Värderingsövning Vad är ett personnummer värt? I den här övningen får deltagarna lära sig mer om arbetet som Diakonias partnerorganisation Social Life Project i Thailand utför. De får också fundera kring vilka rättigheter som är knutna till att ha medborgarskap i ett land. Detta genom att diskutera och ta reda på fakta om vad man använder ett svenskt personnummer till. Information Mänskliga rättigheter 10 år och uppåt Tavla/blädderblock med tillhörande pennor, dator eller liknande (all söka information på), post-itlappar Lek Instruktion till ledaren 10-20 minuter Instruktion till gruppen Börja med att läsa brevet från Mae. Om du bedömer att språket är för svårt kan du som ledare återberätta innehållet i texten. Se till att alla har förstått vad brevet handlar om innan du går vidare med övningen. Deltagarna ska nu försöka spåna fram vilka rättigheter och möjligheter som hänger ihop med att ha ett svenskt medborgarskap och därmed ett svenskt personnummer. Varje förslag skrivs ner på en post-it lapp och sätts upp på en gemensam tavla. Om deltagarna inte kommer på egna förslag kan du fylla i och hjälpa dem på vägen. Sedan är det dags för deltagarna att ta reda på om man verkligen behöver personnummer för att kunna ta del av tjänsterna och rättigheterna de (eller du som ledare) har spånat fram. Dela upp deltagarna i par och låt varje par ta hand om en eller ett par post-it lappar.
Förslag på tjänster/rättigheter Rösta i riksdagsval Få bibliotekskort Hyra filmer Starta ett bankkonto Studera gratis på svenska universitet Skaffa ICA-kort Få vård på en vårdcentral Gå i skolan Om ni inte har tillgång till en dator eller liknande med internetuppkoppling kan du som ledare ha förberett genom att ha tagit med broschyrer eller liknande där det finns information. Ge deltagarna några minuter på sig att ta reda på informationen. Samla sedan ihop gruppen och rita upp två spalter på tavlan/blädderblocket. En spalt för de saker man behöver medborgarskap/personnummer för och en för de saker man kan göra utan medborgarskap. Fundera tillsammans i gruppen vad det skulle kunna betyda för människor som inte har medborgarskap i något land, som är statslösa. Koppla tillbaka till brevet från Mae och fundera på hur hennes liv förändrades genom att hon fick thailändskt medborgarskap.
Av säkerhetsskäl visar vi inte Maes ansikte eller skriver ut hennes riktiga namn. Thailand: ID-kortet öppnade dörren till ett nytt liv Vi fick ett brev från en kvinna i Thailand. Eftersom vi av säkerhetsskäl inte vill publicera hennes riktiga namn så kallar vi henne Mae. Läs hennes berättelse om hur det är att leva som statslös och hur ett till synes enkelt ID-kort gav henne både en framtid och en identitet. Att vara statslös i sitt eget land När jag var en liten kände jag mig ofta mindre än de andra. Vi tillhörde alla den etniska gruppen Karen, vi talade alla samma språk och vi hade likadana traditionella kläder. Men, de flesta av mina klasskamrater var thailändska medborgare och det var inte jag. Jag hade inte medborgarskap i något land jag var en så kallad statslös. Över hälften av människorna i min by var statslösa, men på den tiden var det ovanligt att statslösa barn gick i skolan. Eftersom det thailändska utbildningsdepartementet ännu inte erkände våra rättigheter så tog de flesta skolor inte emot oss. Och de som
väl gjorde det tog ut avgifter som thailändska medborgare slapp betala. Lyckligtvis så hade min mamma insett vikten av utbildning och såg till att jag gick i skolan så länge hon hade råd. Flydde från Burma (Myanmar) Mina föräldrar flydde från konflikten i Burma till Thailand i början av 80-talet. När jag föddes 1985 så var jag en illegal flykting enligt de dåvarande regelerna, trots att jag var född i Thailand. Utan det vita thailändska ID-kortet kunde jag inte resa ut ur distriktet där jag bodde, inte få ett intyg på att jag gått ut skolan, inte vidareutbilda mig eller skaffa mig ett riktigt jobb. För att få arbeta lagligt skulle jag vara tvungen att betala för arbetsvisum, precis som en migrantarbetare. En efter en så började mina klasskamrater som också var statslösa få thailändskt medborgarskap. Det gjorde mig avundssjuk. Min mamma sa till mig att jag aldrig skulle få ett ID-kort på grund av lagen, och för att vi var för fattiga. Trots det började jag hoppas att jag en dag skulle få bli erkänd som medborgare. En ny lag gav mig möjlighet till medborgarskap En dag 2009 kom ledaren i min by och berättade för mig att det kommit en ny lag, som gjorde det möjligt för personer födda i Thailand att ansöka om thailändskt medborgarskap. Jag blev väldigt glad. Jag gick förväntansfull till distriktskontoret med min ansökan. Men månaderna gick och jag hörde ingenting från dem. Vissa som ansökt om medborgarskap samtidigt som jag fick sina ID-kort, men min mamma sa att det var för att de betalat någon för att hjälpa dem och att vår familj inte hade så mycket pengar. Jag blev arg, men tänkte att det kanske inte var meningen att jag skulle få bli thailändsk medborgare. En snårig process Ytterligare ett år gick. 2010 gifte jag mig och flyttade till min mans hus. De flesta thailändska män undviker att gifta sig med statslösa kvinnor, men min man sa att han inte brydde sig. Efter att vi försökt få hjälp med min ansökan från en person som visade sig vara opålitlig så hade min man förmånen att få delta i en utbildning genom en organisation som heter Social Life Project (SLP). Han kom hem från utbildningen och berättade ivrigt att det stämde att den nya lagen om medborgarskap borde erkänna mig som thailändsk medborgare och att han nu visste hur man ansökte. Jag fick mitt ID-kort! Det hade nu gått två år sedan jag lämnade min ansökan hos distriktkontoret, och när vi fick hjälp av en fältarbetare från SLP att hitta mina papper på kontoret visade det sig att min ansökan hade blivit godkänd för länge sedan! Äntligen fick jag mitt ID-kort. Att ha det gjorde plötsligt livet så mycket enklare för mig, när jag födde mitt andra barn strax efteråt fick jag till exempel ett mycket vänligare bemötande och blev inte tillsagd att betala 20 000 baht som när mitt första barn föddes.
Fler behöver få samma stöd Jag tyckte så synd om de statslösa patienterna jag såg på sjukhuset. De hade inte fått thailändskt medborgarskap för att de inte hade råd med mutor, och många av dem lånade pengar till höga räntor för att kunna betala. Jag hoppas att SLP kommer att fortsätta sprida information och jobba med de andra byinvånarnas ansökningar, och att de sätter press på myndigheterna så att de arbetar mer effektivt, är mer tillgängliga och tar itu med korruptionen. Trots att jag nu är en thailändsk medborgare så hoppas jag att SLP gör sitt bästa för att hjälpa de cirka 4000 statslösa som finns i mitt distrikt, för jag vet hur svårt det är att vara statslös. Många hälsningar från Mae i Thailand