer enligt Socialtjänstlagen, samt vilka stödinsatser som kan ges enligt SoL och LSS togs också upp. De har också genomfört utbildning i samtalsmetodik för anhörigombud och frivilliga anhörigstödjare med rubriken Det goda samtalet. Den utbildningen pågår även under 2010. Bollnäs har genomfört utbildning i bemötandefrågor i alla arbetsgrupper inom vård och omsorg och då också pratat om anhörigstöd. Anhörigstödjarna, demenssjuksköterska och 1 Kompetensstegen var en nationell satsning finansierad av staten för att utbilda äldreomsorgens personal. Projektet pågick under åren 2005-2008. 17

anhörigkonsulenten har deltagit i en veckas utbildning på Silviahemmet, som förberedelse för att bilda multiprofessionella demensteam. Anhörigstödjarna har också fått utbildning i 4 dagar + 1 uppföljningsdag tillsammans med anhörigstödjarna från Söderhamn. Även Sandviken har genomfört utbildning för all personal inom äldreomsorgen i bemötandefrågor, där anhörigperspektivet åtminstone delvis uppmärksammas. Inom handikappomsorgen har man gett en bred information till all personal om lagändringen och dess innebörd. I Ovanåker och Nordanstig har anhörigombuden varit på Anhörigriksdag i Varberg under två dagar som en del i personalutbildningen och i Ovanåker har tre av omvårdnadspersonalen fått utbildning en heldag om anhörigstöd. Nordanstigs anhörigombud har också deltagit i en utbildningsdag i Gävle, en utbildning som gick av stapeln på flera håll i landet. Hofors och Ockelbo har inte gjort några särskilda utbildningssatsningar. Samverkan med landstinget Forum för samverkan med landstinget finns i alla kommuner, som används/skulle kunna användas för att utveckla samverkan kring anhörigstöd. Dessa forum behöver dock, enligt intervjupersonerna, i de flesta kommuner få mer fokus på anhöriga. Logistiken, med information och slussning till anhörigstödsverksamheterna behöver utvecklas. Ett sätt att förbättra logistiken är att utveckla informationsöverföringssystemet mellan landstinget och kommunerna så, att också behov av anhörigstöd kan förmedlas den vägen. Detta har alla kommuner uttalat sig positivt till. I vissa kommuner deltar ansvariga för anhörigstöd i träffar mellan företrädare för kommun och landsting, t.e. i Gävle, Nordanstig, Ovanåker, Ljusdal, Söderhamn och Bollnäs, medan Sandvikens äldreomsorg inte ingår i något sådant forum. I Ockelbo och Hofors finns en indirekt anknytning i och med att chefen också är chef för andra verksamheter, där det finns ett samverkansforum. Bollnäs har ett nära samarbete med primärvården då de ingår i samma verksamhet - Vågenhälsan. I Söderhamn och Ovanåker finns lokala nätverk för anhörigstöd som träffas några gånger per termin. De består av företrädare för landstinget, frivilliga organisationer och kommunens anhörigstöd med flera, och har till syfte att förmedla information om vad som händer inom respektive enhet. I Söderhamn är det i det lokala nätverket som det bestäms vilka aktiviteter som skall genomföras. Gävle har ett Utvecklingsråd, med representanter från landsting, frivilligorganisationer och kommun. Utvecklingsrådet bestämmer inriktning på anhörigstödsverksamheten. Flera kommuner, t.e. Hofors, Sandvikens äldreomsorg, Hudiksvall och Ovanåker uttrycker en stark önskan om ett närmare samarbete med landstinget, framförallt primärvården, kring anhörigstödsfrågorna. Handikappomsorgen i Sandviken anger att det finns samarbetsavtal inom socialpsykiatrin, men det behöver utvecklas vidare med fokus på anhöriga. Även i övriga samverkansorgan behöver anhörigas situation uppmärksammas mer. Ljusdal, Hudiksvall och Nordanstig samverkar med Hudiksvalls sjukhus genom att det finns anhörigstödjare från dessa kommuner på sjukhuset. Gävle har drivit ett projekt 18

tillsammans med landstinget om anhörigstödjare på sjukhuset i Gävle. Projektet är numera nedlagt eftersom en överenskommelse med landstinget om fortsättningen ej har kommit till stånd. De flesta kommunerna har samverkan via demensteam och palliativa team som också själva har ett omfattande anhörigstöd. Gävle har riktade anhörigveckor (eller dagar) för olika diagnoser, t.e. stroke, afasi, Parkinson och demens på Villa Milbo. Anhörigveckorna, där även närstående kan delta i egna grupper, genomförs i samarbete med sakkunniga från landstinget, samt frivilligorganisationer. Gemensamt för flertalet kommunföreträdare är att de upplever att landstinget behöver få anhörigögon. Som det är idag riktas fokus framförallt på den sjuke och anhöriga blir inte uppmärksammade i den omfattning som skulle behövas. Samverkan med frivillig-/intresseorganisationer Flera kommuner, bl.a. Gävle, Hudiksvall, Ovanåker, Söderhamn och Hofors har ett strukturerat samarbete med frivilligorganisationerna med kontinuerliga träffar och ömsesidigt utbyte. Frivilligarbetare är också med och hjälper till med bemanning på Träffpunkter/Anhörigcenter i Gävle, Ljusdal, Hudiksvall, Nordanstig, Söderhamn, Bollnäs, Ockelbo, samt även på Villa Milbo i Gävle. I Ovanåker, Söderhamn, Ockelbo och Hofors finns ett väl uppbyggt samarbete med Väntjänst. Sandvikens äldreomsorg har ett visst samarbete med Afasiföreningen och Demensföreningen kring särskilda aktiviteter, men i övrigt förekommer inget samarbete med frivillig-/intresseorganisationer. Sandvikens handikappomsorg samverkar med frivilligorganisationer via det kommunala handikapprådet (KHR). I Ockelbo har det nyligen bildats en lokal FUB-förening (föreningen för utvecklingsstörda barn ungdomar och vuna) som kommunen samverkar med. Samverkan med andra kommuner I Hudiksvall, Nordanstig och Ljusdal finns ett samarbete för att bemanna anhörigstödet på Hudiksvalls sjukhus en dag i veckan. Dessa kommuner planerar också gemensamma utbildningar för anhörigvårdare till hösten 2010. Även Söderhamn har aviserat att de vill ingå i denna samverkan. Söderhamn, Bollnäs och Ovanåker har haft visst samarbete när det gäller utbildningar. Bl.a. har demenssjuksköterskan från Bollnäs utbildat sjuksköterskor i Ovanåker, och Söderhamn har erbjudit två utbildningsplatser till Bollnäs anhörigstödjare. Ljusdal och Gävle ingår i ett nationellt lärandenätverk som utgår från Nationellt Kompetenscentrum för anhöriga i Kalmar. Gävle har nyligen anslutit sig till ett nytt nätverk med sju jämnstora kommuner. Genom Gävles projekt Anhörigstödjare på sjukhuset har samverkan skett med anhörigas hemkommun i en del fall. Samtliga kommuner (Ockelbo har inte deltagit i träffarna) finns representerade i det länsnätverk som funnits i 10 år och som startade i och med Anhörig 300-projektet. Nätverket träffas två ggr per år och är ett viktigt forum för information, erfarenhetsutbyte och utveckling av verksamheterna. Nätverket har också en koppling till det Nationella Nätverket för Anhörigstöd via Gävles representant. 19

Information och kontaktvägar Alla kommuners hemsidor har information om anhörigstöd i större eller mindre utsträckning. Som framgår av tabell 3 går sökvägen i flera kommuner bara via äldreomsorg. Tabell 3: Information på Hemsidan. Kommun Socialtjänst eller annan övergripande benämning Vård och omsorg Äldreomsorg Handikappomsorg Gävle Hudiksvall Nordanstig Ockelbo Söderhamn Ovanåker Bollnäs Hofors Ljusdal Sandviken Samtliga kommuner annonserar i kommunblad eller lokalpress om aktiviteter som sker på Anhörigcenter. I södra Hälsingland (Bollnäs, Söderhamn och Ovanåkers kommuner och landstinget) finns AGDA-Nytt, en informationsfolder och tillika hemsida som informerar om vård, omsorg, samt anhörigstöd för äldre. En stor del av informationen går också via anhörigombud, frivilliga organisationer, biståndshandläggare och andra samverkanspartners, om det anhörigstöd som erbjuds. Broschyrer eller informationsblad som informerar om anhörigstödet finns i de flesta kommuner. Ockelbos anhörigstödjare är känd av alla eftersom kommunen är så liten, men Ockelbo har också skickat information om anhörigstöd via brev till berörda. Hofors och Sandviken har som engångsinsats via Annonsbladet gjort en enkät och frågat anhöriga om vilket stöd som önskas. I Hofors har man också skickat ut förfrågan till alla anhöriga till närstående med LSS-insatser. Gävle har en Anhörigstödsportal, som är en förenklad variant av anhörigstödsprogrammet Action 2, där alla anhöriga som så önskar, finns registrerade. Via portalen kan information riktas generellt till alla, men även specifikt till vissa målgrupper. Gävle använder sig också av radioslingor och radioprogram för att sprida information och har sjukhusveckor 4 ggr per år, då information om anhörigstöd ges i länssjukhusets entré. 2 Action är en IT-baserad kommunikationstjänst för att stödja anhöriga som hjälper närstående med vård och omsorg. 20

4.2 Landstingets anhörigstöd Nedan följer en sammanställning av de svar på frågeställningarna om landstingets anhörigstöd, som har lämnats av vårdenhetschefer, verksamhetschef eller kvalitetssamordnare. Gemensamt för flera enheter är att de har tillgång till kommunernas informationsmaterial om anhörigstöd som antingen delas ut eller sätts upp på anslagstavlor. Beträffande information i övrigt kan konstateras att landstinget inte har någon övergripande information på sin hemsida om stöd till anhöriga. Under fliken Psykosocial hälsa finns dock eempel på stödgrupper som även innefattar anhöriga. Division primärvård Till primärvårdens psykosociala team på hälsocentralerna kan man komma antingen via läkarremiss eller ringa själv om man mår psykiskt dåligt. Psykosociala teamets uppdrag är korttidsinriktad samtalsbehandling för vuna från 18 år och uppåt, med psykisk ohälsa (avgränsad mot psykiatrin), där ångest, depression, stressrelaterade problem, sömnproblem, krisreaktioner bl.a. ingår som ingredienser. Som krisande känslomässigt reagerande anhörig kan man vända sig till de psykosociala teamen som bemannas av kuratorer, psykologer och psykiatrisjuksköterskor, och som finns i hela länet. Är man i akut kris erbjuds man som patient behandlingskontakt på teamen inom 24 timmar. Teamet gör bedömningen utifrån remissunderlag och intervju med patienten. I övriga fall erbjuds behandlingskontakt inom 14 dagar. Om man är i behov av ett annat slags stöd i mer konkret form, t.e. avlösning, hänvisas man till kommunernas hemtjänst. Enheten för psykosocial hälsa har hjärtskola i samarbete med hjärtkliniken för patienter med kranskärlsjukdom och deras anhöriga, MS-skola i samarbete med neurologiska kliniken för patienter med diagnosen multipel skleros och deras anhöriga och njurskola i samarbete med njurkliniken för patienter med njursjukdom och deras anhöriga. (Informationen hämtad från landstingets hemsida www.lg.se) 21

Division Medicin Vissa insatser för att stödja anhöriga som sker inom Division Medicin framgår av tabell 4 Tabell 4: Anhörigstödet vid Division Medicin. Enhet/ mottagning Kurator Präst Vplssk Särskilt utsedd personal Info/ mtrl Kommentar Infektion, Gävle Ssk Neurolog, Gävle Upplever för lite kuratorsresurser Geriatrik, Gävle 2 anhörigombud + ssk Behov av att kunna hänvisa till anhörigstöd i kommuner i andra delar av landet. Avd 109 Stroke, 1 anhörigombud Gävle Njur- och hematolog, Gävle Lung, Gävle Ssk, usk, kontaktssk Efterlyser anhörigstöd på helger Specialistmottagningar i södra Hälsingland Medicin, Bollnäs Efterlyser ett bättre anhörigstöd i kommunerna så att närstående inte behöver läggas in p.g.a. att anhöriga inte orkar Medicin, Hudiksvall Medicinsk rehabilitering. avd 70 Anhöriga erbjuds aktivt att ta del av pågående rehabilitering där de inbjuds till planeringsmöten för ökad delaktighet. De ingår tillsammans med patient och personal som en del i rehabiliteringsteamet. Vid behov förmedlas samtalsstöd till enskilda anhöriga och deras familjer. Särskilt uppmärksammas minderåriga barns behov av stöd och information. Anhöriga erbjuds återkommande medicinsk information samt samhällsinformation utifrån en förändrad livssituation. Anhörigas långsiktiga behov av stöd beaktas, viket innebär samarbete med eempelvis kommunernas anhörigstöd, psykosocial hälsa för vuna, företagshälsovården och vuenhabiliteringen. Hjärnskadeteamet, Rehab, Medicin (Öppenvård) Patient och anhörig träffar teamet i patientens hem och får berätta om hur man upplever konsekvenser och besvär efter skadan. När rehabiliteringsplanen innefattar anhöriga, fortsätter man att träffas för att ge stöd och kunskaper om hur de fortsättningsvis skall kunna hantera konsekvenserna av hjärnskadan. En studie som gjordes inom hjärnskadeteamet för några år sedan visade att anhöriga upplevde situationen svår och ofta kände sig ensamma med sina problem, framförallt vad gällde ökat ansvar och i sociala sammanhang. 22