Musik i Vården: Mentorskap och minnen Text av projektets mentor Gitte Pålsson, dec 2014 Det känns på samma gång märkligt och underbart att sitta här i Sao Paulo och i väntan på flyget till St Cruz Bolivia skriva en rapport utifrån mina erfarenheter av projektet Musik i vården: Mentorskap och minnen. Jag känner mig privilegierad som genom detta projekt fått ett naturligt forum att dela med mig av mina erfarenheter inom området musikterapi och musik i stödjande sammanhang. Allra mest tillfredsställd är jag för att jag fått ta del av musikernas gedigna kunskap och deras insiktsfulla reflektioner, både under arbetets gång och på de två möten vi haft på Musik i Syd i mars och december. Dessa sammankomster har varit mycket värdefulla för vårt ömsesidiga utbyte av erfarenheter och perspektiv gällande musik i vården. Personligen upplever jag att mötena har gett mig en bredare förståelsehorisont och stärkt min övertygelse att musik och kultur i vården kan utövas och ge värde på olika sätt. Det finns inte en fast formel, utan snarare handlar det om att våga utforska utifrån varje äldreboendes möjligheter och musikernas resurser. Det handlar inte bara om musikens välgörande kraft, även om den är oerhört viktig. Det handlar också om demokrati. Enligt min mening är det en mänsklig rättighet att äldre personer ska erbjudas möjlighet att möta musik där de bor. Det ska inte hänga på att de själva kan ta sig till en konsertlokal, utan detta behov måste kunna tillfredsställas även när de bor på äldreboende. En förlängning av detta blir att vi också inom ramen för Kultur i Vården borde börja hitta vägar för att nå ut till de äldre som fortfarande bor hemma och får hjälp av hemtjänsten. De behöver tillgång till musik och kulturupplevelser för att få stimulans och kanske för att lindra ensamheten. För de anhöriga är detta också viktigt oavsett om deras närstående vårdas i hemmet eller inom ramen för äldreboende. Därför har det varit oerhört givande att få höra Erik Ask-Upmarks, Laif Carrs och Ensemble Mare Balticums reflektioner, att se dem och personalen in action och uppleva hur de intagit denna scen på olika sätt. Det finns många olikheter och tusen sätt att skapa musikmöten för och med äldre, men det som har förenat oss alla i projektet är, som jag ser det, att vi alla känner en stor respekt och kärlek till de äldre. Att de är fullgoda medborgare som ska ha samma rättigheter som alla andra, trots att de nu är sköra, sårbara och rent av vingklippta. Denna respekt och kärlek har jag kunnat avläsa i Marina Nilsson envisa engagemang och strävan i Osby, i Erland och Ulrikas berättelser som berört oss i hjärtat. Den lyser igenom i Annika Johanssons och Bibbi Miegel Sandborgs vilja att samarbeta för att fortsätta utveckla detta fält, Katarina Bremers entusiasm och framåtanda, Erik Ask-Upmarks, Ann Christine Abrahamssons, Ulrika Cedells och Johanna Frids arbete för att ge personal och chefer referensramar för att förstå värdet av kulturell verksamhet med och för äldre. Och inte minst i Gunilla Lundhs vishet och kunnighet, förvärvad under många år som producent, sångerska och skapande-verkstads-pedagog, som vi fick ta del av på det senaste mötet. - 1 -
Det är även denna respekt och kärlek som Ann-Christine Abrahamsson så klokt sa på sista mötet att vi kan förmedla till andra om vi kan känna respekt och kärlek till oss själva. Det är viktigt att vi är uppskattade och bekräftade också på våra arbetsplatser. Som besökande musikanter och kulturarbetare berör vi inte bara de boende, utan också deras personal. Därför har det varit roligt att se hur musikerna inom ramen för detta projekt med stor lyhördhet tagit sig an och bemött personalen på ett berikande och bekräftande sätt under musikmötena. Vi får inte glömma att personalen ofta är underbemannad, att deras arbete många gånger är tungt och slitsamt. De är underbetalda och får inte alltid tillräckligt med handledning i svåra situationer, de klarar mycket utan detta stöd. De är nerskrivna i press, talas ibland om som outbildade, men pressen nämner sällan den erfarenhet och kunskap de faktiskt har. Många har valt arbetet för att de vill jobba med människor, men stressen och pressen på dem är ofta så stor att de sitter på nålar för att hinna med allt. De flesta måste arbeta och förhålla sig till demensdrabbade vilket är extra krävande. Personalen på de tre äldreboendena har varit engagerade, vilket underlättat på många sätt. Samtidigt måste vi vara medvetna om att 4-6 musikmöten som det varit i detta sammanhang trots allt är en kort tid. För att få ett fördjupat samarbete mellan musiker och personal krävs längre projekt. Nu ska jag berätta kort om de två julprogram som jag kunde delta i och som var avslutning för äldreboendena i Klågerup och Höör. Klågerup, 16 december 2014 Jag kör med spänd förväntan från Malmö till Klågerup denna regniga och mörka men ovanligt varma decemberkväll. När jag kommer fram är den stora asfalterade parkeringen full och det står bilar parkerade överallt längs den lilla grusvägen som fortsätter upp över leråkrarna i Klågerup. När jag kommer har programmet redan startat och jag hör piano-, fiol- och dragspelstoner. Allsången är redan igång med Vi går över daggstänkta berg FALLERA och när jag kommer in i salen finns det inga sittplatser kvar här sitter de boende och de flesta har med sig sina anhöriga. De anhöriga sitter nära de sina, klappar takten på deras axel, håller händerna samtidigt som de sjunger från allsångsbladen. Det måste vara minst 150 personer i den stora salen, tänker jag. På kortsidan står julgranen och framför den står en spilleman i tumtelua. Vid sidan om granen står en trattgrammofon och bakom pianot sitter dess ägare Erik Ask-Upmark. Erik håller i trådarna som den entertainer han är. Han har mikrofon för att nå ut till alla i salen. Vid sin ena sida har han spillemannen Laif Carr i tomteluva trakterande sitt dragspel och på andra sidan spelar Eriks fru, Anna, som hoppat in eftersom Jonas Åkerlund fått förhinder. Anna spelar fiol och nyckelharpa som Erik beskriver som ett mellanting av gitarr, fiol och skrivmaskin. Han får både de boende, deras anhöriga och personalen med sig. Det är god stämning i rummet som när vänner träffas. Några av personalen har kommit hit fast de inte jobbar bara för att de vill vara med! Samma har hänt vid de andra träffarna här. Erik berättar mellan sångerna om hur musikträffarna sett ut när de besökt Klågerup. Han berättar med humor och inlevelse om hur det dansats finsk tango och vals och - 2 -
sjungits så att det stått härliga till. Han ger sen plats för Laif att berätta om vad han gjort på sina möten och Laif sjunger sånger på bred skånska om katter och råttor och jul. Själv kan jag inte låta bli att hänga på och dra några julsånger tillsammans med dem. Karusellen, Vi äro musikanter och Mormors lilla kråka sittdansas med hela publiken. Erik tar åter över och det blir allsång av alla slag från En sjöman älskar havets våg till Laifs lallande i Mössens julafton. Han tyckte det gick bättre att bara lalla, för då kunde alla sjunga med i verserna och i orden i refrängen: HEJSAN HOPPSAN FALLERALLERA! Katarina Bremer finns också i publiken, hon sjunger med och ser glad och nöjd ut och hennes dotter får spela bjällror tillsammans med några äldre i Bjällerklang! Det blir en timmes lång, härlig samvaro i musik som Erik, Laif och Anna håller i med van och proffsig hand. De engagerar publiken i toner och berättelser och informerar också om projektet som varit på ett enkelt och lustfyllt sätt för de anhöriga. Det är stor glädje och julstämning i rummet och det blir både en stämningsfull timme och en värdig avslutning på projektet. Erik, Anna och Laif avtackas med blommor. De säger båda att det är lite sorgligt att sluta, nu när de lärt känna både de boende och personalen. De poängterar personalens entusiasm och att de var otroligt engagerade i projektet. De tackar personalen från scenen innan de slutar, de ger dem cred för deras viktiga insats. Erik, Laif och Anna säger farväl till publiken och hälsar också i hand till de som sitter eller står närmast dem. De anhöriga bjuds på förtäring i matsalen där de ska ha ett kort anhörigmöte med chefen, de boende rullas ut eller tar sina rullatorer och beger sig till avdelningarna där de ska få kvällsmat. På väg ut träffar jag en anhörig som ser nöjd ut när hon säger: Det här var roligt för far! Och sen tillägger hon: Och för mej med! Vi skrattar. Jag återvänder ut i mörkret och får gå en bra bit på grusvägen för att komma till min bil. Med Erik som spindeln i nätet skapade musikerna, personalen, de anhöriga och de boende tillsammans ett sammanhang där alla var medräknade, delaktiga, aktiva och viktiga. Det känns stort. Det känns jul och framtidstro även för mig som kanske sitter på hemmet om 10-15 år? Jag åker nöjd hem till Malmö och tänker att den dag jag hamnar på hemmet hoppas jag att musiker kommer och spelar några av min tids favoriter. Kanske visor av Ola Magnell och Monika Törnell, något av Cornelis Vreeswijk och varför inte Janis Joplin? Självklart också lite boliviansk folkmusik, kanske också något ur mina egna visor som jag skrivit! Kanske bjuder de upp mig att dansa till I can t get no satisfaction eller till en svingedans till fiol. Jag hoppas de påminner mig om vem jag är tillsammans med andra om jag själv på grund av ålderdom och demens glömmer det. För musik är inte bara ett bra sätt att vara tillsammans på och skapa en känsla av sammanhang och mening. Musiken kan få oss att minnas vem vi är oavsett var vi befinner oss i livet! Höör, 17 december 2014 Nästa morgon åker jag åter till Höör i sällskap av min dotter. Jag har haft smskontakt med Ute som skriver att de är där precis 10.14 för att inte stressa personalen i deras arbete när de boende äter frukosten. Personalen blev stressad av att - 3 -
musikerna och även jag kom alldeles för tidigt i början av projektet, så musikerna anpassade sig efter detta och kom inte förrän 15 min innan det hela börjar. Det var från början en ambition hos musikerna att komma i god tid och förbereda sig, men då detta visade sig inte fungera här fick de anpassa sig till att komma i direkt anslutning till att musikmötet skulle börja. I den lilla salen på äldreboendet i Höör sitter de äldre och några ur personalen i rader bakom varandra i en halvcirkel. Scenen är på golvet som en liten manege. Mare Balticum framför I väntan på jul och det är Mario, Stefan och Tommy som agerar. Bakom deras medeltida kulisser lyser julgranen grön och fin. En tomte står vid dess fot och på golvet står en blåmålad bänk, en hemmagjord släde av trä och en låda med julpynt. Utifrån denna rekvisita agerar trion. När vi kommer in har det första adventsljuset tänts och det är Dario som berättar om ett julklappsminne när han fick ett tåg. Tåget har han med sig och visar, de sjunger och han kör det på golvet. Musikerna berättar julminnen om kälken som Tommys morfar gjort och om jularna han firade i Nordnorge. Stefan berättar om sin barndom i Kiruna och när han väntade på snön som till slut kom med flingor stora som Ludvikavantar! I dessa berättelser finns delar av musikernas levnadsberättelser och det som var deras hem och hjärtats plats under barndomen. Här finns möjligheter för personalen att inspireras och följa upp dessa berättelser genom att fråga de äldre, läsa deras levnadsberättelser och samtala kring dessa. Musikernas berättelser varvas med musik och sång i stämmor, allt i ett lugnt, skönt och tilltalande tempo. Lite julstressigt blir det dock när det ska städas, då blir det svängiga rytmer och städrörelser på scen. Allt eftersom tiden går tänds alla ljusen och de äldre får vara med och rulla kramsnö och göra änglar med händer och fötter i snön. Det är härligt att se hur snöbollar rullas och händer och fötter sträcks upp och ner när musikerna uppmanar till detta i sången. De flesta av de äldre är med, någon enstaka somnar till eller hänger med huvudet men stämningen och musiken är jag säker på att de tar in fast de inte riktigt orkar vara vakna hela tiden. När väl julafton är kommen tackar trion för applåderna och hela Mare Balticum kommer upp. De spelar julmusik och Ute är den som berättar mellan sångerna. Hon har fin kontakt med de äldre, kan deras namn och hänvisar i vissa sånger till de föregående musikmötena. Laif blir uppbjuden på scen med sin tomte lua och sitt durspel. Han börjar med att spela Nu är det jul igen och slutar när Annika Johansson och jag precis kommit för oss att dansa. Eftersom jag frågat Laif kvällen innan om det är ok att vi gör en liknande danssekvens här som vi gjorde i Klågerup så föreslår jag att vi gör en dansmedley. Nu får aktivitetsledaren en tomteluva på huvudet och tillsammans leder vi Karusellen med fotrörelser och handklapp, vi spelar instrument i Vi äro musikanter och vi slinker både hid å did i Mormors lilla kråka! Efter denna session av sittande dans kring granen tar Laif smidigt över igen. Han återknyter till mötena han haft och olika sånger som han minns att de äldre tyckt om. Han tar åter sångerna på temat katter och mössor och råttor. Det blir goa skratt och även Laif kan namnen på de äldre och tilltalar dem liksom Ute som goa vänner som har haft spännande möten i musik tillsammans! När han spelar sångerna spelar Mare Balticum tillsammans med honom och det svänger skönt! När Laif är klar har snart hela timmen gått och nu kommer Ute tillbaka för att spela - 4 -
en önskesång som en dam har frågat efter; ett stycke av Alfonso del Sabio Rosa das Rosa en spansk sång från 1200-talet ackompanjerad av harpa. Efter det är det avslut och musikerna avtackas, stämningen är god och en man säger något i stil med: Den här musiken kan vi leva länge på för nu sitter den i väggarna. Många vill tacka ensemblen när de rullas ut ur rummet och Ute går och tar samtliga i hand, pratar lite och önskar dem god jul. Sedan får rekvisitan snabbt plockas upp, annars blir det lite för tajt nu att hinna med lunchen som snart ska serveras. Det var fint att se dessa avslutande möten, och det känns att projekten har landat och fört något gott med sig, inte bara för de boende och personalen utan också för oss som fått vara med på resan på olika sätt. Laif säger något som kanske gäller för oss alla när han konstaterar: Ah de e lide sorrlet de också att sluda NU när vi kummit igaung! Jag kan bara hålla med! Och jag hoppas att vi nu kan så frön som jag får ta del av när jag sitter på himmet. Musikteater och kulturupplevelser av alla slag som påminner mig om vem jag är och om LIVET, som innehåller så mycket av både glädje! Kulturella, estetiska upplevelser som får mig att känna att trots att jag är gammal och kanske demenssjuk så visar man mig respekt och kärlek genom att erbjuda mig detta på mina villkor. Att trots att jag blir gammal, trött och kanske inte ens minns mitt namn, så har jag rätt att få upplevelser som får mig att känna att jag tillhör livet och att jag inte är satt på undantag, ensam och utanför Jag vill hellre få musik och sammanhang som för mig tillbaka till livet och innanförskapet där jag får känna att jag finns till, tillsammans med andra i kärlek, respekt och sång. Tack alla ni/vi som bidragit till upplevelser, lärdom, erfarenheter och musik. Projekt som detta får hjärtat att sjunga. Och nu på väg till Bolivia minns jag Aymara- och Quechuaindianernas ordspråk: En gemenskap utan musik är som en kropp utan hjärta! God jul och Gott Nytt år! Gitte som om två timmar landar i Bolivia Ett av alla mina hem här på jorden! Hälsningar, Gitte Pålsson - 5 -