Hur vi lärde oss sluta ängslas och använda Bomben

Hur vi lärde oss sluta ängslas och använda Bomben Tack mest av allt för kärnkraften den som ännu inte dödat en endaste människa, såvitt man vet, åtminstone inte i det här landet! Homer Simpson ber bordsbön i TV-avsnittet Oh, Brother Where Are Thou (andra säsongen, 21 februari 1991) Alla vet hur illa det blir. Ingen budbärare från underjorden behöver berätta det. Nej, vad vi behöver är starka tolkningar som hjälper oss bemästra, uthärda, undvika, besvärja eller avvärja katastrofen Om någon säger att Spielberg och Lucas ger folk vad folk vill ha lyckliga slut måste svaret bli att denna ständiga längtan efter ordning, hopp och lösningar förtjänar respekt. Richmond Crinkley, Looking at Nucklar Aesthetics (National Review, 1984, s 32) Allt jag såg var en glimrande glassig rishög till farkost där mänsklighetens viktigaste problem löser sig genom att man släpper en bomb. Stuart Klawans, Stuff Happens (The Nation, aug 13/20 2007, s 36) 56

Essäer och analyser Kärnvapen och populärkultur har i mer än hundra år varit sammanbundna i en kreativ och katastrofal omfamning. Det ligger i kärnvapnens natur att de alltid varit väldigt tacksamma att skriva om, något som de som forskar om kärnvapen och kultur gång på gång påpekat. Fram till 1945 fanns dessa vapen bara i science fictionförfattarnas och filmmakarnas fantasier. Ett halvt århundrade innan USA sprängde sin första atombomb under Trinity-proven i New Mexico gav den irländske författaren Robert Cromie ut en berättelse, The Crack of Doom (ungefär: Domedagens gryning; 1895), om en grupp galningar som ville utplåna universum med hjälp av atomenergi. Intressant nog kom Cromies påhittade beskrivning av atomenergi ut samma år som den tyske fysikern Wilhelm C Röntgen upptäckte radioaktiviteten och bröderna Lumière bjöd häpna åskådare i Paris på en ny form av folklig underhållning, kommersiell film. Ett tjugotal år senare publicerade den brittiske författaren H G Wells ett nyskapande verk inom kärnkraftsfiktionen, The World Set Free (1914). Boken beskriver en kärnvapenattack, utförd av en ensam fransk pilot, som utplånar Berlin och lämnar efter sig en obeboelig hög av glödande radioaktiv aska. Det gryende filmmediet följde i spåren av dessa skrivna berättelser. Frågor om kärnvapen och atomkrig dök upp i en rad tidiga visuella berättelser, som The War o Dreams (1915), Sur un Air de Charleston (1927) och Things to Come (1936). Den tidiga populärkulturens existentiella roll då det gällde att ge kärnvapnen gestalt i det kollektiva medvetandet antyder vilket inflytande kulturella verk kan ha, inte bara över hur teknologier skildras utan också över hur de utvecklas. En forskare uttryckte det som att vetenskapsmän översatte uppfinningar från folkliga fantasier till faktisk verklighet. Atombomben kom till slut till användning i verkliga livet. I augusti 1945 sattes den in mot Hiroshima och Nagasaki, med fasansfull men efter vad man sade effektiv verkan på 57

städernas invånare. Ändå har de flesta på vår planet i sina dagliga liv bara teoretiska föreställningar om atomvapen och atomkrigets fasor. Kärnvapen finns lagrade i åtskilliga länder (även om mycket få har sett dem), men i brist på verkliga kärnvapenkrig kan vi bara fortsätta att tala och skriva om det som ännu inte har hänt. Som forskare inom humaniora och samhällsvetenskap har påpekat kan dock sättet på vilket vi talar och skriver om kärnvapen och kärnvapenkrig påverka sannolikheten för att ännu en kärnvapenattack eller ett verkligt kärnvapenkrig inträffar. Kulturlivet (och kulturvetarna) tillerkänns därmed en kritisk roll i samhället som många av populärkulturens verk (och de som analyserar dem) knappast lever upp till. Icke desto mindre är böcker, television, biofilmer, datorspel, musik och andra uttryck för den moderna skräpkulturen kanske den vanligaste och mest tillgängliga mötesplatsen mellan vanliga medborgare och de atombomber som finns någonstans där ute. I den här essän undersöker jag hur populärkulturen, i det här fallet typiska Hollywood-filmer, skildrar kärnvapnen där ute för dagens publik. Här menar jag att det har skett en mycket stor omvärdering av bomben i många mainstream -filmer efter det kalla kriget. Efter att tidigare ha beskrivits som den absoluta världsförgöraren och det yttersta beviset för mänsklig ondska och dårskap framställs atombomben ofta i dag på vita duken som en mildare, vänligare bomb en som kan rädda vår värld och som därmed visar hur mästerlig och klipsk människan kan vara. Det är förstås svårt att veta om och hur bilderna av en snällare, räddande bomb har påverkat biopubliken. Men nog verkar det rimligt att anta att det som visas på filmduken på ett eller annat sätt samspelar med verkliga händelser eller tankeströmningar i världen utanför biosalongen. Som jag kommer att hävda i slutet av essän kan omvandlingen från ond bomb till god bomb i filmer som gjorts efter kalla kriget 58

Essäer och analyser inte särskiljas från två skeenden som framträtt allt starkare under samma period. Det ena är att skiljelinjen mellan konventionella vapen och kärnvapen åtminstone i amerikanskt tänkande blivit suddigare. Det andra är kärnkraftens renässans som den energiform som säkrast kan rädda vår jord från dess värsta fiende, den globala uppvärmningen. Symboliska omsvängningar: onda bomber blir goda I New York Times ondgjorde sig år 2000 den kände fredsoch nedrustningsskribenten Jonathan Schell över att ungdomar som vuxit upp efter kalla kriget inte har samma känsla för det nukleära hotet som äldre generationer. För att hitta orsaken till den nya generationens nukleära förnekelse riktade han blickarna mot populärkulturen. I Hollywoods succéfilm Armageddon från 1998 skildras hur man med hjälp av en atombomb lyckas spränga en stor asteroid som annars i en krock skulle ha förintat jorden. Schell såg med oro hur Michael Bays film totalt vände ut och in på den syn på kärnvapen som funnits i tidigare populärfilmer. Åren strax före Armageddon brottades många sådana filmer med doktrinen om Ömsesidig Garanterad Förintelse (Mutual Assured Destruction; MAD-doktrinen), liksom med atomvintern och kärnkraftens inneboende risker. Här märks China Syndrome (Kinasyndromet) från 1979 (om nukleär mörkläggning och korruption vid ett lokalt kärnkraftverk), The Day After från 1983 (om kärnvapenkrigets fysiska och psykologiska fasor), Mad Max Beyond Thunderdome från 1985 (om den laglösa och brutala tillvaron efter katastrofen) och Miracle Mile från 1988 (om livet några ögonblick före och efter att kärnvapnen detonerat). Men i Bays film finns inget av denna brottning. I stället för bomben som massförstörelsevapen erbjöd Armageddon 1990 års filmpublik en bild av bomben som ett redskap för att rädda mänskligheten. I händerna på rätt- 59

framma, hårt arbetande civila (oljeborrare) måste den, som filmtiteln antyder, användas i sista striden mot en ondsint asteroid, stor som Texas, som hotar att utplåna jorden. Armageddon är inte den enda filmen på senare tid som handlat om goda kärnvapen som räddar människorna och deras värld. Mick Broderick spårar de goda kärnvapnens färskaste ursprung tillbaka till två filmer från kalla krigets sista tid, där användandet av atomteknologi för militära eller civila ändamål visar sig vara enda sättet att rädda människor och deras värld från hot utifrån. I Aliens från 1986 (svensk titel: Aliens Återkomsten; uppföljare till Alien från 1979) inträffar en atomexplosion då kraftfulla fusionsreaktorer tillhörande en mänsklig koloni i yttre rymden förstörs. Explosionen utplånar rymdvarelser som använt de stackars kolonisterna och hjältinnans manskap som levande äggkläckningsmaskiner. I Total Recall från 1990, en film med ena foten i det kalla kriget och den andra i perioden efter, spelade Kaliforniens nuvarande guvernör, Arnold Schwarzenegger, huvudrollen. Hans rollfigur lyckas omstarta kärnkraftsdrivna luftgeneratorer som länge varit avstängda på planeten Mars. Därmed kan halvkvävda människor som koloniserat Mars andas igen och planetens ekologiska hälsa återställs. Släpp bomberna! Jorden måste räddas! Det är viktigt att lägga märke till att båda dessa filmer, i motsats till Armageddon, utgår från rymdmiljöer och människors överlevnad där. Hotet om planetär förstörelse är överhängande, men det är inte vår planet jorden som riskerar att förstöras. Den symboliska omvändningen i bägge filmerna kärnteknologier som det godas vapen eller som redskap för räddning blev kanske möjlig just därför att åskådarna såg dessa teknologier tillämpas någon annanstans, på platser som klart och tydligt inte var jorden. I över- 60

Essäer och analyser gångsperioden mellan den onda bomben i det tidiga 1980- talets filmer och den goda bomben i Bays Armageddon fungerade filmiska beskrivningar av kärnteknologin som räddande ängel så länge det var Mars (Total Recall) eller planeten LV-426 (Aliens) som räddades och inte Los Angeles eller New York. I kontrast till detta står storfilmer från det sena 1990-talet som Independence Day (1995), Armageddon (1998) och Deep Impact (1998). Där används kärnvapen utan prut, som det enda medel som förmår rädda jorden och dess invånare från total eller nästan total förintelse. I Independence Day räddar kärnvapnen vår värld från att invaderas av utomjordingar; i Deep Impact används de åter för att avleda ett stort rymdföremål här en komet på kollisionskurs med jorden. Men även om dessa goda bomber först kan gå fel når de till slut sina mål, när de väl hamnat i de rätta händerna det vill säga hos ärliga, hårt arbetande civila som förstår omfattningen av det hot som världen står inför. Den goda bomben är också central i två moderna filmer som tillkommit efter millennieskiftet. I Sunshine från 2007 är solen döende, och därmed också jorden. I ett försök att rädda jorden skickas en grupp astronauter ut för att tända nytt liv i solen genom att spränga en kraftig atombomb på dess yta. Sedan de först utsända misslyckats skickas en ny grupp jordens sista hopp sju år senare, och den lyckas atombomba nytt liv i solen. I en tidigare film från 2003, The Core, har jordklotets innersta kärna slutat rotera. Det har påverkat den elektromagnetiska planetariska skölden, vilket lett till att jordens invånare utsätts för kosmisk strålning, förödande superåskväder och all slags elektromagnetisk oreda. För att åtgärda detta borrar sig en grupp civila och militära terranauter ned genom jordmanteln och rivstartar kärnan med en kärnvapenexplosion på ettusen megaton. Uppdraget lyckas och jordkärnan snurrar som den ska igen. 61

Något som skiljer The Core från andra, både tidigare och senare filmer, är att kärnvapen här används, med i dubbel mening strålande resultat, innanför jordens atmosfär i själva verket mitt inuti vår planet. Som i ingen annan film räddar den goda bomben här inte bara vår planet utan jorden från jorden själv från dess oförmåga att fungera och det gör bomben, märkligt nog, utan att på minsta vis skada jordens miljö eller jordvarelsernas hälsa. Filmens vetenskapliga underlag är dåligt, som för de flesta filmer i den här essän, men budskapet är klart: kärnvapen kan vara bra om de används av rätt personer för rätt ändamål. Den taktiska användningen av kärnvapen i filmen är också logisk, inom berättelsens ramar, eftersom de kärnvapen som används visar sig vara rena. De har bara lokal effekt där de sprängs långt under jordytan (eller, omvänt, de representerar bara ett begränsat hot djupt där nere.) Vad som i filmen börjar under jorden stannar också under jorden, så att folk kan återgå till sin vanliga tillvaro utan rädsla för omedelbara eller senare skador på jordens miljö. Nuclearism, suddiga gränser och miljövänliga atomer Som redan en snabb titt på atomålderns historia visar är bilden av den goda eller räddande bomben i dessa filmer inget nytt. Med atombomben som segervapnet som påstods bringa andra världskriget till ett snabbare slut har denna godhet uppenbarligen varit en del av bombens identitet sedan den släpptes lös i världen 1945. Föreställningarna om den avgörande inverkan bomben väntades få på politik, diplomati, ekonomi och krigskonst väckte en entusiasm för dess inneboende möjligheter, sida vid sida med en fasa för verkningarna och för den nukleära förintelse som också blivit möjlig. I den engelskpråkiga världen har kärnkraftskritiker och kärnkraftsmotståndare myntat termen nuclear- 62

Essäer och analyser ism en stark, nästan religiös tro både på bombens och atomernas räddande kraft och på den praktiska nytta man kan ha av dem. Tänkta användningsområden har sträckt sig från att trygga nationen och säkerställa fred i världen med hjälp av avskräckning och MAD-doktrinen till att förse folk med atombilar, atomenergivitamintabletter (!) och kommersiell kärnkraft. Som historikern Paul Boyer visar i sitt arbete om bomben i amerikanskt tänkande och amerikansk kultur representerar den symboliska omvärdering som Jonathan Schell beklagar i Armageddon och som vi ser fortsätta i filmer som The Core och Sunshine inte undantaget utan huvudregeln i mänsklighetens laddade, och ytterst cykliska, förhållande till kärnvapnen efter augusti 1945. Även om denna senaste omvärdering av bomben i många Hollywoodfilmer är slående utgör den alltså inte nödvändigtvis något brott med det förflutna. Atomålderns historia erbjuder dessutom ytterligare två observationer av stor betydelse. För det första har många, ända sedan bomben först dök upp, haft svårt att fullt ut skilja mellan kärnvapen och kärnkraft. 1953 ville president Dwight D Eisenhower främja en mer positiv attityd till kärnkraft i sitt program Atomer för fred, där allmänheten förevisades hur atomens destruktiva kraft nu skulle tas i anspråk för fredliga ändamål. Ändå kvarstår än i dag en obehaglig osäkerhet kring atomenergin som dels en skrämmande destruktiv kraft (den förstörande atomen), dels en kraft i det godas tjänst (den fredliga atomen). Som bland annat opinionsundersökningar visat har många människor i den engelskspråkiga världen länge associerat N-ordet (där N står för nuclear ) inte bara med kärnkraft i största allmänhet utan också med explosioner, bomber och krig. Den här osäkerheten har gjort det svårt för kärnkraftsindustrin att övertyga om fördelarna med kommersiell kärnkraft, den fredliga atomen. Samtidigt har kärnkraftsfientliga grupper som No Nukes! kunnat sprida budskapet att kärnkraft och 63

kärnvapen är två sidor av samma förstörande atom och att båda därför utgör lika allvarliga hot mot människans och planetens hälsa och säkerhet. För det andra har atomens Janus-ansikte fått många grupper som är kritiska mot kärnkraftsteknologin att uttrycka allvarlig oro för dess förödande effekter på miljön. Men sida vid sida med denna oro, och kopplad till föreställningen om den segrande bomben (jämför ovan), har det också alltid funnits en idé om att atomen, bokstavligt talat, räddar miljön eller rentav förbättrar den. Böcker som Almighty Atom: The Real Story of Atomic Energy and Atomic Energy in the Coming Era från 1940-talet, avhandlar inte bara de relativa fördelarna med kärnkraftsdrivna flygplan utan också hur vi med kärnkraftens hjälp kan påverka vädret. Författaren föreslår till exempel att polarisarna ska smältas ned med hjälp av atombomber som gång på gång sprängs över Arktis något som ska leda till att världen får ett fuktigare och varmare klimat! I böcker som denna är inte bara atomen miljövänlig utan bomben är i sig själv en sann miljövän, i stånd att hjälpa miljön att överträffa sig själv. Renässans för kärnkraft renässans för kärnvapen? Som jag har försökt visa här är förändringen från ond bomb till god bomb i de nämnda filmerna från tiden efter kalla kriget ingen ny omsvängning. Tron på en räddande kraft hos bomben och de atomer som sätter fräs på den är inte ny, och särskilt ny är inte heller föreställningen om den miljövänliga atomen respektive bomben. Vad är det då för särskilt med det byte av image vi ser i flera av dagens efter-kalla-kriget-filmer? För det första är det kanske att dagens filmer om den goda bomben som räddar miljön på ett ganska obehagligt vis sammanfaller med diskussioner i vissa amerikanska rege- 64

Essäer och analyser ringskretsar om legitim användning av taktiska kärnvapen i kriget mot terrorismen. Föreställningen om taktiska kärnvapen är inte ny ett påhittigt seminariepapper efter Kuwaitkriget 1991 argumenterade för att USA behövde små minikärnvapen för att hantera riskerna i den nya omgivningen efter kalla kriget. Att den senaste administrationen visat sådant intresse för små, hanterliga kärnvapen stämmer dock till eftertanke. Sedan ett tioårigt förbud mot att utveckla mindre, mer hanterliga kärnstridsspetsar avskaffades 2003 inledde den amerikanska regeringen exempelvis en studie över den föreslagna Robust Nuclear Earth Penetrator (RNEP), ett kärnvapen som kunde tränga ned några meter i marken innan det detonerade. Även om RNEP-planerna till slut övergavs 2006 hade vapnet förbryllande likheter med det neddrillade kärnvapen som gjorde sådan lycka i The Core (som också lanserades 2003). Om vi rör oss bort från den konventionella synen på kärnvapen som ett medel för avskräckning och i stället börjar se kärnvapen som ett medel för att utkämpa krig ibland mot fiender utan kärnvapen blir inte bara gränslinjen mellan kärnvapen och konventionella vapen suddigare, menar kritiker av taktiska kärnvapen. Tröskeln för att använda kärnvapen riskerar också att sänkas. I filmerna Independence Day, Armageddon, The Core och Sunshine finns ingen kärnvapentröskel här är kärnvapen mänsklighetens enda försvar, och att använda taktiska kärnvapen mot en icke-nukleär fiende (en väldig asteroid eller en döende sol) är, enligt filmens speciella logik, inte bara möjligt utan oundvikligt. Samtidigt som kriget mot terrorismen börjat framstå som alla förklaringars moder, när det gäller att kasta ljus över världshändelser efter 2001, finns det kanske ett visst samband mellan omfamnandet av den goda bomben i dagens filmer och en ljusare syn på kärnkraft, inte bara i USA utan i många länder. Efter att i mer än två decennier ha hukat i skuggan av haverierna i Three Mile Island (1979) och 65

Tjernobyl (1986), insupit kritik mot kärnkraftverkens lönsamhet och säkerhet och påverkan av en mäktig global antikärnkraftsrörelse, har många i dag ändå övergått till att se kärnkraften som en både miljömässigt sund och säker källa till nationell energi. Tidigare trogna kärnkraftsmotståndare som Stewart Brand, med sin The Whole Earth Catalogue, och Greenpeace-pionjären Patrick Moore argumenterar nu för kärnkraft som ett möjligt alternativ till fortsatt användning av fossila bränslen. Kärnkraft är med andra ord inne, och allt fler röster höjs för att kärnkraften, trots återstående problem med bland annat avfallet, är bästa sättet att rädda jorden från den miljöförstöring som följer på global uppvärmning. Som nya studier visat i Storbritannien, USA och Sverige har attityderna till kärnkraft börjat ändras, i takt med att rädslan för klimatförändringar blivit större än rädslan för kärnkraften. Samtidigt tillkännager länder som Storbritannien och USA planer på att bygga nya kärnkraftverk, efter årtionden av byggstopp, och Internationella atomenergiorganet IAEA förutspår nu att kärnkraften nära nog kan fördubblas inom två decennier. Som högste chefen för ett franskt atomenergibolag sade om kärnkraftsrenässansen: Kärnkraft är inte längre djävulen. Djävulen är kol. När kärnkraften inte längre är djävulen kan man undra om den därmed blivit god, eller är på väg att bli god? Och vilken effekt, om någon alls, har den symboliska omvändningen i kärnkraftssfären fått på kärnvapnen? Atomålderns historia antyder att upplösandet av gränsen mellan kärnvapen och kärnkraft mellan den förstörande atomen och den fredliga bomben kan ha varit ett grundläggande element i den kärnteknologiska utvecklingen sedan 1945. I så fall verkar det sannolikt att senare tids omvärdering av kärnkraften måste inverka på vårt förhållande till kärnvapnen i det nya millenniet. Ser vi på detta förhållande som det nu gestaltas i biosalonger världen över hittar vi en bomb som bokstavligt 66

Essäer och analyser talat räddar jorden från en nära förestående miljökatastrof. Vi ser en bomb som efterlämnar liten eller ingen skada på miljön efter att den detonerats (ren energi?). Vi ser en bomb som oftast hanteras av experter men ibland också av ickeexperter vanliga medborgare som tvingas använda bomben om de vill att deras nära och kära och deras planet ska få uppleva morgondagen. Om kärnkraften i verkliga livet blivit mindre hotfull och mer hanterlig har i den allmänna föreställningsvärlden samma sak hänt med bomben och till stora delar av samma skäl. Kärnkraften och bomben tycks båda, säger man oss, vara enda sättet att ta strid med de krafter som hotar vår planet. Stephanie Buus Utrikespolitiska Institutet (Översättning från engelskan: Kerstin Furubrant) 67